söndag, december 31

Gott nytt år (jag ska fira in det nya iförd Ambre russe)!

Veckans bild får bli hela julhelgens, och föreställer min nya stilikon Gomez Addams. Tyvärr hittade jag ingen bild med hans underbara äppelknyckarbyxor (jag vill också ha riktiga äppelknyckarbyxor med ordentlig vidd, inte bara trendkopiorna). Det måste vara Raul Julias Gomez. Hur mycket jag än älskar Tim Curry kan jag inte tänka mig att han lever upp till sin föregångare, och originalserien ser inte alls lika bra ut som filmerna.

Veckans lukt: Doften av skorstensrök en frostnatt.

Veckans smak: Tolv sorters hemlagat julgodis (Med hjälp av min syster gör jag varje år ungefär så många. Årets vinnare var den improviserade ingefärskolan, men hallontryffeln gick inte heller av för hackor.)

Veckans känsla: Att strutta runt i mina nya promenadskor-fast-med-klack från Din Sko

Veckans ljud: Brian Setzer's Orchestra, min julklapp till pappa (Tyvärr inte Melody Clubs senaste som jag fick i julklapp, den är helt klart deras svagaste. Att låtarna låter som nya arrangemang av deras gamla bryr jag mig inte om, problemet är att det är tamare och sämre arrangemang. För lite bombastiska tamburiner och handklapp och synthpopdisco, för mycket gubbrockiga schlagerballader.)

Veckans syn: Jesper Walderstens målarbok. Jag har färglagt prydligt innanför konturerna hela julhelgen, det är mycket meditativt. Rekommenderas som avstressning.

Veckans sinnesintryck: Att kursaren som berömde min klädsel kom till nästa seminarium i en piffigare variant av min; vi hade båda smalrandig, vit skjorta, tomteröd slipover/pullover och scarf/kravatt under den uppknäppta skjortkragen.

Veckans länk går till den queeraste reklamfilm jag sett. Applåder:
http://www.epica-awards.org/assets/epica/2005/finalists/film/flv/04005.swf

lördag, december 30

Några parfymfavoriter: en summering av 2006

Det är ju kutym att summera året på något sätt, och jag gör det genom att delge er mina svar i Basenotes årliga omröstning. Jag kan inte svära på att jag verkligen röstade exakt såhär eftersom jag inte tänkte på att spara mina svar, men något i den här stilen i alla fall. Eftersom jag inte gör någon skillnad på herr- och damdofter är den indelningen gjord ganska mycket på måfå, jag har bara försökt få med så många av mina favoriter som möjligt.

Bästa doft (maskulin): Serge Lutens Fumerie Turque

Bästa doft (feminin): Comme des Garcons Quarzazate

Bästa nya doft (m): Tauer Perfumes Lonestar Memories

Bästa nya doft (f): Eau d'Italie Bois d'Ombrie

Bästa dagdoft (m): L'Artisan Parfumeur Tea for Two

Bästa dagdoft (f): Comme des Garcons Sherbet Rhubarb

Bästa kvällsdoft (m): Serge Lutens Santal de Mysore

Bästa kvällsdoft (f): Montale Aoud Cuir d'Arabie

Bästa förpackning (m): Paul Smith Story

Bästa förpackning (f): Tann Rokka Kisu (visst är den vacker, men själva doften ger jag inte mycket för...)

Bästa designerdoft (m): Thierry Mugler A Men

Bästa designerdoft (f): Burberry Brit Red

Bästa nischdoft (m): Tauer Perfumes L'Air du desert marocain

Bästa nischdoft (f): Parfums d'Empire Ambre Russe

Bästa budgetdoft (m): Karl Lagerfeld för H&M Liquid Karl

Bästa budgetdoft (f): Karl Moran Love & Dreams Blue Moon

Bästa kändisdoft (m): Cumming (Ok, jag erkänner, jag har ännu inte lyckats testa den)

Bästa kändisdoft (f): Miller Harris L'Air de Rien (det kanske inte räknas eftersom det inte är ett kändismärke, men den är gjord för Jane Birkin)

Bästa parfymhus: Serge Lutens

Bästa parfymblogg: Perfume-Smellin' Things

söndag, december 17

Trashig brittisk överklass


Veckans bild föreställer Marlene Dietrich i Seven Sinners.

Veckans lukt: Saffran (inga parfymnoter kommer i närheten)

Veckans smak: Nybakta lussekatter på Lucia

Veckans känsla: Blandade känslor över att ha hamnat sist på reservlistan till den sjätte doktorandtjänst jag sökte, efter att aldrig ens ha kommit med i första urvalet tidigare.

Veckans ljud: Leonard Cohens röst.

Veckans syn: Den expressionistiska lustiga huset-scenen i slutet av Lady from Shanghai.

Veckans sinnesintryck: Att den sötaste och mest välklädda flickan på kursen gav mig en komplimang för min klädsel och sade att jag såg ut som att jag skulle på jakt på ett brittiskt god på 30-talet. Vad jag hade? Snedbena, mina trotjänare bruna äppelknyckarbyxor, bruna knästrumpor med vita prickar, höghalsad blus, roströd kofta och oxblodsfärgade promenadskor. Allt utom second hand-skorna från H&M. Jag älskar H&M.

Veckans länk går Smart Bitches who love Trashy Novels. Man behöver inte gilla Harlequinromaner för att finna bloggen underhållande, engagerande och, just det, smart. Vem vill inte skratta åt lite "mantitty" på fula omslag?

söndag, december 10

Fallna änglar

Veckans bild föreställer mig som Christopher Walken som ärkeängeln Gabriel i Prophecy-filmerna. Fler finns på min hemsida.

Veckans lukt: Härligt giftiga mörkrumsångor.

Veckans smak: Lussekatt.

Veckans känsla: Känslan av att kanske faktiskt ha en chans att få ett jobb trots allt, även om det inte är ett jobb som räcker till att betala hyran.

Veckans ljud: Hedwig and the Angry Inch (även om vissa låtar var rätt tråkiga och spelades för ofta eller länge).

Veckans syn: Hedwig and the Angry Inch (minus de fula naivistiska "barnteckningarna" som bara störde).

Veckans sinnesintryck: Filmatiseringen av Oranges Are Not the Only Fruit - se den!

Veckans länk går till spoken word-poeten Stacey Ann Chins hemsida där man kan läsa dikter och blogg:
http://www.staceyannchin.com/v2/index.html

måndag, november 27

Nostalgi



Veckans bild får bli veckans bilder: fler dragkings ur mormors fotoalbum. Den här gången är det faktiskt en släkting med på bilderna, mormors mor, dock aldrig i drag. Jag tror bestämt att bruden är en dragqueen också, men teatertruppen verkar ju helkvinnlig i övrigt så jag kan ha fel.

Veckans lukt: Histoires des Parfums 1740 Marquis de Sade. En i mitt tycke utmärkt läderdoft som dock fick min flickvän att rynka på näsan. (Jag kanske borde komplettera mina recensioner med "civilingenjören säger" och små ikoner i form av en rynkad näsa, ett leende och en bit äppelkaka.)

Veckans smak: Glögg och pepparkakor.

Veckans känsla: Att se ljust på framtiden igen, trots att jag är dömd till att bli arbetslös kulturarbetare.

Veckans ljud: Återupptäckt black metal ur skivsamlingen efter att i stort sett bara ha lyssnat på glättig musik de senaste åren. Mycket black metal framstår dock som rätt glättig genom att helt enkelt vara så bombastisk och kitschig och/eller ofrivilligt komisk.

Veckans syn: Mormors alla gamla fotoalbum. Synd att det inte är någon ordning och reda i dem alls, men det är spännande bara att titta på bilderna och försöka gissa när, var, hur och vem?

Veckans sinnesintryck: Första advent med glögg och Charlie and the Chocolate Factory. Det finns ingen ursäkt till att inte CatCF omedelbart skulle införlivas i gaykanon. Den är camp, den är kitschig, den är musikal, den har till och med inslag av konstsim och transor och en uppenbar fjolla i huvudrollen, för att inte tala om prince Pondicherry! Att den officiellt sett är en barnfilm har då aldrig utgjort ett hinder tidigare, och den är för övrigt alldeles för sjuk och alldeles för bra för att ödslas på barn som ändå inte hänger med.

Veckans länk går till en uppsats där jag bevisar ovanstående tes:

tisdag, november 21

L'Artisan Parfumeur: L'eau du navigateur

Den här recensionen av Colombina där hon beskriver L'Artisan Parfumeurs L'eau du navigateur som en piratparfym helt i min smak fick mig att beställa ett prov: http://perfumesmellinthings.blogspot.com/2006/09/perfume-review-lartisan-leau-du.html
Det står att den är tagen ur produktion, men jag undrar om det inte bara gäller för den amerikanska marknaden, för den finns i alla fall fortfarande både i L'Artisan Parfumeurs egen webshop och på Wuchsa. Följ hur som helst länken och läs Colombinas eminenta blogg Perfume-Smellin' Things. Jag har nästan bestämt mig för att rösta på den som bästa parfymblogg i Basenotes årliga omröstning, i hård konkurrens framför allt från Perfume Posse.

L'eau du navigateurs noter som kaffe, trä och läder fick det att vattnas i munnen på mig, och jag var övertygad om att det skulle vara en mörk, maskulin, lätt gourmetartad "comfort scent" med ett inslag av läder. Kanske något i stil med favoriter som Parfumerie Generales Aomassaï och L'eau d'Italies Bois d'Ombrie. På sätt och vis är det en mörk, maskulin, lätt gourmetartad "comfort scent". Men den är också distinkt "vintage" i stilen, vilket jag kanske borde ha förstått eftersom den är skapad på 70-talet och inte någon moderiktig nyskapelse.

Det som framför allt ger den ålderns patina är förmodligen lädret och myrran, kanske även kryddorna. En liknande sötsyrlig, unken lädernot återfinns i Robert Piguets Bandit, Montales Aoud cuir d'Arabie och Parfums de Nicolais Vie de chateau. Andra liknande dofter utan läder är Frederic Malles Noir Epices, Parfumerie Generales Harmatan Noir, Art of Perfumerys No. 6, Carons Coup de Fouet och Jean Pascale pour homme.

Vissa av dessa gillar jag trots den fadda tonen, andra rynkar jag på näsan åt. L'eau du navigateur hamnar ändå i slutändan bland de förstnämnda. I den får inte bittra, sura, sträva örter och kryddor ta överhanden, som jag ofta tycker att de gör i vintagedofter. De balanseras av en viss fyllighet och mjukhet, förmodligen mycket tack vare just läderinslaget. Kanske är det också kaffelikören som finns listad bland noterna som räddar den med en viss välkommen sötma, trots att jag inte kan urskilja något kaffe per se.

http://www.laboutiquedelartisanparfumeur.com/product/product.php?mainlevel=1&secondlevel=116&thirdlevel=120

måndag, november 20

Tauer Perfumes Orris

Ursprungligen skickade Andy Tauer ut gratisprover av Orris till hugade läsare av hans blogg, och det var meningen att det skulle bli det enda som tillverkades av doften. Jag anmälde aldrig mitt intresse eftersom det var en irisdoft, men den blev så hajpad av alla som hade testat den att han beslutade sig för att släppa den i en begränsad upplaga för att tillgodose efterfrågan. Den här gången kunde jag inte motstå min nyfikenhet, särskilt inte eftersom jag bekantat mig med och uppskattar hans parfymmakarstil.

Orris har onekligen Andy Tauers signatur. Det är inte någon tung och söt blomdoft, inte heller en lätt och ljuv. I stället är den ganska stram, torr och osöt, med ett inslag av den typiska rökiga, tjäriga ton som dominerar Lonestar Memories och kan anas i L'air du desert Marocain. Det är en grön blomdoft, grön och kryddig som lavender, men den har också irisens typiska nästan tvåliga skärpa och kyliga edge som av en knivsegg.

Jag tycker bäst om den atmosfär av doften som kan anas i luften omkring mig. Den är mjuk och fyllig, som den smöriga lädernoten i Montales Aoud cuir d'Arabie. Men det är inte läder de delar, det är aoud, eller agarträ. Sandelträ och ambra bidrar säkert också till mjukheten, och rosen adderar en aning sötma. Jag kan dock inte uppskatta en doft bara för vad man kan ana av den i luften. Jag måste uppskatta den hela vägen, och vilja sitta med näsan klistrad mot huden. Det vill jag inte med Orris. Den luktar alldeles för mycket som att jag har skurit mig med en rostig kniv och tvättat såret med stark tvål.

Efter några timmar mildras den stickiga, tvåliga skärpan till en sötare och mer generisk blomnot. Basnoterna blir också mer gummiartat mjuka och aromatiska, snarare än rökigt sträva. Det är en förbättring, men inte tillräckligt för att jag ska vilja behålla den. Mitt prov finns tillgängligt för byteshandel ifall någon är intresserad. De som uppskattar kyliga blomnoter som iris och viol, och vars hud inte förvandlar dem till tvål, kommer säkert att älska den.

http://www.tauerperfumes.com/

söndag, november 19

Vild ungdom


Veckans bild är den utlovade av Linn som Marlon Brando, om än i James Deans klassiska pose. Färgeffekten är vänddia, ifall någon undrar. Jag photoshoppar inte mina foton.

Veckans lukt: L'air de rien

Veckans smak: Smörgås med chèvre, rucola, solrosfrön och honung.

Veckans känsla: Tillfälligt sammanbrott efter beskedet om att jag inte blev antagen där jag helst ville bli antagen. Akademiker är det enda jag vill bli när jag blir stor, det finns ingen plan b. Alternativet är att bli bitter och misslyckad tidningsutdelande hemmafru till min civilingengör. Och behöva be henne om parfympengar...

Veckans ljud: Kaizers Orchestra

Veckans syn: Christopher Walkens förunderligt rara och värnlösa leende, som ett barn på sin födelsedag. Kan beskådas i King of New York. (Jaja, jag ska sluta tjata. Kanske. Någon gång när jag har bytt fetischobjekt.)

Veckans sinnesintryck: Omtagning av fotosessionen där jag ligger "död" på den kalla, kalla marken, inklusive stirrande förbipasserande, eftersom de förra bilderna blev becksvarta.

Veckans länk går till Wuchsa, ett tyskt företag som tillhandahåller ett fantastiskt utbud av exklusiva parfymer. Deras prover kostar 3-4€, vilket är litet dyrare än Luckyscents 3-4$, men då får man ta med i beräkningen att de kommer i små sprayflaskor som rymmer betydligt mer än Luckyscents små standardglasrör. Man rekommenderas att ange ett par alternativ ifall några av proverna skulle vara slut, men när jag beställde fick jag i alla fall alla mina förstahandsval. Dessutom skedde orderhanteringen och frakten med ljusets hastighet. Om man ska köpa hela flaskor rekommenderar jag dock att jämföra med Luckyscents priser eftersom det kan variera ganska kraftigt och till synes utan logik på vilket ställe de är billigast.

lördag, november 18

Les Nez L'antimaterière

Det nystartade, exklusiva lilla parfymhuset Les Nez erbjöd Basenotesmedlemmar gratis prover, så jag anmälde naturligtvis mitt intresse. När de äntligen kom fram, en månad efter att de hade skickats, var två av de tre små glasflaskorna som låg löst i ett vadderat kuvert krossade. Lyckligtvis var det den jag helst ville prova - L'antimaterière - som hade klarat sig, medan paketet luktade av en blanding av Let Me Play The Lion (Shakespeare-citat) och The Unicorn Spell (ingen ursäkt till detta cheesy New Age-namn).

L'antimaterière ska vara en antiparfym, lite som L'air de rien som ju också har ett namn på liknande tema. Den ska inledas med en alkoholchock på mottot att man inte ska vilseleda kunder med frestande toppnoter, sedan försvinna helt och någon timme senare återkomma som en subtil kroppslukt.

Den luktar mycket riktigt sprit i några sekunder, sedan blir den en jämnsvag mysklukt som långsamt falnar ungefär som vanligt. Den luktar vit mysk, sådan där artificiell, ren, lätt, sötad damparfymsmysk som kan återfinnas i diverse hudvårdsprodukter. Mysk som inte kan störa någon eller föra tankarna till något ohygieniskt. Parfymig mysk, till skillnad från L'air de riens naturliga, kroppsliga, otvättade mysk. Jag kallar det fegt. Ska man göra en myskdoft ska man väl göra det ordentligt. Den kan vara subtil och svag och elegant, men den borde åtminstone vara djärv, annars kan jag lika gärna köpa någon billighetsversion av feminin vit mysk.

http://www.lesnez.com/

torsdag, november 16

Miller Harris L'air de rien

Så fort jag hörde talas om Miller Harris L'air de rien visste jag att jag måste testa den. Den är skapad som en antiparfym för dem som inte gillar parfymer och särskilt inte tunga, vita blomdofter. Den som har beställt den så är skådespelaren Jane Birkin, så på sätt och vis kan den kanske räknas som "celebrity perfume". Jag tänker i alla fall garanterat rösta på den som bästa "celebrity perfume" i Basenotes årliga omröstning.

Inte blev saken sämre av att den i parfymbloggar beskrevs som "skanky musk". Serge Lutens Muscs Koublaï Khän har lärt mig att jag älskar, eller åtminstone är hopplöst beroende av, "smutsiga" myskdofter. Och L'air de rien är just det. En underbart kinky mysk med vibbar av dekadent och exotiskt unken vintageparfym. Andra noter som listas är ambra, vanilj, apelsinblom och ekmossa, men jag känner bara mysk. Jag är inte den som klagar.

Namnet framstår som litet märkligt. Jag vet inte riktigt hur jag ska översätta det utan att det ska låta extremt stolpigt, men något i stil med "doften av ingenting", "atmosfären av ingenting" eller kanske bäst bara "ingenting". Det ska ju syfta på att doften inte är traditionellt parfymig, inget artificiellt pålägg av exempelvis rosor och liljekonvalj, utan mer en kroppsdoft. Men man associerar ju onekligen till en extremt lätt och skir doft som inte kan stöta någon. Det är den inte.

Tvärtom är det ju många lukta-rent-och-fräscht-förespråkare som rynkar äcklat på näsan åt mysk, och även bortsett från det kan den för vissa framstå som en påträngande och omodern kryddigt unken hippie- eller tantparfym. Om jag ska nämna några dofter den liknar blir det främst den ovan nämnda Muscs Koublaï Khän, men även Frederic Malles Musc Ravageur. Musc Ravageur är dock mer sötad (där märker jag till skillnad från i L'air de rien vaniljen och ambran) och Muscs Koublaï Khän möjligen något råare och mer barbecue-artad. L'air de rien är dock inte långt ifrån, men inslaget av apelsinblom och ekmossa ger den, trots att jag inte kan urskilja dem, en viss atmosfär av vintageparfym. Jag tänker på en äventyrlig och berest gammal dams mysigt inbodda lägenhet snarare än på orgier.

http://www.millerharris.com/products/lair_de_rien/

måndag, november 13

Sågmassakern


Veckans bild föreställer en borttagen scen ur Sleepy Hollow, som jag har sett om för vem vet vilken gång i ordningen. Jag har alltid älskat Ichabod men jag blir mer och mer svag för the hessian för varje gång... Aah, Christopher Walken!

Veckans lukt: Paul Smith Story, som enligt den finskättade flickvännen doftar nyutspruckna björklöv och därmed även bastu.

Veckans smak: Center med 75% kakao.

Veckans känsla: Att jag lyckades såga mig i benet - på scen. Ja, det är alltså ett nummer som bland annat innebär att manhaftiga skönhetsmissar i bikini sågar i en bräda. Ingen fara - bara nio snitsigt parallella sågtandsrispor, men blödde gjorde det. Jag märkte dock inget förrän jag gått av scenen.

Veckans ljud: Christopher Walkens väsande och rosslande, nu senast i Sleepy Hollow där han även vrålar för omväxlings skull.

Veckans syn: Paul Smith Story.

Veckans sinnesintryck: Nollgradig fotosession som Christopher Walken som ängeln Gabriel i Prophecy, som bland annat inkluderade att ligga på marken. Självvalt förstås, men med tanke på hur stelfrusen jag blev hoppas jag verkligen att det inte hann skymma alltför mycket för att det skulle bli några kort...

Veckans länk går hm.se där man nu kan köpa Victor & Rolfs kollektion:

lördag, november 11

Eau d'Italie Bois d'Ombrie

Jag har tidigare skrivit kort om Eau d'Italies Paestum Rose, en tung rosendoft jag uppskattar oväntat mycket även om den definitivt bär mig snarare än att jag bär den. Jag är alltid litet rädd att trakassera omgivningen med det narkostiska rosenmoln som uppstår efter att bara dutta på den från ett prov.

Nu har jag kommit över ett prov av den nya Bois d'Ombrie, och jag kan inte annat än sälla mig till hyllningskören. Den har en mörk, karamelliserad sötma som Lubins Idole eller Parfumerie Generales Aoimassai och en rökig lädernot. Dessutom en het kryddighet som av chili, inte olik den i Les Néréides Oriental Lumpur. Vad den kommer ifrån förstår jag inte riktigt, men kanske är det sprithettan från whisky och konjak i kombination med den kryddiga beskan i vetiver som framstår som chilikryddor i den här kompositionen.

Jag tycker mig också känna en gourmetton av kaffe eller kakao, men tro inte för den skull att det främst är en gourmetdoft. Främst är det en het, stark (som i kryddstark, inte som i ett kvävande parfymmoln) och torr doft som lätt skulle kunna klassas som maskulin. Sötman är som sötman i fin, lagrad sprit eller mörka, vuxna efterrätter. Namnet ska föra tankarna till en höstlig skog, men även om man med litet god vilja kan urskilja en chypreliknande ton av trä och torra löv så är det här snarare hösten spenderad på en herrklubb med öppen spis, skinnmöbler och inpyrd piptobak.

Jag har också gjort slag i saken och köpt Paul Smiths Story. Jag var ändå i Stockholm för ett gig med dragkinggruppen jag är med i, Odd Fellas, och kunde inte låta bli att gå in på Åhléns för att se om de hade den, och det hade de. Jag är visserligen luspank, men jag hade de 350:- på kontot de tog för 30ml, så jag slog till. Trots min passion för parfymer är det faktiskt den första parfym jag har köpt själv, i alla fall den första över hundralappen eller så. Min budget tillåter inte direkt något parfymshoppande och jag prioriterar alltid att köpa prover av många olika dofter, men ett prov kan ju inte ge mig det bästa med Story - flaskan.

Om den luktade så illa att jag aldrig skulle använda den skulle jag inte köpt den enbart för flaskan, kanske önskat mig den i julklapp. Men eftersom jag var inställd på otäckt herrhygiensaktig grapefrukt (särskilt efter de senaste dagarnas katastrofala erfarenheter av Comme des Garcons diskmedelsstinkande cologner Anbar och Citrico) charmerades jag av den naturliga fräschören av bergamott i toppnoten. Efter det blir den främst en mild och diskret vetiverdoft som är uppfriskande och nästan blir starkare med tiden. Inte så pjåkig faktiskt, definitivt inte äcklig och faktiskt inte tråkig heller.

Kartongen är också fin, fast jag trodde att den skulle öppnas som en bok på riktigt. I stället har den som en dekorativ lös framsida med svart botten under, och öppnas som vanligt upptill. Flaskan kommer väl kanske inte riktigt till sin rätt i 30ml, när så stor del av "boken" utgörs av korken, men den är ändå fin.

torsdag, november 9

Escentric Molecules

Affärsidén bakom Escentric Molecules är att sälja parfymer med en extremt hög koncentration av doftmolekylen Iso E Super. Man kan tycka att det är lurendrejeri att inte göra själva jobbet med att komponera en komplex doft, utan mest isolera en doftmolekyl och förpacka den i snitsiga flaskor, men jag bryr mig inte så länge det doftar gott. Och det gör det.

Escentric 01 innehåller 65% Iso E Super samt rosépeppar, limeskal och irisrökelse. Jag faller pladask för den uppfriskande kicken av pepprighet och frisk lime. Det är dock två ganska kortlivade noter, eller åtminstone är deras fräschör kortlivad innan de reduceras till mer platta och fadda versioner av sitt forna jag. Kvar blir en kryddig tränot som är väldigt trevlig men oväntat genomskinlig, nästan vattnig på ett sätt som känns märkligt för en trädoft. Eftersom jag provade den innan Molecule 01 antog jag att det var Iso E Super, men nu tror jag snarare att det är rökelsen jag känner som den kryddiga noten. Iso E Super är förmodligen mest en skugga i bakgrunden som gör doften sådär genomskinlig och undflyende.

Molecule 01 innehåller enbart Iso E Super. Den beskrivs som en kryddig trädoft, men själv skulle jag snarare kalla den en mjuk, söt trädoft med en närmast smörig ton. Jag uppfattar den som undflyende, troligen för att näsan snabbt vänjer sig vid överdosen av en enda doftnot. Det som är lättast att uppfatta är just den där smöriga, lena, liksom genomskinliga skuggan av en doft. Om jag andas in djupt med näsan mot huden kan jag dock ana glimtar av en väldigt trevlig varm, kryddig tränot.

Min främsta invändning mot bägge dofterna är just att de är så svaga och kortlivade. Det kan mycket väl vara så att det är näsan som vänjer sig vid dem och att omgivningen fortfarande kan känna dem, men jag vill ju känna min egen parfym, det är liksom poängen.

http://www.luckyscent.com/shop/category.asp?section=1&categoryid=308

söndag, november 5

Happy Halloween


Veckans bild är ur The Rocky Horror Picture Show, ett av filmhistoriens största mästerverk och en Halloweentradition.

Veckans lukt: Halloweendofter såklart! Några exempel är Black Phoenix Alchemy Labs Devil's Night, DSHs Halloween, Atropa's Cottages All Hallows Eve, GothRosarys Samhain och Ayala Moriels Black Licorice.

Veckans smak: Sockerchocksmycket godis på skräckfilmskväll.

Veckans känsla: Jag ville ju ha Halloweenstämning, inte julstämning redan! Snöstorm är bara mysigt om man själv är varm, och det är man inte med under tjugo grader inomhus.

Veckans ljud: Vincent Prices röst.

Veckans syn: Victor & Rolfs samarbete med H&M. Med undantag för alla hjärtapplikationer och de väl crazyfula tröjorna med tryck och avvikande detaljer vill jag ha det mesta från både dam- och herrkollektionen.

Veckans sinnesintryck: White Zombie med Bela Lugosi.

Veckans länk går till ett lagligt arkiv för nedladdningsbara filmer som upphovsrätten har upphört på.
http://www.archive.org/details/movies

söndag, oktober 29

Var tog hösten vägen?


Veckans bild är från förra hösten och föreställer Linn som leker dandy i Engelska Parken.

Veckans lukt: Serge Lutens Fumerie Turque på queer danslektion.

Veckans smak: Brieost, som jag tidigare har underskattat.

Veckans känsla: Att sitta framför datorn och frysa för att hyresvärden snålar på värmen.

Veckans ljud: Mixen i iTunes efter ha matat in diverse släkt och vänners skivsamlingar.

Veckans syn: Manschettknappar!

Veckans sinnesintryck: Ett otroligt mysigt och intimt litet seminarium på institutionen där jag mer än något annat just nu vill bli doktorand.

På veckans länk kan man man mata in sina (engelska) texter och få författarens kön analyserat. Se det som en kul grej. Själv blev jag man som akademisk författare men kvinna som skönlitterär:

http://bookblog.net/gender/genie.html

fredag, oktober 27

Tema: Herrparfym

Stanken av "fräsch sportig havsbris" från herrparfymhyllan i vanliga affärer ger mig kväljningar, men det betyder inte att jag undviker herrparfymer överlag. Tvärtom gör jag ingen skillnad mellan herr- och damdofter och har en svaghet för parfymhus som inte heller gör det. Min aversion mot alltför blommiga eller fruktiga dofter gör att en stor andel av de traditionella damparfymerna faller utanför min intressesfär. Generellt sett är jag mer dragen till herrdofternas domän av kryddor, trä, läder och mysk, bara jag slipper Generisk Herrdoft med ozon och grapefrukt. Därför kommer här en liten översikt över några parfymer riktade till män som jag har testat.

ART OF PERFUMERY: No. 6: Jag beställde ett prov av No. 6 efter att ha läst en bloggrecension där den framställdes som en mörk, sexig läderdoft. Själv skulle jag snarare kalla det gummi. Jag har en specialbeställd parfymolja med bara mysk och svart te som jag kärleksfullt har döpt till The Biker eftersom den doftar av skinnjacka, brända gummidäck och het asfalt. Parfymmakaren förklarade att det var myskblomman som vissa uppfattar som gummiartad, men jag undrar om det inte snarare är svart te som ibland kan få den effekten? No 6 innehåller nämligen också tenoter. Även om jag generellt sett uppskattar parfymer som doftar gummi, tjära och rök skäms No. 6 av ett unket, surt, strävt inslag jag känner igen från örtiga vintageparfymer som Robert Piguets Bandit. Den där örtnoten påminner mig också om Parfymerie Generales Harmatan Noir, och gör att jag hellre rekommenderar Tauer Perfumes Lonestar Memories, Comme des Garcons Synthetic-serie eller Bulgari Black för den som är ute efter något gummiartat. Men om du ändå är nyfiken på No. 6 är jag villig att byta bort mitt prov.
http://www.artofperfumery.com/

GEIR NESS: Geir: Geir är en fräsch doft, men inte så fräsch som man kan luras att tro av reklamtexten om norska fjäll. Här finns inget av den ozon eller citrus som brukar användas för att förmedla standardfräschör. I stället har den en mjuk, grön friskhet av naturliga örtoljor. Denna friskhet uppmjukas ytterligare av en oväntad söt, pudrig ton. Jag har en kopia av People of the Labyrinths Luctor et Emergo som delar samma originella kombination av gröngräs och pudrig sötma. Jag vet inte hur lik originalet den är, men det är möjligt att Geir påminner om People of the Labyrinths, fast utan den feminina körsbärsnoten.
http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=32400&section=2

MASAKI MATSUSHIMA: MAT Very Male: Jag äger tyvärr inte något prov av MAT Very Male, utan får förlita mig på mina minnen av att ha provat doften på Åhléns i Stockholm. Grejen med den är att den luktar precis som sötlakrits. Om det är så "very male" vet jag inte, jag uppfattade den som mindre traditionellt maskulin än den svalt fräscha MAT Male som jag prövade samtidigt, men inslaget av mer "herriga" spiriga/träiga/kryddiga/mörka noter blir starkare med tiden allteftersom lakritssötman falnar.
http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?cPath=23_76_409&products_id=219

THIERRY MUGLER: A Men: Min historia bakom A Men är att jag har en riktigt billig sådan där tonårsparfym som står ute i butiken på Kicks, Karl Morans "Love & Dreams: Blue Moon". Det var den enda av alla billiga parfymer jag doftade mig igenom som inte stank, och jag uppskattar den fortfarande om än inte med samma glöd. Den har en kombination av en fräsch chypre/ört/citrus-ton och söta gourmetnoter som får det att formligen vattnas i munnen på mig. Senare stötte jag på en snarlik parfymolja vid namn "Seraphic" som visade sig vara en kopia av Thierry Muglers Angel. Jag drog slutsatsen att även Blue Moon var en Angel-kopia och att Angel alltså skulle vara the real deal, bara för att lukta på den i Stockholm och bli djupt besviken på dess obehagligt platta, fadda och parfymsvala ton. A Men är allt det jag hoppades att Angel skulle vara. Den har den där kombinationen av torr, kryddig patchouli och lavendel å ena sidan och gourmetnoter som kaffe, vanilj, karamell och choklad å andra sidan, som är fullständigt oemotståndlig och oväntat uppfriskande. Det är inte Angel Blue Moon och Seraphic liknar, de är snarare de "verkliga" damversionerna av A Men.
http://www.strawberrynet.com/mfrag.aspx?BrandId=174&goChar=A

VERSACE: The Dreamer: The Dreamer är förbluffande söt för att vara en herrdoft, med en pudrig, nästan gourmetartad, sötma av iris och lilja. Om det här är ett typiskt exempel på en blommig herrdoft är det kanske bara blommiga damdofter jag bör undvika i fortsättningen. Trots sin sötma har den en distinkt "herrig" karaktär jag har svårt att sätta fingret på. Vill man vara elak kan man säga att den luktar som en mix mellan en havsbrissval generisk herrparfym och en blomsöt generisk damparfym. Den där svala tonen är ansiaktig snarare än mintig, vilket i kombination med nektarsötman för tankarna till den namnet till trots sockersöta Wood & spices från Montale. Doften direkt på huden är en aning mindre söt, med ett uns bitter fräschör , inte helt olikt Geirs kombination av fräsch grönska och pudrig sötma.
http://www.strawberrynet.com/mfrag.aspx?BrandId=334&goChar=V

YVES SAINT LAURENT: M7: M7 är en trevlig träig/kryddig doft, en riktigt klassisk herrparfym. Jag kommer nästan att tänka på Old Spice, men M7 är både intresantare och behagligare. Kryddigheten är inledningsvis nästan het, som chili och curry, fast den inte ens har några kryddnoter listade. Det passar bra att flaskan är djupröd, för det här är verkligen en varm, röd doft som trots kryddigheten inte är alltför torr utan lätt sötad. Efterhand blir doften mer myskig, en "naughty", kroppslig myskighet, som en budgetversion av Muscs Koublaï Khän. En annan doft som den för tankarna till är Dior Addict, som på min hud framstår som en liknande kombination av mysk, trä och vanilj. M7 är dock den betydligt mindre vaniljsöta herrversionen. Efterhand blir den lite "ettrig" i sin maskulina kryddighet, och det är det som skiljer den från mästerverk som Serge Lutens myskiga/träiga dofter.
http://www.strawberrynet.com/mfrag.aspx?BrandId=292&goChar=Y

söndag, oktober 22

Muterad litteratur


Jag hade ett riktigt, parfymrelaterat inlägg planerat för den här veckan, men eftersom min dator är på lagning och det är lite jobbigt att blogga utan nöjer jag mig med veckans intryck som livstecken. Det planerade inlägget om herrdofter får skjutas upp till nästa vecka i stället, om jag har tid att blogga mellan mina deadlines.

Veckans bild föreställer Paul Smiths Story, den enda parfym jag kan tänka mig att köpa odoftad bara för flaskan, som ser ut som en bok med namnet i skrivmaskinstypsnitt. Jag är till och med övertygad om att doften är i bästa fall intetsägande, i värsta fall herrhygienshorribel, men väcker inte flaskan (och annonsen med den söta popnörden i glasögon) habegär?

Veckans lukt: Äntligen clementinsäsong. (L'Artisan Parfumeurs Mandarine Tout Simplement kan möjligen fungera som en blek kopia under de första sekunderna av dess utveckling.)

Veckans smak: Dito.

Veckans känsla: Den traditionella höstförälskelsen. (Nej, min polyflickvän misstycker inte.)

Veckans ljud: Nostalgichock med gamla Absolute Music- och Radio City Hits-band 89-94 i brist på iTunes och fungerande cd-spelare (i datorn).

Veckans syn: De löjligt dåliga sminkningarna när deltagarna i Top Model skulle draga som kändismän. Okej, det är lite kul att de fick draga alls förstås, men det kändes verkligen som att de hade anträngt sig för att de allt i världen inte skulle passera. Och kom igen, jag kan betydligt bättre än så och jag är inte utbildad make up artist. Tyra Banks höll med.

Veckans sinnesintryck: Höstskymning på Gamla Kyrkogården, med gula löv genom en nästan skär ton i luften.

Veckans länk går till den amerikanska författaren och konstnären Shelley Jacksons innehållsrika hemsida. Läs ett hyperverk, hör henne läsa upp sina texter till musik eller testa vilken mutant du är. Själv blev jag mutanten med ett parasitärt extrahuvud, vilket känns rätt träffande.
http://www.ineradicablestain.com

måndag, oktober 16

Fjolla=hemmafru?


Veckans bild får bli Austin Scarlett i Project Runway, min stilikon. Han bär bättre kläder än han gör. Tips på hur man ser ut som en fjolla med en kvinnokropp emottages tacksamt.

Veckans lukt: Den tidigare så dissade Comme des Garcons 2 som har stigit en betygsgrad i aktning efter att ha agerat lämpligt uppfriskande under en förkyld städdag. Men det kan ha varit den skonande nästäppan som tog udden av den.

Veckans smak: Klappgröt (egentligen mer en konsistens- och synupplevelse i sin skära härlighet).

Veckans känsla: Midjehög pencil skirt med subtil gördeleffekt i stället för valkframkallande höftbyxor.

Veckans ljud: Underbart bombastiska Pet Shop Boys.

Veckans syn: Mina nytillverkade tavlor av bilder ur Muchakalendrar, bland annat teateraffischer med Sarah Bernhardt.

Veckans sinnesintryck: Storstädning (ja naturligtvis för att jag har annat som borde göras, men man får vara tacksam att städning ibland framstår som ett önskvärt alternativ så att det blir gjort oftare än årligen).

Veckans länk går till Fyrinnae (f.d. Bombshell Bath), som har ett helt otroligt utbud av lösa puderögonskuggor i över hundra färger. Inte lika intensiva, lättarbetade eller hållbara som de lösa ögonskuggorna från Make up store eller Face Stockholm, men priserna är mycket bättre. Särskilt eftersom man kan köpa prover för en tia som räcker hur länge som helst om man inte har samma ögonskugga jämt.

fredag, oktober 13

T I E S 2.0

T I E S 2.0 är den interaktiva versionen av T I E S, det vill säga exakt samma gamla blogg men med ett billigt knep för att försöka få er som läsare att kommentera mer. Jag välkomnar härmed alla parfymrelaterade frågor och förslag till nya inlägg. Allmänna kommentarer om bloggen och dess utformning är förstås också välkomna, som alltid.

Du får förstås fråga precis vad du vill, men eftersom jag inte jobbar med parfym eller har någon parfymrelaterad utbildning utan bara skriver den här bloggen utifrån personligt intresse så kan jag svara på vissa frågor bättre än andra. Därför kommer här en liten guide över vilken typ av frågor som med störst sannolikhet kan resultera i ett nytt inlägg:

Fråga gärna:

"Jag gillar katter, stilettklackar, gulasch och kärnfysik, vilka parfymer tror du att jag skulle gilla?"

"Jag såg på Basenotes att du har testat parfym x, kan du inte skriva om den?"

"Kan du inte göra en översikt över några läderparfymer/florientals/fougeres/vaniljdofter?"

"Vilka parfymer skulle du rekommendera till äppelplockning/nobelmiddag/filmkväll/dejt/kontoret?"

"Hur sjutton kan man få tag på parfymer av det obskyra märket x som jag tror/vet att du har testat?"

"Vilka är de absolut mest motbjudande parfymer du någonsin har luktat på?"

Fråga mindre gärna:

"Ge oss hett skvaller om parfymhuset x:s nya parfymsläpp!"

"Vad händer om man kombinerar doftmolekylen x med en ambrabas och vad är skillnaden mellan naturlig och syntetisk mysk?"

"Kommer parfymen x finnas att köpa på Åhléns i Örebro?"

"Kan du inte skriva en översikt över de mest populära julklappsdofterna 2006, gärna billiga och lättåtkomliga?"

"Jag vill dofta feminint och sensuellt och blommigt som en riktig kvinna, vad ska jag välja?"

"Är parfymingrediensen x hälsovådlig/miljöfarlig/förbjuden/brandfarlig/allergiframkallande?"

Men huvudsaken är att ni frågar eller påstår något över huvud taget, för det börjar bli lite ensamt att tala rätt ut i luften och jag vet att ni är några som läser, så varsågoda!

Montale: Oud cuir d'arabie

"Det luktar som någon parfym farmor hade, men det är inte äckligt." sade min flickvän när hon fick lukta på Montales Oud cuir d'arabie. Sedan förklarade hon att det var ett inslag av pepparmynta som fräschade upp doften och räddade den ur tantparfymträsket. Själv känner jag (gudskelov) ingen pepparmynta, men jag håller med henne om resten.

Oud cuir d'arabie får mig att tänka på vintageparfymer; den har den där örtiga, unkna, syrliga, fadda tonen som många gamla chypres och läderdofter har. Robert Piquets Bandit ligger nära till hands, liksom en Mitsouko-kopia jag har. Den avgörande skillnaden är att jag verkligen gillar Oud cuir d'arabie, och tror att jag kommer att gilla den mer och mer för varje gång jag använder den. Vintageinslaget är tyglat och känns mest när man lägger näsan mot huden. Doften som omger en i luften är snarare en fyllig och mjuk, nästan smörig, läderdoft.

Oud cuir d'arabie har en mjuk sötma som jag skulle kunna svära på kom från ros, men den har inga blommor eller andra söta noter listade. I stället består ingredienserna av oud, tobak, läder och bränt trä. Något trä kan jag inte urskilja, men den har en aning rökt ton. Den fylliga, liksom krämiga sötman kan komma från tobaken och lädret. Hur oud luktar vet jag inte, men kanske är det den som bidrar till vintageassociationerna. Sammanfattningsvis är det en mjuk och len men samtidigt mörk och intressant och ganska tung läderdoft som jag finner berusande och beroendeframkallande.

http://www.suravionline.com/montale.htm

onsdag, oktober 11

Tauer Perfumes: L'air du désert marocain

"L'air du désert marocain" betyder "marockansk ökenluft" och det är ett passande namn. Inte för att jag har varit i Marocko eller i en öken över huvud taget för den delen, men doften har en textur som sand och heta vindar. Den är baserad på en torr, pudrig ambra som smälter som en sandkaka på tungan. Liksom Serge Lutens Ambre Sultan och Santal de Mysore påminner dess atmosfär mig om en bastu, särskilt eftersom den dessutom har ett träinslag.

Det som skiljer L'air du désert marocain från dofterna av Serge Lutens är en underton av vad man skulle kunna kalla för Andy Tauers parfymmakarsignatur: en tjärig, rökt eller gummiartad not som är allra starkast i hans Lonestar Memories. I L'air du désert marocain lutar den åt en aromatisk örtighet (jag uppfattar vissa örtnoter som gummiaktiga, upphettat gammalt sprucket gummi närmare bestämt) som jag i vanliga fall inte har så mycket till övers för. Jag finner ofta örtdofter unkna, fadda, bittra och osöta, men det här är egentligen inte en örtdoft utan en kryddoft av koriander, spiskummin och pomerans. Det enda gröna inslaget är vetiver.

Dessutom är den precis lagom sötad med ros och jasmin, utan att bli blommig. Resultatet är fantastiskt välkomponerat och mångdimensionellt. En ganska stark och krävande doft med sin uppfriskande örtighet, mörka tjärnot och sandiga ambra, men samtidigt harmonisk och njutbar. Om man sätter näsan mot huden urskiljer man mer av de distinkta (men aldrig skarpa) och originella noterna, medan auran man blir insvept i framstår som en mysigare och mer lättburen pudrig, torrsöt, orientalisk, gyllene ambra.

http://www.tauerperfumes.com/

söndag, oktober 8

Feminister och filmstjärnor


Veckans bild är ett foto jag tog förra sommaren (eller var det förrförra?). Modellen är Therese S från Stockholmsgruppen People.

Veckans lukt: Nivea Deodorant Pearl & Beauty, som har den goda smaken att dofta lite vagt myskigt i stället för liljekonvaljechock eller något sådant föga armhålevänligt.

Veckans smak: Pizza från "Tjuven" på Studentvägen.

Veckans känsla: Irritation över det första krånglet med min älskade svarta dator. (Hur ska jag klara mig med hackande DVD-ljud när datorn är det enda jag har att se på film med? Och sedan när betyder "regionsfri" att man kan byta region ett begränsat antal gånger?)

Veckans ljud: Emmons solospelning på Östgöta nation.

Veckans syn: Linn som Marlon Brando i The Wild One (foton kommer när jag har framkallat filmen).

Veckans sinnesintryck: Hur kan feministen Joss Whedon skapa så trista och klyschiga kvinnoporträtt i Serenity? En ganska intetsägande stark krigare utan intressanta psykiska issues får uppväga en naiv lantlolla, en sensuell, softad New Age-hora och en standardpsychoflicka. Varför kunde inte kaptenen eller machosvinet fått vara kvinnor och horan man i denna sf-framtid där allt är möjligt? (Strängt taget är det ganska illa ställt med kvinnorollerna i den extremt mansdominerade Angel också, men det är lättare att bortse ifrån när man bjuds på Wesley, Spike och Lorne.)

Veckans länk går till min egen fotohemsida som har fått ett välbehövligt ansiktslyft efter en serverkrasch. Än så länge har jag knappt hunnit ladda upp några foton i galleriet, men man kan åtminstone se hur den nya layouten ser ut.

fredag, oktober 6

Comme des Garcons Palisander & Sequoia

Eftersom jag ändå inte lär testa något mer ur Comme des Garcons Series 2: Red kan jag passa på att tipsa om de två trädofterna Palisander och Sequoia. Rose och Carnation är för blommiga för att intressera mig och Harissa sniffade jag på som hastigast på Cow Parfymeri i Stockholm men fann märkligt blaskig och sval och och nästan äcklig i stället för den varma, chiliheta doft jag väntat mig.

Palisander är en varm, nästan spritig, och kryddig trädoft. Jag urskiljer inga specifika noter, men träet är palisander och cederträ och kryddorna röd chili och saffran. Dessutom ingår myrra. Den påminner mig om Les Néréides Oriental Lumpur, inte bara för kryddornas skull utan för att de båda delar en liksom ren, nästan tvålig, underton under det röda, heta, kryddiga. Det låter kanske äckligt, jag som inte är något fan av rena dofter skulle i alla fall tycka det, men det är det inte. Däremot gör det den lite svårburen, strikt i stället för mysig. Jag känner inte riktigt att jag kan bära upp Palisander. Det skulle krävas en sådär riktigt avslappnat välklädd och elegant affärsman för det. En liten varning dock: av någon för mig obegriplig anledning finner min flickvän doften direkt motbjudande.

Sequoia: Sequoia är mildare, svalare, sötare och mer distinkt trädoftande. Till skillnad från Palisander har den en spritnot (rom), men jag tycker egentligen att den luktar mindre spritigt. Den där berusande skärpan skulle kunna vara bara den starka doften av alldeles nyfällda träd, drypande av kåda och sav. Den påminner mig faktiskt starkt om ett sågverk eller virkesupplag, utomhus i den svala, fuktiga luften. Tränoterna är exotiska, men för min del hade det lika gärna kunnat vara tall, gran och björk. Dessutom känner jag tydligt en sötma som av honung, men inga söta noter finns listade.

http://www.cowparfymeri.se/system/search/search.asp?brandid=21&branchid=2&catid=2&container=14

torsdag, oktober 5

Comme des Garcons: White

Dagens inlägg handlar om Comme des Garcons White, som jag först luktade på på Cow Parfymeri i Stockholm under Pride och nu äntligen har beställt ett prov av.

White är fantastisk. Den är allt det jag inte brukar gilla: mintsval, en blandning av varma och kalla noter, blommig... Ändå älskar jag den. Jag kan inte nåla fast den, inte placera in den i en doftfamilj. Den är blommig av liljekonvalj och ros, fruktig av granatäpple, söt av vanilj, träig och kryddig, utan att någon av dofterna dominerar. Den har helt klart en Comme des Garcons-signatur i form av den där syntetiska, svala tonen och en nästan rökelseaktig cederträbas.

Framför allt är den sval, sval och ren som nyfallen, vit snö, utan att för en sekund luta över i de skarpa och artificiella noter jag vanligtvis förknippar med "svala" dofter. Sval, men mjuk. Snö, inte frost eller is eller kallvatten. Doften Snövit skulle bära.

Guerrilla 1 och 2, som jag också fick prover av idag, har en liknande sval ton, men är mer aggressivt artificiella och inte alls lika bra. Jag kanske skriver något lite mer detaljerat om dem senare, nu måste jag springa.

Uppdatering: Jag har inget att tillägga om Guerrilla-dofterna, förutom att 2 luktar lite som (artificiella) snötäckta hallon, men om du är nyfiken på dem är jag villig att byta bort mina prover mot någonting på min önskelista (se Basenoteslänken till höger).

http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=21603&section=1

söndag, oktober 1

Höstdofter

Hösten är min absoluta favoritårstid, och "höstliga" parfymer hör nog till mina favoritparfymer om man med det menar varma, mysiga, träiga, rökiga, lädriga, spritiga gourmetdofter. Inte för att jag egentligen väljer parfym efter säsong, och inte för att höstens doft av frostig kyla, förmultnande löv, brasrök och fallfrukt egentligen behöver förbättras, men här är i alla fall några tips på lämpliga höstdofter:

AYALA MORIEL: Song of songs: Song of songs är en saffransdoft som med sin lite sötunkna ton får mig att tänka på svamprisotto snarare än höga visan. Jag vet inte om jag någonsin har ätit en svamprisotto smaksatt med saffran dock, kanske är det snarare paella den påminner om? Hur som helst en lämplig höstdoft med sin mysiga gourmetton.
http://www.ayalamoriel.com/

BLACK PHOENIX ALCHEMY LAB: Devil's Night: Devil's Night är en Halloween-limited edition. Jag har en flaska från förra året, men den har kommit tillbaka i år igen. Den ska dofta som en höstnatt, eldar, sprit, socker och mysk. Själv kan jag bara urskilja en kryddig ton som påminner om torra löv, annars är det mest en varm och mysig höstdoft. Med tanke på att leveranstiderna är 1-2 månader är det dock svårt att få tag på den till i höst.
http://www.blackphoenixalchemylab.com

CB I HATE PERFUME: Burning Leaves: Den varma, mysiga, lätt sötade rökdoften av brinnande torra löv. För att den skulle vara den ultimata höstparfymen skulle jag vilja se den något surare och mindre söt, mer som röken från brinnande fuktiga och förmultnande löv. Med torra löv blir det mer som en konventionell vedbrasa, men fortfarande en väldigt trevlig doft.
http://www.cbihateperfume.com/

DEMETER FRAGRANCE LIBRARY: Eartworm: Doften av fuktig jord och multna löv. En trogen återgivning av höstens natur, snarare än en mysig "comfort scent" att värma sig med inomhus.
http://www.demeterfragrance.com/

MONTALE: Patchouli Leaves: Var inte rädd för Patchouli leaves bara för att du inte gillar den billiga, starka hippieversionen av patchouli. Det här är en sofistikerad, torr och liksom luftig doft, varm utan att vara söt eller tung. Jag kommer att tänka på matt, mörkbrunt trä och bruna, krisptorra höstlöv. Själv tycker jag inte alls att den är söt, men min flickvän utbrast "äppelkaka med vaniljsås!" Det säger hon i och för sig om det mesta jag har på mig, men i sak har hon rätt: Patchouli leaves är sötad med vanilj. Den innehåller också ambra, mysk och laudanum, men jag kan inte urskilja några noter. Jag vet bara att jag gillar den skarpt.
http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?cPath=23_110&products_id=416

PARFUMS D'EMPIRE: Ambre Russe: En stark, torr, pudrig och lätt sötad ambradoft som börjar med ett spritigt inslag av vodka och champagne och sedan ackompanjeras av svart te, läder, rökelse och kryddor. Berusande och oemotståndlig.
http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?cPath=23_86&products_id=1710

Det finns förstås många fler utmärkta höstdofter, bland annat några jag undvek att ta med därför att jag redan har skrivit om dem. Comme des Garcons rökelseserie, det mesta jag har testat av Serge Lutens och Nez à Nez mysdekadenta Atelier d'Artiste passar alla bra på hösten. Vilka är dina favorithöstdofter? Kommentera gärna i min blogg, det krävs varken bloggerkonto eller parfymexpertis för att göra det!

Mustaschprydda vampar

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

torsdag, september 28

Serge Lutens: Chypre Rouge

Naturligtvis måste jag testa en doft som heter "röd mossa". För jag väljer att tänka på det som "röd mossa" och inte det mindre upphetsande "röd chypre". Det är en chypredoft, helt klart, torr och med en lätt kryddig bitterhet. Den får mig att tänka på lavar snarare än mossa, sådär snustorr som lavar är. Den gröna, torra beskan kommer från timjan, tallbarr, mossa och patchouli.

Förutom chypreackordet är Chypre Rouge sötad med en karamelliserad ton av honung, bivax och vanilj. Jag känner dessutom en tydlig citruston men det finns inga citrusnoter listade. Jag finner blandningen mellan chypre och sötma fascinerande, lite som en mer sofistikerad och citrusfräschare variant av Thierry Muglers A Men. Sötman falnar dock snabbt och kvar blir en doft jag närmast skulle beskriva som aromatiskt örtig. Den liknar inget annat.

Med mitt prov av Chypre Rouge fick jag också ett gratisprov av Eau d'Italies Paestum Rose. En rosendoft är inget jag någonsin skulle beställa själv, men jag blev riktigt charmad av den. Den är söt och den är kväljande tung och den är inte alls "jag" men den doftar rosor. Inte torkade rosenblad, som alltför många rosendofter får mig att associera till, inte tvål som de ofta förvandlas till på min hud, utan blommande rosenbuskar med gröna blad och allt. Hade den bara varit litet skirare och lättare med ett starkare inslag av grönt, som en nyponros snarare än odlade dubbla rosor, hade jag varit såld.

Den har en jäkla massa noter listade, bland annat kryddor och andra blomnoter, men jag känner till en början bara rosor. Därefter framträder en bas av benzoin, myrra, opoponax, vetiver, patchouli och cederträ som i sin skärpa riskerar att dra åt den fruktade "myggmedelsnoten". Jag är verkligen förvånad över att den i andra parfymbloggar beskrivits som varken tung eller särskilt starkt rosendoftande, men det kan vara jag som är överkänslig eftersom soliflores inte alls är min grej.

http://www.theperfumeshoppe.com/scripts/prodView.asp?idproduct=566

söndag, september 24

Nybadade libertiner



Veckans bild föreställer Annie som sjuttonhundratalslibertin. Jag fotograferar också. Eller gjorde åtminstone förr. Den här bilden är från i juli tror jag men jag har inte orkat scanna den förrän nu. Ni hörde rätt, jag är stenhård på att fota analogt. Utan digitalkamera blir det inte så mycket impulsbilder på nyinköp, outfits, sminkningar och liknande i den här bloggen.

Veckans lukt: Villainess tvål Antihero, vars underbara doft av läder, cigarettrök, honung och vanilj dröjer sig kvar på huden.

Veckans smak: Carte d'Or Greek Yoghurt & Honey, för att den smakar precis som den heter. Om det är en fördel beror på om man uppskattar glass till frukost.

Veckans känsla: Att vakna kokt av den absurt varma septembersolen.

Veckans ljud: Sisters of Mercys "Some Kind of Stranger", en av historiens bästa kärlekssånger.

Veckans syn: Bangs nya glassiga layout.

Veckans sinnesintryck: Att det äntligen börjar bli höst på riktigt med gulnande löv, trots det envisa sommarvädret.

Veckans länk går Villainess, som gör de coolaste och mest väldoftande tvålarna och sugarscrubsen. Om du som jag älskar doften av mossa rekommenderar jag Grundy. Tyvärr dubblar frakten över Atlanten priserna, men om man beställer för $75 är det fraktfritt.

http://www.villainess.net/

fredag, september 22

Serge Lutens: Santal de Mysore

Något ska jag väl skriva om den här veckan också, så jag skriver om Serge Lutens Santal de Mysore som jag fick ett prov av med posten i dag. En dag är ju inte någon vidare tid för att bekanta sig med en doft, men jag föll ögonblickligen för den och jag tror inte att jag kommer att ändra mig. Ändrar jag uppfattning om en parfym så är det oftast åt andra hållet.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av sandelträ, men Serge Lutens är ju ändå alltid Serge Lutens och jag gillar Etros Sandalo. Jag hade ändå inga skyhöga förhoppningar om Santal de Mysore, så jag blev tagen med storm. Just sandelträ vet jag inte om jag känner så mycket av, (i ärlighetens namn vet jag inte säkert hur det luktar, bara att jag brukar ogilla det skarpt när det blir för påträngande i billiga parfymoljor) i stället är öppningen vad jag skulle klassa som en gourmetdoft. Var den nästan vaniljaktiga sötman kommer ifrån vet jag inte, för det finns inga söta noter listade. Sötman balanseras på handlederna av ett örtigt eller tvåligt bett som får mig att uppfatta doften som "vintage" i stilen. På bröstet är handledernas skärpa ersatt med en uppfriskande citruston.

Efter gourmetinledningen domineras doften av en "dirty" mysknot i stil med Muscs Koublaï Khän, och alla har väl förstått vid det här laget hur mycket jag uppskattar det. Någon mysk finns inte heller listad, i stället är det spiskummin som ger den omisskännliga kropps- och svettassociationen. Därmed inte sagt att det luktar svett, det gör det absolut inte, men det är en god, sexig, sötaktig huddoft, som soltorkad hud efter ett bad.

Det jag uppskattar allra mest med Santal de Mysore är att den kombinerar två av mina absoluta favoritinslag i parfym: den myskiga noten kompletteras med en torr, het, pudrig ton som den i Fumerie Turque, Ambre Sultan eller Tauer Perfumes L'Air du Desert Marocain. Den ovan nämnda nybadade huden kanske inte är så mycket soltorkad som torkad i bastu, särskilt eftersom Santal de Mysore dessutom har ett svagt inslag av trä och kryddor.

Med risk för att upprepa mig vill jag beskriva Santal de Mysore, liksom så många andra av mina favoriter, som en varm och mysig "comfort scent". Men detta får absolut inte tolkas som att den skulle vara tråkig eller uddlös. Det är en varm och mysig doft med så mycket karaktär att den nästan blir levande. Faktum är att den framkallar en bild av en levande människa i mitt huvud, någon som har levat ett tag och fått sina rynkor och sina erfarenheter, kanske en åldrande kulturpersonlighet. Någon som är oerhört karismatisk, med en torr och spjuveraktig humor och ett skarpt, kvickt intellekt. Någon som aldrig blir gammal mentalt utan behåller en barnslig entusiasm och nyfikenhet. Någon som skulle kunna vara skrämmande respektingivande och auktoritär om det inte vore för utstrålningen av värme och människokärlek. Sådan är Santal de Mysore för mig och jag vill gärna umgås med den karaktären.

För att nämna de andra proverna jag fick idag så var Parfumerie Generales Harmatan Noir ett misstag, alldeles för örtbitter för min smak. Jag lät mig visst svepas med av talet om kryddiga ökenvindar och myntate och missade att den faktiskt tydligt beskrivs som en skarp, aromatisk örtdoft. Det är den där lite syrliga/unkna/beska örtigheten från vintageparfymer som Robert Piguets Bandit. Lustigt nog är den i vanlig ordning betydligt trevligare på bröstet (kanske för att den fastnade på kläderna snarare än att utvecklas på huden) än på handlederna: en nästan citrusigt fräsch doft av myntate. Eftersom jag redan har AvaLuxes Moroccan Mint Tea har jag dock inget behov av en doft jag inte gillar helhjärtat.

Däremot fick jag ett gratisprov av Miller et Bertaux Spiritus/Land och den föll jag för. Den påminner ganska mycket om Comme des Garcons i stilen, kanske något ur deras Synthetic-serie eller möjligen Zagorsk; sådär kylig och metallisk. Egentligen borde den vara för kyligt tvålskarp för mig, men det balanseras med en viss värme från rökelse, tobak och rosor och resultatet är fascinerande exotiskt: metalldoften från en kniv som skär igenom färsk ingefära i ett minimalistiskt rent kök med en svag ton av rökelse och kryddor i luften.

http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?currency=EUR&cPath=23_80&products_id=208

söndag, september 17

Odöda sexobjekt


Allt kan ju inte bara vara seriöst och mångordigt, ibland måste man få frossa i listor också, därför inför jag härmed veckans intryck. Därför, och för att demonstrera att jag har andra intressen än parfym. Samt för att hålla bloggen levande även om inspirationen eller tiden till längre inlägg tryter.

Veckans bild föreställer fem söta dragkings jag hittade i mormors fotoalbum. Jag önskade att jag kunde skryta med att vara släkt med någon av dem, men tyvärr, allt jag vet är att hon i mitten heter Greta.

Veckans lukt: Den nostalgiska doften av häst i Håga by (parfymversion, någon?).

Veckans smak: Pallade äpplen, gärna i kaka.

Veckans känsla: Oväntade stråk av värme under nattliga joggingturer i Hågadalen.

Veckans ljud: Äntligen föreläsningar igen efter sommarlovet (det skadar inte att min nuvarande lärare har en behaglig röst, eller att han säger vettiga saker).

Veckans syn: Christopher Walken som ärkeängeln Gabriel i The Prophecy. Han är så söt, om man gillar den odöda typen. Se honom också som huvudlös ryttare i Sleepy Hollow, robotmake i Stepford Wives och cynisk affärsman i Batman returns.

Veckans sinnesintryck: Att Christopher Walken ska spela John Travoltas man i filmversionen av scenversionen av filmen Hairspray. Dessutom medverkar James Marsters, som alltså äntligen får synas som något annat än Spike. Det är en nivå av kosmisk perfektion som inte har uppnåtts sedan Tim Burton filmatiserade Charlie and the Chocolate Factory med Johnny Depp som Willy Wonka.
Uppdatering: Oops. Det var visst för bra för att vara sant. James Marsters är inte med, däremot någon James Marsden. Suck.

Veckans länk går till en anonym telefonsexarbetares intressanta, bildade, intelligenta, välformulerade och inte minst hysteriskt roliga blogg.

torsdag, september 14

Comme des Garcons Series 3 Incense

Jag tror att det här är Comme des Garcons mest populära serie. Jag undvek den länge eftersom jag inte trodde mig vara intresserad av rökelsedofter (jag associerade dem för mycket till hippieaffär och för lite till kyrka), men sedan provade jag Etros Messe de Minuit och tänkte om. Att jag skriver om just den här serien beror mest på att jag har testat den i sin helhet. (Någon gång kanske jag skriver om Series 6 Synthetic som jag också har provat igenom.) Ur de andra, ofullständigt testade, serierna har jag enstaka favoriter: Series 2 Red: Palisander, Series 5 Sherbet: Rhubarb och Series 7 Sweet: Nomad Tea och Wood Coffee. Series 3 Incense håller en mer jämnhög kvalitet, även om dofterna är ganska svaga (jag måste mer eller mindre ha näsan mot huden för att känna dem) och inte håller särskilt länge. Detta kanske förbättras om man har en hel flaska så att man kan spreja dem, dock.

Avignon: Den liksom dammiga, sträva doften av inpyrd rökelse i en dunkel stenkyrka omgiven av skog. Den påminner om Etros Messe de Minuit, men Messe de Minuit är mörkare och unknare och råkallare, mer som en krypta, medan Avignon fräschas upp av sitt starka träinslag. Det är helt klart levande trä, inte gamla kyrkbänkar, möjligen brinnande ved. Tränoten är samma varma, mysiga palisander (enligt google detsamma som jakaranda eller rosenträ) som i Series 2 Red: Palisander, och kompletteras med cistus, elemi, patchouli och ambrette.

Jaisalmer: Jaisalmer har en väldigt distinkt rökig ton, nästan som rökt te eller någon annan rökt mat. Den kan också föra tankarna till tjära. Namnet kommer från ett indiskt ökenfort, men för mig är det mer en nordisk doft - kanske skogskarlar som brygger te över lägerelden, eller röken från en kolmila. Mina associationer till skog kan komma av träinslaget (gaiacträ och ebenholts), som dock inte alls är lika starkt som i Avignon. Kryddnoterna - kardemumma, kanel och pimento - känner jag inte alls, men även om jag gillar dem sörjer jag dem inte. Den rena rökdoften är bra som den är, och kan liksom Avignon associeras till kyrkrökelse som är unken och inpyrd på ett mysigt sätt.

Kyoto: Kyoto är den mest populära i serien, men den som fungerar sämst på mig. Den påminner om Comme des Garcons 2, samma skarpa myggmedelslukt i lightversion, och det är kanske inte så underligt med tanke på att de delar noter som rökelse, patchouli, cederträ och vetiver. Min tolerans för skarpa, bittra dofter som vetiver har höjts allteftersom min parfymsmak har utvecklats, men Kyoto är fortfarande för mycket för mig. Synd, för den innehåller också favoritingredienser som kaffe och ambra.

Quarzazate: Quarzazate är en alldeles underbar torr och het orientalisk krydd- och trädoft. Kanske lite som det torra chili- och curryliknande kryddackordet i Les Néréides Oriental Lumpur (fast i Quarzazate är det peppar och muskot) utfyllt med en rökelsebas. Quarzazate är helt klart fylligare och mysigare med en aning sötma från mysk och vanilj. Dessutom wenge- och kashmirträ, clary sage och laudanum. Resultatet är en trevlig aromatisk pepprighet som kittlas en aning i näsan, men utan att kännas stickig eller tunn.

Zagorsk: Zagorsk har en skarp och metallisk och kylig edge som för tankarna till rostlukt. Kanske är det irisen och violen som gör den så kyligt skarp i tonen. Skärpan är nästan vad jag i andra dofter skulle kalla tvålighet, men bara nästan. Den balanseras av en varm underton av rökelse och olika träslag: tall, björk, cederträ och hinoki. Jag kommer att behålla den för tillfällen som påkallar en metaforisk rustning. För dig som likt mig finner den påträngande skärpan i Comme des Garcons 2 outhärdlig kan Zagorsk vara ett alternativ, men det kan också helt enkelt vara en fråga om att jag applicerar Zagorsk från ett prov medan jag sprejar 2 och oundvikligen får mer än jag tål av den.

http://www.luckyscent.com/shop/category.asp?section=1&categoryid=219

måndag, september 11

Serge Lutens Les Somptueux

Ambre sultan: Jag älskar ambradofter, och det här är en underbart torr och varm ambra, som ökensand. Eller, mindre exotistiskt, som en bastu: hett trä, heta stenar och het ånga. Tauer Perfumes L'air du desert Marocain är liknande torr och het och pudrig, men betydligt diskretare. Ambre sultan påminner i sin styrka om min älskade Ambre russe, men mindre söt, trots att den bara har söta noter som mysk och vanilj listade. Jag vet inte vad det är, men något ger den en skarp ton, till att börja med alltför skarp, nästan tvålig eller metallisk, som en vintageparfym. Lyckligtvis mjuknar denna skärpa efterhand, till bara tillräckligt med edge för att göra doften riktigt intressant.

Chêne: Chêne liknar inget annat i parfymväg. Det den mest påminner om är billiga parfymoljor på skogstema från småföretag som Black Phoenix Alchemy Lab, men den är förstås oändligt mycket bättre. Mitt letande är över: äntligen har jag hittat en parfym som doftar skog, äkta skog. Jag skulle säga svensk barrskog, men noterna är cederträ och björk. Besk kåda och söt björksav i en solvarm sommarskog efter regnet, med fuktigheten ångande från mossa, bark och ormbunkar. En svag röklukt från en lägereld förs förbi med vinden. Chêne har också en syrlig ton som jag till en början fann väl stark och citrusaktig, men som mildras till fräschören av gröna växter. Underbart.

Chergui: Chergui är verkligen en kakofoni av motsatser - varmt och svalt, torrt och vattnigt, gourmetdofter och hygienprodukter, sött och "fräscht". Jag skriver fräscht inom citattecken eftersom det är en typ av fräschör jag snarare finner unken - en artificiell, sötsyrlig, vattnig gurklukt jag associerar till schampo. Inte bara associerar - jag känner verkligen schampoångorna i svalget. I kombination med gourmetnoter som honung och socker och andra sötaktiga noter som musk, hö, iris och ros är resultatet snarast att likna vid kompost och någon annans sura svett. Lustigt nog är schampo- och gurkassociationerna starkast på handlederna, medan doften på bröstet lutar mer åt rökelse: varmare, mysigare och kryddigare, men dock med en omisskännlig unkenhet. Vissa doftkombinationer orsakar akut illamående för mig, särskilt kombinationen mellan en varm, söt, mysig gourmetdoft och en sval, vattnig, "fräsch" parfymlukt. Jag vet inte ens vad jag får det sistnämnda ifrån, för Chergui innehåller inga sådana noter, bara en massa trevligheter som tobak, ambra och sandelträ. Det enda jag kan skylla på är att noten de kallar "hud" är en kemisk katastrof i kombination med min. Det är så illa att jag först tog lukten av gödsel som kommer in genom fönstret när jag skriver detta för en del av parfymen. Så otäck är den bara i någon timme, sedan blir den bara menlös.

Cuir Mauresque: Cuir Mauresque var en besvikelse. Jag älskar läderdofter, men jag hittar inget läder i den. I stället luktar den orientalisk apelsinblomstvål och sliskig rökelse. Definitivt sliskig rökelse, inga bittra eller tunga dofter som patchouli och sandelträ, bara artificiell godissötma i rökelseform. Med noter som läder, ambra och mysk borde den ha varit en vinnare, i stället kan den lätt sammanfattas i ett ord: hippieaffär.

Fumerie Turque: Fumerie Turque är en "vuxen" gourmetdoft i stil med Hermes Ambre Narguile, Lubins Idole eller Parfumerie Generales Aomassai: varm och söt och mysig men med en viss edge, i det här fallet en liknande het, torr, rökig ton som i Ambre sultan. Allra torrast och pudrigast är den på handlederna, medan den på bröstet har mer blommig sötma. Sötman är den mörka sötman i bränt socker, till skillnad från den barnsliga sötman i sockriga, rosa godisparfymer. Jag tycker mig också kunna urskilja en svag lädernot jag skulle klassa som "vintage" - lädret i vintageparfymer eller i nötta, antika skinnvaror medtagna hem från resor i fjärran länder. Jag som normalt inte är något fan av blomnoter störs inte heller av det svaga, exotiska inslaget av ros och jasmin. Fumerie Turque doftar som att röka vattenpipa, dricka myntate och äta turkisk konfekt och halwa i ett svalt, dunkelt gammalt stenhus med ökenvinden utanför. Eller som den orientalistiska drömmen om detsamma. Jag finner den absolut oemotståndlig.

La Myrrhe: La Myrrhe kan bäst beskrivas med ordet "parfymig". Jag gillar verkligen inte parfymiga parfymer, och anledningen till att jag har varit ointresserad av parfym tills ganska nyligen är förmodligen att det mesta som säljs på Åhléns faller in i den kategorin. Jag är inte säker på hur myrra luktar, men jag tänker mig något tungt, mörkt, bittert, exotiskt. I stället möts jag av en skarp, tvålig ton som sticker i näsan, parat med ett intryck som bäst kan beskrivas med den visuella associationen till glansig, vit plast. Jag tror att vita blomnoter brukar vara boven bakom den bilden, men i La Myrrhe finns bara den vanligtvis oskyldiga jasminen. Kanske är det bittermandeln och mandarinen som ställer till det, fastän jag inte kan urskilja dem. Resultatet är hur som helst en tunn, metallisk beska parat med en unken sötma. En sval doft. Ja, det är nog där problemet ligger, jag tål inte svala dofter, som jag uppfattar som obehagligt artificiella. Efter en stund blir den mindre aggressiv och mer myskig, och i det stadiet gillar jag den betydligt bättre, men det är fortfarande inget jag skulle använda.

Muscs Koublaï Khän: Det här är den enda som jag hade provat tidigare, och det var nog tur, för det är inte en doft jag omedelbart föll för. Den doftar egentligen inte gott, rent estetiskt sett, men jag insåg snart att den var oemotståndlig och beroendeframkallande på en mer primal nivå. Det är helt enkelt en mysklukt så "dirty" i ordets alla bemärkelser att den nästan lutar åt barbecue - den sötaktiga lukten av fettdrypande, kryddat kött. Jag vet att det låter ofantligt äckligt, men poängen är att det är en sexuell lukt utan att egentligen lukta sex eller svett eller kroppar (vilket jag personligen är tacksam för). Den får mig att sitta med näsan klistrad mot huden för att insupa doften, och det är rätt skickligt gjort för en parfym som inte luktar "gott". Om du känner till Edition de Parfums Frederic Malles Musc Ravageur så delar de samma berusande "dirty" mysknot. Skillnaden är att Musc Ravageur är förskönad med citrus, kanel, vanilj och ambra medan Muscs Koublaï Khän är mysk i sin råa nakenhet, en fräckhet som får mig att föredra den. Bär den bara inte till jobbet, det kan nog klassas som sexuellt ofredande.

Vetiver Oriental: Jag har lärt mig att uppskatta den skarpa, herrparfymsaktiga beskan i vetiver, men i ensamt majestät är den lite som ett falsettskrik utan någon basgång. Jag föredrar fylligare dofter än denna envetna, bittert gröna not som lutar åt två av mina hatobjekt: tvålig "renhet" i parfym och den hysteriska myggmedelsbeskan i Comme des Garcons 2. Observera dock "lutar åt". Vétyver Oriental är inte alls lika obstinat utan riktigt bra i sin genre: bittra rötter genom fuktig, varm, mustig jord, den nästan citrusaktiga fräschören i gröna växter och en svag, metallisk ton av regn och frisk luft. Om jag uppskattade "rena" och "fräscha" parfymer med inspiration från bergsluft och havsbris mer skulle jag säkert älska den, för den är mycket naturligare än de flesta dylika.

http://www.salons-shiseido.com/

torsdag, september 7

Nez à Nez

Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg luktar parfymerna från Nez à Nez billigare än vad de är, men de är fortfarande värda att prova. Proverna är nämligen ovanligt billiga och lättåtkomliga - under en hundring inklusive frakt för generösa småflaskor av alla tio, direkt från deras webshop.

Ambre à Sade: Jag älskar ambra, så det här var något av en besvikelse. De spännande noterna som cederträ, kanel, ambra, tonka, patchouli och läder är fullständigt dränkta i godissliskiga röda bär. Ett typiskt offer för parfymhusets faiblesse för att sockra för mycket. Jag gillar personligen inte bärparfymer, så jag har svårt att förstå poängen med att dränka hela linjen, oavsett koncept, i godisbär i stället för att bara göra en eller två särskilda bärdofter.

Atelier d'Artiste: Helt klart min favorit ur serien och den enda jag kan tänka mig att köpa om jag någonsin använder upp hela provflaskan. Faktum är att den luktar nästan exakt som Ambre Russe från Parfums d'Empire, en av mina absoluta favoriter. Det är kanske inte så underligt eftersom de delar noter av sprit och läder. Medan Atelier d'Artiste har kaffe har Ambre Russe te, och den förstnämnda har patchouli, vetiver och tobak i stället för den sistnämndas ambra, rökelse och kryddor. Atelier d'artiste är också sötad med bär, vanilj och heliotrop, men helhetsintrycket är ändå inte mycket sötare än Ambre russe. Jag ska inte påstå att jag kan urskilja särskilt många av noterna, vad jag uppfattar är snarare en otroligt varm och mysig "comfort scent" av herrklubb - läder, tobak, trä, sprit och vuxengodis som likörpraliner. Den är lite pudrig, vilket kanske är anledningen till att den påminner så starkt om (söta) ambradofter som Ambre russe och Hermes Ambre Narguile.

Bal musqué: Det bästa med Bal musqué är att den har en riktigt "dirty" (i ordets alla bemärkelser) mysknot i stil med Serge Lutens Muscs Koublaï Khän. Jag uppfattar den här sortens mysk som nästan matig, på ett köttigt och kryddigt sätt. Det kan låta motbjudande, men jag finner doften oemotståndligt sexuell och kroppslig. Personer som desperat vill lukta rent och nyduschat bör hålla sig långt borta från den här sortens parfymer. Personligen luktar jag hellre "smutsigt" och intressant än otäck generisk sportdusch med havsdoft för herrar. Eftersom det här är mysk i Nez à Nez tappning är det dock sockrad mysk. Vanilj, lakrits och frukt- och blomnoter ger Bal musqué en nästan mintsval (vilket jag har mycket svårt för) godisnot till att börja med. Denna försvinner lyckligtvis, och ersätts med en mer pudrig sötma som i bästa fall kan associeras till ambra eller en pudrig lädernot. Sammanfattningsvis är Bal musqué som Koublaï Khäns prom queen till lillasyster.

Bouche baie: Bouche baie är essensen av Nez à Nez parfymmakarstil, den hemliga ingrediensen i övriga dofter. Inte bokstavligen, men det känns så, som att en del av de andra hade kunnat vara intressanta om det inte vore för att de sötats med en dos Bouche baie. Här får frukterna och bären löpa amok utan en enda not som tyglar dem, bara ytterligare sötade med blomnoter, kokosmjölk, mandel och honung. Resultatet är en pudrig och babyrosa, kväljande gullig lolitadoft av röda godisbär. Det snällaste jag kan säga om den är att jag kan urskilja en viss fräschör av svarta vinbär, en av de få bärnoter jag kan uppskatta i parfym, men det är helt klart svartvinbärskarameller och inte färska bär.

Figues et garcons: Nödvändig bakgrundsinformation: Jag har varit besatt av rabarbernoter i parfym sedan jag förälskade mig handlöst i Comme des Garcons Sherbet: Rhubarb. Lyckligtvis är ingrediensen såpass ovanlig att det inte är helt omöjligt att prova igenom de flesta dofter som innehåller den. Inga av Nez à Nez parfymer gör det, men däremot tycks deras fikonnot påminna starkt om rabarber, åtminstone i min näsa. Detta är en lyckträff, eftersom jag däremot inte är så förtjust i fikonparfymer, vars kombination av grönska och mjölkighet jag uppfattar som fadd. Figues et garcons inleds med en underbart krispig och grön rabarberfräschör i stil med Sherbet: Rhubarb. Eftersom den är sötare än Rhubarb kan den också föra tankarna till Le Prince Jardiniers Ciel Mon Jardin!, där rabarbern sötas med melon, karamell och vanilj. I Figues et garcons kommer sötman från kiwi (och kanske en söt mysk), men jag känner ingen distinkt kiwidoft. Under toppnoten av rabarber liknar den mer en fikonlövsdoft: den där distinkta, liksom fadda, kombinationen av beska, nyligen brutna, gröna stjälkar och en plastig (kokos?)mjölknot.

Fôret de Bécharré: Den här doften har en typ av grön fräschör som ofta återfinns i herrdofter och som jag uppfattar som tvålig eller shampoliknande. Det kanske är vad Nez à Nez har valt att kalla "klorofyll". Den har också en viss mjölkig ton som i kombination med grönskan gör den fadd och får den att påminna om fikonlövsparfymer. Lägg till detta den karakteristiska pudriga sötman, denna gång från lakrits och vanilj, och du får ett resultat som inte är särskilt minnesvärt.

Marron chic: Marron chic är den enda doften man inte kan anklaga för att vara för söt, åtminstone inte till att börja med, och då är den ändå en klassisk gourmetdoft. Den består huvudsakligen av torr, osötad kakao på en skarp, träig bas av laudanum och vetiver. Om någon känner till Black Phoenix Alchemy Lab så påminner den om deras Velvet. Marron chic har dock samtidigt en plastig ton som Velvet saknar. Efter en stund ersätts plastigheten av citrusnoter och pudrig sötma från iris och viol, och doften blir mer välbalanserad, men också mer typiskt sliskig. I det här stadiet påminner den nästan om den kanderade violen i Flower By Kenzo, men jag föredrar ändå det framför den inledande kombinationen av pudertorr beska och plastighet.

Mille et une figues: Om Figues et garcons liknar Rhubarb eller Ciel mon jardin! så liknar Mille et une figues Burberry Brit Red: krispig, fräsch rabarber sötad med vanilj och blomnoter. Medan Brit Red är kryddad med pepparkaka, patchouli och sandelträ är Mille et une figues kryddad med mandel och ambra. Det som jag uppfattar som rabarber är förstås egentligen fikonlöv och fikon, i den så vanliga kombinationen med kokosmjölk, men resultatet är ändå slående likt Brit Red. Skillnaden är att Mille et une figues även har en grön/mjölkig fikonlövsnot, som gör den väldigt lik Figues et garcons. Alltför lik för att man egentligen ska förstå varför Nez à Nez har valt att lansera två fikondofter, men av de två föredrar jag Mille et une figues.

Rosier ardent: Jag är verkligen ingen rosvän, eller blomdoftsvän överlag (jag uppskattar dem i naturen men inte i parfym). Med detta sagt är Rosier ardent en ovanligt uthärdlig rosendoft, varm och kryddig, med en skarp, torr not som liknar kryddnejlika och för tankarna till vintageparfym. I själva verket finns ingen kryddnejlika listad bland ingredienserna, utan den varma kryddigheten kommer från kardemumma, spiskummin, peppar, kanel, patchouli, vetiver och cederträ. Jag skulle verkligen kunna uppskatta den här doften om det inte vore för att den också har en påtaglig tvålskärpa. Förmodligen är det rosennoten som blir tvålig på mig, de har en tendens att bli det. Synd på vad som skulle kunna bli den enda rosendoften i min samling.

Vanithé: Jag gillar oftast teparfymer, de hör till de få "rena" och "fräscha" dofter jag uppskattar. Problemet med Vanithé är dels att själva tenoten (möjligen i kombination med andra gröna örter) är så plastigt "grön och fräsch" att den för tankarna till schampo, dels att den är dränkt i den vanliga godissötman från både vanilj, honung och tonka. Jag gillar doften bäst efter en stund, då försvinner tefräschören och därmed även plastigheten och kvar blir en söt, pudrig lukt som i bästa fall påminner om ambra. Helheltsintrycket är dock intetsägande.

Överlag måste jag ändå ge ett ganska gott betyg åt Nez à Nez eftersom fyra av deras parfymer påminner starkt om några av mina absoluta favoritdofter: Ambre Russe, Muscs Koublaï Khän, Sherbet: Rhubarb, Ciel Mon Jardin! och Burberry Brit Red. Till stor del beror ju detta på den lyckliga slumpen att Nez à Nez fikonnot påminner mig om min älskade rabarbernot. Eftersom de just påminner om andra redan existerande parfymer och inte kommer med några positiva överraskningar som faktiskt är unika för parfymhuset så blir slutbetyget ändå inte så högt. Det vore en sak om de vore budgetalternativ till sina respektive original, men eftersom de är minst lika dyra är det inte särskilt imponerande. Jag kommer dock att behålla hälften av provflaskorna i min växande samling av parfymprover, och sedan får vi väl se om jag möjligen har fäst mig så mycket vid dem när de är slut att jag behöver mer. Med tanke på hur många olika dofter jag har att växla mellan är det emellertid inte särskilt troligt att jag gör slut på dem inom de närmaste åren.

http://www.nezanez.net/

Premiär

Det var bara en tidsfråga innan det skulle hända. Efter att ha gjort det till en vana att läsa (eller åtminstone kolla) ett tiotal parfymbloggar om dagen var jag dömd att starta en egen. Jag funderade på att skriva på engelska eftersom målgruppen av svenska parfumistas (och då menar jag inte folk som gillar parfymer i största allmänhet och köper dem på Åhléns) förmodligen är ganska liten, men det finns redan så många bra parfymbloggar på engelska (länkar finns till höger). Jag har däremot bara hittat en vettig som, namnet till trots, är svensk - a commenced gross. Det jag kan tillföra till denna eminenta blogg är en avvikande, och generellt sett mindre ödmjuk, åsikt om delvis samma parfymer.

Jag tänkte skriva mitt första riktiga inlägg om ett parfymhus som faktiskt inte är söndertjatat i andra bloggar och forum - Nez à Nez. Det finns en anledning till att det inte är så omtalat - jag håller med de flesta som alls har nämnt dem om att parfymerna luktar betydligt billigare än de är. De har en olyckligt sötsliskig doftnot gemensamt, men det betyder inte att alla är dåliga eller att jag ångrar att jag beställde proverna. Detaljerna får ni i mitt nästa inlägg, när jag har hunnit prova igenom dem ordentligt.