torsdag, december 27

Eau d'Italie: Sienne l'hiver

Jag brukar i vanliga fall inte ha någon koll på vilken parfymör som har gjort vilken parfym, men Bertrand Duchaufour har en så karakteristisk stil och har gjort så många dofter jag gillar att jag till slut har snappat upp hans namn. Enligt den utmärkta förteckningen över olika "näsor" och deras verk på Now Smell This har han bland annat gjort alla Eau d'Italie-dofterna, Comme des Garcons Sherbet-serie och Calamus, Mint, Harissa, Sequoia, Avignon och Kyoto, samt L'Artisan Parfumeurs Dzongkha, Mechant Loup, Piment Brulant, Poivre Piquant och Timbuktu. Ska man sammanfatta det på något sätt så är det nog att han oftast gör torra, strama, luftiga, skarpa dofter som kan vara antingen kyliga eller heta men sällan varma, söta och fylliga. Rökelse, trä, gröna blad och peppriga kryddor verkar vara favoritingredienser.

Jag ska erkänna att jag inte älskar alla hans kreationer med samma glöd som jag älskar den underbart syrliga och krispiga Sherbet Rhubarb. De andra två ur Sherbet-serien, Cinnamon och Peppermint, och Calamus ur Leaves-serien tycker jag direkt illa om för deras svala, unkna, blaskiga, mintiga ton. Men det kan ha att göra med min avsky för mynta och för svala dofter överlag. De sötunkna men lätta chilidofterna Harissa och Piment Brulant är jag likgiltigt inställd till. Men han har gjort en del andra dofter där chilihettan har mer bett, och det är i den kategorin jag uppskattar hans originella begåvning mest. Han har ett sätt att trolla med olika noter som rökelse, trä, vetiver och peppar så att resultatet blir som en nyuppskuren chilifrukt. En sval hetta, om det kan föreställas? Inte en ångande gryta full av chilipulver utan en mer grön och färsk chilinot. Ibland blir bettet för skarpt för mig, på gränsen till myggmedel, som i Kyoto och antydningsvis i basen till Paestum Rose. Men när det är bra är det riktigt bra, som i den märkliga skapelsen Dzongkha, som jag uppfattar som chilipeppar, vetiver och rökelse, i den ordningen, och i Bois d'Ombrie, där den heta skärpan bäddas in i en varm och lätt gourmetartad herrklubbsdoft.

Och så kommer vi då till Sienne l'hiver. Allt jag ville säga med den långa inledningen är egentligen att också Sienne l'hiver har den där karakteristiska gröna, vetiveraktiga chiliskärpan. Medan Bois d'Ombrie representerar hösten representerar Sienne l'hiver vintern, och är därför en betydligt svalare doft. I och med att den där chilinoten egentligen inte är "het" så fungerar den för att illustrera frostnyp och iskyla också. Sienne l'hiver doftar frusen jord och frusna gröna blad, med bara en aning av den där akvatiska gurknoten som så ofta förstör svala dofter för mig.

Bortskänkes: Mina begagnade prover av Ayala Moriel Sabotage, Divine L'ame soeur och Fath de Fath. Först till kvarn med en kommentar som vanligt! Och glöm inte att följa upp med att maila mig din adress så att jag kan skicka proverna - jag saknar fortfarande adresser till flera personer som har tingat prover på sistone.

5 kommentarer:

lillabla sa...

Hmm, nu börjar jag undra om du fått min mejladress som jag sände den 12 december? Jag fick aldrig något svar? Om inte, säg till så försöker jag igen...
/Lilla Blå

Solander sa...

Hej lilla blå, joda då adress har jag fått och proverna ska vara på väg med posten!

Lilla Blå sa...

Stort tack! Proverna kom idag så nu sätter jag igång att testa själv. Otroligt generöst av dig. Blir du inte av med andra prover, tar jag gärna emot dem... ;-)
Hur som helst, lycka till med din härliga doftblogg.

Solander sa...

Tack! Tja, vill du ha Sabotage, L'ame soeur och Fath de Fath? Det verkar inte som att någon annan är intresserad...

Lilla Blå sa...

Självklart! Näsan är ständigt lika nyfiken. ;-) Nu har jag tagit mig igenom proverna jag fick och storfavoriten blev absolut Oud Wood, som efter den initiala "herrkyssen" utvecklades till en rena rama omfamningen. Stort tack.