Harry Lehmann

I Berlin bokade jag hotell bara ett par kvarter från Harry Lehmann, den beryktade parfymbutiken som säljer sina egna dofter på lösvikt. Tydligen var detta normalt förfaringssätt en gång i tiden men nu är Harry Lehmann den enda butiken som finns kvar. Att gå in i den lilla butiken är en upplevelse, större delen av den är fylld med konstgjorda blommor, men på diskar och hyllor står parfymerna uppradade: cologner i tappkranar, parfymer i enorma glasflaskor med propp, och så färdiga flaskor till salu. Finns inte den doft man önskar färdig så hälls den upp åt en medan man väntar. Jag möttes av en mycket vänlig äldre gentleman som påstod sig inte kunna engelska. Det verkade dock vara falsk blygsamhet, för vi hade inga problem att kommunicera. Han kanske inte hade klarat att diskutera doftnoter i detalj, men han rekommenderade doften Tulpe (tulpan, antar jag), som han kallade "väldigt intressant". Jag är dock inte böjd att hålla med, jag minns den inte ens men har för mig att det var en söt, fruktig, lätt akvatisk blomdoft. I stället köpte jag:

Bellaria: Beskrivs som "blommig, grön och lätt". Jag uppfattar den som en klassisk ungflickschypre, grönblommig med sötma. Absolut inget i stil med de gröna, citrusiga, akvatiskt "fräscha" dofterna av idag, tonåringen-på-gatan skulle nog finna den tantig och unken. Som chypre betraktad är den dock lätt, frisk och ungdomlig.

Habanera: Beskrivs som en balsamisk tobaksdoft. En rätt trogen kopia av Habanita, en söt, varm, stark tobaksdoft av klassiskt snitt.

Lambada: Beskrivs som en "erogen" blomdoft. Den här var jag lite tveksam om, men ingenjörn gillade den. Jag vet dock inte om jag vågar använda den, för dagen efter hon hade den på sig fick hon sitt livs värsta allergichock, troligen en korsreaktion mellan doften (en av de få okända substanser hon hade utsatt sig för de senaste dagarna) och något annat. Hennes kända allergi är hasselnötter, och det är ju möjligt att doften innehåller essens av det eller någon närbesläktad växt. Troligare är kanske att boven är några hudirriterande kryddor som traditionellt använts som afrodisiaka, till exempel kanel och kryddnejlika. Om jag inte använder den missar jag inte direkt något, den luktar rätt intressant och obestämbart ur flaskan men jag minns den som en tung och plastig kryddig vanilj av standardtyp på ingenjörn.

Russisch Juchten: Beskrivs som varm och kryddig. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den, förutom som en torr och osöt doft som känns väldigt vintage. Kanske en lädrig, kryddig chypre? Sannolikt menad som en herrdoft.

Sandelholz: Beskrivs som en trädoft, men jag skulle hävda att det inte är den träiga sidan av sandelträ som framhävs. En stark, söt, len, smörig sandelträdoft så god som någon annan.

Singapore Patchouly: Vad kan würziger betyda? Korvig? Skämt åsido, inte den bästa patchouli jag har luktat på, men väl värd sitt pris. Mer mustig hippieaffär än den där torra, strama, jordiga aspekten av patchouli jag tycker bäst om.

Jag kan egentligen inte tyska, så de officiella beskrivningarna är översatta lite på måfå. Jag gillade även Hyazinthe, en trogen hyacintdoft, men ingenjörn sade nej och jag använder ändå blomdofter så sällan så jag avstod. Jasmin kan kanske falla en del jasminfans i smaken, men den hade alldeles för mycket av jasminens skarpa, förruttnade/kemiska sida för mig. Maiglöckchen har jag för mig gjorde mig besviken som liljekonvaljdoft. Jag hade sett fram emot Chypre och Fougère, men de var för skarpt, strävt, surt örtiga för min smak. Nelke var en trevlig nejlika som även ingenjörn gillade, men jag kände inte riktigt att jag behövde en ren nejlikedoft. Noten blir vanligtvis för torr och sträv på min hud, liksom kanel. Ambra funderade jag på, men sedan bestämde jag mig för att den var för söt och att jag har tillräckligt många bättre ambradofter med tanke på mitt falnande intresse för doftnoten. Roter Mohn var en kryddig oriental alltför snarlik patchoulin för att vara värd ett inköp. Point of No Return minns jag som väldigt, tja, maskulin. L'Avion är ju troligen deras kopia av En Avion, som jag tyvärr inte hade i färskt minne när jag luktade på den, men jag tror inte att likheten var slående.

Jag undrar hur gamla parfymrecepten är? Vissa dofter är ju nytillkomna eller omformulerade, men några borde åtminstone kunna vara uppemot åttio år gamla. Jag gillar många av dofternas traditionella stil, de är överlag ganska tunga och starka och flera är chyprevariationer. Allt som allt kanske upplevelsen av att besöka butiken är större än doftupplevelserna, men man har råd att köpa med sig några dofter som souvenir! Om du är i Berlin, ta S-Bahn till Charlottenburg eller U-Bahn till Wilmersdorfe Strasse och titta in! Adressen är Kantstrasse 106. De säljer även dofter per postorder, men hemsidan är endast på tyska.

Parfymskyltfönstret, det andra var för blommor.

Priserna på de stora flaskorna anger priset för 10g parfym utan flaska, man kan ta med sin egen och få fylld.

En närbild på flaskorna, jag köpte parfym i sådana små tiogramsflaskor som står längst fram. Bakom dem syns hundragramsflaskor för cologner. Priserna är i euro, här inklusive flaska.

Hela butiken: parfym och konstgjorda blommor. Tavlorna i skyltfönstret är gamla fotografier av butiken, som öppnade 1928.

Reines Kölnisch Wasser, Russische, Wasch, Vamos, Laguna, Titano Man, Santanyi, Eau de Berlin, Mirage, Sandelwasser, Roter Mohn, Sminta, Verité, St. Tropez, Point of No Return, Bandarabas... Jag ångrar att jag inte luktade på colognerna.