Mazzolari

Lei: Lei är en trevlig kakaodoft, inte för sötsliskig utan varm och fyllig av patchouli och andra resins (översättning, någon?). Jag undrar om den har något gemensamt med den mytomspunna patchouli- och kakaodoften Borneo 1834, som jag ännu inte har lyckats lukta på? Jag har sett vitt åtskilda reaktioner på den doften, men för mig känns kombinationen kakao och patchouli given och harmonisk: bägge noterna är pudrigt varma, bittersöta, "mörkbruna"... (Den litet mer oväntade variationen choklad och jord fungerar också bra i Parfumerie Generales L'oiseau de nuit, men jag ska erkänna att det bara är något jag får ut av doften som inte reflekteras i noterna...) Leis övriga noter är laudanum, vanilj och trä, men jag kunde svära på att det finns litet uppfriskande citrus i toppnoten också. Eller om det är aldehyder - doften har en viss näskittlande tvålskärpa som ger vintagekänsla och påminner om den klassiska ambradoften Tabu. Doften är mörk och "tät" och både dessa egenskaper och kombinationen mellan gourmetnoter och resins påminner mig om Black Phoenix Alchemy Labs parfymoljor.

Lui: Mazzolari gör dofter i klassisk snarare än modern tappning och det tycker jag att de förtjänar en eloge för. Lui är en läderdoft i den klassiska stilen - liksom "stum", dov, tät, animaliskt varm och torr på ett pudrigt sätt snarare än sträv eller rökig som de flesta moderna läderdofter. Den har inte Knize Tens strama, nästan metalliska skärpa utan påminner mer om en komposition som Tabac Blond, Pradas liknande Cuir Ambré eller kanske Miller Harris likaledes gentlemannamässiga Cuir d'Oranger. Läder står inte listat bland noterna men lenhet från sandelträ, värme från cederträ, mustighet från patchouli, bitterhet från vetiver och animaliskhet från ambergris ger tillsammans intryck av en läderdoft där man inte kan urskilja enskilda doftnoter. Ambergris ger också en litet pudrigt tvålskarp ton som känns väldigt vintage - tänk Creeds Ambre Cannelle.

Mazzolari: Mazzolari är verkligen en udda doft, och särskilt udda för att vara ett märkes signaturdoft. Den är grön, och här snackar vi inte sådär friskt och fluffigt grön utan djupgrön! Inledningen är en moss- och galbanumchock värdig en grön chypre som Cabochard, men det som skiljer Mazzolari från en klassisk brutalchypre är framför allt inslaget av gran, en not jag känner igen från parfymoljor som Black Phoenix Alchemy Labs snarare än "riktiga" parfymer. Som doftnot inleds gran med en sötsval ton i stil med mintpastiller (granpastiller? finns det inte något sådant?) jag har litet svårt för, men den värms snart upp på huden. Noterna säger dock varken gran eller galbanum, de säger "sandelträ, vetiver, kryddor och subtila citrusiga och gröna noter". Det är helt bakvänt, det gröna ska komma först och så möjligen en aning sandelträ på slutet som avrundning: Jag tycker nästan jag anar en jordig ton av patchouli också. Doftar den skog? Mja, snarare "skog". Jag kan tänka mig att vissa skulle associera till Wunderbaums. Själv är jag dock mycket förtjust i doftens kompromisslösa våghalsighet - det här är den svartskäggige karlen i Bandits och Cabochards rövarband.

Patchouli: Mazzolaris patchoulidoft är inte sådär jordig och mustig som exempelvis Parfumerie Generales L'Ombre Fauve. Den är snarare ett mellanting mellan Montales torra, kryddiga Patchouli Leaves och L'Artisan Parfumeurs milda gourmetartade Patchouli Patch. Noterna medger en "aning ambra", och doften utvecklar en lätt vaniljsötma som för den närmare ambradofternas domän - de fluffigt pudriga ambradofterna, snarare än de tungt sirapsklibbiga, torrt heta eller myskigt sexiga. Därmed inte sagt att det är någon kattunge till doft direkt - fans av mer mainstream "comfort scents" skulle säkert finna patchoulinoten alldeles för skarp och påträngande. Jag som är litet patchouliblasé finner snarare den här patchoulidoften mjuk, krämig och en smula endimensionell, men inte alls oäven.

Vetiver: Mazzolaris Vetiver är ingen utpräglad vetiverdoft. Faktum är att jag bara känner en svag skymt av vetiver när doften är alldeles nyapplicerad. Snarare påminner den mig om en grönblommig chypre av den pudriga, tvåliga sorten. Faktum är att den nästan genast blir så tvålskarp på min hud att jag i stort sett inte kan utskilja några noter alls. Notlistan är inte till stor hjälp, den säger bara ospecifierad kryddor och blommor. En vild gissning från min sida är kryddnejlika och nejlika, två noter som i vanliga fall inte fungerar något vidare för mig men här är tillräckligt underkuvade av tvålnoten. Bisarrt nog tycker jag riktigt bra om doften. Lukten av tvål kan fungera uppfriskande ungefär som en grön cologne en varm dag, tänker jag mig. Och det är åtminstone en parfymerad tvål - grön och kryddig.

Bortskänkes: Mazzolariproverna vill jag behålla, i stället skänker jag bort en annan samling prover i klassisk stil: Maitre Parfumeur et Gantier Garrigue, Patricia de Nicolai New York, Caron Third Man och Agent Provocateur. Dessutom vill jag fortfarande bli av med min fulla flaska av Demeters Banana Flambée. Specificera vilketdera du vill ha i din kommentar (bäggedera går också bra)! Och snälla människor, det är lite svårt att skicka parfymprover till någon som tingar dem i en anonym kommentar och sedan aldrig återkommer med sin adress! Är du först med att visa intresse för proverna i en kommentar är de dina, och du kan genast maila mig din postadress, innan du glömmer bort det. Mmmkay?