Annick Goutal

Ce Soir Ou Jamais: I kväll eller aldrig! Doften lever upp till namnet: det är en av de få rosendofter jag uppskattar. Liksom de andra utvalda - Paestum Rose, Noir de Noir, Black Aoud, L'arte di Gucci - är det en tung rosendoft, men de saknar de övrigas mörka bas. I stället upplever jag den som en ren soliflor som perfekt fångar den söta, saftiga, djupa, nästan gourmetartade sortens rosendoft. Här finns inget spår av den tvålskärpa eller torkade potpourrinot som får mig att avsky så många andra rosenparfymer, och inte heller den lätta, fruktiga, vattniga lukt som jag ogillar i en del äkta rosensorter också. Bara drivor av djupt ceriserosa rosor och kanske en burk rosenmarmelad eller flaska rosenvatten. Jag skulle säga att den påminner om Etat Libre d'Oranges Rossy de Palma, men den har jag bara testat på papper. Tycker man om sina rosor mer oskyldigt skära kan Quel Amour! vara ett tips, jag testade den för löftet om pioner men blev besviken.

Duel: Duel är en svalkande doft för heta sommardagar, dominerad av ett teackord som nästan känns mintigt, som mintte. Att det inte är någon faktiskt mynta med i doften kanske förklarar varför jag finner den där mintsvala tonen så behaglig. Noter som läder, tobak och mysk kan lura en att tro att doften ska vara betydligt maskulinare än vad den är; den är snarare en lätt och endimensionell unisexdoft. Den enda kopplingen till namnet är möjligen att den är gentlemannamässigt stram på ett mycket föredömligt sätt för en sommardoft, i stället för att vulgärt brassa på med akvatiska och ozoniska noter och artificiell fräschör. Känslan i doften påminner lite om colognen L'Eau de L'Artisan, men Duel är inte sådär grön som vissa tedofter kan vara utan utan mer syrligt torr, nästan på gränsen till rökig.

Eau d'Hadrien: Ännu en läskande sommardoft, den här gången med emfas på citrus: citron och grapfrukt med uppfriskande skalbeska. Cypress ger en subtilt aromatisk ton åt doften, som jag gärna skulle ha sett mer av i utbyte mot den artificiellt, nästan akvatiskt, svala tonen. Citrusackordet är inte naturtroget syrligt och saftigt i tillräckligt många sekunder innan det plattas ut till generiskt "fräscht" och doften är på det hela taget för tunn och undflyende för att jag skulle betala för en flaska.

Eau du Fier: Eau du Fier luktar verkligen exakt som lapsangte. "Rökt korv!" som min syster skulle utbrista. Den får högt betyg för originalitet och naturtrogenhet, men samtidigt kan jag förstå varför den är tagen ur produktion (ryktet säger att den fortfarande finns under disk i Annick Goutal-butiken i Paris). Den får mig att inse att jag faktiskt inte känner något större behov av att lukta rökt te. Doften är fascinerande snarare än tilltalande, men om du verkligen älskar att öppna en burk Lapsang Souchong och brygga en kopp rökigt te så rekommenderar jag ett test.

Les Nuits d'Hadrien: Les Nuits d'Hadrien kombinerar frisk citrus (citron säger jag, noterna säger mandarin och clementin) och en örtkryddig ton som påminner om lavendel (fast något dylikt inte finns listat) med en orientaliskt varmsöt bas. Fougère Bengale marknadsfördes som en korsning mellan fougère och oriental, jag skulle säga att beskrivningen passar bättre in på Les Nuits d'Hadrien, eller snarare mellan aromatisk citruscologne och oriental. Balansen påminner mig om Jicky, men Les Nuits d'Hadrien har en gräsgrön not och är på det hela taget en transparentare och vattnigare doft. Basen är sensuell utan att vara utpräglat animalisk som Jickys - jag kunde gissat på spiskummin men noterna säger sandelträ, vit mysk och ambra. Jag föreställer mig Les Nuits d'Hadrien som en gul doft, från de varmt brandgula och senapsgula basnoterna till klargul citrus. Trots att den lyser som en sol motsätter jag mig inte klassificeringen av den som en "kvällsdoft" - den är en kvällsdoft för citrusälskare.

Mandragore: I likhet med Duel kommer här ännu en uppfriskande sommardoft som inte kan leva upp till namnet. En doft döpt efter alruna borde vara mörk och mystisk, gärna med en bitter ton som inte faller vem som helst på läppen. I stället är det en lätt, rentav undflyende, cologne med anis och gröna noter. Det mest originella jag kan säga om den är att den för ett ögonblick påminde mig om färsk koriander. För all del en helt okej cologne, men synd att den ska ha sjanghajat alrunans namn och mytologi och dessutom den vackra herrversionen av flaskan i guld och purpur.

Sables: Sables domineras av en karakteristisk torr och aromatisk not som jag antar är eternellen (det svenska namnet på denna föga romantiska prydnadsväxt som behändigt nog är torkad redan innan den plockas) Doften är lika gyllenbrun som själva vätskan och påminner mig inte om sanddyner men möjligen om torr och sprucken sandjord med härdiga buskväxter. Peppar ger kryddighet och vanilj och sandelträ en orientalisk fyllighet som i kombination med den nästan brända eternellnoten känns lite sirapsklibbig, lite som den enerverande sötman i Patchoui 24. Jag önskar att Andy Tauer hade gjort den här doften i stället, han skulle ha fångat det olfaktoriska intrycket av eterneller på sand på ett mer transparent och mindre klibbigt sätt.

Bortskänkes: Tyvärr inget från Annick Goutal men i stället prover av Parfums MDCI Ambre Topkapi och Niki de Saint Phalle. Obs att jag troligen inte kommer hinna skicka dem innan jag åker bort en vecka, om du inte tingar dem plus ger mig din adress redan idag.

Caron Smellalikes

Idag skriver jag om två dofter som i mitt tycke skulle kunna höra hemma i en Caronurna. De har den där "Caronbasen", lite gammaldags mustig (nästan åt det unkna), "tät" (i motsats till transparent), sötpudrig och berusande. Först ut är...

Laura Tonatto: Eleonora Duse. Eleonora Duse var stjärna på tiljan kring förra sekelskiftet och tyckte mycket om violer, så mycket att hon lät sy in dem i sin scenkostym och strö dem på scenen. Doften är alltså en violdoft, kanderat söt men med den där tunga, "mogna", klassiska Caronbasen (den kan även jämföras med den famösa "Guerlinaden") som gör att den inte blir lättviktigt godissliskig eller ungdomlig. Kombinationen av orientalisk värme och fyllighet i ambra och vanilj och kyliga, nästan metalliska violer känns väldigt Caronsk, tänk N'Aimez Que Moi eller French Cancan.

Mona di Orio: Nuit Noire. Nuit Noire känns som den skulle kunna höra hemma bland klassiker som Tabac Blond och En Avion. Liksom en klassisk Caron är den komponerad så "tätt" att inga enskilda noter står ut. Liksom en Caron har den inslag av animalisk oanständighet (civet snarare än mysk), metallisk skärpa, pudriga nejlikor (blomman alltså) och varma kryddor. Och ja, som namnet antyder är det en kvällsdoft, att bära den dagtid skulle vara lite som att gå till kontoret i en urringad slinkig liten svart sak, djupröda läppar och stilettklackar. Inte för att jag avråder, men om det skulle få dig att känna dig obekväm skulle Nuit Noir dagtid också göra det.

Båda dofterna är tilltalande, såklart, de påminner ju om klassiska Carondofter! Men det är också problemet med dem: de klassiska Carondofterna säljs ju fortfarande, varför göra kopior? Hellre det än triljoner kopior av det senaste från Britney, för all del, men ändå... Eftersom jag inte är något enorm violfan men däremot ett enormt skankfan är Nuit Noire min personliga favorit, trots brutalsågningen i Luca Turins och Tanya Sanchez "Perfumes: The Guide" (de sågade ju alla nutida versioner av Carondofter som tragisk degeneration också...)

Bortskänkes: Idag är det en hel 30ml-flaska av Demeters Banana Flambée som ligger i potten! Det råkade vara gåvan för dagen när jag beställde därifrån - jag skulle ha väntat på något bättre... Den luktar friterad banan med kolasås och vaniljglass, eller kanske snarare den syntetiska doftversionen av dito, så om det är din kopp té eller om du känner något lämpligt barn att skänka den till - passa på!

Washington Tremlett: Black Tie

Black Tie inleds med en gäckande pust av saffran parad med geranium (pelargon?) och en spritig ton. Sedan blir doften hastigt varm, pudrig och tvålig, och det enda jag känner en lång stund är den paradoxalt varma, skarpa tvållukten med en underton av geranium. Det är som om man hade tvättat sig grundligt med stark tvål och sedan satt på sig en aning gammaldags örtig cologne, eller för all del helt enkelt tvättat sig grundligt med en gammaldags parfymerad tvål. Det är ingen diskret doft, jag känner den tydligt i luften omkring mig efter att ha duttat lite från mitt prov i halsgropen och armvecken. Efterhand förbyts geraniumnoten i en torkad rosennot, utan att den varma, pudriga, tvåliga basen förändras. Jag är normalt inget fan av geranium, men jag föredrar doftens mer örtiga och mindre blommiga stadium framför rosenpotpourrit. Kanske är det det den varma basen som får mig att uppskatta det - det är åtminstone inte en sådan där sval, vattnig ört- och gurkdoft jag har så svårt för. Överlag är doften originell och intressant, åtminstone för att vara en modern herrdoft - den luktar mer mormorsaktig om ni frågar mig.



Bortskänkes: mitt lätt begagnade prov av Black Tie. Först till kvarn med att kommentera som vanligt!

Angela Flanders, London

När jag besökte Angela Flanders lilla butik på Columbia road, en bra bit från Bethnal Greens tunnelbanestation, snöade det över London. Jag flög in från ett vårljummet Berlin samma förmiddag och kunde knappt tro mina ögon när vi flög in över Stansted och marken var snötäckt. Jag hade räknat med att England skulle vara ännu litet ljummare i april, och var inte klädd för snöväder. Men vackert var det, med snön som föll över vårblommorna och över Columbia Flower Market.

Angela Flanders parfymbutik är endast öppen på söndagar, och när jag var där var hon själv i butiken, en vithårig dam, tillsammans med en yngre assistent. Hon berättade om sina dofter och småpratade med kunderna. Hennes senaste kollektion av dofter består av Oudh Noir och Figue Noir och hon sade att hon alltid själv föredragit sådana mörka och mystiska dofter och var glad att det ökade parfymintresset hade gjort att de nu går att sälja. Som föga förtjust i fikondofter ratade jag den i och för sig "mörka" i betydelsen "inte friska och gröna" men också något godissliskiga Figue Noire, som hon hade ställt upp i årets FiFi Awards med. När jag var i butiken kom det dock in en ung man som blev alldeles lyrisk över den och stod med näsan klistrad mot testremsan och utropade superlativ och nya noter han urskiljde med jämna mellanrum. Han ansåg dock inte att han kunde bära något som det inte stod "cologne" på själv, så han funderade på möjliga kvinnliga bekanta att ge bort den till.

Enligt Angela Flanders är hennes första kollektion (den enda som finns på den sorgligt ouppdaterade hemsidan) anpassad till nittiotalets smak för lätta, fräscha och ungdomliga dofter. Jag vet inte om de passar in bland den tidens akvatiska och ozoniska dofter direkt - de känns mer klassiska, med citrus, kryddor, örter och blommor. Josephine är en trevligt pudrig men inte sliskigt kanderad viol. Det fanns även en andra kollektion bestående av soliflores (liljekonvalj, jasmin, tuberos, mimosa) och blombuketter.

I butiken finns förutom parfymer bland annat klassiska cologner, rumsdofter och doftljus. Jag ville ha ett ljus i den mysiga citrus- krydd- och vaniljdoften Parchment, men de var slut när jag var där. Jag hade tänkt köpa något under mitt sällsynta besök, men gick därifrån bara med två parfymprover som Angela vänligt gav mig: Earl Grey och Oudh Noire.

Earl Grey luktar inte som en kopp te, som Angela Flanders själv erkände, även om den har bergamott i toppnoten. Enligt henne komponerade hon den först som en rumsdoft för ett potpourri, men tyckte så mycket om den att den fick bli en parfym. Jag är en smula kluven till doften: jag faller verkligen för det citruskryddiga och faktiskt ganska teliknande (kanske inte Earl Grey just utan något citrusigare) första intrycket, men doften är så linjär, stark och långvarig att den kan gå mig på nerverna. Det är rosenträet som gör det. Jag känner likadant för Tam Dao, där det hjälper till att göra sandelträet riktigt lent och smörigt. Rosenträ doftar för all del gott, men det är en så aggressiv och artificiell väldoft i all sin sammetslena sötma. Det luktar "parfymerat" helt enkelt, jag vet ingen doftnot som luktar mer "parfym" än just rosenträ. Jag blir litet matt av att ha den i ett moln omkring mig hela dagen. Kanske är det egentligen rosenträets osedvanliga sillage på min hud det hänger på - för mycket av det goda? Jag är van att behöva lägga näsan mot handleden för att känna min parfym... Kanske passar den faktiskt bättre som rumsdoft av denna anledning.

Oudh Noir är en mörk, lädrig, rökig aoud-doft, helt enkelt. Jag har inte så mycket mer att säga om den, gillar man aoud så gillar man den, men den lämnar mig märkligt oberörd. Kanske är den för endimensionell. Det är också lite dåligt med hållbarhet och sillage med tanke på att det är en så "tung" typ av doft. Jag skulle helt klart klassa den som en herrparfym på grund av frånvaron av sötma. Ingenjörn var mycket förtjust i den och tyckte att den doftade härligt träigt.

Bortskänkes: Tyvärr inget från Angela Flanders men ett originalprov av Serge Lutens Arabie och ett sprejprov av Versace The Dreamer, bägge halvfulla