Annick Goutal

Ce Soir Ou Jamais: I kväll eller aldrig! Doften lever upp till namnet: det är en av de få rosendofter jag uppskattar. Liksom de andra utvalda - Paestum Rose, Noir de Noir, Black Aoud, L'arte di Gucci - är det en tung rosendoft, men de saknar de övrigas mörka bas. I stället upplever jag den som en ren soliflor som perfekt fångar den söta, saftiga, djupa, nästan gourmetartade sortens rosendoft. Här finns inget spår av den tvålskärpa eller torkade potpourrinot som får mig att avsky så många andra rosenparfymer, och inte heller den lätta, fruktiga, vattniga lukt som jag ogillar i en del äkta rosensorter också. Bara drivor av djupt ceriserosa rosor och kanske en burk rosenmarmelad eller flaska rosenvatten. Jag skulle säga att den påminner om Etat Libre d'Oranges Rossy de Palma, men den har jag bara testat på papper. Tycker man om sina rosor mer oskyldigt skära kan Quel Amour! vara ett tips, jag testade den för löftet om pioner men blev besviken.

Duel: Duel är en svalkande doft för heta sommardagar, dominerad av ett teackord som nästan känns mintigt, som mintte. Att det inte är någon faktiskt mynta med i doften kanske förklarar varför jag finner den där mintsvala tonen så behaglig. Noter som läder, tobak och mysk kan lura en att tro att doften ska vara betydligt maskulinare än vad den är; den är snarare en lätt och endimensionell unisexdoft. Den enda kopplingen till namnet är möjligen att den är gentlemannamässigt stram på ett mycket föredömligt sätt för en sommardoft, i stället för att vulgärt brassa på med akvatiska och ozoniska noter och artificiell fräschör. Känslan i doften påminner lite om colognen L'Eau de L'Artisan, men Duel är inte sådär grön som vissa tedofter kan vara utan utan mer syrligt torr, nästan på gränsen till rökig.

Eau d'Hadrien: Ännu en läskande sommardoft, den här gången med emfas på citrus: citron och grapfrukt med uppfriskande skalbeska. Cypress ger en subtilt aromatisk ton åt doften, som jag gärna skulle ha sett mer av i utbyte mot den artificiellt, nästan akvatiskt, svala tonen. Citrusackordet är inte naturtroget syrligt och saftigt i tillräckligt många sekunder innan det plattas ut till generiskt "fräscht" och doften är på det hela taget för tunn och undflyende för att jag skulle betala för en flaska.

Eau du Fier: Eau du Fier luktar verkligen exakt som lapsangte. "Rökt korv!" som min syster skulle utbrista. Den får högt betyg för originalitet och naturtrogenhet, men samtidigt kan jag förstå varför den är tagen ur produktion (ryktet säger att den fortfarande finns under disk i Annick Goutal-butiken i Paris). Den får mig att inse att jag faktiskt inte känner något större behov av att lukta rökt te. Doften är fascinerande snarare än tilltalande, men om du verkligen älskar att öppna en burk Lapsang Souchong och brygga en kopp rökigt te så rekommenderar jag ett test.

Les Nuits d'Hadrien: Les Nuits d'Hadrien kombinerar frisk citrus (citron säger jag, noterna säger mandarin och clementin) och en örtkryddig ton som påminner om lavendel (fast något dylikt inte finns listat) med en orientaliskt varmsöt bas. Fougère Bengale marknadsfördes som en korsning mellan fougère och oriental, jag skulle säga att beskrivningen passar bättre in på Les Nuits d'Hadrien, eller snarare mellan aromatisk citruscologne och oriental. Balansen påminner mig om Jicky, men Les Nuits d'Hadrien har en gräsgrön not och är på det hela taget en transparentare och vattnigare doft. Basen är sensuell utan att vara utpräglat animalisk som Jickys - jag kunde gissat på spiskummin men noterna säger sandelträ, vit mysk och ambra. Jag föreställer mig Les Nuits d'Hadrien som en gul doft, från de varmt brandgula och senapsgula basnoterna till klargul citrus. Trots att den lyser som en sol motsätter jag mig inte klassificeringen av den som en "kvällsdoft" - den är en kvällsdoft för citrusälskare.

Mandragore: I likhet med Duel kommer här ännu en uppfriskande sommardoft som inte kan leva upp till namnet. En doft döpt efter alruna borde vara mörk och mystisk, gärna med en bitter ton som inte faller vem som helst på läppen. I stället är det en lätt, rentav undflyende, cologne med anis och gröna noter. Det mest originella jag kan säga om den är att den för ett ögonblick påminde mig om färsk koriander. För all del en helt okej cologne, men synd att den ska ha sjanghajat alrunans namn och mytologi och dessutom den vackra herrversionen av flaskan i guld och purpur.

Sables: Sables domineras av en karakteristisk torr och aromatisk not som jag antar är eternellen (det svenska namnet på denna föga romantiska prydnadsväxt som behändigt nog är torkad redan innan den plockas) Doften är lika gyllenbrun som själva vätskan och påminner mig inte om sanddyner men möjligen om torr och sprucken sandjord med härdiga buskväxter. Peppar ger kryddighet och vanilj och sandelträ en orientalisk fyllighet som i kombination med den nästan brända eternellnoten känns lite sirapsklibbig, lite som den enerverande sötman i Patchoui 24. Jag önskar att Andy Tauer hade gjort den här doften i stället, han skulle ha fångat det olfaktoriska intrycket av eterneller på sand på ett mer transparent och mindre klibbigt sätt.

Bortskänkes: Tyvärr inget från Annick Goutal men i stället prover av Parfums MDCI Ambre Topkapi och Niki de Saint Phalle. Obs att jag troligen inte kommer hinna skicka dem innan jag åker bort en vecka, om du inte tingar dem plus ger mig din adress redan idag.