Eau d'Italie: Sienne l'hiver

Jag brukar i vanliga fall inte ha någon koll på vilken parfymör som har gjort vilken parfym, men Bertrand Duchaufour har en så karakteristisk stil och har gjort så många dofter jag gillar att jag till slut har snappat upp hans namn. Enligt den utmärkta förteckningen över olika "näsor" och deras verk på Now Smell This har han bland annat gjort alla Eau d'Italie-dofterna, Comme des Garcons Sherbet-serie och Calamus, Mint, Harissa, Sequoia, Avignon och Kyoto, samt L'Artisan Parfumeurs Dzongkha, Mechant Loup, Piment Brulant, Poivre Piquant och Timbuktu. Ska man sammanfatta det på något sätt så är det nog att han oftast gör torra, strama, luftiga, skarpa dofter som kan vara antingen kyliga eller heta men sällan varma, söta och fylliga. Rökelse, trä, gröna blad och peppriga kryddor verkar vara favoritingredienser.

Jag ska erkänna att jag inte älskar alla hans kreationer med samma glöd som jag älskar den underbart syrliga och krispiga Sherbet Rhubarb. De andra två ur Sherbet-serien, Cinnamon och Peppermint, och Calamus ur Leaves-serien tycker jag direkt illa om för deras svala, unkna, blaskiga, mintiga ton. Men det kan ha att göra med min avsky för mynta och för svala dofter överlag. De sötunkna men lätta chilidofterna Harissa och Piment Brulant är jag likgiltigt inställd till. Men han har gjort en del andra dofter där chilihettan har mer bett, och det är i den kategorin jag uppskattar hans originella begåvning mest. Han har ett sätt att trolla med olika noter som rökelse, trä, vetiver och peppar så att resultatet blir som en nyuppskuren chilifrukt. En sval hetta, om det kan föreställas? Inte en ångande gryta full av chilipulver utan en mer grön och färsk chilinot. Ibland blir bettet för skarpt för mig, på gränsen till myggmedel, som i Kyoto och antydningsvis i basen till Paestum Rose. Men när det är bra är det riktigt bra, som i den märkliga skapelsen Dzongkha, som jag uppfattar som chilipeppar, vetiver och rökelse, i den ordningen, och i Bois d'Ombrie, där den heta skärpan bäddas in i en varm och lätt gourmetartad herrklubbsdoft.

Och så kommer vi då till Sienne l'hiver. Allt jag ville säga med den långa inledningen är egentligen att också Sienne l'hiver har den där karakteristiska gröna, vetiveraktiga chiliskärpan. Medan Bois d'Ombrie representerar hösten representerar Sienne l'hiver vintern, och är därför en betydligt svalare doft. I och med att den där chilinoten egentligen inte är "het" så fungerar den för att illustrera frostnyp och iskyla också. Sienne l'hiver doftar frusen jord och frusna gröna blad, med bara en aning av den där akvatiska gurknoten som så ofta förstör svala dofter för mig.

Bortskänkes: Mina begagnade prover av Ayala Moriel Sabotage, Divine L'ame soeur och Fath de Fath. Först till kvarn med en kommentar som vanligt! Och glöm inte att följa upp med att maila mig din adress så att jag kan skicka proverna - jag saknar fortfarande adresser till flera personer som har tingat prover på sistone.

Parfumerie Generale: Un Crime Exotique

Un Crime Exotique är i princip ett julpotpourri med ett exotiskt namn. Jag har hört den beskrivas som en korsning mellan oriental och chypre, men allt jag hittar i doften är orientalen - det vill säga en extremt gourmetartad och söt budgetversion av oriental. Noterna antyder heller inget om chypre: osmanthus, pepparkaka, te, kanel, stjärnanis, vaniljsocker och sandelträ. Det jag känner är framför allt pepparkakan, förstärkt med extra vanilj och kanel. Egentligen inte färdiggräddade pepparkakor så mycket som den mer fettiga och sockriga doften av pepparkaksdeg. Eller, om man vill vara elak, en typisk "pepparkakslukt" av den typ man finner i billiga doftljus och eteriska oljor. Un Crime Exotique är allt annat än subtil och förfinad, som copywritingen på Luckyscent försöker låtsas. Snarare håller jag med en av recensenterna där om att den liknar ett juldoftljus med vax och allt. Den har den där vaxiga, övertunga, "stumma" tonen man kan finna i billiga parfymoljor. Lite av mitt prov uthällt på bröstet sveper in mig i ett moln som man kan finna antingen mysigt eller kräkframkallande, beroende på julstämning och godissug. Jag känner pepparkaksdeg, fruktkaka, marsipan, sprit, nötter - kort sagt lyckas doften utmärkt med att fånga känslan av att ha förätit sig på julgotter. Inte värt priset, om ni frågar mig. Inte om ni frågar ingenjörn heller, trots hennes faiblesse för kanelöverdosen Rousse.


Bortskänkes: Mitt halvfulla prov, som möjligen läcker med tanke på den misstänkt låga nivån efter bara ett test. Ett spår av parfym kvar i provröret är dock tillräckligt för att känna lukten, ifall någon är nyfiken!

We were in London

...är ett Pet Shop Boys-citat, men det får vara ett kungligt "vi" då, för sanningen är den att jag var i London alldeles själv och julhandlade innan jag tog flyget hem från Heathrow. Min absoluta favorit bland de stora lyxvaruhusen är Liberty, som ligger en smula undanskymt ett kvarter in bakom hörnet Regent Street/Oxford Street. Trots exklusiviteten och prisklassen är det inte snorkigt och avskräckande med onda dörrvakter, och det känns också mer smakfullt och mindre turistfälleaktigt än exempelvis Harrods. De har en trevlig chokladavdelning där jag shoppade loss, en avdelning för presentartiklar och kontorsmateriel med massor av vackra (men ack så dyra) anteckningsböcker och en liten men välsorterad parfymavdelning som jag gillar mycket bättre än de stora salarna där varje märke har en egen disk med tillhörande aggressiv säljare. Förutom "det vanliga", de exklusiva märken som finns på alla lyxvaruhusen (Serge Lutens, Annick Goutal, L'Artisan Parfumeur, Creed, Miller Harris...) har de även bland annat Comme des Garcons, Etro och Mona di Orio. Dessutom hade de sist jag var där skaffat sig en Le Labo-disk, så nu är det märket relativt lättillgängligt för mig! Den vänliga kvinnan bakom disken var mycket tillmötesgående när jag bad om pappersprover att ta med hem och lade dem noggrant i varsitt förseglat kuvert för att inte dofterna skulle blandas. Jag testade Vetiver, Rose, Iris och Jasmine och gillade allihopa, även om jasminen efter hand utvecklade en alltför starkt ton av apelsinblom.

Näst efter Liberty är Selfridges på Oxford Street min favorit. De har en stor, välsorterad parfymavdelning där man kan strosa runt och lukta på bland annat Bond no 9, Pradas coiffret och Bella Bellissima. Harvey Nichols hade till min stora förvåning Etat Libre d'Orange, som jag inte trodde såldes utanför butiken i Paris, samt även bl.a. Maitre Parfumeur et Gantier och The Different Company. De har dock ett stort överskott säljare och mycket gömt bakom disk. På Harrods hade de gjort om inför julen så att jag inte ens hittade parfymavdelningen jag var på sist (som dock ändå inte var något vidare, det fanns t.ex. inga provpapper, bara säljare som frågade om man ville få parfymen sprutad på sig) men däremot hittade jag en del intressanta doftljus: Diptyque och Tocca bland annat.

Och så var jag en sväng på Urban Outfitters på Kensington High Street, de har doftljus i söta färgglada plåtburkar. De flesta luktade direkt illa, typ allrengöring, men rabarberfreak som jag är köpte jag Spicy Rhubarb, jag minns även Fresh Grenadine som helt okej, och jag var oväntat förtjust i den varma och kryddiga, i stället för kalla och vaxiga, White Flowers.

Parfymshoppingen på Heathrow terminal 3 är däremot inget vidare. Jag köpte visserligen typ en hink av Guerlains trevligt rotiga, rökiga men ändå citrusfriska Vetiver till ett bra pris, men säljaren som bevakade Guerlaindisken hade aldrig hört talas om Habit Rouge. Jag hade bråttom till gaten och hann inte kika på de rena märkesbutiker som fanns där också, men Guerlain fanns inte representerade bland dem, så det kan inte förklara det dåliga utbudet på den allmänna parfymavdelningen. Överlag var parfymutbudet sämre än på de andra flygplatser jag besökt på sistone (Kastrup, Arlanda, Manchester).

Bortskänkes: Idag är det ett oöppnat litet prov av Armani Privé Eau de Jade som ligger i potten. Först till kvarn med att kommentera får den, men tyvärr har jag inte möjlighet att skicka den förrän jag kommer tillbaka till England efter nyår.

TIES i Aftonbladet 12/12

Två nya parfymartiklar i Aftonbladet, "Nu doftar parfymen lack, gata och godis" och "Glödlampa, asfalt eller ormbunke - vilken doft passar dig" (som titeln till trots inte är ett test utan en artikel om olika doftgrupper med tips på dofter) är till stora delar baserade på citat av yours truly. Jag slog ett slag för hederliga gamla chypres och urbana, syntetiska unisexdofter. Fantastiskt att något så otrendigt kunde publiceras - jag har noll koll på det senaste på hyllorna på Åhléns och Kicks. Dessutom finns en länk till min blogg, vi får väl se hur det påverkar tillströmningen...

För att fira tilldragelsen skänker jag bort en samling begagnade originalsprejprover med mer eller mindre (oftast mer) kvar i: Serge Lutens Arabie, Alexander McQueen Kingdom, Diesel Fule for Life pour femme och Christina Aguilera. Först till kvarn med en kommentar här i bloggen, som vanligt!

Aroma M: Geisha Noire

Wow, Geisha Noire är verkligen noir! Jag har testat edp-versionen, inte oljan, men doften har en densitet som en parfymolja, så "tät" att den nästan ger en dammig smak på tungan att andas in. Och jag menar det som en komplimang! De listade doftnoterna är ambra, sandelträ och tonka, vilket kunde varit en helt annan doft, en söt, varm, nästan gourmetartad oriental i rödgula nyanser. Men Geisha Noire ger ett svart, eller åtminstone mörkt, intryck - kanske en dov, matt, mörkbrun färg som trä, jord eller sammet. Den mörka, dova, dammiga, källarunkna kvaliteten delar den med S-Perfumes Lust, som är en "doftinstallation" snarare än en parfym avsedd att bäras. Paralleller kan även dras till Parfumerie Generales L'Ombre Fauve. Geisha Noire har dock inte dessas urskiljbara patchoulinot, den har bara lånat en del av patchoulins dammiga och jordiga kvaliteter. Om den alls kan kallas en ambradoft så är det en torr, rökig ambra utan något av den där slibbiga, sirapsaktiga känslan ambradofter ofta har. Jag blev verkligen förvånad över att en doft som verkar så pass kommersiellt gångbar som Geisha Noire är så pass extrem och originell! Förutom de ovan nämnda dofterna påminner den mig allra mest om gummiartade läderdofter som Carons mästerverk Tabac Blond, Pradas Tabac Blond-kopia Cuir Ambré, Parfum d'Empires Cuir Ottoman, och klassikerna Knize Ten och Kolnisch Juchten. Faktum är att jag personligen skulle klassa den som en läderdoft, snarare än t.ex. oriental, om jag måste välja en kategori.

Bortskänkes: Mitt prov av Geisha Noire vill jag tyvärr inte skiljas från, men däremot har en beställning parfymprover som kom bort med posten och dök upp ett halvår senare gjort att jag har dubletter av en del prover ur Tom Ford Private Collection. Skriv en kommentar om du är intresserad av små (1/2ml), oöppnade "decants" av Amber Absolute, Japan Noir, Neroli Portofino, Oud Wood, Purple Patchouli, Tobacco Vanille och Velvet Gardenia. Först till kvarn!