AvaLuxe

I morgon börjar AvaLuxe-veckan på Basenotes då man ska testa en doft per dag, och litet senare är det dags på Make Up Alley (http://www.makeupalley.com). Jag tjuvstartar med en massrecension.

Biba: Biba överraskade mig med sin glödheta kryddighet. Peppar är den enda krydda som står listad, men jag uppfattar det snarare som chilipeppar. Troligen är det alla de olika tränoterna som bidrar till det kryddstarka intrycket, för jag får samma intryck av träiga dofter som Comme des Garcons Palisander och Eau d'Italies Bois d'Ombrie. Biba påminner också om den faktiska kryddoften Oriental Lumpur från les Nereides. Det dessa dofter har gemensamt förutom chilihettan är, möjligen med undantag för Bois d'Ombrie, en viss tvåligt ren och skarp underton som får dem att kännas chica och eleganta.

Café Noir: Café Noir är en kombination av kaffe och lavendel någonstans mittemellan Bond no 9s herrcologneaktigt gröna och örtiga New Haarlem och Thierry Muglers gourmetfylliga A Men. Den enda av nämnda tre dofter jag har behållit mitt prov av är A Men, för att lavendelnoten inte är urskiljbar utan snarare ersätts av en träigt torr patchouli som uppfriskande inslag. Jag förstår verkligen inte vurmen för att kombinera kaffe och lavendel. För mig blir clashen mellan fylligt rostad, mysigt varm kaffearom och kyligt aromatisk doftpåse i mormors garderob bara bisarr. Synd, för kaffenoten i Café Noir är verkligen osedvanligt fin.

Film Noir: Film Noir är den fylliga, lena läderdoften Madame X inte är. Jag uppfattar den i stort sett som rent läder, men sött och pudrigt läder, så pudrigt att det kittlas i näsan. Inget rått, ogarvat stycke direkt från slaktaren utan snarare ett par mjuka, ljusbruna mockahandskar. Doften har också en lite citrusig toppnot utan motsvarighet i den långa ingredienslistan, som får mig att tänka på Black Phoenix Alchemy Labs torrare, stramare och subtilare läder- och bergamottdoft Severin. Jag kan möjligen urskilja en viss blommighet och en lite gourmetartad ton som kan komma av tonkan eller ambran, men det är helt klart lädret som spelar huvudrollen i den här filmen.

Fire Wood: Fire Wood är den bästa brasdoften jag luktat på! CB I hate perfumes Burning Leaves är också trevlig, men lite för söt för att lukta lövbrasa. Fyrinnaes budgetalternativ Crackling Fire luktade bara sötsliskigt med ett inslag av tjära. Black Phoenix Alchemy Labs elddofter som Djinn och Brimstone luktar mer skarpt och bittert och kemiskt än rökigt. Profumums Fumidus utvecklas till en mörkgrön vetiverdoft efter den första bittra rökigheten. Alternative Breedings Under Western Stars luktar verkligen lägereld, inklusive rökt kött, inte hemtrevlig brasa. Fire Wood är däremot vedbrasan i den öppna spisen perfekt fångad. Den är träig utan att bli en ren trädoft utan eldighet, rökig utan att bli för skarp och bitter, mysig utan att bli gourmetsöt. Jag urskiljer granved trots att det inte finns med bland noterna. Kanske är det cederträet. Genom att testa den idag när solen gassar upptäckte jag också att jag trivs utmärkt med att dofta brasa i sommarväder och inte bara som värmande "comfort scent" under vinterhalvåret.

Incense Rose: Jag är ju inget rosenfan, men eftersom jag upptäckt att jag uppskattar tunga, hypnotiska rosendofter med mörka basnoter som läder, oud och resins tänkte jag att jag skulle prova denna. Det visade sig dock vara ett misstag. Rökelsenoten är tunn, tvåligt skarp och kyligt metallisk och rosennoten torkad och potpourriartad. Eftersom den dessutom är kvävande starkt är den en riktig migränbomb. Tacka vet jag de sammetslena men syndiga Paestum Rose, L'arte di Gucci och Black Aoud.

Luxe Chocolate: Den beskrivs som en mörk och lyxigchokladdoft, men glöm det. Det här är ren mjölkchoklad. Men vilken mjölkchoklad! Jag såg Charlie and the Chocolate Factory iförd röd sammetsrock och denna parfym. Perfektion.

Midnight Violet: Midnight Violet är en samtidigt pudrig, tvålig och kanderad violdoft. Det kanske inte låter något vidare, men tvålskärpan balanserar den kanderade sötman och gör doften chic och elegant. Resultatet är sötsurt snarare än sötsliskigt, med samma syrligt gröna inslag som får mig att se med blida ögon på Putain des Palaces. Den där sötsyrliga tonen påminner mig också svagt om min älskling Bandit, med den skillnaden förstås att Midnight Violet är en violdoft. (Listan på övriga noter är lång, men undgår min näsa.) Liksom de flesta av AvaLuxes dofter är den stark och långlivad med ordentligt sillage, trots att den är en parfymolja. Jag känner rentav tvålsmak i munnen när jag andas in den, men underligt nog har jag inget emot det. Namnet känns inte helt välvalt, en "midnattsviol" borde i min föreställningsvärld vara en mörkare, svalare, fuktigare doft med inslag av jord, närmare CB I Hate Perfumes Violet Empire, medan Midnight Violet passade utmärkt denna soliga vårdag med tidigt blommande violer överallt.

Kama X-treme och Rasa X-treme är nysläpp av de extremt animaliska originalversionerna av de senare omformulerade Kama och Rasa. X-treme-versionerna är allt det CBMusk Reinvention inte är och slår Muscs Koublaï Khän med hästlängder i ohämmad djuriskhet. Min syster rynkade på näsan och sade att de luktade som toaletten på en sunkig sylta, och jag känner själv en air av gödselstack, på den nivån är det. Ändå älskar jag dem, och känner mig hemma i dem som i den inbodda bostad som är L'Air de rien. Ett "parfymigt" drag hindrar dem från att förväxlas med ren kroppsodör, men gränsen är hårfin. Själv tänker jag i alla fall mer på en djärv och chic gammal dam som inte bryr sig om vad folk tycker än på en dåre utan känsla för personlig hygien. Jag har inte luktat på standardversionerna av Kama och Rasa, så jag vet inte hur olika dofterna är, men i X-treme-versionerna tar de animaliska noterna överhanden så att de är intill förväxling lika. Kanske att Kama har ett uns mer ros medan Rasa är en aning "plastigare" i tonen.

Kretek: Poängen med Kretek är att den verkligen luktar precis som nejlikecigaretter. Inte rökigt som tända cigaretter, utan som den milda doften av tobak, kryddnejlika och sockrat filter när man luktar på de otända cigaretterna.

Madame X: Jag hoppades på en kinky läderdoft, och blev förvånad över hur söt och blommig Madame X är. Beskrivningen räknar i och för sig upp en skrälldus blomnoter, men jag trodde att de skulle vara mer dominerade av lädret. I stället dominerar de över en mörk och pudrig resinbas. Sedan kommer en grön not som jag antar är höet fram och doften förvandlas till... People of the Labyrinths Luctor et Emergo! Eller åtminstone en snarlik blandning av gröngräs och sötpudriga, lite trolldegsaktiga inslag. Starkast är detta i mina armveck, som har en olycklig förmåga att få dofter att surna, men där de även sitter som längst. Där luktar det i princip som om jag gnuggat in huden med gräsklipp, syrligt beskt och inte särskilt behagligt. På bröstet är doften liknande men mer söt och blommig (eller så framstår den bara som mildare och behagligare för att jag inte kommer lika nära med näsan). På handlederna slutligen är den torrare och trevligare, en sötkryddig oriental utan gräsklipp, men där är den också som allra svagast. Ibland suger verkligen hudkemi.

Oude: Jag vet inte om Avaluxe's oud-ackord verkligen luktar som oud eftersom jag inte har känt noten separat förr. Vad jag tycker att den luktar som är snarare en extremversion av Comme des Garcons Garage: läderinteriörer i bilar, oljespill, bensin, brända gummidäck, het asfalt och röken från överhettade motorer. Jag tror aldrig jag har luktat på något mer butch. Och i mycket små doser, blandad med den trevliga sortens kroppsodör, skulle den nog kunna funka på en läderklädd butch. För vanliga dödliga är den kanske mer lämpad som mörk bas till en alltför söt eller lättviktig doft. Överapplicerad, som på mig nu när jag testar den, framkallar den snarare huvudvärk, halsont och den söta smak i munnen man kan få av att smaka på något riktigt beskt.

Palisander: Jag är svag för trädofter, och Palisander är en trevlig sådan. Liksom Silk är den dock en parfymerad trädoft, om än något mindre söt. Den luktar inte äkta trä, den luktar abstraherat, flytande träkoncentrat, sötare och spritigare än i dess naturliga form. Det är ju en smaksak om man vill dofta som ett äkta virkesupplag, om man föredrar sin trädoft i en mer raffinerad form är Palisander ett helt okej val.

Patchouli Leaves: Patchoulinoten i Patchouli Leaves är torr, jordig och träig som jag gillar. Doften i övrigt är en sötkryddig oriental med inslag av rosor och vanilj. Inget fel i det, men jag hade gärna sett patchoulin i ett solonummer.

Queen Bess: Queen Bess är en betydligt trevligare rosendoft än Incense Rose. Den är rikare och fylligare och kryddad med kanel, kryddnejlika och kardemumma. Mest av allt är den dock ett stort fång rosor av alla de slag: friska, fruktiga, söta, tunga, tvåliga, kryddiga och en nypa av de där hemska torkade. Om jag var mer förtjust i rosendofter överlag skulle jag behålla den.

Royal Parvati: Det är andra gången jag får ett gratisprov av den mysigt mustiga och myskiga Royal Parvati. Den är inte animalisk på det råa, osöta och en aning svala sättet som Kama och Rasa X-treme, med en ladugårdsliknande överdos sibetkatt, utan mer som den kryddigt köttiga Muscs Koublaï Khän eller den hemtrevligt inpyrda L'air de rien. Den animaliska noten är ambergris, i övrigt är doften främst en sandelträdoft, men med samma myskigt mjuka och smöriga sandeltränot som i Serge Lutens Santal de Mysore. Jag ska dock inte hymla med att AvaLuxes budgetalternativ inte håller samma kvalitet som en Serge Lutens-doft. Royal Parvati har liksom de flesta av Serena Ava Francos kreationer en vagt plastig ton, som dock är tillräckligt nedtonad för att jag ska ha överseende med den i de dofter jag gillar.

Silk: Jag har hört att Silk ska vara en kopia av Feminité du Bois, men eftersom jag inte har testat den senare kan jag inte svara på hur lik den är. Det jag kan säga är att det är en trädoft, men en söt och parfymerad trädoft, så parfymerad att jag känner parfymsmaken i munnen till en början. Förutom träet känner jag kanske ett uns ren, blommig vit mysk och lite av AvaLuxe's mjuka, söta, smöriga/kokosnötiga/myskiga signatur. Som de flesta av dofterna har den ordentligt med sillage och kan möjligen framstå som huvudvärksframkallande. Att den är så parfymerad i tonen gör också att den känns feminin på ett uppklätt och strikt sätt, en doft som matchar höga klackar, vita blusar, läppstift och uppsatt hår. Det låter kanske som en sågning, men eftersom jag är så svag för trädofter överlag gillar jag den. En bonus är att den på något märkligt vis får mig att tänka på en kopp Earl Grey med mjölk - träets lite citrusiga/kryddiga toppnoter får stå för bergamotten, en viss torr, lädrig ton i doften påminner som svart te, och den krämiga myskbasen motsvarar mjölken.

Teakwood: Jag skulle klassa Teakwood som en blomdoft snarare än en trädoft. Den svala, vattniga violnoten (som man även skulle kunna ta för iris) tar överhanden över en trevligt kryddig träbas. Resultatet är en ganska lyckad komposition med ett underligt namn.

Viva: Viva lät alldeles för blommig för min smak, med läskig kokos i, men jag kunde inte motstå den dekadenta beskrivningen. Jag kunde dock gott ha låtit bli, för den är en sockrig, plastig vit blomdoft à la Barbieparfym, helt utan djup eller mörker. Dekadent? Ja, som man kallar Paris Hilton dekadent...

http://www.ava-luxe.com