Parfums d'Empire

EFTERLYSNING: Amanda V, klicka på min profil till höger och maila mig din postadresser så att jag kan skicka parfymproverna du har tingat!

Equistrius: Equistrius är skapad som en hyllning till en kapplöpningshäst, och jag tänkte att den kanske kunde bekräfta min i alla andras ögon befängda idé att Guerlains Guet-Apens/Attrape-Coeur (jag har nu fått bekräftat att de luktar likadant) doftar häst. Bägge är nämligen irisdofter, med kompletterande ambra-, gourmet- och blomnoter. Och visst finns det en gemensam nämnare i irisackordet, men eftersom Equistrius är en svalare, renare och liksom mer parfymerat abstrakt doft påminner den mig betydligt mindre om stora, varma djurkroppar som tuggar på hö. Equistrius är snarare en olfaktorisk avbild av ett skinande blankt, smäckert och nervöst fullblod, men saknar fullblodets muskelstyrka. Ska man vara elak är den kanske lite som en sådan där idealiserande kitschig, blaskigt pastellfärgad åttiotalsposter av galopperande hästar... Medan vaniljen i Guet-Apens hjälper ambran med att ge doften en sötaktigt kroppslig ton innehåller Equistrius i stället viol som drar irisen åt sitt svalaste håll, och sötman som doften onekligen har är mer konventionellt damparfymig än kroppslig. Equistrius doftar inte häst i sig, men möjligen, för mig, via omvägen över associationen till Guet-Apens.

Fougère Bengale: Jag förväntade mig att verkligen älska Fougère Bengale efter allt fascinerande jag hade hört om doften. Det verkade vara en väldigt komplex doft som förenade aspekter av fougère och oriental. Tyvärr uppvisar den inte denna komplexitet på min hud. Den är snarare ganska stum och "platt", dominerad av ett torrt, örtig, bittersyrligt ackord, med en aning varm kryddighet och en undflyende animalisk not. Nyapplicerad är syrligheten mer uttalad, i kombination med en sötsvalt aromatisk, en smula anisliknande, ton som jag tror är dragonen och lavendeln i kombination. Sedan påminner doften mest av om att sticka näsan i lavar. Inte för att jag har något emot lavar, men jag hade förväntat mig något intressantare. Jag måste dock göra den reservationen att det här kanske är en doft som kommer mer till sin rätt om den sprejas i stället för att duttas på från ett prov. Om jag ska likna den vid några andra parfymer är det Serge Lutens Chene och Chypre Rouge som ligger närmast till hands.

Iskander: Iskander inleds med en skarp citronsyrlighet, inklusive skalbeska. Enligt noterna är det dock inte citron, utan mandarin och grapefrukt. I kontakt med min hud surnar doften ytterligare och utvecklar en bitterhet jag inte uppskattar, men samtidigt även en varm, pudrig sötma som i kombination med citrusen får den att påminna lite om Guerlains Habit Rouge, en doft med liknande komposition. Både bitterheten och pudrigheten kan nog hänföras till inslaget av ekmossa (som jag envisas med att direktöversätta det, fast det är en lav med ett annat namn) Efter hand avtar bitterheten, och doften utvecklas till vad jag skulle kalla en fougère, fast det inte ser ut så på de örtfattiga noterna. Jag kunde svära på att jag känner lavendel fast det inte finns listat, den goda sidan av lavendel: inte den kyligt, tvåligt mormorsblommiga utan den torra, träiga, gentlemannamässigt aromatiska. Det är dock en fougère med varma basnoter av mysk och ambra, den där pudriga sötman och en nypa kryddighet. Kombinationen av örtigt och varmt för på det här stadiet, åtskilliga timmar efter applikationen, nästan tankarna till min älskade Jicky. Men så var det den där obehagligt bittra tonen på ett tidigare stadium... Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om Iskander.

Osmanthus Interdit: Jag förstår mig inte på storheten i Osmanthus Interdit, men det förväntade jag mig inte heller, osmanthus säger mig ingenting. För mig är den en rätt ordinär lätt, icke-stötande doft med den där syntetiskt svala (men inte alls maskulint ozonskarpa) tonen jag har svårt för. Den har en lätt fruktig sötma som påminner mig om aprikos, men några fruktnoter finns inte listade så kanske är det själva osmanthusen.