Tauer Perfumes

Incense extrême: Incense extrême beskrivs som en minimalistisk, kubistisk rökelsedoft med en extremt hög koncentration av ett visst frankincense-extrakt. Det här är ingen unken kyrkrökelse som Messe de Minuit, men inte heller så utpräglat färskt träig som Incense rosé. Den drar mer åt det stramt dammtorra och askgrå, men med en aromatisk, nästan örtig, kryddighet som piggar upp. Any Tauer beskriver den som en röd doft, men jag ser den på sin höjd som murrigt brunröd. För att framstå som klarröd hade den behövt vara helt igenom het, men den kryddiga, rökiga hettan i doften uppvägs av en viss metallisk kyla som jag tyvärr uppfattar som litet "parfymerad" eller schampoaktig, en sådan där sval doft man kan känna på tungan. Om jag skulle sammanfatta doften i ett ord skulle det vara sträv: den känns litet som sandpapper, asfalt eller en skrovlig betongvägg. Det är inte nödvändigtvis ett negativt omdöme, men överlag känns doften litet väl oinsmickrande avskalad för min smak. Dessutom har den som så många andra rökelsedofter noll "sillage", och/eller innehåller något som jag lätt blir tillfälligt luktblind för.

Incense rosé: Incense rosé är en alldeles underbar doft som jag blir glad av att känna. Rökelsenoten är härligt träig och frisk och den diskreta rosennoten känns helt naturlig och liksom stram och saftig på en och samma gång, väldigt olik de flesta andra rosennoter i parfym och inte minst den allt annat än naturliga eller friska rosen i Le Maroc. Doften är stark utan att bli tung - den transparenta, solgassiga, rykande heta känslan av den påminner om L'air du desert marocian, med skillnaden att Incense rosé är mindre kryddigt ökentorr och i stället har en ljuvligt skogslik, kådig sötma. Den pinfärskt träiga rökelsen förstärks av cederträ och effekten är som att passera att vildrosbuskage i en tallskog en solig sommardag och få en deja vu till en katolsk kyrka. Kanske för trädoftsälskare snarare än rökelseälskare, men då tycker jag i och för sig att Avignon och Jaisalmer doftar trä och skog också. Definitivt värd ett test oavsett om du i normala fall gillar rosendofter eller inte!

Le Maroc pour elle: Efter att ha testat (och älskat) L'air du desert marocain och Lonestar memories trodde jag mig ha prickat in Andy Tauers parfymmakarstil som torr och transparent. Sedan luktade jag på Le Maroc och Reverie au jardin och upptäckte en helt ny sida: två ogenomskinligt täta, "stumma", sötunkna dofter som påminner lite om naturliga parfymoljor i stilen (jag och naturliga parfymoljor kommer inte överens...). Jag hade trott att Le Maroc skulle påminna om L'air du desert marocain, bara med ett omvänt förhållande mellan ros och övriga ingredienser, men de är som dag och natt, och inte i samma land heller! Den "torra" ros jag älskar i Incense rosé är här helt frånvarande. Den torkade eller tvåliga ros jag brukar gnälla om är också helt frånvarande. Faktum är att jag inte kan urskilja ros över huvud taget. I stället luktar Le Maroc exakt som den sötunkna, inpyrda rökelselukten i en hippieaffär (ja jag vet att jag missbrukar "hippieaffär" som invektiv, men det är verkligen inte en doftassociation jag vill att min parfym ska förmedla!), den som är raka motsatsen till den friska, strama, träiga, kryddiga rökelsenoten i finare parfym. Le Maroc doftar inte blommor, men jag kan sträcka mig till rökelse med blomdoft. Med näsan tryckt mot huden kan jag urskilja en friskare och mer naturlig blomnot - inte ros utan snarare en söt, varm, fyllig, krämig jasmin - men det är som om denna är gömd under det där hippieaffärsackordet som är det enda jag kan urskilja en bit ifrån huden. Det är en stark doft - ett litet sprej från provet och jag kan känna den i luften hela dagen - och den förändras inte nämnvärt. Möjligen försvinner den där aningen av naturlig blommighet helt och ersätts av en aldehydiskt pudrig ton.

Reverie au jardin: Andy Tauer i all ära, men jag tål verkligen inte Reverie au jardin, det är en av de otäckaste parfymer jag har stött på. Bara att lukta från provet får mig att rysa och göra äcklade grimaser, och då har jag ändå utstått hudtest. Jag förväntade mig inte direkt att älska doften, men jag trodde att jag skulle ogilla den för att den var för örtigt, strävt grön för min smak och hade för mycket lavendel, som inte är någon favoritnot direkt. Kanske har den för mycket lavendel, men i så fall en för mig tidigare okänd och alldeles extra ryslig inkarnation av lavendel, helt utan aromatisk fräschör. (En mer "normal", aromatisk lavendelnot kan också urskiljas som det enda som sticker ut ur den täta kompositionen.) Det som låter som en grön doft på en maskulint träig bas av noterna att döma (galbanum, gran, rökelse, vetiver...) visar sig vara en sötunken, godissliskig sörja till parfym. Den påminner mig om Michael Storers (akta er för hans dyra parfymer som luktar billigt!) vidrigt plastiga Il Giardino, men den senare har åtminstone ursäkten att vara fruktig. Var den sunkiga sötman i Reverie au jardin kommer ifrån är svårt att säga - ambrette? tonka? ros? Wunderbaum-gran? Mitt lavendelhat når nya höjder, om det nu är lavendeln man ska skylla på...

Bortskänkes: Mina prover av Le Maroc pour elle och Reverie au jardin, generösa sprejprover direkt från Tauer Perfumes och knappt använda.