fredag, april 20

AvaLuxe

I morgon börjar AvaLuxe-veckan på Basenotes då man ska testa en doft per dag, och litet senare är det dags på Make Up Alley (http://www.makeupalley.com). Jag tjuvstartar med en massrecension.

Biba: Biba överraskade mig med sin glödheta kryddighet. Peppar är den enda krydda som står listad, men jag uppfattar det snarare som chilipeppar. Troligen är det alla de olika tränoterna som bidrar till det kryddstarka intrycket, för jag får samma intryck av träiga dofter som Comme des Garcons Palisander och Eau d'Italies Bois d'Ombrie. Biba påminner också om den faktiska kryddoften Oriental Lumpur från les Nereides. Det dessa dofter har gemensamt förutom chilihettan är, möjligen med undantag för Bois d'Ombrie, en viss tvåligt ren och skarp underton som får dem att kännas chica och eleganta.

Café Noir: Café Noir är en kombination av kaffe och lavendel någonstans mittemellan Bond no 9s herrcologneaktigt gröna och örtiga New Haarlem och Thierry Muglers gourmetfylliga A Men. Den enda av nämnda tre dofter jag har behållit mitt prov av är A Men, för att lavendelnoten inte är urskiljbar utan snarare ersätts av en träigt torr patchouli som uppfriskande inslag. Jag förstår verkligen inte vurmen för att kombinera kaffe och lavendel. För mig blir clashen mellan fylligt rostad, mysigt varm kaffearom och kyligt aromatisk doftpåse i mormors garderob bara bisarr. Synd, för kaffenoten i Café Noir är verkligen osedvanligt fin.

Film Noir: Film Noir är den fylliga, lena läderdoften Madame X inte är. Jag uppfattar den i stort sett som rent läder, men sött och pudrigt läder, så pudrigt att det kittlas i näsan. Inget rått, ogarvat stycke direkt från slaktaren utan snarare ett par mjuka, ljusbruna mockahandskar. Doften har också en lite citrusig toppnot utan motsvarighet i den långa ingredienslistan, som får mig att tänka på Black Phoenix Alchemy Labs torrare, stramare och subtilare läder- och bergamottdoft Severin. Jag kan möjligen urskilja en viss blommighet och en lite gourmetartad ton som kan komma av tonkan eller ambran, men det är helt klart lädret som spelar huvudrollen i den här filmen.

Fire Wood: Fire Wood är den bästa brasdoften jag luktat på! CB I hate perfumes Burning Leaves är också trevlig, men lite för söt för att lukta lövbrasa. Fyrinnaes budgetalternativ Crackling Fire luktade bara sötsliskigt med ett inslag av tjära. Black Phoenix Alchemy Labs elddofter som Djinn och Brimstone luktar mer skarpt och bittert och kemiskt än rökigt. Profumums Fumidus utvecklas till en mörkgrön vetiverdoft efter den första bittra rökigheten. Alternative Breedings Under Western Stars luktar verkligen lägereld, inklusive rökt kött, inte hemtrevlig brasa. Fire Wood är däremot vedbrasan i den öppna spisen perfekt fångad. Den är träig utan att bli en ren trädoft utan eldighet, rökig utan att bli för skarp och bitter, mysig utan att bli gourmetsöt. Jag urskiljer granved trots att det inte finns med bland noterna. Kanske är det cederträet. Genom att testa den idag när solen gassar upptäckte jag också att jag trivs utmärkt med att dofta brasa i sommarväder och inte bara som värmande "comfort scent" under vinterhalvåret.

Incense Rose: Jag är ju inget rosenfan, men eftersom jag upptäckt att jag uppskattar tunga, hypnotiska rosendofter med mörka basnoter som läder, oud och resins tänkte jag att jag skulle prova denna. Det visade sig dock vara ett misstag. Rökelsenoten är tunn, tvåligt skarp och kyligt metallisk och rosennoten torkad och potpourriartad. Eftersom den dessutom är kvävande starkt är den en riktig migränbomb. Tacka vet jag de sammetslena men syndiga Paestum Rose, L'arte di Gucci och Black Aoud.

Luxe Chocolate: Den beskrivs som en mörk och lyxigchokladdoft, men glöm det. Det här är ren mjölkchoklad. Men vilken mjölkchoklad! Jag såg Charlie and the Chocolate Factory iförd röd sammetsrock och denna parfym. Perfektion.

Midnight Violet: Midnight Violet är en samtidigt pudrig, tvålig och kanderad violdoft. Det kanske inte låter något vidare, men tvålskärpan balanserar den kanderade sötman och gör doften chic och elegant. Resultatet är sötsurt snarare än sötsliskigt, med samma syrligt gröna inslag som får mig att se med blida ögon på Putain des Palaces. Den där sötsyrliga tonen påminner mig också svagt om min älskling Bandit, med den skillnaden förstås att Midnight Violet är en violdoft. (Listan på övriga noter är lång, men undgår min näsa.) Liksom de flesta av AvaLuxes dofter är den stark och långlivad med ordentligt sillage, trots att den är en parfymolja. Jag känner rentav tvålsmak i munnen när jag andas in den, men underligt nog har jag inget emot det. Namnet känns inte helt välvalt, en "midnattsviol" borde i min föreställningsvärld vara en mörkare, svalare, fuktigare doft med inslag av jord, närmare CB I Hate Perfumes Violet Empire, medan Midnight Violet passade utmärkt denna soliga vårdag med tidigt blommande violer överallt.

Kama X-treme och Rasa X-treme är nysläpp av de extremt animaliska originalversionerna av de senare omformulerade Kama och Rasa. X-treme-versionerna är allt det CBMusk Reinvention inte är och slår Muscs Koublaï Khän med hästlängder i ohämmad djuriskhet. Min syster rynkade på näsan och sade att de luktade som toaletten på en sunkig sylta, och jag känner själv en air av gödselstack, på den nivån är det. Ändå älskar jag dem, och känner mig hemma i dem som i den inbodda bostad som är L'Air de rien. Ett "parfymigt" drag hindrar dem från att förväxlas med ren kroppsodör, men gränsen är hårfin. Själv tänker jag i alla fall mer på en djärv och chic gammal dam som inte bryr sig om vad folk tycker än på en dåre utan känsla för personlig hygien. Jag har inte luktat på standardversionerna av Kama och Rasa, så jag vet inte hur olika dofterna är, men i X-treme-versionerna tar de animaliska noterna överhanden så att de är intill förväxling lika. Kanske att Kama har ett uns mer ros medan Rasa är en aning "plastigare" i tonen.

Kretek: Poängen med Kretek är att den verkligen luktar precis som nejlikecigaretter. Inte rökigt som tända cigaretter, utan som den milda doften av tobak, kryddnejlika och sockrat filter när man luktar på de otända cigaretterna.

Madame X: Jag hoppades på en kinky läderdoft, och blev förvånad över hur söt och blommig Madame X är. Beskrivningen räknar i och för sig upp en skrälldus blomnoter, men jag trodde att de skulle vara mer dominerade av lädret. I stället dominerar de över en mörk och pudrig resinbas. Sedan kommer en grön not som jag antar är höet fram och doften förvandlas till... People of the Labyrinths Luctor et Emergo! Eller åtminstone en snarlik blandning av gröngräs och sötpudriga, lite trolldegsaktiga inslag. Starkast är detta i mina armveck, som har en olycklig förmåga att få dofter att surna, men där de även sitter som längst. Där luktar det i princip som om jag gnuggat in huden med gräsklipp, syrligt beskt och inte särskilt behagligt. På bröstet är doften liknande men mer söt och blommig (eller så framstår den bara som mildare och behagligare för att jag inte kommer lika nära med näsan). På handlederna slutligen är den torrare och trevligare, en sötkryddig oriental utan gräsklipp, men där är den också som allra svagast. Ibland suger verkligen hudkemi.

Oude: Jag vet inte om Avaluxe's oud-ackord verkligen luktar som oud eftersom jag inte har känt noten separat förr. Vad jag tycker att den luktar som är snarare en extremversion av Comme des Garcons Garage: läderinteriörer i bilar, oljespill, bensin, brända gummidäck, het asfalt och röken från överhettade motorer. Jag tror aldrig jag har luktat på något mer butch. Och i mycket små doser, blandad med den trevliga sortens kroppsodör, skulle den nog kunna funka på en läderklädd butch. För vanliga dödliga är den kanske mer lämpad som mörk bas till en alltför söt eller lättviktig doft. Överapplicerad, som på mig nu när jag testar den, framkallar den snarare huvudvärk, halsont och den söta smak i munnen man kan få av att smaka på något riktigt beskt.

Palisander: Jag är svag för trädofter, och Palisander är en trevlig sådan. Liksom Silk är den dock en parfymerad trädoft, om än något mindre söt. Den luktar inte äkta trä, den luktar abstraherat, flytande träkoncentrat, sötare och spritigare än i dess naturliga form. Det är ju en smaksak om man vill dofta som ett äkta virkesupplag, om man föredrar sin trädoft i en mer raffinerad form är Palisander ett helt okej val.

Patchouli Leaves: Patchoulinoten i Patchouli Leaves är torr, jordig och träig som jag gillar. Doften i övrigt är en sötkryddig oriental med inslag av rosor och vanilj. Inget fel i det, men jag hade gärna sett patchoulin i ett solonummer.

Queen Bess: Queen Bess är en betydligt trevligare rosendoft än Incense Rose. Den är rikare och fylligare och kryddad med kanel, kryddnejlika och kardemumma. Mest av allt är den dock ett stort fång rosor av alla de slag: friska, fruktiga, söta, tunga, tvåliga, kryddiga och en nypa av de där hemska torkade. Om jag var mer förtjust i rosendofter överlag skulle jag behålla den.

Royal Parvati: Det är andra gången jag får ett gratisprov av den mysigt mustiga och myskiga Royal Parvati. Den är inte animalisk på det råa, osöta och en aning svala sättet som Kama och Rasa X-treme, med en ladugårdsliknande överdos sibetkatt, utan mer som den kryddigt köttiga Muscs Koublaï Khän eller den hemtrevligt inpyrda L'air de rien. Den animaliska noten är ambergris, i övrigt är doften främst en sandelträdoft, men med samma myskigt mjuka och smöriga sandeltränot som i Serge Lutens Santal de Mysore. Jag ska dock inte hymla med att AvaLuxes budgetalternativ inte håller samma kvalitet som en Serge Lutens-doft. Royal Parvati har liksom de flesta av Serena Ava Francos kreationer en vagt plastig ton, som dock är tillräckligt nedtonad för att jag ska ha överseende med den i de dofter jag gillar.

Silk: Jag har hört att Silk ska vara en kopia av Feminité du Bois, men eftersom jag inte har testat den senare kan jag inte svara på hur lik den är. Det jag kan säga är att det är en trädoft, men en söt och parfymerad trädoft, så parfymerad att jag känner parfymsmaken i munnen till en början. Förutom träet känner jag kanske ett uns ren, blommig vit mysk och lite av AvaLuxe's mjuka, söta, smöriga/kokosnötiga/myskiga signatur. Som de flesta av dofterna har den ordentligt med sillage och kan möjligen framstå som huvudvärksframkallande. Att den är så parfymerad i tonen gör också att den känns feminin på ett uppklätt och strikt sätt, en doft som matchar höga klackar, vita blusar, läppstift och uppsatt hår. Det låter kanske som en sågning, men eftersom jag är så svag för trädofter överlag gillar jag den. En bonus är att den på något märkligt vis får mig att tänka på en kopp Earl Grey med mjölk - träets lite citrusiga/kryddiga toppnoter får stå för bergamotten, en viss torr, lädrig ton i doften påminner som svart te, och den krämiga myskbasen motsvarar mjölken.

Teakwood: Jag skulle klassa Teakwood som en blomdoft snarare än en trädoft. Den svala, vattniga violnoten (som man även skulle kunna ta för iris) tar överhanden över en trevligt kryddig träbas. Resultatet är en ganska lyckad komposition med ett underligt namn.

Viva: Viva lät alldeles för blommig för min smak, med läskig kokos i, men jag kunde inte motstå den dekadenta beskrivningen. Jag kunde dock gott ha låtit bli, för den är en sockrig, plastig vit blomdoft à la Barbieparfym, helt utan djup eller mörker. Dekadent? Ja, som man kallar Paris Hilton dekadent...

http://www.ava-luxe.com

onsdag, april 11

Parfumerie Generale: Limited Edition

Bois Blond: Märkligt nog påminner Bois blond mig starkt om Flower by Kenzo. De har en snarlik pudrig, krämig, blommig sötma av vit mysk. Bois blond saknar i och för sig Flower by Kenzos kanderade violnot, som ersätts med skarpt gröna gräs- och galbanumnoter. Framför allt ska Bois blond vara en hödoft, men även om jag känner ett näskittlande pepprigt inslag av hö så är det inte det dominerande intrycket. Bois blond är på det hela taget inte en tillräckligt torr doft för att ge en känsla av höskulle. Dels har den för mycket färskt gröna noter, och dels är den för mjuk och krämig. Om jag skulle räkna upp de dominerande komponenterna av doften skulle det i stället för hö bli grädde, gräs och peppar. Pepprigheten består, men doften utvecklas efter hand i en torrare och träigare riktning, och blir nästan het som brinnande trä. Namnets blonda trä är en mer träffande karakterisering av doften än den officiella beskrivningens höskörd. Träet blir dock aldrig helt torrt, utan följs åt av den vita myskens krämiga sötma genom doftens hela utveckling. Kombinationen erinrar lite om mötet mellan pepprig rökelse och len blomsötma i Nu. Sist i utvecklingen försvinner den peppriga tränoten igen och kvar blir en krämig vaniljsötma.

Ether de Lilas Blanc sur Feuillage Tendre: Syréner? Vilka syréner? Jag känner ingen blomnot som ens vagt påminner om syrén i den här doften. Namnet som förutom syréner för tankarna till en vårligt skir och grön doft är extremt missvisande. Den låter som en fruity/floral på beskrivningen (passionsblomma, apelsinblom, mandarin...) och den luktar som en fruity/floral. Tropiskt, sötsliskigt och extremt parfymerat. Att de har slängt i en lite skarp ton som kanske ska föreställa det där gröna bladverket gör inte saken bättre. Lyckligtvis falnar den snabbt.

L'Ombre Fauve: L'Ombre Fauve doftar verkligen som en skugga. Skuggan i ett källarvalv en het sommardag, mustig som S-Perfumes Lust fast inte till sådana extremer. Mer som den lätt källarmustiga orientalen Labdanum 18/Ciste 18 från Le Labo, eller ett mellanting. Samtidigt som den erinrar om råfuktiga källare är den en varm doft, med värmen hos en mörkbrun stickad sjal eller kanske mörkbrun sammet. Pudrig ambra, dov mysk, glödhett trä och torr patchouli ingår himmelsk förening och resultatet är en beroendeframkallande "comfort scent" av allra mörkaste slag. Det som hindrar den från att bli bara mysigt sammetslen är träets krispigt strama torka och en citrusig eller metallisk skärpa som ger den där känslan av kylig källarluft. L'Ombre Fauve är doften av mörka material: solvarmt trä, ljumt sammetstyg, svalt jordgolv och kalla stenväggar. Är det någon jag skulle slå till på innan den begränsade utgåvan är slut är det utan minsta tvekan denna. Om jag bara hade hundra dollar...

Någon som vill pröva sin lycka med de undflyende syrénerna? Jag byter gärna bort mitt prov av Ether de Lilas...

http://www.luckyscent.com/shop/category.asp?categoryid=345&section=1

tisdag, april 10

CB I Hate Perfume: CBMusk Reinvention

Så testar jag äntligen den legendariska CBMusk Reinvention, omtalad av alla som älskar skanky, dirty myskdofter. Jag har hört att den ska lukta outhärdligt smutsigt, eller att den ska vara sötaktig med inslag av jästa björnbär. På min hud? Icke.


Poängen med CBMusk är väl lite att Christopher Brosius inte tål de flesta syntetiska mysknoter, och att han därför har försökt återskapa äkta mysk på ett helt eget sätt. Det borde alltså inte förvåna mig att den inte har något gemensamt med myskfavoriter som Muscs Koublaï Khän eller L'Air du Rien. Recensionerna fick mig dock att tro att den skulle ha den lite mysigt sunkiga odören av varma, otvättade människokroppar gemensamt med dessa.


Icke. På min hud är CBMusk en skarpt, torrt träig samt svalt plastig lukt. Ja, verkligen plastig. Den tar liksom stopp i näsan på ett vis som framkallar bilden av en blank, grå, halvgenomskinlig plastyta. Jag tror att det är en viss beska i kombination med en fadd ton och en kyla som får den att kännas extremt icke-organisk. Allt annat än en mysk borde, alltså.


Visst, jag kan se en koppling till myskens idé. Det går att urskilja en ton som påminner lite om otvättat hår ur CBMusk, och den är egentligen mer ljum än sval, men det är en ljumhet som känns mer som rumstemperatur än kroppsvärme. En annan sak som får den att kännas icke-organisk är att den fullständigt saknar den sötma som ändå de flesta levande varelser utstrålar, på gott eller ont. Den känns unken och mustig på ett abstrakt sätt, dränerad på värme och sötma och liv.


Det påstås i beskrivningen att den ska sjunka in i huden och blandas med kroppslukten, och det låter ju logiskt för en myskdoft. Mina myskiga favoriter känns nästan som comfort scents på mig för att de sitter så bra och inte skär med några gälla, syntetiska missljud, som även dofter jag gillar kan ha tendenser till. CBMusk däremot sitter bara på huden som ett främmande, lite bittert element. Jag kan inte ens föreställa mig att den skulle kunna smälta in i en naturlig huddoft. Kanske på någon vars hudkemi och kroppsodör är radikalt annorlunda än mina. Vill du testa? Mitt prov finns tillgängligt för byteshandel.

http://www.cbihateperfume.com

fredag, april 6

CB I Hate Perfume: To See A Flower och Winter 1972


Om det är någon doft jag borde ha haft med bland vårdofterna så är det To See A Flower, så den får väl bli officiell påskdoft i stället. Starkast luktar den i mitt tycke av nyklippt gräs, en mer somrig doft, men den är i övrigt skirt och svalt vårlig med en aning mossa och fuktig jord och en bukett nyutslagna, närmast doftlösa vårblomster: hyacint, påsklilja och krokus. Efter en stund på huden förlorar doften sin krispiga fräschör och blir sötare, torrare och pudrigare, lite som en lätt, blommig chypre. Den är verkligen inte min stil, men jag finner den ändå oemotståndlig, förmodligen för att den är så grön och naturtrogen, till skillnad från de mer standardsomriga blombuketter vårdofter annars brukar vara.

Winter 1972 var däremot en besvikelse, om det nu kan kallas en besvikelse att få sina låga förväntningar uppfyllda. Jag tror inte på dofter som påstår sig lukta snö och vinter. Poängen med kyla är ju liksom att de flesta saker tappar det mesta av sin lukt när de fryser, och att fånga den doftlösheten i en parfym kan inte vara lätt. Försök att återge krispigheten i minusgradig luft brukar i stället resultera i hemsk mint och eucalyptus, kanske med lite barrskog islängd. Det har Christopher Brosius lyckligtvis avhållit sig ifrån. Hans Winter 1972 är snarare mjuk och ljum, inte alls olik Demeters Snow som han också har skapat, och doftar mest av allt som jord som tjälen nyss har gått ur. Det här är inte en frusen, sovande natur, det är möjligen tidig vår med barmark när dofterna börjar vakna. Stickade yllevantar finns också med i beskrivningen, och det kan jag väl med lite fantasi känna, men inte frosttäckta som det påstås, utan våta vantar som hänger på tork över elementet. Inte för att det luktar surt ylle, men doften har en liknande känsla som uppvärmda men ännu fuktiga, ulliga vantar. Mysig är den för all del, men det är vintern spenderad inomhus.

http://www.cbihateperfume.com/


Glad påsk allihopa, eller fira Jesu död som det väl snarare är frågan om idag!

onsdag, april 4

Vem ska bort?

Kommer ni ihåg Fem myror är fler än fyra elefanter? Idag leker jag "Vad ska bort?" med noterna viol, läder, björk och ros på Aromascope: http://www.aromascope.com/wp/2007/04/03/menage-a-trois-the-gentleman-the-lady-and-the-tart/

söndag, april 1

Vårdofter

Det är svårt för mig att tipsa om vårdofter av flera skäl: Jag är inte överdrivet förtjust i våren som årstid, jag är ännu mindre förtjust i de skira, ungdomliga blomdofter som som generellt brukar klassas som vårliga, och jag ser ingen självklar koppling dem emellan eftersom de flesta blomnoterna snarare är svenska sommarblommor. Men vad skulle kunna vara en vårdoft i stället? Jag har redan tipsat om Black March som vinterdoft och eftersom jag är ganska sent ute (vissa parfymbloggar tipsade om vårdofter redan i början av februari) får det kanske bli mer försommardofter ändå. Alltså: dofter för "svensk sommar" med kyliga, ljusa nätter och regnvädersdagar. Efter midsommar tipsar jag om sommardofter mer lämpade för den globala uppvärmning jag bidrar till genom mina långväga parfymbeställningar.

CB I HATE PERFUME Memory of Kindness: Memory of Kindness är den underbara doften av tomatplantor, helt enkelt. Inte mogna tomater utan de gröna bladen. Jag älskar doften, men tycker ändå att den är väl endimensionell för sitt pris (i likhet med de flesta av Christopher Brosius dofter, tyvärr). Själv skulle jag nog hellre köra budgetversionen att köpa en tomatplanta att ha i fönstret och lukta på, men vill du verkligen lukta som tomatplantor i stället för att bara lukta dem är den ett måste.
http://www.cbihateperfume.com/

COMME DES GARCONS Sherbet Rhubarb: Jag har inte skrivit utförligt om min första parfymälskling Rhubarb i den här bloggen, men såhär på tema vårdofter är det ju lägligt. Den syrliga rabarbernoten i Rhubarb får det verkligen att vattnas i munnen på mig. Övriga noter kan få den att låta som en fruity/floral åt gourmethållet - lycheefrukt, blomnoter och vanilj - men det är inte alls vad jag uppfattar. Jag uppfattar uppfriskande, osöt, rå rabarber på en grön bas som påminner om den gröna Comme des Garcons 3.
http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=22001&section=1

GRÈS Cabochard: Som ni som har läst mitt första gästinlägg på Aromascope vet tycker jag att Cabochard är syster till Bandit. Cabochard är dock något grönare, som en äng eller en lövskogsdunge, medan Bandit är gulare i tonen, som halm och maskrosor. Bandit har också ett animaliskt inslag av solvarm hud eller päls som Cabochard saknar. Cabochard är mer klassiskt vårlig i och med att den är svalare, som gröna dofter brukar vara svala. Båda dofterna är liksom sötsyrliga på ett citrusaktigt sätt som får det att vattnas i munnen på mig, men Bandit har mer betoning på det söta och Cabochard på det skarpt syrliga, som nyklippt gräs. Cabochard är också mer av en klassisk chypre, med en ganska nedtonad beska av eklav och en kyligare, stramare lädernot i den mån jag urskiljer den alls. Jag länkar till ett ställe som säljer den nya Cabochard, medan jag är rätt säker på att mitt prov är av vintageversionen, så jag kan inte garantera att den kommer att lukta som jag påstår:
http://www.fragrancenet.com/f/net/wf_items.html?cat=00390&cur_letter=C&gs_gen=w&mv_pc=basenotesMF

LE PRINCE JARDINIER Ciel Mon Jardin! Om man gillar sina fruktdofter en aning sötare och mer gourmetartade än Rhubarb är Ciel Mon Jardin! helt rätt. Den är liksom Rhubarb sprudlande vårlig med en frisk, krispig rabarbernot, men överlag mindre grön. Den har fler blomnoter - ros, jasmin och hyacint - och till vaniljnoten som här faktiskt märks läggs karamell. Fullt så söt som det kan låta på den här beskrivningen är den dock inte, ingen horribel Barbierosa fruity/floral. Rabarbern får sällskap av bergamott och melon, och det är min största invändning mot doften. Jag gillar verkligen inte melondofter och med undantag för vattenmelon är jag inte överdrivet förtjust i att äta melon heller. Jag tycker att de både smakar och luktar obehagligt unket. Melonen håller sig dock i bakgrunden av den underbara rabarbern såpass att jag ändå gillar doften, och har du inget emot melonnoter är den säkert en höjdare. Om Rhubarb är ett stånd späd rabarber som tittar upp ur jorden är Ciel Mon Jardin! rabarberpaj eller rabarberkräm avnjuten i trädgårdsmöbeln.
http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=28702§ion=1&rv=on

PAUL SMITH Story: Story är förstås en utmärkt vårdoft med sprudlande citrus, nyutspruckna gröna löv och subtila tränoter. En ganska stram doft som fungerar utmärkt till vardags och på jobbet, men som ändå kan framkalla leenden med de friska toppnoterna som nästan får snålvattnet att rinna till. Mestadels grön, men med ett knappt märkbart uns av blommor - jasmin och "grön ros". Jag kan också rekommendera den till personer som normalt sett inte gillar citrusnoter; det finns absolut inget av diskmedel eller luftrenare i Storys bergamott och grapefrukt. Jag länkar inte till något inköpsställe eftersom den finns på närmaste Åhléns.

TAYLOR OF LONDON Lily of the Valley: Jag hade fel förut, den har gulnat men inte börjat lukta konstigt. Kanske på huden, men sprejad i luften är den fortfarande en naturtrogen liljekonvaljdoft. Den är ändå inte "jag" längre så jag kan lika gärna använda den som room spray. Lite skarp i stora doser, annars rätt ljuvlig, och väldigt vårlig. Ersätt den med din egen favorit bland liljekonvaljeparfymer, det finns säkert många bättre. http://www.scentsandscentsibility.co.uk/stock/taylor1.php