T I E S

Svalkande sommardofter

2009-06-01T18:43:00.005+02:00

Jag har ju uppenbarligen inte tid eller motivation nog att parfymblogga nuförtiden, men jag provar fortfarande nya parfymer och jag tänkte passa på att använda bloggen till att skänka bort ett antal parfymprover jag har rensat ur min samling. Men först, när jag ändå bloggar, några tips på dofter som passar den varma årstiden:

Annick Goutal Un Matin d'Orage doftar verkligen ljuvligt: som att sätta näsan intill det fjuniga skalet på en omogen persika som ännu hänger på trädet. Nu finns det visserligen ingen persika eller annan frukt (förutom citron) bland de listade noterna, så det är troligen en illusion skapad av blomnoterna. Magnolia har jag för mig kan lukta sådär litet fruktigt, fast på ett svalt och osött vis som omogen, hel frukt, långt ifrån att sätta tänderna i drypande saftigt fruktkött. Gardenia ska ha huvudrollen bland blomnoterna, men här finns inget av de skarpa, blåmögelaktiga noter som kan finnas i gardeniaparfymer och inte heller den berusande tunga sötma man känner när man stoppar näsan i en gardeniablomma. Däremot anar jag en skymt av gardeniadoft i luften (med näsan mot huden dominerar persikointrycket) - en sval, behagligt diskret doft som en ensam gardenia känd på avstånd en regnig dag, verkligen inget drivhus fullt av gardenior! Un Matin d'Orage betyder ungefär "stormig morgon" och ska vara inspirerad av en japansk trädgård efter en regnstorm, när det börjar klarna upp. Det är ett passande namn, för parfymen har en sval och våt och "mulen" känsla: dofterna av trädgårdens frukter och blommor uppfriskade och dämpade av regnet.

Heeley Sel Marin luktar inte uppenbart havssalt, men gör ändå ett någorlunda maritimt intryck: svalt, friskt, fuktigt och diskret saltstänkt utan minsta spår av död fisk eller rutten tång. Lyckligtvis finns här heller inga spår av aggressivt artificiella akvatiska noter! Det inslag som gör starkast intryck på mig är den otroligt naturtrogna björksavsdoften, som jag inte precis associerar med hav. Överlag är doften mer träig än vattnig, med ett tydligt inslag av cederträ vid sidan av björken, som att känna en svag havsbris befriad från strandens skarpa lukter under en skogspromenad.

Hèrmes Un jardin en Mediterranee uppfattar jag som ett lättillgängligt alternativ till frodigt gröna dofter som Miller et Bertaux Green, green, green and green, Parfums Delrae Bois de Paradis och Byredo Pulp. Mest liknar den nog Bois de Paradis - den är fruktigare än Green, green, green and green men mindre fruktig än Pulp. Den enda fruktnot som står listad är fikon, men här finns inget av den frontalkrock mellan lent mjölkiga och fränt gröna noter jag ryggar tillbaka för i den flesta fikondofter. Doften är i stället söt och saftig med vad jag inbillar mig är inslag av persika, ananas och kokos. Faktum är att den får mig att tänka på tropikerna snarare än medelhavet. Den är dock ingen ren fruktcocktail - en del av sötman är helt klart den vegetativa, nästan spritiga sötma som kan finnas i tränoter och som även återfinns i Green, green, green and green. Un jardin de Mediterranee är en idealiserad paradisträdgård där frukterna dignar från träden - jag kommer att tänka på Miltons Paradise Lost, där Adam och Eva har ett sjå med att röja stigar i den prunkande Edens lustgård och frakta bort solmogen frukt som samlas i drivor fortfare än de hinner äta den.

Humiecki & Graef Eau Radieuse nämner jag för dess naturtrogna rabarbernot, som att bita i en rabarberstjälk så sur att smaklökarna krullar ihop sig! Det här är en rå och sträv rabarber som kan sorteras in under gröna noter, till skillnad från den sötsyrliga, skära Comme des Garcons Sherbet Rhubarb som snarare hör hemma bland fruktiga dofter. Tyvärr är resten av doften en ytterst ordinär, lätt akvatisk, "fräsch herrdoft" av värsta sort.

Le Labo Bergamote 22 påminner mig starkt om min älskade Miller & Bertaux Green, green, green and green, fast med en läskande toppnot av bergamott. Hela doften är också lättare, mer transparent och grönare än Green, green, green and green, som jag trots namnet uppfattar som en mer varmt, naturligt, träigt brun doft. Den bästa somriga citruscologne jag har stött på, även om jag på grund av likheten med min favorit inte tror att jag behöver en flaska för det priset!

Olivier Durbano Jade är läskande som Annick Goutals Duel är läskande: som osötat iste. På ett stram, torr bas av mate vilar mjukt diskreta noter av grönt te, anis, mint, grönt äpple och gräsklipp (de två sistnämnda är bara vad jag tycker mig urskilja och inget som står listat) som en polerad, grön ädelsten. Doften liknar ingen annan jag har testat och är värd ett omnämnande bara därför.

Parfumerie Generale (är det meningen att man ska tänka på paralysie generale?) L'eau rare matale och Hyperessence matale är de perfekta svarta tedofterna: rökiga och tjäriga utan att för den skull bli unkna eller alltför bittert aromatiska, tvärtom friskt citrusiga nog för att kunna bäras sommartid. De är lika varandra, men Hyperessence matale förefaller vara den renare, "mörkare", men samtidigt citrusfriskare tedoften, medan L'eau rare matale är en aning mildrad med söta, blommiga och nästintill mjölkiga noter. Om du som jag tycker att Bulgari Black är för mesigt mjuk men Comme des Garcons Leaves Tea för fränt gummiartad ska du testa dessa!

Profumi del Fortes Tirrenico blir jag inte riktigt klok på vad jag tycker om. Ena sekunden gläds jag åt den mest naturtrogna havsbrisparfym jag har känt, blandad med träiga, citrusiga och blommiga dofter som från en medelhavsträdgård. Andra sekunden tycker jag att själva saltvattenackordet är lika lika vidrigt metalliskt, fatt (så kan man nog inte böja fadd, nej!) och stagnerat som i Humiecki & Graefs Skarb (som påminde mig skarpt om Etat Libre d'Oranges outhärdliga Secretions Magnifiques) och att resten av doften mest luktar rengöringsmedel. Ingenjörn säger "hotelltvål" och "rutten vattenmelon". Avgör själva - jag tycker absolut att denna obskyra doft är värd ett test!

Villainess Grundy har jag länge avnjutit i tvålform för dess fulländade gröna mossdoft, och nu finns den även som sugarscrub, lotion, lermask och parfymolja. Parfymen är tyvärr sötunknare än tvålen, med ett starkare inslag av bay rum, eller om det är så att doften tyvärr har ändrats till det sämre i alla produkterna - de tvålar jag köpte samtidigt med parfymen har en mer beigebrun, möjligen khakigrön, färg än min gamla, mossgröna tvål. "Systerdoften" Jade, som jag än så länge enbart har testat i tvålform, är förresten också väldigt grön och fin, men mindre dovt, fuktigt mossgrön, mer åt det skarpt gröna galbanumhållet med blomnoter därtill.

Och så till själva bortskänkningen! Principen är som vanligt först till kvarn - skriv en kommentar till det här inlägget och lista de prover du vill ha (det går utmärkt att välja alla, det blir ju mindre jobb för mig att skicka allt i ett paket)! Du ser ju själv direkt om du har fått första tjing eller om någon annan har hunnit före, så maila mig samtidigt - innan du glömmer det - din postadress (mailadressen finns i min profil till höger) så att jag kan skicka proverna du har tingat. Du behöver absolut inte skicka mig något i utbyte - jag vill bara bli av med proverna hur som - men jag tar tacksamt emot parfymprover om du råkar ha några över. Följ i så fall länken till min Basenotesgarderob i högermenyn för att se vad jag redan har testat så du inte i onödan skickar något någon annan skulle ha mer glädje av.

De flesta av mina prover är små dekanterade 1ml provrör, men vissa är större, vissa är sprejprover och vissa är originalprover från tillverkaren. Somliga är bara halvfulla, somliga knappt använda alls. Jag ids inte beskriva varje prov så ni får ta dem som de är enligt devisen att gratis är gott! Här är hela listan:
Alexander McQueen: Kingdom
Annick Goutal: Ce Soir Ou Jamais, Eau de Charlotte, Folavril, Sables, Vetiver
Armani: Ambre Soie, Diamonds
Aroma M: Geisha Hana-Cha
AvaLuxe: Kiss, Urchin, Vamp
Burberry: Brit
Calypso: Chevrefeuille, The
Caron: Bellodgia, Nuit de Noel
Carven: Ma Griffe
Christina Aguilera
Comme des Garcons: Lime
Creative Universe: Vita
Czech & Speake: Citrus Paradisi
D'Orsay: Arome 3
Demeter: Snow
Diptyque: Do Son, Jardin Clos, L'Ombre dans l'Eau
DSH: Bamboo Pulp, Firefly, Fresh Ginger, Khyphi
Grey Flannel
Guerlain: Chamade pour homme
Hermes: Rouge
Hierbas de Ibiza
Hugo Boss: Femme
Jean Patou: Colony
Le Labo: Ambrette 9, Fleur d'Oranger 27, Jasmin 17, Neroli 36
Le Prince Jardinier: Bouton de Rose
Les Nez: Manoumalia
Montale: Chocolate Greedy, Red aoud
Ormonde Jayne: Ta'if
Parfum d'Empire: Aziyade, Yuzu Fou
Parfums de Nicolai: Baladin, Eclipse
Parfums de Rosine: Ecume de Rose, Poussiere de Rose, Twill Rose
Parfums Delrae: Amoreuse
S-Perfumes: S-ex
Tauer: Vetiver Dance
Washington Tremlett: Royals Heroes 1805

Serge Lutens: Tubereuse Criminelle

2008-08-22T17:39:00.002+02:00

Alltså jag vet inte med den där bensinen eller vad det är folk brukar påstå att Tubereuse Criminelle luktar, jag tycker mest bara att den luktar tuggummi. Urk. Eller okej, kanske litet lösningsmedel också, som att sniffa en silverpenna. Och det går aldrig bort, den där tuberosen som ska dyka upp efteråt känner jag inte mycket av. Visst, det finns någon slags på samma gång blaskig och syntetiskt sötsliskig blomnot vid sidan av silverpennan och tuggummit, men det sker ingen utveckling att tala om. Jag erkänner mig besegrad: jag trodde mig gilla knäppa dofter men Tubereuse Criminelle är bara vidrig. Den känns infantil i all sin konstighet, inte vågad eller djärv på ett moget sätt, även om jag känner att det är dubbelmoral av mig att plötsligt lägga in en negativ värdering i infantila nöjen... Men såhär då: Tubereuse Criminelle är en väldigt blonderad och väldigt gapig tonårsbrud med string som sticker upp ovanför byxorna som tuggar tuggummi med öppen mun och sprejar tags. Kriminell som i klotter, inte som i film noir. Sedan är det upp till er om ni tycker att det låter som ett fantastiskt stilideal...

Bortskänkes: Lätt begagnade men från början endast halvfulla prover av Tubereuse Criminelle, Iris Silver Mist och Encens et Lavande. Först till kvarn med att kommentera!

Thierry Mugler: Alien

2008-08-14T10:07:00.004+02:00

Tack vare en generös läsare av bloggen (förlåt, tack Annelie ska det ju vara!) fick jag ett prov av Thierry Muglers Alien. Jag har ofta sett doften utan att ha övervägt att testa den, förrän jag såg någon rekommendera den som en bra och udda jasmindoft och blev litet nyfiken. På papper verkade den också övervägande blommig, men det som slår mig när jag testar den på huden är hur mycket den har gemensamt med A Men. Om jag skulle gissa skulle jag tro att A Men var herrversionen av Alien, inte Angel. De delar samma torrt aromatiska (inte mustiga eller jordiga!) patchouliackord, men i stället för lavendel och kaffe dekoreras Alien av något i stil med mandarin och jasmin. (B Men är också uppbyggd på en snarlik bas men med fruktigare och vattnigare toppnoter - tyvärr inte den utlovade rabarbern.) Det är svårt att hitta några utförliga notlistor så jag vet inte exakt vad det ska föreställa.

Både blom- och citrusnoten är hur som helst utpräglat syntetiska, sådär onaturligt svala, starka, rena och klara som är så vanligt bland massmarknadsparfym (tänk Burberry till exempel). Jag har ofta svårt för den typen av dofter men inte i Alien. Det passar ju tvärtom utmärkt att en doft med det namnet är litet stålkall, kemiskt ren och hermetiskt tillsluten från kontamination av organiska doftmolekyler. De noter jag hittade säger något om ett solackord, och ja, det är något lysande över Alien, men snarare vitt månljus över karga månkratrar (den jordande patchoulibasen). Cashmere nämns också, och även om jag inte uppfattar doften som varm eller gosig så har den något av en cashmerens behagliga lenhet. En svalt elegant vit cashmerekofta.

Så värst underlig eller originell finner jag inte doften, trots talet om månkratrar - tror den ska ha ett rykte i den stilen, som svårburen? Den känns snarare bekant, som om jag har känt den på många människor, men kanske är det bara likheten med andra dofter. Hur som helst finner jag den väldigt tilltalande - på något sätt samtidigt lugnande och skärpande, chic utan att kännas för "uppklädd", en doft man kan bära när som helst utan anstränging men ändå långt ifrån typiska "comfort scents"...

Flankern Alien Eau Luminiscente i lika gräslig orange flaska som det violetta originalet är gräsligt är också helt okej. Förutsägbart nog är den "fräschare" med mer betoning på citrus (mandarin) och mindre på blommor och basnoter.

Bortskänkes: prover av Ivoire de Balmain och Fendi.

Miller Harris: Fleurs de Sel

2008-08-07T08:59:00.004+02:00

Den underbare britten Lee, som tyvärr inte längre skriver för Perfume Posse, beskrev Fleurs de Sel som "Miss C. Sage goes to visit holistic uncle Sam Salt at the seaside for some shoulder salve." Det är en träffande beskrivning, eftersom Fleurs de Sel är olik det mesta andra i parfymväg. Han tyckte att den påminde for mycket om ett spa och jag var beredd att hålla med, särskilt med tanke på att jag har dåliga erfarenheter av salvia som parfymnot. Å andra sidan älskar jag timjan och rosmarin och Fleurs de Sel är inte sådar tätt, dovt, bittert örtig som dofter i genren aromaterapi/hälsokostaffär brukar vara. Den tar det "hälsosamma och naturliga" temat men gör det elegant lätt och transparent på nischparfymvis. Doften är aromatiskt örtig på ett stramt, inte strävt, torrt, inte unket, sätt. Och saltet är bara salt, utan läbbiga alger eller syntetisk havsbris, och därmed härligt uppfriskande. Det märks att Fleurs de Sel är inspirerad av saltgruvor snarare än av havssalt.

När jag först testade Fleurs de Sel tyckte jag att den var mer intressant än tilltalande och att Sel de Vetiver nog var den enda saltstänkta doft jag behövde. Men i sommar har jag känt ett sug efter salta dofter och de två är så olika att jag skulle vilja ha flaskor av båda: Sel de Vetiver våt och grön, Fleurs de Sel torr och brun. Det är definitivt en brun doft, örtig men inte grön. Jag föreställer mig den som kryddväxter sönderbrända av solen på sprucken sandjord täckt med ett lager salt. Den påminner mig också om de örtagårdar omgivna av tjärade plank som är så vanliga i York - inte nytjärade plank utan gamla grånade som avger en subtilt saltig doft i solgass (eller så är det bara associationen mellan tjära, båtar och hav). Namnets blommor (iris, narciss, ros) urskiljer jag inte annat än som en smakfullt återhållen sötma, däremot känner jag en skymt av basnoterna trä och vetiver.

Fleurs de Sel tillhör kollektionen Nouvelle Edition som endast säljs i Miller Harris egna butiker och på hemsidan, men det är en sanning med modifikation. Harrods har nämligen fått tillåtelse att ta in en parfym ur denna kollektion utöver de vanliga, och sist jag var där var denna enda Fleurs de Sel.

Som ett tips till de som inte är beredda att punga upp för Fleurs de Sel: YSL Rive Gauche pour homme är en okej ersättning. Den inleds aggressivt metalliskt, men den metalliska kylan mjuknar efterhand till en saltighet som i kombination med örter paminner om Fleurs de Sel. Örterna i Rive Gauche känns dock inte lika "äkta" och distinkta utan mer som en klassisk örtig/träig herrdoft - lite ettrig, lite unken - och överlag är doften mindre "naturlig" och mer "parfymig". Den har också något av den där svala, vattniga tonen som är så typisk i herrparfymer, vilket får saltet i den att kännas mer som havsbris. Personligen föredrar jag den varmare, torrare och mer karakteristiska Fleurs de Sel tillräckligt mycket för att köpa den dyrare doften om jag köper någon. Ska det vara så ska det vara. Men Rive Gauche är tillräckligt lik för att heta "Fleurs de Sel pour homme" i stället. (Damversionen av Rive Gauche är en helt annan femma, en otäck röra av värsta sortens skarp "gammal parfym", rotselleri, fänkal och trolldeg...)

Bortskänkes: En stor samling prover ur Dawn Spencer Hurwitz dyrare Parfums de Beaux Arts-kollektion: Arome d'Egypt, Cimabue, Eau de Vie, Giardini Segreti, Jitterbug, Piment et Chocolat, Sienna och Umber. De här proverna är rätt dyra så passa på - först till kvarn med att kommentera som vanligt!

Editions de Parfums Frederic Malle

2008-07-22T19:22:00.004+02:00

Angéliques sous la pluie: Jag vet inte hur angelika (eller kvanne) luktar, så för mig är Angéliques sous la pluie främst en pust av enbär (en i mitt tycke förbisedd doftnot) som mjuknar till en varm, kryddig cedertränot. Möjligen kan jag urskilja en viss grön beska som kan vara blomnoten. Trots namnet - angelikor i regnet - frammanar doften inte någon känsla av regnvädersdag, då den snarare är varm och torr. Den är också undflyende och kortlivad - jag undrar just om jag är luktblind för något i den?

Bigarade Concentrée: Jag bad om ett prov av den uppfriskande skalbeska citruscologne Cologne Bigarade när jag var på Les Senteurs (och köpte Five O'Clock Au Gingembre, mmm!) men de hade för lite kvar i testern för att göra ett prov så jag fick i stället Bigarade Concentrée, som luktade mycket mörkare, bittrare och kryddigare och knappt alls citrusigt ur flaskan. På huden har den dock samma härliga chock av citrusskal - "bitter orange", men det skulle kunna vara citronskal också. Basen är kryddig på ett varmt, sött sätt snarare än på det strama, bittra sätt som är typiskt för herrcologner, och effekten påminner om en syrlig fruktkompott eller bärpaj kryddad med kanel och kryddnejlika. Några kryddnoter finns dock inte listade så den kryddiga värmen måste komma från hö och cederträ. Doften genomgår en ovanlig utveckling - den blir transparentare, mindre "tät", på ett sätt som gör att den framstår mindre som en gourmetdoft och mer som en grön doft. Nu kan man urskilja att sötman är en blommig sötma, fast jag skulle ha gissat på jasmin snarare än den angivna rosen. Sedan falnar sötman och kryddigheten helt och doften slutar i en viskning av grön citruscologne - det känns nästan som att den går baklänges eftersom det som logiskt borde vara basnoter försvinner först medan typiska toppnoter blir kvar!

Carnal Flower: Jag tycker i de flesta fall direkt illa om vita blomdofter, så det får nog ses som ett tecken på Carnal Flowers storhet att den luktar utpräglat som en Stor Vit Blomdoft utan att ha något av de vaxiga, akvatiska, ruttnande, tvåliga eller bara billigt fejktropiska inslag jag avskyr i de flesta dylika. Jag tror att det till största delen hänger på att doften inte är sval, som de allra flesta vita blomdofter, utan varm och gjord för att gifta sig med hudkemin, i stället för att antingen bli dålig och fadd i reaktion med kroppsvärmen eller bara sitta där som ett artificiellt kyligt och "fräscht" tillägg som skär sig med kroppslukten (som jag uppfattar att nästan alla massmarknadsparfymer gör). Att doften är varm, krämig och en aning pudrig snarare än kall och vattnig gör att jag inte uppfattar den där gröna kryddigheten i blomnoten som förruttnelsens pikanta skärpa. Det kan också vara så att min tolerans för just tuberos är högre än för exempelvis vita liljor, som jag hyser en brinnande avsky för. Jag övervägde trots allt att behålla mitt prov av Diptyques lättviktiga men för all del vackra tuberosdoft Do Son. Det föll på att den inte alls kändes som jag, och det gör inte Carnal Flower heller, men jag kan inte förneka doftens skönhet och storhet. Jag trodde inte att jag skulla känna för att lukta som ett fång gammaldags feminina vita blommor med mindre än att jag blev bjuden på bal på slottet, men faktum är att jag kommer på mig själv med att längta efter Carnal Flower mest hela tiden. Dess varma blomnot matchar oväntat bra till kylig vårgrönska, även om jag bara ska till affären och inte bär någon matchande balklänning. Uppmuntrad av framgången med Carnal Flower kände jag en viss plikt att utforska resten av tuberosdofternas hall of fame - Robert Piguet Fracas och Serge Lutens Tubereuse Criminelle - men de påminde mig bägge om allt jag avskyr med blomdofter.

Cologne Bigarade: Cologne Bigarade och Bigarade Concentrée luktar väldigt olika ur flaskan - colognen citrusigare och concentréen kryddigare - men på huden är de så gott som identiska. Cologne Bigarade har samma citrusnot av skal snarare än saft och samma varma, söta, kryddiga toner som påminner mig om vintriga nejlikeapelsiner snarare än somriga citruscologner. Cologne Bigarade är lättare men har samma "omvända" utveckling från kryddig toppnot till ett sista spår av friskare citrus. När jag testar dem sida vid sida på varsin handled känns den inledande citrusnoten i Cologne Bigarade saftigare och "gulare" än Bigarade Concentrées apelsinskal. Colognen är också transparentare medan concentréen har mer av nästan marsipanartad bittersötma.

En Passant: Den legendariska En Passant som jag har varit nyfiken på så länge men avstått ifrån på grund av skräck för gurk- och vattennoterna... För mig är det inget doftäventyr med nybakat bröd, utan helt enkelt en trogen vit syréndoft, och vackert så. Det är verkligen vita syréner - skira och lite "inbyggt" vattniga men ändå med ett visst "bett" som syréner har - inte den där tunga, kryddigt skarpa honungssötman i lila syréner. Eller möjligen halvutslagna lila syréner på avstånd en regnig morgon. Det doftar som syréner i regn, inte syréner i sol - jag kan mycket väl vara influerad av tidigare recensioner men jag ser regntunga blomklasar och nedfallna blommor på våt asfalt framför mig. På grund av den där naturtrogna lilla skärpan som syréner har kan En Passant möjligen bli enerverande eller till och med huvudvärksframkallande i längden trots sin transparens - precis som en bukett syréner inomhus kan bli det hur gott de än doftar. Fast det kan bero på att jag sitter med näsan klistrad mot handleden - det inträffar troligen inte om man bara känner en pust av doften stiga upp från huden då och då...

French Lover: Min klichébild av en fransk älskare är långt ifrån en sådan karlakarl som den här doften antyder. Ur svensk klyschhorisont kanske en spansk eller grekisk älskare med ordentligt med hår på bröstet skulle passa bättre, men French Lovers manlighet är inte tillräckligt slipprigt förförisk för det heller. I USA heter doften Bois d'Ombrie för att inte skrämma bort frankofober, och jag är inte så säker på att bilden av en snigelätande, pladdrande neurotiker med en baguett i armhålan går hem i Sverige heller. Därför presenterar jag härmed ett nytt namn speciellt anpassat för den svenska marknaden: NORRLÄNDSK ÄLSKARE. Sten-Åkes stora passion här i livet är trä. Han jobbar på sågverk och har en svarv i hobbyrummet. På lördagkvällarna drar han på sig finskjortan och går ut på danslokal, men törs inte dansa för att inte verka omanlig. Hans förförelsestrategi går ut på att placera en drink framför den utvalda under tystnad och vänta och se om han blir örfilad. Till fest har han en olycklig vana att hälla på sig för mycket av den billiga aftershave han fick i present på åttiotalet, men lyckligtvis är han typen som svettas bort alla parfymer på nolltid. När det aggressivt akvatiska rakvattnet dunstat bort kommer den varma, trygga doften av nysågat trä som alltid omger Sten-Åke till sin rätt. Om du faller för hans tystlåtna charm och lutar dig riktigt nära under tryckaren du har tjatat till dig kan du ana en skymt av granskog, brandrök och varghund...

Iris Poudre: När jag testade Iris Poudre på papper uppfattade jag den som en härligt krämig och pudrig irisdoft, en riktig "comfort scent", men på min hud är den dessvärre betydligt mindre inbjudande. Dels visar sig irisen från sin mest rotiga, jordiga, vattniga, svala sida, och dels har doften tyvärr en viss "plastig" känsla - skarp och frånstötande. Sammantaget ger det lite av den där känslan av att andas in schampo och känna parfymsmaken i munnen, fast baserad på en tveklöst högkvalitativ iris i stället för någon av de vanliga fruktnoterna. Den blir varmare och pudrigare efterhand, men inte på det där underbara krämiga sättet jag uppfattade på papper utan skarpt aldehydiskt. Jag har en naggande känsla av att den här doften skulle kunna vara fantastisk - på någon annan.

Lys Méditerranée: Jag gillar i normala fall inte liljedofter, som oftast framstår som kalla, vattniga, vaxiga och färdiga for komposten. DK Gold finner jag till exempel outhärdligt vidrig. Undantagen är Penhaligon's trevligt saffransvarma Lily & Spice och Lys Méditerranée. Frederic Malles liljedoft skiljer sig från andra liljedofter på samma satt som Carnal Flower skiljer sig från andra tuberosdofter: genom att vara varm, fyllig och mjuk i stället för sval, transparent och vass. Blomnoten är klart identifierbar som lilja, men nektargyllene och pollenpudrig i stället för med den där frånstötande på samma gång plastiga och förruttnande dödsbleka känslan. Den ska ocksa ha inslag av saltstänk, men de är tydligare på pappret än på huden. Den lilla saltighet jag kan urskilja (säkert bara for att jag vet att den ska finnas där) är len som saltigheten i Inekes After my own heart och har inte mycket med vare sig hav eller mer traditionella havsbrisdofter att göra. Den ger dock en viss fräschör till den melonartade unkenhet som finns naturligt i lilja, och jag kan tänka mig att Lys Méditerranée skulle harmoniera lika fint med doften från havet som Carnal Flower gör med regndrypande grönska. Se där, ännu en blomnot Frederic Malle lyckas få mig att uppskatta mot alla odds!

Outrageous! Jo, alla de som säger att det är "outrageous" att Frederic Malle släpper något sådant här har rätt... Kanske är det avsiktligt, namnet som en provokativ blinkning till konnäsörerna? Outrageous! inleds med duschgel med anis, sådär typiskt "fräscht"-men-inte-egentligen. Redan här anas en viss sliskighet som sedan blommar ut i en formlig orgie av pudrig, mjölkig apelsinblom som påminner starkt om Fleur de Male - och inte på ett bra sätt... Basnoten är det bästa med doften - en varm, fyllig tränot jag finner enormt tilltalande, men knappast värd att genomlida topp- och hjärtnoterna för.

Un Fleur de Cassie: Un Fleur de Cassie ska påminna om trettiotalets vågade damparfymer, och jo, nog är det något klassiskt över denna doft, nästan lite "Caron light". En lätt "unken" blomdoft (jasmin, nejlika, mimosa, akacia...) med ett lite kryddigt inslag, inte i min smak dock. Jag tror att det kan vara mimosan som är boven, jag gillar verkligen inte mimosa.

Une rose: Till att börja med luktar Une rose som namnet antyder: stora, tunga, berusande, djuprosa rosor. Men snabbt utvecklar doften den där pudriga tvålskärpan och torkade potpourrinoten jag har så svårt för i de flesta rosendofter. Delvis kan jag kanske skylla på inslaget av geranium (näva?), en not jag inte alls är förtjust i. Efterhand förlorar dock skärpan sitt bett och doften blir i stället syrlig, som om man pressat rosor med de gröna bladen och allt. Den syrligt gröna och liksom lite svettiga tonen påminner mig om den gröna/animaliska ljuvligheten Bandit. Kanske är det "tryffelackordet" och/eller "vindräggen" som kommer fram. För min del är det dock knappast värt att genomlida roshelvetet för...

Vetiver Extraordinaire: Det här är den mörka, rotiga, jordiga, rökiga sidan av vetiver, fast i en ovanligt transparent och vattensval version. Doften kan klassas som "lätt" utan att på minsta vis påminna om mesigt citrusiga och gröna vetiverversioner. Jaha, det luktar vetiver, vetiver och åter vetiver helt enkelt - det har förlorat nyhetens behag för mig. Jag för provet till vetiversamlingen, men eftersom jag har en gigantisk flaska av Guerlains Vetiver känner jag inte något behov av mer.

Bortskänkes: Mina lätt begagnade (men från början endast halvfulla) prover av Iris Poudre, Outrageous!, Une fleur de cassie och Une rose. Och är det någon annan Frederic Malle-doft du är ute efter så skickar de generösa sprejprover av de två dofter de rekommenderar om man fyller i dofttestet på hemsidan!

Tauer Perfumes

2008-06-23T03:45:00.002+02:00

Incense extrême: Incense extrême beskrivs som en minimalistisk, kubistisk rökelsedoft med en extremt hög koncentration av ett visst frankincense-extrakt. Det här är ingen unken kyrkrökelse som Messe de Minuit, men inte heller så utpräglat färskt träig som Incense rosé. Den drar mer åt det stramt dammtorra och askgrå, men med en aromatisk, nästan örtig, kryddighet som piggar upp. Any Tauer beskriver den som en röd doft, men jag ser den på sin höjd som murrigt brunröd. För att framstå som klarröd hade den behövt vara helt igenom het, men den kryddiga, rökiga hettan i doften uppvägs av en viss metallisk kyla som jag tyvärr uppfattar som litet "parfymerad" eller schampoaktig, en sådan där sval doft man kan känna på tungan. Om jag skulle sammanfatta doften i ett ord skulle det vara sträv: den känns litet som sandpapper, asfalt eller en skrovlig betongvägg. Det är inte nödvändigtvis ett negativt omdöme, men överlag känns doften litet väl oinsmickrande avskalad för min smak. Dessutom har den som så många andra rökelsedofter noll "sillage", och/eller innehåller något som jag lätt blir tillfälligt luktblind för.

Incense rosé: Incense rosé är en alldeles underbar doft som jag blir glad av att känna. Rökelsenoten är härligt träig och frisk och den diskreta rosennoten känns helt naturlig och liksom stram och saftig på en och samma gång, väldigt olik de flesta andra rosennoter i parfym och inte minst den allt annat än naturliga eller friska rosen i Le Maroc. Doften är stark utan att bli tung - den transparenta, solgassiga, rykande heta känslan av den påminner om L'air du desert marocian, med skillnaden att Incense rosé är mindre kryddigt ökentorr och i stället har en ljuvligt skogslik, kådig sötma. Den pinfärskt träiga rökelsen förstärks av cederträ och effekten är som att passera att vildrosbuskage i en tallskog en solig sommardag och få en deja vu till en katolsk kyrka. Kanske för trädoftsälskare snarare än rökelseälskare, men då tycker jag i och för sig att Avignon och Jaisalmer doftar trä och skog också. Definitivt värd ett test oavsett om du i normala fall gillar rosendofter eller inte!

Le Maroc pour elle: Efter att ha testat (och älskat) L'air du desert marocain och Lonestar memories trodde jag mig ha prickat in Andy Tauers parfymmakarstil som torr och transparent. Sedan luktade jag på Le Maroc och Reverie au jardin och upptäckte en helt ny sida: två ogenomskinligt täta, "stumma", sötunkna dofter som påminner lite om naturliga parfymoljor i stilen (jag och naturliga parfymoljor kommer inte överens...). Jag hade trott att Le Maroc skulle påminna om L'air du desert marocain, bara med ett omvänt förhållande mellan ros och övriga ingredienser, men de är som dag och natt, och inte i samma land heller! Den "torra" ros jag älskar i Incense rosé är här helt frånvarande. Den torkade eller tvåliga ros jag brukar gnälla om är också helt frånvarande. Faktum är att jag inte kan urskilja ros över huvud taget. I stället luktar Le Maroc exakt som den sötunkna, inpyrda rökelselukten i en hippieaffär (ja jag vet att jag missbrukar "hippieaffär" som invektiv, men det är verkligen inte en doftassociation jag vill att min parfym ska förmedla!), den som är raka motsatsen till den friska, strama, träiga, kryddiga rökelsenoten i finare parfym. Le Maroc doftar inte blommor, men jag kan sträcka mig till rökelse med blomdoft. Med näsan tryckt mot huden kan jag urskilja en friskare och mer naturlig blomnot - inte ros utan snarare en söt, varm, fyllig, krämig jasmin - men det är som om denna är gömd under det där hippieaffärsackordet som är det enda jag kan urskilja en bit ifrån huden. Det är en stark doft - ett litet sprej från provet och jag kan känna den i luften hela dagen - och den förändras inte nämnvärt. Möjligen försvinner den där aningen av naturlig blommighet helt och ersätts av en aldehydiskt pudrig ton.

Reverie au jardin: Andy Tauer i all ära, men jag tål verkligen inte Reverie au jardin, det är en av de otäckaste parfymer jag har stött på. Bara att lukta från provet får mig att rysa och göra äcklade grimaser, och då har jag ändå utstått hudtest. Jag förväntade mig inte direkt att älska doften, men jag trodde att jag skulle ogilla den för att den var för örtigt, strävt grön för min smak och hade för mycket lavendel, som inte är någon favoritnot direkt. Kanske har den för mycket lavendel, men i så fall en för mig tidigare okänd och alldeles extra ryslig inkarnation av lavendel, helt utan aromatisk fräschör. (En mer "normal", aromatisk lavendelnot kan också urskiljas som det enda som sticker ut ur den täta kompositionen.) Det som låter som en grön doft på en maskulint träig bas av noterna att döma (galbanum, gran, rökelse, vetiver...) visar sig vara en sötunken, godissliskig sörja till parfym. Den påminner mig om Michael Storers (akta er för hans dyra parfymer som luktar billigt!) vidrigt plastiga Il Giardino, men den senare har åtminstone ursäkten att vara fruktig. Var den sunkiga sötman i Reverie au jardin kommer ifrån är svårt att säga - ambrette? tonka? ros? Wunderbaum-gran? Mitt lavendelhat når nya höjder, om det nu är lavendeln man ska skylla på...

Bortskänkes: Mina prover av Le Maroc pour elle och Reverie au jardin, generösa sprejprover direkt från Tauer Perfumes och knappt använda.

Ormonde Jayne

2008-06-16T20:51:00.002+02:00

Isfarkand: Isfarkand inleds ljuvligt pepprigt och fortsätter som en mycket trevlig, om än något generisk och endimensionell, peppar- och trädoft. Tyvärr är hållbarheten nästan noll - är det meningen att man ska hälla på sig den som en uppfriskande cologne? Till det här priset hade man önskat en högre koncentration och en högre grad av originalitet - Gucci pour homme räcker bra för mig, tack!

Ormonde Man: Man och Woman är extremt snarlika dofter, med samma kombination av skarp grönska och en sötpudrig, marsipan/trolldegsaktig ton. Kombinationen av mjölkig/pudrig sötma och grönska påminner mig om fikonlövsdofter, som jag inte alls är förtjust i, och om Geir, som är en helt okej doft. Skillnaden mellan Man och Woman är att den gröna noten i Man är mer utpräglad - dock inte tillräckligt urpräglad för att inte också Man ska mjukna till något obestämbart sötunket på huden. Varifrån sötman kommer förstår jag inte alls, för de angivna noterna skriker karlakarl. Kanske är det själva den omsusade hemlocknoten, vilket skulle förklara likheten mellan dofterna?

Ormonde Woman: Ormonde Woman är en hyllad doft, men jag är skeptisk. För mig luktar den mest godissliskigt med en lättflyktig grön toppnot som jag antar är den legendariska hemlocknoten. Eller bara gräset. Förutom fikondofter för den tankarna till Luctor et Emergos kombination av nyklippt gräs och trolldeg. Luctor et Emergos trogna tillbedjare skulle säkert gilla Ormonde Woman också, men själv förstår jag mig inte alls på den här doftgenren.

Orris Noir: Jag gillar verkligen Orris Noir, men fråga mig inte vad den luktar! Doftnoterna smälter samman i en harmoni som är krämig, fyllig, pudrig och sensuell utan att vara animalisk. Det är en "violett" doft, en doft man tänker sig att en förmögen och sofistikerad dam bär till kvällsbruk. Den kyliga irisnoten utgör ett pikant inslag i en annars varm komposition utan att ta över, för jag gillar ju som bekant inte utpräglade irisdofter. Effekten påminner om anisnoten i L'Heure Bleue - över huvud taget har doften känsla av Guerlinade.

Tolu: Tolu är ett underligt djur. Den inleds med att en skarp, parfymerad tvålnot och en gyllenvarm, sirapsklibbig resinnot (tolubalsam?) kämpar om herraväldet, påhejade av en i sig intressant men fullkomligt missanpassad enrisnot. Eller "kämpar" är egentligen fel ord, jag säger det för att jag inte tycker att noterna går ihop, men de två huvudkombattanterna förenas snarare fullkomligt, en förening som resulterar i en föga tilltalande hybrid. Ju längre doften utvecklas på huden (och här snackar vi långt efter att det kortlivade enriset har blivit ihjältrampat) desto mer slipas den ned tills vad som återstår liknar en generisk, sötunken, vaniljbaserad floriental av klassiskt snitt - något från Lancome kanske? En av de där dofterna som framkallar reaktionen "tantig!" bland fruity/floral-brudarna - "tant" som i chypretantens medelålders dotter? Omd et är så här tolubalsam luktar gillar jag inte tolubalsam.

Bortskänkes: Mina lätt begagnade prover av Ormonde Man, Ormonde Woman och Tolu. Först till kvarn med att kommentera och säga att du vill ha dem...

Mazzolari

2008-06-08T12:30:00.004+02:00

Lei: Lei är en trevlig kakaodoft, inte för sötsliskig utan varm och fyllig av patchouli och andra resins (översättning, någon?). Jag undrar om den har något gemensamt med den mytomspunna patchouli- och kakaodoften Borneo 1834, som jag ännu inte har lyckats lukta på? Jag har sett vitt åtskilda reaktioner på den doften, men för mig känns kombinationen kakao och patchouli given och harmonisk: bägge noterna är pudrigt varma, bittersöta, "mörkbruna"... (Den litet mer oväntade variationen choklad och jord fungerar också bra i Parfumerie Generales L'oiseau de nuit, men jag ska erkänna att det bara är något jag får ut av doften som inte reflekteras i noterna...) Leis övriga noter är laudanum, vanilj och trä, men jag kunde svära på att det finns litet uppfriskande citrus i toppnoten också. Eller om det är aldehyder - doften har en viss näskittlande tvålskärpa som ger vintagekänsla och påminner om den klassiska ambradoften Tabu. Doften är mörk och "tät" och både dessa egenskaper och kombinationen mellan gourmetnoter och resins påminner mig om Black Phoenix Alchemy Labs parfymoljor.

Lui: Mazzolari gör dofter i klassisk snarare än modern tappning och det tycker jag att de förtjänar en eloge för. Lui är en läderdoft i den klassiska stilen - liksom "stum", dov, tät, animaliskt varm och torr på ett pudrigt sätt snarare än sträv eller rökig som de flesta moderna läderdofter. Den har inte Knize Tens strama, nästan metalliska skärpa utan påminner mer om en komposition som Tabac Blond, Pradas liknande Cuir Ambré eller kanske Miller Harris likaledes gentlemannamässiga Cuir d'Oranger. Läder står inte listat bland noterna men lenhet från sandelträ, värme från cederträ, mustighet från patchouli, bitterhet från vetiver och animaliskhet från ambergris ger tillsammans intryck av en läderdoft där man inte kan urskilja enskilda doftnoter. Ambergris ger också en litet pudrigt tvålskarp ton som känns väldigt vintage - tänk Creeds Ambre Cannelle.

Mazzolari: Mazzolari är verkligen en udda doft, och särskilt udda för att vara ett märkes signaturdoft. Den är grön, och här snackar vi inte sådär friskt och fluffigt grön utan djupgrön! Inledningen är en moss- och galbanumchock värdig en grön chypre som Cabochard, men det som skiljer Mazzolari från en klassisk brutalchypre är framför allt inslaget av gran, en not jag känner igen från parfymoljor som Black Phoenix Alchemy Labs snarare än "riktiga" parfymer. Som doftnot inleds gran med en sötsval ton i stil med mintpastiller (granpastiller? finns det inte något sådant?) jag har litet svårt för, men den värms snart upp på huden. Noterna säger dock varken gran eller galbanum, de säger "sandelträ, vetiver, kryddor och subtila citrusiga och gröna noter". Det är helt bakvänt, det gröna ska komma först och så möjligen en aning sandelträ på slutet som avrundning: Jag tycker nästan jag anar en jordig ton av patchouli också. Doftar den skog? Mja, snarare "skog". Jag kan tänka mig att vissa skulle associera till Wunderbaums. Själv är jag dock mycket förtjust i doftens kompromisslösa våghalsighet - det här är den svartskäggige karlen i Bandits och Cabochards rövarband.

Patchouli: Mazzolaris patchoulidoft är inte sådär jordig och mustig som exempelvis Parfumerie Generales L'Ombre Fauve. Den är snarare ett mellanting mellan Montales torra, kryddiga Patchouli Leaves och L'Artisan Parfumeurs milda gourmetartade Patchouli Patch. Noterna medger en "aning ambra", och doften utvecklar en lätt vaniljsötma som för den närmare ambradofternas domän - de fluffigt pudriga ambradofterna, snarare än de tungt sirapsklibbiga, torrt heta eller myskigt sexiga. Därmed inte sagt att det är någon kattunge till doft direkt - fans av mer mainstream "comfort scents" skulle säkert finna patchoulinoten alldeles för skarp och påträngande. Jag som är litet patchouliblasé finner snarare den här patchoulidoften mjuk, krämig och en smula endimensionell, men inte alls oäven.

Vetiver: Mazzolaris Vetiver är ingen utpräglad vetiverdoft. Faktum är att jag bara känner en svag skymt av vetiver när doften är alldeles nyapplicerad. Snarare påminner den mig om en grönblommig chypre av den pudriga, tvåliga sorten. Faktum är att den nästan genast blir så tvålskarp på min hud att jag i stort sett inte kan utskilja några noter alls. Notlistan är inte till stor hjälp, den säger bara ospecifierad kryddor och blommor. En vild gissning från min sida är kryddnejlika och nejlika, två noter som i vanliga fall inte fungerar något vidare för mig men här är tillräckligt underkuvade av tvålnoten. Bisarrt nog tycker jag riktigt bra om doften. Lukten av tvål kan fungera uppfriskande ungefär som en grön cologne en varm dag, tänker jag mig. Och det är åtminstone en parfymerad tvål - grön och kryddig.

Bortskänkes: Mazzolariproverna vill jag behålla, i stället skänker jag bort en annan samling prover i klassisk stil: Maitre Parfumeur et Gantier Garrigue, Patricia de Nicolai New York, Caron Third Man och Agent Provocateur. Dessutom vill jag fortfarande bli av med min fulla flaska av Demeters Banana Flambée. Specificera vilketdera du vill ha i din kommentar (bäggedera går också bra)! Och snälla människor, det är lite svårt att skicka parfymprover till någon som tingar dem i en anonym kommentar och sedan aldrig återkommer med sin adress! Är du först med att visa intresse för proverna i en kommentar är de dina, och du kan genast maila mig din postadress, innan du glömmer bort det. Mmmkay?

Humiecki & Graef: Skarb

2008-06-02T16:14:00.002+02:00

Pressmaterialet till Skarb går på löjeväckande om ett ackord byggt kring en mans dyrbara tårar. Eftersom mäns tårar såvitt jag vet inte skiljer sig kemiskt från någon annans infinner sig misstanken att det är en eufemism för en mans andra, ehm, dyrbara kroppsvätskor. Skarb luktar nämligen som Secretions Magnifiques med en stor slev extra salt, myrten och rökelse. Den skulle kunna vara en tilltalande, originellt saltig, komposition av gröna och träiga noter om det inte vore för det där fadda, metalliska, vattniga ackordet som får det att vända sig i magen på mig. Alla de andra noterna som skyler över det gör visserligen att den inte är hälften så fasaväckande som Secretions Magnifiques, bara lätt obehagligt. Om man inte reagerar så starkt instinktivt emot det som jag kan man nog uppskatta den här doften, särskilt om man är ett fan av saltstänkta dofter som Eau des Merveilles, Sel de Vetiver och Fleurs de Sel.

Bortskänkes: Nyfiken? Jag skänker bort mitt prov till den som törs testa, på villkor att du skriver en rad om vad du tyckte sedan! Dessutom min fulla flaska av Demeters Banana Flambee - Elin, kommentera igen om du fortfarande vill ha den och ge mig din postaddress!

Annick Goutal

2008-05-22T18:45:00.003+02:00

Ce Soir Ou Jamais: I kväll eller aldrig! Doften lever upp till namnet: det är en av de få rosendofter jag uppskattar. Liksom de andra utvalda - Paestum Rose, Noir de Noir, Black Aoud, L'arte di Gucci - är det en tung rosendoft, men de saknar de övrigas mörka bas. I stället upplever jag den som en ren soliflor som perfekt fångar den söta, saftiga, djupa, nästan gourmetartade sortens rosendoft. Här finns inget spår av den tvålskärpa eller torkade potpourrinot som får mig att avsky så många andra rosenparfymer, och inte heller den lätta, fruktiga, vattniga lukt som jag ogillar i en del äkta rosensorter också. Bara drivor av djupt ceriserosa rosor och kanske en burk rosenmarmelad eller flaska rosenvatten. Jag skulle säga att den påminner om Etat Libre d'Oranges Rossy de Palma, men den har jag bara testat på papper. Tycker man om sina rosor mer oskyldigt skära kan Quel Amour! vara ett tips, jag testade den för löftet om pioner men blev besviken.

Duel: Duel är en svalkande doft för heta sommardagar, dominerad av ett teackord som nästan känns mintigt, som mintte. Att det inte är någon faktiskt mynta med i doften kanske förklarar varför jag finner den där mintsvala tonen så behaglig. Noter som läder, tobak och mysk kan lura en att tro att doften ska vara betydligt maskulinare än vad den är; den är snarare en lätt och endimensionell unisexdoft. Den enda kopplingen till namnet är möjligen att den är gentlemannamässigt stram på ett mycket föredömligt sätt för en sommardoft, i stället för att vulgärt brassa på med akvatiska och ozoniska noter och artificiell fräschör. Känslan i doften påminner lite om colognen L'Eau de L'Artisan, men Duel är inte sådär grön som vissa tedofter kan vara utan utan mer syrligt torr, nästan på gränsen till rökig.

Eau d'Hadrien: Ännu en läskande sommardoft, den här gången med emfas på citrus: citron och grapfrukt med uppfriskande skalbeska. Cypress ger en subtilt aromatisk ton åt doften, som jag gärna skulle ha sett mer av i utbyte mot den artificiellt, nästan akvatiskt, svala tonen. Citrusackordet är inte naturtroget syrligt och saftigt i tillräckligt många sekunder innan det plattas ut till generiskt "fräscht" och doften är på det hela taget för tunn och undflyende för att jag skulle betala för en flaska.

Eau du Fier: Eau du Fier luktar verkligen exakt som lapsangte. "Rökt korv!" som min syster skulle utbrista. Den får högt betyg för originalitet och naturtrogenhet, men samtidigt kan jag förstå varför den är tagen ur produktion (ryktet säger att den fortfarande finns under disk i Annick Goutal-butiken i Paris). Den får mig att inse att jag faktiskt inte känner något större behov av att lukta rökt te. Doften är fascinerande snarare än tilltalande, men om du verkligen älskar att öppna en burk Lapsang Souchong och brygga en kopp rökigt te så rekommenderar jag ett test.

Les Nuits d'Hadrien: Les Nuits d'Hadrien kombinerar frisk citrus (citron säger jag, noterna säger mandarin och clementin) och en örtkryddig ton som påminner om lavendel (fast något dylikt inte finns listat) med en orientaliskt varmsöt bas. Fougère Bengale marknadsfördes som en korsning mellan fougère och oriental, jag skulle säga att beskrivningen passar bättre in på Les Nuits d'Hadrien, eller snarare mellan aromatisk citruscologne och oriental. Balansen påminner mig om Jicky, men Les Nuits d'Hadrien har en gräsgrön not och är på det hela taget en transparentare och vattnigare doft. Basen är sensuell utan att vara utpräglat animalisk som Jickys - jag kunde gissat på spiskummin men noterna säger sandelträ, vit mysk och ambra. Jag föreställer mig Les Nuits d'Hadrien som en gul doft, från de varmt brandgula och senapsgula basnoterna till klargul citrus. Trots att den lyser som en sol motsätter jag mig inte klassificeringen av den som en "kvällsdoft" - den är en kvällsdoft för citrusälskare.

Mandragore: I likhet med Duel kommer här ännu en uppfriskande sommardoft som inte kan leva upp till namnet. En doft döpt efter alruna borde vara mörk och mystisk, gärna med en bitter ton som inte faller vem som helst på läppen. I stället är det en lätt, rentav undflyende, cologne med anis och gröna noter. Det mest originella jag kan säga om den är att den för ett ögonblick påminde mig om färsk koriander. För all del en helt okej cologne, men synd att den ska ha sjanghajat alrunans namn och mytologi och dessutom den vackra herrversionen av flaskan i guld och purpur.

Sables: Sables domineras av en karakteristisk torr och aromatisk not som jag antar är eternellen (det svenska namnet på denna föga romantiska prydnadsväxt som behändigt nog är torkad redan innan den plockas) Doften är lika gyllenbrun som själva vätskan och påminner mig inte om sanddyner men möjligen om torr och sprucken sandjord med härdiga buskväxter. Peppar ger kryddighet och vanilj och sandelträ en orientalisk fyllighet som i kombination med den nästan brända eternellnoten känns lite sirapsklibbig, lite som den enerverande sötman i Patchoui 24. Jag önskar att Andy Tauer hade gjort den här doften i stället, han skulle ha fångat det olfaktoriska intrycket av eterneller på sand på ett mer transparent och mindre klibbigt sätt.

Bortskänkes: Tyvärr inget från Annick Goutal men i stället prover av Parfums MDCI Ambre Topkapi och Niki de Saint Phalle. Obs att jag troligen inte kommer hinna skicka dem innan jag åker bort en vecka, om du inte tingar dem plus ger mig din adress redan idag.

Caron Smellalikes

2008-05-18T13:08:00.003+02:00

Idag skriver jag om två dofter som i mitt tycke skulle kunna höra hemma i en Caronurna. De har den där "Caronbasen", lite gammaldags mustig (nästan åt det unkna), "tät" (i motsats till transparent), sötpudrig och berusande. Först ut är...

Laura Tonatto: Eleonora Duse. Eleonora Duse var stjärna på tiljan kring förra sekelskiftet och tyckte mycket om violer, så mycket att hon lät sy in dem i sin scenkostym och strö dem på scenen. Doften är alltså en violdoft, kanderat söt men med den där tunga, "mogna", klassiska Caronbasen (den kan även jämföras med den famösa "Guerlinaden") som gör att den inte blir lättviktigt godissliskig eller ungdomlig. Kombinationen av orientalisk värme och fyllighet i ambra och vanilj och kyliga, nästan metalliska violer känns väldigt Caronsk, tänk N'Aimez Que Moi eller French Cancan.

Mona di Orio: Nuit Noire. Nuit Noire känns som den skulle kunna höra hemma bland klassiker som Tabac Blond och En Avion. Liksom en klassisk Caron är den komponerad så "tätt" att inga enskilda noter står ut. Liksom en Caron har den inslag av animalisk oanständighet (civet snarare än mysk), metallisk skärpa, pudriga nejlikor (blomman alltså) och varma kryddor. Och ja, som namnet antyder är det en kvällsdoft, att bära den dagtid skulle vara lite som att gå till kontoret i en urringad slinkig liten svart sak, djupröda läppar och stilettklackar. Inte för att jag avråder, men om det skulle få dig att känna dig obekväm skulle Nuit Noir dagtid också göra det.

Båda dofterna är tilltalande, såklart, de påminner ju om klassiska Carondofter! Men det är också problemet med dem: de klassiska Carondofterna säljs ju fortfarande, varför göra kopior? Hellre det än triljoner kopior av det senaste från Britney, för all del, men ändå... Eftersom jag inte är något enorm violfan men däremot ett enormt skankfan är Nuit Noire min personliga favorit, trots brutalsågningen i Luca Turins och Tanya Sanchez "Perfumes: The Guide" (de sågade ju alla nutida versioner av Carondofter som tragisk degeneration också...)

Bortskänkes: Idag är det en hel 30ml-flaska av Demeters Banana Flambée som ligger i potten! Det råkade vara gåvan för dagen när jag beställde därifrån - jag skulle ha väntat på något bättre... Den luktar friterad banan med kolasås och vaniljglass, eller kanske snarare den syntetiska doftversionen av dito, så om det är din kopp té eller om du känner något lämpligt barn att skänka den till - passa på!

Washington Tremlett: Black Tie

2008-05-11T12:31:00.002+02:00

Black Tie inleds med en gäckande pust av saffran parad med geranium (pelargon?) och en spritig ton. Sedan blir doften hastigt varm, pudrig och tvålig, och det enda jag känner en lång stund är den paradoxalt varma, skarpa tvållukten med en underton av geranium. Det är som om man hade tvättat sig grundligt med stark tvål och sedan satt på sig en aning gammaldags örtig cologne, eller för all del helt enkelt tvättat sig grundligt med en gammaldags parfymerad tvål. Det är ingen diskret doft, jag känner den tydligt i luften omkring mig efter att ha duttat lite från mitt prov i halsgropen och armvecken. Efterhand förbyts geraniumnoten i en torkad rosennot, utan att den varma, pudriga, tvåliga basen förändras. Jag är normalt inget fan av geranium, men jag föredrar doftens mer örtiga och mindre blommiga stadium framför rosenpotpourrit. Kanske är det det den varma basen som får mig att uppskatta det - det är åtminstone inte en sådan där sval, vattnig ört- och gurkdoft jag har så svårt för. Överlag är doften originell och intressant, åtminstone för att vara en modern herrdoft - den luktar mer mormorsaktig om ni frågar mig.

Bortskänkes: mitt lätt begagnade prov av Black Tie. Först till kvarn med att kommentera som vanligt!

Angela Flanders, London

2008-05-05T18:43:00.002+02:00

När jag besökte Angela Flanders lilla butik på Columbia road, en bra bit från Bethnal Greens tunnelbanestation, snöade det över London. Jag flög in från ett vårljummet Berlin samma förmiddag och kunde knappt tro mina ögon när vi flög in över Stansted och marken var snötäckt. Jag hade räknat med att England skulle vara ännu litet ljummare i april, och var inte klädd för snöväder. Men vackert var det, med snön som föll över vårblommorna och över Columbia Flower Market.

Angela Flanders parfymbutik är endast öppen på söndagar, och när jag var där var hon själv i butiken, en vithårig dam, tillsammans med en yngre assistent. Hon berättade om sina dofter och småpratade med kunderna. Hennes senaste kollektion av dofter består av Oudh Noir och Figue Noir och hon sade att hon alltid själv föredragit sådana mörka och mystiska dofter och var glad att det ökade parfymintresset hade gjort att de nu går att sälja. Som föga förtjust i fikondofter ratade jag den i och för sig "mörka" i betydelsen "inte friska och gröna" men också något godissliskiga Figue Noire, som hon hade ställt upp i årets FiFi Awards med. När jag var i butiken kom det dock in en ung man som blev alldeles lyrisk över den och stod med näsan klistrad mot testremsan och utropade superlativ och nya noter han urskiljde med jämna mellanrum. Han ansåg dock inte att han kunde bära något som det inte stod "cologne" på själv, så han funderade på möjliga kvinnliga bekanta att ge bort den till.

Enligt Angela Flanders är hennes första kollektion (den enda som finns på den sorgligt ouppdaterade hemsidan) anpassad till nittiotalets smak för lätta, fräscha och ungdomliga dofter. Jag vet inte om de passar in bland den tidens akvatiska och ozoniska dofter direkt - de känns mer klassiska, med citrus, kryddor, örter och blommor. Josephine är en trevligt pudrig men inte sliskigt kanderad viol. Det fanns även en andra kollektion bestående av soliflores (liljekonvalj, jasmin, tuberos, mimosa) och blombuketter.

I butiken finns förutom parfymer bland annat klassiska cologner, rumsdofter och doftljus. Jag ville ha ett ljus i den mysiga citrus- krydd- och vaniljdoften Parchment, men de var slut när jag var där. Jag hade tänkt köpa något under mitt sällsynta besök, men gick därifrån bara med två parfymprover som Angela vänligt gav mig: Earl Grey och Oudh Noire.

Earl Grey luktar inte som en kopp te, som Angela Flanders själv erkände, även om den har bergamott i toppnoten. Enligt henne komponerade hon den först som en rumsdoft för ett potpourri, men tyckte så mycket om den att den fick bli en parfym. Jag är en smula kluven till doften: jag faller verkligen för det citruskryddiga och faktiskt ganska teliknande (kanske inte Earl Grey just utan något citrusigare) första intrycket, men doften är så linjär, stark och långvarig att den kan gå mig på nerverna. Det är rosenträet som gör det. Jag känner likadant för Tam Dao, där det hjälper till att göra sandelträet riktigt lent och smörigt. Rosenträ doftar för all del gott, men det är en så aggressiv och artificiell väldoft i all sin sammetslena sötma. Det luktar "parfymerat" helt enkelt, jag vet ingen doftnot som luktar mer "parfym" än just rosenträ. Jag blir litet matt av att ha den i ett moln omkring mig hela dagen. Kanske är det egentligen rosenträets osedvanliga sillage på min hud det hänger på - för mycket av det goda? Jag är van att behöva lägga näsan mot handleden för att känna min parfym... Kanske passar den faktiskt bättre som rumsdoft av denna anledning.

Oudh Noir är en mörk, lädrig, rökig aoud-doft, helt enkelt. Jag har inte så mycket mer att säga om den, gillar man aoud så gillar man den, men den lämnar mig märkligt oberörd. Kanske är den för endimensionell. Det är också lite dåligt med hållbarhet och sillage med tanke på att det är en så "tung" typ av doft. Jag skulle helt klart klassa den som en herrparfym på grund av frånvaron av sötma. Ingenjörn var mycket förtjust i den och tyckte att den doftade härligt träigt.

Bortskänkes: Tyvärr inget från Angela Flanders men ett originalprov av Serge Lutens Arabie och ett sprejprov av Versace The Dreamer, bägge halvfulla

Shoppingguide: London

2008-04-25T14:06:00.002+02:00

Fortnum & Mason (U Piccadilly Circus): På Fortnum & Mason ligger parfymavdelningen ett par trappor upp, och har därför en betydligt mer exklusiv känsla än där den ligger på gatuplan och är full av turister. En uniformerad svart man öppnar dörren till den eleganta trapphallen och de distingerade manliga expediterna på parfymavdelningen kallar varandra "darling". Hit går man för Caronurnornas skull, och innan jag flyr landet ska jag köpa en liten flaska Tabac Blond här...

Harrods (U Knightsbridge): Harrods är nästan labyrintartat, med parfymerna utspridda i åtminstone tre stora salar: parfym och smink, parfym och rumsdoft, bara parfym... Rumsdoftavdelningen är hyfsat välsorterad, med rumsdoft och parfymer från Miller Harris, Tocca, Diptyque, Jo Malone, Molton Brown, Penhaligon's och Floris. L'Air de Rien finns som doftljus också, och det tycker jag verkar vara en utmärkt idé med tanke på att redan parfymen påminde mig om ett mysigt inbott hem. Vad gäller Diptyque kan jag bara instämma i hyllningskören som utnämner den träiga, tryddiga, rökiga Essence of John Galliano till deras bästa doft, men den billigare brasvedsdoften Feu de bois är faktiskt inte så långt ifrån. Jag skulle vilja älska Mousses (som jag inte tror att de har här) men den är för örtig för att vara riktigt övertygande som mossdoft. Cuir (som jag inte heller tror finns på Harrods) fann jag alltför stram och kärv - om jag ska ha en läderdoft som rumsdoft ska den nog vara mer som en insutten gammal skinnfåtölj. Det motsägs dock av att jag gillar den originellt osöta läder- och gindoften 007 från Tocca. Toccas träiga ljus är överlag trevliga också.

Harvey Nichols (U Knightsbridge): Det kan vara värt att tränga sig fram bland alla provpappersviftande expediter på Harvey Nichols inte särskilt imponerande parfymhörna i sminkhavet om man är på jakt efter The Different Company, Maitre Parfumeur et Gantier eller Etat Libre d'Orange. Jag testade Comme des Garcons 88 8 på papper och fann den värd vidare test, jag blev också påprackad ett pappersprov av Vivienne Westwoods Let it Rock, som faktiskt var riktigt tilltalande, en oanständigt myskig ambradoft.

Les Senteurs (U Sloane Square): Den lilla parfymbutiken Les Senteurs är så chic att expediterna är fransktalande. Den ligger på Elizabeth Street, inom gångavstånd från Harrods och Harvey Nichols om man har gott om tid och inte alltför högklackade skor. Jag ser dock ingen anledning att göra den promenaden om man inte speciellt är ute efter Editions des Perfums Frederic Malle, Parfumerie Generale eller Parfums d'Empire. Jag fick dock en smärre chock när jag kom in och såg den hyllade och påstått slutsålda L'Ombre Fauve överst på hyllan. Jag frågade expediten om den inte var tagen ur produktion, men det hade hon aldrig hört talas om. Hon sade att de nyligen hade valt ut den ur Parfumerie Generales sortiment i Paris, så uppenbarligen görs den fortfarande (eller igen) i smyg... Parfumerie Generale har så mycket fuffens för sig med sina "privata kollektioner", limited editions och anonymt numrerade flaskor att man kan bli irriterad för mindre, men att L'Ombre Fauve fortfarande finns att på tag i är ju goda nyheter! Les Senteurs har den inte i sin webshop, men jag lovar att jag såg den, så det går kanske att ringa och fråga efter den... Etat Libre d'Orange finns här också, men ingen verkar ha ljusen som jag är nyfiken på. Jag blev nyfiken på Vierges et Toreros som har en intressant torr, dammig, mineralisk ton, som sanden som yr upp i tjurfäktningsarenan antar jag... Medan de flesta av Etat Libres namn och ikoner mest är pubertala är den här dock direkt stötande med sitt blodfläckade lakan, så jag är kluven...

Liberty (U Oxford Circus): Jag kan inte vara i London utan att titta in på Liberty. Förutom Le Labo-disken finns på den lilla men välsorterade parfymavdelningen bland annat Mona di Orio, Balmain, Divine, Ineke, Ulrich Lang och Tann Rokka. Bortom Le Labo-disken finns ett rum med doftljus från bland andra Archipelago, men även en litet utbud av Demeters parfymer (säkert till ockerpriser). Diptyqueparfymerna finns också här tillsammans med ljusen, ett bättre utbud av bådadera än på Harrods. Jag ska nog hit och botanisera lite mer bland dem innan det är för sent, enligt bloggen Perfume Shrine ska flera av dem tas ur produktion...

Parfums de Nicolai (U South Kensington): Parfums de Nicolai ligger på ett hörn av Fulham Road, egentligen med dörren mot en tvärgata. Butiken är så minimal att man lätt skulle kunna missa den, ett avlångt rum med lagom plats för en parfymhylla längs väggen, ett par kunder framför nämnda hylla och en disk med en äldre dam bakom längst inne i hörnet. Damen i fråga satte på klassisk musik när jag kom in och började titta och tystnaden i det lilla utrymmet blev tryckande. Av någon anledning var jag mest intresserad av ljusen när jag var där, men hittade inget som riktigt tilltalade mig. Cederträljuset var ungefär lika bra som alla andra cederträljus och grandoften lite för mycket sötaktigt julpotpurri. Jag frågade efter någon doft med läder i eftersom jag hade ett vagt minne av att de skulle ha ett sådant ljus, och damen trollade fram Vetyver de Java ur ett skåp. Jag köpte det, men jag kan egentligen bara rekommendera det till inbitna vetiverfans. Det är den där syrliga, rotiga sidan av vetiver som kan bli lite kvalmig. Undrar just om degraderingen till skåpet betyder att den utgår ur sortimentet eller bara att den är mindre populär? Ett plus med Parfums de Nicolais ljus är att de har lock av metall som stänger doften inne.

Selfridges (U Bond Street): Selfridges parfymavdelning står sig bra i konkurrensen med de andra galleriorna. Den slår överlägset Debenhamns och liknande som ligger i närheten på Oxford Street. Här kan man lukta fritt på Pradas coiffret (Cuir Ambré påminner om Tabac Blond) och förutom "det vanliga" (Serge Lutens, Bond no 9, Creed, L'Artisan Parfumeur, Comme des Garcons, Tom Ford, Annick Goutal, Miller Harris...) har de även Bella Bellissima, Miller et Bertaux och D'Orsay. För tillfället - de tycks rotera de mer obskyra märkena ganska ofta.

Bortskänkes: Lätt begagnade prover av Miller Harris Piment des Baies, Comme des garcons original och Parfumerie Generale Marylin & John.

Shoppingguide: Berlin

2008-04-18T16:09:00.006+02:00

Galeria Kaufhof (s/u-bahn Alexanderplatz): Galeria Kaufhof är hyfsat välsorterad för att vara en mer normal shoppinggalleria. Om man kryssar mellan expediterna som vill pracka på en testremsor med billigt slisk så hittar man märken som Grès, Hermès, Guerlain, Serge Lutens, Creed och Etro. Jag testade Etros Gomma på huden, den luktar verkligen gummi, med inslag av vetiver och patchouli. Vill ha! Pussy Deluxe, som de skyltade med i augusti i fjol, reades nu ut på undanskymd plats. I stället skyltade de med en souvenirparfym med plastig flaska i form av radiotornet! Den fanns i herr- och damversion: herrversionen var själva essensen av generiskt fräsch , dödtrist och småäcklig herrdoft, medan damversionen var klart uthärdlig, lite citrusig/vaniljsöt i stil med Diesel Fuel for life pour femme kanske.

Galeries Lafayette (u-bahn Französische Strasse): Parfymavdelningen på Galieries Lafayette består till största delen av diskar med "de vanliga" märkena i cirkel kring rulltrappan, dock med ovanligt bra utbud inom varje märke. Det här är det enda ställe där jag har sett Serge Lutens nya 5 O'Clock Au Gingembre, och jag testade den förstås genast på min lediga handled. Inledningen påminner lite om L'Artisan Parfumeurs Tea for two: en gourmetig tedoft med en uppfriskande not som i Tea for two är anis och i 5 O'Clock ingefära. Jag föredrar 5 O'Clock, och den blir bara bättre. Basnoterna är alldeles underbara, en perfekt balans av len träighet och sensuell myskighet. Måste absolut skaffa mer! Bland mer sällsynta märken verkar Galeries Lafayette ha riktat in sig på det allra dyraste: Clive Christian, Lalique, Micallef, Bond no 9... De hade även DelRae, och jag föll för Bois de paradis med dess frestande sötsyrliga, "vuxna" fruktnot, som gyllene nektar. Jag har bara testat den på papper, men min reaktion överensstämmer än så länge med den lyriska doftbeskrivningen på Luckyscent. På Galeries Lafayette finns även barnparfymer av märket Le Petit Prince, efter barnboken. Unisexdoften med samma namn var en trevlig men undflyende citron som jag skulle kunna tänka mig att köpa till mitt barn om jag a) hade ett och b) ansåg att barn bör parfymeras. Inget av dessa påståenden stämmer dock.
Om man tar rulltrappan ned från parfymavdelningen hamnar man i saluhallen med servering och diskar med kött, bröd, ost etc. Här har även det lyxiga tekompaniet Mariage Frères en hörna. Jag köpte ett doftljus i lukten Darjeeling, som enligt hemsidan ska lukta "gröna Darjeelingmandlar" (vad nu det är), hasselnötter och Muscat, och vara blommig och fruktig. Jag säger att det är en grön tedoft, frisk utan att bli mesig eller hygienproduktsfräsch. Trots att det är en så lätt doft fyller den effektivt rummet, mycket bättre än något av de andra dyra doftljus jag har (Modern Alchemy och Parfums de Nicolai). Gillar man sina doftljus mer fylliga och söta kan jag rekommendera The Rouge och Ambre The. Expediten upplyste mig även om att de hade gratis provsmakning av en ny tesort varje lördag klockan fem.
Galeries Lafayette ligger på Friedrichstrasse 207 och sitter på källarvåningen ihop med Quartier 206 och en mindre lyxig galleria på 205, så att man kan gå obehindrat mellan dem under gatan.

KaDeWe (u-bahn Wittenbergplatz): Den stora shoppinggallerien är verkligen stor. Egna diskar har bland andra Tom Ford, The Different Company och Prada (med sin exklusiva coiffret inlåst under glas). På avdelningen för "internationella dofter" trängs massmarknadsparfymer med Knize. Jag var lycklig över att hitta Etienne Aigner och få testa In Leather Man och Woman. Den förstnämnda var alldeles för generiskt herrsval för min smak, men damversionen var en underbart mjuk mockadoft med en lite fruktig ton, som en bättre version av Daim Blond. Jo, bättre. Den unge mannen bakom disken för "klassiska dofter" blev lite perplex när jag påstod mig gilla herrdofter, men underhöll mig sedan med historier om alla italienska skräddare/parfymmakare som fanns representerade. Han rekommenderade Domenico Caracenis Ivy League, som är tilltalande grön men lite för unkenbitter på det där sättet örtiga dofter kan vara. Jag önskar att "örtig" oftare betydde som att inandas vilda kryddörter vid Medelhavet (toppnoten i Laura Bigottis Roma är det närmaste jag har kommit) och mer sällan otäckt surnande noter som geranium, dill, fänkål, citronmellis och mynta. Vid klassikerdisken fanns även Bois 1920 och Washington Tremlett.

Quartier 206 (u-bahn Französische Strasse): Lyxgallerian Quartier 206 har den mest välsorterade parfymavdelning jag har besökt. Blommor, hudvård, smink, rumsdoft och parfym är inklämt på ett hörn mellan märkesbutikerna som upptar det mesta av utrymmet kring den stora trapphallen med svartvitt stengolv och läderfåtöljer och i serveringen på källarplan pianoackompanjemang, åtminstone på lördagar. Ett rätt otroligt parfymutbud står ihopträngt på två diskar som är uppdelade efter kön men låter de flesta märken stå tillsammans, så att allt från Comme des Garcons (och de hade verkligen allt, inklusive den nya Hinoki, som jag rekommenderar) står på herrdisken och allt från bl.a. Parfumerie Generale, Serge Lutens, Diptyque, L'Artisan Parfumeur och Bond no 9 står på damdisken. Etat Libre d'Orange står för sig på en egen disk. Svårigheten att få överblick över de tätpackade flaskorna och barstolarna som står uppställda framför disken antyder att det är meningen att man ska sitta still och bli servad snarare än att utforska utbudet själv, men första gången jag var där talade expediten inte engelska, så jag fick botanisera i fred. Här finns flera märken jag inte har sett någon annanstans i verkligheten: Histoires des Parfums, Nasomatto, Aftelier, Strange Invisible Perfumes... Dock inte Afterliers Tango eller Strange Invisible Perfumes Vine, som var de dofter jag var intresserad av att testa. Jag sprejade Nasomattos Absinth och Hindu Grass på varsin handled och föll för Absinth, som verkligen är unik. Jag kan inte riktigt beskriva hur, bara att den är tilltalande på ett beroendeframkallande sätt, sötsyrlig med en saftig vetivernot och en lakritsaktig ton. Det låter inte särskilt tilltalande, ens i mina öron, men det var det. På papper luktade den dock direkt illa, märkligt sötunket, och jag skulle kanske inte ha testat den på huden alls om jag inte redan hade gjort det. Hindu Grass var en trevligt jordig patchouli, men inte så olik en mängd andra patchoulidofter. Jag gick därifrån med Green, green, green and green men kunde inte låta bli att återvända nästa dag utan planer på att köpa något mer. Då var det dock en expedit som talade engelska som högg tag i mig och upplyste mig om att jag stod vid herrdisken. Jag sade att jag gillade herrdofter och hon log och svarade att det gjorde hon med, och så satte igång med sin show att spreja olika dofter på papper, lukta på dem, titta på mig och utbrista "No." eller "Yes!" innan hon överräckte dem. Det var ganska underhållande, men problemet är ju att som inbiten parfymnörd hade jag ju redan testat det mesta hon rekommenderade, och dessutom generade uppmärksamheten mig när jag inte tänkte köpa något. Hon ansåg bland annat att jag borde gilla Kyoto och Philosykos. Hennes bästa tips var Citrus paradiso från Czech & Speake, en uppfriskande skalbesk citrusdoft på en varm bas av kryddor och patchouli som jag nog aldrig skulle ha testat annars.

Bortskänkes: Originalprover från Diptyque, sprejade ett par gånger, i blomdofterna Do Son (tuberos) och Jardin Clos (hyacint). Den icke engelsktalande expediten på Quartier 206 kallade dem "spicy" när hon gav mig dem, hmm... (Hon beskrev även Marc Jacobs Daisy som "Cool! Jeans, yes?") Först till kvarn med att uttrycka intresse i en kommentar som vanligt!

Shu Uemura, Amsterdam och en parfymrecension

2008-04-11T20:25:00.004+02:00

Jag var i Amsterdam ett par timmar en söndag, så jag hann inte undersöka parfymutbudet ordentligt, men jag var åtminstone inne på Shu Uemura i gallerian Magna Plaza. I stället för en stor parfym- och sminkavdelning med olika diskar för varje märke är det en liten parfymbutik med stort utbud: Robert Piguet, Hermès, Profumum, Il Profumo, Lorenzo Villoresi... Ingen möjlighet att försvinna i mängden och testa i lugn och ro - parfymerna trängs framför disken. Det första expediten gjorde när jag kom in var att påpeka uppdelningen i herr- och damdofter, som jag gladeligen ignorerade. Sedan fortsatte hon att ge mig välmenande råd med jämna mellanrum, hon var säkert uttråkad, stackarn. När jag sade att jag gillade maskulina dofter med en lädernot gav hon mig några bra rekommendationer - Les Parfums de Rosines enda herrdoft (kan rekommendera den till folk som gillar rosor), Maitre Parfumeur et Gantiers Un Parfum D'habit (helt klart värd ett test, synd bara att märket finns på så få ställen, och ofta i så litet utbud...) och Spiritus/Land ur Miller et Bertaux första kollektion om tre dofter, som hon kallade "ny". Eftersom jag redan har ett prov av den var jag mer intresserad av att testa deras Green, green, green and green, resultatet kan ni läsa om nedan. På andra handleden testade jag Eau d'Hèrmes som jag blev mycket förtjust i - kombinationen av citrusig/örtig cologne och oanständig spiskummin påminner om min älskade Jicky och vissa likheter finns även med Habit Rouge. Det blev dock inget spontaninköp av någon av dessa dofter utan i stället ett säkert kort - Bandit. Kunde fått den till ett bättre pris annorstädes men kände att jag inte kunde gå därifrån tomhänt efter all uppmärksamhet från expediten, så där lyckades hon allt...

Miller et Bertaux: Green, green, green and green: Efter att testat den på huden på Shu Uemura slog jag till nästa gång jag stötte på den, nämligen på den extremt välsorterade Quartier 206 i Berlin. Den finns inte längre på webbshoperna Luckyscent eller Aus liebe zum duft där jag sett den tidigare, så jag tänkte att det var bäst att passa på. Sedan stötte jag dock på Miller et Bertaux-trion på Selfridges i London, där de inte har funnits förr.

Green, green, green and green är en underbart naturgrön doft som får mig att le lyckligt. Den är inte stiliserat örtig à la herrcologne, har inte vetiverns bett trots att ingrediensen står listad, och är inte heller citrusigt skarp som de flesta gröna dofter. I stället är den frisk och naturlig och alldeles underbart björklövsgrön. Jag vet att jag har sagt björklöv om Paul Smith Story också, men det är mycket mer utpräglat i Green, green, green and green, björken är där med trä och sav och allt, utan Storys lite aggressiva grapefruktfräschör.

Doften är på en gång precis så grön som namnet antyder, och en trogen återgivning av den varmt rostbrunda nyansen på snöret kring kartongen. Det vill säga, den är mer "grön" i betydelsen att den doftar som att stå ute i naturen och andas in doften av vegetation, än i betydelsen att den enbart innehåller gröna noter. I själva verket har den ett starkt inslag av trä, ceder säger ingredienserna men jag känner det inte som utpräglat cederträ utan mer en mild, len tränot som är vad som blir kvar efter några timmar på huden. Doften har också en utpräglad sötma för att vara en grön doft, men det är en sötma som känns naturlig och inte fråntar doften dess friskhet - sötman i spirande grönska och nyhuggen ved.

Green, green, green and green finns inte i någon särskild rumsdoftsversion, men jag rekommenderar att spreja den i luften (100ml-flaskan räcker för det!) för en upplyftande känsla av björkhage inomhus. Faktum är att den luktar lite som man kan föreställa sig en rökelse på ett mycket exklusivt spa med antingen japanskt eller skandinaviskt tema, blandad med allt det blonda träet i inredningen och ångan från baden. Man skulle kunna slänga ord som "meditativ" och "harmonisk" omkring sig om man var lagd åt det hållet. Jag föredrar att säga att det är en parfym som inte påminner om någon annan jag har känt och som gör mig glad.

Bortskänkes: ett dekanterat prov av min Green, green, green and green och på det gröna temat även ett prov av Balmain Vent Vert.

CB I Hate Perfume

2008-04-08T20:38:00.002+02:00

Greenbriar 1968: Den här doften ska påminna om Christopher Brosius farfar/morfar och lukta bland annat sågspån, hö, arbetshandskar, piptobak och smuts. Tyvärr luktar den mest bara chockerande starkt av syntetisk, smörig sötma à la buttered rum med ett kväljande inslag av motorolja. Nej tack.

I Am A Dandelion: Jag såg fram emot en maskrosparfym, men borde ha lärt mig en läxa när inte Demeters version funkade. Även denna är mest lite vagt schampoaktig.

Narcissus: Tvillingdoften till min älskade To See A Flower, och jo, den påminner lite om den fast förstås med ett mycket starkare inslag av blommor, narcisser närmare bestämt. Den här kan jag leva med.

Wild Hunt: Först var jag överlycklig över att äntligen ha hittat en parfym som påstår sig dofta skog och faktiskt gör det. Nyapplicerad luktar Wild Hunt våta löv, mossa, granar, jord och svamp. Ett försvarligt inslag av jord och svamp, som jag i elaka stunder tänker är det enda Brosius duger till att kopiera naturtroget, även i dofter som inte alls ska lukta jord och svamp. (Okej han är rätt bra på rök också.) Tyvärr utvecklar doften en alltför stark unken sötma på huden för att vara riktigt skogslik, blir mer Wunderbaum. Ingenjörn rynkade på näsan och utbrast "usch, gammalt mögel!" Men skam den som ger sig, jag behåller mitt prov...

Wild Pansy: Jag erkänner att jag testade denna mest för att den har ett så camp namn. Den ska inte lukta penséer (har penséer ens en doft?) utan violer, vilda violer i skogen. Den luktar nyklippt gräs, gräs och åter gräs. Och efter ett tag kanske lite sötpudrig kanderad viol. Man kan troligen uppnå en liknande effekt av att spreja på sig en försvarlig dos av Demeters gräsdoft och sedan lite av deras violdoft.

Bortskänkes: Vill du testa lyckan med din näsa och hudkemi? I potten ligger mina mer eller mindre begagnade prov av I Am A Dandelion, Greenbriar 1968, Wild Pansy, Cedarwood Tea, Patchouli Empire och Violet Empire. De tre sistnämnda blir alla för sötsyrligt hippieunkna på min hud, vilket tycks hända med alla hans patchouli/trä/rökelsedofter.

LesNez: Let Me Play The Lion

2008-03-13T18:07:00.003+01:00

Jag hörde till dem som över huvud taget inte kunde känna Antimaterière, och jag måste säga att även Let Me Play the Lion är en ytterst subtil doft. Kanske är det den där infamösa cedertränoten som många är luktblinda för, för det lilla jag uppfattar av doften tycks domineras av cederträ. Alldeles nyapplicerad har doften också en oväntat fruktig ton, sötsyrlig som persika. Bortsett från denna sötma och en viss smörig mjukhet i cedertränoten är doften dammtorr, dock utan att bli skarp och bitter som en del torra krydd- och rökelselukter. Dammigheten passar rätt bra med tanke på att doften med sitt Shakespearska namn ska föra tankarna till en teater bakom kulisserna. Men det irriterar mig att jag bara häller på mig mer och mer ur provet utan att känna nästan någonting - jag anar en fascinerande men undflyende doft. Undrar just om andra kan känna den?

Bortskänkes: Tyvärr får ni skaffa ett eget prov av Let Me Play the Lion om ni vill försöka, för jag är inte färdig med mitt än (för övrigt är det redan halvtomt!) I potten ligger i stället Ulrich Lang Anvers 1 och 2. Jag ber vinnaren ha överseende med att jag åker på påsklov och kanske inte kommer kunna skicka proverna förrän jag är tillbaka.

Guerlain: Mouchoir de Monsieur

2008-03-01T12:21:00.002+01:00

Mouchoir de Monsieur har beskrivits som herrversionen av Jicky, men jag skulle snarare kalla den "Jicky extreme": Lavendelnoten är kyligare och mera utpräglad, citrusen skarpare och den animaliska basen mer uppenbart animalisk - ladugårdsaktig sibet i stället för varm, trygg mysk. Resultatet är en mer obalanserad komposition som saknar Jickys magiska perfektion. Liksom Jicky mjuknar doften och rundas av på huden, men i stället för Jickys gyllene elixir är Mouchoir de Monsieurs värme torrare och pudrigare med en näskittlande kvalitet som får mig att misstänka att jag kanske är "luktblind" för något i den och inte kan känna den ordentligt. Är den "maskulinare" än Jicky? Ja kanske, som i en stram, pudrig, citrusig vintagefougère för gentlemän i stil med Robert Piguets Cravache. Men då bär jag hellre Cravache, som är en utmärkt doft i egen rätt, än en sämre kopia av Jicky. Därmed inte sagt att Mouchoir de Monsieur är en dålig doft, den är fortfarande tillräckligt lik Jicky för att vara bra, med samma patinerade charm. Är det så att Jicky av någon anledning inte riktigt fungerar för dig så är den helt klart värd ett test! Om Jicky däremot inte alls fungerar så gör troligen inte Mouchoir de Monsieur det heller.

Bortskänkes: Tyvärr inget prov av Mouchoir de Monsieur, men i stället mina lätt begagnade prover av L'Atelier Boheme: Fil de Soie, Andree Putnam: Preparation Parfumee, Acqua di Biella: Bursch, och som en liten bonus Osmanthus Interdite som ingen tingade förra veckan. Först till kvarn som vanligt, och glöm för allt i världen inte att följa upp med din postadress så att jag kan skicka proverna!

Parfums d'Empire

2008-01-21T19:32:00.001+01:00

EFTERLYSNING: Amanda V, klicka på min profil till höger och maila mig din postadresser så att jag kan skicka parfymproverna du har tingat!

Equistrius: Equistrius är skapad som en hyllning till en kapplöpningshäst, och jag tänkte att den kanske kunde bekräfta min i alla andras ögon befängda idé att Guerlains Guet-Apens/Attrape-Coeur (jag har nu fått bekräftat att de luktar likadant) doftar häst. Bägge är nämligen irisdofter, med kompletterande ambra-, gourmet- och blomnoter. Och visst finns det en gemensam nämnare i irisackordet, men eftersom Equistrius är en svalare, renare och liksom mer parfymerat abstrakt doft påminner den mig betydligt mindre om stora, varma djurkroppar som tuggar på hö. Equistrius är snarare en olfaktorisk avbild av ett skinande blankt, smäckert och nervöst fullblod, men saknar fullblodets muskelstyrka. Ska man vara elak är den kanske lite som en sådan där idealiserande kitschig, blaskigt pastellfärgad åttiotalsposter av galopperande hästar... Medan vaniljen i Guet-Apens hjälper ambran med att ge doften en sötaktigt kroppslig ton innehåller Equistrius i stället viol som drar irisen åt sitt svalaste håll, och sötman som doften onekligen har är mer konventionellt damparfymig än kroppslig. Equistrius doftar inte häst i sig, men möjligen, för mig, via omvägen över associationen till Guet-Apens.

Fougère Bengale: Jag förväntade mig att verkligen älska Fougère Bengale efter allt fascinerande jag hade hört om doften. Det verkade vara en väldigt komplex doft som förenade aspekter av fougère och oriental. Tyvärr uppvisar den inte denna komplexitet på min hud. Den är snarare ganska stum och "platt", dominerad av ett torrt, örtig, bittersyrligt ackord, med en aning varm kryddighet och en undflyende animalisk not. Nyapplicerad är syrligheten mer uttalad, i kombination med en sötsvalt aromatisk, en smula anisliknande, ton som jag tror är dragonen och lavendeln i kombination. Sedan påminner doften mest av om att sticka näsan i lavar. Inte för att jag har något emot lavar, men jag hade förväntat mig något intressantare. Jag måste dock göra den reservationen att det här kanske är en doft som kommer mer till sin rätt om den sprejas i stället för att duttas på från ett prov. Om jag ska likna den vid några andra parfymer är det Serge Lutens Chene och Chypre Rouge som ligger närmast till hands.

Iskander: Iskander inleds med en skarp citronsyrlighet, inklusive skalbeska. Enligt noterna är det dock inte citron, utan mandarin och grapefrukt. I kontakt med min hud surnar doften ytterligare och utvecklar en bitterhet jag inte uppskattar, men samtidigt även en varm, pudrig sötma som i kombination med citrusen får den att påminna lite om Guerlains Habit Rouge, en doft med liknande komposition. Både bitterheten och pudrigheten kan nog hänföras till inslaget av ekmossa (som jag envisas med att direktöversätta det, fast det är en lav med ett annat namn) Efter hand avtar bitterheten, och doften utvecklas till vad jag skulle kalla en fougère, fast det inte ser ut så på de örtfattiga noterna. Jag kunde svära på att jag känner lavendel fast det inte finns listat, den goda sidan av lavendel: inte den kyligt, tvåligt mormorsblommiga utan den torra, träiga, gentlemannamässigt aromatiska. Det är dock en fougère med varma basnoter av mysk och ambra, den där pudriga sötman och en nypa kryddighet. Kombinationen av örtigt och varmt för på det här stadiet, åtskilliga timmar efter applikationen, nästan tankarna till min älskade Jicky. Men så var det den där obehagligt bittra tonen på ett tidigare stadium... Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om Iskander.

Osmanthus Interdit: Jag förstår mig inte på storheten i Osmanthus Interdit, men det förväntade jag mig inte heller, osmanthus säger mig ingenting. För mig är den en rätt ordinär lätt, icke-stötande doft med den där syntetiskt svala (men inte alls maskulint ozonskarpa) tonen jag har svårt för. Den har en lätt fruktig sötma som påminner mig om aprikos, men några fruktnoter finns inte listade så kanske är det själva osmanthusen.

Eau d'Italie: Sienne l'hiver

2007-12-27T13:20:00.000+01:00

Jag brukar i vanliga fall inte ha någon koll på vilken parfymör som har gjort vilken parfym, men Bertrand Duchaufour har en så karakteristisk stil och har gjort så många dofter jag gillar att jag till slut har snappat upp hans namn. Enligt den utmärkta förteckningen över olika "näsor" och deras verk på Now Smell This har han bland annat gjort alla Eau d'Italie-dofterna, Comme des Garcons Sherbet-serie och Calamus, Mint, Harissa, Sequoia, Avignon och Kyoto, samt L'Artisan Parfumeurs Dzongkha, Mechant Loup, Piment Brulant, Poivre Piquant och Timbuktu. Ska man sammanfatta det på något sätt så är det nog att han oftast gör torra, strama, luftiga, skarpa dofter som kan vara antingen kyliga eller heta men sällan varma, söta och fylliga. Rökelse, trä, gröna blad och peppriga kryddor verkar vara favoritingredienser.

Jag ska erkänna att jag inte älskar alla hans kreationer med samma glöd som jag älskar den underbart syrliga och krispiga Sherbet Rhubarb. De andra två ur Sherbet-serien, Cinnamon och Peppermint, och Calamus ur Leaves-serien tycker jag direkt illa om för deras svala, unkna, blaskiga, mintiga ton. Men det kan ha att göra med min avsky för mynta och för svala dofter överlag. De sötunkna men lätta chilidofterna Harissa och Piment Brulant är jag likgiltigt inställd till. Men han har gjort en del andra dofter där chilihettan har mer bett, och det är i den kategorin jag uppskattar hans originella begåvning mest. Han har ett sätt att trolla med olika noter som rökelse, trä, vetiver och peppar så att resultatet blir som en nyuppskuren chilifrukt. En sval hetta, om det kan föreställas? Inte en ångande gryta full av chilipulver utan en mer grön och färsk chilinot. Ibland blir bettet för skarpt för mig, på gränsen till myggmedel, som i Kyoto och antydningsvis i basen till Paestum Rose. Men när det är bra är det riktigt bra, som i den märkliga skapelsen Dzongkha, som jag uppfattar som chilipeppar, vetiver och rökelse, i den ordningen, och i Bois d'Ombrie, där den heta skärpan bäddas in i en varm och lätt gourmetartad herrklubbsdoft.

Och så kommer vi då till Sienne l'hiver. Allt jag ville säga med den långa inledningen är egentligen att också Sienne l'hiver har den där karakteristiska gröna, vetiveraktiga chiliskärpan. Medan Bois d'Ombrie representerar hösten representerar Sienne l'hiver vintern, och är därför en betydligt svalare doft. I och med att den där chilinoten egentligen inte är "het" så fungerar den för att illustrera frostnyp och iskyla också. Sienne l'hiver doftar frusen jord och frusna gröna blad, med bara en aning av den där akvatiska gurknoten som så ofta förstör svala dofter för mig.

Bortskänkes: Mina begagnade prover av Ayala Moriel Sabotage, Divine L'ame soeur och Fath de Fath. Först till kvarn med en kommentar som vanligt! Och glöm inte att följa upp med att maila mig din adress så att jag kan skicka proverna - jag saknar fortfarande adresser till flera personer som har tingat prover på sistone.

Parfumerie Generale: Un Crime Exotique

2007-12-20T08:21:00.000+01:00

Un Crime Exotique är i princip ett julpotpourri med ett exotiskt namn. Jag har hört den beskrivas som en korsning mellan oriental och chypre, men allt jag hittar i doften är orientalen - det vill säga en extremt gourmetartad och söt budgetversion av oriental. Noterna antyder heller inget om chypre: osmanthus, pepparkaka, te, kanel, stjärnanis, vaniljsocker och sandelträ. Det jag känner är framför allt pepparkakan, förstärkt med extra vanilj och kanel. Egentligen inte färdiggräddade pepparkakor så mycket som den mer fettiga och sockriga doften av pepparkaksdeg. Eller, om man vill vara elak, en typisk "pepparkakslukt" av den typ man finner i billiga doftljus och eteriska oljor. Un Crime Exotique är allt annat än subtil och förfinad, som copywritingen på Luckyscent försöker låtsas. Snarare håller jag med en av recensenterna där om att den liknar ett juldoftljus med vax och allt. Den har den där vaxiga, övertunga, "stumma" tonen man kan finna i billiga parfymoljor. Lite av mitt prov uthällt på bröstet sveper in mig i ett moln som man kan finna antingen mysigt eller kräkframkallande, beroende på julstämning och godissug. Jag känner pepparkaksdeg, fruktkaka, marsipan, sprit, nötter - kort sagt lyckas doften utmärkt med att fånga känslan av att ha förätit sig på julgotter. Inte värt priset, om ni frågar mig. Inte om ni frågar ingenjörn heller, trots hennes faiblesse för kanelöverdosen Rousse.

Bortskänkes: Mitt halvfulla prov, som möjligen läcker med tanke på den misstänkt låga nivån efter bara ett test. Ett spår av parfym kvar i provröret är dock tillräckligt för att känna lukten, ifall någon är nyfiken!

We were in London

2007-12-17T12:44:00.000+01:00

...är ett Pet Shop Boys-citat, men det får vara ett kungligt "vi" då, för sanningen är den att jag var i London alldeles själv och julhandlade innan jag tog flyget hem från Heathrow. Min absoluta favorit bland de stora lyxvaruhusen är Liberty, som ligger en smula undanskymt ett kvarter in bakom hörnet Regent Street/Oxford Street. Trots exklusiviteten och prisklassen är det inte snorkigt och avskräckande med onda dörrvakter, och det känns också mer smakfullt och mindre turistfälleaktigt än exempelvis Harrods. De har en trevlig chokladavdelning där jag shoppade loss, en avdelning för presentartiklar och kontorsmateriel med massor av vackra (men ack så dyra) anteckningsböcker och en liten men välsorterad parfymavdelning som jag gillar mycket bättre än de stora salarna där varje märke har en egen disk med tillhörande aggressiv säljare. Förutom "det vanliga", de exklusiva märken som finns på alla lyxvaruhusen (Serge Lutens, Annick Goutal, L'Artisan Parfumeur, Creed, Miller Harris...) har de även bland annat Comme des Garcons, Etro och Mona di Orio. Dessutom hade de sist jag var där skaffat sig en Le Labo-disk, så nu är det märket relativt lättillgängligt för mig! Den vänliga kvinnan bakom disken var mycket tillmötesgående när jag bad om pappersprover att ta med hem och lade dem noggrant i varsitt förseglat kuvert för att inte dofterna skulle blandas. Jag testade Vetiver, Rose, Iris och Jasmine och gillade allihopa, även om jasminen efter hand utvecklade en alltför starkt ton av apelsinblom.

Näst efter Liberty är Selfridges på Oxford Street min favorit. De har en stor, välsorterad parfymavdelning där man kan strosa runt och lukta på bland annat Bond no 9, Pradas coiffret och Bella Bellissima. Harvey Nichols hade till min stora förvåning Etat Libre d'Orange, som jag inte trodde såldes utanför butiken i Paris, samt även bl.a. Maitre Parfumeur et Gantier och The Different Company. De har dock ett stort överskott säljare och mycket gömt bakom disk. På Harrods hade de gjort om inför julen så att jag inte ens hittade parfymavdelningen jag var på sist (som dock ändå inte var något vidare, det fanns t.ex. inga provpapper, bara säljare som frågade om man ville få parfymen sprutad på sig) men däremot hittade jag en del intressanta doftljus: Diptyque och Tocca bland annat.

Och så var jag en sväng på Urban Outfitters på Kensington High Street, de har doftljus i söta färgglada plåtburkar. De flesta luktade direkt illa, typ allrengöring, men rabarberfreak som jag är köpte jag Spicy Rhubarb, jag minns även Fresh Grenadine som helt okej, och jag var oväntat förtjust i den varma och kryddiga, i stället för kalla och vaxiga, White Flowers.

Parfymshoppingen på Heathrow terminal 3 är däremot inget vidare. Jag köpte visserligen typ en hink av Guerlains trevligt rotiga, rökiga men ändå citrusfriska Vetiver till ett bra pris, men säljaren som bevakade Guerlaindisken hade aldrig hört talas om Habit Rouge. Jag hade bråttom till gaten och hann inte kika på de rena märkesbutiker som fanns där också, men Guerlain fanns inte representerade bland dem, så det kan inte förklara det dåliga utbudet på den allmänna parfymavdelningen. Överlag var parfymutbudet sämre än på de andra flygplatser jag besökt på sistone (Kastrup, Arlanda, Manchester).

Bortskänkes: Idag är det ett oöppnat litet prov av Armani Privé Eau de Jade som ligger i potten. Först till kvarn med att kommentera får den, men tyvärr har jag inte möjlighet att skicka den förrän jag kommer tillbaka till England efter nyår.

TIES i Aftonbladet 12/12

2007-12-14T16:30:00.000+01:00

Två nya parfymartiklar i Aftonbladet, "Nu doftar parfymen lack, gata och godis" och "Glödlampa, asfalt eller ormbunke - vilken doft passar dig" (som titeln till trots inte är ett test utan en artikel om olika doftgrupper med tips på dofter) är till stora delar baserade på citat av yours truly. Jag slog ett slag för hederliga gamla chypres och urbana, syntetiska unisexdofter. Fantastiskt att något så otrendigt kunde publiceras - jag har noll koll på det senaste på hyllorna på Åhléns och Kicks. Dessutom finns en länk till min blogg, vi får väl se hur det påverkar tillströmningen...

För att fira tilldragelsen skänker jag bort en samling begagnade originalsprejprover med mer eller mindre (oftast mer) kvar i: Serge Lutens Arabie, Alexander McQueen Kingdom, Diesel Fule for Life pour femme och Christina Aguilera. Först till kvarn med en kommentar här i bloggen, som vanligt!

Aroma M: Geisha Noire

2007-12-12T16:42:00.000+01:00

Wow, Geisha Noire är verkligen noir! Jag har testat edp-versionen, inte oljan, men doften har en densitet som en parfymolja, så "tät" att den nästan ger en dammig smak på tungan att andas in. Och jag menar det som en komplimang! De listade doftnoterna är ambra, sandelträ och tonka, vilket kunde varit en helt annan doft, en söt, varm, nästan gourmetartad oriental i rödgula nyanser. Men Geisha Noire ger ett svart, eller åtminstone mörkt, intryck - kanske en dov, matt, mörkbrun färg som trä, jord eller sammet. Den mörka, dova, dammiga, källarunkna kvaliteten delar den med S-Perfumes Lust, som är en "doftinstallation" snarare än en parfym avsedd att bäras. Paralleller kan även dras till Parfumerie Generales L'Ombre Fauve. Geisha Noire har dock inte dessas urskiljbara patchoulinot, den har bara lånat en del av patchoulins dammiga och jordiga kvaliteter. Om den alls kan kallas en ambradoft så är det en torr, rökig ambra utan något av den där slibbiga, sirapsaktiga känslan ambradofter ofta har. Jag blev verkligen förvånad över att en doft som verkar så pass kommersiellt gångbar som Geisha Noire är så pass extrem och originell! Förutom de ovan nämnda dofterna påminner den mig allra mest om gummiartade läderdofter som Carons mästerverk Tabac Blond, Pradas Tabac Blond-kopia Cuir Ambré, Parfum d'Empires Cuir Ottoman, och klassikerna Knize Ten och Kolnisch Juchten. Faktum är att jag personligen skulle klassa den som en läderdoft, snarare än t.ex. oriental, om jag måste välja en kategori.

Bortskänkes: Mitt prov av Geisha Noire vill jag tyvärr inte skiljas från, men däremot har en beställning parfymprover som kom bort med posten och dök upp ett halvår senare gjort att jag har dubletter av en del prover ur Tom Ford Private Collection. Skriv en kommentar om du är intresserad av små (1/2ml), oöppnade "decants" av Amber Absolute, Japan Noir, Neroli Portofino, Oud Wood, Purple Patchouli, Tobacco Vanille och Velvet Gardenia. Först till kvarn!

Tom Ford Private Collection

2007-10-14T11:42:00.000+02:00

Vid det här laget kanske ingen är intresserad längre, men här kommer i alla fall min recension av Tom Ford Private Collection. Jag har förresten luktat på Black Orchid och Tom Ford For Men också, men ingen av dem fångade mitt intresse. Black Orchid var lite som en syntes av olika dofter ur Private Collection, kanske mest Purple Patchouli, stark och sötunken med inslag av viol. For Men var en väldigt generisk herrdoft, lite kryddig och citrusig sådär. Men ingen av dessa har jag provat på huden.

Amber Absolute: Amber Absolute har fått mycket beröm, men jag kan inte sälla mig till hyllningskören. Delvis beror det på mitt falnande intresse för ambradofter överlag, men mest beror det på typen. Den ambra jag föredrar är torr, pudrig och transparent som sand, medan Amber Absolute är tjock, tät och söt som mörk sirap. Den har visserligen tjäriga, kådiga och träiga inslag jag borde uppskatta, men i kombination med sötman och doftens allmänna densitet blir den lätt äcklande på samma sätt som kombinationen av rök och vanilj i Patchouli 24. Liksom Patchouli 24 är den värst nyapplicerad, sedan mildras den och blir samtidigt myskigare, så att den efterhand påminner om varma kroppar i en vedeldad bastu. Det är den där känslan av hett trä snarare än brandlukt som jag har svamlat om tidigare. Jag tror att det är ambra som framkallar den, så jag ska nog inte helt sluta testa nya ambradofter.

Black Violet: Den första gången jag testade Black Violet fascinerade doften mig och fick mig att föreställa mig en ensam nattblommande viol mitt i en förtrollad skog. Tyvärr återkom inte denna association vid senare tillfällen, utan i stället upplevde jag bara en sval, vattnig, tunn och en smula skarp komposition dominerad av citrus och viol.

Bois Rouge: Bois Rouge hör helt klart till mina favoriter i doftserien, även om jag inte direkt känner något behov av en hel flaska. Den är trevlig men inte oersättlig. Till typen är den en klassiskt elegant herrparfym som inleds med citrus och kryddor och torkar till en trädoft sötad med jasmin, liljekonvalj, ambra, vanilj och tonka, som dock glider samman till en varm sötma utan distinkta noter. Kanske känner jag ett uns av läder också i basen, men det är en mjuk och len lädernot. Trots att doften genomgående är träig och kryddig är helhetsintrycket inte skarpt eller torrt som sådana dofter kan vara, utan varmt och runt. Det här är en doft att mysa med framför brasan eller på höstpromenaden. Med detta sagt så känns den fortfarande väldigt gentlemannamässig och mer traditionellt maskulin än en del av de söta nya massmarknadsdofterna för herrar.

Japon Noir: Japon Noir är, som jag inte tror att jag är den första att påpeka, en grötig lukt. Den känns inte välkomponerad, utan mer som ett ackord som klingar falskt därför att man har tryckt ned de tangenter som sitter närmast varandra. Det jag kan urskilja är en skarp, citrusfräsch toppnot (ingefära?) och sedan ett obestämt mummel av dova, stumma kryddnoter (muskot och kryddnejlika?). Efterhand urskiljer sig möjligen några ljusare toner i form av jasmin och vetiver, men långt ifrån tillräckligt för att skapa en harmoni.

Moss Breches: Orsaken till min första förtjusning i Moss Breches är också orsaken till att jag inte finner den så intressant i längden: den är egentligen bara en blekare kopia av Jicky. Samma kombination av friska, gröna örter (bland annat dragon och rosmarin, men jag kan inte urskilja dem) och varm, djurisk mysk (egentligen noter som bivax och patchouli), men i Moss Breches är kompositionen mer avrundad och därför mindre fängslande. I Jicky är mysken myskigare och örterna örtigare, den gör mig alldeles lycklig medan Moss Breches snarare har en viss mysfaktor. Dessutom är jag inte så förtjust i toppnoten, den har den liksom stumma och gummiaktiga ton som vissa örtdofter har. Jag ville verkligen gilla den här doften, men den behöver mer mossa och mer fauner och skogsnymfer för att leva upp till sitt rykte. I slutändan faller den in i samma kategori som Bois Rouge: en varm, söt, len mysversion av skogsdoft, en innekatt i stället för ett lodjur.

Neroli Portofino: Apelsinblom är en not som jag uppfattar som i sig syntetisk, hur trogen blommande apelsinträd den än påstås vara. Det betyder inte att jag helt ogillar doften, men där jag gillar den visar den sig från sin pudrigt söta, gourmetartade sida. Neroli Portofino är en cologne och som sådan en avskalad apelsinblomsnot som troligen ska föreställa fräsch och naturlig. Problemet är att utan sötma, värme eller fyllighet påminner apelsinblom mig enbart om vidrigt parfymerade rengöringsmedel. Urk!

Noir de noir: Noir de noir är en rosendoft jag kan uppskatta. Den har inte den där torkade, potpourriartade tonen jag avskyr, och är inte sådär tunn och skarp och tvålig som vissa rosor kan vara. Men den doftar inte heller friska rosor, utan är snarare en gourmetdoft, med hjälp av saffran och vanilj. Den påminner om kanderade eller kanske ännu hellre syltade rosenblad. Om det låter sliskigt så är det inte det - visst är doften söt, men den är samtidigt fyllig på ett nästan spritigt sätt som får den att göra någotsånär skäl för namnet. Det är ingen blekskär ros, jag tänker mig en mörkt cerise snarare än en djupröd (röda rosor får mig mest att tänka på den där olycksaliga potpourrinoten). Och visst kan man tänka sig en falskt blond och änglalik noir-förförerska berusa hjälten med denna hypnotiska och lite gammaldags pudriga doft, om det är det namnet syftar på. Dess varma aura känns åtminstone lika mjuk och lyxig som en minkstola att svepa in sig i - och näst intill lika hållbar! Efter arbetsdagens slut kan jag fortfarande ana det jag duttade på från provet i morse utan att behöva lägga näsan mot huden, och ju längre tid som går desto mer tycker jag om doften, när basnoterna av patchouli, oud och trädlav kommer fram.

Oud Wood: Oud Wood luktar karl. Inte på något dåligt sätt, det är en trevlig trädoft, den är bara så omisskännligt maskulin. Det är den där syntetiska svalkan som nästan alla herrdofter har, till och med de kryddigt varma eller moderiktigt söta. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än som en svalka, ibland framkallad av anis, mint, ozon eller akvatiska noter men ofta helt oförklarlig om man ser till ingredienserna. Jag har ju som bekant svårt för kalla dofter, och för konstiga krockar mellan kalla och varma noter, men Oud Wood har jag ingenting emot. Det är bara som att man har tagit en kryddig trädoft med intressanta inslag av oud och hällt i en deciliter ospecificerad "herrcologne". Jag tror knappt jag skulle kunna använda den utan slips.

Purple Patchouli: Patchouli? Vardå? Jag känner kanderade violer (inga violer står med, men de är åtminstone lila...) och en "ren och fräsch" hygienproduktsnot. Inte ens den vidriga kroppsodör vissa bloggare har beskrivit vill doften bjuda mig på...

Tobacco Vanille: Tobacco Vanille är en söt, varm, en aning pudrig tobaksdoft, inte helt olik klassikern Habanita, om än mildare och mjukare. Jag är litet skeptisk till vaniljdofter men här håller sig vaniljen på mattan och intrycket blir snarare att det är tobaksnoten som är söt i sig. Först efter många timmar när den har falnat kommer en distinkt och riktigt trevlig arom av vaniljsocker fram. Jag skulle inte punga upp dyra pengar för en såpass enkel "comfort scent", men smaken är ju olika...

Tuscan Leather: Läderfantast som jag är är jag märkligt likgiltig inför denna doft. Det är en bra, ren doft av mjuk, brun mocka och jag brukar ju klaga på att lädernoten i så kallade läderdofter alltför ofta göms bakom blommor och annat så jag borde vara nöjd nu. Men kanske är det att det är en mjuk mockanot som är problemet, jag föredrar nog mina läderdofter lite råare och mer kinky. Dessutom är Tuscan Leather söt, för söt för min smak. Jag klarar sötma om det är en identifierbar söt not jag gillar, men sötman i Tuscan Leather är sådär abstrakt och artificiell som den ofta är i massmarknadsdofter, särskilt söta herrdofter, där den inte kan hänföras till en viss frukt eller gourmetnot. Enligt notlistan borde den komma från saffran, hallon, jasmin och ambra, men jag kan inte urskilja dem. Kanske är det ändå saffranet som är problemet - hur mycket jag än älskar den distinkta doften av saffran i matlagning har jag upptäckt att parfymnoten oftast bara bidrar med en menlös, kvalmig sötma. Utöver sötman känner jag en lite skarp, grön not som kanske är timjan eller olibanum, men mest av allt är doften en ren läderdoft som jag borde gilla mer än jag gör. Jag har inget emot den och jag behåller definitivt mitt prov, men det känns fel att vara så ljummet inställd till en läderdoft.

Velvet Gardenia: Jag kan förstå var andra parfymbloggare får blåmögelost ifrån, Velvet Gardenia har en plastig, fadd, näsbedövande snarare än kännbart skarp, underton som kan påminna om att lukta på mögelost. Utöver det en vaxig, tropisk vit blomnot av det slag jag verkligen inte förmår uppskatta. Namnet är totalt missvisande, det finns inget som är sammetslikt med den här doften. Påminner den om en viss textur så är det snarare något glatt som stelnat stearin.

Bortskänkes! Jag ska väl inte vara sämre än mina amerikanska bloggkollegor, så om det är någon som själv vill testa den undflyende Black Violet skänker jag bort mitt prov. Som en liten bonus medföljer även ett prov av Serge Lutens Un Bois Vanille. Bägge är sprejprover i original från parfymhuset, bägge är öppnade och använda av mig. I stället för utlottning kör jag helt enkelt på först till kvarn: den första som kommenterar det här inlägget (och visar intresse för proverna) får dem. Har du något parfymprov att skicka mig i gengäld blir jag alltid glad, men det är absolut inget villkor, jag ger bort mina prover hur som.

Editions de Parfums Frederic Malle: Musc Ravageur

2007-10-04T21:52:00.000+02:00

Jag har visst inte skrivit något om Musc Ravageur fast jag har haft ett prov av den i evigheter och räknat den som en av de där djuriska myskdofterna jag gillar. Idag hade jag den på mig, för andra gången någonsin tror jag, och blev förvånad över hur mycket annat än mysk som försiggår i den. Det första jag kände var en doft av vanilj, och jämsides med mysken utvecklas en stark kanelton jag inte mindes. Faktum är att Musc Ravageur slår över lite väl mycket åt gourmethållet. Jag gillar verkligen mysknoten i det, det är samma varma, djuriska mysk som i Muscs Koublai Khan och L'Air de Rien, men eftersom dessa dofter existerar tror jag inte mitt prov av Musc Ravageur just kommer att bli flitigare använt i framtiden. Faktum är att den påminner mig om sådana där hemtrevliga gourmetdofter i stil med julkryddor och äppelpaj man kan få för en betydligt billigare penning. Det var säkert en anledning till att jag gillade den från början, eftersom jag på den tiden fortfarande intresserade mig för pepparkaksdoftande parfymoljor. Nu önskar jag dock att de hade dragit ned på kanelen och vaniljen till förmån för mysken. Eller åtminstone stoppat några lite intressantare och ovanligare gourmetnoter i den i stället, mysk med kardemumma kanske? Men det kan vara mitt allmänna problem med kanelnoten som spelar in. Hur som helst är doften stark och håller i en hel evighet.

Ett tips: Om man fyller i frågeformuläret på hemsidan får man generösa sprejprover av de dofter som rekommenderas åt en.

T I E S 1 år och 1 månad!

2007-10-01T20:42:00.000+02:00

För exakt ett år sedan tipsade jag om höstdofter. Idag tänkte jag göra något lite annorlunda. Eftersom jag var i Bologna på bloggens ettårsdag tänkte jag passa på nu i stället och summera parfymåret. Jag gör det genom att lista min favoritdoft i en rad doftkategorier. Det blir förstås ingen heltäckande lista över mina favoriter, eftersom jag favoriserar vissa doftkategorier mer än andra, och de flesta dofter passar förstås under mer än en kategori, men här kommer i alla fall...

Bästa...

Ambra: Tauer Perfumes: L'air du desert marocain

Blommor: CB I hate perfume: To see a flower

Brasa: CB I Hate Perfume: Burning Leaves

Cederträ: Shiseido: Feminité du bois

Choklad: AvaLuxe: Luxe Chocolate

Chypre: Robert Piguet: Bandit

Fougère: Guerlain: Jicky

Frukt: Comme des Garcons: Sherbet Rhubarb

Iris: Guerlain: Guet-Apens

Jasmin: Etat Libre d'Orange: Jasmin et cigarette

Jord: Cumming

Kaffe: Comme des Garcons: Wood Coffee

Kryddor: Les Nereides: Oriental Lumpur

Läder: Parfums d'Empire: Cuir Ottoman

Mysk: Miller Harris: L'Air de rien

Oud: Montale: Aoud cuir d'arabie

Patchouli: Montale: Patchouli leaves

Ros: Montale: Black Aoud

Rökelse: Etro: Messe de minuit

Sandelträ: Serge Lutens: Santal de Mysore

Stål: Caron: Tabac Blond

Te: L'Artisan Parfumeur: Tea for two

Tjära: Tauer Perfumes: Lonestar Memories

Tobak: Molinard: Habanita

Trä: Comme des Garcons: Incense Jaisalmer

Vanilj: Christian Dior: Dolce Vita

Vetiver: The Different Company: Sel de Vetiver

Viol: AvaLuxe: Midnight Violet

Spridda doftintryck

2007-09-29T17:32:00.000+02:00

På vägen jag går nästan varje dag till universitetet finns det ett ställe som doftar så underbar gott. Det är en trädgård fylld av kryddväxter och andra aromatiska gröna örter, omgiven av ett tjärat plank. Tjäran tar verkligen kryddgårdsdoften till en högre nivå! Få parfymer kan uppnå något liknande, men det påminner faktiskt lite som Lonestar Memories.

Förresten, är det bara jag eller påminner vitpeppar och mysk om varandra? Varje gång jag öppnar en burk vitpeppar slår det mig att det luktar precis som mina djuriska myskfavoriter! Jag tror också att det är därför mysk ofta påminner mig om gamla människors bostäder, förutom den allmänt "inpyrda" tonen. Gamla använder ju ofta vitpeppar, och dessutom finmalen så att doften sprids bättre, medan trenden att övergå till svartpeppar och dessutom i kvarn har spridit sig bland yngre matlagningsintresserade. Så även till mig, jag erkänner, men egentligen tycker jag mycket bättre om vitpepparns aromatiska doft än svartpepparns mer neutrala.

Apropå peppar, jag var på den dyra hudvårdsbutiken Molton Brown och testade deras parfym Black Pepper (koriander, spiskummin, eklav, patchouli, violblad, bergamott, ingefära). Jag har hört bra saker om dess kompromisslösa kryddighet, men på mig luktade den överraskande parfymigt. Eller kanske snarare herrcolognigt. Jag förväntade mig en kryddbod och fann en gentleman, och även om jag som bekant inte har något emot gentlemän framstår doften som lite väl nyrakat och nystruken. I linje med det är den också en lättflyktig cologne som försvinner alltför snabbt från huden, om det inte är min näsa som har slutat uppfatta den. Jag tycker bättre om det kryddigare ljuset, av noterna att döma en helt annan doft (svartpeppar, galbanum, petitgrain, vetiver, basilika), men deras ljus är dyra!

Billigare doftljus (en tiondel av priset eller så, beroende på storlek) finns på Marks & Spencer, där jag till min förvåning hittade ett riktigt bra bland de sliskiga och syntetiska: Frankincense & Myrrh. Förresten var Hyacinth & Sweet Pea helt okej också, och till och med Cut Flowers fann nåd för en föga blommig typ som jag. Men alla frukt- och bärdofterna... uäh!

Harry Lehmann

2007-09-21T22:30:00.001+02:00

I Berlin bokade jag hotell bara ett par kvarter från Harry Lehmann, den beryktade parfymbutiken som säljer sina egna dofter på lösvikt. Tydligen var detta normalt förfaringssätt en gång i tiden men nu är Harry Lehmann den enda butiken som finns kvar. Att gå in i den lilla butiken är en upplevelse, större delen av den är fylld med konstgjorda blommor, men på diskar och hyllor står parfymerna uppradade: cologner i tappkranar, parfymer i enorma glasflaskor med propp, och så färdiga flaskor till salu. Finns inte den doft man önskar färdig så hälls den upp åt en medan man väntar. Jag möttes av en mycket vänlig äldre gentleman som påstod sig inte kunna engelska. Det verkade dock vara falsk blygsamhet, för vi hade inga problem att kommunicera. Han kanske inte hade klarat att diskutera doftnoter i detalj, men han rekommenderade doften Tulpe (tulpan, antar jag), som han kallade "väldigt intressant". Jag är dock inte böjd att hålla med, jag minns den inte ens men har för mig att det var en söt, fruktig, lätt akvatisk blomdoft. I stället köpte jag:

Bellaria: Beskrivs som "blommig, grön och lätt". Jag uppfattar den som en klassisk ungflickschypre, grönblommig med sötma. Absolut inget i stil med de gröna, citrusiga, akvatiskt "fräscha" dofterna av idag, tonåringen-på-gatan skulle nog finna den tantig och unken. Som chypre betraktad är den dock lätt, frisk och ungdomlig.

Habanera: Beskrivs som en balsamisk tobaksdoft. En rätt trogen kopia av Habanita, en söt, varm, stark tobaksdoft av klassiskt snitt.

Lambada: Beskrivs som en "erogen" blomdoft. Den här var jag lite tveksam om, men ingenjörn gillade den. Jag vet dock inte om jag vågar använda den, för dagen efter hon hade den på sig fick hon sitt livs värsta allergichock, troligen en korsreaktion mellan doften (en av de få okända substanser hon hade utsatt sig för de senaste dagarna) och något annat. Hennes kända allergi är hasselnötter, och det är ju möjligt att doften innehåller essens av det eller någon närbesläktad växt. Troligare är kanske att boven är några hudirriterande kryddor som traditionellt använts som afrodisiaka, till exempel kanel och kryddnejlika. Om jag inte använder den missar jag inte direkt något, den luktar rätt intressant och obestämbart ur flaskan men jag minns den som en tung och plastig kryddig vanilj av standardtyp på ingenjörn.

Russisch Juchten: Beskrivs som varm och kryddig. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den, förutom som en torr och osöt doft som känns väldigt vintage. Kanske en lädrig, kryddig chypre? Sannolikt menad som en herrdoft.

Sandelholz: Beskrivs som en trädoft, men jag skulle hävda att det inte är den träiga sidan av sandelträ som framhävs. En stark, söt, len, smörig sandelträdoft så god som någon annan.

Singapore Patchouly: Vad kan würziger betyda? Korvig? Skämt åsido, inte den bästa patchouli jag har luktat på, men väl värd sitt pris. Mer mustig hippieaffär än den där torra, strama, jordiga aspekten av patchouli jag tycker bäst om.

Jag kan egentligen inte tyska, så de officiella beskrivningarna är översatta lite på måfå. Jag gillade även Hyazinthe, en trogen hyacintdoft, men ingenjörn sade nej och jag använder ändå blomdofter så sällan så jag avstod. Jasmin kan kanske falla en del jasminfans i smaken, men den hade alldeles för mycket av jasminens skarpa, förruttnade/kemiska sida för mig. Maiglöckchen har jag för mig gjorde mig besviken som liljekonvaljdoft. Jag hade sett fram emot Chypre och Fougère, men de var för skarpt, strävt, surt örtiga för min smak. Nelke var en trevlig nejlika som även ingenjörn gillade, men jag kände inte riktigt att jag behövde en ren nejlikedoft. Noten blir vanligtvis för torr och sträv på min hud, liksom kanel. Ambra funderade jag på, men sedan bestämde jag mig för att den var för söt och att jag har tillräckligt många bättre ambradofter med tanke på mitt falnande intresse för doftnoten. Roter Mohn var en kryddig oriental alltför snarlik patchoulin för att vara värd ett inköp. Point of No Return minns jag som väldigt, tja, maskulin. L'Avion är ju troligen deras kopia av En Avion, som jag tyvärr inte hade i färskt minne när jag luktade på den, men jag tror inte att likheten var slående.

Jag undrar hur gamla parfymrecepten är? Vissa dofter är ju nytillkomna eller omformulerade, men några borde åtminstone kunna vara uppemot åttio år gamla. Jag gillar många av dofternas traditionella stil, de är överlag ganska tunga och starka och flera är chyprevariationer. Allt som allt kanske upplevelsen av att besöka butiken är större än doftupplevelserna, men man har råd att köpa med sig några dofter som souvenir! Om du är i Berlin, ta S-Bahn till Charlottenburg eller U-Bahn till Wilmersdorfe Strasse och titta in! Adressen är Kantstrasse 106. De säljer även dofter per postorder, men hemsidan är endast på tyska.

Parfymskyltfönstret, det andra var för blommor.

Priserna på de stora flaskorna anger priset för 10g parfym utan flaska, man kan ta med sin egen och få fylld.

En närbild på flaskorna, jag köpte parfym i sådana små tiogramsflaskor som står längst fram. Bakom dem syns hundragramsflaskor för cologner. Priserna är i euro, här inklusive flaska.

Hela butiken: parfym och konstgjorda blommor. Tavlorna i skyltfönstret är gamla fotografier av butiken, som öppnade 1928.

Reines Kölnisch Wasser, Russische, Wasch, Vamos, Laguna, Titano Man, Santanyi, Eau de Berlin, Mirage, Sandelwasser, Roter Mohn, Sminta, Verité, St. Tropez, Point of No Return, Bandarabas... Jag ångrar att jag inte luktade på colognerna.

Tillbaka från de döda...

2007-09-19T22:24:00.000+02:00

...eller rättare sagt från min semester och sommarkurs och installerad i York. Så väldigt mycket parfymshopping blev det inte under semestern, men här är i alla fall några intryck:

I Berlin besökte jag de stora varuhusen KaDeWe, Galeries Lafayette och Galeria Kaufhof, däremot inte den mer välsorterade och exklusiva Quartier 206. De tre besökta hade ungefär samma sortiment med bland annat Serge Lutens, Etro och Creed, däremot inte L'Artisan Parfumeur som jag spanade särskilt efter. Den största parfymbutiksupplevelsen i Berlin var helt klart Harry Lehmann, som förtjänar ett eget inlägg.

KaDeWe ser väldigt snofsigt ut men är tjockt med turister, och därför blir man heller inte utstirrad av butiksbiträden som tycker att man inte är fin nog. Ett par av dem frågade om jag letade efter något särskilt när jag snokade runt bland de mer exklusiva märkena, men på ett tillmötesgående sätt, inte som om de ville avskräcka mig från att botanisera på egen hand. Det enda märke som det verkade som att man måste be om över disk var Tom Ford. Jag fick äntligen tillfälle att lukta på Guerlains herrklassiker Vetiver och Habit Rouge, och gillade båda skarpt. Jag hittade också Acqua di Biellas Bursch, en rabarberdoft i herrtappning som jag länge varit nyfiken på. Helt klart värd en närmare undersökning! Jag fastnade också för Etros Gomma, som verkligen luktar gummi. Den skulle platsa bland dofter som Comme des Garcons Synthetic-serie och Andy Tauers Lonestar Memories.

Galeries Lafayette är snäppet snobbigare, och med mindre utbud. De har dock superdyra Micallef. Jag luktade i stället på Miller Harris Terre de Bois, en mycket trevlig citrusig skogsdoft.

Galeria Kaufhof har liknande utbud men känns annars mer som ett vanligt Åhléns där man får vandra runt och sniffa helt ostörd även på de mer exklusiva märkena. Den mest påflugna personalen var en kvinna som stod och delade ut testremsor med (observera att hon inte sprejade ned intet ont ananade förbipasserande!) den nya doften Pussy Deluxe! Det tyckte jag och ingenjörn var så hysteriskt att vi nästan skulle ha köpt den om det inte vore för att själva doften var en generiskt sliskig bubbelgumslukt (enligt hemsidan citron, jordgubb, jasmin, iris, syrén och choklad) utan minsta antydan till myskig fittodör. Designen i rosa med en söt kissemiss avslöjade också att målgruppen var tonårsbrudar, men säg den ömma moder som köper Pussy till sin dotter i julklapp! Vi botaniserade i stället i Guerlains Acqua Allegoria-serie. Ingenjörn tjusades av de naturtrogna röda vinbären i Grosellina, men efter en stund på testremsan förlorade doften sin fräschör och påminde möjligen om sötade svarta vinbär. Mandarine-basilic är en ordinär, lätt plastig, hygienproduktscitrus utan antydan till basilika, och Herba Fresca är allt det jag ogillar i vissa örtdofter: sträv, sur, unken och allt annat än frisk! På Serge Lutens-fronten blev ingenjörn mycket betuttad i Rousse, både omedelbart och senare då jag räckte henne testremsan utan att säga vad det var. Själv tycker jag ärligt talat mest den luktar Big Red, kanel är inte min vän i parfym hur mycket jag än gillar kryddan. Vi kunde dock enas i vår hjärtliga avsky för den illande söta, starka, nästan urinliknande honungslukten Miel de Bois. Och apropå urin, Kourus luktar pissoar och herrarnas duschrum! Jag gillar vanligtvis lite smutsiga kroppslukter i parfym, men både Kourus och Body Kourus är enbart vidriga, den värsta aspekten av kroppslukt parad med värsta sortens "fräsch" herrparfym för att skyla över eländet. Kanske att de kan framkalla vissa angenäma associationer bland bögar, men bortsett från det ser jag inte vad som lockar. På Hermèshyllan fastnade jag för Equipage och Terre d'Hermes, ännu ett par klassiska herrdofter.

De hastiga stoppen i Brescia, Verona och Venedig tillät ingen parfymshopping, men i Bologna hade jag skrivit upp adresserna till några välsorterade parfymbutiker. De visade sig dock vara av det lilla, folktomma, hårt övervakade slaget som jag inte känner mig bekväm med att strosa runt och lukta ohämmat i. En del hade till och med dörrvakter! Acqua di Parma fanns överallt, däremot såg jag inte till Santa Maria Novella någonstans.

Ett mer avslappnat budgetalternativ är L'Erbolario, en av många butiker som säljer egentillverkade hygienartiklar och som även har enklare dofter. Dofterna var dock väl enkla för min smak, generiskt sliskiga och plastiga. Bäst av de jag luktade på var kanske Spezie, den rena kryddnejlikedoften.

Mest hängde jag i parfymkedjan Limoni och botaniserade bland massmarknadsdofterna. Jag luktade äntligen på Bulgaris Eau Parfumée au The-serie, men ingen av dofterna gjorde något större intryck. Möjligen den lite kryddiga The Rouge då... Jag gillade även Estée Lauders Youth Dew, originalet alltså, inte Youth Dew Amber Nude. Den är en pudrig vintageoriental i stil med Tabu och Opium. Apropå Opium så tror jag att jag gillar herrversionen bättre än damversionen, den verkar för ovanlighetens skull sötare och har inte den där skarpa öppningen som damversionen har. Återigen fastnade jag för ett par herrdofter: Monsieur de Givenchy och L'instant de Guerlain pour homme.

Jag vågade mig också in i en av de snobbigare butikerna för att köpa Dzing! innan den tas ur produktion, så nu har jag en stor flaska av härligheten! Mitt dyraste parfyminköp hittills, och mitt första köp av en nischdoft, men så var det också nästan det enda jag shoppade under semestern. Det är inte smart att köpa nya saker att släpa på när man ska flytta utomlands med sitt liv i en resväska... Min flaska med Dzing! är kvar i Sverige i ingenjörns ömma vård, själv tog jag med mig min samling parfymprover och miniflaskor.

Tre tjärdofter

2007-08-07T20:18:00.000+02:00

Lite försenat på grund av Pride, men här är mitt senaste inlgg på Aromascope:

http://www.aromascope.com/wp/2007/08/01/the-tar-trio/

Pausunderhållning

2007-07-18T07:49:00.001+02:00

Så här vill jag se ut när mitt nystubbade hår (bortklippt färgning, jag är nog väldigt pixie-trendig) växer ut!

Veckans "smellalikes"

2007-07-18T07:35:00.001+02:00

Ursäkta den totala avsaknaden av blogginlägg på sistone. Jag flyttar utomlands om en månad och det är en hel del att kolla upp, fixa och göra klart innan jag åker. Packa har jag inte ens börjat tänka på än, just nu är det högar av låneböcker från universitetsbiblioteket som upptar min tid. Men jag är tacksam för era kommentarer och har noterat intresset för en recension av Tom Ford Private Collection!

Jag har i alla fall skrivit ett inlägg till Aromascope, här:

http://www.aromascope.com/wp/2007/07/17/buttery-smoothness/

Patchouli med fruktsoda

2007-07-04T15:20:00.000+02:00

Idag på Aromascope jämför jag Chanel Coromandel med Prada. Tack Julia för att du först påtalade likheten mellan dofterna!

Jag hade planerat att skriva en massrecension av Tom Ford Private Collection i min egen blogg, men jag känner inte direkt inspirationen flöda... Vi får väl se, om det är någon som visar sig intresserad i kommentarerna kanske jag känner mig mer motiverad...

http://www.aromascope.com/wp/2007/07/03/would-you-like-something-to-drink-with-your-patchouli/

De 25 mest populära parfymerna rankade på Make Up Alley

2007-06-20T18:25:00.000+02:00

Medlemmarna på Make Up Alley har fått rösta om sina parfymfavoriter, och nu har resultatet av omröstningen presenterats. Man var tvungen att ranka doftera från 1 till 25, ett ogörligt projekt. Här är min egen godtyckliga lista som den såg ut just när jag skickade in den:

1. Caron: Tabac Blond
2. Miller Harris: L'air de rien
3. Robert Piguet: Bandit
4. Comme des Garcons: Sherbet Rhubarb
5. Guerlain: Jicky
6. Tauer Perfumes: L'air du desert marocain
7. L'Artisan Parfumeur: Tea for two
8. Montale: Black Aoud
9. Parfumerie Generale: L'Ombre Fauve
10. Parfums d'Empire: Ambre russe
11. Juozas Statkevicius
12. Serge Lutens: Fumerie turque
13. The Different Company: Sel de Vetiver
14. Histoire des Parfums: 1740 marquis de Sade
15. Knize: Ten
16. Profumum: Fumidus
17. Etro: Messe de Minuit
18. Chanel: Cuir de Russie
19. Serge Lutens: Chene
20. Parfums d'Empire: Cuir Ottoman
21. S-Perfumes: Lust
22. Comme des Garcons: Quarzazate
23. Donna Karan: Wenge
24. Yves Saint Laurent: Nu
25. Etat Libre d'Orange: Jasmin et Cigarette

Jag eftersträvade en viss spridning på dofttyper och parfymhus, därför föll en del favoriter bort. Dessutom har jag förstås hunnit få nya favoriter sedan dess. För läsare av min blogg innehåller listan knappast några överraskningar, om jag minns rätt har jag recenserat allt utom Messe de Minuit och Wenge. Här är topplistan på MUA med mina kommentarer:

1 Serge Lutens: Chergui (recenserad - urk!)
2 Frederic Malle: Musc Ravageur (kunde ha varit med på min, men Muscs Koublaï Khän hade varit förstahandsvalet om inte myskkvoten hade fyllts med L'air de rien)
3 Hermes: Ambre Narguile (trevlig gourmetoriental)
4 Chanel No. 5 (förstår inte charmen, men ett hudtest återstår att göra)
5 Serge Lutens: Un Lys (inte testat, djupt skeptisk till liljor)
6 Caron: Tabac Blond (recenserad, min etta!)
7 POTL: Luctor et Emergo (trolldeg och nyklippt gräs, lite trist i sin excentriskhet)
8 Guerlain: Mitsouko (oförliknelig, tyvärr hade jag inte testat den när jag skrev min lista)
9 Caron: Parfum Sacre (inte testat)
10 Andy Tauer: L'Air du Desert Marocain (den andra från min lista, jag är glad att Andy Tauer kom med!)
11 Chanel: No. 19 (vagt grön, kunde inte upprätthålla mitt intresse)
12 Chanel: Bois des Iles (inte testat, verkar intressant)
13 Creed: Angelique Encens (inte någon värdig dofthyllning till Marlene Dietrich, jag tycker den luktar lite som en billig parfymolja med rökelse och vanilj, för mycket för sliskig vanilj)
14 Guerlain: Shalimar (inte testat, kanske luktat i en affär och avfärdat)
15 Chanel: Coco (ska testa på huden någon gång...)
16 Guerlain: Attrape Couer (hade inte testat Guet Apens när jag skrev min lista, annars hade den nog kommit med)
17 Frederic Malle: Carnal Flower (inte testat, vita blommor är läskiga)
18 Bond no. 9: Chinatown (likgiltigt blommig/fruktig)
19 Guerlain: L'Heure Bleue (inte testat)
20 Serge Lutens: Fleurs d'Oranger (inte testat, jag behöver inte mer apelsinblom)
21 Bond no. 9: West Side (inte testat)
22 Fifi Chachnil: Fifi (inte testat)
23 Narciso Rodriguez: For Her EDT (inte testat)
24 Guerlain: Vol de Nuit (trevlig vintagechypre, inte himlavälvande)
25 L'Artisan: La Chasse aux Papillons (inte testat, verkar lite blek)

Hedersomnämnanden: Guerlain: Apres L'Ondée, Guerlain: Jicky, Chanel: Cuir de Russe och Chanel: no. 22. Två till träffar från min lista, glad att älsklingen Jicky fick ett omnämnande. Apres L'Ondée är för mig ett skräckexempel på hemsk, artificiellt "sval" och "fräsch" och "vattnig" doft med obehagliga, syntetiska blomnoter. No 22 vill jag testa.

Det fanns också en rankingslista för parfymhus, och där kom Comme des Garcons med trots att de inte hade några dofter med på den vanliga topplistan. Jag antar att de inte har några tillräckligt klara favoriter, utom möjligen Incense-serien i allmänhet och Kyoto i synnerhet.

1. Serge Lutens
2. Guerlain
3. Chanel
4. Frederic Malle
5. Caron
6. L'Artisan Parfumeur
7. Hermes
8. Bond no. 9
9. Comme des Garcons
10. Andy Tauer

Röstade du och i så fall på vad? Eller vad skulle du ha röstat på om du hade gjort det?

Jag måste få lukta på Börje!

2007-06-13T12:28:00.000+02:00

Idag när jag var på en av mina alltmer sällsynta vändor på stan och var inne på Åhléns för att undersöka parfymutbudet kom det in två utvecklingsstörda män i rullstol skjutsade av var sin kvinnlig vårdare i medelåldern. Kvinnorna var uppenbarligen inne på affären för sitt eget höga nöjes skull, och började lukta på allt inom synhåll. Plötsligt utbrister den ena upprepade gånger: "Men GUD vad gott den här luktade!" Sedan säger hon: "Jag måste få lukta på Börje, får man göra det?" Det verkar inte som att det är Börje hon vänder sig till, utan snarare som att det är den andra kvinnan hon ber om tillstånd. Efter att ha frågat igen utan att få svar sprejar hon helt sonika parfymen på Börje, mannen i rullstolen hon kör, med hänvisning till att "man måste få lukta på en karl". Börje börjar hyperventilera. Jag förstår honom. Doften som gjorde kvinnan så begeistrad, Le Male Summer Edition, luktar allrengöring. Stackars Börje, han kommer bli utskämd på gruppboendet... Och allt detta för att kvinnor på inga villkors vis kan prova en herrparfym på sin egen hud. Drag lärdom, barn.

Andra intryck av dagens parfymsniffande:
Äntligen fanns en fungerande tester så jag kunde testa Prada på huden. Allt jag kan säga är: Vad ska man med Chanel Coromandel till när Prada erbjuder samma torra patchouli med fruktsodaliknande sötma för ett lägre pris? Du har helt rätt Julia, de är dofttvillingar! Jag är imponerad över att denna patchoulibomb kan överleva bland alla sliskiga massmarknadsdofter, och skulle kunna köpa den bara därför, om jag hade pengarna.
Brit London luktar schersmin, tycker jag, och jag borde veta eftersom schersminbuskarna är i full blom överallt. Trevligt!
Åhléns hade de nya L'eau d'Issey Summer Editions i söta genomskinliga flaskor med gröna blad på. Jag har ingen koll på originalen, eller på noterna i sommarutgåvan, men av mina pappersremsor att döma luktar damversionen dill och herrversionen citron. Något för kräftskivan kanske? Åtminstone herrversionen skulle jag kunna tänka mig att testa på huden, en mycket uppfriskande citrusskalsdoft utan diskmedelsvibbar på pappret. Damversionen känns lite unken och sötaktig, inte så frisk som man förväntar sig av en grön doft.
Gaultiers Fleur du male luktar, föga oväntat, söt och pudrig apelsinblom. Kan vara värd ett hudtest trots sötman... Jag gillar den superkitschiga flaskan och den nördiga anspelningen på Baudelaire. Jag gillar däremot inte annonsen med en hårig karl som badar i någon vidrig mjölkvit vätska... Kan den månne bli det bestående doftintrycket av Berlins gaydiskon i sommar?

Förresten finns det en ny gästpost om Schiaparelli Shocking på Aromascope. Personligen är jag mycket mer förtjust i Schiaparellislipsen med paradisfåglar jag hittade på Ebay, men här är länken: http://www.aromascope.com/wp/2007/06/12/the-shocking-secrets-of-grannyâs-boudoir/

Sommardofter

2007-06-02T10:40:00.000+02:00

Okej, dags för dofter för heta och gassiga sommardagar, liksom för ljusa sommarnätter och härligt åskväder. Normalt sett brukar ju lätta blommiga, fruktiga, citrusiga, gröna och vattniga dofter rekommenderas, medan tunga, kryddiga orientaler och gourmetdofter anses passa bättre på vintern, men jag är inte så säker på att jag håller med. Blommiga och fruktiga dofter skulle jag personligen undvika på heta dagar av rädsla för att de skulle bli alltför söta och kvalmiga. Däremot passar de säkert utmärkt på sommarkvällar och mulna eller regniga dagar. Gröna dofter är jag också något skeptisk till - det skulle i så fall vara mycket lätta och fräscha cologner i stil med L'Artisan Parfumeurs L'eau de l'Artisan eller Comme des Garcons Vettiveru, annars är jag rädd att de gröna noterna skulle kunna surna i hettan och bli alltför skarpa. Tanken på en grön chypre i klassisk stil en het sommardag känns inte frestande. Vattniga och artificiellt "fräscha" dofter vet ni ju redan vad jag tycker om, och tanken på dessa skärande skarpa noter på varma, svettiga människor i värmebölja känns osedvanligt otäck. Undantaget här är The Different Companys Sel de Vetiver. Kryddiga och träiga orientaler tycker jag däremot kan komplettera hettan, i stället för att fåfängt sträva emot den. Det gäller bara att de är tillräckligt torra, och inte alltför tunga. Med en pudrig, osöt ambra (utan vanilj!) som Tauer Perfumes L'air du desert marocain kan man leka beduin i Norden. Doften av solvarm tallskog borde också med fördel kunna matchas med en liknande parfym, kanske Comme des Garcons Jaisalmer med inslag av kolmila. Här är en handfull förslag på andra garanterat kokosnötsbefriade sommardofter:

COMME DES GARCONS 3: 3 är otroligt grön, så grön att jag skulle gissa på vetiver, som den dock inte innehåller. Noter som basilika, mandarin, svartvinbär, magnolia och angelica får den att låta mer oskyldigt somrig än den är. Den är snarare nästan maskulint grön, tidvis på gränsen till myggmedelsskärpan i 2, troligen på grund av träbasen med ceder, björk och sandelträ. Jag uppfattar den som en uppfriskande tvilling till Sherbet Rhubarb - den senares krispigt gröna bas minus själva rabarbern.
http://www.perfumebay.com/women-s-c-comme-des-garcons-3-by-comme-des-garcons.html

CREATIVE UNIVERSE Te: Jag vet inget mer uppfriskande än en bra teparfym. Är det något Black Phoenix Alchemy Lab är bra på så är det trots den mörka gothimagen just friska, fräscha, gröna tedofter som Kumiho, Shanghai och Severin. Colognen Te är ett fint exempel i en annan prisklass. Den låter mycket grön på beskrivningen, med grönt te, grapefrukt, bergamott och selleri! Jag känner dock inte den distinkta bergamottdoften och tycker snarare att känslan är någonstans emellan grönt och svart te. Doften är uppfriskande grön, men samtidigt trevligt torr och en aning kryddig av kryddnejlika.
http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=10402&section=1

ETRO Anice: Om man söker svalka men likt mig ogillar vattniga dofter, undviker mint och mynta och skyr unken gurka och melon kanske Anice kan vara något? Det är en lättviktig och lättflyktig skapelse som låter mer avancerad på ingredienslistan än vad den är: en enkel anisdoft med mer känsla av kyld sambuca eller ouzo än av sötlakrits. För min del hade de gärna fått dra ned ännu lite mer på godissötman, men den är tillräckligt stram för att fungera uppfriskande. Det enda jag känner under anisen är en ren, pudrig, vit mysk som inte kan stöta sig med någon och möjligen ett uns vanilj. Allt som allt en doft vit som nyfallen snö.
http://www.theperfumeshoppe.com/scripts/prodView.asp?idproduct=139

L'ARTISAN PARFUMEUR Dzing! På sommaren kommer cirkusen till stan med sin doft av sågspån och hästspillning. Oemotståndligt! Dzing! är en doft som lyckas vara lädrig utan att bli brutal och animalisk utan att bli skanky. Lädret är snarare torrt på ett sätt som får många att associera till kartong, och den omisskännliga doften av djurspillning känns mer mysig än stötande. Dzing! har lånat lite av Tea for twos uppfriskande känsla, troligen är det ingefärsnoten som gör det. På L'Artisan Parfumeur-manér är den förvånansvärt lätt för att vara en "animalisk gourmetdoft" som ska föra tankarna både till djuren i manegen och sötsakerna som säljs i stånden utanför. Gourmetinslaget består av en mjuk, dämpad sötma av saffran, tonka och balsam snarare än av några direkta referenser till slisk, och borde därför kunna fungera även vid relativt höga temperaturer.
http://www.laboutiquedelartisanparfumeur.com

LES NÉRÉIDES Oriental Lumpur: När jag satt och svettades i mitt rum förra sommaren friskade jag upp mig med rabarberdofter och Oriental Lumpur. Saffran, curry och muskot ger intryck av namnets kryddmarknad, och jag urskiljer dessutom den paradoxalt svalkande hettan av chilipeppar. Med basnoter som sandelträ, vanilj och patchouli kan det låta som en fyllig oriental som skulle bli outhärdligt kvalmig i hetta, men det är inte så jag uppfattar doften. För mig är den snarare en torr och pikant kryddoft på en tvålskarp bas, en oväntat lyckad kombination som påminner lite om Comme des Garcons liknande heta/svala, kryddiga/rena Palisander.
http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=11804&section=1

TAUER PERFUMES Lonestar Memories: Vad kan vara somrigare än en cowboyparfym? Det är ju rätt varmt på prärien... Lonestar Memories ger dessutom underbara associationer till roddbåtar och sjöbodar på grund av sitt starka inslag av tjära. Lite mer komplex än Comme des Garcons Tar är den, mer robust och mindre urban med inslag av bland annat cistus, cederträ, myrra, tonka, vetiver och sandelträ. Den doftar som den torra, dammiga luften inne i en gammal smedja eller verkstad av trä med stampat jordgolv, full av sprucket läder, rostigt järn och söndervittrade rep. Doften av barndomens utflykter till hembygsgårdar och upptäcksfärder bland redskapsskjul. Möjligen är den i sötaste laget - överdoser kan bli kväljande sommartid. Men finns det å andra sidan en bättre årstid att bära en doft som denna?
http://www.tauerperfumes.com

Macho macho man

2007-05-31T09:08:00.000+02:00

Redan dags för ett nytt inlägg på Aromascope? Inte egentligen, men nu blev det så, och det ser ut att bli varannan vecka i fortsättningen i stället för var tredje. Jag som börjar få slut på idéer till smellalikes...

http://www.aromascope.com/wp/2007/05/30/to-dupe-or-not-to-dupe-part-2/

Chanel Coromandel

2007-05-19T14:23:00.000+02:00

Jag har inte lyckats uppbåda någon nämnvärd entusiasm för Chanel Les Exclusifs, som jag tycker har låtit rätt bleka även i positiva recensioner, även om Bel Respiro verkar trevligt grön. Tack vare en generös parfymista har jag dock fått tillfälle att prova Coromandel, och det är jag tacksam för eftersom den inte stod särskilt högt på min egen prioriteringslista.

Coromandel är en rätt lustig doft. Den har en torr, stram bas av ambra och patchouli, och trots att doften är ganska stark känns den transparent snarare än "tung" eller "rik" som man kunde vänta sig av en oriental. Det får mig att förstå varför vissa tycker att Chanels dofter är blaskigt tunna, medan andra hyllar dem för deras sofistikerade återhållsamhet. Det som gör doften lustig snarare än elegant är att de har valt att söta den med en rejäl skvätt fruktsoda. Toppnoten är söt, fruktig, sprudlande och "våt" som läsk i kontrast till den snustorra basen. Efter en stund gifter sig de två aspekterna till en sötpudrig patchoulidoft uppiffad av en intressant unken och ingrodd känsla, som vindsförråden i ett elegant bostadshus där folk förvarar sina gamla minkpälsar och persiska mattor. Med tiden blir doften allt mer söt och krämig, till slut nästan lite väl gosig - en smörigt, spritigt fyllig vaniljdoft med en nypa kryddig patchouli.

http://fragrantfripperies.com/store/page53.html

Dekadens

2007-05-16T09:13:00.000+02:00

Idag på Aromascope finns del ett av två (planerade än så länge) i en liten serie om nischdofter från uppstickande parfymhus som är misstänkt lika mer etablerade nischdofter...

http://www.aromascope.com/wp/2007/05/15/to-dupe-or-not-to-dupe/

Guerlain Guet-apens

2007-05-14T17:59:00.000+02:00

Jag ska säga det på en gång: jag är nog den enda i världen som tycker att Guerlains Guet-apens luktar häst. Varken min syster eller min flickvän förstår vad jag pratar om, inte på min hud och inte på sin egen. Jag tror inte att det är en hudkemigrej, för jag tycker att den luktar häst direkt ur provet och den förändras inte särskilt mycket över tid. För mig återkallar Guet-apens från början till slut den sötsyrliga doften av varma, lite lätt svettiga hästar som står uppbundna i stallet och tuggar på hö. Kanske finns rentav en svag fläkt från gödselstacken i bakgrunden också. Det är att häda av denna gudarnas nektar, jag vet, men hästlukt kan också vara gudomligt för de invigda. För mig är den i alla fall det, eftersom jag red som barn och präglingen på hästar aldrig går ur.

Jag medger, jag kan urskilja annat än häst i Guet-apens om jag anstränger mig: Sötman är vanilj, syrligheten ett grönt inslag, den aromatiska hödoften förmodligen en blomnot, "kroppsvärmen" kan vara trä och ambra, och åtminstone i en ingredienslista har jag funnit täckning för det animaliska inslaget i form av sibet. Dessutom känner jag vad jag uppfattar som en samtidigt sval och kanderad viol, som i själva verket är iris. Så fort jag slutar koncentrera mig på de enskilda noterna flyter de dock samman till ett troget, om än något nyskrubbat och parfymerat, stallackord bestående av foder och varma djurkroppar.

Kombinationen av kryddig hödoft och pudrig, krämig sötma för tankarna till Parfumerie Generales Bois blond, som dock saknar animaliska inslag och därmed också autobahn till mitt nostalgicentrum. Då ligger Robert Piguets Bandit närmare, med sin känsla av värmestrålning från stora djurkroppar. Men jag tror nästan att den doft som ligger allra närmast Guet-apens är Etat Libre d'Oranges Putain des palaces. Den luktar förvisso inte häst, men den luktar som en pudrad och parfymerad kvinna som har blivit varm och börjat svettas en aning, det vill säga en liknande trygg kroppslighet. Det alla dessa dofter har gemensamt är det sötkryddiga eller sötsyrliga, det krämiga och det pudriga. Guet-apens och Putain des palaces delar dessutom en kanderad blomnot, även om inslaget av godis är mycket starkare i den sistnämnda.

Guet-apens är en begränsad utgåva som kom för några år sedan. Det finns en ny version av doften vid namn Attrape-coeur som jag har hört ska vara i stort sett identisk. Synd bara att namnet har degraderats från "bakhåll" till "hjärtefångare"...

http://fragrantfripperies.com/store/page10.html

När jag ändå skriver kan jag ju passa på att meddela att anledningen till att det har varit glest mellan inläggen på sistone inte är att jag inte har luktat på något nytt och spännande. Nej, det beror helt enkelt på att jag är i slutfasen av uppsatsarbete, samtidigt som jag började på mitt sommarjobb som tidningsbud vid månadsskiftet. Klockan tre på morgonen måste jag stiga upp, och eftersom jag mer är typen som går och lägger mig efter tre blir det inte så värst mycket sömn. Och jag är helt emot att skriva innehållslösa inlägg på temat att det inte blir några riktiga inlägg den här dagen/veckan/månaden, så då får det hellre vara tomt i bloggen ett tag.

Dofter som tar dig ut på landet

2007-05-02T10:49:00.000+02:00

Snart är det semestertider och kanske dags att åka ut på landet. Om man redan bor där är det utomhustider med trädgårdsarbete, skogspromenader och fika i syrénbersån. Här är några parfymer som kan matcha den lantliga tillvaron, eller framkalla känslan av den även i en central etta utan balkong.

Barrskog: Caron Yatagan

Gräsmatta: L'Artisan Parfumeur L'eau de l'artisan

Grönsaksland: L'Artisan Parfumeur Fleur de carotte

Hage: Robert Piguet Bandit

Kolmila: Comme des Garcons Jaisalmer

Lövskog: Serge Lutens Chêne

Stall: Guerlain Guet-Apens

Strand: The Different Company Sel de Vetiver

Växthus: CB I Hate Perfume Memory of Kindness

Äng: Geir Ness Geir

Örtagård: Christian Dior Eau Sauvage

Mörka kryptor och hemsökta hus

2007-04-25T10:04:00.001+02:00

Idag är jag uppe i doft-fyrlingar på Aromascope: http://www.aromascope.com/wp/2007/04/24/haunted-houses/

AvaLuxe

2007-04-20T16:33:00.000+02:00

I morgon börjar AvaLuxe-veckan på Basenotes då man ska testa en doft per dag, och litet senare är det dags på Make Up Alley (http://www.makeupalley.com). Jag tjuvstartar med en massrecension.

Biba: Biba överraskade mig med sin glödheta kryddighet. Peppar är den enda krydda som står listad, men jag uppfattar det snarare som chilipeppar. Troligen är det alla de olika tränoterna som bidrar till det kryddstarka intrycket, för jag får samma intryck av träiga dofter som Comme des Garcons Palisander och Eau d'Italies Bois d'Ombrie. Biba påminner också om den faktiska kryddoften Oriental Lumpur från les Nereides. Det dessa dofter har gemensamt förutom chilihettan är, möjligen med undantag för Bois d'Ombrie, en viss tvåligt ren och skarp underton som får dem att kännas chica och eleganta.

Café Noir: Café Noir är en kombination av kaffe och lavendel någonstans mittemellan Bond no 9s herrcologneaktigt gröna och örtiga New Haarlem och Thierry Muglers gourmetfylliga A Men. Den enda av nämnda tre dofter jag har behållit mitt prov av är A Men, för att lavendelnoten inte är urskiljbar utan snarare ersätts av en träigt torr patchouli som uppfriskande inslag. Jag förstår verkligen inte vurmen för att kombinera kaffe och lavendel. För mig blir clashen mellan fylligt rostad, mysigt varm kaffearom och kyligt aromatisk doftpåse i mormors garderob bara bisarr. Synd, för kaffenoten i Café Noir är verkligen osedvanligt fin.

Film Noir: Film Noir är den fylliga, lena läderdoften Madame X inte är. Jag uppfattar den i stort sett som rent läder, men sött och pudrigt läder, så pudrigt att det kittlas i näsan. Inget rått, ogarvat stycke direkt från slaktaren utan snarare ett par mjuka, ljusbruna mockahandskar. Doften har också en lite citrusig toppnot utan motsvarighet i den långa ingredienslistan, som får mig att tänka på Black Phoenix Alchemy Labs torrare, stramare och subtilare läder- och bergamottdoft Severin. Jag kan möjligen urskilja en viss blommighet och en lite gourmetartad ton som kan komma av tonkan eller ambran, men det är helt klart lädret som spelar huvudrollen i den här filmen.

Fire Wood: Fire Wood är den bästa brasdoften jag luktat på! CB I hate perfumes Burning Leaves är också trevlig, men lite för söt för att lukta lövbrasa. Fyrinnaes budgetalternativ Crackling Fire luktade bara sötsliskigt med ett inslag av tjära. Black Phoenix Alchemy Labs elddofter som Djinn och Brimstone luktar mer skarpt och bittert och kemiskt än rökigt. Profumums Fumidus utvecklas till en mörkgrön vetiverdoft efter den första bittra rökigheten. Alternative Breedings Under Western Stars luktar verkligen lägereld, inklusive rökt kött, inte hemtrevlig brasa. Fire Wood är däremot vedbrasan i den öppna spisen perfekt fångad. Den är träig utan att bli en ren trädoft utan eldighet, rökig utan att bli för skarp och bitter, mysig utan att bli gourmetsöt. Jag urskiljer granved trots att det inte finns med bland noterna. Kanske är det cederträet. Genom att testa den idag när solen gassar upptäckte jag också att jag trivs utmärkt med att dofta brasa i sommarväder och inte bara som värmande "comfort scent" under vinterhalvåret.

Incense Rose: Jag är ju inget rosenfan, men eftersom jag upptäckt att jag uppskattar tunga, hypnotiska rosendofter med mörka basnoter som läder, oud och resins tänkte jag att jag skulle prova denna. Det visade sig dock vara ett misstag. Rökelsenoten är tunn, tvåligt skarp och kyligt metallisk och rosennoten torkad och potpourriartad. Eftersom den dessutom är kvävande starkt är den en riktig migränbomb. Tacka vet jag de sammetslena men syndiga Paestum Rose, L'arte di Gucci och Black Aoud.

Luxe Chocolate: Den beskrivs som en mörk och lyxigchokladdoft, men glöm det. Det här är ren mjölkchoklad. Men vilken mjölkchoklad! Jag såg Charlie and the Chocolate Factory iförd röd sammetsrock och denna parfym. Perfektion.

Midnight Violet: Midnight Violet är en samtidigt pudrig, tvålig och kanderad violdoft. Det kanske inte låter något vidare, men tvålskärpan balanserar den kanderade sötman och gör doften chic och elegant. Resultatet är sötsurt snarare än sötsliskigt, med samma syrligt gröna inslag som får mig att se med blida ögon på Putain des Palaces. Den där sötsyrliga tonen påminner mig också svagt om min älskling Bandit, med den skillnaden förstås att Midnight Violet är en violdoft. (Listan på övriga noter är lång, men undgår min näsa.) Liksom de flesta av AvaLuxes dofter är den stark och långlivad med ordentligt sillage, trots att den är en parfymolja. Jag känner rentav tvålsmak i munnen när jag andas in den, men underligt nog har jag inget emot det. Namnet känns inte helt välvalt, en "midnattsviol" borde i min föreställningsvärld vara en mörkare, svalare, fuktigare doft med inslag av jord, närmare CB I Hate Perfumes Violet Empire, medan Midnight Violet passade utmärkt denna soliga vårdag med tidigt blommande violer överallt.

Kama X-treme och Rasa X-treme är nysläpp av de extremt animaliska originalversionerna av de senare omformulerade Kama och Rasa. X-treme-versionerna är allt det CBMusk Reinvention inte är och slår Muscs Koublaï Khän med hästlängder i ohämmad djuriskhet. Min syster rynkade på näsan och sade att de luktade som toaletten på en sunkig sylta, och jag känner själv en air av gödselstack, på den nivån är det. Ändå älskar jag dem, och känner mig hemma i dem som i den inbodda bostad som är L'Air de rien. Ett "parfymigt" drag hindrar dem från att förväxlas med ren kroppsodör, men gränsen är hårfin. Själv tänker jag i alla fall mer på en djärv och chic gammal dam som inte bryr sig om vad folk tycker än på en dåre utan känsla för personlig hygien. Jag har inte luktat på standardversionerna av Kama och Rasa, så jag vet inte hur olika dofterna är, men i X-treme-versionerna tar de animaliska noterna överhanden så att de är intill förväxling lika. Kanske att Kama har ett uns mer ros medan Rasa är en aning "plastigare" i tonen.

Kretek: Poängen med Kretek är att den verkligen luktar precis som nejlikecigaretter. Inte rökigt som tända cigaretter, utan som den milda doften av tobak, kryddnejlika och sockrat filter när man luktar på de otända cigaretterna.

Madame X: Jag hoppades på en kinky läderdoft, och blev förvånad över hur söt och blommig Madame X är. Beskrivningen räknar i och för sig upp en skrälldus blomnoter, men jag trodde att de skulle vara mer dominerade av lädret. I stället dominerar de över en mörk och pudrig resinbas. Sedan kommer en grön not som jag antar är höet fram och doften förvandlas till... People of the Labyrinths Luctor et Emergo! Eller åtminstone en snarlik blandning av gröngräs och sötpudriga, lite trolldegsaktiga inslag. Starkast är detta i mina armveck, som har en olycklig förmåga att få dofter att surna, men där de även sitter som längst. Där luktar det i princip som om jag gnuggat in huden med gräsklipp, syrligt beskt och inte särskilt behagligt. På bröstet är doften liknande men mer söt och blommig (eller så framstår den bara som mildare och behagligare för att jag inte kommer lika nära med näsan). På handlederna slutligen är den torrare och trevligare, en sötkryddig oriental utan gräsklipp, men där är den också som allra svagast. Ibland suger verkligen hudkemi.

Oude: Jag vet inte om Avaluxe's oud-ackord verkligen luktar som oud eftersom jag inte har känt noten separat förr. Vad jag tycker att den luktar som är snarare en extremversion av Comme des Garcons Garage: läderinteriörer i bilar, oljespill, bensin, brända gummidäck, het asfalt och röken från överhettade motorer. Jag tror aldrig jag har luktat på något mer butch. Och i mycket små doser, blandad med den trevliga sortens kroppsodör, skulle den nog kunna funka på en läderklädd butch. För vanliga dödliga är den kanske mer lämpad som mörk bas till en alltför söt eller lättviktig doft. Överapplicerad, som på mig nu när jag testar den, framkallar den snarare huvudvärk, halsont och den söta smak i munnen man kan få av att smaka på något riktigt beskt.

Palisander: Jag är svag för trädofter, och Palisander är en trevlig sådan. Liksom Silk är den dock en parfymerad trädoft, om än något mindre söt. Den luktar inte äkta trä, den luktar abstraherat, flytande träkoncentrat, sötare och spritigare än i dess naturliga form. Det är ju en smaksak om man vill dofta som ett äkta virkesupplag, om man föredrar sin trädoft i en mer raffinerad form är Palisander ett helt okej val.

Patchouli Leaves: Patchoulinoten i Patchouli Leaves är torr, jordig och träig som jag gillar. Doften i övrigt är en sötkryddig oriental med inslag av rosor och vanilj. Inget fel i det, men jag hade gärna sett patchoulin i ett solonummer.

Queen Bess: Queen Bess är en betydligt trevligare rosendoft än Incense Rose. Den är rikare och fylligare och kryddad med kanel, kryddnejlika och kardemumma. Mest av allt är den dock ett stort fång rosor av alla de slag: friska, fruktiga, söta, tunga, tvåliga, kryddiga och en nypa av de där hemska torkade. Om jag var mer förtjust i rosendofter överlag skulle jag behålla den.

Royal Parvati: Det är andra gången jag får ett gratisprov av den mysigt mustiga och myskiga Royal Parvati. Den är inte animalisk på det råa, osöta och en aning svala sättet som Kama och Rasa X-treme, med en ladugårdsliknande överdos sibetkatt, utan mer som den kryddigt köttiga Muscs Koublaï Khän eller den hemtrevligt inpyrda L'air de rien. Den animaliska noten är ambergris, i övrigt är doften främst en sandelträdoft, men med samma myskigt mjuka och smöriga sandeltränot som i Serge Lutens Santal de Mysore. Jag ska dock inte hymla med att AvaLuxes budgetalternativ inte håller samma kvalitet som en Serge Lutens-doft. Royal Parvati har liksom de flesta av Serena Ava Francos kreationer en vagt plastig ton, som dock är tillräckligt nedtonad för att jag ska ha överseende med den i de dofter jag gillar.

Silk: Jag har hört att Silk ska vara en kopia av Feminité du Bois, men eftersom jag inte har testat den senare kan jag inte svara på hur lik den är. Det jag kan säga är att det är en trädoft, men en söt och parfymerad trädoft, så parfymerad att jag känner parfymsmaken i munnen till en början. Förutom träet känner jag kanske ett uns ren, blommig vit mysk och lite av AvaLuxe's mjuka, söta, smöriga/kokosnötiga/myskiga signatur. Som de flesta av dofterna har den ordentligt med sillage och kan möjligen framstå som huvudvärksframkallande. Att den är så parfymerad i tonen gör också att den känns feminin på ett uppklätt och strikt sätt, en doft som matchar höga klackar, vita blusar, läppstift och uppsatt hår. Det låter kanske som en sågning, men eftersom jag är så svag för trädofter överlag gillar jag den. En bonus är att den på något märkligt vis får mig att tänka på en kopp Earl Grey med mjölk - träets lite citrusiga/kryddiga toppnoter får stå för bergamotten, en viss torr, lädrig ton i doften påminner som svart te, och den krämiga myskbasen motsvarar mjölken.

Teakwood: Jag skulle klassa Teakwood som en blomdoft snarare än en trädoft. Den svala, vattniga violnoten (som man även skulle kunna ta för iris) tar överhanden över en trevligt kryddig träbas. Resultatet är en ganska lyckad komposition med ett underligt namn.

Viva: Viva lät alldeles för blommig för min smak, med läskig kokos i, men jag kunde inte motstå den dekadenta beskrivningen. Jag kunde dock gott ha låtit bli, för den är en sockrig, plastig vit blomdoft à la Barbieparfym, helt utan djup eller mörker. Dekadent? Ja, som man kallar Paris Hilton dekadent...

http://www.ava-luxe.com

Parfumerie Generale: Limited Edition

2007-04-11T20:31:00.000+02:00

Bois Blond: Märkligt nog påminner Bois blond mig starkt om Flower by Kenzo. De har en snarlik pudrig, krämig, blommig sötma av vit mysk. Bois blond saknar i och för sig Flower by Kenzos kanderade violnot, som ersätts med skarpt gröna gräs- och galbanumnoter. Framför allt ska Bois blond vara en hödoft, men även om jag känner ett näskittlande pepprigt inslag av hö så är det inte det dominerande intrycket. Bois blond är på det hela taget inte en tillräckligt torr doft för att ge en känsla av höskulle. Dels har den för mycket färskt gröna noter, och dels är den för mjuk och krämig. Om jag skulle räkna upp de dominerande komponenterna av doften skulle det i stället för hö bli grädde, gräs och peppar. Pepprigheten består, men doften utvecklas efter hand i en torrare och träigare riktning, och blir nästan het som brinnande trä. Namnets blonda trä är en mer träffande karakterisering av doften än den officiella beskrivningens höskörd. Träet blir dock aldrig helt torrt, utan följs åt av den vita myskens krämiga sötma genom doftens hela utveckling. Kombinationen erinrar lite om mötet mellan pepprig rökelse och len blomsötma i Nu. Sist i utvecklingen försvinner den peppriga tränoten igen och kvar blir en krämig vaniljsötma.

Ether de Lilas Blanc sur Feuillage Tendre: Syréner? Vilka syréner? Jag känner ingen blomnot som ens vagt påminner om syrén i den här doften. Namnet som förutom syréner för tankarna till en vårligt skir och grön doft är extremt missvisande. Den låter som en fruity/floral på beskrivningen (passionsblomma, apelsinblom, mandarin...) och den luktar som en fruity/floral. Tropiskt, sötsliskigt och extremt parfymerat. Att de har slängt i en lite skarp ton som kanske ska föreställa det där gröna bladverket gör inte saken bättre. Lyckligtvis falnar den snabbt.

L'Ombre Fauve: L'Ombre Fauve doftar verkligen som en skugga. Skuggan i ett källarvalv en het sommardag, mustig som S-Perfumes Lust fast inte till sådana extremer. Mer som den lätt källarmustiga orientalen Labdanum 18/Ciste 18 från Le Labo, eller ett mellanting. Samtidigt som den erinrar om råfuktiga källare är den en varm doft, med värmen hos en mörkbrun stickad sjal eller kanske mörkbrun sammet. Pudrig ambra, dov mysk, glödhett trä och torr patchouli ingår himmelsk förening och resultatet är en beroendeframkallande "comfort scent" av allra mörkaste slag. Det som hindrar den från att bli bara mysigt sammetslen är träets krispigt strama torka och en citrusig eller metallisk skärpa som ger den där känslan av kylig källarluft. L'Ombre Fauve är doften av mörka material: solvarmt trä, ljumt sammetstyg, svalt jordgolv och kalla stenväggar. Är det någon jag skulle slå till på innan den begränsade utgåvan är slut är det utan minsta tvekan denna. Om jag bara hade hundra dollar...

Någon som vill pröva sin lycka med de undflyende syrénerna? Jag byter gärna bort mitt prov av Ether de Lilas...

http://www.luckyscent.com/shop/category.asp?categoryid=345&section=1

CB I Hate Perfume: CBMusk Reinvention

2007-04-10T21:09:00.000+02:00

Så testar jag äntligen den legendariska CBMusk Reinvention, omtalad av alla som älskar skanky, dirty myskdofter. Jag har hört att den ska lukta outhärdligt smutsigt, eller att den ska vara sötaktig med inslag av jästa björnbär. På min hud? Icke.

Poängen med CBMusk är väl lite att Christopher Brosius inte tål de flesta syntetiska mysknoter, och att han därför har försökt återskapa äkta mysk på ett helt eget sätt. Det borde alltså inte förvåna mig att den inte har något gemensamt med myskfavoriter som Muscs Koublaï Khän eller L'Air du Rien. Recensionerna fick mig dock att tro att den skulle ha den lite mysigt sunkiga odören av varma, otvättade människokroppar gemensamt med dessa.

Icke. På min hud är CBMusk en skarpt, torrt träig samt svalt plastig lukt. Ja, verkligen plastig. Den tar liksom stopp i näsan på ett vis som framkallar bilden av en blank, grå, halvgenomskinlig plastyta. Jag tror att det är en viss beska i kombination med en fadd ton och en kyla som får den att kännas extremt icke-organisk. Allt annat än en mysk borde, alltså.

Visst, jag kan se en koppling till myskens idé. Det går att urskilja en ton som påminner lite om otvättat hår ur CBMusk, och den är egentligen mer ljum än sval, men det är en ljumhet som känns mer som rumstemperatur än kroppsvärme. En annan sak som får den att kännas icke-organisk är att den fullständigt saknar den sötma som ändå de flesta levande varelser utstrålar, på gott eller ont. Den känns unken och mustig på ett abstrakt sätt, dränerad på värme och sötma och liv.

Det påstås i beskrivningen att den ska sjunka in i huden och blandas med kroppslukten, och det låter ju logiskt för en myskdoft. Mina myskiga favoriter känns nästan som comfort scents på mig för att de sitter så bra och inte skär med några gälla, syntetiska missljud, som även dofter jag gillar kan ha tendenser till. CBMusk däremot sitter bara på huden som ett främmande, lite bittert element. Jag kan inte ens föreställa mig att den skulle kunna smälta in i en naturlig huddoft. Kanske på någon vars hudkemi och kroppsodör är radikalt annorlunda än mina. Vill du testa? Mitt prov finns tillgängligt för byteshandel.

http://www.cbihateperfume.com

CB I Hate Perfume: To See A Flower och Winter 1972

2007-04-06T11:48:00.000+02:00

Om det är någon doft jag borde ha haft med bland vårdofterna så är det To See A Flower, så den får väl bli officiell påskdoft i stället. Starkast luktar den i mitt tycke av nyklippt gräs, en mer somrig doft, men den är i övrigt skirt och svalt vårlig med en aning mossa och fuktig jord och en bukett nyutslagna, närmast doftlösa vårblomster: hyacint, påsklilja och krokus. Efter en stund på huden förlorar doften sin krispiga fräschör och blir sötare, torrare och pudrigare, lite som en lätt, blommig chypre. Den är verkligen inte min stil, men jag finner den ändå oemotståndlig, förmodligen för att den är så grön och naturtrogen, till skillnad från de mer standardsomriga blombuketter vårdofter annars brukar vara.

Winter 1972 var däremot en besvikelse, om det nu kan kallas en besvikelse att få sina låga förväntningar uppfyllda. Jag tror inte på dofter som påstår sig lukta snö och vinter. Poängen med kyla är ju liksom att de flesta saker tappar det mesta av sin lukt när de fryser, och att fånga den doftlösheten i en parfym kan inte vara lätt. Försök att återge krispigheten i minusgradig luft brukar i stället resultera i hemsk mint och eucalyptus, kanske med lite barrskog islängd. Det har Christopher Brosius lyckligtvis avhållit sig ifrån. Hans Winter 1972 är snarare mjuk och ljum, inte alls olik Demeters Snow som han också har skapat, och doftar mest av allt som jord som tjälen nyss har gått ur. Det här är inte en frusen, sovande natur, det är möjligen tidig vår med barmark när dofterna börjar vakna. Stickade yllevantar finns också med i beskrivningen, och det kan jag väl med lite fantasi känna, men inte frosttäckta som det påstås, utan våta vantar som hänger på tork över elementet. Inte för att det luktar surt ylle, men doften har en liknande känsla som uppvärmda men ännu fuktiga, ulliga vantar. Mysig är den för all del, men det är vintern spenderad inomhus.

http://www.cbihateperfume.com/

Glad påsk allihopa, eller fira Jesu död som det väl snarare är frågan om idag!

Vem ska bort?

2007-04-04T11:48:00.000+02:00

Kommer ni ihåg Fem myror är fler än fyra elefanter? Idag leker jag "Vad ska bort?" med noterna viol, läder, björk och ros på Aromascope: http://www.aromascope.com/wp/2007/04/03/menage-a-trois-the-gentleman-the-lady-and-the-tart/

Vårdofter

2007-04-01T13:52:00.000+02:00

Det är svårt för mig att tipsa om vårdofter av flera skäl: Jag är inte överdrivet förtjust i våren som årstid, jag är ännu mindre förtjust i de skira, ungdomliga blomdofter som som generellt brukar klassas som vårliga, och jag ser ingen självklar koppling dem emellan eftersom de flesta blomnoterna snarare är svenska sommarblommor. Men vad skulle kunna vara en vårdoft i stället? Jag har redan tipsat om Black March som vinterdoft och eftersom jag är ganska sent ute (vissa parfymbloggar tipsade om vårdofter redan i början av februari) får det kanske bli mer försommardofter ändå. Alltså: dofter för "svensk sommar" med kyliga, ljusa nätter och regnvädersdagar. Efter midsommar tipsar jag om sommardofter mer lämpade för den globala uppvärmning jag bidrar till genom mina långväga parfymbeställningar.

CB I HATE PERFUME Memory of Kindness: Memory of Kindness är den underbara doften av tomatplantor, helt enkelt. Inte mogna tomater utan de gröna bladen. Jag älskar doften, men tycker ändå att den är väl endimensionell för sitt pris (i likhet med de flesta av Christopher Brosius dofter, tyvärr). Själv skulle jag nog hellre köra budgetversionen att köpa en tomatplanta att ha i fönstret och lukta på, men vill du verkligen lukta som tomatplantor i stället för att bara lukta på dem är den ett måste.
http://www.cbihateperfume.com/

COMME DES GARCONS Sherbet Rhubarb: Jag har inte skrivit utförligt om min första parfymälskling Rhubarb i den här bloggen, men såhär på tema vårdofter är det ju lägligt. Den syrliga rabarbernoten i Rhubarb får det verkligen att vattnas i munnen på mig. Övriga noter kan få den att låta som en fruity/floral åt gourmethållet - lycheefrukt, blomnoter och vanilj - men det är inte alls vad jag uppfattar. Jag uppfattar uppfriskande, osöt, rå rabarber på en grön bas som påminner om den gröna Comme des Garcons 3.
http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=22001&section=1

GRÈS Cabochard: Som ni som har läst mitt första gästinlägg på Aromascope vet tycker jag att Cabochard är syster till Bandit. Cabochard är dock något grönare, som en äng eller en lövskogsdunge, medan Bandit är gulare i tonen, som halm och maskrosor. Bandit har också ett animaliskt inslag av solvarm hud eller päls som Cabochard saknar. Cabochard är mer klassiskt vårlig i och med att den är svalare, som gröna dofter brukar vara svala. Båda dofterna är liksom sötsyrliga på ett citrusaktigt sätt som får det att vattnas i munnen på mig, men Bandit har mer betoning på det söta och Cabochard på det skarpt syrliga, som nyklippt gräs. Cabochard är också mer av en klassisk chypre, med en ganska nedtonad beska av eklav och en kyligare, stramare lädernot i den mån jag urskiljer den alls. Jag länkar till ett ställe som säljer den nya Cabochard, medan jag är rätt säker på att mitt prov är av vintageversionen, så jag kan inte garantera att den kommer att lukta som jag påstår:
http://www.fragrancenet.com/f/net/wf_items.html?cat=00390&cur_letter=C&gs_gen=w&mv_pc=basenotesMF

LE PRINCE JARDINIER Ciel Mon Jardin! Om man gillar sina fruktdofter en aning sötare och mer gourmetartade än Rhubarb är Ciel Mon Jardin! helt rätt. Den är liksom Rhubarb sprudlande vårlig med en frisk, krispig rabarbernot, men överlag mindre grön. Den har fler blomnoter - ros, jasmin och hyacint - och till vaniljnoten som här faktiskt märks läggs karamell. Fullt så söt som det kan låta på den här beskrivningen är den dock inte, ingen horribel Barbierosa fruity/floral. Rabarbern får sällskap av bergamott och melon, och det är min största invändning mot doften. Jag gillar verkligen inte melondofter och med undantag för vattenmelon är jag inte överdrivet förtjust i att äta melon heller. Jag tycker att de både smakar och luktar obehagligt unket. Melonen håller sig dock i bakgrunden av den underbara rabarbern såpass att jag ändå gillar doften, och har du inget emot melonnoter är den säkert en höjdare. Om Rhubarb är ett stånd späd rabarber som tittar upp ur jorden är Ciel Mon Jardin! rabarberpaj eller rabarberkräm avnjuten i trädgårdsmöbeln.
http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=28702§ion=1&rv=on

PAUL SMITH Story: Story är förstås en utmärkt vårdoft med sprudlande citrus, nyutspruckna gröna löv och subtila tränoter. En ganska stram doft som fungerar utmärkt till vardags och på jobbet, men som ändå kan framkalla leenden med de friska toppnoterna som nästan får snålvattnet att rinna till. Mestadels grön, men med ett knappt märkbart uns av blommor - jasmin och "grön ros". Jag kan också rekommendera den till personer som normalt sett inte gillar citrusnoter; det finns absolut inget av diskmedel eller luftrenare i Storys bergamott och grapefrukt. Jag länkar inte till något inköpsställe eftersom den finns på närmaste Åhléns.

TAYLOR OF LONDON Lily of the Valley: Jag hade fel förut, den har gulnat men inte börjat lukta konstigt. Kanske på huden, men sprejad i luften är den fortfarande en naturtrogen liljekonvaljdoft. Den är ändå inte "jag" längre så jag kan lika gärna använda den som room spray. Lite skarp i stora doser, annars rätt ljuvlig, och väldigt vårlig. Ersätt den med din egen favorit bland liljekonvaljeparfymer, det finns säkert många bättre. http://www.scentsandscentsibility.co.uk/stock/taylor1.php

S-Perfumes: Lust

2007-03-22T17:18:00.000+01:00

Jag är förvånad över att den här doften heter Lust. Namnet fick mig att vänta mig någon brutalt animalisk och kinky mysk, eller åtminstone en varm, röd doft, eller kanske något bitterljuvt och lätt äckelframkallande over-the-top. I stället är det en mörk och mustig resindoft som inleds med något som eventuellt är torr patchouli och bitter eklav, och sedan mjuknar till mer av en inpyrd rökelselukt.

Det som bäst överensstämmer med namnet är kanske sötman, som känns genom hela doftens utveckling. Utan den hade den möjligen kunnat klassas som sakral eller meditativ, men den ger en viss syndfull, inpyrd eller hotande närvaro som jag dock skulle tveka att kategorisera som just lust. Om det här är vällust är det hundratals år gammal vällust som sitter kvar i väggarna och i unkna, vittrande textilier i ett kyrkorum, kloster eller herresäte. Mer död och synd än levande, varm lust. Ungefär som detaljbilden av vällustingarna i sängen helvetet i Hieronymus Bosch målning av de sju dödssynerna ovan, snarare än idyllbilden av dem i det skära tältet i gröngräset.

Lite myskig är doften också, men det är en ren, vit mysk av typen som återfinns i comfort scents, som snarare står för den pudriga sötman än för "smutsigheten". Doften som helhet är allt annat än ren, men det är inte en direkt kroppslig smutsighet. Det är snarare en rumslig unkenhet, som kanske har inslag av multnande benrangel, uppstoppade djur, skinnfällar eller sekelgammal intorkad svett, men som inte kommer sig av levande varelsers kroppsutsöndringar.

Lust skulle lätt kunna vara en gotisk parfymolja som hette något i stil med "Krypta", "De dödas julotta" eller "Svart mässa". I stilen passar doften bättre in där än bland andra nischdofter, kanske för att den ursprungligen är en "installation" eller ett "doftkonstverk" snarare än en parfym. Men trots alla associationer till unkna kryptor, och trots att det är en så "mörk" doft, funkar den faktiskt som "comfort scent" för mig. Jag gillar unkna gamla källare och vindar och besökte benkyrkan i Sedlec, Kutna Hora utan att rysa (http://www.ludd.luth.se/~silver_p/NewSedlec/index.htm) så jag tycker att Lust är riktigt mysig. Men ett vidare välvalt namn har den inte.

Uppdatering: Apropå "comfort scents" - nu tycker jag att Lust luktar pepparkaksdeg! Inte pepparkakor utan just degen, efter det recept familjen Solander bakar varje jul. Ett kryddstarkt recept med mycket kardemumma och kryddnejlika, men samtidigt en len, söt och smörig deg, som resulterar i hårda, knäckiga kakor. Eller, ju mer jag känner efter, är det kanske snarare degen till ingefärskakor jag känner? Kakor som blir liknande hårda, söta och knäckiga, men med den citrusiga skärpan av ingefära i stället för pepparkakskryddor? Eller är hela kakdegsintrycket en illusion skapad av att min syster bakar bröd samtidigt som jag insuper doften av Lust? Intressant...

http://shapingroom2000.stores.yahoo.net/

Creed: Ambre Cannelle

2007-03-17T14:28:00.000+01:00

Drömmer du om en parfym som luktar precis som den gulnade, spruckna gästtvålen i en gammal släktings inpyrda gamla hus? Då är Ambre Cannelle något för dig. Det är dess starka inslag av ambergris, som är (eller var?) vanligt att parfymera tvålar med, som skapar illusionen. Om du som barn badade hos din släkting, eller i den ruckliga sommarstugan din familj delade med släkten, är det doften som satt kvar på din hud och fick dig att känna dig mer mysigt ingrodd än ren.

Efter den första starka tvålskärpan i toppnoten blir Ambre Cannelle mer komplex, mer som atmosfären i det gamla huset i stort - en doft som hänger kvar i textilier, strömmar från de mörknade parfymerna i kristallflaskor på toalettbordet, och sitter på den gamla släktingens händer. Doften mjuknar en aning, blir mer pudrig och söt, kanske till och med en aning jasminblommig, men samtidigt också kryddigare. Kanel är den enda not Creed listar förutom ambergris, och även om jag inte urskiljer kaneldoften i sig känner jag dess torra, träiga ton. För mig är Ambre Cannelle en "comfort scent", inte av den vanliga söta gourmettypen utan helt enkelt för att det är en så nostalgisk doft. Väcker doften inga nostalgiska minnen fungerar den troligen inte heller, utan framstår bara som gammaldags skarp och unken.

Ibland listas ambra och ambergris som synonymer för samma doftnot, men jag gör skillnad på dem eftersom jag känner en så tydlig skillnad på dofterna. För mig är ambra en varm, pudrig, träig/bränd/karamelliserad sötma, ibland sötare, åt vanilj/tonka-hållet och ibland torrare, mer som patchouli. Ambergris skulle jag inte ens sortera in i samma orientaliska doftfamilj. Den är antingen mer rått animalisk, eller mer rent, skarpt, kyligt tvålig, eller både och samtidigt som den "inpyrda tvåldoften" i Ambre Cannelle.

http://www.perfumecountry.com/ProductDetails.asp?ProductCode=AMBRECANNELLE-WOMEN

Yves Saint Laurent: Nu EdP

2007-03-16T12:39:00.000+01:00

När jag först testade Nu tyckte jag att den var eterisk, transparent och chict urban som en lätt massmarknadsanpassad Comme des Garcons-kreation. Idag när jag bär den framstår den som betydligt mjukare och sötare, mer i linje med Alexander McQueens Kingdom: en inte alltför överdriven blommighet över en bas av nästan smörigt lent trä. Men medan jag blev besviken på Kingdoms konventionalitet efter alla liknelser vid otvättade kvinnosköten finner jag Nus skönhet oemotståndlig.

Det som är okonventionellt med Kingdom är det starka inslaget av spiskummin, som av många associeras till kroppsodörer. Jag gör inte den kopplingen, gjorde jag det skulle jag förmodligen gilla doften mer, i stället tycker jag bara att spiskumminet luktar äckligt, konstigt och fel. Jag får nog acceptera att jag inte gillar det som parfymnot hur mycket jag än missbrukar kryddan i matlagning. Spiskumminet är dock inte tillräckligt för att jag ska tycka direkt illa om doften, utan mest av allt är den en mjuk, feminin, konventionellt vacker kreation av blommor på en bädd av sandelträ som jag avfärdar med en axelryckning.

Det som är okonventionellt med Nu är i stället inslaget av rökelse och peppar, därav associationen till Comme des Garcons. Även här finns en träbas som är myskigt mjuk snarare än träigt torr. Blomnoten, i form av vit orkidé, blir aldrig söt eller tung - det här är eoner från rosa bubbelgumsdofter eller förföriska florientals. I stället är det en perfekt vardagsdoft för kontoret, urbana fritidsaktiviteter och halvt uppklädda tillställningar. Till sport, friluftsliv och grovarbete passar den mindre bra, eftersom den är för elegant för att vara casual och för mjuk för att vara uppfriskande. Till riktiga galakvällar vill man kanske också slänga på sig något exklusivare och mer överdådigt, men en lite "doftblyg" person skulle lätt kunna bära Nu till fest - allra helst till den lilla svarta - och få komplimanger. Jag måste också berömma doftens hållbarhet och "sillage", men så är det kanske att massmarknadsdofter ofta slår nischdofterna på just de här områdena, och inte alltid till fördel. Sammanfattningsvis är Nu en mycket vacker och välgjord doft till ett högst överkomligt pris.

http://www.fragrancex.com/nues1.html

Gästskribent på Aromascope!

2007-03-14T11:10:00.000+01:00

Nu kan ni läsa mig på engelska också. Var tredje onsdag gör jag ett gästspel på Aromascope, där jag sniffar fram "smellalikes". Jag länkar till mitt första inlägg, där jag jämför Robert Piguets Bandit med Cabochard från Grès. Jane Russell i The Outlaw får piffa upp min egen blogg så länge, apropå otukt på höskullen.
http://www.aromascope.com/wp/2007/03/13/bandit-versus-cabochard-a-catfight-in-the-green/

Le Labo: Patchouli 24

2007-03-07T16:40:00.000+01:00

Jag hade hört så mycket om vilken rökig, tjärig, lädrig doft Patchouli 24 skulle vara, i paritet med Tauer Perfumes Lonestar Memories. Och ja, nyapplicerad är den rökig och tjärig som det svartaste lapsang, men ändå med en tydlig, varm sötma av vanilj som gör att jag skulle tveka att kalla den butch. För att fortsätta med matassociationerna har den ett inslag av rökt korv, som en kolare som kokar sitt te och steker sitt kött över lägerelden utanför milan. Jag kan nästan känna ett uns citrusfrisk grönska av skogen också, kanske är det björknoten som gör sig påmind.

Jag har luktat på så mycket torra och osöta läderdofter på sistone att Patchouli 24 känns som en söt oriental i jämförelse. Det mesta av röken och tjäran lägger sig också snabbt, och doften blir misstänkt lik ambra: ambrans torra, pudriga, lätt brända/träiga sötma. Någon ambra finns inte listad, så det är möjligt att effekten kommer sig av torr, träig patchouli sötad med vanilj. Jag tycker mig nämligen kunna urskilja en patchoulinot också, trots att den ska vara så väldigt svår att upptäcka i doften. Jag älskar ambradoftande orientaler som Tauers L'air du desert marocain, Serge Lutens Fumerie turque, Parfums d'Empires Ambre russe och Montales Patchouli leaves, men det var inte riktigt vad jag hade väntat mig av Patchouli 24. Jag önskar nästan att de hade skippat vaniljen och vågat löpa linan ut och göra doften riktigt rå i stället. Till dess fördel kan dock sägas att den håller länge och att jag subtilt kan uppfatta den i luften omkring mig när jag bär den, en upplevelse jag inte är bortskämd med.

Jag länkar till Le Labos hemsida, fast de inte skickar utanför USA, eftersom de inte har några regelrätta återförsäljare:
http://www.lelabofragrances.com/

Parfumerie Generale: Private Collection

2007-03-03T14:41:00.000+01:00

Jag gillar Parfumerie Generales koncept, men när det kommer till kritan är jag egentligen inte särskilt förtjust i dofterna. Det är mest Aomassaï, som var den första jag provade, som har gjort ett bestående intryck. Intrigant Patchouli och Cuir Venenum ska jag testa, men det mesta jag redan testat har låtit mer upphetsande på ingredienslistan än vad det sedan har varit på huden.

Private Collection är inget undantag. Jag skulle säga att det är en "svår" samling dofter, inte omedelbart älskvärda. Men kanske beror det mest på vad man älskar. De är underliga, men inte på riktigt rätt sätt för mig. Jag gillar "underligt" som i "rått svettigt läder", "naturtrogen jord", "bensin på asfalt" eller "brinnande hus", något igenkännligt, kanske inte direkt tilltalande, men ändå fascinerande. Private Collection är mer underliga som i svåra att sätta fingret på och beskriva, föränderliga, personlighetskluvna... De doftar olika vid varje användning, olika från toppnoten till basen, olika på huden och i luften, olika vid varje andetag och försök till beskrivning... Det kan i och för sig vara spännande, men det kan också vara väldigt frustrerande om deras ena ansikte är ett jag älskar och det andra ett jag avskyr, som oftast är fallet.

Bois de Copaiba: Bois de Copaiba är den minst tilltalande. Jag slogs omedelbart av en unken bubbelgumssötma som luktar som en hundradel av priset (jag skojar inte). De skyldiga noterna är förmodligen "kristalliserad apelsin", en tropisk blomnot ("red ginger") och myrrha. Namnet antyder ju en skog, och bland noterna finns även mahogny och sandelträ, men jag måste verkligen anstränga mig för att kunna urskilja en viss varm tränot i botten. Möjligen är det här en sådan sandeltränot jag inte uppfattar som direkt träig utan mer som smörigt len och myskig, och verkligen uppskattar i Serge Lutens Santal de Mysore. Här funkar det dock inte alls. I kombination med fruktigt unkensöta noter blir helheten, ja, bubbelgum. Jag längtar desperat efter något citrusigt friskt, eller kryddigt skarpt, eller träigt torrt, bara någonting annat än denna kletiga, mjuka, varma sötma. Det finns där, med näsan mot huden urskiljer jag intressant aromatiska och kryddiga noter över en myskig bas jag skulle kunna älska, men allt bara dränks i rosa bubbelgum i helhetsintrycket. Ska jag jämföra den med någonting finns det vissa likheter med Parfumerie Generales egen Aomassai (gourmettonen), Lubins Idole (dito), Miller Harris L'Air de Rien (sötad mysk), Serge Lutens Chergui (något fel och unket) och Il Profumos Encens Epice (bubbelgumsrökelse!). Jag ger upp, den liknar allt och ingenting.
Den ena stunden: Gaah! Bubbelgum!
Den andra stunden: Mmm, vilken trevligt dirty vintagemysk.

Cedre Sandaraque: Cedre Sandaraque är en hjärtekrossare. Till att börja med finner jag den direkt obehaglig, av någon anledning mer på bröstet än på handlederna. Den inleds med en skarp och sur aromatisk örtighet av det slag jag verkligen avskyr. Den enda not jag kan anklaga för detta är en ovanligt osmickrande vetiver, och kanske även cederträet. I vissa Comme des Garcons-dofter gaddar de ihop sig till en myggmedelsaktig skärpa, men det är inte exakt det som händer här. Det här är mer örtigt och unket. Dessvärre håller det här stadiet i sig åtminstone ett par timmar, längre på bröstet än på handlederna, men sedan händer det saker. Plötsligt försvinner det skarpsyrliga och kvar blir en sötad trädoft, cederträ med ambra. Den är mjuk och varm och mysig, men inte helt utan edge. Ingengör'n tyckte att det luktade kåda, och det är inte helt uppåt väggarna för en av ingredienserna är "Sanadaraque resin". Sedan föreslog hon bränt eller brinnande trä och jag håller med, tränoten har en sådan värme, litet som "bastunoten" jag har nämnt i en del andra recensioner. I det här stadiet är doften alldeles för bra för att vara utan, men är det värt toppnoternas långlivande hemskhet?
Den ena stunden: Usch, otäcka bittra örter.
Den andra studen: Mums, glödgande varmt trä med kåda.

Corps & Ames: Corps & Ames har inte fått sitt namn av en tillfällighet, den har tydligt två sidor, som vi lämpligen kan kalla kropp och själ. Kroppen kommer först, precis som i namnet. Den känns tydligast vid applikationen eller med näsan mot huden och liknar precis en riktigt myskunken vintageparfym. En sådan där som är som en enda helhet, som luktar "parfym", inte några särskilda noter. Jag menar det inte nödvändigtvis negativt, jag har börjat smälta för den typen av dofter. Detta intryck kommer sig nog främst av lädernoten, men jag känner inget läder per se. Själen utvecklas efter en liten stund och känns mest i luften. Den består av den svala blomnoten immortelle, odödlig som den odödliga själen, och en kyligt skarp strävhet jag associerar till kyrkrökelse. Någon rökelse finns dock inte bland noterna, bara trä och kryddor. Själen påminner mig allra mest om någon Comme des Garcons-kreation, någon modernt minimalistisk skapelse med en sval, blommig toppnot, rökelse och cederträskärpa i botten. White har en liknande kombination av svala blommor och varmt trä och kryddor, men White är lättare och mjukare, som ett täcke nyfallen snö. Corps & Ames har skärpan från Zagorsk eller Kyoto.
Den ena stunden: Vintageparfymernas myskiga vintageparfym.
Den andra stunden: En svalt sofistikerad och modern nischparfym.

Querelle: Querelle är den mest rättframma i samlingen, en mörk, bitter, rotig och jordig vetiverdoft helt enkelt. Den inleds med en citrusnot jag uppfattar som obehagligt unken och artificiell, men denna falnar mycket snart. Eklav bättrar på den beska grönskan och rökelse ger ytterligare mörk strävhet. På vetiverdofternas hardcoreskala är den ungefär i paritet med Serge Lutens Vetiver Oriental, kanske något litet mörkare och rökigare, åt Profumums Fumidus.
Den ena stunden: Läbbig rengöringsmedelcitrus.
Den andra stunden: Vetiver, helt enkelt.

De här dofterna finns inte i Basenotes datasystem, så jag kan inte lägga in dem på min swaplist, men mina prover av Bois de Copaiba och Corps & Ames finns i alla fall tillgängliga för byteshandel.

http://www.luckyscent.com/shop/category.asp?categoryid=345&section=1

Tema: läderdofter

2007-03-01T18:25:00.000+01:00

Marlon Brando som Johnny i The Wild One får illustrera dagens tema: läderdofter. Av nedanstående skulle han bära Cuir Ottoman eller möjligen Kolnisch Juchten, men man kan också tänka sig honom i Comme des Garcons Tar eller Garage.

CHANEL: Cuir de Russie: Ren elegans. Den mjukaste, lenaste läderdoft som tänkas kan utan att bli mesig. Inget blygt litet läder som gömmer sig bakom blomnoter, ingen Serge Lutens Daim Blond även om de delar den mockaliknande mjukheten. Lädret i Cuir de Russie är starkt och distinkt, men aldrig rått och oförädlat. Det ingår himmelsk förening med lika mjuka blomnoter - ros, jasmin och ylang-ylang - som aldrig blir näskittlande tvåliga eller skarpa. Elegant, feminin, klassisk och tillräckligt len och "hudliknande" för att kunna göra sig bra i lotion. Efter några timmar dämpas lädernoten och en traditionellt pudrig blomdoft dominerar.

http://www.1stperfume.com/cuirdrufetsp34.html?nextag

CREED: Cuir de Russie: Jag kan inte låta bli att nämna också Creeds Cuir de Russie. Inte för att det är det är någon fantastisk läderdoft, utan för att den skapades för Errol Flynn. Toppnoten har en air av silverpenna, kanske är det silverbjörkens svalt fadda ton. Eller också beror tuschpenneskärpan på ambergris, som jag tycker luktar oparfymerad tvål. (Vilket tydligen beror på att oparfymerad tvål inte alls är oparfymerad utan parfymerad med - just det - ambergris.) I övrigt är Cuir de Russie en lätt och sofistikerad läderdoft, lite citrusigt fräsch, lite tvåligt kittlande i näsan, och med ett uns sötma av apelsinblom. En herre kan lätt bära den till kontoret. Vid första genomsniffningen av mina Creed-prover föredrog jag den krämigare Royal English Leather, och tänkte skriva om den i stället, men vid kontrollsniffningen ikväll förstod jag inte vad som flög i mig. Den luktar luktsuddigummi jämfört med den sofistikerade Cuir de Russie.

http://www.parfumsraffy.com/cuirderussie.html

FARINA GEGENÜBER: Kolnisch Juchten: På min hud är den legendariska vintagedoften Kolnisch Juchten en ganska subtil läderdoft som lutar åt gummi. Mer gummi än exempelvis Bulgari Black. Dessutom kan jag urskilja en svag ton av bensin, som möjligen kan ha med parfymens åldrande att göra. I stället för att dämpas blir denna "bensinton" skarpare med tiden, och börjar mer och mer likna en grön chypre eller vetivernot. Det finns en ännu obskyrare remake av Kolnisch Juchten från Parfums Regence som ska vara mer rökig och tjärig i tonen, något i stil med Tauer Perfumes Lonestar Memories eller Le Labos Patchouli 24.

http://stores.ebay.com/Boutique-des-Aromes

HISTOIRES DES PARFUMS: 1740 Marquis de Sade: En söt och liksom fruktig läderdoft med ett syrligt inslag som nästan, men bara nästan, kan föra tankarna till blöt hund. Jag gissar att det är noten "davana sensualis" som ligger bakom detta fruktiga/syrliga intryck. Originellt är det hur som helst, annars tycks läder oftast kombineras med toppnoter av citrus, apelsinblom eller viol. En tung och sensuell läderdoft, där själva lädernoten i sig är av det torra slaget, men där doften som helhet ändå gör ett mjukt och fylligt intryck. Inte överdrivet feminin, trots den fruktiga sötman, den är ju ändå marknadsförd som herrdoft. Med tiden falnar också sötman och doften blir som helhet torrare, men fortfarande med den där originella syrligheten. På Histoires des Parfums egen hemsida finns den inte, men Wuchsa har den, kanske ett restlager?

http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?products_id=103&language=en

KNIZE: Knize Ten: Här snackar vi läder. Det finns en hel drös noter listade, från citrusen i toppnoten till blommor och trä i mitten av kompositionen, men allt jag känner är underbart gammalt och nött och aromatiskt läder, lite torrt och sprucket sådär. Den har också en metallisk/tvålig edge som jag känner igen från de flesta gamla Caron-parfymer (Daim Blond, Coup de Fouet, En Avion, N'aimez que moi...) och som kan bero på de gammaldags blomnoterna. En liten, liten aning sötma är insmugen också för att runda av kompositionen, men inte mer än sötman som kan finnas naturligt i välanvänt skinn. Knize Ten skulle möjligen kunna vara doften av alldeles färskt läder också, men inte den milda doften av exempelvis ett par nya skinnhandskar utan i så fall den råa läderdoften av grova skinnstycken i fabriken där de förädlas. En värdig kavaljer till Tabac Blond.

http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?cPath=23_114&products_id=690

PARFUMS D'EMPIRE: Cuir Ottoman: Namnet känns missvisande exotiskt, för det här är en modern och urban läderdoft på gränsen till fuskskinn och med inslag av asfalt och bensin. Som en starkare och ruffigare version av något ur Comme des Garcons Synthetic-serie. Cuir Ottoman har dock en viss värme och fyllighet som det mesta från Comme des Garcons saknar, den känns mer "levd" och mindre steril och metallisk, och blir med tiden sötare. Som en knutte i en blanksliten gammal skinnfåtölj.

http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?cPath=23_86&products_id=2489

En varning är på sin plats: jag har varit småsnuvig den senaste veckan. Jag misstänker starkt att det har att göra med att porslinsblomman i mitt enda rum, det vill säga mitt sovrum, har bestämt sig för att blomma med ett tiotal blomklasar samtidigt. Jag tycker att jag kan urskilja och särskilja dofter hyfsat i alla fall, men ni får ta mina recensioner med en nypa salt (som vanligt, förstås, beroende på smak och hudkemi och uppfostran m.m.).

Chanel Antaeus

2007-02-27T13:32:00.000+01:00

Antaeus var son till Gaia, moder jord, och havets gud Poseidon. Han var oövervinnlig så länge han var i kontakt med sitt element jorden, och brukade roa sig med att utmana intet ont anande förbipasserande till brottning, döda dem och samla deras skallar som byggmaterial till ett tempel till Poseidon. Detta nöje fick en ände när Herakles avslöjade hans hemlighet och helt sonika höll upp honom i luften tills han dog. (God bless Wikipedia.) Bilden är William Blakes illustration till Dantes "Den gudomliga komedin", där Antaeus vaktar en av helveteskretsarna. Med sina blåa toner framhäver den havets element, medan doften snarare är rödbrun i tonen och framhäver Antaeus livsviktiga markkontakt.

Antaeus är en väldigt klassiskt maskulin doft med sina torra, sträva, skarpa örtiga/kryddiga/träiga toner, med salvia och lavendel i toppen. Man skulle kunna kategorisera den som en Yatagan light - light för att den helt enkelt är något lättare och transparentare, och för att den sprider en subtil men berusande sötma av ambra, ros och honung i luften. På fel man (och kanske framför allt en man med en faiblesse för att överapplicera parfym) kan den troligen bli en enerverande aggressiv machodoft, men med min hudkemi som snarare framhäver sötma är den ytterst trevlig. Definitivt inte mesig dock - den kryddiga trätonen (som påminner om barrträ, medan noterna säger sandelträ och patchouli) är fortfarande pikant skarp och torr och osöt. Liksom Yatagan påminner den mig om att stå i en tallskog och andas in djupt, ett intryck jag även får av den mer kådigt söta och generiskt fräscha, och mindre örtigt skarpa Rocabar från Hermès. Eftersom Antaeus lanserades 1981, vilket gör den till årsbarn med mig, måste vi ju vara menade för varandra.

http://www.fragrancex.com/products/_cid_cologne-am-lid_A-am-pid_657M__products.html

Guerlain Jicky

2007-02-26T11:33:00.000+01:00

Bilden föreställer filmstjärnan Gloria Swanson, men den får också illustrera Charlie i Margareta Subers underbara roman med samma namn: http://www.normal.se/books_2.htm Dessutom är det en blinking till Jicky-annonsen med modellen som liknar Katherine Hepburn på söndagsutflykt i sportbilen.

Jicky charmade mig omedelbart som Charlie. Jag är alldeles förälskad i toppnoten, som på något mystiskt sätt lyckas vara brutalt animalisk. Nyapplicerad är Jicky som Muscs Koublaï Khän gjord någorlunda rumsren med hjälp av en citrusfrisk, örtig fernissa av lavendel, rosmarin och bergamott. Kombinationen av mysk och fougère är perfektion: inte för endimensionellt kroppslig, inte för nyduschat, fräscht trist.

Sedan börjar mysken avta och lavendeln och vad som kallas "ormbunksharmoni" dominerar. Jag älskar ormbunkar och vill älska fougères bara av den anledningen, om ingen annan. I det här stadiet är doften ganska "parfymig", och det var också ingengör'ns tveklösa omdöme. Parfymig som i klassisk, vintage i stilen. Jag kan ändå inte låta bli att älska dess aromatiska örtighet med djuriska undertoner. Det är ju Jicky, parfymen för emanciperade överklassflickor i snabba bilar!

Det minst tilltalande med Jicky är utvecklingen i längden. Den falnar ganska snabbt med tanke på den starka inledningen, eller förlorar åtminstone sin karaktär och blir mer sötaktig. Det är nu man märker resten av noterna - ros, tonka, trä, vanilj, opoponax - inte som urskiljbara noter utan som ett helhetsintryck nästan av kryddig, damig oriental. Jag har sett jämförelser med Shalimar och i det här stadiet förstår jag det, även om jag inte har superkoll på hur Shalimar luktar. Jicky är en traditionell och anrik doft precis som Shalimar, och kan säkert av denna anledning uppfattas som "tantig", särskilt just i längden.

Numer säljs Jicky som damdoft med en historia om Aimé Guerlains förälskelse i en engelsk studentska. Den lanserades emellertid som herrdoft 1889, uppkallad efter Jacques "Jicky" Guerlain, enligt Bois de Jasmin: http://boisdejasmin.typepad.com/_/2005/05/guerlain_jicky.html Följ gärna länken för att få se den tjusiga annonsen också. I den recensionen beskrivs Jicky som en sval och distanserad doft, vilket fascinerar mig eftersom jag uppfattar den som avgjort varm och mysig, en riktig comfort scent. Faktum är att jag skulle kunna använda Jicky som betryggande vardagsdoft, den känns så rätt och så jag och så bekväm. Fougère-inslaget gör den inte stram, utan ger den bara en viss sprudlande, energisk, androgyn ton och hindrar den från att bli en loj, sötsliskig förförerska.

http://www.escentual.com/cgi-bin/Escentual.storefront/45e2c47f0057d5562718c0a8650a06e6/Catalog/100485

Etat Libre d'Orange

2007-02-21T13:15:00.000+01:00

Etat Libre d'Orange är ett mer än lovligt pubertalt nytt nischparfymhus som illustrerar de flesta av sina dofter med halvtaskiga (vissa skulle kanske säga "söta" men jag tycker det ser ut som om någon polare har knåpat ihop dem i Paint snarare än att de är stiliserat enkla) piktogram föreställande fittor och kukar. Det hjälps inte, jag kan inte motstå udda dofter som "jasmin och cigarett", "ingenting" eller "antihjälte", dessutom antyder ju sextemat trevligt animaliska noter, så jag slog till på ett set med prover från Fragrant Fripperies där 11 av de 13 dofterna ingick. Saknas gör Vierges et Toreros och Don't get me wrong baby, I don't swallow, varav den sistnämnda inte tycks gå att köpa direkt från Etat Libre d'Orange heller.

Sécrétions Magnifiques: Namnet är pubertal poetfranska för "sperma" och ja, i små doser, som efter att man har försökt tvätta bort den, är det faktiskt ganska porträttlikt. Men hur mycket jag än avskyr lukten av sperma är det inte det som är det värsta med Sécrétions Magnifiques. Det värsta är att den i högre doser får det att vända sig i magen på mig. Bokstavligt. Jag får kväljningar och rysningar som om jag fått något giftigt eller ruttet på tungan. Det är inte det att det luktar så hemskt illa. Gott luktar det ju inte, den vattniga/svala/fadda/metalliska/kvalmiga lukten med inslag av vetiver har inga försonande drag, men värre har man väl känt när man har passerat ett pappersbruk. Det är den instinktiva känslan av varningssignal, som att känna den metalliska lukten av blod i alltför stora doser. Varken ingengör'n eller systern delade min aversion, de tyckte bara att det luktade lite småilla, så det kan ha att göra med min allmänna aversion mot svala och vattniga dofter. Också vanlig hederlig gurka och melon som ska föreställa "fräscht" gör mig illamående i sin hemska unkenhet, medan varma kroppsdofter som mysk, civet, ambergris och läder går hem. Don't get me wrong baby - I don't swallow!

Vraie Blonde: Nyapplicerad känns Vraie Blonde billig och obalanserad. Aldehyderna och vitpepparen sticker mig i näsan och får mig att nysa medan rosen, myrran och persikan luktar sötunket, nästan som en riktigt plastig citrusnot. Vilket av ovanstående champagnen gör sig skyldig till vet jag inte, och patchoulin känner jag inte alls. Efterhand blir doften mer harmonisk och mindre plastig, en rätt intetsägande, pudrigt vaniljsöt fruity/floral.

Je Suis un Homme: Jag misstänker att jag kanske är "luktblind" för något i Je Suis un Homme, för den känns märkligt vag och undflyende fast den till karaktären är en stark doft. Kanske är jag - hemska tanke! - halvt luktblind för läder (parfymnoten, inte the real deal) eftersom jag har svårt att finna en tillräckligt lädrig läderdoft för min smak och DSHs superlädriga Black Leather får mig att nysa. Je suis un homme är en trevligt rökig, träig, kryddig läderdoft med noter som kryddnejlika, konjak och patchouli, men den känns liksom utspädd och är kortlivad på min hud (det är i och för sig de allra flesta parfymer på mig, om det inte är min näsa som vänjer sig vid dofter ovanligt snabbt) Kanske om jag - med risk för att förgifta omgivningen - kunde spreja på den mer generöst i stället för att applicera från ett prov? Den citrusiga toppnoten och den animaliska basnoten har båda mer sötma än mellanregistret och påminner lite om Rien.

Encens et Bubblegum: Det lustiga är att rökelse och bubbelgum inte är den mest oväntade doftkombinationen i min värld. Det har hänt mig flera gånger att förmenta rökelsedofter luktar plastigt fruktigt som bubbelgum, i mitt botaniserande bland gotiska parfymoljor och nu senast med Il Profumos Encens Epice. Det brukar dock vara i stället för rökelsetonen, så att det närmaste rökelse man kommer är den inpyrda, sötunkna lukten av otänd rökelse i en hippieaffär. Encens et Bubblegum luktar verkligen rökelse och bubbelgum: kryddigt frisk rökelse liknande röknoten i Jasmin et Cigarette blandas med en naturalistisk återgivning av rosa tuttifruttibubbelgum. Varför?

Putain des Palaces: Viol och läder - Putain des Palaces är en avlägsen släkting till Heeleys Fine Leather och en något mindre avlägsen till Armani Privé Cuir Amethyste. Avlägsen, för att Putain des Palaces har en nästintill konfektartad sötma av ros, mandarin och puder också. Men jag skulle inte kalla doften sliskig. Den har något skarpt och friskt och pikant som gör den nästintill elegant - kanske ingefäran. Den luktar "dyrt" - som tvåliga och pudriga dofter paradoxalt kan lukta dyrt. I botten finns ambra och animaliska noter, de ger en viss myskig värme som Cuir Amethyste och Fine Leather saknar. Sammanfattningsvis en komplex och tilldragande doft, min favorit från Etat Libre d'Orange. Synd bara att den har ett så förskräckligt namn - "hotellhora" - som inte alls matchar dess faktiskt rätt stramt sofistikerade och chica charm. Ingengörns omdöme var dock "hallonremmar med vaniljvisp", även om hon under press medgav att man hade kunnat tänka sig en betydligt sliskigare och mindre sofistikerad återgivning av dessa doftnoter.

Jasmin et Cigarette: Jasmin kan, liksom de flesta vita blomnoter, bli alltför kvalmig och unken, liksom "vaxig", en egenskap äkta jasminblommor (eller okej, jag erkänner, jag tänker på schersmin) inte delar. I Jasmin et Cigarette finns denna unkenhet främst i toppnoten, och vägs sedan upp av rökigheten, som ger en paradoxal friskhet. Det är inte exakt cigarettrök, utan nästan mer en kryddigt, träigt aromatisk rökelsenot som den i Avignon. Den där kryddiga träigheten kan komma av ceder också, men en mycket diskret cedernot. Tobak, aprikos och tonka ger ytterligare mjuk sötma till blomnoten, därunder finns ambra och mysk som inte gör speciellt mycket väsen av sig. Jasmin et Cigarette är inspirerad av rökande film-femme fatales som Marlene Dietrich, men jag skulle säga att det är en ganska blek sådan. Antingen en modern Hollywoodstjärna i ett kostymdrama, eller också någon mer anonym blondin på gränsen till ingenue från Hollywoods glansdagar. Doften har en viss modern lätthet och fräschör som inte känns mer Marlene än vad Juozas Statkevicious gör. "Lätthet" är egentligen fel ord, överapplicerad kan säkert den rökiga jasminen bli kväljande tung, vad jag menar är snarare en viss "transparens" eller "tunnhet" - ingen tung animalisk bas med ekmossa (eklav, tekniskt sett, eller översätter man det inte alls?) här inte! Vintagedofter har mer substans, de är mer solida, vilket är mer ett konstaterande än ett omdöme. Jasmin et Cigarette är en utmärkt doft i egen rätt, som lyckas charma en fiende av vita blomnoter som jag.

Eloge du Traitre: Eloge du Traitre är en dubbelgångare till Carons Yatagan. De delar noterna tall, pelargon, patchouli och läder och är även i övrigt samma typ av torr/örtig/kryddig/skarp doft. Eloge du Traitre låter möjligen något mjukare på noterna - den har t.ex. jasmin men inte vetiver - men jag märker ingen avgörande skillnad.

Rien: Rien är lika "ingenting" som L'air de rien, det vill säga inte alls. Jag tycker att den luktar hippieaffär, den där blandade sötskarpunkna (i början mer skarp, sedan allt sötare) lukten av rökelse, doftljus och parfymerad tvål som slår emot en och hänger kvar i sarongen man köper. Inget jag vill lukta som frivilligt! Den luktar inte illa, men väldigt flummigt - definitivt hippie, inte hippie chic. Med noter som patchouli och rökelse är det kanske ingen överraskning, men de brukar i normala fall inte ge mig hippievibbar när de används i nischparfym. Spiskumminet ger kanske en extra air av Indiska också, fast jag älskar kryddan och trodde att jag skulle gilla noten (inte för att jag kan urskilja den). Jag hade en liknande upplevelse av Serge Lutens Cuir Mauresque och den enda not de delar är lädret, som möjligen kan ge något slags intryck av exotisk affär med skinnvaror.

Nombril Immense: Jag gillar inte alls Nombril Immense, och tur är väl det, för jag skulle inte vilja visa mig offentligt i en parfym som heter något så larvigt som "enorm navel". Den luktar inte ens parfym, den luktar som någon doftolja med föregivet aromaterapeutiska kvaliteter: en sträv, tunn bas av patchouli, vetiver, peppar och opoponax försvinner nästan bakom en citrusig not som luktar parfymerad duschprodukt. Jag skulle säga citrongräs, men i beskrivningen står det bergamott.

Antihéros: Gäsp. Namnet är fint men doften en örtig herrcologne (fougère?) med mest lavendel. Jag gillar inte lavendel, utom ibland när den ger en viss pikant grön ton utan att egentligen kännas. Själva den omisskännliga lavendeldoften luktar bara tantiga doftpåsar för mig, billigt och aromaterapeutiskt och örtagårdsaktigt, allt annat än förfinad maskulinitet. Efter toppnoten utvecklas Antihéros till en varmare och trevligare doft, med mindre påtaglig lavendel, trä och en mysk så söt och pudrig att den påminner starkt om anis. Åtminstone tror jag att det är mysken som ger anistonen, för det är de enda tre noterna. Det finns säkert en uppsjö av liknande dofter men jag är inte så inne på dem så allt jag kan säga är att den är som Bond no 9s New Haarlem minus kaffet.

Divin'Enfant: Divin'enfant består i stort sett av en pudrig apelsinblomma, så illande söt att man kan få karies för mindre. Det är inte doften av färska blommor (inte för att jag någonsin luktat på apelsinblommor), det är den artificiella, parfymerade doften av konfekt med apelsinblomvatten. Jag borde inte gilla det, ändå gör jag det. Av alla blomnoter har jag visst en svaghet just för apelsinblom, det märkte jag redan på parfymoljetiden. Divin'Enfant påminner lite om Dulcis in Fundo, som dock luktar apelsin, inte apelsinblom, och om Hermes Elixir des Merveilles, som ska föreställa apelsin men som jag uppfattar som apelsinblom.

Överlag blev jag besviken på att själva dofterna - med undantag för Sécrétions Magnifiques och möjligen Jasmin et Cigarette - inte var mer djärva och nyskapande. Jag borde ha förstått av de färgglada bilderna att de inte skulle vara brutalt animaliska heller, utan mer gullifierat slisksnuskiga. Fortfarande med undantag för Sécrétions Magnifiques, förstås. Det verkar råda en viss konsensus om att Jasmin et Cigarette och Putain des Palaces hör till de bättre, och jag kan bara hålla med. Till min personliga prispall för jag dessutom Eloge du Traitre, men inte för att dessa tre dofter skulle vara särskilt innovativa. Om någon är nyfiken finns mina prover av Rien, Antihéros, Sécrétions Magnifiques, Nombril Immense, Vraie Blond och Encens et Bubblegum tillgängliga för byteshandel. Du har säkert något på mina löjligt långa "wish list" och "to test list", det är en hel del relativt lättillgängliga klassiker jag inte har hunnit komma till än.

http://www.etatlibredorange.com/

Nu kan man förresten se resultatet i Basenotes årliga omröstning. Föga förvånande var det ingen av de dofter jag röstade på som kom med, men det är ändå en hel del bra grejer. Jag är bara lite chockad över folks brist på smak vad gäller förpackningar - först urtråkiga Chanel no 5 år efter år efter år och nu rent vulgära Angel och A Men? http://www.basenotes.net/awards/2007

Dagens parfymreflektion

2007-02-15T16:24:00.000+01:00

Idag stod jag bakom en tant med pälsmössa och rullator på Ica, som luktade mycket starkt av en mycket gammalmodig pudrig/skarp/unken chypre/floral. I stället för att reflexmässigt tänka "gag vilket parfymmonster!" som jag skulle ha gjort tidigare blev jag riktigt glad över att få känna något annat än en svag dunst av någon flickaktigt vaniljsliskig fruity/floral. Inte för att hon luktade särskilt gott, tanten, utan för att hon piffade upp min olfaktoriska vardag.

Jag har börjat känna lukter tydligare sedan jag blev parfymjunkie, eller åtminstone blivit mer uppmärksam på dem. Förut kände jag mest naturliga lukter utomhus, men nu är jag mer känslig för sådant som doftspår efter människor i hissar. Det har visserligen sina nackdelar, som när folk luktar otvättat hår och svett, men på det hela taget gör det tillvaron intressantare. Jag önskar bara att det kunde ha lite fler fördelar i form av personer som bär originella parfymer...

När jag ändå skriver kan jag passa på att meddela att det inte blir några vanliga parfymrecensioner på ett tag, eftersom jag håller på att pröva igenom Etat Libre d'Orange-linjen dag för dag. En samlad recension kommer snart.

Cumming The Fragrance

2007-02-13T19:33:00.000+01:00

Cumming är skapad av Christopher Brosius från CB I Hate Perfume för skådespelaren Alan Cumming (som jag erkänner att jag inte hade hört talas om innan parfymen). Jag har inte mycket till övers för grabbhumor, men Alan Cummings ordvitsande med sitt efternamn och reklamkampanjen där han poserar naken som kända parfymannonser har jag ingenting emot. Om inte annat kan det utmana parfymkonsumenternas homofobi. (Nu är kanske den genomsnittlige parfymkonsumenten på manssidan redan allt annat än homofob, i och för sig, medan de värsta alfahannarna blir påprackade sina dofter av fruar och flickvänner.) Dessutom gillar jag flaskan - även om den vita texten kan ses som ett osmakligt skämt så ger den ett stilrent och luftigt intryck.

Doften då? Låt mig säga att den har en omisskännlig Brosius-signatur. Den liknar inte herrcologner i gemen. Här finns inga friska, fräscha citrus/vetiver/ozon-noter, inte heller den spritigt skarpa kryddiga trätonen i mer aftonbetonade herrdofter. I stället är det en mjuk och rund doft helt utan vassa kanter. Min teori är att Christopher Brosius har en så känslig näsa att han inte kan tåla vanliga parfymers alkoholskärpa eller skärpa överlag. Hans egna kreationer är nämligen mjuka på gränsen till det sötunkna. Jag har blivit besviken på mer än en som mest luktar "svamp". Dessutom är de jag har testat, med undantag för Burning Leaves, skira och luftiga, svala och vattniga, på ett sätt som jag inte borde gilla men som jag står ut med just på grund av avsaknaden av konventionella parfymers artificiellt "fräscha" ozon- och vattennoter.

I Cumming gör sig Brosius signatur känd genom lenheten och "vattnigheten" och en omisskänlig jordnot - "höglandslera" och kanske "vit tryffel". För mig är det här främst en jorddoft, inte en läderdoft fast den noten också finns listad. Men det är inte den beska, rotiga jorddoften av vetiver eller den torra, mustiga av patchouli, nej det här är den rena jordnot som Christopher Brosius tycks vara den enda "riktiga" parfymören som använder sig av. Men eftersom det är Brosius är det ingen stark, svart mylla som i gotiska parfymoljor utan en kylig och på något vis skir jordnot och dessutom ganska kraftigt sötad. Av övriga noter kan jag svagt ana whisky och cigarr, möjligen även en aning grönska av tall och gran precis i början innan doften mjuknar ytterligare, men ingenting av de uppfriskande toppnoterna bergamott och peppar, och allt är sötat och "softat" à la Brosius.

Cumming är ingen boudoir-doft, Cumming är en höstlig eller vårlig promenad kring ägorna. Det är mulet, träden är kala och jorden tittar fram mellan det vissna gräset, fuktigt av tidigare dagars duggregn. En svag doft av whisky, cigarr, brasa och läderfåtöljer hänger kvar i din ylletröja efter samkvämet på herrklubben.

http://www.cummingthefragrance.com/ (Gå gärna dit bara för att se resten av reklambilderna, och missa inte reklamfilmen heller!)

Montale Black Aoud

2007-02-08T16:36:00.000+01:00

Black Aoud, var har du varit i hela mitt liv? Jag inbillade mig att jag kunde klara mig bra utan dig, att jag var lycklig med mitt prov av Oud cuir d'Arabie. Och Oud cuir d'Arabie är förvisso en värdig ersättare om någon, ni har klara likheter, men du är den blonda systern och hon den mörka.

Jag blir inte klok på vilka noter som egentligen ingår i Black Aoud, på varje ställe står det olika. Det enda alla är överens om är aoud och ros, och det var rosen som skrämde bort mig. Vad som slår emot mig är ros och läder, en minst lika tydlig lädernot som i Oud cuir d'Arabie. Å andra sidan inbillar jag mig att hitta en liknande mjuk sötma från ros i Oud cuir d'Arabie fast ingen finns listad. Skillnaden mellan dofterna är att Black Aoud inte har den där skarpa örtigheten som finns i Oud cuir d'Arabie.

Jag har Black Aoud dels i ett pinfärskt prov från Fragrant Fripperies, dels i en begagnad decant jag bytt till mig. Den senare är Oud cuir d'Arabie med bortslipade kanter: en rund, len, liksom "smörigt" mjuk läderdoft narkotiskt sötad med full utslagna, på gränsen till överblommade, röda rosor. Provet doftar "yngre" och fräschare, med den friska, kryddiga, nästintill citrusiga tonen av nyutslagna rosor och en tydligare medicinsk, nästan tvåligt kylig, skärpa av oud. Utvecklingen på huden är dock mycket likartad, och oemotståndligt förförisk, till och med för en sådan som jag som inte trodde mig om att gilla rosendoft. Jag är ju verkligen inte någon expert på rosendofter, men förutom Oud cuir d'arabie påminner den mig om L'eau d'Italies Paestum Rose: en narkotiskt tung rosendoft med en skarp, mörk rökelsebas. Rosendoften i Paestum Rose är dock "grönare", mer som skära enkla rosor än röda fyllda, och liknar provet mer än decanten.

Black Aoud är som ett blont bombnedslag du skulle vilja avfärda som vulgär och over-the-top men ändå inte kan motstå. Förutom att Black Aoud inte är ett dugg vulgär. Den är stark och sinnlig, ett moln av berusande rosendoft med en kinky underton av läder, men samtidigt sofistikerad och elegant. Även om den saknar Oud cuir d'arabies starka inslag av aromatisk örtighet är den ändå distinkt vintage i tonen. Det är parfymen för en 40-talsfilmstjärna i aftonklänning, pälsstola och diamanter. Jag vill vara den stjärnan, och nu måste jag bekanta mig med alla hennes ros- och oud-doftande döttrar från Montale.

http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?cPath=23_110&products_id=2142

Caron Tabac Blond

2007-02-07T13:28:00.000+01:00

Det här är Tabac Blond...

...och det här är Juozas Statkevicius. Capice?

Ack, Tabac Blond, jag vet att jag skulle ha missförstått dig och kallat dig för en tant för bara några månader sedan. Det var då det. De första sekunderna av Tabac Blond (i
extrait-koncentration) har den där syrligt unkna tonen som är så vanlig i vintageparfymer och kan få dem att kännas daterade. Sedan mjuknar den till en underbart dirty myskdoft som liknar Serge Lutens Muscs Koublaï Khän eller Miller Harris L'air de rien. Skillnaden är framför allt att Tabac Blond har en skarp, metallisk edge också. Det är inte en egenskap jag normalt sett uppskattar, men här finner jag det oemotståndligt.

Tabac Blond är, namnet till trots, främst en läderdoft. Jag tycker dock att den doftar mysk snarare än läder, eller möjligen en mycket mjuk och "smörig" mocka, och det är mycket riktigt mysk i den också. Ceder bidrar med en tränot som ambran gör pudrigt glödhet på det där sättet jag älskar, som en bastu eller solvarm sand. Skärpan, som dämpas ganska kraftigt efter toppnoten, kan tillskrivas vetiver och kanske en tvålighet i blomnoterna - nejlika, lindblomma och iris. Jag urskiljer dock inte dessa och tycker inte att Tabac Blond doftar det minsta blommigt. Den har en sötma som skulle kunna komma från blommor, utan att dessa gör något väsen av sig, och som jag tillskriver ylang ylangen och vaniljen.

Nu låter det som att man kan urskilja alla dessa noter, men så avancerad är inte min näsa. Jag uppfattar Tabac Blond som en extremt välrundad doft där inga noter sticker ut hakan utom möjligen mysk och ambra. Den har en mycket välorkestrerad kontrast mellan kyligt metallisk skärpa och varm myskig sötma, men det är inte en kontrast mellan enskilda noter. Denna ständigt pågående duell där än den ena, än den andra kontrahenten leder är vad som hela tiden upprätthåller intresset. En enbart varm, len och mysig mysk- eller ambradoft kan vara underbar, men Tabac Blond är slående.

Tabac Blond är en mycket dålig flicka, ingen tvekan om det. Men en dålig flicka med klass och stil och elegans och gamla pengar, ingen tvekan om det heller. Den känns extremt luxuös och elegant på ett sätt som moderna parfymer bara inte gör. Jag kan jämföra med Juozas Statkevicius som jag verkligen tycker om och ger högsta betyg, och som dessutom har en liknande het, pudrig ambra/trädoft. Om Tabac Blond är Marlene Dietrich är Juozas Statkevicius, tja, blondinen i frack i annonsen. Liksom Marlene får henne att se ut som en okarismatisk och avväpnande feminint vän modell vilken som helst, som någon bara satt en höghatt käckt på svaj på, får Tabac Blond Juozas Statkevicius att framstå som blek kopia, en osnuten unge, en blaskigt konventionell modernisering... Och det är inte ett underbetyg åt den senare. Att Tabac Blond skapades för 10-talets emanciperat rökande garconnes gör knappast saken sämre. Jag är kär.

Tyvärr har jag bara hittat ett försäljningsställe som har den i EdP-koncentration, medan det är extrait-koncentrationen jag har testat och som alla hyllar, men de brukar arrangera "bottle splits" på Perfume Posse också:
http://www.escentual.com/cgi-bin/Escentual.storefront/45c9cdd50189695f2719c0a8650a0700/Product/View/caron0032

Juozas Statkevicius

2007-02-06T11:52:00.000+01:00

Hur skulle jag kunna motstå? En litauisk modeskapare släpper en doft utan utrikes distribution, som hypas i bloggosfären och som dessutom har en Marlene Dietrich-inspirerad annonskampanj? Så när Patty från bloggen Perfume Posse sålde prover i sin webshop Fragrant Fripperies kastade jag mig givetvis över dem. Att jag aldrig lär kunna få tag på en flaska bekymrar mig inte i min jakt på nya doftkickar.

Och Juozas Statkevicius är all that och mer därtill. Den har seglat upp i toppen av min lista på bästa rökelsedofter och ligger i tätgruppen bland bästa ambradofter. Dessutom har den en alldeles oemotståndlig pepprighet, trots att peppar inte finns listad bland noterna. Kanske är det kardemumman - jag älskar verkligen kardemumma, så den kanske bidrar till den allmänna ljuvligheten trots att jag inte kan urskilja den. Eller så är det rökelsen och/eller träet som ger ett pepprigt intryck.

Juozas Statkevicius har verkligen, ja, allt av det bästa. Trä/peppar/rökelse-dofter kan bli lite för torra och tunna och sträva, ambra/mysk/vanilj-dofter för sliskigt mjuka. Juozas Statkevicius är den perfekta kombinationen, med sin peppriga toppnot, träet som är så torrt och varmt och aromatiskt att det för tankarna till en bastu eller brasa, den underbara söta, fylliga pudrigheten från ambra och så lite naughty mysk insmugen. Ytterligare en not som hjälper till att strama upp den så inte basnoterna blir för sliskiga är benzoin. Slutligen finns även jasmin listad, men jag känner ingen blommighet alls.

Ska jag jämföra den med något så är den som en ohelig allians av å ena sidan rökelsedofter som Avignon, Quarzazate, Jaisalmer och Escentric 01, och å andra sidan ambradofter som Ambre Russe, Fumerie Turque och L'air du desert marocain.

Parfymbloggarna har blivit bönhörda! Nu finns Juozas Statkevicious på Luckyscent: http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=36200&section=1

Robert Piguet Bandit

2007-02-05T15:26:00.000+01:00

Idag bekänner jag en helomvändning: Robert Piguets Bandit. Det kan bara betyda en sak: jag är på väg in i fas 5 i mitt liv som parfymista, enligt mitt senaste inlägg. När jag köpte ett prov av Bandit för evigheter sedan råkade det vara två prover som ingick i dealen. Det är jag evigt tacksam för nu, eftersom jag behöll det ena trots att jag avskydde doften. Då tyckte jag att Bandit bara luktade surt, unket, skarpt och tantigt, just den typ av örtbeska vintageparfymer jag hade svårast för. Idag, tja, det är uppenbarligen en tillvand smak eftersom alla parfymjunkies tycks hamna bland klassikerna: chypres, aldehyder, civet och ambergris, dofter som är allt annat än insmickrande i toppnoterna och som vid första anblicken inte tycks ha åldrats med värdighet...

Bandit luktar surt, skarpt och unket, från provet och direkt på huden. Men av någon anledning fascineras jag av doften och vill inte sluta andas in den. Sedan utvecklar den en väldigt "grön" blommighet, som kryddiga nejlikor och hyacinter (fast det är enligt Wuchsa bergamott, gardenia och aldehyder) Efter ytterligare en stund kommer en fylligare, mjukare, men fortfarande kryddig rosenblommighet som känns väldigt dekadent (jasmin, kryddnejlika, ros och iris, fortfarande enligt Wuchsa). Den här oväntat söta och generösa blommigheten kände jag första gången på en vän som jag prackat på Bandit som accessoar till sin cabaretoutfit när vi gick ut. Jag gillade den redan då men tänkte att hon väl hade en mer fördelaktig hudkemi för Bandit.

I botten har Bandit en hel hoper noter för riktigt dåliga flickor: mysk, castoreum, patchouli, vetiver, ambergris, läder och trä (ursäkta mina slarviga halvöversättningar av parfymnoter). Ändå är den inte överdrivet tung eller stark. Den är snarare ganska subtil, men sträv och skarp och nästan sträng. De friskt gröna och kryddiga blomnoterna bidrar till det intrycket också, även om det finns ett inslag av lössläppt ros. Det här är en inte en yppig skönhet med tunga ögonfransar och mjuka lockar som lättjefullt tittar fram ur ett överdåd av siden, päls och pärlor. Det här är en lång, slank skönhet med oklanderlig svart page, oväntat röd mun och skinnhandskar. Hon kan vara godsägarinna, akademiker, bohemisk konstnär, äventyrerska eller bedragerska, men oavsett vilket inger hon respekt.

http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?cPath=23_91&products_id=799

Mitt liv som parfymjunkie: en lång historia om en kort utveckling

2007-02-01T13:16:00.000+01:00

Min näsa är inte vad den borde vara idag, även om jag har försökt föra anteckningar inför en kommande post om Parfumerie Generales Private Collection. Jag ska inte försöka mig på någon recension, utan tänkte svamla lite mer allmänt om min utveckling som parfymista så att ni vet var ni har mig, om de inte redan har framgått av recensionerna. Jag tycks ju ha slutat med "veckans intryck", om det är för gott vet jag inte (men skriv gärna en kommentar om du saknar dem eller tvärtom aldrig vill se dem mer) men någonstans ska jag väl bli lite personlig också. Inte för att mina parfymrecensioner är annat än djupt personliga förstås, men idag tänkte jag skriva lite mer fritt.

Jag är inte någon vördnadsvärd gammal parfymjunkie som stal min mors parfym när jag var fem. Det kan bero på att min mor inte hade någon parfym. Jo förresten, hon har en flaska Charlie som vi fick leka med när vi var små och som fortfarande står halvfull i badrumsskåpet. Charlie lanserades 1973 och jag skulle gissa att hon fick den i present någon gång på 70-talet och i stort sett aldrig har använt den. Åtminstone inte under min livstid. Hennes vanligaste kommentar till min nya hobby är "Du luktar för mycket parfym!" Min mor har en känslig näsa och en fallenhet för migrän, nämligen.

Jag har samlat alla mina parfymflaskor omkring mig och räknar till tio. Det är alla parfymer jag någonsin har ägt, ingen har tagit slut och jag tvivlar på att någon kommer att göra det. Flaskorna är, i kronologisk ordning:
Un Monde Nouveau... Satan Instinct. Eau envoûtante. Dangerously sensual. A carnal mixture, X rated... Jag var hårdrockare i mina tonår. Hade det funnits en gotisk affär i stan som saluförde parfymoljor med mystiska egenskaper hade jag säkert gått dit, om new age-hippie-vibbarna inte hade varit för avskräckande starka. Nu fanns det Kicks budgetparfymer. Jag lockades av namnet Satan Instinct och löftena om afrodisiakiska kvaliteter. Själva doften, en stark, aggressiv kryddig vanilj, kan jag inte minnas att jag egentligen tyckte så mycket om, även om jag försökte inbilla mig att det luktade nejlikeapelsin och pepparkaka. Det är något som är fel med den, fast kryddig vanilj i sig borde kunna vara bra. Den luktar fortfarande exakt likadant, och jag har faktiskt lyckats använda upp ungefär fyra femtedelar. När jag lyfter på korken luktar det hårdrocksspelningar, tristess och grusade förhoppningar om att Något Ska Hända.
Taylor of London Lily of the Valley EdT Från ungefär samma period, ett utslag av min mer naturromantiska ådra. Jag har alltid älskat liljekonvaljer, och jag minns det som att doften var någorlunda trogen, men nu är den gulnad och luktar konstigt. Av någon anledning är den fortfarande så gott som full, jag hade en märklig uppfattning när jag var yngre om att även parfymer för en femtiolapp måste sparas på och endast användas vid högtidliga tillfällen.
Karl Moran Love & Dream Blue Moon Nu har jag kanske hunnit passera 20, jag minns inte riktigt. Jag letar efter en vettig ny parfym under hundralappen. Jag hittar en bland alla otäcka ungflicksblandningar som luktar gurka och melon. Blue Moon är möjligen någon slags utslätad tonårskopia av Angel, men på den tiden visste jag förstås inte att det fanns något som hette Thierry Mugler. En antydan om att så är fallet, förutom själva doften, är att den har ljusblå kork och månar och stjärnor utstansade i glaset. Annars minns jag att den hade ett par syskondofter med annan färgskala, kanske en grön och en rosa, som luktade horribelt i jämförelse. Den här har jag använt med kärlek in i modern tid och jag tycker fortfarande att den är överlägsen den otäckt tunna, torra och skarpa Angel. Den är egentligen mer lik min favorit A Men. Jag skulle säga att det är en gourmetdoft uppfräschad inte av patchouli utan av en underbart grön chypre med citrusinslag. Den är inte alls tung eller sliskig, men den får det ändå att vattnas i munnen på mig. Om det låter frestande är Femaledictions Seraphic en värdig ersättare: http://www.femaledictions.com
Flower by Kenzo Jag gillade att lukta på parfymer och ville ha en riktig, problemet var att ingen luktade tillräckligt gott. Till slut fastnade jag för Flower by Kenzo och önskade mig den i julklapp. De två-trehundra en vanlig parfym kostar verkade fortfarande helt orimligt dyrt att punga ut själv för en förbrukningsvara, i min värld, fast jag shoppade loss på kläder och skor. Jag skulle gissa att det åtminstone till hälften var den vackra flaskan med vallmon som lurade mig att falla för just Flower by Kenzo. Möjligen också den pudriga, gourmetaktiga tonen, violgodis snarare än violer, blommor dränkta i vanilj och vit mysk i stället för bara blommor. Nu kan jag inte tänka mig att visa mig i något så flickaktigt sliskigt och konventionellt. Den luktar också "fel", fel period av mitt liv, det är inte jag längre. Men jag kan av sentimentala skäl inte tänka mig att göra mig av med den, fast den är nästan full.
Estée Lauder Beyond Paradise När det var dags att önska mig min andra "riktiga" parfym var det Beyond Paradise jag föll för. Anledningen är enkel: jag tyckte att den doftade precis som en schersminbuske i blom (en äkta jasmin vet jag inte om jag har luktat på). Alla de där andra exotiska ingredienserna kände jag inte till och brydde mig inte om, schersmin var paradiset för mig. Jag förstår fortfarande vad jag såg i den, men den bästa mjuka schersmindoften är när man luktar på flaskan, på huden utvecklar den snabbt en "fräsch" skärpa jag inte tog någon notis om på den tiden. Den är alldeles för "ljus" och "feminin" och okomplicerat blommig för mig nu.
Comme des Garcons 2 Jag hade läst i Darling om Comme des Garcons artificiella och androgyna parfymer som skulle dofta nagellack och damm på en glödlampa, så när mina föräldrar frågade om de skulle köpa någon parfym åt mig på sin Spaniensemester bad jag om något av Comme des Garcons. De kom hem med 2 och jag beundrade den pluntaliknande flaskan men dömde ut doften som myggmedel deluxe. Jag tycker fortfarande att den är i skarpaste och starkaste laget, men nu kan jag faktiskt urskilja en och annan not i den.
Liquid Karl his & hers Uppenbarligen överskattade H&M efterfrågan, för jag fyndade den på rea för en tjuga eller så. Inte för att den var överdrivet dyr från början, men över en hundring om jag minns rätt. Jag har alltid varit ganska svalt inställd till denna sötunkna, vagt vintageaktiga, gourmetdoft men det var ett fynd och flaskan är snygg.
Black Phoenix Alchemy Lab Devil's Night En liten blå glasflaska med 5ml parfymolja, en Halloweendoft jag köpte 2005, när jag nyligen hade upptäckt BPAL. En rätt trevlig, kryddig skapelse men jag har inte använt den mer än ett par gånger på sin höjd. Jag hade juldoften Gingerbread Poppet också men den har jag sålt för att finansiera mer intressanta dofter.
Goth Rosary Fragrance Samhain Varför jag slog till på en flaska undflyr mig nu, men det var inget jag ruinerade mig på precis, även om jag gärna skulle byta bort den. Ännu en Halloweendoft, men jag tycker att den är mer julig: apelsin med pepparkakskryddor.
Paul Smith Story Den enda "riktiga" parfym jag har köpt en hel flaska av själv. Jag måste ha den. Flaskan ser ju ut som en bok! Och doften är faktiskt rätt oemotståndlig, sprudlande citrusig och grön som nyutspruckna löv. En lättviktare, men en lämplig "vardagsdoft" (Som om jag höll mig med sådana! Det är Muscs Koublaï Khän till föreläsningar för hela slanten!) och jag blir glad av den.
En sorglig samling som inte speglar min nuvarande smak för fem öre. Alla mina parfympengar har gått åt till de cirka 350 parfymprover jag har i min samling, och de jag har bytt bort mot nya, nämligen. Visst vill jag äga flaskor av mina favoriter, någon gång i framtiden, men jag prioriterar att prova nya dofter. Först när jag har använt slut på mitt prov av en doft, vilket faktiskt aldrig har hänt än, kan en flaska komma på fråga. Vad ska jag med flaskor till när jag ändå aldrig skulle hinna använda dem för alla de nya spännande dofter jag har att testa först?

Som man kan märka på de parfymflaskor jag har i min ägo har jag inte varit parfymjunkie särskilt länge. Jag skulle kanske ha velat vara, men parfymerna på Åhléns levde ju aldrig upp till de där romantiska beskrivningarna i tidningarna, så jag höll mig till skor och ögonskuggor. Vändningen kom för ett par år sedan när jag upptäckte Black Phoenix Alchemy Lab och började botanisera bland deras groteska urval parfymoljor med mer eller mindre fåniga gotiska namn och beskrivningar. Här var dofter som kanske inte var några höjdare alla gånger men som åtminstone inte liknade det strömlinjeformade massmarknadsutbudet! Dessutom kunde man köpa prover och testa många olika dofter utan att fullständigt ruinera sig. Dessutom fanns en bytesmarknad för begagnade prover i deras forum, och ett trevligt community där man kunde diskutera dem och tipsas om andra liknande parfymföretag. Botaniserandet bland obskyra parfymoljor ledde mig bakvägen tillbaka till "vanliga" parfymer, via de originella märken och dofter som tilltalar samma gotiska publik, som Demeter, Christopher Brosius, Etro och - återigen - Comme des Garcons. Nu har det snart gått varvet runt. Jag håller mig mest till exklusiva nischparfymer men är beredd att se klassiker ur massmarknadsutbudet med nya ögon - eller borde jag säga ny näsa? De billiga parfymoljorna har jag i stort sett lämnat bakom mig, eller åtminstone prioriterat bort till förmån för alla de andra parfymer jag måste testa innan jag dör.

På den här korta tiden har jag förstås ombytlig som jag är radikalt bytt parfymsmak - eller ska jag kalla det "utveckling" eller"förfining"? Jag är bara chockad över att jag inte har kommit över min parfymbesatthet helt och hållet vid det här laget! Det verkar banne mig som att den är här för att stanna. Det kanske kommer en dag (fortare än jag anar) när jag prioriterar bort att leta parfymprover på Ebay och följa ett tiotal parfymbloggar, men då får jag bara desto mer tid över att äntligen använda upp alla mina parfymprover och återuppliva gamla bekantskaper. Jag kan använde en ny doft varje dag i ett år utan att röra kontokortet, och jag som inte ens använder parfym varje dag eftersom det på något bisarrt sätt känns som "slöseri" om jag ändå bara sitter hemma. En småborgerlig fördom jag måste komma över för att bli en fullfjädrad parfymista, jag vet. I digress, som man så fint säger på engelska. Vad jag skulle komma till var att man kan dela in min parfymsmak i perioder:

1. Den naturromantiska perioden. Det här var när jag precis hade upptäckt den underbara världen av parfymoljor, och var ute efter parfymer som luktade något man kunde känna igen. Massmarknadsparfymerna luktade ju med få undantag bara "parfym". Jag ville lukta som en sommarnatt, en skog, en sjö, en höstdag, en trädgård efter regnet, och drogs till noter som gran, mossa, gräs, liljekonvalj, syrén och vatten. Jag envisades länge, påhejad av entusiastiska amerikaner som svamlade om att en viss parfymolja luktade precis som att befinna sig vid en porlande källa med mossbelupna stenar i en förtrollad skog. Till slut lärde jag känna min hudkemi och min näsa och tvingades accepterade ekvationerna "vatten och frisk luft"="kemiskt skarp, citrusig, mintig herrcologne", "skog"="Wunderbaum" och "gröna örter"="surt, skarpt, unket". Det enda som egentligen funkade var jordnoten, den doftar verkligen jord. Jag lärde mig också att de flesta blomnoter blev antingen obehagligt vaxiga och unkna på gränsen till ruttet, eller skarpa och tvåliga för mig. Och att de som faktiskt doftade hyfsat porträttlikt sina naturliga förebilder ändå inte var något jag ville gå runt och lukta som.

2. Gourmetperioden. Den här perioden tog egentligen inte vid efter den första, det handlar snarare om samma drift att hitta dofter som luktar som något särskilt, något igenkännligt, inga obskyra ingredienser som bara återfinns i parfym. Den höll bara i sig längre, eftersom gourmetdofter generellt sett funkar bättre med min hudkemi och jag upptäckte att jag trivs med att dofta "varmt", inte "svalt" som de flesta "naturliga" dofter. Jag lärde mig också att min hud förstärker sötma så att exempelvis de flesta frukt- och bärnoter blir groteskt sliskigt och artificiellt tuttifruttigodis. Under den här perioden skydde jag skarpa och bittra dofter som pesten, vis av mina misstag under period 1. Kryddor gick däremot bra, men jag lärde mig att kanel och kryddnejlika generellt var för skarpa och torra för mig. Jag insåg också att te kan vara en fantastisk not, om man ger upp idén om att det ska lukta te och förväntar sig någor grönt och friskt, nästan citrusigt. Te, citrus och ingefära blev ersättningen för de där gröna örterna som inte funkade för mig. Jag faller handlöst för rabarber. Andra noter jag söker mig till är aprikos, kakao, vanilj, kardemumma, saffran och kaffe.

3. Den orientaliska perioden. Vis av erfarenheten av hur de fungerar i dofter jag gillar vågar jag börja nosa på alla de där "konstiga" ingredienserna jag inte vet vad de luktar som. Jag hyser dock fortfarande en stark aversion mot allt som är för skarpt och bittert, eller alltför mycket hippie. Vetiver är djävulen, patchouli suspekt, rökelse otäckt och sandelträ för torrt. Det orientaliska får gärna kombineras med kryddiga gourmetnoter till distinkt "feminina" dofter, om än inte för blommiga. Noter som får mitt godkännande är ambra, mysk, trä, tonka, apelsinblom och tobak. Det börjar likna något...

4. Den brutala perioden. Det är här jag befinner mig nu. Det sägs ju att man söker tyngre och tyngre kickar... Själv har jag tröttnat på det sötsliskiga och går på allt längre upptäcksfärder i herrarnas domän. Jag kan inte heller få nog av det skanky och dirty - mysken och lädret som i och för sig har hängt med länge har fått en renässans, och inte ens associationer till otvättat hår, oduschat pensionär och blöt hund kan få mig att skygga. Jag har också blivit intresserad av det abstrakta, alla de där traditionella parfymnoterna som man inte känner igen från sin omgivning. Jag vill lära mig exakt hur alla de där balsamen, kådorna och träslagen luktar. Noter som får mig att haja till är vetiver(!), rökelse, sprit, läder, patchouli och sandelträ.

5. Femme fatale-perioden. Det är hit jag är på väg. Tror jag. När machismo inte ger mig de rätta kickarna längre borde det vara dags att omvärdera det feminina och blommiga. Men inga mjäkiga liljekonvaljer här inte! Nej, här ska provas alla de där tunga, hypnotiska parfymerna dåliga flickor från förr svepte in sig i tillsammans med minkpälsen. Jag känner hur det börjar klia i fingrarna efter prover av Mitsouko, Angelique Encens, Cuir de Russie, Vol de Nuit, En Avion, Tabac Blond, Bal a Versailles... Jag (eller min näsa) kanske är mogen att komma över min aversion mot den där unkenskarpa auran så många vintageparfymer delar och se vad som finns därunder. Jag förutspår ett ökat intresse för aoud, civet, ambergris, ros, jasmin och narcisser. Den som följer min blogg får se...

Parfumerie Generale: Musc Maori

2007-01-31T11:54:00.000+01:00

Jag måste ha missat att läsa beskrivningen av Musc Maori, eftersom namnet fick mig att anta att det skulle vara en brutal myskdoft i stil med Muscs Koublaï Khän. Möjligen snappade jag upp något om kakao och tänkte mig brutal mysk i kombination med mörk, bitter choklad, en kanske söt men mörk och fyllig gourmetdoft.

I själva verket är Musc Maori en rent sliskig gourmetdoft som ärligt talat inte känns tillräckligt sofistikerad för ett märke som Parfumerie Generale. Mysk finns det i den, men vit mysk. Sådan där sliskig, ren, artificiell mysk som inte har ett dugg med kroppsodörer att göra utan snarare hamnar i samma kategori som vanilj-, mjölk- och vita blomnoter.

Egentligen borde det inte förvåna mig, om jag bara hade läst beskrivningen ordentligt. Musc Maori är byggd på temat "svartvitt" där det vita är pudrigt söt mysk, kaffeblomma (?), vanilj, ambra och tonka och det svarta kakao. Trä ska det finns i den också, men det känner jag ingenting av. Kakaon gör en formidabel entré, riktigt mörk och bitter och pudrig mot allt det söta, som kakao pudrat över en sliskig mjölkpudding. Problemet är bara att den är spårlöst försvunnen inom loppet av några sekunder, en lättflyktig toppnot. Kvar blir bara vit, len, pudrig, sötma med den artificiella svalkan från vit mysk.

Om det är en chokladparfym du är ute efter rekommenderar jag att du sparar dina tusenlappar på att köpa den från Dream Esscents i stället. Inga vidare högkvalitativa dofter generellt sett, men just chokladparfymerna tyckte jag var oväntat "mogna" och kakaobittra i stället för den vanliga, barnsliga mjölkchokladdoften: http://dreamesscents.com/ Annars har även DSH ett urval chokladdofter i budgetklassen: https://www.dshperfumes.com/index_eo.asp

http://www.luckyscent.com//shop/detail.asp?itemid=34510&section=1

Profumum: Dulcis in Fundo

2007-01-23T09:59:00.000+01:00

Min smak har utvecklats från söta gourmetdofter, och jag gillar generellt sett inte söta citrusnoter, bara friska som citron och lime, men Dulcis in Fundo är rätt oemotståndlig. Den doftar som en apelsindessert med riktigt mycket florsocker, marmeladgodis eller kanderade apelsiner snarare än färska. Efter toppnoten blir den en aning fadd och plastig och mindre oemotståndligt citrusig, men fortfarande en väldigt mysig, varm, söt och pudrig apelsindoft med ett starkt inslag av vaniljsocker. Den påminner om en gammal limited edition från DSH som heter Creamsicle, en liknande söt och pudrig godisapelsin, fast Creamsicle är kanske något mer gräddig eller mjölkig i tonen. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska behålla mitt prov, jag vill i regel inte sända ut sliskiga eller flickaktiga doftsignaler och jag har redan alldeles för många sådana sparade, men som "comfort scent" är den rätt idealisk. Och är du förtjust i citrus och/eller vanilj och vill dofta sött och tryggt som en kakbakande hemmafru (även om du är en hårdför karriärist) är den säkert något för dig. Den fungerar nog utmärkt som lockbete för dem vars väg till hjärtat går genom magen...

http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=33913&section=1

Profumum: Fumidus

2007-01-22T15:19:00.000+01:00

Fumidus liknar ingen annan "riktig" parfym jag har stött på, ska man hitta något liknande får man söka bland obskyra, gotiska parfymoljor. Den luktar nämligen rök - inte rökelse, inte tobak, utan brandrök, med inslag av bränt gummi och rökt korv. Christopher Brosius brukar ju räknas som en excentriker i parfymvärlden, vars naturtrogna dofter är mer eller mindre obärbara som parfym, men hans hemtrevliga, sötade Burning Leaves är ingenting mot detta. Black Phoenix Alchemy Lab har ett par dofter som försöker simulera eld och rök med en liknande skarp vetiverbeska - Djinn och Brimstone - men skillnaden är att de aldrig lyckads frammana någon eld för mig, möjligen kallnad aska. Närmast kommer Under Western Stars från Alternative Breeding (som numera bara gör hemdofter), den luktar naturtrogen lägereld och har ett liknande inslag av rökt korv. Men Under Western Stars är inte hälften så brutal som Fumidus. Om den doftar som röklukten i ens hår och kläder efter att man har suttit vid en trevlig brasa och grillat korv så doftar Fumidus som om man just har blivit räddad ur ett brinnande hus, fullt av elektronik och plast.

Noterna är whisky, vetiverrot och björkbark, men det här är betydligt rökigare än den rökigaste whisky. Chocken när lukten först slår emot en liknar kanske den första klunken av en riktigt rökig, torr och brännande alkoholstark whisky, dock. Liksom smaklökarna sedan domnar av alkoholen mjuknar Fumidus något på huden, blir mindre eldsvåda och mer skarp, frisk, sträv herrparfym med riktigt mycket jordig vetiver, en aning citrusig björk och en läderaktig ton. Yatagan är en fjolla i jämförelse. (Observera att jag inte använder ordet fjolla i nedsättande bemärkelse i den här bloggen, jag älskar fjollor och försöker imitera en så gott jag kan.) De flesta normala människor vill nog inte ta i Fumidus med tång, själv bär jag den med skräckblandad förtjusning.

(Ett ofrivilligt experiment: Jag andades in doften av clementinskal samtidigt som Fumidus. Den mörka, jordiga basen var riktigt lyckad i kombination med frisk, sprudlande clementin. Kanske kan vara värt ett försök att kombinera med L'Artisan Parfumeurs Mandarine tout simplement? Eller med annan valfri frukt- eller blomparfym som kan bli lite väl mjäkig på egen hand? Jag tror nog framför allt på en kombination med citrusnoter, för att simulera en mer "normal" herrparfym i stil med Paul Smith Story, fast med en mörkare, tyngre bas.)

http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=33914&section=2

Heeley

2007-01-21T12:58:00.000+01:00

Luckyscent hade en spännande påse med prover av nya dofter som jag slog till på, bland annat för att den innehöll Heeleys tre senaste. Jag hade aldrig testat något från Heeley tidigare, men en av de nya heter Cardinal och har fått fina recensioner. En annan heter Fine Leather, och det kan jag ju inte heller motstå.

Cardinal ska dofta kyrkrökelse, så jag förväntade mig något i stil med Etros Messe de Minuit och Comme des Garcons Avignon, och visst har den en liknande rökelsebas. Tyvärr har den också ett alldeles för starkt kyligt/metalliskt/tvåligt inslag för min smak, lite som Comme des Garcons Zagorsk, fast ännu värre. Nästan rengöringsprodukt faktiskt, och jag är inte den enda som tycker det. Ingredienslistan låter fantastisk - rökelse, cistus, ambra, patchouli och vetiver - så jag vet inte alls var det kommer ifrån. Här finns ju inga kyliga/tvåliga blomnoter som iris eller viol, så jag gissar att det är själva rökelsen, kanske i kombination med vetiverns fräscha skärpa. Efter några timmar på huden blir den mjukare och varmare, nästan träig och faktiskt riktigt trevlig. Efter ytterligare ett par timmar blir den rent söt, som honungsdränkt rökelse. Kanske är det ambran som gör entré. Frågan är om det är värt att genomlida toppnoterna för basnoternas skull? Jag säger ja mest för att jag så gärna vill lukta kardinal.

Fine Leather är tänkt som en diskret och sofistikerad läderdoft för en gentleman. Nu tycker inte jag att det är ett generellt problem med läderdofter att själva läderinslaget är för starkt, tvärtom tycker jag att det ofta är en ganska undflyende not som gömmer sig bakom blomnoter och annat, men det kanske är min näsa som är konstig. Och jag gillar ju maskulina dofter och rå, obscen mysk så jag har kanske ingen talan. Jag skulle gärna lukta bara som den mjuka, lena läderdoften på mina händer just nu efter att jag tagit av mig handskarna, utan andra störande noter. Fine Leather har däremot nästan bara andra noter, så till den grad att jag inte hittar lädret i den. Framför allt doftar den björk, den väldigt speciella fadda/svala/unkna doften av björksav som jag kan ha svårt för i parfym. Här håller den sig dock på mattan och är ganska charmig i kombination med svala, fräscha blomnoter som viol och mimosa. I början har blomnoterna (och kanske björken) en viss tvålig skärpa, men de blir med tiden allt sötare, samtidigt som jag äntligen tycker mig kunna ana en mycket mjuk och len lädernot. Utvecklingen påminner faktiskt om Cardinals, och de delar också egenskapen att vara riktigt långlivade på huden. Det här är doften för en mycket ung poet i studentmössa och blanksliten kostym som är ute och vandrar i en vårlig björkdunge och drömmer. Jag tänker på diktsamlingar från första halvan av 1900-talet inbundna i ljusblå pärmar med små skira blomrankor i guld och naturromantiska vinjetter med linneatuvor och svalor i soluppgången. Jag för den till samlingen av "blomdofter jag faktiskt står ut med för att de är riktade till män".

Spirit of the Tiger är inspirerad av tigerbalsam. Varför i hela friden någon skulle vilja lukta så övergår mitt förstånd. Ingen kommer att förstå att det är en parfym, vilket i och för sig inte är ett problem, men varför lura sin omgivning att man smörjt in sig med tigerbalsam? Första gången jag testade den tyckte jag att den i stort sett var en trogen återgivning av tigerbalsam: kamfer och eukalyptus (fast det är inte eukalyptus utan mint). Andra gången dominerade kryddorna, nejlika och kardemumma, så till den milda grad att min syster tyckte att det luktade "överkryddad pepparkaksdeg". Jag borde vara rätt person att uppskatta det, åtminstone kardemumman, men kryddorna är för skarpa och träigt torra, och jag blir ju som bekant äcklad av kombinationen av varma kryddnoter och kylig mint. Med några undantag uppskattar jag inte kyliga dofter över huvud taget (det vill säga det mesta som finns på, säg, Åhléns), det är något som är så väldigt fel med att en levande människa ska lukta svalt och rent och artificiellt. Jag är helt fel person att recensera den här doften eftersom jag inte begriper mig på fräscha och luftrensande halstablettsparfymer heller. Om du har vackra minnen av att smörja in dig med tigerbalsam mitt i julstöket kan det kanske vara något för dig...

http://www.luckyscent.com/shop/category.asp?section=1&categoryid=315

The Different Company: Sel de Vetiver

2007-01-20T19:05:00.000+01:00

Sel de Vetiver är en fantastisk doft. Namnet betyder ungefär "vetiversalt" och den är känd för att vara just salt, som huden efter ett dopp i havet. Jag är skeptiskt till salt som doftnot eftersom salt inte har någon doft och jag inte tidigare stött på någon parfym som faktiskt luktar salt, bara misslyckade imitationer av havsbris.

Den skepsisen höll i sig i de första sekunderna av grapefrukt och vetiver i Sel de Vetiver. Sedan händer något rätt otroligt. En naturtrogen återgivning av havsbris med starka inslag av tång (troligen vetivern) och torr drivved uppenbarar sig. Jag är inte ens överdrivet förtjust i den verkliga doften från havet, och jag hyser ett brinnande hat till ozone/aquatics som försöker imitera den, men för Sel de Vetiver kan jag bara buga ödmjukt.

Den doftar verkligen salt, salt som blivit kvar på solvarma klippor, torr trivved och nybadad hud. Den doftar också vatten, vilket jag aldrig tidigare upplevt att en parfym lyckats med, fagra löften till trots. Hur sjutton den kan göra det med noter som grapefrukt, patchouli, kardemumma, pelargon, vetiver, iris och ylang ylang övergår mitt förstånd.

Det fungerar uppenbarligen inte på alla. Min syster sade bara "herrparfym" när jag sträckte fram handleden (hennes standardsvar är ett likgiltigt "mm", "den luktar parfym" eller "söt"). Civilingengör'n lystrade däremot genast till, luktade igen och sade att den luktade något naturligt, kanske skog. När jag föreslog strand gick hon med på det, men framför allt drivved i så fall. Den har ett inslag av trä, och det är en rätt "grön" lukt generellt för att vara en strandlukt, tack vare vetivern. Sedan sade hon att det inte luktade så salt ändå, utan att det snarare var doften av bräckt vatten. Jag håller med henne, det som upplevs som "salt" i Sel de Vetiver är nog snarare en nybadad, soltorkad känsla med inslag av torrt, grånat trä, lite bastu nästan. Den doftar strand och vatten i allmänhet, det kan lika gärna vara sötvatten, och det är kanske därför jag tycker så mycket om den. Sjöar har alltid legat mig varmare om hjärtat än hav.

http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=25313§ion=2&rv=on

Caron: Yatagan

2007-01-19T17:05:00.000+01:00

Jag har hört de märkligaste saker om Yatagan. Flera recensenter på Basenotes tycker att den luktar selleri, sellerisalt, kök eller svettig kock. Jag ville prova den för att jag sett den omnämnas i samma andetag som fantastiska, dirty läderdofter i bloggar.

Själv skulle jag säga att den doftar mer tallskog än läder eller kök. Några matassociationer får jag över huvud taget, och gudskelov ingen hemsk selleri. Associationerna till svett kan jag däremot begripa, första gången jag sprejade på den uppfattade jag en mystisk underton av otvättat hår eller blöt hund. Nu är inte jag jättekänslig mot sådant, jag gillar ju mysk, men just hund är jag gärna utan både i verkligheten och i parfym. Det är dock bara en ensam hund som springer omkring i en gigantisk barrskog. Det dominerande intrycket är den friska, varma, torra doften av tall. Vetiver ger en extra dos skarp grönska och patchouli en extra mysig jordighet. På Basenotes beskrev jag det som en oklanderlig gentleman ute på jakt, som har gått sig en aning svettig och kanske luktar litet blött ylle, och vars hund springer runt benen på honom.

Min främsta invändning mot Yatagan är inte hunden i fråga utan den där fadda/unkna/sträva/syrliga örtigheten jag brukar tjata om att vintageparfymer har. Det är inte alls underligt eftersom Yatagan är från 70-talet. Den har också beskrivits som mest over the top av alla macho 70-talsdofter med bara torra, starka, råa noter och ingen fjollig sötma. Jag tycker dock inte att den luktar så fasligt mycket som Herr För-mycket-rakvatten. Kanske om den överdoseras, och kanske med manlig hudkemi (min har en tendens att lyfta fram sötma, även om vissa dofter surnar i stället). Men jag tycker att sådana machodofter brukar vara mer skriande artificiella, starkt spritiga eller doftgrans-gröna, medan Yatagan doftar mer eller mindre som äkta tallskog, varmt och naturligt. Det är till och med fjolligt solsken i skogen i fråga, och jägaren är en slätrakad gentleman i tweed, ingen skäggig skogshuggare som inte tvättat flanellskjortan sedan 1976.

http://www.fragrancenet.com/f/net/mf_items.html?cat=02524&cur_letter=y&item_type=&gender=M&gs_gen=m

Vinterdofter

2007-01-01T22:39:00.000+01:00

Vad är en passande vinterdoft? Något kyligt, eller tvärtom något varmt att svepa in sig i som en halsduk? De flesta verkar luta åt det sistnämnda, och många vinterdofter är i själva verket juldofter med noter som gran, apelsin, kryddnejlika och kanel. Men julhelgen är över, och dagarna blir ljusare. Vad bär man för parfymer i januari och februari?

BLACK PHOENIX ALCHEMY LAB: Jacob's Ladder: Jacob's Ladder är en jul-limited edition som går att köpa januari ut. Ambra, galbanum, benzoin, ambrette och tonka ger den en varm, fyllig, exotisk, träig och en aning citrusig doft som passar bra inte bara till jul utan hela vinterhalvåret.
http://www.blackphoenixalchemylab.com/

BURBERRY: Brit Red: Jag erkänner, min första förälskelse i Brit Red har lagt sig. När jag bar den i julas tyckte jag till och med att den var litet för konventionellt parfymsliskig. Men om man gillar söta gourmet- och fruktdofter är den en av de bättre med sin krispiga, saftiga toppnot av rabarber som utvecklas till en varm och mysig doft av vanilj och pepparkaka.
http://www.parfym.se/default.asp?sida=item_show.asp?code_no=BUD004

CB I HATE PERFUME: Black March: Black March kunde inte leva upp till mina uppskruvade förväntningar. Den doftar mest av allt som en subtil version av jordnoten som är så vanlig i alternativa och gotiska parfymer. Men beskrivningen och dikten som den bygger på är fortfarande svidande vackra.
http://www.cbihateperfume.com/

DEMETER FRAGRANCE LIBRARY: Snow: Snow luktar inte direkt snö, den är inte tillräckligt kylig och ren för det. Den doftar snarare jord som tjälen precis håller på att gå ur och frostigt fjolårsgräs. Dessutom har den en parfymig touch som faktiskt gör den mer behaglig och lättburen i stället för bara syntetisk och otäck. Om man vill matcha årstiden snarare än att motverka den är den helt rätt.
http://www.demeterfragrance.com/

KARL LAGERFELD: Liquid Karl: Jag fyndade den här parfymen på rea på H&M för ett par tior, och tyckte väl ungefär att den var värd reapriset: en mysig, varm, sötkryddig doft. Det var innan jag blev intresserad av parfym, och nu när min smak har utvecklats och jag kan urskilja nyanserna som bröd och timjan uppskattar jag den mer. Jag tycker väl fortfarande inte att den är något mästerverk, framför allt är det dess sötkvalmiga unkenhet jag har svårt för. Just därför rekommenderar jag den som en vinterdoft: det är bara när vädret är allt annat än kvalmigt jag riktigt kan uppskatta den. Dessutom ger den en viss julstämning med associationer som mjuk pepparkaka, nejlikeapelsiner och varm äppelcider med kanel. Framför allt är den mjuk, mjuk och len och varm, och de som är mindre känsliga för unkenhet än jag kan säkert älska den.

L'ARTISAN PARFUMEUR: Safran troublant: Den kanske inte luktar exakt som lussekatter (jag har över huvud taget svårt att koppla samman parfymnoten saffran med kryddan) men det är en söt och varm och god doft. Kanske litet i sliskigaste laget om man har svårt för gourmetdofter, men åtminstone i toppnoten har den en nästan citrusaktig fräschör.
http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=15222&section=1

Gott nytt år (jag ska fira in det nya iförd Ambre russe)!

2006-12-31T15:02:00.000+01:00

Veckans bild får bli hela julhelgens, och föreställer min nya stilikon Gomez Addams. Tyvärr hittade jag ingen bild med hans underbara äppelknyckarbyxor (jag vill också ha riktiga äppelknyckarbyxor med ordentlig vidd, inte bara trendkopiorna). Det måste vara Raul Julias Gomez. Hur mycket jag än älskar Tim Curry kan jag inte tänka mig att han lever upp till sin föregångare, och originalserien ser inte alls lika bra ut som filmerna.

Veckans lukt: Doften av skorstensrök en frostnatt.

Veckans smak: Tolv sorters hemlagat julgodis (Med hjälp av min syster gör jag varje år ungefär så många. Årets vinnare var den improviserade ingefärskolan, men hallontryffeln gick inte heller av för hackor.)

Veckans känsla: Att strutta runt i mina nya promenadskor-fast-med-klack från Din Sko

Veckans ljud: Brian Setzer's Orchestra, min julklapp till pappa (Tyvärr inte Melody Clubs senaste som jag fick i julklapp, den är helt klart deras svagaste. Att låtarna låter som nya arrangemang av deras gamla bryr jag mig inte om, problemet är att det är tamare och sämre arrangemang. För lite bombastiska tamburiner och handklapp och synthpopdisco, för mycket gubbrockiga schlagerballader.)

Veckans syn: Jesper Walderstens målarbok. Jag har färglagt prydligt innanför konturerna hela julhelgen, det är mycket meditativt. Rekommenderas som avstressning.

Veckans sinnesintryck: Att kursaren som berömde min klädsel kom till nästa seminarium i en piffigare variant av min; vi hade båda smalrandig, vit skjorta, tomteröd slipover/pullover och scarf/kravatt under den uppknäppta skjortkragen.

Veckans länk går till den queeraste reklamfilm jag sett. Applåder:
http://www.epica-awards.org/assets/epica/2005/finalists/film/flv/04005.swf

Några parfymfavoriter: en summering av 2006

2006-12-30T20:52:00.000+01:00

Det är ju kutym att summera året på något sätt, och jag gör det genom att delge er mina svar i Basenotes årliga omröstning. Jag kan inte svära på att jag verkligen röstade exakt såhär eftersom jag inte tänkte på att spara mina svar, men något i den här stilen i alla fall. Eftersom jag inte gör någon skillnad på herr- och damdofter är den indelningen gjord ganska mycket på måfå, jag har bara försökt få med så många av mina favoriter som möjligt.

Bästa doft (maskulin): Serge Lutens Fumerie Turque

Bästa doft (feminin): Comme des Garcons Quarzazate

Bästa nya doft (m): Tauer Perfumes Lonestar Memories

Bästa nya doft (f): Eau d'Italie Bois d'Ombrie

Bästa dagdoft (m): L'Artisan Parfumeur Tea for Two

Bästa dagdoft (f): Comme des Garcons Sherbet Rhubarb

Bästa kvällsdoft (m): Serge Lutens Santal de Mysore

Bästa kvällsdoft (f): Montale Aoud Cuir d'Arabie

Bästa förpackning (m): Paul Smith Story

Bästa förpackning (f): Tann Rokka Kisu (visst är den vacker, men själva doften ger jag inte mycket för...)

Bästa designerdoft (m): Thierry Mugler A Men

Bästa designerdoft (f): Burberry Brit Red

Bästa nischdoft (m): Tauer Perfumes L'Air du desert marocain

Bästa nischdoft (f): Parfums d'Empire Ambre Russe

Bästa budgetdoft (m): Karl Lagerfeld för H&M Liquid Karl

Bästa budgetdoft (f): Karl Moran Love & Dreams Blue Moon

Bästa kändisdoft (m): Cumming (Ok, jag erkänner, jag har ännu inte lyckats testa den)

Bästa kändisdoft (f): Miller Harris L'Air de Rien (det kanske inte räknas eftersom det inte är ett kändismärke, men den är gjord för Jane Birkin)

Bästa parfymhus: Serge Lutens

Bästa parfymblogg: Perfume-Smellin' Things

Trashig brittisk överklass

2006-12-17T16:24:00.000+01:00

Veckans bild föreställer Marlene Dietrich i Seven Sinners.

Veckans lukt: Saffran (inga parfymnoter kommer i närheten)

Veckans smak: Nybakta lussekatter på Lucia

Veckans känsla: Blandade känslor över att ha hamnat sist på reservlistan till den sjätte doktorandtjänst jag sökte, efter att aldrig ens ha kommit med i första urvalet tidigare.

Veckans ljud: Leonard Cohens röst.

Veckans syn: Den expressionistiska lustiga huset-scenen i slutet av Lady from Shanghai.

Veckans sinnesintryck: Att den sötaste och mest välklädda flickan på kursen gav mig en komplimang för min klädsel och sade att jag såg ut som att jag skulle på jakt på ett brittiskt god på 30-talet. Vad jag hade? Snedbena, mina trotjänare bruna äppelknyckarbyxor, bruna knästrumpor med vita prickar, höghalsad blus, roströd kofta och oxblodsfärgade promenadskor. Allt utom second hand-skorna från H&M. Jag älskar H&M.

Veckans länk går Smart Bitches who love Trashy Novels. Man behöver inte gilla Harlequinromaner för att finna bloggen underhållande, engagerande och, just det, smart. Vem vill inte skratta åt lite "mantitty" på fula omslag?

http://www.smartbitchestrashybooks.com/

Fallna änglar

2006-12-10T16:57:00.000+01:00

Veckans bild föreställer mig som Christopher Walken som ärkeängeln Gabriel i Prophecy-filmerna. Fler finns på min hemsida.

Veckans lukt: Härligt giftiga mörkrumsångor.

Veckans smak: Lussekatt.

Veckans känsla: Känslan av att kanske faktiskt ha en chans att få ett jobb trots allt, även om det inte är ett jobb som räcker till att betala hyran.

Veckans ljud: Hedwig and the Angry Inch (även om vissa låtar var rätt tråkiga och spelades för ofta eller länge).

Veckans syn: Hedwig and the Angry Inch (minus de fula naivistiska "barnteckningarna" som bara störde).

Veckans sinnesintryck: Filmatiseringen av Oranges Are Not the Only Fruit - se den!

Veckans länk går till spoken word-poeten Stacey Ann Chins hemsida där man kan läsa dikter och blogg:
http://www.staceyannchin.com/v2/index.html

Nostalgi

2006-11-27T08:39:00.000+01:00

Veckans bild får bli veckans bilder: fler dragkings ur mormors fotoalbum. Den här gången är det faktiskt en släkting med på bilderna, mormors mor, dock aldrig i drag. Jag tror bestämt att bruden är en dragqueen också, men teatertruppen verkar ju helkvinnlig i övrigt så jag kan ha fel.

Veckans lukt: Histoires des Parfums 1740 Marquis de Sade. En i mitt tycke utmärkt läderdoft som dock fick min flickvän att rynka på näsan. (Jag kanske borde komplettera mina recensioner med "civilingenjören säger" och små ikoner i form av en rynkad näsa, ett leende och en bit äppelkaka.)

Veckans smak: Glögg och pepparkakor.

Veckans känsla: Att se ljust på framtiden igen, trots att jag är dömd till att bli arbetslös kulturarbetare.

Veckans ljud: Återupptäckt black metal ur skivsamlingen efter att i stort sett bara ha lyssnat på glättig musik de senaste åren. Mycket black metal framstår dock som rätt glättig genom att helt enkelt vara så bombastisk och kitschig och/eller ofrivilligt komisk.

Veckans syn: Mormors alla gamla fotoalbum. Synd att det inte är någon ordning och reda i dem alls, men det är spännande bara att titta på bilderna och försöka gissa när, var, hur och vem?

Veckans sinnesintryck: Första advent med glögg och Charlie and the Chocolate Factory. Det finns ingen ursäkt till att inte CatCF omedelbart skulle införlivas i gaykanon. Den är camp, den är kitschig, den är musikal, den har till och med inslag av konstsim och transor och en uppenbar fjolla i huvudrollen, för att inte tala om prince Pondicherry! Att den officiellt sett är en barnfilm har då aldrig utgjort ett hinder tidigare, och den är för övrigt alldeles för sjuk och alldeles för bra för att ödslas på barn som ändå inte hänger med.

Veckans länk går till en uppsats där jag bevisar ovanstående tes:

http://www.gender.uu.se/C-uppsatser/Tove_Solander.pdf

L'Artisan Parfumeur: L'eau du navigateur

2006-11-21T13:40:00.000+01:00

Den här recensionen av Colombina där hon beskriver L'Artisan Parfumeurs L'eau du navigateur som en piratparfym helt i min smak fick mig att beställa ett prov: http://perfumesmellinthings.blogspot.com/2006/09/perfume-review-lartisan-leau-du.html
Det står att den är tagen ur produktion, men jag undrar om det inte bara gäller för den amerikanska marknaden, för den finns i alla fall fortfarande både i L'Artisan Parfumeurs egen webshop och på Wuchsa. Följ hur som helst länken och läs Colombinas eminenta blogg Perfume-Smellin' Things. Jag har nästan bestämt mig för att rösta på den som bästa parfymblogg i Basenotes årliga omröstning, i hård konkurrens framför allt från Perfume Posse.

L'eau du navigateurs noter som kaffe, trä och läder fick det att vattnas i munnen på mig, och jag var övertygad om att det skulle vara en mörk, maskulin, lätt gourmetartad "comfort scent" med ett inslag av läder. Kanske något i stil med favoriter som Parfumerie Generales Aomassaï och L'eau d'Italies Bois d'Ombrie. På sätt och vis är det en mörk, maskulin, lätt gourmetartad "comfort scent". Men den är också distinkt "vintage" i stilen, vilket jag kanske borde ha förstått eftersom den är skapad på 70-talet och inte någon moderiktig nyskapelse.

Det som framför allt ger den ålderns patina är förmodligen lädret och myrran, kanske även kryddorna. En liknande sötsyrlig, unken lädernot återfinns i Robert Piguets Bandit, Montales Aoud cuir d'Arabie och Parfums de Nicolais Vie de chateau. Andra liknande dofter utan läder är Frederic Malles Noir Epices, Parfumerie Generales Harmatan Noir, Art of Perfumerys No. 6, Carons Coup de Fouet och Jean Pascale pour homme.

Vissa av dessa gillar jag trots den fadda tonen, andra rynkar jag på näsan åt. L'eau du navigateur hamnar ändå i slutändan bland de förstnämnda. I den får inte bittra, sura, sträva örter och kryddor ta överhanden, som jag ofta tycker att de gör i vintagedofter. De balanseras av en viss fyllighet och mjukhet, förmodligen mycket tack vare just läderinslaget. Kanske är det också kaffelikören som finns listad bland noterna som räddar den med en viss välkommen sötma, trots att jag inte kan urskilja något kaffe per se.

http://www.laboutiquedelartisanparfumeur.com/product/product.php?mainlevel=1&secondlevel=116&thirdlevel=120

Tauer Perfumes Orris

2006-11-20T12:51:00.000+01:00

Ursprungligen skickade Andy Tauer ut gratisprover av Orris till hugade läsare av hans blogg, och det var meningen att det skulle bli det enda som tillverkades av doften. Jag anmälde aldrig mitt intresse eftersom det var en irisdoft, men den blev så hajpad av alla som hade testat den att han beslutade sig för att släppa den i en begränsad upplaga för att tillgodose efterfrågan. Den här gången kunde jag inte motstå min nyfikenhet, särskilt inte eftersom jag bekantat mig med och uppskattar hans parfymmakarstil.

Orris har onekligen Andy Tauers signatur. Det är inte någon tung och söt blomdoft, inte heller en lätt och ljuv. I stället är den ganska stram, torr och osöt, med ett inslag av den typiska rökiga, tjäriga ton som dominerar Lonestar Memories och kan anas i L'air du desert Marocain. Det är en grön blomdoft, grön och kryddig som lavender, men den har också irisens typiska nästan tvåliga skärpa och kyliga edge som av en knivsegg.

Jag tycker bäst om den atmosfär av doften som kan anas i luften omkring mig. Den är mjuk och fyllig, som den smöriga lädernoten i Montales Aoud cuir d'Arabie. Men det är inte läder de delar, det är aoud, eller agarträ. Sandelträ och ambra bidrar säkert också till mjukheten, och rosen adderar en aning sötma. Jag kan dock inte uppskatta en doft bara för vad man kan ana av den i luften. Jag måste uppskatta den hela vägen, och vilja sitta med näsan klistrad mot huden. Det vill jag inte med Orris. Den luktar alldeles för mycket som att jag har skurit mig med en rostig kniv och tvättat såret med stark tvål.

Efter några timmar mildras den stickiga, tvåliga skärpan till en sötare och mer generisk blomnot. Basnoterna blir också mer gummiartat mjuka och aromatiska, snarare än rökigt sträva. Det är en förbättring, men inte tillräckligt för att jag ska vilja behålla den. Mitt prov finns tillgängligt för byteshandel ifall någon är intresserad. De som uppskattar kyliga blomnoter som iris och viol, och vars hud inte förvandlar dem till tvål, kommer säkert att älska den.

http://www.tauerperfumes.com/

Vild ungdom

2006-11-19T15:27:00.000+01:00

Veckans bild är den utlovade av Linn som Marlon Brando, om än i James Deans klassiska pose. Färgeffekten är vänddia, ifall någon undrar. Jag photoshoppar inte mina foton.

Veckans lukt: L'air de rien

Veckans smak: Smörgås med chèvre, rucola, solrosfrön och honung.

Veckans känsla: Tillfälligt sammanbrott efter beskedet om att jag inte blev antagen där jag helst ville bli antagen. Akademiker är det enda jag vill bli när jag blir stor, det finns ingen plan b. Alternativet är att bli bitter och misslyckad tidningsutdelande hemmafru till min civilingengör. Och behöva be henne om parfympengar...

Veckans ljud: Kaizers Orchestra

Veckans syn: Christopher Walkens förunderligt rara och värnlösa leende, som ett barn på sin födelsedag. Kan beskådas i King of New York. (Jaja, jag ska sluta tjata. Kanske. Någon gång när jag har bytt fetischobjekt.)

Veckans sinnesintryck: Omtagning av fotosessionen där jag ligger "död" på den kalla, kalla marken, inklusive stirrande förbipasserande, eftersom de förra bilderna blev becksvarta.

Veckans länk går till Wuchsa, ett tyskt företag som tillhandahåller ett fantastiskt utbud av exklusiva parfymer. Deras prover kostar 3-4€, vilket är litet dyrare än Luckyscents 3-4$, men då får man ta med i beräkningen att de kommer i små sprayflaskor som rymmer betydligt mer än Luckyscents små standardglasrör. Man rekommenderas att ange ett par alternativ ifall några av proverna skulle vara slut, men när jag beställde fick jag i alla fall alla mina förstahandsval. Dessutom skedde orderhanteringen och frakten med ljusets hastighet. Om man ska köpa hela flaskor rekommenderar jag dock att jämföra med Luckyscents priser eftersom det kan variera ganska kraftigt och till synes utan logik på vilket ställe de är billigast.

http://www.ausliebezumduft.de/index.php?language=en

Les Nez L'antimaterière

2006-11-18T19:37:00.000+01:00

Det nystartade, exklusiva lilla parfymhuset Les Nez erbjöd Basenotesmedlemmar gratis prover, så jag anmälde naturligtvis mitt intresse. När de äntligen kom fram, en månad efter att de hade skickats, var två av de tre små glasflaskorna som låg löst i ett vadderat kuvert krossade. Lyckligtvis var det den jag helst ville prova - L'antimaterière - som hade klarat sig, medan paketet luktade av en blanding av Let Me Play The Lion (Shakespeare-citat) och The Unicorn Spell (ingen ursäkt till detta cheesy New Age-namn).

L'antimaterière ska vara en antiparfym, lite som L'air de rien som ju också har ett namn på liknande tema. Den ska inledas med en alkoholchock på mottot att man inte ska vilseleda kunder med frestande toppnoter, sedan försvinna helt och någon timme senare återkomma som en subtil kroppslukt.

Den luktar mycket riktigt sprit i några sekunder, sedan blir den en jämnsvag mysklukt som långsamt falnar ungefär som vanligt. Den luktar vit mysk, sådan där artificiell, ren, lätt, sötad damparfymsmysk som kan återfinnas i diverse hudvårdsprodukter. Mysk som inte kan störa någon eller föra tankarna till något ohygieniskt. Parfymig mysk, till skillnad från L'air de riens naturliga, kroppsliga, otvättade mysk. Jag kallar det fegt. Ska man göra en myskdoft ska man väl göra det ordentligt. Den kan vara subtil och svag och elegant, men den borde åtminstone vara djärv, annars kan jag lika gärna köpa någon billighetsversion av feminin vit mysk.

http://www.lesnez.com/

Miller Harris L'air de rien

2006-11-16T16:27:00.000+01:00

Så fort jag hörde talas om Miller Harris L'air de rien visste jag att jag måste testa den. Den är skapad som en antiparfym för dem som inte gillar parfymer och särskilt inte tunga, vita blomdofter. Den som har beställt den så är skådespelaren Jane Birkin, så på sätt och vis kan den kanske räknas som "celebrity perfume". Jag tänker i alla fall garanterat rösta på den som bästa "celebrity perfume" i Basenotes årliga omröstning.

Inte blev saken sämre av att den i parfymbloggar beskrevs som "skanky musk". Serge Lutens Muscs Koublaï Khän har lärt mig att jag älskar, eller åtminstone är hopplöst beroende av, "smutsiga" myskdofter. Och L'air de rien är just det. En underbart kinky mysk med vibbar av dekadent och exotiskt unken vintageparfym. Andra noter som listas är ambra, vanilj, apelsinblom och ekmossa, men jag känner bara mysk. Jag är inte den som klagar.

Namnet framstår som litet märkligt. Jag vet inte riktigt hur jag ska översätta det utan att det ska låta extremt stolpigt, men något i stil med "doften av ingenting", "atmosfären av ingenting" eller kanske bäst bara "ingenting". Det ska ju syfta på att doften inte är traditionellt parfymig, inget artificiellt pålägg av exempelvis rosor och liljekonvalj, utan mer en kroppsdoft. Men man associerar ju onekligen till en extremt lätt och skir doft som inte kan stöta någon. Det är den inte.

Tvärtom är det ju många lukta-rent-och-fräscht-förespråkare som rynkar äcklat på näsan åt mysk, och även bortsett från det kan den för vissa framstå som en påträngande och omodern kryddigt unken hippie- eller tantparfym. Om jag ska nämna några dofter den liknar blir det främst den ovan nämnda Muscs Koublaï Khän, men även Frederic Malles Musc Ravageur. Musc Ravageur är dock mer sötad (där märker jag till skillnad från i L'air de rien vaniljen och ambran) och Muscs Koublaï Khän möjligen något råare och mer barbecue-artad. L'air de rien är dock inte långt ifrån, men inslaget av apelsinblom och ekmossa ger den, trots att jag inte kan urskilja dem, en viss atmosfär av vintageparfym. Jag tänker på en äventyrlig och berest gammal dams mysigt inbodda lägenhet snarare än på orgier.

http://www.millerharris.com/products/lair_de_rien/

Sågmassakern

2006-11-13T11:25:00.000+01:00

Veckans bild föreställer en borttagen scen ur Sleepy Hollow, som jag har sett om för vem vet vilken gång i ordningen. Jag har alltid älskat Ichabod men jag blir mer och mer svag för the hessian för varje gång... Aah, Christopher Walken!

Veckans lukt: Paul Smith Story, som enligt den finskättade flickvännen doftar nyutspruckna björklöv och därmed även bastu.

Veckans smak: Center med 75% kakao.

Veckans känsla: Att jag lyckades såga mig i benet - på scen. Ja, det är alltså ett nummer som bland annat innebär att manhaftiga skönhetsmissar i bikini sågar i en bräda. Ingen fara - bara nio snitsigt parallella sågtandsrispor, men blödde gjorde det. Jag märkte dock inget förrän jag gått av scenen.

Veckans ljud: Christopher Walkens väsande och rosslande, nu senast i Sleepy Hollow där han även vrålar för omväxlings skull.

Veckans syn: Paul Smith Story.

Veckans sinnesintryck: Nollgradig fotosession som Christopher Walken som ängeln Gabriel i Prophecy, som bland annat inkluderade att ligga på marken. Självvalt förstås, men med tanke på hur stelfrusen jag blev hoppas jag verkligen att det inte hann skymma alltför mycket för att det skulle bli några kort...

Veckans länk går hm.se där man nu kan köpa Victor & Rolfs kollektion:

http://shop.hm.com/shop/do?action=viewcampaign472victorandrolf&proddept=KAMP_472_VR_CAMP

Eau d'Italie Bois d'Ombrie

2006-11-11T16:06:00.000+01:00

Jag har tidigare skrivit kort om Eau d'Italies Paestum Rose, en tung rosendoft jag uppskattar oväntat mycket även om den definitivt bär mig snarare än att jag bär den. Jag är alltid litet rädd att trakassera omgivningen med det narkostiska rosenmoln som uppstår efter att bara dutta på den från ett prov.

Nu har jag kommit över ett prov av den nya Bois d'Ombrie, och jag kan inte annat än sälla mig till hyllningskören. Den har en mörk, karamelliserad sötma som Lubins Idole eller Parfumerie Generales Aoimassai och en rökig lädernot. Dessutom en het kryddighet som av chili, inte olik den i Les Néréides Oriental Lumpur. Vad den kommer ifrån förstår jag inte riktigt, men kanske är det sprithettan från whisky och konjak i kombination med den kryddiga beskan i vetiver som framstår som chilikryddor i den här kompositionen.

Jag tycker mig också känna en gourmetton av kaffe eller kakao, men tro inte för den skull att det främst är en gourmetdoft. Främst är det en het, stark (som i kryddstark, inte som i ett kvävande parfymmoln) och torr doft som lätt skulle kunna klassas som maskulin. Sötman är som sötman i fin, lagrad sprit eller mörka, vuxna efterrätter. Namnet ska föra tankarna till en höstlig skog, men även om man med litet god vilja kan urskilja en chypreliknande ton av trä och torra löv så är det här snarare hösten spenderad på en herrklubb med öppen spis, skinnmöbler och inpyrd piptobak.

Jag har också gjort slag i saken och köpt Paul Smiths Story. Jag var ändå i Stockholm för ett gig med dragkinggruppen jag är med i, Odd Fellas, och kunde inte låta bli att gå in på Åhléns för att se om de hade den, och det hade de. Jag är visserligen luspank, men jag hade de 350:- på kontot de tog för 30ml, så jag slog till. Trots min passion för parfymer är det faktiskt den första parfym jag har köpt själv, i alla fall den första över hundralappen eller så. Min budget tillåter inte direkt något parfymshoppande och jag prioriterar alltid att köpa prover av många olika dofter, men ett prov kan ju inte ge mig det bästa med Story - flaskan.

Om den luktade så illa att jag aldrig skulle använda den skulle jag inte köpt den enbart för flaskan, kanske önskat mig den i julklapp. Men eftersom jag var inställd på otäckt herrhygiensaktig grapefrukt (särskilt efter de senaste dagarnas katastrofala erfarenheter av Comme des Garcons diskmedelsstinkande cologner Anbar och Citrico) charmerades jag av den naturliga fräschören av bergamott i toppnoten. Efter det blir den främst en mild och diskret vetiverdoft som är uppfriskande och nästan blir starkare med tiden. Inte så pjåkig faktiskt, definitivt inte äcklig och faktiskt inte tråkig heller.

Kartongen är också fin, fast jag trodde att den skulle öppnas som en bok på riktigt. I stället har den som en dekorativ lös framsida med svart botten under, och öppnas som vanligt upptill. Flaskan kommer väl kanske inte riktigt till sin rätt i 30ml, när så stor del av "boken" utgörs av korken, men den är ändå fin.

Escentric Molecules

2006-11-09T11:14:00.000+01:00

Affärsidén bakom Escentric Molecules är att sälja parfymer med en extremt hög koncentration av doftmolekylen Iso E Super. Man kan tycka att det är lurendrejeri att inte göra själva jobbet med att komponera en komplex doft, utan mest isolera en doftmolekyl och förpacka den i snitsiga flaskor, men jag bryr mig inte så länge det doftar gott. Och det gör det.

Escentric 01 innehåller 65% Iso E Super samt rosépeppar, limeskal och irisrökelse. Jag faller pladask för den uppfriskande kicken av pepprighet och frisk lime. Det är dock två ganska kortlivade noter, eller åtminstone är deras fräschör kortlivad innan de reduceras till mer platta och fadda versioner av sitt forna jag. Kvar blir en kryddig tränot som är väldigt trevlig men oväntat genomskinlig, nästan vattnig på ett sätt som känns märkligt för en trädoft. Eftersom jag provade den innan Molecule 01 antog jag att det var Iso E Super, men nu tror jag snarare att det är rökelsen jag känner som den kryddiga noten. Iso E Super är förmodligen mest en skugga i bakgrunden som gör doften sådär genomskinlig och undflyende.

Molecule 01 innehåller enbart Iso E Super. Den beskrivs som en kryddig trädoft, men själv skulle jag snarare kalla den en mjuk, söt trädoft med en närmast smörig ton. Jag uppfattar den som undflyende, troligen för att näsan snabbt vänjer sig vid överdosen av en enda doftnot. Det som är lättast att uppfatta är just den där smöriga, lena, liksom genomskinliga skuggan av en doft. Om jag andas in djupt med näsan mot huden kan jag dock ana glimtar av en väldigt trevlig varm, kryddig tränot.

Min främsta invändning mot bägge dofterna är just att de är så svaga och kortlivade. Det kan mycket väl vara så att det är näsan som vänjer sig vid dem och att omgivningen fortfarande kan känna dem, men jag vill ju känna min egen parfym, det är liksom poängen.

http://www.luckyscent.com/shop/category.asp?section=1&categoryid=308

Happy Halloween

2006-11-05T22:19:00.000+01:00

Veckans bild är ur The Rocky Horror Picture Show, ett av filmhistoriens största mästerverk och en Halloweentradition.

Veckans lukt: Halloweendofter såklart! Några exempel är Black Phoenix Alchemy Labs Devil's Night, DSHs Halloween, Atropa's Cottages All Hallows Eve, GothRosarys Samhain och Ayala Moriels Black Licorice.

Veckans smak: Sockerchocksmycket godis på skräckfilmskväll.

Veckans känsla: Jag ville ju ha Halloweenstämning, inte julstämning redan! Snöstorm är bara mysigt om man själv är varm, och det är man inte med under tjugo grader inomhus.

Veckans ljud: Vincent Prices röst.

Veckans syn: Victor & Rolfs samarbete med H&M. Med undantag för alla hjärtapplikationer och de väl crazyfula tröjorna med tryck och avvikande detaljer vill jag ha det mesta från både dam- och herrkollektionen.

Veckans sinnesintryck: White Zombie med Bela Lugosi.

Veckans länk går till ett lagligt arkiv för nedladdningsbara filmer som upphovsrätten har upphört på.
http://www.archive.org/details/movies

Var tog hösten vägen?

2006-10-29T23:00:00.000+01:00

Veckans bild är från förra hösten och föreställer Linn som leker dandy i Engelska Parken.

Veckans lukt: Serge Lutens Fumerie Turque på queer danslektion.

Veckans smak: Brieost, som jag tidigare har underskattat.

Veckans känsla: Att sitta framför datorn och frysa för att hyresvärden snålar på värmen.

Veckans ljud: Mixen i iTunes efter ha matat in diverse släkt och vänners skivsamlingar.

Veckans syn: Manschettknappar!

Veckans sinnesintryck: Ett otroligt mysigt och intimt litet seminarium på institutionen där jag mer än något annat just nu vill bli doktorand.

På veckans länk kan man man mata in sina (engelska) texter och få författarens kön analyserat. Se det som en kul grej. Själv blev jag man som akademisk författare men kvinna som skönlitterär:

http://bookblog.net/gender/genie.html

Tema: Herrparfym

2006-10-27T23:00:00.000+02:00

Stanken av "fräsch sportig havsbris" från herrparfymhyllan i vanliga affärer ger mig kväljningar, men det betyder inte att jag undviker herrparfymer överlag. Tvärtom gör jag ingen skillnad mellan herr- och damdofter och har en svaghet för parfymhus som inte heller gör det. Min aversion mot alltför blommiga eller fruktiga dofter gör att en stor andel av de traditionella damparfymerna faller utanför min intressesfär. Generellt sett är jag mer dragen till herrdofternas domän av kryddor, trä, läder och mysk, bara jag slipper Generisk Herrdoft med ozon och grapefrukt. Därför kommer här en liten översikt över några parfymer riktade till män som jag har testat.

ART OF PERFUMERY: No. 6: Jag beställde ett prov av No. 6 efter att ha läst en bloggrecension där den framställdes som en mörk, sexig läderdoft. Själv skulle jag snarare kalla det gummi. Jag har en specialbeställd parfymolja med bara mysk och svart te som jag kärleksfullt har döpt till The Biker eftersom den doftar av skinnjacka, brända gummidäck och het asfalt. Parfymmakaren förklarade att det var myskblomman som vissa uppfattar som gummiartad, men jag undrar om det inte snarare är svart te som ibland kan få den effekten? No 6 innehåller nämligen också tenoter. Även om jag generellt sett uppskattar parfymer som doftar gummi, tjära och rök skäms No. 6 av ett unket, surt, strävt inslag jag känner igen från örtiga vintageparfymer som Robert Piguets Bandit. Den där örtnoten påminner mig också om Parfymerie Generales Harmatan Noir, och gör att jag hellre rekommenderar Tauer Perfumes Lonestar Memories, Comme des Garcons Synthetic-serie eller Bulgari Black för den som är ute efter något gummiartat. Men om du ändå är nyfiken på No. 6 är jag villig att byta bort mitt prov.
http://www.artofperfumery.com/

GEIR NESS: Geir: Geir är en fräsch doft, men inte så fräsch som man kan luras att tro av reklamtexten om norska fjäll. Här finns inget av den ozon eller citrus som brukar användas för att förmedla standardfräschör. I stället har den en mjuk, grön friskhet av naturliga örtoljor. Denna friskhet uppmjukas ytterligare av en oväntad söt, pudrig ton. Jag har en kopia av People of the Labyrinths Luctor et Emergo som delar samma originella kombination av gröngräs och pudrig sötma. Jag vet inte hur lik originalet den är, men det är möjligt att Geir påminner om People of the Labyrinths, fast utan den feminina körsbärsnoten.
http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=32400&section=2

MASAKI MATSUSHIMA: MAT Very Male: Jag äger tyvärr inte något prov av MAT Very Male, utan får förlita mig på mina minnen av att ha provat doften på Åhléns i Stockholm. Grejen med den är att den luktar precis som sötlakrits. Om det är så "very male" vet jag inte, jag uppfattade den som mindre traditionellt maskulin än den svalt fräscha MAT Male som jag prövade samtidigt, men inslaget av mer "herriga" spiriga/träiga/kryddiga/mörka noter blir starkare med tiden allteftersom lakritssötman falnar.
http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?cPath=23_76_409&products_id=219

THIERRY MUGLER: A Men: Min historia bakom A Men är att jag har en riktigt billig sådan där tonårsparfym som står ute i butiken på Kicks, Karl Morans "Love & Dreams: Blue Moon". Det var den enda av alla billiga parfymer jag doftade mig igenom som inte stank, och jag uppskattar den fortfarande om än inte med samma glöd. Den har en kombination av en fräsch chypre/ört/citrus-ton och söta gourmetnoter som får det att formligen vattnas i munnen på mig. Senare stötte jag på en snarlik parfymolja vid namn "Seraphic" som visade sig vara en kopia av Thierry Muglers Angel. Jag drog slutsatsen att även Blue Moon var en Angel-kopia och att Angel alltså skulle vara the real deal, bara för att lukta på den i Stockholm och bli djupt besviken på dess obehagligt platta, fadda och parfymsvala ton. A Men är allt det jag hoppades att Angel skulle vara. Den har den där kombinationen av torr, kryddig patchouli och lavendel å ena sidan och gourmetnoter som kaffe, vanilj, karamell och choklad å andra sidan, som är fullständigt oemotståndlig och oväntat uppfriskande. Det är inte Angel Blue Moon och Seraphic liknar, de är snarare de "verkliga" damversionerna av A Men.
http://www.strawberrynet.com/mfrag.aspx?BrandId=174&goChar=A

VERSACE: The Dreamer: The Dreamer är förbluffande söt för att vara en herrdoft, med en pudrig, nästan gourmetartad, sötma av iris och lilja. Om det här är ett typiskt exempel på en blommig herrdoft är det kanske bara blommiga damdofter jag bör undvika i fortsättningen. Trots sin sötma har den en distinkt "herrig" karaktär jag har svårt att sätta fingret på. Vill man vara elak kan man säga att den luktar som en mix mellan en havsbrissval generisk herrparfym och en blomsöt generisk damparfym. Den där svala tonen är ansiaktig snarare än mintig, vilket i kombination med nektarsötman för tankarna till den namnet till trots sockersöta Wood & spices från Montale. Doften direkt på huden är en aning mindre söt, med ett uns bitter fräschör , inte helt olikt Geirs kombination av fräsch grönska och pudrig sötma.
http://www.strawberrynet.com/mfrag.aspx?BrandId=334&goChar=V

YVES SAINT LAURENT: M7: M7 är en trevlig träig/kryddig doft, en riktigt klassisk herrparfym. Jag kommer nästan att tänka på Old Spice, men M7 är både intresantare och behagligare. Kryddigheten är inledningsvis nästan het, som chili och curry, fast den inte ens har några kryddnoter listade. Det passar bra att flaskan är djupröd, för det här är verkligen en varm, röd doft som trots kryddigheten inte är alltför torr utan lätt sötad. Efterhand blir doften mer myskig, en "naughty", kroppslig myskighet, som en budgetversion av Muscs Koublaï Khän. En annan doft som den för tankarna till är Dior Addict, som på min hud framstår som en liknande kombination av mysk, trä och vanilj. M7 är dock den betydligt mindre vaniljsöta herrversionen. Efterhand blir den lite "ettrig" i sin maskulina kryddighet, och det är det som skiljer den från mästerverk som Serge Lutens myskiga/träiga dofter.
http://www.strawberrynet.com/mfrag.aspx?BrandId=292&goChar=Y

Muterad litteratur

2006-10-22T16:16:00.000+02:00

Jag hade ett riktigt, parfymrelaterat inlägg planerat för den här veckan, men eftersom min dator är på lagning och det är lite jobbigt att blogga utan nöjer jag mig med veckans intryck som livstecken. Det planerade inlägget om herrdofter får skjutas upp till nästa vecka i stället, om jag har tid att blogga mellan mina deadlines.

Veckans bild föreställer Paul Smiths Story, den enda parfym jag kan tänka mig att köpa odoftad bara för flaskan, som ser ut som en bok med namnet i skrivmaskinstypsnitt. Jag är till och med övertygad om att doften är i bästa fall intetsägande, i värsta fall herrhygienshorribel, men väcker inte flaskan (och annonsen med den söta popnörden i glasögon) habegär?

Veckans lukt: Äntligen clementinsäsong. (L'Artisan Parfumeurs Mandarine Tout Simplement kan möjligen fungera som en blek kopia under de första sekunderna av dess utveckling.)

Veckans smak: Dito.

Veckans känsla: Den traditionella höstförälskelsen. (Nej, min polyflickvän misstycker inte.)

Veckans ljud: Nostalgichock med gamla Absolute Music- och Radio City Hits-band 89-94 i brist på iTunes och fungerande cd-spelare (i datorn).

Veckans syn: De löjligt dåliga sminkningarna när deltagarna i Top Model skulle draga som kändismän. Okej, det är lite kul att de fick draga alls förstås, men det kändes verkligen som att de hade anträngt sig för att de allt i världen inte skulle passera. Och kom igen, jag kan betydligt bättre än så och jag är inte utbildad make up artist. Tyra Banks höll med.

Veckans sinnesintryck: Höstskymning på Gamla Kyrkogården, med gula löv genom en nästan skär ton i luften.

Veckans länk går till den amerikanska författaren och konstnären Shelley Jacksons innehållsrika hemsida. Läs ett hyperverk, hör henne läsa upp sina texter till musik eller testa vilken mutant du är. Själv blev jag mutanten med ett parasitärt extrahuvud, vilket känns rätt träffande.
http://www.ineradicablestain.com

Fjolla=hemmafru?

2006-10-16T00:34:00.000+02:00

Veckans bild får bli Austin Scarlett i Project Runway, min stilikon. Han bär bättre kläder än han gör. Tips på hur man ser ut som en fjolla med en kvinnokropp emottages tacksamt.

Veckans lukt: Den tidigare så dissade Comme des Garcons 2 som har stigit en betygsgrad i aktning efter att ha agerat lämpligt uppfriskande under en förkyld städdag. Men det kan ha varit den skonande nästäppan som tog udden av den.

Veckans smak: Klappgröt (egentligen mer en konsistens- och synupplevelse i sin skära härlighet).

Veckans känsla: Midjehög pencil skirt med subtil gördeleffekt i stället för valkframkallande höftbyxor.

Veckans ljud: Underbart bombastiska Pet Shop Boys.

Veckans syn: Mina nytillverkade tavlor av bilder ur Muchakalendrar, bland annat teateraffischer med Sarah Bernhardt.

Veckans sinnesintryck: Storstädning (ja naturligtvis för att jag har annat som borde göras, men man får vara tacksam att städning ibland framstår som ett önskvärt alternativ så att det blir gjort oftare än årligen).

Veckans länk går till Fyrinnae (f.d. Bombshell Bath), som har ett helt otroligt utbud av lösa puderögonskuggor i över hundra färger. Inte lika intensiva, lättarbetade eller hållbara som de lösa ögonskuggorna från Make up store eller Face Stockholm, men priserna är mycket bättre. Särskilt eftersom man kan köpa prover för en tia som räcker hur länge som helst om man inte har samma ögonskugga jämt.

http://www.fyrinnae.com/

T I E S 2.0

2006-10-13T22:40:00.000+02:00

T I E S 2.0 är den interaktiva versionen av T I E S, det vill säga exakt samma gamla blogg men med ett billigt knep för att försöka få er som läsare att kommentera mer. Jag välkomnar härmed alla parfymrelaterade frågor och förslag till nya inlägg. Allmänna kommentarer om bloggen och dess utformning är förstås också välkomna, som alltid.

Du får förstås fråga precis vad du vill, men eftersom jag inte jobbar med parfym eller har någon parfymrelaterad utbildning utan bara skriver den här bloggen utifrån personligt intresse så kan jag svara på vissa frågor bättre än andra. Därför kommer här en liten guide över vilken typ av frågor som med störst sannolikhet kan resultera i ett nytt inlägg:

Fråga gärna:

"Jag gillar katter, stilettklackar, gulasch och kärnfysik, vilka parfymer tror du att jag skulle gilla?"

"Jag såg på Basenotes att du har testat parfym x, kan du inte skriva om den?"

"Kan du inte göra en översikt över några läderparfymer/florientals/fougeres/vaniljdofter?"

"Vilka parfymer skulle du rekommendera till äppelplockning/nobelmiddag/filmkväll/dejt/kontoret?"

"Hur sjutton kan man få tag på parfymer av det obskyra märket x som jag tror/vet att du har testat?"

"Vilka är de absolut mest motbjudande parfymer du någonsin har luktat på?"

Fråga mindre gärna:

"Ge oss hett skvaller om parfymhuset x:s nya parfymsläpp!"

"Vad händer om man kombinerar doftmolekylen x med en ambrabas och vad är skillnaden mellan naturlig och syntetisk mysk?"

"Kommer parfymen x finnas att köpa på Åhléns i Örebro?"

"Kan du inte skriva en översikt över de mest populära julklappsdofterna 2006, gärna billiga och lättåtkomliga?"

"Jag vill dofta feminint och sensuellt och blommigt som en riktig kvinna, vad ska jag välja?"

"Är parfymingrediensen x hälsovådlig/miljöfarlig/förbjuden/brandfarlig/allergiframkallande?"

Men huvudsaken är att ni frågar eller påstår något över huvud taget, för det börjar bli lite ensamt att tala rätt ut i luften och jag vet att ni är några som läser, så varsågoda!

Montale: Oud cuir d'arabie

2006-10-13T19:53:00.000+02:00

"Det luktar som någon parfym farmor hade, men det är inte äckligt." sade min flickvän när hon fick lukta på Montales Oud cuir d'arabie. Sedan förklarade hon att det var ett inslag av pepparmynta som fräschade upp doften och räddade den ur tantparfymträsket. Själv känner jag (gudskelov) ingen pepparmynta, men jag håller med henne om resten.

Oud cuir d'arabie får mig att tänka på vintageparfymer; den har den där örtiga, unkna, syrliga, fadda tonen som många gamla chypres och läderdofter har. Robert Piquets Bandit ligger nära till hands, liksom en Mitsouko-kopia jag har. Den avgörande skillnaden är att jag verkligen gillar Oud cuir d'arabie, och tror att jag kommer att gilla den mer och mer för varje gång jag använder den. Vintageinslaget är tyglat och känns mest när man lägger näsan mot huden. Doften som omger en i luften är snarare en fyllig och mjuk, nästan smörig, läderdoft.

Oud cuir d'arabie har en mjuk sötma som jag skulle kunna svära på kom från ros, men den har inga blommor eller andra söta noter listade. I stället består ingredienserna av oud, tobak, läder och bränt trä. Något trä kan jag inte urskilja, men den har en aning rökt ton. Den fylliga, liksom krämiga sötman kan komma från tobaken och lädret. Hur oud luktar vet jag inte, men kanske är det den som bidrar till vintageassociationerna. Sammanfattningsvis är det en mjuk och len men samtidigt mörk och intressant och ganska tung läderdoft som jag finner berusande och beroendeframkallande.

http://www.suravionline.com/montale.htm

Tauer Perfumes: L'air du désert marocain

2006-10-11T19:27:00.000+02:00

"L'air du désert marocain" betyder "marockansk ökenluft" och det är ett passande namn. Inte för att jag har varit i Marocko eller i en öken över huvud taget för den delen, men doften har en textur som sand och heta vindar. Den är baserad på en torr, pudrig ambra som smälter som en sandkaka på tungan. Liksom Serge Lutens Ambre Sultan och Santal de Mysore påminner dess atmosfär mig om en bastu, särskilt eftersom den dessutom har ett träinslag.

Det som skiljer L'air du désert marocain från dofterna av Serge Lutens är en underton av vad man skulle kunna kalla för Andy Tauers parfymmakarsignatur: en tjärig, rökt eller gummiartad not som är allra starkast i hans Lonestar Memories. I L'air du désert marocain lutar den åt en aromatisk örtighet (jag uppfattar vissa örtnoter som gummiaktiga, upphettat gammalt sprucket gummi närmare bestämt) som jag i vanliga fall inte har så mycket till övers för. Jag finner ofta örtdofter unkna, fadda, bittra och osöta, men det här är egentligen inte en örtdoft utan en kryddoft av koriander, spiskummin och pomerans. Det enda gröna inslaget är vetiver.

Dessutom är den precis lagom sötad med ros och jasmin, utan att bli blommig. Resultatet är fantastiskt välkomponerat och mångdimensionellt. En ganska stark och krävande doft med sin uppfriskande örtighet, mörka tjärnot och sandiga ambra, men samtidigt harmonisk och njutbar. Om man sätter näsan mot huden urskiljer man mer av de distinkta (men aldrig skarpa) och originella noterna, medan auran man blir insvept i framstår som en mysigare och mer lättburen pudrig, torrsöt, orientalisk, gyllene ambra.

http://www.tauerperfumes.com/

Feminister och filmstjärnor

2006-10-08T13:16:00.000+02:00

Veckans bild är ett foto jag tog förra sommaren (eller var det förrförra?). Modellen är Therese S från Stockholmsgruppen People.

Veckans lukt: Nivea Deodorant Pearl & Beauty, som har den goda smaken att dofta lite vagt myskigt i stället för liljekonvaljechock eller något sådant föga armhålevänligt.

Veckans smak: Pizza från "Tjuven" på Studentvägen.

Veckans känsla: Irritation över det första krånglet med min älskade svarta dator. (Hur ska jag klara mig med hackande DVD-ljud när datorn är det enda jag har att se på film med? Och sedan när betyder "regionsfri" att man kan byta region ett begränsat antal gånger?)

Veckans ljud: Emmons solospelning på Östgöta nation.

Veckans syn: Linn som Marlon Brando i The Wild One (foton kommer när jag har framkallat filmen).

Veckans sinnesintryck: Hur kan feministen Joss Whedon skapa så trista och klyschiga kvinnoporträtt i Serenity? En ganska intetsägande stark krigare utan intressanta psykiska issues får uppväga en naiv lantlolla, en sensuell, softad New Age-hora och en standardpsychoflicka. Varför kunde inte kaptenen eller machosvinet fått vara kvinnor och horan man i denna sf-framtid där allt är möjligt? (Strängt taget är det ganska illa ställt med kvinnorollerna i den extremt mansdominerade Angel också, men det är lättare att bortse ifrån när man bjuds på Wesley, Spike och Lorne.)

Veckans länk går till min egen fotohemsida som har fått ett välbehövligt ansiktslyft efter en serverkrasch. Än så länge har jag knappt hunnit ladda upp några foton i galleriet, men man kan åtminstone se hur den nya layouten ser ut.

http://caltha.atomkinder.net

Comme des Garcons Palisander & Sequoia

2006-10-06T16:52:00.000+02:00

Eftersom jag ändå inte lär testa något mer ur Comme des Garcons Series 2: Red kan jag passa på att tipsa om de två trädofterna Palisander och Sequoia. Rose och Carnation är för blommiga för att intressera mig och Harissa sniffade jag på som hastigast på Cow Parfymeri i Stockholm men fann märkligt blaskig och sval och och nästan äcklig i stället för den varma, chiliheta doft jag väntat mig.

Palisander är en varm, nästan spritig, och kryddig trädoft. Jag urskiljer inga specifika noter, men träet är palisander och cederträ och kryddorna röd chili och saffran. Dessutom ingår myrra. Den påminner mig om Les Néréides Oriental Lumpur, inte bara för kryddornas skull utan för att de båda delar en liksom ren, nästan tvålig, underton under det röda, heta, kryddiga. Det låter kanske äckligt, jag som inte är något fan av rena dofter skulle i alla fall tycka det, men det är det inte. Däremot gör det den lite svårburen, strikt i stället för mysig. Jag känner inte riktigt att jag kan bära upp Palisander. Det skulle krävas en sådär riktigt avslappnat välklädd och elegant affärsman för det. En liten varning dock: av någon för mig obegriplig anledning finner min flickvän doften direkt motbjudande.

Sequoia: Sequoia är mildare, svalare, sötare och mer distinkt trädoftande. Till skillnad från Palisander har den en spritnot (rom), men jag tycker egentligen att den luktar mindre spritigt. Den där berusande skärpan skulle kunna vara bara den starka doften av alldeles nyfällda träd, drypande av kåda och sav. Den påminner mig faktiskt starkt om ett sågverk eller virkesupplag, utomhus i den svala, fuktiga luften. Tränoterna är exotiska, men för min del hade det lika gärna kunnat vara tall, gran och björk. Dessutom känner jag tydligt en sötma som av honung, men inga söta noter finns listade.

http://www.cowparfymeri.se/system/search/search.asp?brandid=21&branchid=2&catid=2&container=14

Comme des Garcons: White

2006-10-05T18:30:00.000+02:00

Dagens inlägg handlar om Comme des Garcons White, som jag först luktade på på Cow Parfymeri i Stockholm under Pride och nu äntligen har beställt ett prov av.

White är fantastisk. Den är allt det jag inte brukar gilla: mintsval, en blandning av varma och kalla noter, blommig... Ändå älskar jag den. Jag kan inte nåla fast den, inte placera in den i en doftfamilj. Den är blommig av liljekonvalj och ros, fruktig av granatäpple, söt av vanilj, träig och kryddig, utan att någon av dofterna dominerar. Den har helt klart en Comme des Garcons-signatur i form av den där syntetiska, svala tonen och en nästan rökelseaktig cederträbas.

Framför allt är den sval, sval och ren som nyfallen, vit snö, utan att för en sekund luta över i de skarpa och artificiella noter jag vanligtvis förknippar med "svala" dofter. Sval, men mjuk. Snö, inte frost eller is eller kallvatten. Doften Snövit skulle bära.

Guerrilla 1 och 2, som jag också fick prover av idag, har en liknande sval ton, men är mer aggressivt artificiella och inte alls lika bra. Jag kanske skriver något lite mer detaljerat om dem senare, nu måste jag springa.

Uppdatering: Jag har inget att tillägga om Guerrilla-dofterna, förutom att 2 luktar lite som (artificiella) snötäckta hallon, men om du är nyfiken på dem är jag villig att byta bort mina prover mot någonting på min önskelista (se Basenoteslänken till höger).

http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=21603&section=1