Nostalgi

Veckans bild får bli veckans bilder: fler dragkings ur mormors fotoalbum. Den här gången är det faktiskt en släkting med på bilderna, mormors mor, dock aldrig i drag. Jag tror bestämt att bruden är en dragqueen också, men teatertruppen verkar ju helkvinnlig i övrigt så jag kan ha fel.

Veckans lukt: Histoires des Parfums 1740 Marquis de Sade. En i mitt tycke utmärkt läderdoft som dock fick min flickvän att rynka på näsan. (Jag kanske borde komplettera mina recensioner med "civilingenjören säger" och små ikoner i form av en rynkad näsa, ett leende och en bit äppelkaka.)

Veckans smak: Glögg och pepparkakor.

Veckans känsla: Att se ljust på framtiden igen, trots att jag är dömd till att bli arbetslös kulturarbetare.

Veckans ljud: Återupptäckt black metal ur skivsamlingen efter att i stort sett bara ha lyssnat på glättig musik de senaste åren. Mycket black metal framstår dock som rätt glättig genom att helt enkelt vara så bombastisk och kitschig och/eller ofrivilligt komisk.

Veckans syn: Mormors alla gamla fotoalbum. Synd att det inte är någon ordning och reda i dem alls, men det är spännande bara att titta på bilderna och försöka gissa när, var, hur och vem?

Veckans sinnesintryck: Första advent med glögg och Charlie and the Chocolate Factory. Det finns ingen ursäkt till att inte CatCF omedelbart skulle införlivas i gaykanon. Den är camp, den är kitschig, den är musikal, den har till och med inslag av konstsim och transor och en uppenbar fjolla i huvudrollen, för att inte tala om prince Pondicherry! Att den officiellt sett är en barnfilm har då aldrig utgjort ett hinder tidigare, och den är för övrigt alldeles för sjuk och alldeles för bra för att ödslas på barn som ändå inte hänger med.

Veckans länk går till en uppsats där jag bevisar ovanstående tes:

http://www.gender.uu.se/C-uppsatser/Tove_Solander.pdf

L'Artisan Parfumeur: L'eau du navigateur

Den här recensionen av Colombina där hon beskriver L'Artisan Parfumeurs L'eau du navigateur som en piratparfym helt i min smak fick mig att beställa ett prov: http://perfumesmellinthings.blogspot.com/2006/09/perfume-review-lartisan-leau-du.html
Det står att den är tagen ur produktion, men jag undrar om det inte bara gäller för den amerikanska marknaden, för den finns i alla fall fortfarande både i L'Artisan Parfumeurs egen webshop och på Wuchsa. Följ hur som helst länken och läs Colombinas eminenta blogg Perfume-Smellin' Things. Jag har nästan bestämt mig för att rösta på den som bästa parfymblogg i Basenotes årliga omröstning, i hård konkurrens framför allt från Perfume Posse.

L'eau du navigateurs noter som kaffe, trä och läder fick det att vattnas i munnen på mig, och jag var övertygad om att det skulle vara en mörk, maskulin, lätt gourmetartad "comfort scent" med ett inslag av läder. Kanske något i stil med favoriter som Parfumerie Generales Aomassaï och L'eau d'Italies Bois d'Ombrie. På sätt och vis är det en mörk, maskulin, lätt gourmetartad "comfort scent". Men den är också distinkt "vintage" i stilen, vilket jag kanske borde ha förstått eftersom den är skapad på 70-talet och inte någon moderiktig nyskapelse.

Det som framför allt ger den ålderns patina är förmodligen lädret och myrran, kanske även kryddorna. En liknande sötsyrlig, unken lädernot återfinns i Robert Piguets Bandit, Montales Aoud cuir d'Arabie och Parfums de Nicolais Vie de chateau. Andra liknande dofter utan läder är Frederic Malles Noir Epices, Parfumerie Generales Harmatan Noir, Art of Perfumerys No. 6, Carons Coup de Fouet och Jean Pascale pour homme.

Vissa av dessa gillar jag trots den fadda tonen, andra rynkar jag på näsan åt. L'eau du navigateur hamnar ändå i slutändan bland de förstnämnda. I den får inte bittra, sura, sträva örter och kryddor ta överhanden, som jag ofta tycker att de gör i vintagedofter. De balanseras av en viss fyllighet och mjukhet, förmodligen mycket tack vare just läderinslaget. Kanske är det också kaffelikören som finns listad bland noterna som räddar den med en viss välkommen sötma, trots att jag inte kan urskilja något kaffe per se.

http://www.laboutiquedelartisanparfumeur.com/product/product.php?mainlevel=1&secondlevel=116&thirdlevel=120

Tauer Perfumes Orris

Ursprungligen skickade Andy Tauer ut gratisprover av Orris till hugade läsare av hans blogg, och det var meningen att det skulle bli det enda som tillverkades av doften. Jag anmälde aldrig mitt intresse eftersom det var en irisdoft, men den blev så hajpad av alla som hade testat den att han beslutade sig för att släppa den i en begränsad upplaga för att tillgodose efterfrågan. Den här gången kunde jag inte motstå min nyfikenhet, särskilt inte eftersom jag bekantat mig med och uppskattar hans parfymmakarstil.

Orris har onekligen Andy Tauers signatur. Det är inte någon tung och söt blomdoft, inte heller en lätt och ljuv. I stället är den ganska stram, torr och osöt, med ett inslag av den typiska rökiga, tjäriga ton som dominerar Lonestar Memories och kan anas i L'air du desert Marocain. Det är en grön blomdoft, grön och kryddig som lavender, men den har också irisens typiska nästan tvåliga skärpa och kyliga edge som av en knivsegg.

Jag tycker bäst om den atmosfär av doften som kan anas i luften omkring mig. Den är mjuk och fyllig, som den smöriga lädernoten i Montales Aoud cuir d'Arabie. Men det är inte läder de delar, det är aoud, eller agarträ. Sandelträ och ambra bidrar säkert också till mjukheten, och rosen adderar en aning sötma. Jag kan dock inte uppskatta en doft bara för vad man kan ana av den i luften. Jag måste uppskatta den hela vägen, och vilja sitta med näsan klistrad mot huden. Det vill jag inte med Orris. Den luktar alldeles för mycket som att jag har skurit mig med en rostig kniv och tvättat såret med stark tvål.

Efter några timmar mildras den stickiga, tvåliga skärpan till en sötare och mer generisk blomnot. Basnoterna blir också mer gummiartat mjuka och aromatiska, snarare än rökigt sträva. Det är en förbättring, men inte tillräckligt för att jag ska vilja behålla den. Mitt prov finns tillgängligt för byteshandel ifall någon är intresserad. De som uppskattar kyliga blomnoter som iris och viol, och vars hud inte förvandlar dem till tvål, kommer säkert att älska den.

http://www.tauerperfumes.com/

Vild ungdom

Veckans bild är den utlovade av Linn som Marlon Brando, om än i James Deans klassiska pose. Färgeffekten är vänddia, ifall någon undrar. Jag photoshoppar inte mina foton.

Veckans lukt: L'air de rien

Veckans smak: Smörgås med chèvre, rucola, solrosfrön och honung.

Veckans känsla: Tillfälligt sammanbrott efter beskedet om att jag inte blev antagen där jag helst ville bli antagen. Akademiker är det enda jag vill bli när jag blir stor, det finns ingen plan b. Alternativet är att bli bitter och misslyckad tidningsutdelande hemmafru till min civilingengör. Och behöva be henne om parfympengar...

Veckans ljud: Kaizers Orchestra

Veckans syn: Christopher Walkens förunderligt rara och värnlösa leende, som ett barn på sin födelsedag. Kan beskådas i King of New York. (Jaja, jag ska sluta tjata. Kanske. Någon gång när jag har bytt fetischobjekt.)

Veckans sinnesintryck: Omtagning av fotosessionen där jag ligger "död" på den kalla, kalla marken, inklusive stirrande förbipasserande, eftersom de förra bilderna blev becksvarta.

Veckans länk går till Wuchsa, ett tyskt företag som tillhandahåller ett fantastiskt utbud av exklusiva parfymer. Deras prover kostar 3-4€, vilket är litet dyrare än Luckyscents 3-4$, men då får man ta med i beräkningen att de kommer i små sprayflaskor som rymmer betydligt mer än Luckyscents små standardglasrör. Man rekommenderas att ange ett par alternativ ifall några av proverna skulle vara slut, men när jag beställde fick jag i alla fall alla mina förstahandsval. Dessutom skedde orderhanteringen och frakten med ljusets hastighet. Om man ska köpa hela flaskor rekommenderar jag dock att jämföra med Luckyscents priser eftersom det kan variera ganska kraftigt och till synes utan logik på vilket ställe de är billigast.

http://www.ausliebezumduft.de/index.php?language=en

Les Nez L'antimaterière

Det nystartade, exklusiva lilla parfymhuset Les Nez erbjöd Basenotesmedlemmar gratis prover, så jag anmälde naturligtvis mitt intresse. När de äntligen kom fram, en månad efter att de hade skickats, var två av de tre små glasflaskorna som låg löst i ett vadderat kuvert krossade. Lyckligtvis var det den jag helst ville prova - L'antimaterière - som hade klarat sig, medan paketet luktade av en blanding av Let Me Play The Lion (Shakespeare-citat) och The Unicorn Spell (ingen ursäkt till detta cheesy New Age-namn).

L'antimaterière ska vara en antiparfym, lite som L'air de rien som ju också har ett namn på liknande tema. Den ska inledas med en alkoholchock på mottot att man inte ska vilseleda kunder med frestande toppnoter, sedan försvinna helt och någon timme senare återkomma som en subtil kroppslukt.

Den luktar mycket riktigt sprit i några sekunder, sedan blir den en jämnsvag mysklukt som långsamt falnar ungefär som vanligt. Den luktar vit mysk, sådan där artificiell, ren, lätt, sötad damparfymsmysk som kan återfinnas i diverse hudvårdsprodukter. Mysk som inte kan störa någon eller föra tankarna till något ohygieniskt. Parfymig mysk, till skillnad från L'air de riens naturliga, kroppsliga, otvättade mysk. Jag kallar det fegt. Ska man göra en myskdoft ska man väl göra det ordentligt. Den kan vara subtil och svag och elegant, men den borde åtminstone vara djärv, annars kan jag lika gärna köpa någon billighetsversion av feminin vit mysk.

http://www.lesnez.com/

Miller Harris L'air de rien

Så fort jag hörde talas om Miller Harris L'air de rien visste jag att jag måste testa den. Den är skapad som en antiparfym för dem som inte gillar parfymer och särskilt inte tunga, vita blomdofter. Den som har beställt den så är skådespelaren Jane Birkin, så på sätt och vis kan den kanske räknas som "celebrity perfume". Jag tänker i alla fall garanterat rösta på den som bästa "celebrity perfume" i Basenotes årliga omröstning.

Inte blev saken sämre av att den i parfymbloggar beskrevs som "skanky musk". Serge Lutens Muscs Koublaï Khän har lärt mig att jag älskar, eller åtminstone är hopplöst beroende av, "smutsiga" myskdofter. Och L'air de rien är just det. En underbart kinky mysk med vibbar av dekadent och exotiskt unken vintageparfym. Andra noter som listas är ambra, vanilj, apelsinblom och ekmossa, men jag känner bara mysk. Jag är inte den som klagar.

Namnet framstår som litet märkligt. Jag vet inte riktigt hur jag ska översätta det utan att det ska låta extremt stolpigt, men något i stil med "doften av ingenting", "atmosfären av ingenting" eller kanske bäst bara "ingenting". Det ska ju syfta på att doften inte är traditionellt parfymig, inget artificiellt pålägg av exempelvis rosor och liljekonvalj, utan mer en kroppsdoft. Men man associerar ju onekligen till en extremt lätt och skir doft som inte kan stöta någon. Det är den inte.

Tvärtom är det ju många lukta-rent-och-fräscht-förespråkare som rynkar äcklat på näsan åt mysk, och även bortsett från det kan den för vissa framstå som en påträngande och omodern kryddigt unken hippie- eller tantparfym. Om jag ska nämna några dofter den liknar blir det främst den ovan nämnda Muscs Koublaï Khän, men även Frederic Malles Musc Ravageur. Musc Ravageur är dock mer sötad (där märker jag till skillnad från i L'air de rien vaniljen och ambran) och Muscs Koublaï Khän möjligen något råare och mer barbecue-artad. L'air de rien är dock inte långt ifrån, men inslaget av apelsinblom och ekmossa ger den, trots att jag inte kan urskilja dem, en viss atmosfär av vintageparfym. Jag tänker på en äventyrlig och berest gammal dams mysigt inbodda lägenhet snarare än på orgier.

http://www.millerharris.com/products/lair_de_rien/

Sågmassakern

Veckans bild föreställer en borttagen scen ur Sleepy Hollow, som jag har sett om för vem vet vilken gång i ordningen. Jag har alltid älskat Ichabod men jag blir mer och mer svag för the hessian för varje gång... Aah, Christopher Walken!

Veckans lukt: Paul Smith Story, som enligt den finskättade flickvännen doftar nyutspruckna björklöv och därmed även bastu.

Veckans smak: Center med 75% kakao.

Veckans känsla: Att jag lyckades såga mig i benet - på scen. Ja, det är alltså ett nummer som bland annat innebär att manhaftiga skönhetsmissar i bikini sågar i en bräda. Ingen fara - bara nio snitsigt parallella sågtandsrispor, men blödde gjorde det. Jag märkte dock inget förrän jag gått av scenen.

Veckans ljud: Christopher Walkens väsande och rosslande, nu senast i Sleepy Hollow där han även vrålar för omväxlings skull.

Veckans syn: Paul Smith Story.

Veckans sinnesintryck: Nollgradig fotosession som Christopher Walken som ängeln Gabriel i Prophecy, som bland annat inkluderade att ligga på marken. Självvalt förstås, men med tanke på hur stelfrusen jag blev hoppas jag verkligen att det inte hann skymma alltför mycket för att det skulle bli några kort...

Veckans länk går hm.se där man nu kan köpa Victor & Rolfs kollektion:

http://shop.hm.com/shop/do?action=viewcampaign472victorandrolf&proddept=KAMP_472_VR_CAMP

Eau d'Italie Bois d'Ombrie

Jag har tidigare skrivit kort om Eau d'Italies Paestum Rose, en tung rosendoft jag uppskattar oväntat mycket även om den definitivt bär mig snarare än att jag bär den. Jag är alltid litet rädd att trakassera omgivningen med det narkostiska rosenmoln som uppstår efter att bara dutta på den från ett prov.

Nu har jag kommit över ett prov av den nya Bois d'Ombrie, och jag kan inte annat än sälla mig till hyllningskören. Den har en mörk, karamelliserad sötma som Lubins Idole eller Parfumerie Generales Aoimassai och en rökig lädernot. Dessutom en het kryddighet som av chili, inte olik den i Les Néréides Oriental Lumpur. Vad den kommer ifrån förstår jag inte riktigt, men kanske är det sprithettan från whisky och konjak i kombination med den kryddiga beskan i vetiver som framstår som chilikryddor i den här kompositionen.

Jag tycker mig också känna en gourmetton av kaffe eller kakao, men tro inte för den skull att det främst är en gourmetdoft. Främst är det en het, stark (som i kryddstark, inte som i ett kvävande parfymmoln) och torr doft som lätt skulle kunna klassas som maskulin. Sötman är som sötman i fin, lagrad sprit eller mörka, vuxna efterrätter. Namnet ska föra tankarna till en höstlig skog, men även om man med litet god vilja kan urskilja en chypreliknande ton av trä och torra löv så är det här snarare hösten spenderad på en herrklubb med öppen spis, skinnmöbler och inpyrd piptobak.

Jag har också gjort slag i saken och köpt Paul Smiths Story. Jag var ändå i Stockholm för ett gig med dragkinggruppen jag är med i, Odd Fellas, och kunde inte låta bli att gå in på Åhléns för att se om de hade den, och det hade de. Jag är visserligen luspank, men jag hade de 350:- på kontot de tog för 30ml, så jag slog till. Trots min passion för parfymer är det faktiskt den första parfym jag har köpt själv, i alla fall den första över hundralappen eller så. Min budget tillåter inte direkt något parfymshoppande och jag prioriterar alltid att köpa prover av många olika dofter, men ett prov kan ju inte ge mig det bästa med Story - flaskan.

Om den luktade så illa att jag aldrig skulle använda den skulle jag inte köpt den enbart för flaskan, kanske önskat mig den i julklapp. Men eftersom jag var inställd på otäckt herrhygiensaktig grapefrukt (särskilt efter de senaste dagarnas katastrofala erfarenheter av Comme des Garcons diskmedelsstinkande cologner Anbar och Citrico) charmerades jag av den naturliga fräschören av bergamott i toppnoten. Efter det blir den främst en mild och diskret vetiverdoft som är uppfriskande och nästan blir starkare med tiden. Inte så pjåkig faktiskt, definitivt inte äcklig och faktiskt inte tråkig heller.

Kartongen är också fin, fast jag trodde att den skulle öppnas som en bok på riktigt. I stället har den som en dekorativ lös framsida med svart botten under, och öppnas som vanligt upptill. Flaskan kommer väl kanske inte riktigt till sin rätt i 30ml, när så stor del av "boken" utgörs av korken, men den är ändå fin.

Escentric Molecules

Affärsidén bakom Escentric Molecules är att sälja parfymer med en extremt hög koncentration av doftmolekylen Iso E Super. Man kan tycka att det är lurendrejeri att inte göra själva jobbet med att komponera en komplex doft, utan mest isolera en doftmolekyl och förpacka den i snitsiga flaskor, men jag bryr mig inte så länge det doftar gott. Och det gör det.

Escentric 01 innehåller 65% Iso E Super samt rosépeppar, limeskal och irisrökelse. Jag faller pladask för den uppfriskande kicken av pepprighet och frisk lime. Det är dock två ganska kortlivade noter, eller åtminstone är deras fräschör kortlivad innan de reduceras till mer platta och fadda versioner av sitt forna jag. Kvar blir en kryddig tränot som är väldigt trevlig men oväntat genomskinlig, nästan vattnig på ett sätt som känns märkligt för en trädoft. Eftersom jag provade den innan Molecule 01 antog jag att det var Iso E Super, men nu tror jag snarare att det är rökelsen jag känner som den kryddiga noten. Iso E Super är förmodligen mest en skugga i bakgrunden som gör doften sådär genomskinlig och undflyende.

Molecule 01 innehåller enbart Iso E Super. Den beskrivs som en kryddig trädoft, men själv skulle jag snarare kalla den en mjuk, söt trädoft med en närmast smörig ton. Jag uppfattar den som undflyende, troligen för att näsan snabbt vänjer sig vid överdosen av en enda doftnot. Det som är lättast att uppfatta är just den där smöriga, lena, liksom genomskinliga skuggan av en doft. Om jag andas in djupt med näsan mot huden kan jag dock ana glimtar av en väldigt trevlig varm, kryddig tränot.

Min främsta invändning mot bägge dofterna är just att de är så svaga och kortlivade. Det kan mycket väl vara så att det är näsan som vänjer sig vid dem och att omgivningen fortfarande kan känna dem, men jag vill ju känna min egen parfym, det är liksom poängen.

http://www.luckyscent.com/shop/category.asp?section=1&categoryid=308

Happy Halloween

Veckans bild är ur The Rocky Horror Picture Show, ett av filmhistoriens största mästerverk och en Halloweentradition.

Veckans lukt: Halloweendofter såklart! Några exempel är Black Phoenix Alchemy Labs Devil's Night, DSHs Halloween, Atropa's Cottages All Hallows Eve, GothRosarys Samhain och Ayala Moriels Black Licorice.

Veckans smak: Sockerchocksmycket godis på skräckfilmskväll.

Veckans känsla: Jag ville ju ha Halloweenstämning, inte julstämning redan! Snöstorm är bara mysigt om man själv är varm, och det är man inte med under tjugo grader inomhus.

Veckans ljud: Vincent Prices röst.

Veckans syn: Victor & Rolfs samarbete med H&M. Med undantag för alla hjärtapplikationer och de väl crazyfula tröjorna med tryck och avvikande detaljer vill jag ha det mesta från både dam- och herrkollektionen.

Veckans sinnesintryck: White Zombie med Bela Lugosi.

Veckans länk går till ett lagligt arkiv för nedladdningsbara filmer som upphovsrätten har upphört på.
http://www.archive.org/details/movies