CB I Hate Perfume: To See A Flower och Winter 1972

Om det är någon doft jag borde ha haft med bland vårdofterna så är det To See A Flower, så den får väl bli officiell påskdoft i stället. Starkast luktar den i mitt tycke av nyklippt gräs, en mer somrig doft, men den är i övrigt skirt och svalt vårlig med en aning mossa och fuktig jord och en bukett nyutslagna, närmast doftlösa vårblomster: hyacint, påsklilja och krokus. Efter en stund på huden förlorar doften sin krispiga fräschör och blir sötare, torrare och pudrigare, lite som en lätt, blommig chypre. Den är verkligen inte min stil, men jag finner den ändå oemotståndlig, förmodligen för att den är så grön och naturtrogen, till skillnad från de mer standardsomriga blombuketter vårdofter annars brukar vara.

Winter 1972 var däremot en besvikelse, om det nu kan kallas en besvikelse att få sina låga förväntningar uppfyllda. Jag tror inte på dofter som påstår sig lukta snö och vinter. Poängen med kyla är ju liksom att de flesta saker tappar det mesta av sin lukt när de fryser, och att fånga den doftlösheten i en parfym kan inte vara lätt. Försök att återge krispigheten i minusgradig luft brukar i stället resultera i hemsk mint och eucalyptus, kanske med lite barrskog islängd. Det har Christopher Brosius lyckligtvis avhållit sig ifrån. Hans Winter 1972 är snarare mjuk och ljum, inte alls olik Demeters Snow som han också har skapat, och doftar mest av allt som jord som tjälen nyss har gått ur. Det här är inte en frusen, sovande natur, det är möjligen tidig vår med barmark när dofterna börjar vakna. Stickade yllevantar finns också med i beskrivningen, och det kan jag väl med lite fantasi känna, men inte frosttäckta som det påstås, utan våta vantar som hänger på tork över elementet. Inte för att det luktar surt ylle, men doften har en liknande känsla som uppvärmda men ännu fuktiga, ulliga vantar. Mysig är den för all del, men det är vintern spenderad inomhus.

http://www.cbihateperfume.com/

Glad påsk allihopa, eller fira Jesu död som det väl snarare är frågan om idag!