Tauer Perfumes

Incense extrême: Incense extrême beskrivs som en minimalistisk, kubistisk rökelsedoft med en extremt hög koncentration av ett visst frankincense-extrakt. Det här är ingen unken kyrkrökelse som Messe de Minuit, men inte heller så utpräglat färskt träig som Incense rosé. Den drar mer åt det stramt dammtorra och askgrå, men med en aromatisk, nästan örtig, kryddighet som piggar upp. Any Tauer beskriver den som en röd doft, men jag ser den på sin höjd som murrigt brunröd. För att framstå som klarröd hade den behövt vara helt igenom het, men den kryddiga, rökiga hettan i doften uppvägs av en viss metallisk kyla som jag tyvärr uppfattar som litet "parfymerad" eller schampoaktig, en sådan där sval doft man kan känna på tungan. Om jag skulle sammanfatta doften i ett ord skulle det vara sträv: den känns litet som sandpapper, asfalt eller en skrovlig betongvägg. Det är inte nödvändigtvis ett negativt omdöme, men överlag känns doften litet väl oinsmickrande avskalad för min smak. Dessutom har den som så många andra rökelsedofter noll "sillage", och/eller innehåller något som jag lätt blir tillfälligt luktblind för.

Incense rosé: Incense rosé är en alldeles underbar doft som jag blir glad av att känna. Rökelsenoten är härligt träig och frisk och den diskreta rosennoten känns helt naturlig och liksom stram och saftig på en och samma gång, väldigt olik de flesta andra rosennoter i parfym och inte minst den allt annat än naturliga eller friska rosen i Le Maroc. Doften är stark utan att bli tung - den transparenta, solgassiga, rykande heta känslan av den påminner om L'air du desert marocian, med skillnaden att Incense rosé är mindre kryddigt ökentorr och i stället har en ljuvligt skogslik, kådig sötma. Den pinfärskt träiga rökelsen förstärks av cederträ och effekten är som att passera att vildrosbuskage i en tallskog en solig sommardag och få en deja vu till en katolsk kyrka. Kanske för trädoftsälskare snarare än rökelseälskare, men då tycker jag i och för sig att Avignon och Jaisalmer doftar trä och skog också. Definitivt värd ett test oavsett om du i normala fall gillar rosendofter eller inte!

Le Maroc pour elle: Efter att ha testat (och älskat) L'air du desert marocain och Lonestar memories trodde jag mig ha prickat in Andy Tauers parfymmakarstil som torr och transparent. Sedan luktade jag på Le Maroc och Reverie au jardin och upptäckte en helt ny sida: två ogenomskinligt täta, "stumma", sötunkna dofter som påminner lite om naturliga parfymoljor i stilen (jag och naturliga parfymoljor kommer inte överens...). Jag hade trott att Le Maroc skulle påminna om L'air du desert marocain, bara med ett omvänt förhållande mellan ros och övriga ingredienser, men de är som dag och natt, och inte i samma land heller! Den "torra" ros jag älskar i Incense rosé är här helt frånvarande. Den torkade eller tvåliga ros jag brukar gnälla om är också helt frånvarande. Faktum är att jag inte kan urskilja ros över huvud taget. I stället luktar Le Maroc exakt som den sötunkna, inpyrda rökelselukten i en hippieaffär (ja jag vet att jag missbrukar "hippieaffär" som invektiv, men det är verkligen inte en doftassociation jag vill att min parfym ska förmedla!), den som är raka motsatsen till den friska, strama, träiga, kryddiga rökelsenoten i finare parfym. Le Maroc doftar inte blommor, men jag kan sträcka mig till rökelse med blomdoft. Med näsan tryckt mot huden kan jag urskilja en friskare och mer naturlig blomnot - inte ros utan snarare en söt, varm, fyllig, krämig jasmin - men det är som om denna är gömd under det där hippieaffärsackordet som är det enda jag kan urskilja en bit ifrån huden. Det är en stark doft - ett litet sprej från provet och jag kan känna den i luften hela dagen - och den förändras inte nämnvärt. Möjligen försvinner den där aningen av naturlig blommighet helt och ersätts av en aldehydiskt pudrig ton.

Reverie au jardin: Andy Tauer i all ära, men jag tål verkligen inte Reverie au jardin, det är en av de otäckaste parfymer jag har stött på. Bara att lukta från provet får mig att rysa och göra äcklade grimaser, och då har jag ändå utstått hudtest. Jag förväntade mig inte direkt att älska doften, men jag trodde att jag skulle ogilla den för att den var för örtigt, strävt grön för min smak och hade för mycket lavendel, som inte är någon favoritnot direkt. Kanske har den för mycket lavendel, men i så fall en för mig tidigare okänd och alldeles extra ryslig inkarnation av lavendel, helt utan aromatisk fräschör. (En mer "normal", aromatisk lavendelnot kan också urskiljas som det enda som sticker ut ur den täta kompositionen.) Det som låter som en grön doft på en maskulint träig bas av noterna att döma (galbanum, gran, rökelse, vetiver...) visar sig vara en sötunken, godissliskig sörja till parfym. Den påminner mig om Michael Storers (akta er för hans dyra parfymer som luktar billigt!) vidrigt plastiga Il Giardino, men den senare har åtminstone ursäkten att vara fruktig. Var den sunkiga sötman i Reverie au jardin kommer ifrån är svårt att säga - ambrette? tonka? ros? Wunderbaum-gran? Mitt lavendelhat når nya höjder, om det nu är lavendeln man ska skylla på...

Bortskänkes: Mina prover av Le Maroc pour elle och Reverie au jardin, generösa sprejprover direkt från Tauer Perfumes och knappt använda.

Ormonde Jayne

Isfarkand: Isfarkand inleds ljuvligt pepprigt och fortsätter som en mycket trevlig, om än något generisk och endimensionell, peppar- och trädoft. Tyvärr är hållbarheten nästan noll - är det meningen att man ska hälla på sig den som en uppfriskande cologne? Till det här priset hade man önskat en högre koncentration och en högre grad av originalitet - Gucci pour homme räcker bra för mig, tack!

Ormonde Man: Man och Woman är extremt snarlika dofter, med samma kombination av skarp grönska och en sötpudrig, marsipan/trolldegsaktig ton. Kombinationen av mjölkig/pudrig sötma och grönska påminner mig om fikonlövsdofter, som jag inte alls är förtjust i, och om Geir, som är en helt okej doft. Skillnaden mellan Man och Woman är att den gröna noten i Man är mer utpräglad - dock inte tillräckligt urpräglad för att inte också Man ska mjukna till något obestämbart sötunket på huden. Varifrån sötman kommer förstår jag inte alls, för de angivna noterna skriker karlakarl. Kanske är det själva den omsusade hemlocknoten, vilket skulle förklara likheten mellan dofterna?

Ormonde Woman: Ormonde Woman är en hyllad doft, men jag är skeptisk. För mig luktar den mest godissliskigt med en lättflyktig grön toppnot som jag antar är den legendariska hemlocknoten. Eller bara gräset. Förutom fikondofter för den tankarna till Luctor et Emergos kombination av nyklippt gräs och trolldeg. Luctor et Emergos trogna tillbedjare skulle säkert gilla Ormonde Woman också, men själv förstår jag mig inte alls på den här doftgenren.

Orris Noir: Jag gillar verkligen Orris Noir, men fråga mig inte vad den luktar! Doftnoterna smälter samman i en harmoni som är krämig, fyllig, pudrig och sensuell utan att vara animalisk. Det är en "violett" doft, en doft man tänker sig att en förmögen och sofistikerad dam bär till kvällsbruk. Den kyliga irisnoten utgör ett pikant inslag i en annars varm komposition utan att ta över, för jag gillar ju som bekant inte utpräglade irisdofter. Effekten påminner om anisnoten i L'Heure Bleue - över huvud taget har doften känsla av Guerlinade.

Tolu: Tolu är ett underligt djur. Den inleds med att en skarp, parfymerad tvålnot och en gyllenvarm, sirapsklibbig resinnot (tolubalsam?) kämpar om herraväldet, påhejade av en i sig intressant men fullkomligt missanpassad enrisnot. Eller "kämpar" är egentligen fel ord, jag säger det för att jag inte tycker att noterna går ihop, men de två huvudkombattanterna förenas snarare fullkomligt, en förening som resulterar i en föga tilltalande hybrid. Ju längre doften utvecklas på huden (och här snackar vi långt efter att det kortlivade enriset har blivit ihjältrampat) desto mer slipas den ned tills vad som återstår liknar en generisk, sötunken, vaniljbaserad floriental av klassiskt snitt - något från Lancome kanske? En av de där dofterna som framkallar reaktionen "tantig!" bland fruity/floral-brudarna - "tant" som i chypretantens medelålders dotter? Omd et är så här tolubalsam luktar gillar jag inte tolubalsam.

Bortskänkes: Mina lätt begagnade prover av Ormonde Man, Ormonde Woman och Tolu. Först till kvarn med att kommentera och säga att du vill ha dem...

Mazzolari

Lei: Lei är en trevlig kakaodoft, inte för sötsliskig utan varm och fyllig av patchouli och andra resins (översättning, någon?). Jag undrar om den har något gemensamt med den mytomspunna patchouli- och kakaodoften Borneo 1834, som jag ännu inte har lyckats lukta på? Jag har sett vitt åtskilda reaktioner på den doften, men för mig känns kombinationen kakao och patchouli given och harmonisk: bägge noterna är pudrigt varma, bittersöta, "mörkbruna"... (Den litet mer oväntade variationen choklad och jord fungerar också bra i Parfumerie Generales L'oiseau de nuit, men jag ska erkänna att det bara är något jag får ut av doften som inte reflekteras i noterna...) Leis övriga noter är laudanum, vanilj och trä, men jag kunde svära på att det finns litet uppfriskande citrus i toppnoten också. Eller om det är aldehyder - doften har en viss näskittlande tvålskärpa som ger vintagekänsla och påminner om den klassiska ambradoften Tabu. Doften är mörk och "tät" och både dessa egenskaper och kombinationen mellan gourmetnoter och resins påminner mig om Black Phoenix Alchemy Labs parfymoljor.

Lui: Mazzolari gör dofter i klassisk snarare än modern tappning och det tycker jag att de förtjänar en eloge för. Lui är en läderdoft i den klassiska stilen - liksom "stum", dov, tät, animaliskt varm och torr på ett pudrigt sätt snarare än sträv eller rökig som de flesta moderna läderdofter. Den har inte Knize Tens strama, nästan metalliska skärpa utan påminner mer om en komposition som Tabac Blond, Pradas liknande Cuir Ambré eller kanske Miller Harris likaledes gentlemannamässiga Cuir d'Oranger. Läder står inte listat bland noterna men lenhet från sandelträ, värme från cederträ, mustighet från patchouli, bitterhet från vetiver och animaliskhet från ambergris ger tillsammans intryck av en läderdoft där man inte kan urskilja enskilda doftnoter. Ambergris ger också en litet pudrigt tvålskarp ton som känns väldigt vintage - tänk Creeds Ambre Cannelle.

Mazzolari: Mazzolari är verkligen en udda doft, och särskilt udda för att vara ett märkes signaturdoft. Den är grön, och här snackar vi inte sådär friskt och fluffigt grön utan djupgrön! Inledningen är en moss- och galbanumchock värdig en grön chypre som Cabochard, men det som skiljer Mazzolari från en klassisk brutalchypre är framför allt inslaget av gran, en not jag känner igen från parfymoljor som Black Phoenix Alchemy Labs snarare än "riktiga" parfymer. Som doftnot inleds gran med en sötsval ton i stil med mintpastiller (granpastiller? finns det inte något sådant?) jag har litet svårt för, men den värms snart upp på huden. Noterna säger dock varken gran eller galbanum, de säger "sandelträ, vetiver, kryddor och subtila citrusiga och gröna noter". Det är helt bakvänt, det gröna ska komma först och så möjligen en aning sandelträ på slutet som avrundning: Jag tycker nästan jag anar en jordig ton av patchouli också. Doftar den skog? Mja, snarare "skog". Jag kan tänka mig att vissa skulle associera till Wunderbaums. Själv är jag dock mycket förtjust i doftens kompromisslösa våghalsighet - det här är den svartskäggige karlen i Bandits och Cabochards rövarband.

Patchouli: Mazzolaris patchoulidoft är inte sådär jordig och mustig som exempelvis Parfumerie Generales L'Ombre Fauve. Den är snarare ett mellanting mellan Montales torra, kryddiga Patchouli Leaves och L'Artisan Parfumeurs milda gourmetartade Patchouli Patch. Noterna medger en "aning ambra", och doften utvecklar en lätt vaniljsötma som för den närmare ambradofternas domän - de fluffigt pudriga ambradofterna, snarare än de tungt sirapsklibbiga, torrt heta eller myskigt sexiga. Därmed inte sagt att det är någon kattunge till doft direkt - fans av mer mainstream "comfort scents" skulle säkert finna patchoulinoten alldeles för skarp och påträngande. Jag som är litet patchouliblasé finner snarare den här patchoulidoften mjuk, krämig och en smula endimensionell, men inte alls oäven.

Vetiver: Mazzolaris Vetiver är ingen utpräglad vetiverdoft. Faktum är att jag bara känner en svag skymt av vetiver när doften är alldeles nyapplicerad. Snarare påminner den mig om en grönblommig chypre av den pudriga, tvåliga sorten. Faktum är att den nästan genast blir så tvålskarp på min hud att jag i stort sett inte kan utskilja några noter alls. Notlistan är inte till stor hjälp, den säger bara ospecifierad kryddor och blommor. En vild gissning från min sida är kryddnejlika och nejlika, två noter som i vanliga fall inte fungerar något vidare för mig men här är tillräckligt underkuvade av tvålnoten. Bisarrt nog tycker jag riktigt bra om doften. Lukten av tvål kan fungera uppfriskande ungefär som en grön cologne en varm dag, tänker jag mig. Och det är åtminstone en parfymerad tvål - grön och kryddig.

Bortskänkes: Mazzolariproverna vill jag behålla, i stället skänker jag bort en annan samling prover i klassisk stil: Maitre Parfumeur et Gantier Garrigue, Patricia de Nicolai New York, Caron Third Man och Agent Provocateur. Dessutom vill jag fortfarande bli av med min fulla flaska av Demeters Banana Flambée. Specificera vilketdera du vill ha i din kommentar (bäggedera går också bra)! Och snälla människor, det är lite svårt att skicka parfymprover till någon som tingar dem i en anonym kommentar och sedan aldrig återkommer med sin adress! Är du först med att visa intresse för proverna i en kommentar är de dina, och du kan genast maila mig din postadress, innan du glömmer bort det. Mmmkay?

Humiecki & Graef: Skarb

Pressmaterialet till Skarb går på löjeväckande om ett ackord byggt kring en mans dyrbara tårar. Eftersom mäns tårar såvitt jag vet inte skiljer sig kemiskt från någon annans infinner sig misstanken att det är en eufemism för en mans andra, ehm, dyrbara kroppsvätskor. Skarb luktar nämligen som Secretions Magnifiques med en stor slev extra salt, myrten och rökelse. Den skulle kunna vara en tilltalande, originellt saltig, komposition av gröna och träiga noter om det inte vore för det där fadda, metalliska, vattniga ackordet som får det att vända sig i magen på mig. Alla de andra noterna som skyler över det gör visserligen att den inte är hälften så fasaväckande som Secretions Magnifiques, bara lätt obehagligt. Om man inte reagerar så starkt instinktivt emot det som jag kan man nog uppskatta den här doften, särskilt om man är ett fan av saltstänkta dofter som Eau des Merveilles, Sel de Vetiver och Fleurs de Sel.

Bortskänkes: Nyfiken? Jag skänker bort mitt prov till den som törs testa, på villkor att du skriver en rad om vad du tyckte sedan! Dessutom min fulla flaska av Demeters Banana Flambee - Elin, kommentera igen om du fortfarande vill ha den och ge mig din postaddress!