Shoppingguide: London

Fortnum & Mason (U Piccadilly Circus): På Fortnum & Mason ligger parfymavdelningen ett par trappor upp, och har därför en betydligt mer exklusiv känsla än där den ligger på gatuplan och är full av turister. En uniformerad svart man öppnar dörren till den eleganta trapphallen och de distingerade manliga expediterna på parfymavdelningen kallar varandra "darling". Hit går man för Caronurnornas skull, och innan jag flyr landet ska jag köpa en liten flaska Tabac Blond här...

Harrods (U Knightsbridge): Harrods är nästan labyrintartat, med parfymerna utspridda i åtminstone tre stora salar: parfym och smink, parfym och rumsdoft, bara parfym... Rumsdoftavdelningen är hyfsat välsorterad, med rumsdoft och parfymer från Miller Harris, Tocca, Diptyque, Jo Malone, Molton Brown, Penhaligon's och Floris. L'Air de Rien finns som doftljus också, och det tycker jag verkar vara en utmärkt idé med tanke på att redan parfymen påminde mig om ett mysigt inbott hem. Vad gäller Diptyque kan jag bara instämma i hyllningskören som utnämner den träiga, tryddiga, rökiga Essence of John Galliano till deras bästa doft, men den billigare brasvedsdoften Feu de bois är faktiskt inte så långt ifrån. Jag skulle vilja älska Mousses (som jag inte tror att de har här) men den är för örtig för att vara riktigt övertygande som mossdoft. Cuir (som jag inte heller tror finns på Harrods) fann jag alltför stram och kärv - om jag ska ha en läderdoft som rumsdoft ska den nog vara mer som en insutten gammal skinnfåtölj. Det motsägs dock av att jag gillar den originellt osöta läder- och gindoften 007 från Tocca. Toccas träiga ljus är överlag trevliga också.

Harvey Nichols (U Knightsbridge): Det kan vara värt att tränga sig fram bland alla provpappersviftande expediter på Harvey Nichols inte särskilt imponerande parfymhörna i sminkhavet om man är på jakt efter The Different Company, Maitre Parfumeur et Gantier eller Etat Libre d'Orange. Jag testade Comme des Garcons 88 8 på papper och fann den värd vidare test, jag blev också påprackad ett pappersprov av Vivienne Westwoods Let it Rock, som faktiskt var riktigt tilltalande, en oanständigt myskig ambradoft.

Les Senteurs (U Sloane Square): Den lilla parfymbutiken Les Senteurs är så chic att expediterna är fransktalande. Den ligger på Elizabeth Street, inom gångavstånd från Harrods och Harvey Nichols om man har gott om tid och inte alltför högklackade skor. Jag ser dock ingen anledning att göra den promenaden om man inte speciellt är ute efter Editions des Perfums Frederic Malle, Parfumerie Generale eller Parfums d'Empire. Jag fick dock en smärre chock när jag kom in och såg den hyllade och påstått slutsålda L'Ombre Fauve överst på hyllan. Jag frågade expediten om den inte var tagen ur produktion, men det hade hon aldrig hört talas om. Hon sade att de nyligen hade valt ut den ur Parfumerie Generales sortiment i Paris, så uppenbarligen görs den fortfarande (eller igen) i smyg... Parfumerie Generale har så mycket fuffens för sig med sina "privata kollektioner", limited editions och anonymt numrerade flaskor att man kan bli irriterad för mindre, men att L'Ombre Fauve fortfarande finns att på tag i är ju goda nyheter! Les Senteurs har den inte i sin webshop, men jag lovar att jag såg den, så det går kanske att ringa och fråga efter den... Etat Libre d'Orange finns här också, men ingen verkar ha ljusen som jag är nyfiken på. Jag blev nyfiken på Vierges et Toreros som har en intressant torr, dammig, mineralisk ton, som sanden som yr upp i tjurfäktningsarenan antar jag... Medan de flesta av Etat Libres namn och ikoner mest är pubertala är den här dock direkt stötande med sitt blodfläckade lakan, så jag är kluven...

Liberty (U Oxford Circus): Jag kan inte vara i London utan att titta in på Liberty. Förutom Le Labo-disken finns på den lilla men välsorterade parfymavdelningen bland annat Mona di Orio, Balmain, Divine, Ineke, Ulrich Lang och Tann Rokka. Bortom Le Labo-disken finns ett rum med doftljus från bland andra Archipelago, men även en litet utbud av Demeters parfymer (säkert till ockerpriser). Diptyqueparfymerna finns också här tillsammans med ljusen, ett bättre utbud av bådadera än på Harrods. Jag ska nog hit och botanisera lite mer bland dem innan det är för sent, enligt bloggen Perfume Shrine ska flera av dem tas ur produktion...

Parfums de Nicolai (U South Kensington): Parfums de Nicolai ligger på ett hörn av Fulham Road, egentligen med dörren mot en tvärgata. Butiken är så minimal att man lätt skulle kunna missa den, ett avlångt rum med lagom plats för en parfymhylla längs väggen, ett par kunder framför nämnda hylla och en disk med en äldre dam bakom längst inne i hörnet. Damen i fråga satte på klassisk musik när jag kom in och började titta och tystnaden i det lilla utrymmet blev tryckande. Av någon anledning var jag mest intresserad av ljusen när jag var där, men hittade inget som riktigt tilltalade mig. Cederträljuset var ungefär lika bra som alla andra cederträljus och grandoften lite för mycket sötaktigt julpotpurri. Jag frågade efter någon doft med läder i eftersom jag hade ett vagt minne av att de skulle ha ett sådant ljus, och damen trollade fram Vetyver de Java ur ett skåp. Jag köpte det, men jag kan egentligen bara rekommendera det till inbitna vetiverfans. Det är den där syrliga, rotiga sidan av vetiver som kan bli lite kvalmig. Undrar just om degraderingen till skåpet betyder att den utgår ur sortimentet eller bara att den är mindre populär? Ett plus med Parfums de Nicolais ljus är att de har lock av metall som stänger doften inne.

Selfridges (U Bond Street): Selfridges parfymavdelning står sig bra i konkurrensen med de andra galleriorna. Den slår överlägset Debenhamns och liknande som ligger i närheten på Oxford Street. Här kan man lukta fritt på Pradas coiffret (Cuir Ambré påminner om Tabac Blond) och förutom "det vanliga" (Serge Lutens, Bond no 9, Creed, L'Artisan Parfumeur, Comme des Garcons, Tom Ford, Annick Goutal, Miller Harris...) har de även Bella Bellissima, Miller et Bertaux och D'Orsay. För tillfället - de tycks rotera de mer obskyra märkena ganska ofta.

Bortskänkes: Lätt begagnade prover av Miller Harris Piment des Baies, Comme des garcons original och Parfumerie Generale Marylin & John.

Shoppingguide: Berlin

Galeria Kaufhof (s/u-bahn Alexanderplatz): Galeria Kaufhof är hyfsat välsorterad för att vara en mer normal shoppinggalleria. Om man kryssar mellan expediterna som vill pracka på en testremsor med billigt slisk så hittar man märken som Grès, Hermès, Guerlain, Serge Lutens, Creed och Etro. Jag testade Etros Gomma på huden, den luktar verkligen gummi, med inslag av vetiver och patchouli. Vill ha! Pussy Deluxe, som de skyltade med i augusti i fjol, reades nu ut på undanskymd plats. I stället skyltade de med en souvenirparfym med plastig flaska i form av radiotornet! Den fanns i herr- och damversion: herrversionen var själva essensen av generiskt fräsch , dödtrist och småäcklig herrdoft, medan damversionen var klart uthärdlig, lite citrusig/vaniljsöt i stil med Diesel Fuel for life pour femme kanske.

Galeries Lafayette (u-bahn Französische Strasse): Parfymavdelningen på Galieries Lafayette består till största delen av diskar med "de vanliga" märkena i cirkel kring rulltrappan, dock med ovanligt bra utbud inom varje märke. Det här är det enda ställe där jag har sett Serge Lutens nya 5 O'Clock Au Gingembre, och jag testade den förstås genast på min lediga handled. Inledningen påminner lite om L'Artisan Parfumeurs Tea for two: en gourmetig tedoft med en uppfriskande not som i Tea for two är anis och i 5 O'Clock ingefära. Jag föredrar 5 O'Clock, och den blir bara bättre. Basnoterna är alldeles underbara, en perfekt balans av len träighet och sensuell myskighet. Måste absolut skaffa mer! Bland mer sällsynta märken verkar Galeries Lafayette ha riktat in sig på det allra dyraste: Clive Christian, Lalique, Micallef, Bond no 9... De hade även DelRae, och jag föll för Bois de paradis med dess frestande sötsyrliga, "vuxna" fruktnot, som gyllene nektar. Jag har bara testat den på papper, men min reaktion överensstämmer än så länge med den lyriska doftbeskrivningen på Luckyscent. På Galeries Lafayette finns även barnparfymer av märket Le Petit Prince, efter barnboken. Unisexdoften med samma namn var en trevlig men undflyende citron som jag skulle kunna tänka mig att köpa till mitt barn om jag a) hade ett och b) ansåg att barn bör parfymeras. Inget av dessa påståenden stämmer dock.
Om man tar rulltrappan ned från parfymavdelningen hamnar man i saluhallen med servering och diskar med kött, bröd, ost etc. Här har även det lyxiga tekompaniet Mariage Frères en hörna. Jag köpte ett doftljus i lukten Darjeeling, som enligt hemsidan ska lukta "gröna Darjeelingmandlar" (vad nu det är), hasselnötter och Muscat, och vara blommig och fruktig. Jag säger att det är en grön tedoft, frisk utan att bli mesig eller hygienproduktsfräsch. Trots att det är en så lätt doft fyller den effektivt rummet, mycket bättre än något av de andra dyra doftljus jag har (Modern Alchemy och Parfums de Nicolai). Gillar man sina doftljus mer fylliga och söta kan jag rekommendera The Rouge och Ambre The. Expediten upplyste mig även om att de hade gratis provsmakning av en ny tesort varje lördag klockan fem.
Galeries Lafayette ligger på Friedrichstrasse 207 och sitter på källarvåningen ihop med Quartier 206 och en mindre lyxig galleria på 205, så att man kan gå obehindrat mellan dem under gatan.

KaDeWe (u-bahn Wittenbergplatz): Den stora shoppinggallerien är verkligen stor. Egna diskar har bland andra Tom Ford, The Different Company och Prada (med sin exklusiva coiffret inlåst under glas). På avdelningen för "internationella dofter" trängs massmarknadsparfymer med Knize. Jag var lycklig över att hitta Etienne Aigner och få testa In Leather Man och Woman. Den förstnämnda var alldeles för generiskt herrsval för min smak, men damversionen var en underbart mjuk mockadoft med en lite fruktig ton, som en bättre version av Daim Blond. Jo, bättre. Den unge mannen bakom disken för "klassiska dofter" blev lite perplex när jag påstod mig gilla herrdofter, men underhöll mig sedan med historier om alla italienska skräddare/parfymmakare som fanns representerade. Han rekommenderade Domenico Caracenis Ivy League, som är tilltalande grön men lite för unkenbitter på det där sättet örtiga dofter kan vara. Jag önskar att "örtig" oftare betydde som att inandas vilda kryddörter vid Medelhavet (toppnoten i Laura Bigottis Roma är det närmaste jag har kommit) och mer sällan otäckt surnande noter som geranium, dill, fänkål, citronmellis och mynta. Vid klassikerdisken fanns även Bois 1920 och Washington Tremlett.

Quartier 206 (u-bahn Französische Strasse): Lyxgallerian Quartier 206 har den mest välsorterade parfymavdelning jag har besökt. Blommor, hudvård, smink, rumsdoft och parfym är inklämt på ett hörn mellan märkesbutikerna som upptar det mesta av utrymmet kring den stora trapphallen med svartvitt stengolv och läderfåtöljer och i serveringen på källarplan pianoackompanjemang, åtminstone på lördagar. Ett rätt otroligt parfymutbud står ihopträngt på två diskar som är uppdelade efter kön men låter de flesta märken stå tillsammans, så att allt från Comme des Garcons (och de hade verkligen allt, inklusive den nya Hinoki, som jag rekommenderar) står på herrdisken och allt från bl.a. Parfumerie Generale, Serge Lutens, Diptyque, L'Artisan Parfumeur och Bond no 9 står på damdisken. Etat Libre d'Orange står för sig på en egen disk. Svårigheten att få överblick över de tätpackade flaskorna och barstolarna som står uppställda framför disken antyder att det är meningen att man ska sitta still och bli servad snarare än att utforska utbudet själv, men första gången jag var där talade expediten inte engelska, så jag fick botanisera i fred. Här finns flera märken jag inte har sett någon annanstans i verkligheten: Histoires des Parfums, Nasomatto, Aftelier, Strange Invisible Perfumes... Dock inte Afterliers Tango eller Strange Invisible Perfumes Vine, som var de dofter jag var intresserad av att testa. Jag sprejade Nasomattos Absinth och Hindu Grass på varsin handled och föll för Absinth, som verkligen är unik. Jag kan inte riktigt beskriva hur, bara att den är tilltalande på ett beroendeframkallande sätt, sötsyrlig med en saftig vetivernot och en lakritsaktig ton. Det låter inte särskilt tilltalande, ens i mina öron, men det var det. På papper luktade den dock direkt illa, märkligt sötunket, och jag skulle kanske inte ha testat den på huden alls om jag inte redan hade gjort det. Hindu Grass var en trevligt jordig patchouli, men inte så olik en mängd andra patchoulidofter. Jag gick därifrån med Green, green, green and green men kunde inte låta bli att återvända nästa dag utan planer på att köpa något mer. Då var det dock en expedit som talade engelska som högg tag i mig och upplyste mig om att jag stod vid herrdisken. Jag sade att jag gillade herrdofter och hon log och svarade att det gjorde hon med, och så satte igång med sin show att spreja olika dofter på papper, lukta på dem, titta på mig och utbrista "No." eller "Yes!" innan hon överräckte dem. Det var ganska underhållande, men problemet är ju att som inbiten parfymnörd hade jag ju redan testat det mesta hon rekommenderade, och dessutom generade uppmärksamheten mig när jag inte tänkte köpa något. Hon ansåg bland annat att jag borde gilla Kyoto och Philosykos. Hennes bästa tips var Citrus paradiso från Czech & Speake, en uppfriskande skalbesk citrusdoft på en varm bas av kryddor och patchouli som jag nog aldrig skulle ha testat annars.

Bortskänkes: Originalprover från Diptyque, sprejade ett par gånger, i blomdofterna Do Son (tuberos) och Jardin Clos (hyacint). Den icke engelsktalande expediten på Quartier 206 kallade dem "spicy" när hon gav mig dem, hmm... (Hon beskrev även Marc Jacobs Daisy som "Cool! Jeans, yes?") Först till kvarn med att uttrycka intresse i en kommentar som vanligt!

Shu Uemura, Amsterdam och en parfymrecension

Jag var i Amsterdam ett par timmar en söndag, så jag hann inte undersöka parfymutbudet ordentligt, men jag var åtminstone inne på Shu Uemura i gallerian Magna Plaza. I stället för en stor parfym- och sminkavdelning med olika diskar för varje märke är det en liten parfymbutik med stort utbud: Robert Piguet, Hermès, Profumum, Il Profumo, Lorenzo Villoresi... Ingen möjlighet att försvinna i mängden och testa i lugn och ro - parfymerna trängs framför disken. Det första expediten gjorde när jag kom in var att påpeka uppdelningen i herr- och damdofter, som jag gladeligen ignorerade. Sedan fortsatte hon att ge mig välmenande råd med jämna mellanrum, hon var säkert uttråkad, stackarn. När jag sade att jag gillade maskulina dofter med en lädernot gav hon mig några bra rekommendationer - Les Parfums de Rosines enda herrdoft (kan rekommendera den till folk som gillar rosor), Maitre Parfumeur et Gantiers Un Parfum D'habit (helt klart värd ett test, synd bara att märket finns på så få ställen, och ofta i så litet utbud...) och Spiritus/Land ur Miller et Bertaux första kollektion om tre dofter, som hon kallade "ny". Eftersom jag redan har ett prov av den var jag mer intresserad av att testa deras Green, green, green and green, resultatet kan ni läsa om nedan. På andra handleden testade jag Eau d'Hèrmes som jag blev mycket förtjust i - kombinationen av citrusig/örtig cologne och oanständig spiskummin påminner om min älskade Jicky och vissa likheter finns även med Habit Rouge. Det blev dock inget spontaninköp av någon av dessa dofter utan i stället ett säkert kort - Bandit. Kunde fått den till ett bättre pris annorstädes men kände att jag inte kunde gå därifrån tomhänt efter all uppmärksamhet från expediten, så där lyckades hon allt...

Miller et Bertaux: Green, green, green and green: Efter att testat den på huden på Shu Uemura slog jag till nästa gång jag stötte på den, nämligen på den extremt välsorterade Quartier 206 i Berlin. Den finns inte längre på webbshoperna Luckyscent eller Aus liebe zum duft där jag sett den tidigare, så jag tänkte att det var bäst att passa på. Sedan stötte jag dock på Miller et Bertaux-trion på Selfridges i London, där de inte har funnits förr.

Green, green, green and green är en underbart naturgrön doft som får mig att le lyckligt. Den är inte stiliserat örtig à la herrcologne, har inte vetiverns bett trots att ingrediensen står listad, och är inte heller citrusigt skarp som de flesta gröna dofter. I stället är den frisk och naturlig och alldeles underbart björklövsgrön. Jag vet att jag har sagt björklöv om Paul Smith Story också, men det är mycket mer utpräglat i Green, green, green and green, björken är där med trä och sav och allt, utan Storys lite aggressiva grapefruktfräschör.

Doften är på en gång precis så grön som namnet antyder, och en trogen återgivning av den varmt rostbrunda nyansen på snöret kring kartongen. Det vill säga, den är mer "grön" i betydelsen att den doftar som att stå ute i naturen och andas in doften av vegetation, än i betydelsen att den enbart innehåller gröna noter. I själva verket har den ett starkt inslag av trä, ceder säger ingredienserna men jag känner det inte som utpräglat cederträ utan mer en mild, len tränot som är vad som blir kvar efter några timmar på huden. Doften har också en utpräglad sötma för att vara en grön doft, men det är en sötma som känns naturlig och inte fråntar doften dess friskhet - sötman i spirande grönska och nyhuggen ved.

Green, green, green and green finns inte i någon särskild rumsdoftsversion, men jag rekommenderar att spreja den i luften (100ml-flaskan räcker för det!) för en upplyftande känsla av björkhage inomhus. Faktum är att den luktar lite som man kan föreställa sig en rökelse på ett mycket exklusivt spa med antingen japanskt eller skandinaviskt tema, blandad med allt det blonda träet i inredningen och ångan från baden. Man skulle kunna slänga ord som "meditativ" och "harmonisk" omkring sig om man var lagd åt det hållet. Jag föredrar att säga att det är en parfym som inte påminner om någon annan jag har känt och som gör mig glad.

Bortskänkes: ett dekanterat prov av min Green, green, green and green och på det gröna temat även ett prov av Balmain Vent Vert.

CB I Hate Perfume

Greenbriar 1968: Den här doften ska påminna om Christopher Brosius farfar/morfar och lukta bland annat sågspån, hö, arbetshandskar, piptobak och smuts. Tyvärr luktar den mest bara chockerande starkt av syntetisk, smörig sötma à la buttered rum med ett kväljande inslag av motorolja. Nej tack.

I Am A Dandelion: Jag såg fram emot en maskrosparfym, men borde ha lärt mig en läxa när inte Demeters version funkade. Även denna är mest lite vagt schampoaktig.

Narcissus: Tvillingdoften till min älskade To See A Flower, och jo, den påminner lite om den fast förstås med ett mycket starkare inslag av blommor, narcisser närmare bestämt. Den här kan jag leva med.

Wild Hunt: Först var jag överlycklig över att äntligen ha hittat en parfym som påstår sig dofta skog och faktiskt gör det. Nyapplicerad luktar Wild Hunt våta löv, mossa, granar, jord och svamp. Ett försvarligt inslag av jord och svamp, som jag i elaka stunder tänker är det enda Brosius duger till att kopiera naturtroget, även i dofter som inte alls ska lukta jord och svamp. (Okej han är rätt bra på rök också.) Tyvärr utvecklar doften en alltför stark unken sötma på huden för att vara riktigt skogslik, blir mer Wunderbaum. Ingenjörn rynkade på näsan och utbrast "usch, gammalt mögel!" Men skam den som ger sig, jag behåller mitt prov...

Wild Pansy: Jag erkänner att jag testade denna mest för att den har ett så camp namn. Den ska inte lukta penséer (har penséer ens en doft?) utan violer, vilda violer i skogen. Den luktar nyklippt gräs, gräs och åter gräs. Och efter ett tag kanske lite sötpudrig kanderad viol. Man kan troligen uppnå en liknande effekt av att spreja på sig en försvarlig dos av Demeters gräsdoft och sedan lite av deras violdoft.

Bortskänkes: Vill du testa lyckan med din näsa och hudkemi? I potten ligger mina mer eller mindre begagnade prov av I Am A Dandelion, Greenbriar 1968, Wild Pansy, Cedarwood Tea, Patchouli Empire och Violet Empire. De tre sistnämnda blir alla för sötsyrligt hippieunkna på min hud, vilket tycks hända med alla hans patchouli/trä/rökelsedofter.