Svalkande sommardofter

Jag har ju uppenbarligen inte tid eller motivation nog att parfymblogga nuförtiden, men jag provar fortfarande nya parfymer och jag tänkte passa på att använda bloggen till att skänka bort ett antal parfymprover jag har rensat ur min samling. Men först, när jag ändå bloggar, några tips på dofter som passar den varma årstiden:

Annick Goutal Un Matin d'Orage doftar verkligen ljuvligt: som att sätta näsan intill det fjuniga skalet på en omogen persika som ännu hänger på trädet. Nu finns det visserligen ingen persika eller annan frukt (förutom citron) bland de listade noterna, så det är troligen en illusion skapad av blomnoterna. Magnolia har jag för mig kan lukta sådär litet fruktigt, fast på ett svalt och osött vis som omogen, hel frukt, långt ifrån att sätta tänderna i drypande saftigt fruktkött. Gardenia ska ha huvudrollen bland blomnoterna, men här finns inget av de skarpa, blåmögelaktiga noter som kan finnas i gardeniaparfymer och inte heller den berusande tunga sötma man känner när man stoppar näsan i en gardeniablomma. Däremot anar jag en skymt av gardeniadoft i luften (med näsan mot huden dominerar persikointrycket) - en sval, behagligt diskret doft som en ensam gardenia känd på avstånd en regnig dag, verkligen inget drivhus fullt av gardenior! Un Matin d'Orage betyder ungefär "stormig morgon" och ska vara inspirerad av en japansk trädgård efter en regnstorm, när det börjar klarna upp. Det är ett passande namn, för parfymen har en sval och våt och "mulen" känsla: dofterna av trädgårdens frukter och blommor uppfriskade och dämpade av regnet.

Heeley Sel Marin luktar inte uppenbart havssalt, men gör ändå ett någorlunda maritimt intryck: svalt, friskt, fuktigt och diskret saltstänkt utan minsta spår av död fisk eller rutten tång. Lyckligtvis finns här heller inga spår av aggressivt artificiella akvatiska noter! Det inslag som gör starkast intryck på mig är den otroligt naturtrogna björksavsdoften, som jag inte precis associerar med hav. Överlag är doften mer träig än vattnig, med ett tydligt inslag av cederträ vid sidan av björken, som att känna en svag havsbris befriad från strandens skarpa lukter under en skogspromenad.

Hèrmes Un jardin en Mediterranee uppfattar jag som ett lättillgängligt alternativ till frodigt gröna dofter som Miller et Bertaux Green, green, green and green, Parfums Delrae Bois de Paradis och Byredo Pulp. Mest liknar den nog Bois de Paradis - den är fruktigare än Green, green, green and green men mindre fruktig än Pulp. Den enda fruktnot som står listad är fikon, men här finns inget av den frontalkrock mellan lent mjölkiga och fränt gröna noter jag ryggar tillbaka för i den flesta fikondofter. Doften är i stället söt och saftig med vad jag inbillar mig är inslag av persika, ananas och kokos. Faktum är att den får mig att tänka på tropikerna snarare än medelhavet. Den är dock ingen ren fruktcocktail - en del av sötman är helt klart den vegetativa, nästan spritiga sötma som kan finnas i tränoter och som även återfinns i Green, green, green and green. Un jardin de Mediterranee är en idealiserad paradisträdgård där frukterna dignar från träden - jag kommer att tänka på Miltons Paradise Lost, där Adam och Eva har ett sjå med att röja stigar i den prunkande Edens lustgård och frakta bort solmogen frukt som samlas i drivor fortfare än de hinner äta den.

Humiecki & Graef Eau Radieuse nämner jag för dess naturtrogna rabarbernot, som att bita i en rabarberstjälk så sur att smaklökarna krullar ihop sig! Det här är en rå och sträv rabarber som kan sorteras in under gröna noter, till skillnad från den sötsyrliga, skära Comme des Garcons Sherbet Rhubarb som snarare hör hemma bland fruktiga dofter. Tyvärr är resten av doften en ytterst ordinär, lätt akvatisk, "fräsch herrdoft" av värsta sort.

Le Labo Bergamote 22 påminner mig starkt om min älskade Miller & Bertaux Green, green, green and green, fast med en läskande toppnot av bergamott. Hela doften är också lättare, mer transparent och grönare än Green, green, green and green, som jag trots namnet uppfattar som en mer varmt, naturligt, träigt brun doft. Den bästa somriga citruscologne jag har stött på, även om jag på grund av likheten med min favorit inte tror att jag behöver en flaska för det priset!

Olivier Durbano Jade är läskande som Annick Goutals Duel är läskande: som osötat iste. På ett stram, torr bas av mate vilar mjukt diskreta noter av grönt te, anis, mint, grönt äpple och gräsklipp (de två sistnämnda är bara vad jag tycker mig urskilja och inget som står listat) som en polerad, grön ädelsten. Doften liknar ingen annan jag har testat och är värd ett omnämnande bara därför.

Parfumerie Generale (är det meningen att man ska tänka på paralysie generale?) L'eau rare matale och Hyperessence matale är de perfekta svarta tedofterna: rökiga och tjäriga utan att för den skull bli unkna eller alltför bittert aromatiska, tvärtom friskt citrusiga nog för att kunna bäras sommartid. De är lika varandra, men Hyperessence matale förefaller vara den renare, "mörkare", men samtidigt citrusfriskare tedoften, medan L'eau rare matale är en aning mildrad med söta, blommiga och nästintill mjölkiga noter. Om du som jag tycker att Bulgari Black är för mesigt mjuk men Comme des Garcons Leaves Tea för fränt gummiartad ska du testa dessa!

Profumi del Fortes Tirrenico blir jag inte riktigt klok på vad jag tycker om. Ena sekunden gläds jag åt den mest naturtrogna havsbrisparfym jag har känt, blandad med träiga, citrusiga och blommiga dofter som från en medelhavsträdgård. Andra sekunden tycker jag att själva saltvattenackordet är lika lika vidrigt metalliskt, fatt (så kan man nog inte böja fadd, nej!) och stagnerat som i Humiecki & Graefs Skarb (som påminde mig skarpt om Etat Libre d'Oranges outhärdliga Secretions Magnifiques) och att resten av doften mest luktar rengöringsmedel. Ingenjörn säger "hotelltvål" och "rutten vattenmelon". Avgör själva - jag tycker absolut att denna obskyra doft är värd ett test!

Villainess Grundy har jag länge avnjutit i tvålform för dess fulländade gröna mossdoft, och nu finns den även som sugarscrub, lotion, lermask och parfymolja. Parfymen är tyvärr sötunknare än tvålen, med ett starkare inslag av bay rum, eller om det är så att doften tyvärr har ändrats till det sämre i alla produkterna - de tvålar jag köpte samtidigt med parfymen har en mer beigebrun, möjligen khakigrön, färg än min gamla, mossgröna tvål. "Systerdoften" Jade, som jag än så länge enbart har testat i tvålform, är förresten också väldigt grön och fin, men mindre dovt, fuktigt mossgrön, mer åt det skarpt gröna galbanumhållet med blomnoter därtill.

Och så till själva bortskänkningen! Principen är som vanligt först till kvarn - skriv en kommentar till det här inlägget och lista de prover du vill ha (det går utmärkt att välja alla, det blir ju mindre jobb för mig att skicka allt i ett paket)! Du ser ju själv direkt om du har fått första tjing eller om någon annan har hunnit före, så maila mig samtidigt - innan du glömmer det - din postadress (mailadressen finns i min profil till höger) så att jag kan skicka proverna du har tingat. Du behöver absolut inte skicka mig något i utbyte - jag vill bara bli av med proverna hur som - men jag tar tacksamt emot parfymprover om du råkar ha några över. Följ i så fall länken till min Basenotesgarderob i högermenyn för att se vad jag redan har testat så du inte i onödan skickar något någon annan skulle ha mer glädje av.

De flesta av mina prover är små dekanterade 1ml provrör, men vissa är större, vissa är sprejprover och vissa är originalprover från tillverkaren. Somliga är bara halvfulla, somliga knappt använda alls. Jag ids inte beskriva varje prov så ni får ta dem som de är enligt devisen att gratis är gott! Här är hela listan:
Alexander McQueen: Kingdom
Annick Goutal: Ce Soir Ou Jamais, Eau de Charlotte, Folavril, Sables, Vetiver
Armani: Ambre Soie, Diamonds
Aroma M: Geisha Hana-Cha
AvaLuxe: Kiss, Urchin, Vamp
Burberry: Brit
Calypso: Chevrefeuille, The
Caron: Bellodgia, Nuit de Noel
Carven: Ma Griffe
Christina Aguilera
Comme des Garcons: Lime
Creative Universe: Vita
Czech & Speake: Citrus Paradisi
D'Orsay: Arome 3
Demeter: Snow
Diptyque: Do Son, Jardin Clos, L'Ombre dans l'Eau
DSH: Bamboo Pulp, Firefly, Fresh Ginger, Khyphi
Grey Flannel
Guerlain: Chamade pour homme
Hermes: Rouge
Hierbas de Ibiza
Hugo Boss: Femme
Jean Patou: Colony
Le Labo: Ambrette 9, Fleur d'Oranger 27, Jasmin 17, Neroli 36
Le Prince Jardinier: Bouton de Rose
Les Nez: Manoumalia
Montale: Chocolate Greedy, Red aoud
Ormonde Jayne: Ta'if
Parfum d'Empire: Aziyade, Yuzu Fou
Parfums de Nicolai: Baladin, Eclipse
Parfums de Rosine: Ecume de Rose, Poussiere de Rose, Twill Rose
Parfums Delrae: Amoreuse
S-Perfumes: S-ex
Tauer: Vetiver Dance
Washington Tremlett: Royals Heroes 1805

Serge Lutens: Tubereuse Criminelle

Alltså jag vet inte med den där bensinen eller vad det är folk brukar påstå att Tubereuse Criminelle luktar, jag tycker mest bara att den luktar tuggummi. Urk. Eller okej, kanske litet lösningsmedel också, som att sniffa en silverpenna. Och det går aldrig bort, den där tuberosen som ska dyka upp efteråt känner jag inte mycket av. Visst, det finns någon slags på samma gång blaskig och syntetiskt sötsliskig blomnot vid sidan av silverpennan och tuggummit, men det sker ingen utveckling att tala om. Jag erkänner mig besegrad: jag trodde mig gilla knäppa dofter men Tubereuse Criminelle är bara vidrig. Den känns infantil i all sin konstighet, inte vågad eller djärv på ett moget sätt, även om jag känner att det är dubbelmoral av mig att plötsligt lägga in en negativ värdering i infantila nöjen... Men såhär då: Tubereuse Criminelle är en väldigt blonderad och väldigt gapig tonårsbrud med string som sticker upp ovanför byxorna som tuggar tuggummi med öppen mun och sprejar tags. Kriminell som i klotter, inte som i film noir. Sedan är det upp till er om ni tycker att det låter som ett fantastiskt stilideal...

Bortskänkes: Lätt begagnade men från början endast halvfulla prover av Tubereuse Criminelle, Iris Silver Mist och Encens et Lavande. Först till kvarn med att kommentera!

Thierry Mugler: Alien

Tack vare en generös läsare av bloggen (förlåt, tack Annelie ska det ju vara!) fick jag ett prov av Thierry Muglers Alien. Jag har ofta sett doften utan att ha övervägt att testa den, förrän jag såg någon rekommendera den som en bra och udda jasmindoft och blev litet nyfiken. På papper verkade den också övervägande blommig, men det som slår mig när jag testar den på huden är hur mycket den har gemensamt med A Men. Om jag skulle gissa skulle jag tro att A Men var herrversionen av Alien, inte Angel. De delar samma torrt aromatiska (inte mustiga eller jordiga!) patchouliackord, men i stället för lavendel och kaffe dekoreras Alien av något i stil med mandarin och jasmin. (B Men är också uppbyggd på en snarlik bas men med fruktigare och vattnigare toppnoter - tyvärr inte den utlovade rabarbern.) Det är svårt att hitta några utförliga notlistor så jag vet inte exakt vad det ska föreställa.

Både blom- och citrusnoten är hur som helst utpräglat syntetiska, sådär onaturligt svala, starka, rena och klara som är så vanligt bland massmarknadsparfym (tänk Burberry till exempel). Jag har ofta svårt för den typen av dofter men inte i Alien. Det passar ju tvärtom utmärkt att en doft med det namnet är litet stålkall, kemiskt ren och hermetiskt tillsluten från kontamination av organiska doftmolekyler. De noter jag hittade säger något om ett solackord, och ja, det är något lysande över Alien, men snarare vitt månljus över karga månkratrar (den jordande patchoulibasen). Cashmere nämns också, och även om jag inte uppfattar doften som varm eller gosig så har den något av en cashmerens behagliga lenhet. En svalt elegant vit cashmerekofta.

Så värst underlig eller originell finner jag inte doften, trots talet om månkratrar - tror den ska ha ett rykte i den stilen, som svårburen? Den känns snarare bekant, som om jag har känt den på många människor, men kanske är det bara likheten med andra dofter. Hur som helst finner jag den väldigt tilltalande - på något sätt samtidigt lugnande och skärpande, chic utan att kännas för "uppklädd", en doft man kan bära när som helst utan anstränging men ändå långt ifrån typiska "comfort scents"...

Flankern Alien Eau Luminiscente i lika gräslig orange flaska som det violetta originalet är gräsligt är också helt okej. Förutsägbart nog är den "fräschare" med mer betoning på citrus (mandarin) och mindre på blommor och basnoter.

Bortskänkes: prover av Ivoire de Balmain och Fendi.

Miller Harris: Fleurs de Sel

Den underbare britten Lee, som tyvärr inte längre skriver för Perfume Posse, beskrev Fleurs de Sel som "Miss C. Sage goes to visit holistic uncle Sam Salt at the seaside for some shoulder salve." Det är en träffande beskrivning, eftersom Fleurs de Sel är olik det mesta andra i parfymväg. Han tyckte att den påminde for mycket om ett spa och jag var beredd att hålla med, särskilt med tanke på att jag har dåliga erfarenheter av salvia som parfymnot. Å andra sidan älskar jag timjan och rosmarin och Fleurs de Sel är inte sådar tätt, dovt, bittert örtig som dofter i genren aromaterapi/hälsokostaffär brukar vara. Den tar det "hälsosamma och naturliga" temat men gör det elegant lätt och transparent på nischparfymvis. Doften är aromatiskt örtig på ett stramt, inte strävt, torrt, inte unket, sätt. Och saltet är bara salt, utan läbbiga alger eller syntetisk havsbris, och därmed härligt uppfriskande. Det märks att Fleurs de Sel är inspirerad av saltgruvor snarare än av havssalt.

När jag först testade Fleurs de Sel tyckte jag att den var mer intressant än tilltalande och att Sel de Vetiver nog var den enda saltstänkta doft jag behövde. Men i sommar har jag känt ett sug efter salta dofter och de två är så olika att jag skulle vilja ha flaskor av båda: Sel de Vetiver våt och grön, Fleurs de Sel torr och brun. Det är definitivt en brun doft, örtig men inte grön. Jag föreställer mig den som kryddväxter sönderbrända av solen på sprucken sandjord täckt med ett lager salt. Den påminner mig också om de örtagårdar omgivna av tjärade plank som är så vanliga i York - inte nytjärade plank utan gamla grånade som avger en subtilt saltig doft i solgass (eller så är det bara associationen mellan tjära, båtar och hav). Namnets blommor (iris, narciss, ros) urskiljer jag inte annat än som en smakfullt återhållen sötma, däremot känner jag en skymt av basnoterna trä och vetiver.

Fleurs de Sel tillhör kollektionen Nouvelle Edition som endast säljs i Miller Harris egna butiker och på hemsidan, men det är en sanning med modifikation. Harrods har nämligen fått tillåtelse att ta in en parfym ur denna kollektion utöver de vanliga, och sist jag var där var denna enda Fleurs de Sel.

Som ett tips till de som inte är beredda att punga upp för Fleurs de Sel: YSL Rive Gauche pour homme är en okej ersättning. Den inleds aggressivt metalliskt, men den metalliska kylan mjuknar efterhand till en saltighet som i kombination med örter paminner om Fleurs de Sel. Örterna i Rive Gauche känns dock inte lika "äkta" och distinkta utan mer som en klassisk örtig/träig herrdoft - lite ettrig, lite unken - och överlag är doften mindre "naturlig" och mer "parfymig". Den har också något av den där svala, vattniga tonen som är så typisk i herrparfymer, vilket får saltet i den att kännas mer som havsbris. Personligen föredrar jag den varmare, torrare och mer karakteristiska Fleurs de Sel tillräckligt mycket för att köpa den dyrare doften om jag köper någon. Ska det vara så ska det vara. Men Rive Gauche är tillräckligt lik för att heta "Fleurs de Sel pour homme" i stället. (Damversionen av Rive Gauche är en helt annan femma, en otäck röra av värsta sortens skarp "gammal parfym", rotselleri, fänkal och trolldeg...)

Bortskänkes: En stor samling prover ur Dawn Spencer Hurwitz dyrare Parfums de Beaux Arts-kollektion: Arome d'Egypt, Cimabue, Eau de Vie, Giardini Segreti, Jitterbug, Piment et Chocolat, Sienna och Umber. De här proverna är rätt dyra så passa på - först till kvarn med att kommentera som vanligt!

Editions de Parfums Frederic Malle

Angéliques sous la pluie: Jag vet inte hur angelika (eller kvanne) luktar, så för mig är Angéliques sous la pluie främst en pust av enbär (en i mitt tycke förbisedd doftnot) som mjuknar till en varm, kryddig cedertränot. Möjligen kan jag urskilja en viss grön beska som kan vara blomnoten. Trots namnet - angelikor i regnet - frammanar doften inte någon känsla av regnvädersdag, då den snarare är varm och torr. Den är också undflyende och kortlivad - jag undrar just om jag är luktblind för något i den?

Bigarade Concentrée: Jag bad om ett prov av den uppfriskande skalbeska citruscologne Cologne Bigarade när jag var på Les Senteurs (och köpte Five O'Clock Au Gingembre, mmm!) men de hade för lite kvar i testern för att göra ett prov så jag fick i stället Bigarade Concentrée, som luktade mycket mörkare, bittrare och kryddigare och knappt alls citrusigt ur flaskan. På huden har den dock samma härliga chock av citrusskal - "bitter orange", men det skulle kunna vara citronskal också. Basen är kryddig på ett varmt, sött sätt snarare än på det strama, bittra sätt som är typiskt för herrcologner, och effekten påminner om en syrlig fruktkompott eller bärpaj kryddad med kanel och kryddnejlika. Några kryddnoter finns dock inte listade så den kryddiga värmen måste komma från hö och cederträ. Doften genomgår en ovanlig utveckling - den blir transparentare, mindre "tät", på ett sätt som gör att den framstår mindre som en gourmetdoft och mer som en grön doft. Nu kan man urskilja att sötman är en blommig sötma, fast jag skulle ha gissat på jasmin snarare än den angivna rosen. Sedan falnar sötman och kryddigheten helt och doften slutar i en viskning av grön citruscologne - det känns nästan som att den går baklänges eftersom det som logiskt borde vara basnoter försvinner först medan typiska toppnoter blir kvar!

Carnal Flower: Jag tycker i de flesta fall direkt illa om vita blomdofter, så det får nog ses som ett tecken på Carnal Flowers storhet att den luktar utpräglat som en Stor Vit Blomdoft utan att ha något av de vaxiga, akvatiska, ruttnande, tvåliga eller bara billigt fejktropiska inslag jag avskyr i de flesta dylika. Jag tror att det till största delen hänger på att doften inte är sval, som de allra flesta vita blomdofter, utan varm och gjord för att gifta sig med hudkemin, i stället för att antingen bli dålig och fadd i reaktion med kroppsvärmen eller bara sitta där som ett artificiellt kyligt och "fräscht" tillägg som skär sig med kroppslukten (som jag uppfattar att nästan alla massmarknadsparfymer gör). Att doften är varm, krämig och en aning pudrig snarare än kall och vattnig gör att jag inte uppfattar den där gröna kryddigheten i blomnoten som förruttnelsens pikanta skärpa. Det kan också vara så att min tolerans för just tuberos är högre än för exempelvis vita liljor, som jag hyser en brinnande avsky för. Jag övervägde trots allt att behålla mitt prov av Diptyques lättviktiga men för all del vackra tuberosdoft Do Son. Det föll på att den inte alls kändes som jag, och det gör inte Carnal Flower heller, men jag kan inte förneka doftens skönhet och storhet. Jag trodde inte att jag skulla känna för att lukta som ett fång gammaldags feminina vita blommor med mindre än att jag blev bjuden på bal på slottet, men faktum är att jag kommer på mig själv med att längta efter Carnal Flower mest hela tiden. Dess varma blomnot matchar oväntat bra till kylig vårgrönska, även om jag bara ska till affären och inte bär någon matchande balklänning. Uppmuntrad av framgången med Carnal Flower kände jag en viss plikt att utforska resten av tuberosdofternas hall of fame - Robert Piguet Fracas och Serge Lutens Tubereuse Criminelle - men de påminde mig bägge om allt jag avskyr med blomdofter.

Cologne Bigarade: Cologne Bigarade och Bigarade Concentrée luktar väldigt olika ur flaskan - colognen citrusigare och concentréen kryddigare - men på huden är de så gott som identiska. Cologne Bigarade har samma citrusnot av skal snarare än saft och samma varma, söta, kryddiga toner som påminner mig om vintriga nejlikeapelsiner snarare än somriga citruscologner. Cologne Bigarade är lättare men har samma "omvända" utveckling från kryddig toppnot till ett sista spår av friskare citrus. När jag testar dem sida vid sida på varsin handled känns den inledande citrusnoten i Cologne Bigarade saftigare och "gulare" än Bigarade Concentrées apelsinskal. Colognen är också transparentare medan concentréen har mer av nästan marsipanartad bittersötma.

En Passant: Den legendariska En Passant som jag har varit nyfiken på så länge men avstått ifrån på grund av skräck för gurk- och vattennoterna... För mig är det inget doftäventyr med nybakat bröd, utan helt enkelt en trogen vit syréndoft, och vackert så. Det är verkligen vita syréner - skira och lite "inbyggt" vattniga men ändå med ett visst "bett" som syréner har - inte den där tunga, kryddigt skarpa honungssötman i lila syréner. Eller möjligen halvutslagna lila syréner på avstånd en regnig morgon. Det doftar som syréner i regn, inte syréner i sol - jag kan mycket väl vara influerad av tidigare recensioner men jag ser regntunga blomklasar och nedfallna blommor på våt asfalt framför mig. På grund av den där naturtrogna lilla skärpan som syréner har kan En Passant möjligen bli enerverande eller till och med huvudvärksframkallande i längden trots sin transparens - precis som en bukett syréner inomhus kan bli det hur gott de än doftar. Fast det kan bero på att jag sitter med näsan klistrad mot handleden - det inträffar troligen inte om man bara känner en pust av doften stiga upp från huden då och då...

French Lover: Min klichébild av en fransk älskare är långt ifrån en sådan karlakarl som den här doften antyder. Ur svensk klyschhorisont kanske en spansk eller grekisk älskare med ordentligt med hår på bröstet skulle passa bättre, men French Lovers manlighet är inte tillräckligt slipprigt förförisk för det heller. I USA heter doften Bois d'Ombrie för att inte skrämma bort frankofober, och jag är inte så säker på att bilden av en snigelätande, pladdrande neurotiker med en baguett i armhålan går hem i Sverige heller. Därför presenterar jag härmed ett nytt namn speciellt anpassat för den svenska marknaden: NORRLÄNDSK ÄLSKARE. Sten-Åkes stora passion här i livet är trä. Han jobbar på sågverk och har en svarv i hobbyrummet. På lördagkvällarna drar han på sig finskjortan och går ut på danslokal, men törs inte dansa för att inte verka omanlig. Hans förförelsestrategi går ut på att placera en drink framför den utvalda under tystnad och vänta och se om han blir örfilad. Till fest har han en olycklig vana att hälla på sig för mycket av den billiga aftershave han fick i present på åttiotalet, men lyckligtvis är han typen som svettas bort alla parfymer på nolltid. När det aggressivt akvatiska rakvattnet dunstat bort kommer den varma, trygga doften av nysågat trä som alltid omger Sten-Åke till sin rätt. Om du faller för hans tystlåtna charm och lutar dig riktigt nära under tryckaren du har tjatat till dig kan du ana en skymt av granskog, brandrök och varghund...

Iris Poudre: När jag testade Iris Poudre på papper uppfattade jag den som en härligt krämig och pudrig irisdoft, en riktig "comfort scent", men på min hud är den dessvärre betydligt mindre inbjudande. Dels visar sig irisen från sin mest rotiga, jordiga, vattniga, svala sida, och dels har doften tyvärr en viss "plastig" känsla - skarp och frånstötande. Sammantaget ger det lite av den där känslan av att andas in schampo och känna parfymsmaken i munnen, fast baserad på en tveklöst högkvalitativ iris i stället för någon av de vanliga fruktnoterna. Den blir varmare och pudrigare efterhand, men inte på det där underbara krämiga sättet jag uppfattade på papper utan skarpt aldehydiskt. Jag har en naggande känsla av att den här doften skulle kunna vara fantastisk - på någon annan.

Lys Méditerranée: Jag gillar i normala fall inte liljedofter, som oftast framstår som kalla, vattniga, vaxiga och färdiga for komposten. DK Gold finner jag till exempel outhärdligt vidrig. Undantagen är Penhaligon's trevligt saffransvarma Lily & Spice och Lys Méditerranée. Frederic Malles liljedoft skiljer sig från andra liljedofter på samma satt som Carnal Flower skiljer sig från andra tuberosdofter: genom att vara varm, fyllig och mjuk i stället för sval, transparent och vass. Blomnoten är klart identifierbar som lilja, men nektargyllene och pollenpudrig i stället för med den där frånstötande på samma gång plastiga och förruttnande dödsbleka känslan. Den ska ocksa ha inslag av saltstänk, men de är tydligare på pappret än på huden. Den lilla saltighet jag kan urskilja (säkert bara for att jag vet att den ska finnas där) är len som saltigheten i Inekes After my own heart och har inte mycket med vare sig hav eller mer traditionella havsbrisdofter att göra. Den ger dock en viss fräschör till den melonartade unkenhet som finns naturligt i lilja, och jag kan tänka mig att Lys Méditerranée skulle harmoniera lika fint med doften från havet som Carnal Flower gör med regndrypande grönska. Se där, ännu en blomnot Frederic Malle lyckas få mig att uppskatta mot alla odds!

Outrageous! Jo, alla de som säger att det är "outrageous" att Frederic Malle släpper något sådant här har rätt... Kanske är det avsiktligt, namnet som en provokativ blinkning till konnäsörerna? Outrageous! inleds med duschgel med anis, sådär typiskt "fräscht"-men-inte-egentligen. Redan här anas en viss sliskighet som sedan blommar ut i en formlig orgie av pudrig, mjölkig apelsinblom som påminner starkt om Fleur de Male - och inte på ett bra sätt... Basnoten är det bästa med doften - en varm, fyllig tränot jag finner enormt tilltalande, men knappast värd att genomlida topp- och hjärtnoterna för.

Un Fleur de Cassie: Un Fleur de Cassie ska påminna om trettiotalets vågade damparfymer, och jo, nog är det något klassiskt över denna doft, nästan lite "Caron light". En lätt "unken" blomdoft (jasmin, nejlika, mimosa, akacia...) med ett lite kryddigt inslag, inte i min smak dock. Jag tror att det kan vara mimosan som är boven, jag gillar verkligen inte mimosa.

Une rose: Till att börja med luktar Une rose som namnet antyder: stora, tunga, berusande, djuprosa rosor. Men snabbt utvecklar doften den där pudriga tvålskärpan och torkade potpourrinoten jag har så svårt för i de flesta rosendofter. Delvis kan jag kanske skylla på inslaget av geranium (näva?), en not jag inte alls är förtjust i. Efterhand förlorar dock skärpan sitt bett och doften blir i stället syrlig, som om man pressat rosor med de gröna bladen och allt. Den syrligt gröna och liksom lite svettiga tonen påminner mig om den gröna/animaliska ljuvligheten Bandit. Kanske är det "tryffelackordet" och/eller "vindräggen" som kommer fram. För min del är det dock knappast värt att genomlida roshelvetet för...

Vetiver Extraordinaire: Det här är den mörka, rotiga, jordiga, rökiga sidan av vetiver, fast i en ovanligt transparent och vattensval version. Doften kan klassas som "lätt" utan att på minsta vis påminna om mesigt citrusiga och gröna vetiverversioner. Jaha, det luktar vetiver, vetiver och åter vetiver helt enkelt - det har förlorat nyhetens behag för mig. Jag för provet till vetiversamlingen, men eftersom jag har en gigantisk flaska av Guerlains Vetiver känner jag inte något behov av mer.

Bortskänkes: Mina lätt begagnade (men från början endast halvfulla) prover av Iris Poudre, Outrageous!, Une fleur de cassie och Une rose. Och är det någon annan Frederic Malle-doft du är ute efter så skickar de generösa sprejprover av de två dofter de rekommenderar om man fyller i dofttestet på hemsidan!

Tauer Perfumes

Incense extrême: Incense extrême beskrivs som en minimalistisk, kubistisk rökelsedoft med en extremt hög koncentration av ett visst frankincense-extrakt. Det här är ingen unken kyrkrökelse som Messe de Minuit, men inte heller så utpräglat färskt träig som Incense rosé. Den drar mer åt det stramt dammtorra och askgrå, men med en aromatisk, nästan örtig, kryddighet som piggar upp. Any Tauer beskriver den som en röd doft, men jag ser den på sin höjd som murrigt brunröd. För att framstå som klarröd hade den behövt vara helt igenom het, men den kryddiga, rökiga hettan i doften uppvägs av en viss metallisk kyla som jag tyvärr uppfattar som litet "parfymerad" eller schampoaktig, en sådan där sval doft man kan känna på tungan. Om jag skulle sammanfatta doften i ett ord skulle det vara sträv: den känns litet som sandpapper, asfalt eller en skrovlig betongvägg. Det är inte nödvändigtvis ett negativt omdöme, men överlag känns doften litet väl oinsmickrande avskalad för min smak. Dessutom har den som så många andra rökelsedofter noll "sillage", och/eller innehåller något som jag lätt blir tillfälligt luktblind för.

Incense rosé: Incense rosé är en alldeles underbar doft som jag blir glad av att känna. Rökelsenoten är härligt träig och frisk och den diskreta rosennoten känns helt naturlig och liksom stram och saftig på en och samma gång, väldigt olik de flesta andra rosennoter i parfym och inte minst den allt annat än naturliga eller friska rosen i Le Maroc. Doften är stark utan att bli tung - den transparenta, solgassiga, rykande heta känslan av den påminner om L'air du desert marocian, med skillnaden att Incense rosé är mindre kryddigt ökentorr och i stället har en ljuvligt skogslik, kådig sötma. Den pinfärskt träiga rökelsen förstärks av cederträ och effekten är som att passera att vildrosbuskage i en tallskog en solig sommardag och få en deja vu till en katolsk kyrka. Kanske för trädoftsälskare snarare än rökelseälskare, men då tycker jag i och för sig att Avignon och Jaisalmer doftar trä och skog också. Definitivt värd ett test oavsett om du i normala fall gillar rosendofter eller inte!

Le Maroc pour elle: Efter att ha testat (och älskat) L'air du desert marocain och Lonestar memories trodde jag mig ha prickat in Andy Tauers parfymmakarstil som torr och transparent. Sedan luktade jag på Le Maroc och Reverie au jardin och upptäckte en helt ny sida: två ogenomskinligt täta, "stumma", sötunkna dofter som påminner lite om naturliga parfymoljor i stilen (jag och naturliga parfymoljor kommer inte överens...). Jag hade trott att Le Maroc skulle påminna om L'air du desert marocain, bara med ett omvänt förhållande mellan ros och övriga ingredienser, men de är som dag och natt, och inte i samma land heller! Den "torra" ros jag älskar i Incense rosé är här helt frånvarande. Den torkade eller tvåliga ros jag brukar gnälla om är också helt frånvarande. Faktum är att jag inte kan urskilja ros över huvud taget. I stället luktar Le Maroc exakt som den sötunkna, inpyrda rökelselukten i en hippieaffär (ja jag vet att jag missbrukar "hippieaffär" som invektiv, men det är verkligen inte en doftassociation jag vill att min parfym ska förmedla!), den som är raka motsatsen till den friska, strama, träiga, kryddiga rökelsenoten i finare parfym. Le Maroc doftar inte blommor, men jag kan sträcka mig till rökelse med blomdoft. Med näsan tryckt mot huden kan jag urskilja en friskare och mer naturlig blomnot - inte ros utan snarare en söt, varm, fyllig, krämig jasmin - men det är som om denna är gömd under det där hippieaffärsackordet som är det enda jag kan urskilja en bit ifrån huden. Det är en stark doft - ett litet sprej från provet och jag kan känna den i luften hela dagen - och den förändras inte nämnvärt. Möjligen försvinner den där aningen av naturlig blommighet helt och ersätts av en aldehydiskt pudrig ton.

Reverie au jardin: Andy Tauer i all ära, men jag tål verkligen inte Reverie au jardin, det är en av de otäckaste parfymer jag har stött på. Bara att lukta från provet får mig att rysa och göra äcklade grimaser, och då har jag ändå utstått hudtest. Jag förväntade mig inte direkt att älska doften, men jag trodde att jag skulle ogilla den för att den var för örtigt, strävt grön för min smak och hade för mycket lavendel, som inte är någon favoritnot direkt. Kanske har den för mycket lavendel, men i så fall en för mig tidigare okänd och alldeles extra ryslig inkarnation av lavendel, helt utan aromatisk fräschör. (En mer "normal", aromatisk lavendelnot kan också urskiljas som det enda som sticker ut ur den täta kompositionen.) Det som låter som en grön doft på en maskulint träig bas av noterna att döma (galbanum, gran, rökelse, vetiver...) visar sig vara en sötunken, godissliskig sörja till parfym. Den påminner mig om Michael Storers (akta er för hans dyra parfymer som luktar billigt!) vidrigt plastiga Il Giardino, men den senare har åtminstone ursäkten att vara fruktig. Var den sunkiga sötman i Reverie au jardin kommer ifrån är svårt att säga - ambrette? tonka? ros? Wunderbaum-gran? Mitt lavendelhat når nya höjder, om det nu är lavendeln man ska skylla på...

Bortskänkes: Mina prover av Le Maroc pour elle och Reverie au jardin, generösa sprejprover direkt från Tauer Perfumes och knappt använda.

Ormonde Jayne

Isfarkand: Isfarkand inleds ljuvligt pepprigt och fortsätter som en mycket trevlig, om än något generisk och endimensionell, peppar- och trädoft. Tyvärr är hållbarheten nästan noll - är det meningen att man ska hälla på sig den som en uppfriskande cologne? Till det här priset hade man önskat en högre koncentration och en högre grad av originalitet - Gucci pour homme räcker bra för mig, tack!

Ormonde Man: Man och Woman är extremt snarlika dofter, med samma kombination av skarp grönska och en sötpudrig, marsipan/trolldegsaktig ton. Kombinationen av mjölkig/pudrig sötma och grönska påminner mig om fikonlövsdofter, som jag inte alls är förtjust i, och om Geir, som är en helt okej doft. Skillnaden mellan Man och Woman är att den gröna noten i Man är mer utpräglad - dock inte tillräckligt urpräglad för att inte också Man ska mjukna till något obestämbart sötunket på huden. Varifrån sötman kommer förstår jag inte alls, för de angivna noterna skriker karlakarl. Kanske är det själva den omsusade hemlocknoten, vilket skulle förklara likheten mellan dofterna?

Ormonde Woman: Ormonde Woman är en hyllad doft, men jag är skeptisk. För mig luktar den mest godissliskigt med en lättflyktig grön toppnot som jag antar är den legendariska hemlocknoten. Eller bara gräset. Förutom fikondofter för den tankarna till Luctor et Emergos kombination av nyklippt gräs och trolldeg. Luctor et Emergos trogna tillbedjare skulle säkert gilla Ormonde Woman också, men själv förstår jag mig inte alls på den här doftgenren.

Orris Noir: Jag gillar verkligen Orris Noir, men fråga mig inte vad den luktar! Doftnoterna smälter samman i en harmoni som är krämig, fyllig, pudrig och sensuell utan att vara animalisk. Det är en "violett" doft, en doft man tänker sig att en förmögen och sofistikerad dam bär till kvällsbruk. Den kyliga irisnoten utgör ett pikant inslag i en annars varm komposition utan att ta över, för jag gillar ju som bekant inte utpräglade irisdofter. Effekten påminner om anisnoten i L'Heure Bleue - över huvud taget har doften känsla av Guerlinade.

Tolu: Tolu är ett underligt djur. Den inleds med att en skarp, parfymerad tvålnot och en gyllenvarm, sirapsklibbig resinnot (tolubalsam?) kämpar om herraväldet, påhejade av en i sig intressant men fullkomligt missanpassad enrisnot. Eller "kämpar" är egentligen fel ord, jag säger det för att jag inte tycker att noterna går ihop, men de två huvudkombattanterna förenas snarare fullkomligt, en förening som resulterar i en föga tilltalande hybrid. Ju längre doften utvecklas på huden (och här snackar vi långt efter att det kortlivade enriset har blivit ihjältrampat) desto mer slipas den ned tills vad som återstår liknar en generisk, sötunken, vaniljbaserad floriental av klassiskt snitt - något från Lancome kanske? En av de där dofterna som framkallar reaktionen "tantig!" bland fruity/floral-brudarna - "tant" som i chypretantens medelålders dotter? Omd et är så här tolubalsam luktar gillar jag inte tolubalsam.

Bortskänkes: Mina lätt begagnade prover av Ormonde Man, Ormonde Woman och Tolu. Först till kvarn med att kommentera och säga att du vill ha dem...