torsdag, december 27

Eau d'Italie: Sienne l'hiver

Jag brukar i vanliga fall inte ha någon koll på vilken parfymör som har gjort vilken parfym, men Bertrand Duchaufour har en så karakteristisk stil och har gjort så många dofter jag gillar att jag till slut har snappat upp hans namn. Enligt den utmärkta förteckningen över olika "näsor" och deras verk på Now Smell This har han bland annat gjort alla Eau d'Italie-dofterna, Comme des Garcons Sherbet-serie och Calamus, Mint, Harissa, Sequoia, Avignon och Kyoto, samt L'Artisan Parfumeurs Dzongkha, Mechant Loup, Piment Brulant, Poivre Piquant och Timbuktu. Ska man sammanfatta det på något sätt så är det nog att han oftast gör torra, strama, luftiga, skarpa dofter som kan vara antingen kyliga eller heta men sällan varma, söta och fylliga. Rökelse, trä, gröna blad och peppriga kryddor verkar vara favoritingredienser.

Jag ska erkänna att jag inte älskar alla hans kreationer med samma glöd som jag älskar den underbart syrliga och krispiga Sherbet Rhubarb. De andra två ur Sherbet-serien, Cinnamon och Peppermint, och Calamus ur Leaves-serien tycker jag direkt illa om för deras svala, unkna, blaskiga, mintiga ton. Men det kan ha att göra med min avsky för mynta och för svala dofter överlag. De sötunkna men lätta chilidofterna Harissa och Piment Brulant är jag likgiltigt inställd till. Men han har gjort en del andra dofter där chilihettan har mer bett, och det är i den kategorin jag uppskattar hans originella begåvning mest. Han har ett sätt att trolla med olika noter som rökelse, trä, vetiver och peppar så att resultatet blir som en nyuppskuren chilifrukt. En sval hetta, om det kan föreställas? Inte en ångande gryta full av chilipulver utan en mer grön och färsk chilinot. Ibland blir bettet för skarpt för mig, på gränsen till myggmedel, som i Kyoto och antydningsvis i basen till Paestum Rose. Men när det är bra är det riktigt bra, som i den märkliga skapelsen Dzongkha, som jag uppfattar som chilipeppar, vetiver och rökelse, i den ordningen, och i Bois d'Ombrie, där den heta skärpan bäddas in i en varm och lätt gourmetartad herrklubbsdoft.

Och så kommer vi då till Sienne l'hiver. Allt jag ville säga med den långa inledningen är egentligen att också Sienne l'hiver har den där karakteristiska gröna, vetiveraktiga chiliskärpan. Medan Bois d'Ombrie representerar hösten representerar Sienne l'hiver vintern, och är därför en betydligt svalare doft. I och med att den där chilinoten egentligen inte är "het" så fungerar den för att illustrera frostnyp och iskyla också. Sienne l'hiver doftar frusen jord och frusna gröna blad, med bara en aning av den där akvatiska gurknoten som så ofta förstör svala dofter för mig.

Bortskänkes: Mina begagnade prover av Ayala Moriel Sabotage, Divine L'ame soeur och Fath de Fath. Först till kvarn med en kommentar som vanligt! Och glöm inte att följa upp med att maila mig din adress så att jag kan skicka proverna - jag saknar fortfarande adresser till flera personer som har tingat prover på sistone.

torsdag, december 20

Parfumerie Generale: Un Crime Exotique

Un Crime Exotique är i princip ett julpotpourri med ett exotiskt namn. Jag har hört den beskrivas som en korsning mellan oriental och chypre, men allt jag hittar i doften är orientalen - det vill säga en extremt gourmetartad och söt budgetversion av oriental. Noterna antyder heller inget om chypre: osmanthus, pepparkaka, te, kanel, stjärnanis, vaniljsocker och sandelträ. Det jag känner är framför allt pepparkakan, förstärkt med extra vanilj och kanel. Egentligen inte färdiggräddade pepparkakor så mycket som den mer fettiga och sockriga doften av pepparkaksdeg. Eller, om man vill vara elak, en typisk "pepparkakslukt" av den typ man finner i billiga doftljus och eteriska oljor. Un Crime Exotique är allt annat än subtil och förfinad, som copywritingen på Luckyscent försöker låtsas. Snarare håller jag med en av recensenterna där om att den liknar ett juldoftljus med vax och allt. Den har den där vaxiga, övertunga, "stumma" tonen man kan finna i billiga parfymoljor. Lite av mitt prov uthällt på bröstet sveper in mig i ett moln som man kan finna antingen mysigt eller kräkframkallande, beroende på julstämning och godissug. Jag känner pepparkaksdeg, fruktkaka, marsipan, sprit, nötter - kort sagt lyckas doften utmärkt med att fånga känslan av att ha förätit sig på julgotter. Inte värt priset, om ni frågar mig. Inte om ni frågar ingenjörn heller, trots hennes faiblesse för kanelöverdosen Rousse.


Bortskänkes: Mitt halvfulla prov, som möjligen läcker med tanke på den misstänkt låga nivån efter bara ett test. Ett spår av parfym kvar i provröret är dock tillräckligt för att känna lukten, ifall någon är nyfiken!

måndag, december 17

We were in London

...är ett Pet Shop Boys-citat, men det får vara ett kungligt "vi" då, för sanningen är den att jag var i London alldeles själv och julhandlade innan jag tog flyget hem från Heathrow. Min absoluta favorit bland de stora lyxvaruhusen är Liberty, som ligger en smula undanskymt ett kvarter in bakom hörnet Regent Street/Oxford Street. Trots exklusiviteten och prisklassen är det inte snorkigt och avskräckande med onda dörrvakter, och det känns också mer smakfullt och mindre turistfälleaktigt än exempelvis Harrods. De har en trevlig chokladavdelning där jag shoppade loss, en avdelning för presentartiklar och kontorsmateriel med massor av vackra (men ack så dyra) anteckningsböcker och en liten men välsorterad parfymavdelning som jag gillar mycket bättre än de stora salarna där varje märke har en egen disk med tillhörande aggressiv säljare. Förutom "det vanliga", de exklusiva märken som finns på alla lyxvaruhusen (Serge Lutens, Annick Goutal, L'Artisan Parfumeur, Creed, Miller Harris...) har de även bland annat Comme des Garcons, Etro och Mona di Orio. Dessutom hade de sist jag var där skaffat sig en Le Labo-disk, så nu är det märket relativt lättillgängligt för mig! Den vänliga kvinnan bakom disken var mycket tillmötesgående när jag bad om pappersprover att ta med hem och lade dem noggrant i varsitt förseglat kuvert för att inte dofterna skulle blandas. Jag testade Vetiver, Rose, Iris och Jasmine och gillade allihopa, även om jasminen efter hand utvecklade en alltför starkt ton av apelsinblom.

Näst efter Liberty är Selfridges på Oxford Street min favorit. De har en stor, välsorterad parfymavdelning där man kan strosa runt och lukta på bland annat Bond no 9, Pradas coiffret och Bella Bellissima. Harvey Nichols hade till min stora förvåning Etat Libre d'Orange, som jag inte trodde såldes utanför butiken i Paris, samt även bl.a. Maitre Parfumeur et Gantier och The Different Company. De har dock ett stort överskott säljare och mycket gömt bakom disk. På Harrods hade de gjort om inför julen så att jag inte ens hittade parfymavdelningen jag var på sist (som dock ändå inte var något vidare, det fanns t.ex. inga provpapper, bara säljare som frågade om man ville få parfymen sprutad på sig) men däremot hittade jag en del intressanta doftljus: Diptyque och Tocca bland annat.

Och så var jag en sväng på Urban Outfitters på Kensington High Street, de har doftljus i söta färgglada plåtburkar. De flesta luktade direkt illa, typ allrengöring, men rabarberfreak som jag är köpte jag Spicy Rhubarb, jag minns även Fresh Grenadine som helt okej, och jag var oväntat förtjust i den varma och kryddiga, i stället för kalla och vaxiga, White Flowers.

Parfymshoppingen på Heathrow terminal 3 är däremot inget vidare. Jag köpte visserligen typ en hink av Guerlains trevligt rotiga, rökiga men ändå citrusfriska Vetiver till ett bra pris, men säljaren som bevakade Guerlaindisken hade aldrig hört talas om Habit Rouge. Jag hade bråttom till gaten och hann inte kika på de rena märkesbutiker som fanns där också, men Guerlain fanns inte representerade bland dem, så det kan inte förklara det dåliga utbudet på den allmänna parfymavdelningen. Överlag var parfymutbudet sämre än på de andra flygplatser jag besökt på sistone (Kastrup, Arlanda, Manchester).

Bortskänkes: Idag är det ett oöppnat litet prov av Armani Privé Eau de Jade som ligger i potten. Först till kvarn med att kommentera får den, men tyvärr har jag inte möjlighet att skicka den förrän jag kommer tillbaka till England efter nyår.

fredag, december 14

TIES i Aftonbladet 12/12

Två nya parfymartiklar i Aftonbladet, "Nu doftar parfymen lack, gata och godis" och "Glödlampa, asfalt eller ormbunke - vilken doft passar dig" (som titeln till trots inte är ett test utan en artikel om olika doftgrupper med tips på dofter) är till stora delar baserade på citat av yours truly. Jag slog ett slag för hederliga gamla chypres och urbana, syntetiska unisexdofter. Fantastiskt att något så otrendigt kunde publiceras - jag har noll koll på det senaste på hyllorna på Åhléns och Kicks. Dessutom finns en länk till min blogg, vi får väl se hur det påverkar tillströmningen...

För att fira tilldragelsen skänker jag bort en samling begagnade originalsprejprover med mer eller mindre (oftast mer) kvar i: Serge Lutens Arabie, Alexander McQueen Kingdom, Diesel Fule for Life pour femme och Christina Aguilera. Först till kvarn med en kommentar här i bloggen, som vanligt!

onsdag, december 12

Aroma M: Geisha Noire

Wow, Geisha Noire är verkligen noir! Jag har testat edp-versionen, inte oljan, men doften har en densitet som en parfymolja, så "tät" att den nästan ger en dammig smak på tungan att andas in. Och jag menar det som en komplimang! De listade doftnoterna är ambra, sandelträ och tonka, vilket kunde varit en helt annan doft, en söt, varm, nästan gourmetartad oriental i rödgula nyanser. Men Geisha Noire ger ett svart, eller åtminstone mörkt, intryck - kanske en dov, matt, mörkbrun färg som trä, jord eller sammet. Den mörka, dova, dammiga, källarunkna kvaliteten delar den med S-Perfumes Lust, som är en "doftinstallation" snarare än en parfym avsedd att bäras. Paralleller kan även dras till Parfumerie Generales L'Ombre Fauve. Geisha Noire har dock inte dessas urskiljbara patchoulinot, den har bara lånat en del av patchoulins dammiga och jordiga kvaliteter. Om den alls kan kallas en ambradoft så är det en torr, rökig ambra utan något av den där slibbiga, sirapsaktiga känslan ambradofter ofta har. Jag blev verkligen förvånad över att en doft som verkar så pass kommersiellt gångbar som Geisha Noire är så pass extrem och originell! Förutom de ovan nämnda dofterna påminner den mig allra mest om gummiartade läderdofter som Carons mästerverk Tabac Blond, Pradas Tabac Blond-kopia Cuir Ambré, Parfum d'Empires Cuir Ottoman, och klassikerna Knize Ten och Kolnisch Juchten. Faktum är att jag personligen skulle klassa den som en läderdoft, snarare än t.ex. oriental, om jag måste välja en kategori.

Bortskänkes: Mitt prov av Geisha Noire vill jag tyvärr inte skiljas från, men däremot har en beställning parfymprover som kom bort med posten och dök upp ett halvår senare gjort att jag har dubletter av en del prover ur Tom Ford Private Collection. Skriv en kommentar om du är intresserad av små (1/2ml), oöppnade "decants" av Amber Absolute, Japan Noir, Neroli Portofino, Oud Wood, Purple Patchouli, Tobacco Vanille och Velvet Gardenia. Först till kvarn!

söndag, oktober 14

Tom Ford Private Collection

Vid det här laget kanske ingen är intresserad längre, men här kommer i alla fall min recension av Tom Ford Private Collection. Jag har förresten luktat på Black Orchid och Tom Ford For Men också, men ingen av dem fångade mitt intresse. Black Orchid var lite som en syntes av olika dofter ur Private Collection, kanske mest Purple Patchouli, stark och sötunken med inslag av viol. For Men var en väldigt generisk herrdoft, lite kryddig och citrusig sådär. Men ingen av dessa har jag provat på huden.

Amber Absolute: Amber Absolute har fått mycket beröm, men jag kan inte sälla mig till hyllningskören. Delvis beror det på mitt falnande intresse för ambradofter överlag, men mest beror det på typen. Den ambra jag föredrar är torr, pudrig och transparent som sand, medan Amber Absolute är tjock, tät och söt som mörk sirap. Den har visserligen tjäriga, kådiga och träiga inslag jag borde uppskatta, men i kombination med sötman och doftens allmänna densitet blir den lätt äcklande på samma sätt som kombinationen av rök och vanilj i Patchouli 24. Liksom Patchouli 24 är den värst nyapplicerad, sedan mildras den och blir samtidigt myskigare, så att den efterhand påminner om varma kroppar i en vedeldad bastu. Det är den där känslan av hett trä snarare än brandlukt som jag har svamlat om tidigare. Jag tror att det är ambra som framkallar den, så jag ska nog inte helt sluta testa nya ambradofter.

Black Violet: Den första gången jag testade Black Violet fascinerade doften mig och fick mig att föreställa mig en ensam nattblommande viol mitt i en förtrollad skog. Tyvärr återkom inte denna association vid senare tillfällen, utan i stället upplevde jag bara en sval, vattnig, tunn och en smula skarp komposition dominerad av citrus och viol.

Bois Rouge: Bois Rouge hör helt klart till mina favoriter i doftserien, även om jag inte direkt känner något behov av en hel flaska. Den är trevlig men inte oersättlig. Till typen är den en klassiskt elegant herrparfym som inleds med citrus och kryddor och torkar till en trädoft sötad med jasmin, liljekonvalj, ambra, vanilj och tonka, som dock glider samman till en varm sötma utan distinkta noter. Kanske känner jag ett uns av läder också i basen, men det är en mjuk och len lädernot. Trots att doften genomgående är träig och kryddig är helhetsintrycket inte skarpt eller torrt som sådana dofter kan vara, utan varmt och runt. Det här är en doft att mysa med framför brasan eller på höstpromenaden. Med detta sagt så känns den fortfarande väldigt gentlemannamässig och mer traditionellt maskulin än en del av de söta nya massmarknadsdofterna för herrar.

Japon Noir: Japon Noir är, som jag inte tror att jag är den första att påpeka, en grötig lukt. Den känns inte välkomponerad, utan mer som ett ackord som klingar falskt därför att man har tryckt ned de tangenter som sitter närmast varandra. Det jag kan urskilja är en skarp, citrusfräsch toppnot (ingefära?) och sedan ett obestämt mummel av dova, stumma kryddnoter (muskot och kryddnejlika?). Efterhand urskiljer sig möjligen några ljusare toner i form av jasmin och vetiver, men långt ifrån tillräckligt för att skapa en harmoni.

Moss Breches: Orsaken till min första förtjusning i Moss Breches är också orsaken till att jag inte finner den så intressant i längden: den är egentligen bara en blekare kopia av Jicky. Samma kombination av friska, gröna örter (bland annat dragon och rosmarin, men jag kan inte urskilja dem) och varm, djurisk mysk (egentligen noter som bivax och patchouli), men i Moss Breches är kompositionen mer avrundad och därför mindre fängslande. I Jicky är mysken myskigare och örterna örtigare, den gör mig alldeles lycklig medan Moss Breches snarare har en viss mysfaktor. Dessutom är jag inte så förtjust i toppnoten, den har den liksom stumma och gummiaktiga ton som vissa örtdofter har. Jag ville verkligen gilla den här doften, men den behöver mer mossa och mer fauner och skogsnymfer för att leva upp till sitt rykte. I slutändan faller den in i samma kategori som Bois Rouge: en varm, söt, len mysversion av skogsdoft, en innekatt i stället för ett lodjur.

Neroli Portofino: Apelsinblom är en not som jag uppfattar som i sig syntetisk, hur trogen blommande apelsinträd den än påstås vara. Det betyder inte att jag helt ogillar doften, men där jag gillar den visar den sig från sin pudrigt söta, gourmetartade sida. Neroli Portofino är en cologne och som sådan en avskalad apelsinblomsnot som troligen ska föreställa fräsch och naturlig. Problemet är att utan sötma, värme eller fyllighet påminner apelsinblom mig enbart om vidrigt parfymerade rengöringsmedel. Urk!

Noir de noir: Noir de noir är en rosendoft jag kan uppskatta. Den har inte den där torkade, potpourriartade tonen jag avskyr, och är inte sådär tunn och skarp och tvålig som vissa rosor kan vara. Men den doftar inte heller friska rosor, utan är snarare en gourmetdoft, med hjälp av saffran och vanilj. Den påminner om kanderade eller kanske ännu hellre syltade rosenblad. Om det låter sliskigt så är det inte det - visst är doften söt, men den är samtidigt fyllig på ett nästan spritigt sätt som får den att göra någotsånär skäl för namnet. Det är ingen blekskär ros, jag tänker mig en mörkt cerise snarare än en djupröd (röda rosor får mig mest att tänka på den där olycksaliga potpourrinoten). Och visst kan man tänka sig en falskt blond och änglalik noir-förförerska berusa hjälten med denna hypnotiska och lite gammaldags pudriga doft, om det är det namnet syftar på. Dess varma aura känns åtminstone lika mjuk och lyxig som en minkstola att svepa in sig i - och näst intill lika hållbar! Efter arbetsdagens slut kan jag fortfarande ana det jag duttade på från provet i morse utan att behöva lägga näsan mot huden, och ju längre tid som går desto mer tycker jag om doften, när basnoterna av patchouli, oud och trädlav kommer fram.

Oud Wood: Oud Wood luktar karl. Inte på något dåligt sätt, det är en trevlig trädoft, den är bara så omisskännligt maskulin. Det är den där syntetiska svalkan som nästan alla herrdofter har, till och med de kryddigt varma eller moderiktigt söta. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än som en svalka, ibland framkallad av anis, mint, ozon eller akvatiska noter men ofta helt oförklarlig om man ser till ingredienserna. Jag har ju som bekant svårt för kalla dofter, och för konstiga krockar mellan kalla och varma noter, men Oud Wood har jag ingenting emot. Det är bara som att man har tagit en kryddig trädoft med intressanta inslag av oud och hällt i en deciliter ospecificerad "herrcologne". Jag tror knappt jag skulle kunna använda den utan slips.

Purple Patchouli: Patchouli? Vardå? Jag känner kanderade violer (inga violer står med, men de är åtminstone lila...) och en "ren och fräsch" hygienproduktsnot. Inte ens den vidriga kroppsodör vissa bloggare har beskrivit vill doften bjuda mig på...

Tobacco Vanille: Tobacco Vanille är en söt, varm, en aning pudrig tobaksdoft, inte helt olik klassikern Habanita, om än mildare och mjukare. Jag är litet skeptisk till vaniljdofter men här håller sig vaniljen på mattan och intrycket blir snarare att det är tobaksnoten som är söt i sig. Först efter många timmar när den har falnat kommer en distinkt och riktigt trevlig arom av vaniljsocker fram. Jag skulle inte punga upp dyra pengar för en såpass enkel "comfort scent", men smaken är ju olika...

Tuscan Leather: Läderfantast som jag är är jag märkligt likgiltig inför denna doft. Det är en bra, ren doft av mjuk, brun mocka och jag brukar ju klaga på att lädernoten i så kallade läderdofter alltför ofta göms bakom blommor och annat så jag borde vara nöjd nu. Men kanske är det att det är en mjuk mockanot som är problemet, jag föredrar nog mina läderdofter lite råare och mer kinky. Dessutom är Tuscan Leather söt, för söt för min smak. Jag klarar sötma om det är en identifierbar söt not jag gillar, men sötman i Tuscan Leather är sådär abstrakt och artificiell som den ofta är i massmarknadsdofter, särskilt söta herrdofter, där den inte kan hänföras till en viss frukt eller gourmetnot. Enligt notlistan borde den komma från saffran, hallon, jasmin och ambra, men jag kan inte urskilja dem. Kanske är det ändå saffranet som är problemet - hur mycket jag än älskar den distinkta doften av saffran i matlagning har jag upptäckt att parfymnoten oftast bara bidrar med en menlös, kvalmig sötma. Utöver sötman känner jag en lite skarp, grön not som kanske är timjan eller olibanum, men mest av allt är doften en ren läderdoft som jag borde gilla mer än jag gör. Jag har inget emot den och jag behåller definitivt mitt prov, men det känns fel att vara så ljummet inställd till en läderdoft.

Velvet Gardenia: Jag kan förstå var andra parfymbloggare får blåmögelost ifrån, Velvet Gardenia har en plastig, fadd, näsbedövande snarare än kännbart skarp, underton som kan påminna om att lukta på mögelost. Utöver det en vaxig, tropisk vit blomnot av det slag jag verkligen inte förmår uppskatta. Namnet är totalt missvisande, det finns inget som är sammetslikt med den här doften. Påminner den om en viss textur så är det snarare något glatt som stelnat stearin.

Bortskänkes! Jag ska väl inte vara sämre än mina amerikanska bloggkollegor, så om det är någon som själv vill testa den undflyende Black Violet skänker jag bort mitt prov. Som en liten bonus medföljer även ett prov av Serge Lutens Un Bois Vanille. Bägge är sprejprover i original från parfymhuset, bägge är öppnade och använda av mig. I stället för utlottning kör jag helt enkelt på först till kvarn: den första som kommenterar det här inlägget (och visar intresse för proverna) får dem. Har du något parfymprov att skicka mig i gengäld blir jag alltid glad, men det är absolut inget villkor, jag ger bort mina prover hur som.

torsdag, oktober 4

Editions de Parfums Frederic Malle: Musc Ravageur

Jag har visst inte skrivit något om Musc Ravageur fast jag har haft ett prov av den i evigheter och räknat den som en av de där djuriska myskdofterna jag gillar. Idag hade jag den på mig, för andra gången någonsin tror jag, och blev förvånad över hur mycket annat än mysk som försiggår i den. Det första jag kände var en doft av vanilj, och jämsides med mysken utvecklas en stark kanelton jag inte mindes. Faktum är att Musc Ravageur slår över lite väl mycket åt gourmethållet. Jag gillar verkligen mysknoten i det, det är samma varma, djuriska mysk som i Muscs Koublai Khan och L'Air de Rien, men eftersom dessa dofter existerar tror jag inte mitt prov av Musc Ravageur just kommer att bli flitigare använt i framtiden. Faktum är att den påminner mig om sådana där hemtrevliga gourmetdofter i stil med julkryddor och äppelpaj man kan få för en betydligt billigare penning. Det var säkert en anledning till att jag gillade den från början, eftersom jag på den tiden fortfarande intresserade mig för pepparkaksdoftande parfymoljor. Nu önskar jag dock att de hade dragit ned på kanelen och vaniljen till förmån för mysken. Eller åtminstone stoppat några lite intressantare och ovanligare gourmetnoter i den i stället, mysk med kardemumma kanske? Men det kan vara mitt allmänna problem med kanelnoten som spelar in. Hur som helst är doften stark och håller i en hel evighet.

Ett tips: Om man fyller i frågeformuläret på hemsidan får man generösa sprejprover av de dofter som rekommenderas åt en.

måndag, oktober 1

T I E S 1 år och 1 månad!

För exakt ett år sedan tipsade jag om höstdofter. Idag tänkte jag göra något lite annorlunda. Eftersom jag var i Bologna på bloggens ettårsdag tänkte jag passa på nu i stället och summera parfymåret. Jag gör det genom att lista min favoritdoft i en rad doftkategorier. Det blir förstås ingen heltäckande lista över mina favoriter, eftersom jag favoriserar vissa doftkategorier mer än andra, och de flesta dofter passar förstås under mer än en kategori, men här kommer i alla fall...

Bästa...

Ambra: Tauer Perfumes: L'air du desert marocain

Blommor: CB I hate perfume: To see a flower

Brasa: CB I Hate Perfume: Burning Leaves

Cederträ: Shiseido: Feminité du bois

Choklad: AvaLuxe: Luxe Chocolate

Chypre: Robert Piguet: Bandit

Fougère: Guerlain: Jicky

Frukt: Comme des Garcons: Sherbet Rhubarb

Iris: Guerlain: Guet-Apens

Jasmin: Etat Libre d'Orange: Jasmin et cigarette

Jord: Cumming

Kaffe: Comme des Garcons: Wood Coffee

Kryddor: Les Nereides: Oriental Lumpur

Läder: Parfums d'Empire: Cuir Ottoman

Mysk: Miller Harris: L'Air de rien

Oud: Montale: Aoud cuir d'arabie

Patchouli: Montale: Patchouli leaves

Ros: Montale: Black Aoud

Rökelse: Etro: Messe de minuit

Sandelträ: Serge Lutens: Santal de Mysore

Stål: Caron: Tabac Blond

Te: L'Artisan Parfumeur: Tea for two

Tjära: Tauer Perfumes: Lonestar Memories

Tobak: Molinard: Habanita

Trä: Comme des Garcons: Incense Jaisalmer

Vanilj: Christian Dior: Dolce Vita

Vetiver: The Different Company: Sel de Vetiver

Viol: AvaLuxe: Midnight Violet

lördag, september 29

Spridda doftintryck

På vägen jag går nästan varje dag till universitetet finns det ett ställe som doftar så underbar gott. Det är en trädgård fylld av kryddväxter och andra aromatiska gröna örter, omgiven av ett tjärat plank. Tjäran tar verkligen kryddgårdsdoften till en högre nivå! Få parfymer kan uppnå något liknande, men det påminner faktiskt lite som Lonestar Memories.

Förresten, är det bara jag eller påminner vitpeppar och mysk om varandra? Varje gång jag öppnar en burk vitpeppar slår det mig att det luktar precis som mina djuriska myskfavoriter! Jag tror också att det är därför mysk ofta påminner mig om gamla människors bostäder, förutom den allmänt "inpyrda" tonen. Gamla använder ju ofta vitpeppar, och dessutom finmalen så att doften sprids bättre, medan trenden att övergå till svartpeppar och dessutom i kvarn har spridit sig bland yngre matlagningsintresserade. Så även till mig, jag erkänner, men egentligen tycker jag mycket bättre om vitpepparns aromatiska doft än svartpepparns mer neutrala.

Apropå peppar, jag var på den dyra hudvårdsbutiken Molton Brown och testade deras parfym Black Pepper (koriander, spiskummin, eklav, patchouli, violblad, bergamott, ingefära). Jag har hört bra saker om dess kompromisslösa kryddighet, men på mig luktade den överraskande parfymigt. Eller kanske snarare herrcolognigt. Jag förväntade mig en kryddbod och fann en gentleman, och även om jag som bekant inte har något emot gentlemän framstår doften som lite väl nyrakat och nystruken. I linje med det är den också en lättflyktig cologne som försvinner alltför snabbt från huden, om det inte är min näsa som har slutat uppfatta den. Jag tycker bättre om det kryddigare ljuset, av noterna att döma en helt annan doft (svartpeppar, galbanum, petitgrain, vetiver, basilika), men deras ljus är dyra!

Billigare doftljus (en tiondel av priset eller så, beroende på storlek) finns på Marks & Spencer, där jag till min förvåning hittade ett riktigt bra bland de sliskiga och syntetiska: Frankincense & Myrrh. Förresten var Hyacinth & Sweet Pea helt okej också, och till och med Cut Flowers fann nåd för en föga blommig typ som jag. Men alla frukt- och bärdofterna... uäh!

fredag, september 21

Harry Lehmann

I Berlin bokade jag hotell bara ett par kvarter från Harry Lehmann, den beryktade parfymbutiken som säljer sina egna dofter på lösvikt. Tydligen var detta normalt förfaringssätt en gång i tiden men nu är Harry Lehmann den enda butiken som finns kvar. Att gå in i den lilla butiken är en upplevelse, större delen av den är fylld med konstgjorda blommor, men på diskar och hyllor står parfymerna uppradade: cologner i tappkranar, parfymer i enorma glasflaskor med propp, och så färdiga flaskor till salu. Finns inte den doft man önskar färdig så hälls den upp åt en medan man väntar. Jag möttes av en mycket vänlig äldre gentleman som påstod sig inte kunna engelska. Det verkade dock vara falsk blygsamhet, för vi hade inga problem att kommunicera. Han kanske inte hade klarat att diskutera doftnoter i detalj, men han rekommenderade doften Tulpe (tulpan, antar jag), som han kallade "väldigt intressant". Jag är dock inte böjd att hålla med, jag minns den inte ens men har för mig att det var en söt, fruktig, lätt akvatisk blomdoft. I stället köpte jag:

Bellaria: Beskrivs som "blommig, grön och lätt". Jag uppfattar den som en klassisk ungflickschypre, grönblommig med sötma. Absolut inget i stil med de gröna, citrusiga, akvatiskt "fräscha" dofterna av idag, tonåringen-på-gatan skulle nog finna den tantig och unken. Som chypre betraktad är den dock lätt, frisk och ungdomlig.

Habanera: Beskrivs som en balsamisk tobaksdoft. En rätt trogen kopia av Habanita, en söt, varm, stark tobaksdoft av klassiskt snitt.

Lambada: Beskrivs som en "erogen" blomdoft. Den här var jag lite tveksam om, men ingenjörn gillade den. Jag vet dock inte om jag vågar använda den, för dagen efter hon hade den på sig fick hon sitt livs värsta allergichock, troligen en korsreaktion mellan doften (en av de få okända substanser hon hade utsatt sig för de senaste dagarna) och något annat. Hennes kända allergi är hasselnötter, och det är ju möjligt att doften innehåller essens av det eller någon närbesläktad växt. Troligare är kanske att boven är några hudirriterande kryddor som traditionellt använts som afrodisiaka, till exempel kanel och kryddnejlika. Om jag inte använder den missar jag inte direkt något, den luktar rätt intressant och obestämbart ur flaskan men jag minns den som en tung och plastig kryddig vanilj av standardtyp på ingenjörn.

Russisch Juchten: Beskrivs som varm och kryddig. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den, förutom som en torr och osöt doft som känns väldigt vintage. Kanske en lädrig, kryddig chypre? Sannolikt menad som en herrdoft.

Sandelholz: Beskrivs som en trädoft, men jag skulle hävda att det inte är den träiga sidan av sandelträ som framhävs. En stark, söt, len, smörig sandelträdoft så god som någon annan.

Singapore Patchouly: Vad kan würziger betyda? Korvig? Skämt åsido, inte den bästa patchouli jag har luktat på, men väl värd sitt pris. Mer mustig hippieaffär än den där torra, strama, jordiga aspekten av patchouli jag tycker bäst om.

Jag kan egentligen inte tyska, så de officiella beskrivningarna är översatta lite på måfå. Jag gillade även Hyazinthe, en trogen hyacintdoft, men ingenjörn sade nej och jag använder ändå blomdofter så sällan så jag avstod. Jasmin kan kanske falla en del jasminfans i smaken, men den hade alldeles för mycket av jasminens skarpa, förruttnade/kemiska sida för mig. Maiglöckchen har jag för mig gjorde mig besviken som liljekonvaljdoft. Jag hade sett fram emot Chypre och Fougère, men de var för skarpt, strävt, surt örtiga för min smak. Nelke var en trevlig nejlika som även ingenjörn gillade, men jag kände inte riktigt att jag behövde en ren nejlikedoft. Noten blir vanligtvis för torr och sträv på min hud, liksom kanel. Ambra funderade jag på, men sedan bestämde jag mig för att den var för söt och att jag har tillräckligt många bättre ambradofter med tanke på mitt falnande intresse för doftnoten. Roter Mohn var en kryddig oriental alltför snarlik patchoulin för att vara värd ett inköp. Point of No Return minns jag som väldigt, tja, maskulin. L'Avion är ju troligen deras kopia av En Avion, som jag tyvärr inte hade i färskt minne när jag luktade på den, men jag tror inte att likheten var slående.

Jag undrar hur gamla parfymrecepten är? Vissa dofter är ju nytillkomna eller omformulerade, men några borde åtminstone kunna vara uppemot åttio år gamla. Jag gillar många av dofternas traditionella stil, de är överlag ganska tunga och starka och flera är chyprevariationer. Allt som allt kanske upplevelsen av att besöka butiken är större än doftupplevelserna, men man har råd att köpa med sig några dofter som souvenir! Om du är i Berlin, ta S-Bahn till Charlottenburg eller U-Bahn till Wilmersdorfe Strasse och titta in! Adressen är Kantstrasse 106. De säljer även dofter per postorder, men hemsidan är endast på tyska.

Parfymskyltfönstret, det andra var för blommor.
Priserna på de stora flaskorna anger priset för 10g parfym utan flaska, man kan ta med sin egen och få fylld.
En närbild på flaskorna, jag köpte parfym i sådana små tiogramsflaskor som står längst fram. Bakom dem syns hundragramsflaskor för cologner. Priserna är i euro, här inklusive flaska.
Hela butiken: parfym och konstgjorda blommor. Tavlorna i skyltfönstret är gamla fotografier av butiken, som öppnade 1928.
Reines Kölnisch Wasser, Russische, Wasch, Vamos, Laguna, Titano Man, Santanyi, Eau de Berlin, Mirage, Sandelwasser, Roter Mohn, Sminta, Verité, St. Tropez, Point of No Return, Bandarabas... Jag ångrar att jag inte luktade på colognerna.

onsdag, september 19

Tillbaka från de döda...

...eller rättare sagt från min semester och sommarkurs och installerad i York. Så väldigt mycket parfymshopping blev det inte under semestern, men här är i alla fall några intryck:

I Berlin besökte jag de stora varuhusen KaDeWe, Galeries Lafayette och Galeria Kaufhof, däremot inte den mer välsorterade och exklusiva Quartier 206. De tre besökta hade ungefär samma sortiment med bland annat Serge Lutens, Etro och Creed, däremot inte L'Artisan Parfumeur som jag spanade särskilt efter. Den största parfymbutiksupplevelsen i Berlin var helt klart Harry Lehmann, som förtjänar ett eget inlägg.

KaDeWe ser väldigt snofsigt ut men är tjockt med turister, och därför blir man heller inte utstirrad av butiksbiträden som tycker att man inte är fin nog. Ett par av dem frågade om jag letade efter något särskilt när jag snokade runt bland de mer exklusiva märkena, men på ett tillmötesgående sätt, inte som om de ville avskräcka mig från att botanisera på egen hand. Det enda märke som det verkade som att man måste be om över disk var Tom Ford. Jag fick äntligen tillfälle att lukta på Guerlains herrklassiker Vetiver och Habit Rouge, och gillade båda skarpt. Jag hittade också Acqua di Biellas Bursch, en rabarberdoft i herrtappning som jag länge varit nyfiken på. Helt klart värd en närmare undersökning! Jag fastnade också för Etros Gomma, som verkligen luktar gummi. Den skulle platsa bland dofter som Comme des Garcons Synthetic-serie och Andy Tauers Lonestar Memories.

Galeries Lafayette är snäppet snobbigare, och med mindre utbud. De har dock superdyra Micallef. Jag luktade i stället på Miller Harris Terre de Bois, en mycket trevlig citrusig skogsdoft.

Galeria Kaufhof har liknande utbud men känns annars mer som ett vanligt Åhléns där man får vandra runt och sniffa helt ostörd även på de mer exklusiva märkena. Den mest påflugna personalen var en kvinna som stod och delade ut testremsor med (observera att hon inte sprejade ned intet ont ananade förbipasserande!) den nya doften Pussy Deluxe! Det tyckte jag och ingenjörn var så hysteriskt att vi nästan skulle ha köpt den om det inte vore för att själva doften var en generiskt sliskig bubbelgumslukt (enligt hemsidan citron, jordgubb, jasmin, iris, syrén och choklad) utan minsta antydan till myskig fittodör. Designen i rosa med en söt kissemiss avslöjade också att målgruppen var tonårsbrudar, men säg den ömma moder som köper Pussy till sin dotter i julklapp! Vi botaniserade i stället i Guerlains Acqua Allegoria-serie. Ingenjörn tjusades av de naturtrogna röda vinbären i Grosellina, men efter en stund på testremsan förlorade doften sin fräschör och påminde möjligen om sötade svarta vinbär. Mandarine-basilic är en ordinär, lätt plastig, hygienproduktscitrus utan antydan till basilika, och Herba Fresca är allt det jag ogillar i vissa örtdofter: sträv, sur, unken och allt annat än frisk! På Serge Lutens-fronten blev ingenjörn mycket betuttad i Rousse, både omedelbart och senare då jag räckte henne testremsan utan att säga vad det var. Själv tycker jag ärligt talat mest den luktar Big Red, kanel är inte min vän i parfym hur mycket jag än gillar kryddan. Vi kunde dock enas i vår hjärtliga avsky för den illande söta, starka, nästan urinliknande honungslukten Miel de Bois. Och apropå urin, Kourus luktar pissoar och herrarnas duschrum! Jag gillar vanligtvis lite smutsiga kroppslukter i parfym, men både Kourus och Body Kourus är enbart vidriga, den värsta aspekten av kroppslukt parad med värsta sortens "fräsch" herrparfym för att skyla över eländet. Kanske att de kan framkalla vissa angenäma associationer bland bögar, men bortsett från det ser jag inte vad som lockar. På Hermèshyllan fastnade jag för Equipage och Terre d'Hermes, ännu ett par klassiska herrdofter.

De hastiga stoppen i Brescia, Verona och Venedig tillät ingen parfymshopping, men i Bologna hade jag skrivit upp adresserna till några välsorterade parfymbutiker. De visade sig dock vara av det lilla, folktomma, hårt övervakade slaget som jag inte känner mig bekväm med att strosa runt och lukta ohämmat i. En del hade till och med dörrvakter! Acqua di Parma fanns överallt, däremot såg jag inte till Santa Maria Novella någonstans.

Ett mer avslappnat budgetalternativ är L'Erbolario, en av många butiker som säljer egentillverkade hygienartiklar och som även har enklare dofter. Dofterna var dock väl enkla för min smak, generiskt sliskiga och plastiga. Bäst av de jag luktade på var kanske Spezie, den rena kryddnejlikedoften.

Mest hängde jag i parfymkedjan Limoni och botaniserade bland massmarknadsdofterna. Jag luktade äntligen på Bulgaris Eau Parfumée au The-serie, men ingen av dofterna gjorde något större intryck. Möjligen den lite kryddiga The Rouge då... Jag gillade även Estée Lauders Youth Dew, originalet alltså, inte Youth Dew Amber Nude. Den är en pudrig vintageoriental i stil med Tabu och Opium. Apropå Opium så tror jag att jag gillar herrversionen bättre än damversionen, den verkar för ovanlighetens skull sötare och har inte den där skarpa öppningen som damversionen har. Återigen fastnade jag för ett par herrdofter: Monsieur de Givenchy och L'instant de Guerlain pour homme.

Jag vågade mig också in i en av de snobbigare butikerna för att köpa Dzing! innan den tas ur produktion, så nu har jag en stor flaska av härligheten! Mitt dyraste parfyminköp hittills, och mitt första köp av en nischdoft, men så var det också nästan det enda jag shoppade under semestern. Det är inte smart att köpa nya saker att släpa på när man ska flytta utomlands med sitt liv i en resväska... Min flaska med Dzing! är kvar i Sverige i ingenjörns ömma vård, själv tog jag med mig min samling parfymprover och miniflaskor.

tisdag, augusti 7

Tre tjärdofter

Lite försenat på grund av Pride, men här är mitt senaste inlgg på Aromascope:

http://www.aromascope.com/wp/2007/08/01/the-tar-trio/

onsdag, juli 18

Pausunderhållning

Så här vill jag se ut när mitt nystubbade hår (bortklippt färgning, jag är nog väldigt pixie-trendig) växer ut!

Veckans "smellalikes"

Ursäkta den totala avsaknaden av blogginlägg på sistone. Jag flyttar utomlands om en månad och det är en hel del att kolla upp, fixa och göra klart innan jag åker. Packa har jag inte ens börjat tänka på än, just nu är det högar av låneböcker från universitetsbiblioteket som upptar min tid. Men jag är tacksam för era kommentarer och har noterat intresset för en recension av Tom Ford Private Collection!

Jag har i alla fall skrivit ett inlägg till Aromascope, här:

http://www.aromascope.com/wp/2007/07/17/buttery-smoothness/


onsdag, juli 4

Patchouli med fruktsoda

Idag på Aromascope jämför jag Chanel Coromandel med Prada. Tack Julia för att du först påtalade likheten mellan dofterna!

Jag hade planerat att skriva en massrecension av Tom Ford Private Collection i min egen blogg, men jag känner inte direkt inspirationen flöda... Vi får väl se, om det är någon som visar sig intresserad i kommentarerna kanske jag känner mig mer motiverad...

http://www.aromascope.com/wp/2007/07/03/would-you-like-something-to-drink-with-your-patchouli/

onsdag, juni 20

De 25 mest populära parfymerna rankade på Make Up Alley

Medlemmarna på Make Up Alley har fått rösta om sina parfymfavoriter, och nu har resultatet av omröstningen presenterats. Man var tvungen att ranka doftera från 1 till 25, ett ogörligt projekt. Här är min egen godtyckliga lista som den såg ut just när jag skickade in den:

1. Caron: Tabac Blond
2. Miller Harris: L'air de rien
3. Robert Piguet: Bandit
4. Comme des Garcons: Sherbet Rhubarb
5. Guerlain: Jicky
6. Tauer Perfumes: L'air du desert marocain
7. L'Artisan Parfumeur: Tea for two
8. Montale: Black Aoud
9. Parfumerie Generale: L'Ombre Fauve
10. Parfums d'Empire: Ambre russe
11. Juozas Statkevicius
12. Serge Lutens: Fumerie turque
13. The Different Company: Sel de Vetiver
14. Histoire des Parfums: 1740 marquis de Sade
15. Knize: Ten
16. Profumum: Fumidus
17. Etro: Messe de Minuit
18. Chanel: Cuir de Russie
19. Serge Lutens: Chene
20. Parfums d'Empire: Cuir Ottoman
21. S-Perfumes: Lust
22. Comme des Garcons: Quarzazate
23. Donna Karan: Wenge
24. Yves Saint Laurent: Nu
25. Etat Libre d'Orange: Jasmin et Cigarette

Jag eftersträvade en viss spridning på dofttyper och parfymhus, därför föll en del favoriter bort. Dessutom har jag förstås hunnit få nya favoriter sedan dess. För läsare av min blogg innehåller listan knappast några överraskningar, om jag minns rätt har jag recenserat allt utom Messe de Minuit och Wenge. Här är topplistan på MUA med mina kommentarer:

1 Serge Lutens: Chergui (recenserad - urk!)
2 Frederic Malle: Musc Ravageur (kunde ha varit med på min, men Muscs Koublaï Khän hade varit förstahandsvalet om inte myskkvoten hade fyllts med L'air de rien)
3 Hermes: Ambre Narguile (trevlig gourmetoriental)
4 Chanel No. 5 (förstår inte charmen, men ett hudtest återstår att göra)
5 Serge Lutens: Un Lys (inte testat, djupt skeptisk till liljor)
6 Caron: Tabac Blond (recenserad, min etta!)
7 POTL: Luctor et Emergo (trolldeg och nyklippt gräs, lite trist i sin excentriskhet)
8 Guerlain: Mitsouko (oförliknelig, tyvärr hade jag inte testat den när jag skrev min lista)
9 Caron: Parfum Sacre (inte testat)
10 Andy Tauer: L'Air du Desert Marocain (den andra från min lista, jag är glad att Andy Tauer kom med!)
11 Chanel: No. 19 (vagt grön, kunde inte upprätthålla mitt intresse)
12 Chanel: Bois des Iles (inte testat, verkar intressant)
13 Creed: Angelique Encens (inte någon värdig dofthyllning till Marlene Dietrich, jag tycker den luktar lite som en billig parfymolja med rökelse och vanilj, för mycket för sliskig vanilj)
14 Guerlain: Shalimar (inte testat, kanske luktat i en affär och avfärdat)
15 Chanel: Coco (ska testa på huden någon gång...)
16 Guerlain: Attrape Couer (hade inte testat Guet Apens när jag skrev min lista, annars hade den nog kommit med)
17 Frederic Malle: Carnal Flower (inte testat, vita blommor är läskiga)
18 Bond no. 9: Chinatown (likgiltigt blommig/fruktig)
19 Guerlain: L'Heure Bleue (inte testat)
20 Serge Lutens: Fleurs d'Oranger (inte testat, jag behöver inte mer apelsinblom)
21 Bond no. 9: West Side (inte testat)
22 Fifi Chachnil: Fifi (inte testat)
23 Narciso Rodriguez: For Her EDT (inte testat)
24 Guerlain: Vol de Nuit (trevlig vintagechypre, inte himlavälvande)
25 L'Artisan: La Chasse aux Papillons (inte testat, verkar lite blek)

Hedersomnämnanden: Guerlain: Apres L'Ondée, Guerlain: Jicky, Chanel: Cuir de Russe och Chanel: no. 22. Två till träffar från min lista, glad att älsklingen Jicky fick ett omnämnande. Apres L'Ondée är för mig ett skräckexempel på hemsk, artificiellt "sval" och "fräsch" och "vattnig" doft med obehagliga, syntetiska blomnoter. No 22 vill jag testa.

Det fanns också en rankingslista för parfymhus, och där kom Comme des Garcons med trots att de inte hade några dofter med på den vanliga topplistan. Jag antar att de inte har några tillräckligt klara favoriter, utom möjligen Incense-serien i allmänhet och Kyoto i synnerhet.

1. Serge Lutens
2. Guerlain
3. Chanel
4. Frederic Malle
5. Caron
6. L'Artisan Parfumeur
7. Hermes
8. Bond no. 9
9. Comme des Garcons
10. Andy Tauer

Röstade du och i så fall på vad? Eller vad skulle du ha röstat på om du hade gjort det?

onsdag, juni 13

Jag måste få lukta på Börje!

Idag när jag var på en av mina alltmer sällsynta vändor på stan och var inne på Åhléns för att undersöka parfymutbudet kom det in två utvecklingsstörda män i rullstol skjutsade av var sin kvinnlig vårdare i medelåldern. Kvinnorna var uppenbarligen inne på affären för sitt eget höga nöjes skull, och började lukta på allt inom synhåll. Plötsligt utbrister den ena upprepade gånger: "Men GUD vad gott den här luktade!" Sedan säger hon: "Jag måste få lukta på Börje, får man göra det?" Det verkar inte som att det är Börje hon vänder sig till, utan snarare som att det är den andra kvinnan hon ber om tillstånd. Efter att ha frågat igen utan att få svar sprejar hon helt sonika parfymen på Börje, mannen i rullstolen hon kör, med hänvisning till att "man måste få lukta på en karl". Börje börjar hyperventilera. Jag förstår honom. Doften som gjorde kvinnan så begeistrad, Le Male Summer Edition, luktar allrengöring. Stackars Börje, han kommer bli utskämd på gruppboendet... Och allt detta för att kvinnor på inga villkors vis kan prova en herrparfym på sin egen hud. Drag lärdom, barn.

Andra intryck av dagens parfymsniffande:
Äntligen fanns en fungerande tester så jag kunde testa Prada på huden. Allt jag kan säga är: Vad ska man med Chanel Coromandel till när Prada erbjuder samma torra patchouli med fruktsodaliknande sötma för ett lägre pris? Du har helt rätt Julia, de är dofttvillingar! Jag är imponerad över att denna patchoulibomb kan överleva bland alla sliskiga massmarknadsdofter, och skulle kunna köpa den bara därför, om jag hade pengarna.
Brit London luktar schersmin, tycker jag, och jag borde veta eftersom schersminbuskarna är i full blom överallt. Trevligt!
Åhléns hade de nya L'eau d'Issey Summer Editions i söta genomskinliga flaskor med gröna blad på. Jag har ingen koll på originalen, eller på noterna i sommarutgåvan, men av mina pappersremsor att döma luktar damversionen dill och herrversionen citron. Något för kräftskivan kanske? Åtminstone herrversionen skulle jag kunna tänka mig att testa på huden, en mycket uppfriskande citrusskalsdoft utan diskmedelsvibbar på pappret. Damversionen känns lite unken och sötaktig, inte så frisk som man förväntar sig av en grön doft.
Gaultiers Fleur du male luktar, föga oväntat, söt och pudrig apelsinblom. Kan vara värd ett hudtest trots sötman... Jag gillar den superkitschiga flaskan och den nördiga anspelningen på Baudelaire. Jag gillar däremot inte annonsen med en hårig karl som badar i någon vidrig mjölkvit vätska... Kan den månne bli det bestående doftintrycket av Berlins gaydiskon i sommar?

Förresten finns det en ny gästpost om Schiaparelli Shocking på Aromascope. Personligen är jag mycket mer förtjust i Schiaparellislipsen med paradisfåglar jag hittade på Ebay, men här är länken: http://www.aromascope.com/wp/2007/06/12/the-shocking-secrets-of-granny’s-boudoir/

lördag, juni 2

Sommardofter

Okej, dags för dofter för heta och gassiga sommardagar, liksom för ljusa sommarnätter och härligt åskväder. Normalt sett brukar ju lätta blommiga, fruktiga, citrusiga, gröna och vattniga dofter rekommenderas, medan tunga, kryddiga orientaler och gourmetdofter anses passa bättre på vintern, men jag är inte så säker på att jag håller med. Blommiga och fruktiga dofter skulle jag personligen undvika på heta dagar av rädsla för att de skulle bli alltför söta och kvalmiga. Däremot passar de säkert utmärkt på sommarkvällar och mulna eller regniga dagar. Gröna dofter är jag också något skeptisk till - det skulle i så fall vara mycket lätta och fräscha cologner i stil med L'Artisan Parfumeurs L'eau de l'Artisan eller Comme des Garcons Vettiveru, annars är jag rädd att de gröna noterna skulle kunna surna i hettan och bli alltför skarpa. Tanken på en grön chypre i klassisk stil en het sommardag känns inte frestande. Vattniga och artificiellt "fräscha" dofter vet ni ju redan vad jag tycker om, och tanken på dessa skärande skarpa noter på varma, svettiga människor i värmebölja känns osedvanligt otäck. Undantaget här är The Different Companys Sel de Vetiver. Kryddiga och träiga orientaler tycker jag däremot kan komplettera hettan, i stället för att fåfängt sträva emot den. Det gäller bara att de är tillräckligt torra, och inte alltför tunga. Med en pudrig, osöt ambra (utan vanilj!) som Tauer Perfumes L'air du desert marocain kan man leka beduin i Norden. Doften av solvarm tallskog borde också med fördel kunna matchas med en liknande parfym, kanske Comme des Garcons Jaisalmer med inslag av kolmila. Här är en handfull förslag på andra garanterat kokosnötsbefriade sommardofter:

COMME DES GARCONS 3: 3 är otroligt grön, så grön att jag skulle gissa på vetiver, som den dock inte innehåller. Noter som basilika, mandarin, svartvinbär, magnolia och angelica får den att låta mer oskyldigt somrig än den är. Den är snarare nästan maskulint grön, tidvis på gränsen till myggmedelsskärpan i 2, troligen på grund av träbasen med ceder, björk och sandelträ. Jag uppfattar den som en uppfriskande tvilling till Sherbet Rhubarb - den senares krispigt gröna bas minus själva rabarbern.
http://www.perfumebay.com/women-s-c-comme-des-garcons-3-by-comme-des-garcons.html

CREATIVE UNIVERSE Te: Jag vet inget mer uppfriskande än en bra teparfym. Är det något Black Phoenix Alchemy Lab är bra på så är det trots den mörka gothimagen just friska, fräscha, gröna tedofter som Kumiho, Shanghai och Severin. Colognen Te är ett fint exempel i en annan prisklass. Den låter mycket grön på beskrivningen, med grönt te, grapefrukt, bergamott och selleri! Jag känner dock inte den distinkta bergamottdoften och tycker snarare att känslan är någonstans emellan grönt och svart te. Doften är uppfriskande grön, men samtidigt trevligt torr och en aning kryddig av kryddnejlika.
http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=10402&section=1

ETRO Anice: Om man söker svalka men likt mig ogillar vattniga dofter, undviker mint och mynta och skyr unken gurka och melon kanske Anice kan vara något? Det är en lättviktig och lättflyktig skapelse som låter mer avancerad på ingredienslistan än vad den är: en enkel anisdoft med mer känsla av kyld sambuca eller ouzo än av sötlakrits. För min del hade de gärna fått dra ned ännu lite mer på godissötman, men den är tillräckligt stram för att fungera uppfriskande. Det enda jag känner under anisen är en ren, pudrig, vit mysk som inte kan stöta sig med någon och möjligen ett uns vanilj. Allt som allt en doft vit som nyfallen snö.
http://www.theperfumeshoppe.com/scripts/prodView.asp?idproduct=139

L'ARTISAN PARFUMEUR Dzing! På sommaren kommer cirkusen till stan med sin doft av sågspån och hästspillning. Oemotståndligt! Dzing! är en doft som lyckas vara lädrig utan att bli brutal och animalisk utan att bli skanky. Lädret är snarare torrt på ett sätt som får många att associera till kartong, och den omisskännliga doften av djurspillning känns mer mysig än stötande. Dzing! har lånat lite av Tea for twos uppfriskande känsla, troligen är det ingefärsnoten som gör det. På L'Artisan Parfumeur-manér är den förvånansvärt lätt för att vara en "animalisk gourmetdoft" som ska föra tankarna både till djuren i manegen och sötsakerna som säljs i stånden utanför. Gourmetinslaget består av en mjuk, dämpad sötma av saffran, tonka och balsam snarare än av några direkta referenser till slisk, och borde därför kunna fungera även vid relativt höga temperaturer.
http://www.laboutiquedelartisanparfumeur.com

LES NÉRÉIDES Oriental Lumpur: När jag satt och svettades i mitt rum förra sommaren friskade jag upp mig med rabarberdofter och Oriental Lumpur. Saffran, curry och muskot ger intryck av namnets kryddmarknad, och jag urskiljer dessutom den paradoxalt svalkande hettan av chilipeppar. Med basnoter som sandelträ, vanilj och patchouli kan det låta som en fyllig oriental som skulle bli outhärdligt kvalmig i hetta, men det är inte så jag uppfattar doften. För mig är den snarare en torr och pikant kryddoft på en tvålskarp bas, en oväntat lyckad kombination som påminner lite om Comme des Garcons liknande heta/svala, kryddiga/rena Palisander.
http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=11804&section=1

TAUER PERFUMES Lonestar Memories: Vad kan vara somrigare än en cowboyparfym? Det är ju rätt varmt på prärien... Lonestar Memories ger dessutom underbara associationer till roddbåtar och sjöbodar på grund av sitt starka inslag av tjära. Lite mer komplex än Comme des Garcons Tar är den, mer robust och mindre urban med inslag av bland annat cistus, cederträ, myrra, tonka, vetiver och sandelträ. Den doftar som den torra, dammiga luften inne i en gammal smedja eller verkstad av trä med stampat jordgolv, full av sprucket läder, rostigt järn och söndervittrade rep. Doften av barndomens utflykter till hembygsgårdar och upptäcksfärder bland redskapsskjul. Möjligen är den i sötaste laget - överdoser kan bli kväljande sommartid. Men finns det å andra sidan en bättre årstid att bära en doft som denna?
http://www.tauerperfumes.com

torsdag, maj 31

Macho macho man

Redan dags för ett nytt inlägg på Aromascope? Inte egentligen, men nu blev det så, och det ser ut att bli varannan vecka i fortsättningen i stället för var tredje. Jag som börjar få slut på idéer till smellalikes...

http://www.aromascope.com/wp/2007/05/30/to-dupe-or-not-to-dupe-part-2/

lördag, maj 19

Chanel Coromandel

Jag har inte lyckats uppbåda någon nämnvärd entusiasm för Chanel Les Exclusifs, som jag tycker har låtit rätt bleka även i positiva recensioner, även om Bel Respiro verkar trevligt grön. Tack vare en generös parfymista har jag dock fått tillfälle att prova Coromandel, och det är jag tacksam för eftersom den inte stod särskilt högt på min egen prioriteringslista.

Coromandel är en rätt lustig doft. Den har en torr, stram bas av ambra och patchouli, och trots att doften är ganska stark känns den transparent snarare än "tung" eller "rik" som man kunde vänta sig av en oriental. Det får mig att förstå varför vissa tycker att Chanels dofter är blaskigt tunna, medan andra hyllar dem för deras sofistikerade återhållsamhet. Det som gör doften lustig snarare än elegant är att de har valt att söta den med en rejäl skvätt fruktsoda. Toppnoten är söt, fruktig, sprudlande och "våt" som läsk i kontrast till den snustorra basen. Efter en stund gifter sig de två aspekterna till en sötpudrig patchoulidoft uppiffad av en intressant unken och ingrodd känsla, som vindsförråden i ett elegant bostadshus där folk förvarar sina gamla minkpälsar och persiska mattor. Med tiden blir doften allt mer söt och krämig, till slut nästan lite väl gosig - en smörigt, spritigt fyllig vaniljdoft med en nypa kryddig patchouli.

http://fragrantfripperies.com/store/page53.html

onsdag, maj 16

Dekadens

Idag på Aromascope finns del ett av två (planerade än så länge) i en liten serie om nischdofter från uppstickande parfymhus som är misstänkt lika mer etablerade nischdofter...

http://www.aromascope.com/wp/2007/05/15/to-dupe-or-not-to-dupe/

måndag, maj 14

Guerlain Guet-apens

Jag ska säga det på en gång: jag är nog den enda i världen som tycker att Guerlains Guet-apens luktar häst. Varken min syster eller min flickvän förstår vad jag pratar om, inte på min hud och inte på sin egen. Jag tror inte att det är en hudkemigrej, för jag tycker att den luktar häst direkt ur provet och den förändras inte särskilt mycket över tid. För mig återkallar Guet-apens från början till slut den sötsyrliga doften av varma, lite lätt svettiga hästar som står uppbundna i stallet och tuggar på hö. Kanske finns rentav en svag fläkt från gödselstacken i bakgrunden också. Det är att häda av denna gudarnas nektar, jag vet, men hästlukt kan också vara gudomligt för de invigda. För mig är den i alla fall det, eftersom jag red som barn och präglingen på hästar aldrig går ur.

Jag medger, jag kan urskilja annat än häst i Guet-apens om jag anstränger mig: Sötman är vanilj, syrligheten ett grönt inslag, den aromatiska hödoften förmodligen en blomnot, "kroppsvärmen" kan vara trä och ambra, och åtminstone i en ingredienslista har jag funnit täckning för det animaliska inslaget i form av sibet. Dessutom känner jag vad jag uppfattar som en samtidigt sval och kanderad viol, som i själva verket är iris. Så fort jag slutar koncentrera mig på de enskilda noterna flyter de dock samman till ett troget, om än något nyskrubbat och parfymerat, stallackord bestående av foder och varma djurkroppar.

Kombinationen av kryddig hödoft och pudrig, krämig sötma för tankarna till Parfumerie Generales Bois blond, som dock saknar animaliska inslag och därmed också autobahn till mitt nostalgicentrum. Då ligger Robert Piguets Bandit närmare, med sin känsla av värmestrålning från stora djurkroppar. Men jag tror nästan att den doft som ligger allra närmast Guet-apens är Etat Libre d'Oranges Putain des palaces. Den luktar förvisso inte häst, men den luktar som en pudrad och parfymerad kvinna som har blivit varm och börjat svettas en aning, det vill säga en liknande trygg kroppslighet. Det alla dessa dofter har gemensamt är det sötkryddiga eller sötsyrliga, det krämiga och det pudriga. Guet-apens och Putain des palaces delar dessutom en kanderad blomnot, även om inslaget av godis är mycket starkare i den sistnämnda.

Guet-apens är en begränsad utgåva som kom för några år sedan. Det finns en ny version av doften vid namn Attrape-coeur som jag har hört ska vara i stort sett identisk. Synd bara att namnet har degraderats från "bakhåll" till "hjärtefångare"...

http://fragrantfripperies.com/store/page10.html

När jag ändå skriver kan jag ju passa på att meddela att anledningen till att det har varit glest mellan inläggen på sistone inte är att jag inte har luktat på något nytt och spännande. Nej, det beror helt enkelt på att jag är i slutfasen av uppsatsarbete, samtidigt som jag började på mitt sommarjobb som tidningsbud vid månadsskiftet. Klockan tre på morgonen måste jag stiga upp, och eftersom jag mer är typen som går och lägger mig efter tre blir det inte så värst mycket sömn. Och jag är helt emot att skriva innehållslösa inlägg på temat att det inte blir några riktiga inlägg den här dagen/veckan/månaden, så då får det hellre vara tomt i bloggen ett tag.

onsdag, maj 2

Dofter som tar dig ut på landet

Snart är det semestertider och kanske dags att åka ut på landet. Om man redan bor där är det utomhustider med trädgårdsarbete, skogspromenader och fika i syrénbersån. Här är några parfymer som kan matcha den lantliga tillvaron, eller framkalla känslan av den även i en central etta utan balkong.

Barrskog: Caron Yatagan

Gräsmatta: L'Artisan Parfumeur L'eau de l'artisan

Grönsaksland: L'Artisan Parfumeur Fleur de carotte

Hage: Robert Piguet Bandit

Kolmila: Comme des Garcons Jaisalmer

Lövskog: Serge Lutens Chêne

Stall: Guerlain Guet-Apens

Strand: The Different Company Sel de Vetiver

Växthus: CB I Hate Perfume Memory of Kindness

Äng: Geir Ness Geir

Örtagård: Christian Dior Eau Sauvage

onsdag, april 25

fredag, april 20

AvaLuxe

I morgon börjar AvaLuxe-veckan på Basenotes då man ska testa en doft per dag, och litet senare är det dags på Make Up Alley (http://www.makeupalley.com). Jag tjuvstartar med en massrecension.

Biba: Biba överraskade mig med sin glödheta kryddighet. Peppar är den enda krydda som står listad, men jag uppfattar det snarare som chilipeppar. Troligen är det alla de olika tränoterna som bidrar till det kryddstarka intrycket, för jag får samma intryck av träiga dofter som Comme des Garcons Palisander och Eau d'Italies Bois d'Ombrie. Biba påminner också om den faktiska kryddoften Oriental Lumpur från les Nereides. Det dessa dofter har gemensamt förutom chilihettan är, möjligen med undantag för Bois d'Ombrie, en viss tvåligt ren och skarp underton som får dem att kännas chica och eleganta.

Café Noir: Café Noir är en kombination av kaffe och lavendel någonstans mittemellan Bond no 9s herrcologneaktigt gröna och örtiga New Haarlem och Thierry Muglers gourmetfylliga A Men. Den enda av nämnda tre dofter jag har behållit mitt prov av är A Men, för att lavendelnoten inte är urskiljbar utan snarare ersätts av en träigt torr patchouli som uppfriskande inslag. Jag förstår verkligen inte vurmen för att kombinera kaffe och lavendel. För mig blir clashen mellan fylligt rostad, mysigt varm kaffearom och kyligt aromatisk doftpåse i mormors garderob bara bisarr. Synd, för kaffenoten i Café Noir är verkligen osedvanligt fin.

Film Noir: Film Noir är den fylliga, lena läderdoften Madame X inte är. Jag uppfattar den i stort sett som rent läder, men sött och pudrigt läder, så pudrigt att det kittlas i näsan. Inget rått, ogarvat stycke direkt från slaktaren utan snarare ett par mjuka, ljusbruna mockahandskar. Doften har också en lite citrusig toppnot utan motsvarighet i den långa ingredienslistan, som får mig att tänka på Black Phoenix Alchemy Labs torrare, stramare och subtilare läder- och bergamottdoft Severin. Jag kan möjligen urskilja en viss blommighet och en lite gourmetartad ton som kan komma av tonkan eller ambran, men det är helt klart lädret som spelar huvudrollen i den här filmen.

Fire Wood: Fire Wood är den bästa brasdoften jag luktat på! CB I hate perfumes Burning Leaves är också trevlig, men lite för söt för att lukta lövbrasa. Fyrinnaes budgetalternativ Crackling Fire luktade bara sötsliskigt med ett inslag av tjära. Black Phoenix Alchemy Labs elddofter som Djinn och Brimstone luktar mer skarpt och bittert och kemiskt än rökigt. Profumums Fumidus utvecklas till en mörkgrön vetiverdoft efter den första bittra rökigheten. Alternative Breedings Under Western Stars luktar verkligen lägereld, inklusive rökt kött, inte hemtrevlig brasa. Fire Wood är däremot vedbrasan i den öppna spisen perfekt fångad. Den är träig utan att bli en ren trädoft utan eldighet, rökig utan att bli för skarp och bitter, mysig utan att bli gourmetsöt. Jag urskiljer granved trots att det inte finns med bland noterna. Kanske är det cederträet. Genom att testa den idag när solen gassar upptäckte jag också att jag trivs utmärkt med att dofta brasa i sommarväder och inte bara som värmande "comfort scent" under vinterhalvåret.

Incense Rose: Jag är ju inget rosenfan, men eftersom jag upptäckt att jag uppskattar tunga, hypnotiska rosendofter med mörka basnoter som läder, oud och resins tänkte jag att jag skulle prova denna. Det visade sig dock vara ett misstag. Rökelsenoten är tunn, tvåligt skarp och kyligt metallisk och rosennoten torkad och potpourriartad. Eftersom den dessutom är kvävande starkt är den en riktig migränbomb. Tacka vet jag de sammetslena men syndiga Paestum Rose, L'arte di Gucci och Black Aoud.

Luxe Chocolate: Den beskrivs som en mörk och lyxigchokladdoft, men glöm det. Det här är ren mjölkchoklad. Men vilken mjölkchoklad! Jag såg Charlie and the Chocolate Factory iförd röd sammetsrock och denna parfym. Perfektion.

Midnight Violet: Midnight Violet är en samtidigt pudrig, tvålig och kanderad violdoft. Det kanske inte låter något vidare, men tvålskärpan balanserar den kanderade sötman och gör doften chic och elegant. Resultatet är sötsurt snarare än sötsliskigt, med samma syrligt gröna inslag som får mig att se med blida ögon på Putain des Palaces. Den där sötsyrliga tonen påminner mig också svagt om min älskling Bandit, med den skillnaden förstås att Midnight Violet är en violdoft. (Listan på övriga noter är lång, men undgår min näsa.) Liksom de flesta av AvaLuxes dofter är den stark och långlivad med ordentligt sillage, trots att den är en parfymolja. Jag känner rentav tvålsmak i munnen när jag andas in den, men underligt nog har jag inget emot det. Namnet känns inte helt välvalt, en "midnattsviol" borde i min föreställningsvärld vara en mörkare, svalare, fuktigare doft med inslag av jord, närmare CB I Hate Perfumes Violet Empire, medan Midnight Violet passade utmärkt denna soliga vårdag med tidigt blommande violer överallt.

Kama X-treme och Rasa X-treme är nysläpp av de extremt animaliska originalversionerna av de senare omformulerade Kama och Rasa. X-treme-versionerna är allt det CBMusk Reinvention inte är och slår Muscs Koublaï Khän med hästlängder i ohämmad djuriskhet. Min syster rynkade på näsan och sade att de luktade som toaletten på en sunkig sylta, och jag känner själv en air av gödselstack, på den nivån är det. Ändå älskar jag dem, och känner mig hemma i dem som i den inbodda bostad som är L'Air de rien. Ett "parfymigt" drag hindrar dem från att förväxlas med ren kroppsodör, men gränsen är hårfin. Själv tänker jag i alla fall mer på en djärv och chic gammal dam som inte bryr sig om vad folk tycker än på en dåre utan känsla för personlig hygien. Jag har inte luktat på standardversionerna av Kama och Rasa, så jag vet inte hur olika dofterna är, men i X-treme-versionerna tar de animaliska noterna överhanden så att de är intill förväxling lika. Kanske att Kama har ett uns mer ros medan Rasa är en aning "plastigare" i tonen.

Kretek: Poängen med Kretek är att den verkligen luktar precis som nejlikecigaretter. Inte rökigt som tända cigaretter, utan som den milda doften av tobak, kryddnejlika och sockrat filter när man luktar på de otända cigaretterna.

Madame X: Jag hoppades på en kinky läderdoft, och blev förvånad över hur söt och blommig Madame X är. Beskrivningen räknar i och för sig upp en skrälldus blomnoter, men jag trodde att de skulle vara mer dominerade av lädret. I stället dominerar de över en mörk och pudrig resinbas. Sedan kommer en grön not som jag antar är höet fram och doften förvandlas till... People of the Labyrinths Luctor et Emergo! Eller åtminstone en snarlik blandning av gröngräs och sötpudriga, lite trolldegsaktiga inslag. Starkast är detta i mina armveck, som har en olycklig förmåga att få dofter att surna, men där de även sitter som längst. Där luktar det i princip som om jag gnuggat in huden med gräsklipp, syrligt beskt och inte särskilt behagligt. På bröstet är doften liknande men mer söt och blommig (eller så framstår den bara som mildare och behagligare för att jag inte kommer lika nära med näsan). På handlederna slutligen är den torrare och trevligare, en sötkryddig oriental utan gräsklipp, men där är den också som allra svagast. Ibland suger verkligen hudkemi.

Oude: Jag vet inte om Avaluxe's oud-ackord verkligen luktar som oud eftersom jag inte har känt noten separat förr. Vad jag tycker att den luktar som är snarare en extremversion av Comme des Garcons Garage: läderinteriörer i bilar, oljespill, bensin, brända gummidäck, het asfalt och röken från överhettade motorer. Jag tror aldrig jag har luktat på något mer butch. Och i mycket små doser, blandad med den trevliga sortens kroppsodör, skulle den nog kunna funka på en läderklädd butch. För vanliga dödliga är den kanske mer lämpad som mörk bas till en alltför söt eller lättviktig doft. Överapplicerad, som på mig nu när jag testar den, framkallar den snarare huvudvärk, halsont och den söta smak i munnen man kan få av att smaka på något riktigt beskt.

Palisander: Jag är svag för trädofter, och Palisander är en trevlig sådan. Liksom Silk är den dock en parfymerad trädoft, om än något mindre söt. Den luktar inte äkta trä, den luktar abstraherat, flytande träkoncentrat, sötare och spritigare än i dess naturliga form. Det är ju en smaksak om man vill dofta som ett äkta virkesupplag, om man föredrar sin trädoft i en mer raffinerad form är Palisander ett helt okej val.

Patchouli Leaves: Patchoulinoten i Patchouli Leaves är torr, jordig och träig som jag gillar. Doften i övrigt är en sötkryddig oriental med inslag av rosor och vanilj. Inget fel i det, men jag hade gärna sett patchoulin i ett solonummer.

Queen Bess: Queen Bess är en betydligt trevligare rosendoft än Incense Rose. Den är rikare och fylligare och kryddad med kanel, kryddnejlika och kardemumma. Mest av allt är den dock ett stort fång rosor av alla de slag: friska, fruktiga, söta, tunga, tvåliga, kryddiga och en nypa av de där hemska torkade. Om jag var mer förtjust i rosendofter överlag skulle jag behålla den.

Royal Parvati: Det är andra gången jag får ett gratisprov av den mysigt mustiga och myskiga Royal Parvati. Den är inte animalisk på det råa, osöta och en aning svala sättet som Kama och Rasa X-treme, med en ladugårdsliknande överdos sibetkatt, utan mer som den kryddigt köttiga Muscs Koublaï Khän eller den hemtrevligt inpyrda L'air de rien. Den animaliska noten är ambergris, i övrigt är doften främst en sandelträdoft, men med samma myskigt mjuka och smöriga sandeltränot som i Serge Lutens Santal de Mysore. Jag ska dock inte hymla med att AvaLuxes budgetalternativ inte håller samma kvalitet som en Serge Lutens-doft. Royal Parvati har liksom de flesta av Serena Ava Francos kreationer en vagt plastig ton, som dock är tillräckligt nedtonad för att jag ska ha överseende med den i de dofter jag gillar.

Silk: Jag har hört att Silk ska vara en kopia av Feminité du Bois, men eftersom jag inte har testat den senare kan jag inte svara på hur lik den är. Det jag kan säga är att det är en trädoft, men en söt och parfymerad trädoft, så parfymerad att jag känner parfymsmaken i munnen till en början. Förutom träet känner jag kanske ett uns ren, blommig vit mysk och lite av AvaLuxe's mjuka, söta, smöriga/kokosnötiga/myskiga signatur. Som de flesta av dofterna har den ordentligt med sillage och kan möjligen framstå som huvudvärksframkallande. Att den är så parfymerad i tonen gör också att den känns feminin på ett uppklätt och strikt sätt, en doft som matchar höga klackar, vita blusar, läppstift och uppsatt hår. Det låter kanske som en sågning, men eftersom jag är så svag för trädofter överlag gillar jag den. En bonus är att den på något märkligt vis får mig att tänka på en kopp Earl Grey med mjölk - träets lite citrusiga/kryddiga toppnoter får stå för bergamotten, en viss torr, lädrig ton i doften påminner som svart te, och den krämiga myskbasen motsvarar mjölken.

Teakwood: Jag skulle klassa Teakwood som en blomdoft snarare än en trädoft. Den svala, vattniga violnoten (som man även skulle kunna ta för iris) tar överhanden över en trevligt kryddig träbas. Resultatet är en ganska lyckad komposition med ett underligt namn.

Viva: Viva lät alldeles för blommig för min smak, med läskig kokos i, men jag kunde inte motstå den dekadenta beskrivningen. Jag kunde dock gott ha låtit bli, för den är en sockrig, plastig vit blomdoft à la Barbieparfym, helt utan djup eller mörker. Dekadent? Ja, som man kallar Paris Hilton dekadent...

http://www.ava-luxe.com

onsdag, april 11

Parfumerie Generale: Limited Edition

Bois Blond: Märkligt nog påminner Bois blond mig starkt om Flower by Kenzo. De har en snarlik pudrig, krämig, blommig sötma av vit mysk. Bois blond saknar i och för sig Flower by Kenzos kanderade violnot, som ersätts med skarpt gröna gräs- och galbanumnoter. Framför allt ska Bois blond vara en hödoft, men även om jag känner ett näskittlande pepprigt inslag av hö så är det inte det dominerande intrycket. Bois blond är på det hela taget inte en tillräckligt torr doft för att ge en känsla av höskulle. Dels har den för mycket färskt gröna noter, och dels är den för mjuk och krämig. Om jag skulle räkna upp de dominerande komponenterna av doften skulle det i stället för hö bli grädde, gräs och peppar. Pepprigheten består, men doften utvecklas efter hand i en torrare och träigare riktning, och blir nästan het som brinnande trä. Namnets blonda trä är en mer träffande karakterisering av doften än den officiella beskrivningens höskörd. Träet blir dock aldrig helt torrt, utan följs åt av den vita myskens krämiga sötma genom doftens hela utveckling. Kombinationen erinrar lite om mötet mellan pepprig rökelse och len blomsötma i Nu. Sist i utvecklingen försvinner den peppriga tränoten igen och kvar blir en krämig vaniljsötma.

Ether de Lilas Blanc sur Feuillage Tendre: Syréner? Vilka syréner? Jag känner ingen blomnot som ens vagt påminner om syrén i den här doften. Namnet som förutom syréner för tankarna till en vårligt skir och grön doft är extremt missvisande. Den låter som en fruity/floral på beskrivningen (passionsblomma, apelsinblom, mandarin...) och den luktar som en fruity/floral. Tropiskt, sötsliskigt och extremt parfymerat. Att de har slängt i en lite skarp ton som kanske ska föreställa det där gröna bladverket gör inte saken bättre. Lyckligtvis falnar den snabbt.

L'Ombre Fauve: L'Ombre Fauve doftar verkligen som en skugga. Skuggan i ett källarvalv en het sommardag, mustig som S-Perfumes Lust fast inte till sådana extremer. Mer som den lätt källarmustiga orientalen Labdanum 18/Ciste 18 från Le Labo, eller ett mellanting. Samtidigt som den erinrar om råfuktiga källare är den en varm doft, med värmen hos en mörkbrun stickad sjal eller kanske mörkbrun sammet. Pudrig ambra, dov mysk, glödhett trä och torr patchouli ingår himmelsk förening och resultatet är en beroendeframkallande "comfort scent" av allra mörkaste slag. Det som hindrar den från att bli bara mysigt sammetslen är träets krispigt strama torka och en citrusig eller metallisk skärpa som ger den där känslan av kylig källarluft. L'Ombre Fauve är doften av mörka material: solvarmt trä, ljumt sammetstyg, svalt jordgolv och kalla stenväggar. Är det någon jag skulle slå till på innan den begränsade utgåvan är slut är det utan minsta tvekan denna. Om jag bara hade hundra dollar...

Någon som vill pröva sin lycka med de undflyende syrénerna? Jag byter gärna bort mitt prov av Ether de Lilas...

http://www.luckyscent.com/shop/category.asp?categoryid=345&section=1

tisdag, april 10

CB I Hate Perfume: CBMusk Reinvention

Så testar jag äntligen den legendariska CBMusk Reinvention, omtalad av alla som älskar skanky, dirty myskdofter. Jag har hört att den ska lukta outhärdligt smutsigt, eller att den ska vara sötaktig med inslag av jästa björnbär. På min hud? Icke.


Poängen med CBMusk är väl lite att Christopher Brosius inte tål de flesta syntetiska mysknoter, och att han därför har försökt återskapa äkta mysk på ett helt eget sätt. Det borde alltså inte förvåna mig att den inte har något gemensamt med myskfavoriter som Muscs Koublaï Khän eller L'Air du Rien. Recensionerna fick mig dock att tro att den skulle ha den lite mysigt sunkiga odören av varma, otvättade människokroppar gemensamt med dessa.


Icke. På min hud är CBMusk en skarpt, torrt träig samt svalt plastig lukt. Ja, verkligen plastig. Den tar liksom stopp i näsan på ett vis som framkallar bilden av en blank, grå, halvgenomskinlig plastyta. Jag tror att det är en viss beska i kombination med en fadd ton och en kyla som får den att kännas extremt icke-organisk. Allt annat än en mysk borde, alltså.


Visst, jag kan se en koppling till myskens idé. Det går att urskilja en ton som påminner lite om otvättat hår ur CBMusk, och den är egentligen mer ljum än sval, men det är en ljumhet som känns mer som rumstemperatur än kroppsvärme. En annan sak som får den att kännas icke-organisk är att den fullständigt saknar den sötma som ändå de flesta levande varelser utstrålar, på gott eller ont. Den känns unken och mustig på ett abstrakt sätt, dränerad på värme och sötma och liv.


Det påstås i beskrivningen att den ska sjunka in i huden och blandas med kroppslukten, och det låter ju logiskt för en myskdoft. Mina myskiga favoriter känns nästan som comfort scents på mig för att de sitter så bra och inte skär med några gälla, syntetiska missljud, som även dofter jag gillar kan ha tendenser till. CBMusk däremot sitter bara på huden som ett främmande, lite bittert element. Jag kan inte ens föreställa mig att den skulle kunna smälta in i en naturlig huddoft. Kanske på någon vars hudkemi och kroppsodör är radikalt annorlunda än mina. Vill du testa? Mitt prov finns tillgängligt för byteshandel.

http://www.cbihateperfume.com

fredag, april 6

CB I Hate Perfume: To See A Flower och Winter 1972


Om det är någon doft jag borde ha haft med bland vårdofterna så är det To See A Flower, så den får väl bli officiell påskdoft i stället. Starkast luktar den i mitt tycke av nyklippt gräs, en mer somrig doft, men den är i övrigt skirt och svalt vårlig med en aning mossa och fuktig jord och en bukett nyutslagna, närmast doftlösa vårblomster: hyacint, påsklilja och krokus. Efter en stund på huden förlorar doften sin krispiga fräschör och blir sötare, torrare och pudrigare, lite som en lätt, blommig chypre. Den är verkligen inte min stil, men jag finner den ändå oemotståndlig, förmodligen för att den är så grön och naturtrogen, till skillnad från de mer standardsomriga blombuketter vårdofter annars brukar vara.

Winter 1972 var däremot en besvikelse, om det nu kan kallas en besvikelse att få sina låga förväntningar uppfyllda. Jag tror inte på dofter som påstår sig lukta snö och vinter. Poängen med kyla är ju liksom att de flesta saker tappar det mesta av sin lukt när de fryser, och att fånga den doftlösheten i en parfym kan inte vara lätt. Försök att återge krispigheten i minusgradig luft brukar i stället resultera i hemsk mint och eucalyptus, kanske med lite barrskog islängd. Det har Christopher Brosius lyckligtvis avhållit sig ifrån. Hans Winter 1972 är snarare mjuk och ljum, inte alls olik Demeters Snow som han också har skapat, och doftar mest av allt som jord som tjälen nyss har gått ur. Det här är inte en frusen, sovande natur, det är möjligen tidig vår med barmark när dofterna börjar vakna. Stickade yllevantar finns också med i beskrivningen, och det kan jag väl med lite fantasi känna, men inte frosttäckta som det påstås, utan våta vantar som hänger på tork över elementet. Inte för att det luktar surt ylle, men doften har en liknande känsla som uppvärmda men ännu fuktiga, ulliga vantar. Mysig är den för all del, men det är vintern spenderad inomhus.

http://www.cbihateperfume.com/


Glad påsk allihopa, eller fira Jesu död som det väl snarare är frågan om idag!

onsdag, april 4

Vem ska bort?

Kommer ni ihåg Fem myror är fler än fyra elefanter? Idag leker jag "Vad ska bort?" med noterna viol, läder, björk och ros på Aromascope: http://www.aromascope.com/wp/2007/04/03/menage-a-trois-the-gentleman-the-lady-and-the-tart/

söndag, april 1

Vårdofter

Det är svårt för mig att tipsa om vårdofter av flera skäl: Jag är inte överdrivet förtjust i våren som årstid, jag är ännu mindre förtjust i de skira, ungdomliga blomdofter som som generellt brukar klassas som vårliga, och jag ser ingen självklar koppling dem emellan eftersom de flesta blomnoterna snarare är svenska sommarblommor. Men vad skulle kunna vara en vårdoft i stället? Jag har redan tipsat om Black March som vinterdoft och eftersom jag är ganska sent ute (vissa parfymbloggar tipsade om vårdofter redan i början av februari) får det kanske bli mer försommardofter ändå. Alltså: dofter för "svensk sommar" med kyliga, ljusa nätter och regnvädersdagar. Efter midsommar tipsar jag om sommardofter mer lämpade för den globala uppvärmning jag bidrar till genom mina långväga parfymbeställningar.

CB I HATE PERFUME Memory of Kindness: Memory of Kindness är den underbara doften av tomatplantor, helt enkelt. Inte mogna tomater utan de gröna bladen. Jag älskar doften, men tycker ändå att den är väl endimensionell för sitt pris (i likhet med de flesta av Christopher Brosius dofter, tyvärr). Själv skulle jag nog hellre köra budgetversionen att köpa en tomatplanta att ha i fönstret och lukta på, men vill du verkligen lukta som tomatplantor i stället för att bara lukta dem är den ett måste.
http://www.cbihateperfume.com/

COMME DES GARCONS Sherbet Rhubarb: Jag har inte skrivit utförligt om min första parfymälskling Rhubarb i den här bloggen, men såhär på tema vårdofter är det ju lägligt. Den syrliga rabarbernoten i Rhubarb får det verkligen att vattnas i munnen på mig. Övriga noter kan få den att låta som en fruity/floral åt gourmethållet - lycheefrukt, blomnoter och vanilj - men det är inte alls vad jag uppfattar. Jag uppfattar uppfriskande, osöt, rå rabarber på en grön bas som påminner om den gröna Comme des Garcons 3.
http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=22001&section=1

GRÈS Cabochard: Som ni som har läst mitt första gästinlägg på Aromascope vet tycker jag att Cabochard är syster till Bandit. Cabochard är dock något grönare, som en äng eller en lövskogsdunge, medan Bandit är gulare i tonen, som halm och maskrosor. Bandit har också ett animaliskt inslag av solvarm hud eller päls som Cabochard saknar. Cabochard är mer klassiskt vårlig i och med att den är svalare, som gröna dofter brukar vara svala. Båda dofterna är liksom sötsyrliga på ett citrusaktigt sätt som får det att vattnas i munnen på mig, men Bandit har mer betoning på det söta och Cabochard på det skarpt syrliga, som nyklippt gräs. Cabochard är också mer av en klassisk chypre, med en ganska nedtonad beska av eklav och en kyligare, stramare lädernot i den mån jag urskiljer den alls. Jag länkar till ett ställe som säljer den nya Cabochard, medan jag är rätt säker på att mitt prov är av vintageversionen, så jag kan inte garantera att den kommer att lukta som jag påstår:
http://www.fragrancenet.com/f/net/wf_items.html?cat=00390&cur_letter=C&gs_gen=w&mv_pc=basenotesMF

LE PRINCE JARDINIER Ciel Mon Jardin! Om man gillar sina fruktdofter en aning sötare och mer gourmetartade än Rhubarb är Ciel Mon Jardin! helt rätt. Den är liksom Rhubarb sprudlande vårlig med en frisk, krispig rabarbernot, men överlag mindre grön. Den har fler blomnoter - ros, jasmin och hyacint - och till vaniljnoten som här faktiskt märks läggs karamell. Fullt så söt som det kan låta på den här beskrivningen är den dock inte, ingen horribel Barbierosa fruity/floral. Rabarbern får sällskap av bergamott och melon, och det är min största invändning mot doften. Jag gillar verkligen inte melondofter och med undantag för vattenmelon är jag inte överdrivet förtjust i att äta melon heller. Jag tycker att de både smakar och luktar obehagligt unket. Melonen håller sig dock i bakgrunden av den underbara rabarbern såpass att jag ändå gillar doften, och har du inget emot melonnoter är den säkert en höjdare. Om Rhubarb är ett stånd späd rabarber som tittar upp ur jorden är Ciel Mon Jardin! rabarberpaj eller rabarberkräm avnjuten i trädgårdsmöbeln.
http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=28702§ion=1&rv=on

PAUL SMITH Story: Story är förstås en utmärkt vårdoft med sprudlande citrus, nyutspruckna gröna löv och subtila tränoter. En ganska stram doft som fungerar utmärkt till vardags och på jobbet, men som ändå kan framkalla leenden med de friska toppnoterna som nästan får snålvattnet att rinna till. Mestadels grön, men med ett knappt märkbart uns av blommor - jasmin och "grön ros". Jag kan också rekommendera den till personer som normalt sett inte gillar citrusnoter; det finns absolut inget av diskmedel eller luftrenare i Storys bergamott och grapefrukt. Jag länkar inte till något inköpsställe eftersom den finns på närmaste Åhléns.

TAYLOR OF LONDON Lily of the Valley: Jag hade fel förut, den har gulnat men inte börjat lukta konstigt. Kanske på huden, men sprejad i luften är den fortfarande en naturtrogen liljekonvaljdoft. Den är ändå inte "jag" längre så jag kan lika gärna använda den som room spray. Lite skarp i stora doser, annars rätt ljuvlig, och väldigt vårlig. Ersätt den med din egen favorit bland liljekonvaljeparfymer, det finns säkert många bättre. http://www.scentsandscentsibility.co.uk/stock/taylor1.php

torsdag, mars 22

S-Perfumes: Lust



Jag är förvånad över att den här doften heter Lust. Namnet fick mig att vänta mig någon brutalt animalisk och kinky mysk, eller åtminstone en varm, röd doft, eller kanske något bitterljuvt och lätt äckelframkallande over-the-top. I stället är det en mörk och mustig resindoft som inleds med något som eventuellt är torr patchouli och bitter eklav, och sedan mjuknar till mer av en inpyrd rökelselukt.

Det som bäst överensstämmer med namnet är kanske sötman, som känns genom hela doftens utveckling. Utan den hade den möjligen kunnat klassas som sakral eller meditativ, men den ger en viss syndfull, inpyrd eller hotande närvaro som jag dock skulle tveka att kategorisera som just lust. Om det här är vällust är det hundratals år gammal vällust som sitter kvar i väggarna och i unkna, vittrande textilier i ett kyrkorum, kloster eller herresäte. Mer död och synd än levande, varm lust. Ungefär som detaljbilden av vällustingarna i sängen helvetet i Hieronymus Bosch målning av de sju dödssynerna ovan, snarare än idyllbilden av dem i det skära tältet i gröngräset.

Lite myskig är doften också, men det är en ren, vit mysk av typen som återfinns i comfort scents, som snarare står för den pudriga sötman än för "smutsigheten". Doften som helhet är allt annat än ren, men det är inte en direkt kroppslig smutsighet. Det är snarare en rumslig unkenhet, som kanske har inslag av multnande benrangel, uppstoppade djur, skinnfällar eller sekelgammal intorkad svett, men som inte kommer sig av levande varelsers kroppsutsöndringar.

Lust skulle lätt kunna vara en gotisk parfymolja som hette något i stil med "Krypta", "De dödas julotta" eller "Svart mässa". I stilen passar doften bättre in där än bland andra nischdofter, kanske för att den ursprungligen är en "installation" eller ett "doftkonstverk" snarare än en parfym. Men trots alla associationer till unkna kryptor, och trots att det är en så "mörk" doft, funkar den faktiskt som "comfort scent" för mig. Jag gillar unkna gamla källare och vindar och besökte benkyrkan i Sedlec, Kutna Hora utan att rysa (http://www.ludd.luth.se/~silver_p/NewSedlec/index.htm) så jag tycker att Lust är riktigt mysig. Men ett vidare välvalt namn har den inte.

Uppdatering: Apropå "comfort scents" - nu tycker jag att Lust luktar pepparkaksdeg! Inte pepparkakor utan just degen, efter det recept familjen Solander bakar varje jul. Ett kryddstarkt recept med mycket kardemumma och kryddnejlika, men samtidigt en len, söt och smörig deg, som resulterar i hårda, knäckiga kakor. Eller, ju mer jag känner efter, är det kanske snarare degen till ingefärskakor jag känner? Kakor som blir liknande hårda, söta och knäckiga, men med den citrusiga skärpan av ingefära i stället för pepparkakskryddor? Eller är hela kakdegsintrycket en illusion skapad av att min syster bakar bröd samtidigt som jag insuper doften av Lust? Intressant...

lördag, mars 17

Creed: Ambre Cannelle

Drömmer du om en parfym som luktar precis som den gulnade, spruckna gästtvålen i en gammal släktings inpyrda gamla hus? Då är Ambre Cannelle något för dig. Det är dess starka inslag av ambergris, som är (eller var?) vanligt att parfymera tvålar med, som skapar illusionen. Om du som barn badade hos din släkting, eller i den ruckliga sommarstugan din familj delade med släkten, är det doften som satt kvar på din hud och fick dig att känna dig mer mysigt ingrodd än ren.

Efter den första starka tvålskärpan i toppnoten blir Ambre Cannelle mer komplex, mer som atmosfären i det gamla huset i stort - en doft som hänger kvar i textilier, strömmar från de mörknade parfymerna i kristallflaskor på toalettbordet, och sitter på den gamla släktingens händer. Doften mjuknar en aning, blir mer pudrig och söt, kanske till och med en aning jasminblommig, men samtidigt också kryddigare. Kanel är den enda not Creed listar förutom ambergris, och även om jag inte urskiljer kaneldoften i sig känner jag dess torra, träiga ton. För mig är Ambre Cannelle en "comfort scent", inte av den vanliga söta gourmettypen utan helt enkelt för att det är en så nostalgisk doft. Väcker doften inga nostalgiska minnen fungerar den troligen inte heller, utan framstår bara som gammaldags skarp och unken.

Ibland listas ambra och ambergris som synonymer för samma doftnot, men jag gör skillnad på dem eftersom jag känner en så tydlig skillnad på dofterna. För mig är ambra en varm, pudrig, träig/bränd/karamelliserad sötma, ibland sötare, åt vanilj/tonka-hållet och ibland torrare, mer som patchouli. Ambergris skulle jag inte ens sortera in i samma orientaliska doftfamilj. Den är antingen mer rått animalisk, eller mer rent, skarpt, kyligt tvålig, eller både och samtidigt som den "inpyrda tvåldoften" i Ambre Cannelle.

http://www.perfumecountry.com/ProductDetails.asp?ProductCode=AMBRECANNELLE-WOMEN

fredag, mars 16

Yves Saint Laurent: Nu EdP

När jag först testade Nu tyckte jag att den var eterisk, transparent och chict urban som en lätt massmarknadsanpassad Comme des Garcons-kreation. Idag när jag bär den framstår den som betydligt mjukare och sötare, mer i linje med Alexander McQueens Kingdom: en inte alltför överdriven blommighet över en bas av nästan smörigt lent trä. Men medan jag blev besviken på Kingdoms konventionalitet efter alla liknelser vid otvättade kvinnosköten finner jag Nus skönhet oemotståndlig.

Det som är okonventionellt med Kingdom är det starka inslaget av spiskummin, som av många associeras till kroppsodörer. Jag gör inte den kopplingen, gjorde jag det skulle jag förmodligen gilla doften mer, i stället tycker jag bara att spiskumminet luktar äckligt, konstigt och fel. Jag får nog acceptera att jag inte gillar det som parfymnot hur mycket jag än missbrukar kryddan i matlagning. Spiskumminet är dock inte tillräckligt för att jag ska tycka direkt illa om doften, utan mest av allt är den en mjuk, feminin, konventionellt vacker kreation av blommor på en bädd av sandelträ som jag avfärdar med en axelryckning.

Det som är okonventionellt med Nu är i stället inslaget av rökelse och peppar, därav associationen till Comme des Garcons. Även här finns en träbas som är myskigt mjuk snarare än träigt torr. Blomnoten, i form av vit orkidé, blir aldrig söt eller tung - det här är eoner från rosa bubbelgumsdofter eller förföriska florientals. I stället är det en perfekt vardagsdoft för kontoret, urbana fritidsaktiviteter och halvt uppklädda tillställningar. Till sport, friluftsliv och grovarbete passar den mindre bra, eftersom den är för elegant för att vara casual och för mjuk för att vara uppfriskande. Till riktiga galakvällar vill man kanske också slänga på sig något exklusivare och mer överdådigt, men en lite "doftblyg" person skulle lätt kunna bära Nu till fest - allra helst till den lilla svarta - och få komplimanger. Jag måste också berömma doftens hållbarhet och "sillage", men så är det kanske att massmarknadsdofter ofta slår nischdofterna på just de här områdena, och inte alltid till fördel. Sammanfattningsvis är Nu en mycket vacker och välgjord doft till ett högst överkomligt pris.

http://www.fragrancex.com/nues1.html

onsdag, mars 14

Gästskribent på Aromascope!


Nu kan ni läsa mig på engelska också. Var tredje onsdag gör jag ett gästspel på Aromascope, där jag sniffar fram "smellalikes". Jag länkar till mitt första inlägg, där jag jämför Robert Piguets Bandit med Cabochard från Grès. Jane Russell i The Outlaw får piffa upp min egen blogg så länge, apropå otukt på höskullen.
http://www.aromascope.com/wp/2007/03/13/bandit-versus-cabochard-a-catfight-in-the-green/

onsdag, mars 7

Le Labo: Patchouli 24

Jag hade hört så mycket om vilken rökig, tjärig, lädrig doft Patchouli 24 skulle vara, i paritet med Tauer Perfumes Lonestar Memories. Och ja, nyapplicerad är den rökig och tjärig som det svartaste lapsang, men ändå med en tydlig, varm sötma av vanilj som gör att jag skulle tveka att kalla den butch. För att fortsätta med matassociationerna har den ett inslag av rökt korv, som en kolare som kokar sitt te och steker sitt kött över lägerelden utanför milan. Jag kan nästan känna ett uns citrusfrisk grönska av skogen också, kanske är det björknoten som gör sig påmind.

Jag har luktat på så mycket torra och osöta läderdofter på sistone att Patchouli 24 känns som en söt oriental i jämförelse. Det mesta av röken och tjäran lägger sig också snabbt, och doften blir misstänkt lik ambra: ambrans torra, pudriga, lätt brända/träiga sötma. Någon ambra finns inte listad, så det är möjligt att effekten kommer sig av torr, träig patchouli sötad med vanilj. Jag tycker mig nämligen kunna urskilja en patchoulinot också, trots att den ska vara så väldigt svår att upptäcka i doften. Jag älskar ambradoftande orientaler som Tauers L'air du desert marocain, Serge Lutens Fumerie turque, Parfums d'Empires Ambre russe och Montales Patchouli leaves, men det var inte riktigt vad jag hade väntat mig av Patchouli 24. Jag önskar nästan att de hade skippat vaniljen och vågat löpa linan ut och göra doften riktigt rå i stället. Till dess fördel kan dock sägas att den håller länge och att jag subtilt kan uppfatta den i luften omkring mig när jag bär den, en upplevelse jag inte är bortskämd med.

Jag länkar till Le Labos hemsida, fast de inte skickar utanför USA, eftersom de inte har några regelrätta återförsäljare:
http://www.lelabofragrances.com/