Vid det här laget kanske ingen är intresserad längre, men här kommer i alla fall min recension av Tom Ford Private Collection. Jag har förresten luktat på Black Orchid och Tom Ford For Men också, men ingen av dem fångade mitt intresse. Black Orchid var lite som en syntes av olika dofter ur Private Collection, kanske mest Purple Patchouli, stark och sötunken med inslag av viol. For Men var en väldigt generisk herrdoft, lite kryddig och citrusig sådär. Men ingen av dessa har jag provat på huden.
Amber Absolute: Amber Absolute har fått mycket beröm, men jag kan inte sälla mig till hyllningskören. Delvis beror det på mitt falnande intresse för ambradofter överlag, men mest beror det på typen. Den ambra jag föredrar är torr, pudrig och transparent som sand, medan Amber Absolute är tjock, tät och söt som mörk sirap. Den har visserligen tjäriga, kådiga och träiga inslag jag borde uppskatta, men i kombination med sötman och doftens allmänna densitet blir den lätt äcklande på samma sätt som kombinationen av rök och vanilj i Patchouli 24. Liksom Patchouli 24 är den värst nyapplicerad, sedan mildras den och blir samtidigt myskigare, så att den efterhand påminner om varma kroppar i en vedeldad bastu. Det är den där känslan av hett trä snarare än brandlukt som jag har svamlat om tidigare. Jag tror att det är ambra som framkallar den, så jag ska nog inte helt sluta testa nya ambradofter.
Black Violet: Den första gången jag testade Black Violet fascinerade doften mig och fick mig att föreställa mig en ensam nattblommande viol mitt i en förtrollad skog. Tyvärr återkom inte denna association vid senare tillfällen, utan i stället upplevde jag bara en sval, vattnig, tunn och en smula skarp komposition dominerad av citrus och viol.
Bois Rouge: Bois Rouge hör helt klart till mina favoriter i doftserien, även om jag inte direkt känner något behov av en hel flaska. Den är trevlig men inte oersättlig. Till typen är den en klassiskt elegant herrparfym som inleds med citrus och kryddor och torkar till en trädoft sötad med jasmin, liljekonvalj, ambra, vanilj och tonka, som dock glider samman till en varm sötma utan distinkta noter. Kanske känner jag ett uns av läder också i basen, men det är en mjuk och len lädernot. Trots att doften genomgående är träig och kryddig är helhetsintrycket inte skarpt eller torrt som sådana dofter kan vara, utan varmt och runt. Det här är en doft att mysa med framför brasan eller på höstpromenaden. Med detta sagt så känns den fortfarande väldigt gentlemannamässig och mer traditionellt maskulin än en del av de söta nya massmarknadsdofterna för herrar.
Japon Noir: Japon Noir är, som jag inte tror att jag är den första att påpeka, en grötig lukt. Den känns inte välkomponerad, utan mer som ett ackord som klingar falskt därför att man har tryckt ned de tangenter som sitter närmast varandra. Det jag kan urskilja är en skarp, citrusfräsch toppnot (ingefära?) och sedan ett obestämt mummel av dova, stumma kryddnoter (muskot och kryddnejlika?). Efterhand urskiljer sig möjligen några ljusare toner i form av jasmin och vetiver, men långt ifrån tillräckligt för att skapa en harmoni.
Moss Breches: Orsaken till min första förtjusning i Moss Breches är också orsaken till att jag inte finner den så intressant i längden: den är egentligen bara en blekare kopia av Jicky. Samma kombination av friska, gröna örter (bland annat dragon och rosmarin, men jag kan inte urskilja dem) och varm, djurisk mysk (egentligen noter som bivax och patchouli), men i Moss Breches är kompositionen mer avrundad och därför mindre fängslande. I Jicky är mysken myskigare och örterna örtigare, den gör mig alldeles lycklig medan Moss Breches snarare har en viss mysfaktor. Dessutom är jag inte så förtjust i toppnoten, den har den liksom stumma och gummiaktiga ton som vissa örtdofter har. Jag ville verkligen gilla den här doften, men den behöver mer mossa och mer fauner och skogsnymfer för att leva upp till sitt rykte. I slutändan faller den in i samma kategori som Bois Rouge: en varm, söt, len mysversion av skogsdoft, en innekatt i stället för ett lodjur.
Neroli Portofino: Apelsinblom är en not som jag uppfattar som i sig syntetisk, hur trogen blommande apelsinträd den än påstås vara. Det betyder inte att jag helt ogillar doften, men där jag gillar den visar den sig från sin pudrigt söta, gourmetartade sida. Neroli Portofino är en cologne och som sådan en avskalad apelsinblomsnot som troligen ska föreställa fräsch och naturlig. Problemet är att utan sötma, värme eller fyllighet påminner apelsinblom mig enbart om vidrigt parfymerade rengöringsmedel. Urk!
Noir de noir: Noir de noir är en rosendoft jag kan uppskatta. Den har inte den där torkade, potpourriartade tonen jag avskyr, och är inte sådär tunn och skarp och tvålig som vissa rosor kan vara. Men den doftar inte heller friska rosor, utan är snarare en gourmetdoft, med hjälp av saffran och vanilj. Den påminner om kanderade eller kanske ännu hellre syltade rosenblad. Om det låter sliskigt så är det inte det - visst är doften söt, men den är samtidigt fyllig på ett nästan spritigt sätt som får den att göra någotsånär skäl för namnet. Det är ingen blekskär ros, jag tänker mig en mörkt cerise snarare än en djupröd (röda rosor får mig mest att tänka på den där olycksaliga potpourrinoten). Och visst kan man tänka sig en falskt blond och änglalik noir-förförerska berusa hjälten med denna hypnotiska och lite gammaldags pudriga doft, om det är det namnet syftar på. Dess varma aura känns åtminstone lika mjuk och lyxig som en minkstola att svepa in sig i - och näst intill lika hållbar! Efter arbetsdagens slut kan jag fortfarande ana det jag duttade på från provet i morse utan att behöva lägga näsan mot huden, och ju längre tid som går desto mer tycker jag om doften, när basnoterna av patchouli, oud och trädlav kommer fram.
Oud Wood: Oud Wood luktar karl. Inte på något dåligt sätt, det är en trevlig trädoft, den är bara så omisskännligt maskulin. Det är den där syntetiska svalkan som nästan alla herrdofter har, till och med de kryddigt varma eller moderiktigt söta. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än som en svalka, ibland framkallad av anis, mint, ozon eller akvatiska noter men ofta helt oförklarlig om man ser till ingredienserna. Jag har ju som bekant svårt för kalla dofter, och för konstiga krockar mellan kalla och varma noter, men Oud Wood har jag ingenting emot. Det är bara som att man har tagit en kryddig trädoft med intressanta inslag av oud och hällt i en deciliter ospecificerad "herrcologne". Jag tror knappt jag skulle kunna använda den utan slips.
Purple Patchouli: Patchouli? Vardå? Jag känner kanderade violer (inga violer står med, men de är åtminstone lila...) och en "ren och fräsch" hygienproduktsnot. Inte ens den vidriga kroppsodör vissa bloggare har beskrivit vill doften bjuda mig på...
Tobacco Vanille: Tobacco Vanille är en söt, varm, en aning pudrig tobaksdoft, inte helt olik klassikern Habanita, om än mildare och mjukare. Jag är litet skeptisk till vaniljdofter men här håller sig vaniljen på mattan och intrycket blir snarare att det är tobaksnoten som är söt i sig. Först efter många timmar när den har falnat kommer en distinkt och riktigt trevlig arom av vaniljsocker fram. Jag skulle inte punga upp dyra pengar för en såpass enkel "comfort scent", men smaken är ju olika...
Tuscan Leather: Läderfantast som jag är är jag märkligt likgiltig inför denna doft. Det är en bra, ren doft av mjuk, brun mocka och jag brukar ju klaga på att lädernoten i så kallade läderdofter alltför ofta göms bakom blommor och annat så jag borde vara nöjd nu. Men kanske är det att det är en mjuk mockanot som är problemet, jag föredrar nog mina läderdofter lite råare och mer kinky. Dessutom är Tuscan Leather söt, för söt för min smak. Jag klarar sötma om det är en identifierbar söt not jag gillar, men sötman i Tuscan Leather är sådär abstrakt och artificiell som den ofta är i massmarknadsdofter, särskilt söta herrdofter, där den inte kan hänföras till en viss frukt eller gourmetnot. Enligt notlistan borde den komma från saffran, hallon, jasmin och ambra, men jag kan inte urskilja dem. Kanske är det ändå saffranet som är problemet - hur mycket jag än älskar den distinkta doften av saffran i matlagning har jag upptäckt att parfymnoten oftast bara bidrar med en menlös, kvalmig sötma. Utöver sötman känner jag en lite skarp, grön not som kanske är timjan eller olibanum, men mest av allt är doften en ren läderdoft som jag borde gilla mer än jag gör. Jag har inget emot den och jag behåller definitivt mitt prov, men det känns fel att vara så ljummet inställd till en läderdoft.
Velvet Gardenia: Jag kan förstå var andra parfymbloggare får blåmögelost ifrån, Velvet Gardenia har en plastig, fadd, näsbedövande snarare än kännbart skarp, underton som kan påminna om att lukta på mögelost. Utöver det en vaxig, tropisk vit blomnot av det slag jag verkligen inte förmår uppskatta. Namnet är totalt missvisande, det finns inget som är sammetslikt med den här doften. Påminner den om en viss textur så är det snarare något glatt som stelnat stearin.
Bortskänkes! Jag ska väl inte vara sämre än mina amerikanska bloggkollegor, så om det är någon som själv vill testa den undflyende Black Violet skänker jag bort mitt prov. Som en liten bonus medföljer även ett prov av Serge Lutens Un Bois Vanille. Bägge är sprejprover i original från parfymhuset, bägge är öppnade och använda av mig. I stället för utlottning kör jag helt enkelt på först till kvarn: den första som kommenterar det här inlägget (och visar intresse för proverna) får dem. Har du något parfymprov att skicka mig i gengäld blir jag alltid glad, men det är absolut inget villkor, jag ger bort mina prover hur som.
the mezzo series: Beatriz Miranda
1 år sedan