Jag gillar Parfumerie Generales koncept, men när det kommer till kritan är jag egentligen inte särskilt förtjust i dofterna. Det är mest Aomassaï, som var den första jag provade, som har gjort ett bestående intryck. Intrigant Patchouli och Cuir Venenum ska jag testa, men det mesta jag redan testat har låtit mer upphetsande på ingredienslistan än vad det sedan har varit på huden.
Private Collection är inget undantag. Jag skulle säga att det är en "svår" samling dofter, inte omedelbart älskvärda. Men kanske beror det mest på vad man älskar. De är underliga, men inte på riktigt rätt sätt för mig. Jag gillar "underligt" som i "rått svettigt läder", "naturtrogen jord", "bensin på asfalt" eller "brinnande hus", något igenkännligt, kanske inte direkt tilltalande, men ändå fascinerande. Private Collection är mer underliga som i svåra att sätta fingret på och beskriva, föränderliga, personlighetskluvna... De doftar olika vid varje användning, olika från toppnoten till basen, olika på huden och i luften, olika vid varje andetag och försök till beskrivning... Det kan i och för sig vara spännande, men det kan också vara väldigt frustrerande om deras ena ansikte är ett jag älskar och det andra ett jag avskyr, som oftast är fallet.
Bois de Copaiba: Bois de Copaiba är den minst tilltalande. Jag slogs omedelbart av en unken bubbelgumssötma som luktar som en hundradel av priset (jag skojar inte). De skyldiga noterna är förmodligen "kristalliserad apelsin", en tropisk blomnot ("red ginger") och myrrha. Namnet antyder ju en skog, och bland noterna finns även mahogny och sandelträ, men jag måste verkligen anstränga mig för att kunna urskilja en viss varm tränot i botten. Möjligen är det här en sådan sandeltränot jag inte uppfattar som direkt träig utan mer som smörigt len och myskig, och verkligen uppskattar i Serge Lutens Santal de Mysore. Här funkar det dock inte alls. I kombination med fruktigt unkensöta noter blir helheten, ja, bubbelgum. Jag längtar desperat efter något citrusigt friskt, eller kryddigt skarpt, eller träigt torrt, bara någonting annat än denna kletiga, mjuka, varma sötma. Det finns där, med näsan mot huden urskiljer jag intressant aromatiska och kryddiga noter över en myskig bas jag skulle kunna älska, men allt bara dränks i rosa bubbelgum i helhetsintrycket. Ska jag jämföra den med någonting finns det vissa likheter med Parfumerie Generales egen Aomassai (gourmettonen), Lubins Idole (dito), Miller Harris L'Air de Rien (sötad mysk), Serge Lutens Chergui (något fel och unket) och Il Profumos Encens Epice (bubbelgumsrökelse!). Jag ger upp, den liknar allt och ingenting.
Den ena stunden: Gaah! Bubbelgum!
Den andra stunden: Mmm, vilken trevligt dirty vintagemysk.
Cedre Sandaraque: Cedre Sandaraque är en hjärtekrossare. Till att börja med finner jag den direkt obehaglig, av någon anledning mer på bröstet än på handlederna. Den inleds med en skarp och sur aromatisk örtighet av det slag jag verkligen avskyr. Den enda not jag kan anklaga för detta är en ovanligt osmickrande vetiver, och kanske även cederträet. I vissa Comme des Garcons-dofter gaddar de ihop sig till en myggmedelsaktig skärpa, men det är inte exakt det som händer här. Det här är mer örtigt och unket. Dessvärre håller det här stadiet i sig åtminstone ett par timmar, längre på bröstet än på handlederna, men sedan händer det saker. Plötsligt försvinner det skarpsyrliga och kvar blir en sötad trädoft, cederträ med ambra. Den är mjuk och varm och mysig, men inte helt utan edge. Ingengör'n tyckte att det luktade kåda, och det är inte helt uppåt väggarna för en av ingredienserna är "Sanadaraque resin". Sedan föreslog hon bränt eller brinnande trä och jag håller med, tränoten har en sådan värme, litet som "bastunoten" jag har nämnt i en del andra recensioner. I det här stadiet är doften alldeles för bra för att vara utan, men är det värt toppnoternas långlivande hemskhet?
Den ena stunden: Usch, otäcka bittra örter.
Den andra studen: Mums, glödgande varmt trä med kåda.
Corps & Ames: Corps & Ames har inte fått sitt namn av en tillfällighet, den har tydligt två sidor, som vi lämpligen kan kalla kropp och själ. Kroppen kommer först, precis som i namnet. Den känns tydligast vid applikationen eller med näsan mot huden och liknar precis en riktigt myskunken vintageparfym. En sådan där som är som en enda helhet, som luktar "parfym", inte några särskilda noter. Jag menar det inte nödvändigtvis negativt, jag har börjat smälta för den typen av dofter. Detta intryck kommer sig nog främst av lädernoten, men jag känner inget läder per se. Själen utvecklas efter en liten stund och känns mest i luften. Den består av den svala blomnoten immortelle, odödlig som den odödliga själen, och en kyligt skarp strävhet jag associerar till kyrkrökelse. Någon rökelse finns dock inte bland noterna, bara trä och kryddor. Själen påminner mig allra mest om någon Comme des Garcons-kreation, någon modernt minimalistisk skapelse med en sval, blommig toppnot, rökelse och cederträskärpa i botten. White har en liknande kombination av svala blommor och varmt trä och kryddor, men White är lättare och mjukare, som ett täcke nyfallen snö. Corps & Ames har skärpan från Zagorsk eller Kyoto.
Den ena stunden: Vintageparfymernas myskiga vintageparfym.
Den andra stunden: En svalt sofistikerad och modern nischparfym.
Querelle: Querelle är den mest rättframma i samlingen, en mörk, bitter, rotig och jordig vetiverdoft helt enkelt. Den inleds med en citrusnot jag uppfattar som obehagligt unken och artificiell, men denna falnar mycket snart. Eklav bättrar på den beska grönskan och rökelse ger ytterligare mörk strävhet. På vetiverdofternas hardcoreskala är den ungefär i paritet med Serge Lutens Vetiver Oriental, kanske något litet mörkare och rökigare, åt Profumums Fumidus.
Den ena stunden: Läbbig rengöringsmedelcitrus.
Den andra stunden: Vetiver, helt enkelt.
De här dofterna finns inte i Basenotes datasystem, så jag kan inte lägga in dem på min swaplist, men mina prover av Bois de Copaiba och Corps & Ames finns i alla fall tillgängliga för byteshandel.
http://www.luckyscent.com/shop/category.asp?categoryid=345§ion=1
the mezzo series: Beatriz Miranda
1 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar