S-Perfumes: Lust

Jag är förvånad över att den här doften heter Lust. Namnet fick mig att vänta mig någon brutalt animalisk och kinky mysk, eller åtminstone en varm, röd doft, eller kanske något bitterljuvt och lätt äckelframkallande over-the-top. I stället är det en mörk och mustig resindoft som inleds med något som eventuellt är torr patchouli och bitter eklav, och sedan mjuknar till mer av en inpyrd rökelselukt.

Det som bäst överensstämmer med namnet är kanske sötman, som känns genom hela doftens utveckling. Utan den hade den möjligen kunnat klassas som sakral eller meditativ, men den ger en viss syndfull, inpyrd eller hotande närvaro som jag dock skulle tveka att kategorisera som just lust. Om det här är vällust är det hundratals år gammal vällust som sitter kvar i väggarna och i unkna, vittrande textilier i ett kyrkorum, kloster eller herresäte. Mer död och synd än levande, varm lust. Ungefär som detaljbilden av vällustingarna i sängen helvetet i Hieronymus Bosch målning av de sju dödssynerna ovan, snarare än idyllbilden av dem i det skära tältet i gröngräset.

Lite myskig är doften också, men det är en ren, vit mysk av typen som återfinns i comfort scents, som snarare står för den pudriga sötman än för "smutsigheten". Doften som helhet är allt annat än ren, men det är inte en direkt kroppslig smutsighet. Det är snarare en rumslig unkenhet, som kanske har inslag av multnande benrangel, uppstoppade djur, skinnfällar eller sekelgammal intorkad svett, men som inte kommer sig av levande varelsers kroppsutsöndringar.

Lust skulle lätt kunna vara en gotisk parfymolja som hette något i stil med "Krypta", "De dödas julotta" eller "Svart mässa". I stilen passar doften bättre in där än bland andra nischdofter, kanske för att den ursprungligen är en "installation" eller ett "doftkonstverk" snarare än en parfym. Men trots alla associationer till unkna kryptor, och trots att det är en så "mörk" doft, funkar den faktiskt som "comfort scent" för mig. Jag gillar unkna gamla källare och vindar och besökte benkyrkan i Sedlec, Kutna Hora utan att rysa (http://www.ludd.luth.se/~silver_p/NewSedlec/index.htm) så jag tycker att Lust är riktigt mysig. Men ett vidare välvalt namn har den inte.

Uppdatering: Apropå "comfort scents" - nu tycker jag att Lust luktar pepparkaksdeg! Inte pepparkakor utan just degen, efter det recept familjen Solander bakar varje jul. Ett kryddstarkt recept med mycket kardemumma och kryddnejlika, men samtidigt en len, söt och smörig deg, som resulterar i hårda, knäckiga kakor. Eller, ju mer jag känner efter, är det kanske snarare degen till ingefärskakor jag känner? Kakor som blir liknande hårda, söta och knäckiga, men med den citrusiga skärpan av ingefära i stället för pepparkakskryddor? Eller är hela kakdegsintrycket en illusion skapad av att min syster bakar bröd samtidigt som jag insuper doften av Lust? Intressant...

http://shapingroom2000.stores.yahoo.net/

Creed: Ambre Cannelle

Drömmer du om en parfym som luktar precis som den gulnade, spruckna gästtvålen i en gammal släktings inpyrda gamla hus? Då är Ambre Cannelle något för dig. Det är dess starka inslag av ambergris, som är (eller var?) vanligt att parfymera tvålar med, som skapar illusionen. Om du som barn badade hos din släkting, eller i den ruckliga sommarstugan din familj delade med släkten, är det doften som satt kvar på din hud och fick dig att känna dig mer mysigt ingrodd än ren.

Efter den första starka tvålskärpan i toppnoten blir Ambre Cannelle mer komplex, mer som atmosfären i det gamla huset i stort - en doft som hänger kvar i textilier, strömmar från de mörknade parfymerna i kristallflaskor på toalettbordet, och sitter på den gamla släktingens händer. Doften mjuknar en aning, blir mer pudrig och söt, kanske till och med en aning jasminblommig, men samtidigt också kryddigare. Kanel är den enda not Creed listar förutom ambergris, och även om jag inte urskiljer kaneldoften i sig känner jag dess torra, träiga ton. För mig är Ambre Cannelle en "comfort scent", inte av den vanliga söta gourmettypen utan helt enkelt för att det är en så nostalgisk doft. Väcker doften inga nostalgiska minnen fungerar den troligen inte heller, utan framstår bara som gammaldags skarp och unken.

Ibland listas ambra och ambergris som synonymer för samma doftnot, men jag gör skillnad på dem eftersom jag känner en så tydlig skillnad på dofterna. För mig är ambra en varm, pudrig, träig/bränd/karamelliserad sötma, ibland sötare, åt vanilj/tonka-hållet och ibland torrare, mer som patchouli. Ambergris skulle jag inte ens sortera in i samma orientaliska doftfamilj. Den är antingen mer rått animalisk, eller mer rent, skarpt, kyligt tvålig, eller både och samtidigt som den "inpyrda tvåldoften" i Ambre Cannelle.

http://www.perfumecountry.com/ProductDetails.asp?ProductCode=AMBRECANNELLE-WOMEN

Yves Saint Laurent: Nu EdP

När jag först testade Nu tyckte jag att den var eterisk, transparent och chict urban som en lätt massmarknadsanpassad Comme des Garcons-kreation. Idag när jag bär den framstår den som betydligt mjukare och sötare, mer i linje med Alexander McQueens Kingdom: en inte alltför överdriven blommighet över en bas av nästan smörigt lent trä. Men medan jag blev besviken på Kingdoms konventionalitet efter alla liknelser vid otvättade kvinnosköten finner jag Nus skönhet oemotståndlig.

Det som är okonventionellt med Kingdom är det starka inslaget av spiskummin, som av många associeras till kroppsodörer. Jag gör inte den kopplingen, gjorde jag det skulle jag förmodligen gilla doften mer, i stället tycker jag bara att spiskumminet luktar äckligt, konstigt och fel. Jag får nog acceptera att jag inte gillar det som parfymnot hur mycket jag än missbrukar kryddan i matlagning. Spiskumminet är dock inte tillräckligt för att jag ska tycka direkt illa om doften, utan mest av allt är den en mjuk, feminin, konventionellt vacker kreation av blommor på en bädd av sandelträ som jag avfärdar med en axelryckning.

Det som är okonventionellt med Nu är i stället inslaget av rökelse och peppar, därav associationen till Comme des Garcons. Även här finns en träbas som är myskigt mjuk snarare än träigt torr. Blomnoten, i form av vit orkidé, blir aldrig söt eller tung - det här är eoner från rosa bubbelgumsdofter eller förföriska florientals. I stället är det en perfekt vardagsdoft för kontoret, urbana fritidsaktiviteter och halvt uppklädda tillställningar. Till sport, friluftsliv och grovarbete passar den mindre bra, eftersom den är för elegant för att vara casual och för mjuk för att vara uppfriskande. Till riktiga galakvällar vill man kanske också slänga på sig något exklusivare och mer överdådigt, men en lite "doftblyg" person skulle lätt kunna bära Nu till fest - allra helst till den lilla svarta - och få komplimanger. Jag måste också berömma doftens hållbarhet och "sillage", men så är det kanske att massmarknadsdofter ofta slår nischdofterna på just de här områdena, och inte alltid till fördel. Sammanfattningsvis är Nu en mycket vacker och välgjord doft till ett högst överkomligt pris.

http://www.fragrancex.com/nues1.html

Gästskribent på Aromascope!

Nu kan ni läsa mig på engelska också. Var tredje onsdag gör jag ett gästspel på Aromascope, där jag sniffar fram "smellalikes". Jag länkar till mitt första inlägg, där jag jämför Robert Piguets Bandit med Cabochard från Grès. Jane Russell i The Outlaw får piffa upp min egen blogg så länge, apropå otukt på höskullen.
http://www.aromascope.com/wp/2007/03/13/bandit-versus-cabochard-a-catfight-in-the-green/

Le Labo: Patchouli 24

Jag hade hört så mycket om vilken rökig, tjärig, lädrig doft Patchouli 24 skulle vara, i paritet med Tauer Perfumes Lonestar Memories. Och ja, nyapplicerad är den rökig och tjärig som det svartaste lapsang, men ändå med en tydlig, varm sötma av vanilj som gör att jag skulle tveka att kalla den butch. För att fortsätta med matassociationerna har den ett inslag av rökt korv, som en kolare som kokar sitt te och steker sitt kött över lägerelden utanför milan. Jag kan nästan känna ett uns citrusfrisk grönska av skogen också, kanske är det björknoten som gör sig påmind.

Jag har luktat på så mycket torra och osöta läderdofter på sistone att Patchouli 24 känns som en söt oriental i jämförelse. Det mesta av röken och tjäran lägger sig också snabbt, och doften blir misstänkt lik ambra: ambrans torra, pudriga, lätt brända/träiga sötma. Någon ambra finns inte listad, så det är möjligt att effekten kommer sig av torr, träig patchouli sötad med vanilj. Jag tycker mig nämligen kunna urskilja en patchoulinot också, trots att den ska vara så väldigt svår att upptäcka i doften. Jag älskar ambradoftande orientaler som Tauers L'air du desert marocain, Serge Lutens Fumerie turque, Parfums d'Empires Ambre russe och Montales Patchouli leaves, men det var inte riktigt vad jag hade väntat mig av Patchouli 24. Jag önskar nästan att de hade skippat vaniljen och vågat löpa linan ut och göra doften riktigt rå i stället. Till dess fördel kan dock sägas att den håller länge och att jag subtilt kan uppfatta den i luften omkring mig när jag bär den, en upplevelse jag inte är bortskämd med.

Jag länkar till Le Labos hemsida, fast de inte skickar utanför USA, eftersom de inte har några regelrätta återförsäljare:
http://www.lelabofragrances.com/

Parfumerie Generale: Private Collection

Jag gillar Parfumerie Generales koncept, men när det kommer till kritan är jag egentligen inte särskilt förtjust i dofterna. Det är mest Aomassaï, som var den första jag provade, som har gjort ett bestående intryck. Intrigant Patchouli och Cuir Venenum ska jag testa, men det mesta jag redan testat har låtit mer upphetsande på ingredienslistan än vad det sedan har varit på huden.

Private Collection är inget undantag. Jag skulle säga att det är en "svår" samling dofter, inte omedelbart älskvärda. Men kanske beror det mest på vad man älskar. De är underliga, men inte på riktigt rätt sätt för mig. Jag gillar "underligt" som i "rått svettigt läder", "naturtrogen jord", "bensin på asfalt" eller "brinnande hus", något igenkännligt, kanske inte direkt tilltalande, men ändå fascinerande. Private Collection är mer underliga som i svåra att sätta fingret på och beskriva, föränderliga, personlighetskluvna... De doftar olika vid varje användning, olika från toppnoten till basen, olika på huden och i luften, olika vid varje andetag och försök till beskrivning... Det kan i och för sig vara spännande, men det kan också vara väldigt frustrerande om deras ena ansikte är ett jag älskar och det andra ett jag avskyr, som oftast är fallet.

Bois de Copaiba: Bois de Copaiba är den minst tilltalande. Jag slogs omedelbart av en unken bubbelgumssötma som luktar som en hundradel av priset (jag skojar inte). De skyldiga noterna är förmodligen "kristalliserad apelsin", en tropisk blomnot ("red ginger") och myrrha. Namnet antyder ju en skog, och bland noterna finns även mahogny och sandelträ, men jag måste verkligen anstränga mig för att kunna urskilja en viss varm tränot i botten. Möjligen är det här en sådan sandeltränot jag inte uppfattar som direkt träig utan mer som smörigt len och myskig, och verkligen uppskattar i Serge Lutens Santal de Mysore. Här funkar det dock inte alls. I kombination med fruktigt unkensöta noter blir helheten, ja, bubbelgum. Jag längtar desperat efter något citrusigt friskt, eller kryddigt skarpt, eller träigt torrt, bara någonting annat än denna kletiga, mjuka, varma sötma. Det finns där, med näsan mot huden urskiljer jag intressant aromatiska och kryddiga noter över en myskig bas jag skulle kunna älska, men allt bara dränks i rosa bubbelgum i helhetsintrycket. Ska jag jämföra den med någonting finns det vissa likheter med Parfumerie Generales egen Aomassai (gourmettonen), Lubins Idole (dito), Miller Harris L'Air de Rien (sötad mysk), Serge Lutens Chergui (något fel och unket) och Il Profumos Encens Epice (bubbelgumsrökelse!). Jag ger upp, den liknar allt och ingenting.
Den ena stunden: Gaah! Bubbelgum!
Den andra stunden: Mmm, vilken trevligt dirty vintagemysk.

Cedre Sandaraque: Cedre Sandaraque är en hjärtekrossare. Till att börja med finner jag den direkt obehaglig, av någon anledning mer på bröstet än på handlederna. Den inleds med en skarp och sur aromatisk örtighet av det slag jag verkligen avskyr. Den enda not jag kan anklaga för detta är en ovanligt osmickrande vetiver, och kanske även cederträet. I vissa Comme des Garcons-dofter gaddar de ihop sig till en myggmedelsaktig skärpa, men det är inte exakt det som händer här. Det här är mer örtigt och unket. Dessvärre håller det här stadiet i sig åtminstone ett par timmar, längre på bröstet än på handlederna, men sedan händer det saker. Plötsligt försvinner det skarpsyrliga och kvar blir en sötad trädoft, cederträ med ambra. Den är mjuk och varm och mysig, men inte helt utan edge. Ingengör'n tyckte att det luktade kåda, och det är inte helt uppåt väggarna för en av ingredienserna är "Sanadaraque resin". Sedan föreslog hon bränt eller brinnande trä och jag håller med, tränoten har en sådan värme, litet som "bastunoten" jag har nämnt i en del andra recensioner. I det här stadiet är doften alldeles för bra för att vara utan, men är det värt toppnoternas långlivande hemskhet?
Den ena stunden: Usch, otäcka bittra örter.
Den andra studen: Mums, glödgande varmt trä med kåda.

Corps & Ames: Corps & Ames har inte fått sitt namn av en tillfällighet, den har tydligt två sidor, som vi lämpligen kan kalla kropp och själ. Kroppen kommer först, precis som i namnet. Den känns tydligast vid applikationen eller med näsan mot huden och liknar precis en riktigt myskunken vintageparfym. En sådan där som är som en enda helhet, som luktar "parfym", inte några särskilda noter. Jag menar det inte nödvändigtvis negativt, jag har börjat smälta för den typen av dofter. Detta intryck kommer sig nog främst av lädernoten, men jag känner inget läder per se. Själen utvecklas efter en liten stund och känns mest i luften. Den består av den svala blomnoten immortelle, odödlig som den odödliga själen, och en kyligt skarp strävhet jag associerar till kyrkrökelse. Någon rökelse finns dock inte bland noterna, bara trä och kryddor. Själen påminner mig allra mest om någon Comme des Garcons-kreation, någon modernt minimalistisk skapelse med en sval, blommig toppnot, rökelse och cederträskärpa i botten. White har en liknande kombination av svala blommor och varmt trä och kryddor, men White är lättare och mjukare, som ett täcke nyfallen snö. Corps & Ames har skärpan från Zagorsk eller Kyoto.
Den ena stunden: Vintageparfymernas myskiga vintageparfym.
Den andra stunden: En svalt sofistikerad och modern nischparfym.

Querelle: Querelle är den mest rättframma i samlingen, en mörk, bitter, rotig och jordig vetiverdoft helt enkelt. Den inleds med en citrusnot jag uppfattar som obehagligt unken och artificiell, men denna falnar mycket snart. Eklav bättrar på den beska grönskan och rökelse ger ytterligare mörk strävhet. På vetiverdofternas hardcoreskala är den ungefär i paritet med Serge Lutens Vetiver Oriental, kanske något litet mörkare och rökigare, åt Profumums Fumidus.
Den ena stunden: Läbbig rengöringsmedelcitrus.
Den andra stunden: Vetiver, helt enkelt.

De här dofterna finns inte i Basenotes datasystem, så jag kan inte lägga in dem på min swaplist, men mina prover av Bois de Copaiba och Corps & Ames finns i alla fall tillgängliga för byteshandel.

http://www.luckyscent.com/shop/category.asp?categoryid=345&section=1

Tema: läderdofter

Marlon Brando som Johnny i The Wild One får illustrera dagens tema: läderdofter. Av nedanstående skulle han bära Cuir Ottoman eller möjligen Kolnisch Juchten, men man kan också tänka sig honom i Comme des Garcons Tar eller Garage.

CHANEL: Cuir de Russie: Ren elegans. Den mjukaste, lenaste läderdoft som tänkas kan utan att bli mesig. Inget blygt litet läder som gömmer sig bakom blomnoter, ingen Serge Lutens Daim Blond även om de delar den mockaliknande mjukheten. Lädret i Cuir de Russie är starkt och distinkt, men aldrig rått och oförädlat. Det ingår himmelsk förening med lika mjuka blomnoter - ros, jasmin och ylang-ylang - som aldrig blir näskittlande tvåliga eller skarpa. Elegant, feminin, klassisk och tillräckligt len och "hudliknande" för att kunna göra sig bra i lotion. Efter några timmar dämpas lädernoten och en traditionellt pudrig blomdoft dominerar.

http://www.1stperfume.com/cuirdrufetsp34.html?nextag

CREED: Cuir de Russie: Jag kan inte låta bli att nämna också Creeds Cuir de Russie. Inte för att det är det är någon fantastisk läderdoft, utan för att den skapades för Errol Flynn. Toppnoten har en air av silverpenna, kanske är det silverbjörkens svalt fadda ton. Eller också beror tuschpenneskärpan på ambergris, som jag tycker luktar oparfymerad tvål. (Vilket tydligen beror på att oparfymerad tvål inte alls är oparfymerad utan parfymerad med - just det - ambergris.) I övrigt är Cuir de Russie en lätt och sofistikerad läderdoft, lite citrusigt fräsch, lite tvåligt kittlande i näsan, och med ett uns sötma av apelsinblom. En herre kan lätt bära den till kontoret. Vid första genomsniffningen av mina Creed-prover föredrog jag den krämigare Royal English Leather, och tänkte skriva om den i stället, men vid kontrollsniffningen ikväll förstod jag inte vad som flög i mig. Den luktar luktsuddigummi jämfört med den sofistikerade Cuir de Russie.

http://www.parfumsraffy.com/cuirderussie.html

FARINA GEGENÜBER: Kolnisch Juchten: På min hud är den legendariska vintagedoften Kolnisch Juchten en ganska subtil läderdoft som lutar åt gummi. Mer gummi än exempelvis Bulgari Black. Dessutom kan jag urskilja en svag ton av bensin, som möjligen kan ha med parfymens åldrande att göra. I stället för att dämpas blir denna "bensinton" skarpare med tiden, och börjar mer och mer likna en grön chypre eller vetivernot. Det finns en ännu obskyrare remake av Kolnisch Juchten från Parfums Regence som ska vara mer rökig och tjärig i tonen, något i stil med Tauer Perfumes Lonestar Memories eller Le Labos Patchouli 24.

http://stores.ebay.com/Boutique-des-Aromes

HISTOIRES DES PARFUMS: 1740 Marquis de Sade: En söt och liksom fruktig läderdoft med ett syrligt inslag som nästan, men bara nästan, kan föra tankarna till blöt hund. Jag gissar att det är noten "davana sensualis" som ligger bakom detta fruktiga/syrliga intryck. Originellt är det hur som helst, annars tycks läder oftast kombineras med toppnoter av citrus, apelsinblom eller viol. En tung och sensuell läderdoft, där själva lädernoten i sig är av det torra slaget, men där doften som helhet ändå gör ett mjukt och fylligt intryck. Inte överdrivet feminin, trots den fruktiga sötman, den är ju ändå marknadsförd som herrdoft. Med tiden falnar också sötman och doften blir som helhet torrare, men fortfarande med den där originella syrligheten. På Histoires des Parfums egen hemsida finns den inte, men Wuchsa har den, kanske ett restlager?

http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?products_id=103&language=en

KNIZE: Knize Ten: Här snackar vi läder. Det finns en hel drös noter listade, från citrusen i toppnoten till blommor och trä i mitten av kompositionen, men allt jag känner är underbart gammalt och nött och aromatiskt läder, lite torrt och sprucket sådär. Den har också en metallisk/tvålig edge som jag känner igen från de flesta gamla Caron-parfymer (Daim Blond, Coup de Fouet, En Avion, N'aimez que moi...) och som kan bero på de gammaldags blomnoterna. En liten, liten aning sötma är insmugen också för att runda av kompositionen, men inte mer än sötman som kan finnas naturligt i välanvänt skinn. Knize Ten skulle möjligen kunna vara doften av alldeles färskt läder också, men inte den milda doften av exempelvis ett par nya skinnhandskar utan i så fall den råa läderdoften av grova skinnstycken i fabriken där de förädlas. En värdig kavaljer till Tabac Blond.

http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?cPath=23_114&products_id=690

PARFUMS D'EMPIRE: Cuir Ottoman: Namnet känns missvisande exotiskt, för det här är en modern och urban läderdoft på gränsen till fuskskinn och med inslag av asfalt och bensin. Som en starkare och ruffigare version av något ur Comme des Garcons Synthetic-serie. Cuir Ottoman har dock en viss värme och fyllighet som det mesta från Comme des Garcons saknar, den känns mer "levd" och mindre steril och metallisk, och blir med tiden sötare. Som en knutte i en blanksliten gammal skinnfåtölj.

http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?cPath=23_86&products_id=2489

En varning är på sin plats: jag har varit småsnuvig den senaste veckan. Jag misstänker starkt att det har att göra med att porslinsblomman i mitt enda rum, det vill säga mitt sovrum, har bestämt sig för att blomma med ett tiotal blomklasar samtidigt. Jag tycker att jag kan urskilja och särskilja dofter hyfsat i alla fall, men ni får ta mina recensioner med en nypa salt (som vanligt, förstås, beroende på smak och hudkemi och uppfostran m.m.).