måndag, januari 21

Parfums d'Empire

EFTERLYSNING: Amanda V, klicka på min profil till höger och maila mig din postadresser så att jag kan skicka parfymproverna du har tingat!

Equistrius: Equistrius är skapad som en hyllning till en kapplöpningshäst, och jag tänkte att den kanske kunde bekräfta min i alla andras ögon befängda idé att Guerlains Guet-Apens/Attrape-Coeur (jag har nu fått bekräftat att de luktar likadant) doftar häst. Bägge är nämligen irisdofter, med kompletterande ambra-, gourmet- och blomnoter. Och visst finns det en gemensam nämnare i irisackordet, men eftersom Equistrius är en svalare, renare och liksom mer parfymerat abstrakt doft påminner den mig betydligt mindre om stora, varma djurkroppar som tuggar på hö. Equistrius är snarare en olfaktorisk avbild av ett skinande blankt, smäckert och nervöst fullblod, men saknar fullblodets muskelstyrka. Ska man vara elak är den kanske lite som en sådan där idealiserande kitschig, blaskigt pastellfärgad åttiotalsposter av galopperande hästar... Medan vaniljen i Guet-Apens hjälper ambran med att ge doften en sötaktigt kroppslig ton innehåller Equistrius i stället viol som drar irisen åt sitt svalaste håll, och sötman som doften onekligen har är mer konventionellt damparfymig än kroppslig. Equistrius doftar inte häst i sig, men möjligen, för mig, via omvägen över associationen till Guet-Apens.

Fougère Bengale: Jag förväntade mig att verkligen älska Fougère Bengale efter allt fascinerande jag hade hört om doften. Det verkade vara en väldigt komplex doft som förenade aspekter av fougère och oriental. Tyvärr uppvisar den inte denna komplexitet på min hud. Den är snarare ganska stum och "platt", dominerad av ett torrt, örtig, bittersyrligt ackord, med en aning varm kryddighet och en undflyende animalisk not. Nyapplicerad är syrligheten mer uttalad, i kombination med en sötsvalt aromatisk, en smula anisliknande, ton som jag tror är dragonen och lavendeln i kombination. Sedan påminner doften mest av om att sticka näsan i lavar. Inte för att jag har något emot lavar, men jag hade förväntat mig något intressantare. Jag måste dock göra den reservationen att det här kanske är en doft som kommer mer till sin rätt om den sprejas i stället för att duttas på från ett prov. Om jag ska likna den vid några andra parfymer är det Serge Lutens Chene och Chypre Rouge som ligger närmast till hands.

Iskander: Iskander inleds med en skarp citronsyrlighet, inklusive skalbeska. Enligt noterna är det dock inte citron, utan mandarin och grapefrukt. I kontakt med min hud surnar doften ytterligare och utvecklar en bitterhet jag inte uppskattar, men samtidigt även en varm, pudrig sötma som i kombination med citrusen får den att påminna lite om Guerlains Habit Rouge, en doft med liknande komposition. Både bitterheten och pudrigheten kan nog hänföras till inslaget av ekmossa (som jag envisas med att direktöversätta det, fast det är en lav med ett annat namn) Efter hand avtar bitterheten, och doften utvecklas till vad jag skulle kalla en fougère, fast det inte ser ut så på de örtfattiga noterna. Jag kunde svära på att jag känner lavendel fast det inte finns listat, den goda sidan av lavendel: inte den kyligt, tvåligt mormorsblommiga utan den torra, träiga, gentlemannamässigt aromatiska. Det är dock en fougère med varma basnoter av mysk och ambra, den där pudriga sötman och en nypa kryddighet. Kombinationen av örtigt och varmt för på det här stadiet, åtskilliga timmar efter applikationen, nästan tankarna till min älskade Jicky. Men så var det den där obehagligt bittra tonen på ett tidigare stadium... Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om Iskander.

Osmanthus Interdit: Jag förstår mig inte på storheten i Osmanthus Interdit, men det förväntade jag mig inte heller, osmanthus säger mig ingenting. För mig är den en rätt ordinär lätt, icke-stötande doft med den där syntetiskt svala (men inte alls maskulint ozonskarpa) tonen jag har svårt för. Den har en lätt fruktig sötma som påminner mig om aprikos, men några fruktnoter finns inte listade så kanske är det själva osmanthusen.

6 kommentarer:

Elysium sa...

Jag kan tänka mig att osmanthus kan upplevas som ganska fruktig, det är ingen som har lyckats fånga doften och känslan av den perfekt, alla kompisitioner på marknaden ger känslan av "östländsk mystik sedd med västländska ögon". Osmanthus Interdite blir lite svagt sur på mig, en blandning med osmanthus som jag personligen gillar bättre är Osmanthe Yunnan.

Anonym sa...

Jag håller med dig om att Equistrius inte har särskilt mycket med hästar att göra. Även om jag gillar doften var den inte alls det jag trodde. Jag gillar både iris och viol men i Equistrius vrids volymen upp till max på ett sätt min näsa inte riktigt gillar. Den doftar helt enkelt väldigt mycket parfym. Den doftar häst på samma sätt en ljusrosa Hermèsscarf kan anses vara en ridaccessoar. Eller inte;) Min adress är på väg!

Solander sa...

Elysium - välkommen hit och tack för ditt intressanta inlägg! Jag uppfattar inte OI som en "orientalistisk" doft - den känns alldeles för generisk för det, generiskt västerländsk, inte generiskt orientalistisk...

Julia - perfekt karakteristisk av Equistrius! Du är inte intresserad av OI-provet, eller har du redan testat alla?

Elysium sa...

Vet inte om du minns, men jag frågade dig om gullvivor för länge sedan :-).

Jag skulle heller inte använda ordet "orientalisk" för att beskriva OI, när jag hör ordet orientalisk om en doft så tänker jag på Arabien och däromkring...
Osmanthus är någonting typiskt kinesisk, precis som du säger är OI väldigt västerländsk, därför blir det mycket "orienten sedd med västländska ögon".

Solander sa...

elysium - Aha det var du, mindes inte ditt alias. Inte "orientalisk" - orientalisk är väl en doftgrupp med mycket kryddor och ambra och sånt som mer för tankarna till Mellanöstern (eller snarare en orientalistisk uppfattning om Mellanöstern!) Utan "orientalistisk", dvs ordet för en västerländsk uppfattning om österlandet. Men eftersom jag inte hittar något österländskt i OI alls utan bara en rätt ordinär fruktig/blommig/fräsch doft så tyckte jag inte att det passade. För även en typiskt västerländsk tolkning av Kina ska väl innehålla någon slags referens till Kina, eller till en västerländsk föreställning om Kina? Men du som vet hur osmanthus doftar uppfattar förstås den referensen, till skillnad från mig!

Elysium sa...

Jag kommer faktiskt inte heller ihåg ifall jag använde den här alias då :P.

Förstår vad du menade nu, vad jag kan se så var nog osmanthus den enda referensen.