Editions de Parfums Frederic Malle

Angéliques sous la pluie: Jag vet inte hur angelika (eller kvanne) luktar, så för mig är Angéliques sous la pluie främst en pust av enbär (en i mitt tycke förbisedd doftnot) som mjuknar till en varm, kryddig cedertränot. Möjligen kan jag urskilja en viss grön beska som kan vara blomnoten. Trots namnet - angelikor i regnet - frammanar doften inte någon känsla av regnvädersdag, då den snarare är varm och torr. Den är också undflyende och kortlivad - jag undrar just om jag är luktblind för något i den?

Bigarade Concentrée: Jag bad om ett prov av den uppfriskande skalbeska citruscologne Cologne Bigarade när jag var på Les Senteurs (och köpte Five O'Clock Au Gingembre, mmm!) men de hade för lite kvar i testern för att göra ett prov så jag fick i stället Bigarade Concentrée, som luktade mycket mörkare, bittrare och kryddigare och knappt alls citrusigt ur flaskan. På huden har den dock samma härliga chock av citrusskal - "bitter orange", men det skulle kunna vara citronskal också. Basen är kryddig på ett varmt, sött sätt snarare än på det strama, bittra sätt som är typiskt för herrcologner, och effekten påminner om en syrlig fruktkompott eller bärpaj kryddad med kanel och kryddnejlika. Några kryddnoter finns dock inte listade så den kryddiga värmen måste komma från hö och cederträ. Doften genomgår en ovanlig utveckling - den blir transparentare, mindre "tät", på ett sätt som gör att den framstår mindre som en gourmetdoft och mer som en grön doft. Nu kan man urskilja att sötman är en blommig sötma, fast jag skulle ha gissat på jasmin snarare än den angivna rosen. Sedan falnar sötman och kryddigheten helt och doften slutar i en viskning av grön citruscologne - det känns nästan som att den går baklänges eftersom det som logiskt borde vara basnoter försvinner först medan typiska toppnoter blir kvar!

Carnal Flower: Jag tycker i de flesta fall direkt illa om vita blomdofter, så det får nog ses som ett tecken på Carnal Flowers storhet att den luktar utpräglat som en Stor Vit Blomdoft utan att ha något av de vaxiga, akvatiska, ruttnande, tvåliga eller bara billigt fejktropiska inslag jag avskyr i de flesta dylika. Jag tror att det till största delen hänger på att doften inte är sval, som de allra flesta vita blomdofter, utan varm och gjord för att gifta sig med hudkemin, i stället för att antingen bli dålig och fadd i reaktion med kroppsvärmen eller bara sitta där som ett artificiellt kyligt och "fräscht" tillägg som skär sig med kroppslukten (som jag uppfattar att nästan alla massmarknadsparfymer gör). Att doften är varm, krämig och en aning pudrig snarare än kall och vattnig gör att jag inte uppfattar den där gröna kryddigheten i blomnoten som förruttnelsens pikanta skärpa. Det kan också vara så att min tolerans för just tuberos är högre än för exempelvis vita liljor, som jag hyser en brinnande avsky för. Jag övervägde trots allt att behålla mitt prov av Diptyques lättviktiga men för all del vackra tuberosdoft Do Son. Det föll på att den inte alls kändes som jag, och det gör inte Carnal Flower heller, men jag kan inte förneka doftens skönhet och storhet. Jag trodde inte att jag skulla känna för att lukta som ett fång gammaldags feminina vita blommor med mindre än att jag blev bjuden på bal på slottet, men faktum är att jag kommer på mig själv med att längta efter Carnal Flower mest hela tiden. Dess varma blomnot matchar oväntat bra till kylig vårgrönska, även om jag bara ska till affären och inte bär någon matchande balklänning. Uppmuntrad av framgången med Carnal Flower kände jag en viss plikt att utforska resten av tuberosdofternas hall of fame - Robert Piguet Fracas och Serge Lutens Tubereuse Criminelle - men de påminde mig bägge om allt jag avskyr med blomdofter.

Cologne Bigarade: Cologne Bigarade och Bigarade Concentrée luktar väldigt olika ur flaskan - colognen citrusigare och concentréen kryddigare - men på huden är de så gott som identiska. Cologne Bigarade har samma citrusnot av skal snarare än saft och samma varma, söta, kryddiga toner som påminner mig om vintriga nejlikeapelsiner snarare än somriga citruscologner. Cologne Bigarade är lättare men har samma "omvända" utveckling från kryddig toppnot till ett sista spår av friskare citrus. När jag testar dem sida vid sida på varsin handled känns den inledande citrusnoten i Cologne Bigarade saftigare och "gulare" än Bigarade Concentrées apelsinskal. Colognen är också transparentare medan concentréen har mer av nästan marsipanartad bittersötma.

En Passant: Den legendariska En Passant som jag har varit nyfiken på så länge men avstått ifrån på grund av skräck för gurk- och vattennoterna... För mig är det inget doftäventyr med nybakat bröd, utan helt enkelt en trogen vit syréndoft, och vackert så. Det är verkligen vita syréner - skira och lite "inbyggt" vattniga men ändå med ett visst "bett" som syréner har - inte den där tunga, kryddigt skarpa honungssötman i lila syréner. Eller möjligen halvutslagna lila syréner på avstånd en regnig morgon. Det doftar som syréner i regn, inte syréner i sol - jag kan mycket väl vara influerad av tidigare recensioner men jag ser regntunga blomklasar och nedfallna blommor på våt asfalt framför mig. På grund av den där naturtrogna lilla skärpan som syréner har kan En Passant möjligen bli enerverande eller till och med huvudvärksframkallande i längden trots sin transparens - precis som en bukett syréner inomhus kan bli det hur gott de än doftar. Fast det kan bero på att jag sitter med näsan klistrad mot handleden - det inträffar troligen inte om man bara känner en pust av doften stiga upp från huden då och då...

French Lover: Min klichébild av en fransk älskare är långt ifrån en sådan karlakarl som den här doften antyder. Ur svensk klyschhorisont kanske en spansk eller grekisk älskare med ordentligt med hår på bröstet skulle passa bättre, men French Lovers manlighet är inte tillräckligt slipprigt förförisk för det heller. I USA heter doften Bois d'Ombrie för att inte skrämma bort frankofober, och jag är inte så säker på att bilden av en snigelätande, pladdrande neurotiker med en baguett i armhålan går hem i Sverige heller. Därför presenterar jag härmed ett nytt namn speciellt anpassat för den svenska marknaden: NORRLÄNDSK ÄLSKARE. Sten-Åkes stora passion här i livet är trä. Han jobbar på sågverk och har en svarv i hobbyrummet. På lördagkvällarna drar han på sig finskjortan och går ut på danslokal, men törs inte dansa för att inte verka omanlig. Hans förförelsestrategi går ut på att placera en drink framför den utvalda under tystnad och vänta och se om han blir örfilad. Till fest har han en olycklig vana att hälla på sig för mycket av den billiga aftershave han fick i present på åttiotalet, men lyckligtvis är han typen som svettas bort alla parfymer på nolltid. När det aggressivt akvatiska rakvattnet dunstat bort kommer den varma, trygga doften av nysågat trä som alltid omger Sten-Åke till sin rätt. Om du faller för hans tystlåtna charm och lutar dig riktigt nära under tryckaren du har tjatat till dig kan du ana en skymt av granskog, brandrök och varghund...

Iris Poudre: När jag testade Iris Poudre på papper uppfattade jag den som en härligt krämig och pudrig irisdoft, en riktig "comfort scent", men på min hud är den dessvärre betydligt mindre inbjudande. Dels visar sig irisen från sin mest rotiga, jordiga, vattniga, svala sida, och dels har doften tyvärr en viss "plastig" känsla - skarp och frånstötande. Sammantaget ger det lite av den där känslan av att andas in schampo och känna parfymsmaken i munnen, fast baserad på en tveklöst högkvalitativ iris i stället för någon av de vanliga fruktnoterna. Den blir varmare och pudrigare efterhand, men inte på det där underbara krämiga sättet jag uppfattade på papper utan skarpt aldehydiskt. Jag har en naggande känsla av att den här doften skulle kunna vara fantastisk - på någon annan.

Lys Méditerranée: Jag gillar i normala fall inte liljedofter, som oftast framstår som kalla, vattniga, vaxiga och färdiga for komposten. DK Gold finner jag till exempel outhärdligt vidrig. Undantagen är Penhaligon's trevligt saffransvarma Lily & Spice och Lys Méditerranée. Frederic Malles liljedoft skiljer sig från andra liljedofter på samma satt som Carnal Flower skiljer sig från andra tuberosdofter: genom att vara varm, fyllig och mjuk i stället för sval, transparent och vass. Blomnoten är klart identifierbar som lilja, men nektargyllene och pollenpudrig i stället för med den där frånstötande på samma gång plastiga och förruttnande dödsbleka känslan. Den ska ocksa ha inslag av saltstänk, men de är tydligare på pappret än på huden. Den lilla saltighet jag kan urskilja (säkert bara for att jag vet att den ska finnas där) är len som saltigheten i Inekes After my own heart och har inte mycket med vare sig hav eller mer traditionella havsbrisdofter att göra. Den ger dock en viss fräschör till den melonartade unkenhet som finns naturligt i lilja, och jag kan tänka mig att Lys Méditerranée skulle harmoniera lika fint med doften från havet som Carnal Flower gör med regndrypande grönska. Se där, ännu en blomnot Frederic Malle lyckas få mig att uppskatta mot alla odds!

Outrageous! Jo, alla de som säger att det är "outrageous" att Frederic Malle släpper något sådant här har rätt... Kanske är det avsiktligt, namnet som en provokativ blinkning till konnäsörerna? Outrageous! inleds med duschgel med anis, sådär typiskt "fräscht"-men-inte-egentligen. Redan här anas en viss sliskighet som sedan blommar ut i en formlig orgie av pudrig, mjölkig apelsinblom som påminner starkt om Fleur de Male - och inte på ett bra sätt... Basnoten är det bästa med doften - en varm, fyllig tränot jag finner enormt tilltalande, men knappast värd att genomlida topp- och hjärtnoterna för.

Un Fleur de Cassie: Un Fleur de Cassie ska påminna om trettiotalets vågade damparfymer, och jo, nog är det något klassiskt över denna doft, nästan lite "Caron light". En lätt "unken" blomdoft (jasmin, nejlika, mimosa, akacia...) med ett lite kryddigt inslag, inte i min smak dock. Jag tror att det kan vara mimosan som är boven, jag gillar verkligen inte mimosa.

Une rose: Till att börja med luktar Une rose som namnet antyder: stora, tunga, berusande, djuprosa rosor. Men snabbt utvecklar doften den där pudriga tvålskärpan och torkade potpourrinoten jag har så svårt för i de flesta rosendofter. Delvis kan jag kanske skylla på inslaget av geranium (näva?), en not jag inte alls är förtjust i. Efterhand förlorar dock skärpan sitt bett och doften blir i stället syrlig, som om man pressat rosor med de gröna bladen och allt. Den syrligt gröna och liksom lite svettiga tonen påminner mig om den gröna/animaliska ljuvligheten Bandit. Kanske är det "tryffelackordet" och/eller "vindräggen" som kommer fram. För min del är det dock knappast värt att genomlida roshelvetet för...

Vetiver Extraordinaire: Det här är den mörka, rotiga, jordiga, rökiga sidan av vetiver, fast i en ovanligt transparent och vattensval version. Doften kan klassas som "lätt" utan att på minsta vis påminna om mesigt citrusiga och gröna vetiverversioner. Jaha, det luktar vetiver, vetiver och åter vetiver helt enkelt - det har förlorat nyhetens behag för mig. Jag för provet till vetiversamlingen, men eftersom jag har en gigantisk flaska av Guerlains Vetiver känner jag inte något behov av mer.

Bortskänkes: Mina lätt begagnade (men från början endast halvfulla) prover av Iris Poudre, Outrageous!, Une fleur de cassie och Une rose. Och är det någon annan Frederic Malle-doft du är ute efter så skickar de generösa sprejprover av de två dofter de rekommenderar om man fyller i dofttestet på hemsidan!