Antaeus var son till Gaia, moder jord, och havets gud Poseidon. Han var oövervinnlig så länge han var i kontakt med sitt element jorden, och brukade roa sig med att utmana intet ont anande förbipasserande till brottning, döda dem och samla deras skallar som byggmaterial till ett tempel till Poseidon. Detta nöje fick en ände när Herakles avslöjade hans hemlighet och helt sonika höll upp honom i luften tills han dog. (God bless Wikipedia.) Bilden är William Blakes illustration till Dantes "Den gudomliga komedin", där Antaeus vaktar en av helveteskretsarna. Med sina blåa toner framhäver den havets element, medan doften snarare är rödbrun i tonen och framhäver Antaeus livsviktiga markkontakt.
Antaeus är en väldigt klassiskt maskulin doft med sina torra, sträva, skarpa örtiga/kryddiga/träiga toner, med salvia och lavendel i toppen. Man skulle kunna kategorisera den som en Yatagan light - light för att den helt enkelt är något lättare och transparentare, och för att den sprider en subtil men berusande sötma av ambra, ros och honung i luften. På fel man (och kanske framför allt en man med en faiblesse för att överapplicera parfym) kan den troligen bli en enerverande aggressiv machodoft, men med min hudkemi som snarare framhäver sötma är den ytterst trevlig. Definitivt inte mesig dock - den kryddiga trätonen (som påminner om barrträ, medan noterna säger sandelträ och patchouli) är fortfarande pikant skarp och torr och osöt. Liksom Yatagan påminner den mig om att stå i en tallskog och andas in djupt, ett intryck jag även får av den mer kådigt söta och generiskt fräscha, och mindre örtigt skarpa Rocabar från Hermès. Eftersom Antaeus lanserades 1981, vilket gör den till årsbarn med mig, måste vi ju vara menade för varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar