Serge Lutens: Tubereuse Criminelle

Alltså jag vet inte med den där bensinen eller vad det är folk brukar påstå att Tubereuse Criminelle luktar, jag tycker mest bara att den luktar tuggummi. Urk. Eller okej, kanske litet lösningsmedel också, som att sniffa en silverpenna. Och det går aldrig bort, den där tuberosen som ska dyka upp efteråt känner jag inte mycket av. Visst, det finns någon slags på samma gång blaskig och syntetiskt sötsliskig blomnot vid sidan av silverpennan och tuggummit, men det sker ingen utveckling att tala om. Jag erkänner mig besegrad: jag trodde mig gilla knäppa dofter men Tubereuse Criminelle är bara vidrig. Den känns infantil i all sin konstighet, inte vågad eller djärv på ett moget sätt, även om jag känner att det är dubbelmoral av mig att plötsligt lägga in en negativ värdering i infantila nöjen... Men såhär då: Tubereuse Criminelle är en väldigt blonderad och väldigt gapig tonårsbrud med string som sticker upp ovanför byxorna som tuggar tuggummi med öppen mun och sprejar tags. Kriminell som i klotter, inte som i film noir. Sedan är det upp till er om ni tycker att det låter som ett fantastiskt stilideal...

Bortskänkes: Lätt begagnade men från början endast halvfulla prover av Tubereuse Criminelle, Iris Silver Mist och Encens et Lavande. Först till kvarn med att kommentera!

Thierry Mugler: Alien

Tack vare en generös läsare av bloggen (förlåt, tack Annelie ska det ju vara!) fick jag ett prov av Thierry Muglers Alien. Jag har ofta sett doften utan att ha övervägt att testa den, förrän jag såg någon rekommendera den som en bra och udda jasmindoft och blev litet nyfiken. På papper verkade den också övervägande blommig, men det som slår mig när jag testar den på huden är hur mycket den har gemensamt med A Men. Om jag skulle gissa skulle jag tro att A Men var herrversionen av Alien, inte Angel. De delar samma torrt aromatiska (inte mustiga eller jordiga!) patchouliackord, men i stället för lavendel och kaffe dekoreras Alien av något i stil med mandarin och jasmin. (B Men är också uppbyggd på en snarlik bas men med fruktigare och vattnigare toppnoter - tyvärr inte den utlovade rabarbern.) Det är svårt att hitta några utförliga notlistor så jag vet inte exakt vad det ska föreställa.

Både blom- och citrusnoten är hur som helst utpräglat syntetiska, sådär onaturligt svala, starka, rena och klara som är så vanligt bland massmarknadsparfym (tänk Burberry till exempel). Jag har ofta svårt för den typen av dofter men inte i Alien. Det passar ju tvärtom utmärkt att en doft med det namnet är litet stålkall, kemiskt ren och hermetiskt tillsluten från kontamination av organiska doftmolekyler. De noter jag hittade säger något om ett solackord, och ja, det är något lysande över Alien, men snarare vitt månljus över karga månkratrar (den jordande patchoulibasen). Cashmere nämns också, och även om jag inte uppfattar doften som varm eller gosig så har den något av en cashmerens behagliga lenhet. En svalt elegant vit cashmerekofta.

Så värst underlig eller originell finner jag inte doften, trots talet om månkratrar - tror den ska ha ett rykte i den stilen, som svårburen? Den känns snarare bekant, som om jag har känt den på många människor, men kanske är det bara likheten med andra dofter. Hur som helst finner jag den väldigt tilltalande - på något sätt samtidigt lugnande och skärpande, chic utan att kännas för "uppklädd", en doft man kan bära när som helst utan anstränging men ändå långt ifrån typiska "comfort scents"...

Flankern Alien Eau Luminiscente i lika gräslig orange flaska som det violetta originalet är gräsligt är också helt okej. Förutsägbart nog är den "fräschare" med mer betoning på citrus (mandarin) och mindre på blommor och basnoter.

Bortskänkes: prover av Ivoire de Balmain och Fendi.

Miller Harris: Fleurs de Sel

Den underbare britten Lee, som tyvärr inte längre skriver för Perfume Posse, beskrev Fleurs de Sel som "Miss C. Sage goes to visit holistic uncle Sam Salt at the seaside for some shoulder salve." Det är en träffande beskrivning, eftersom Fleurs de Sel är olik det mesta andra i parfymväg. Han tyckte att den påminde for mycket om ett spa och jag var beredd att hålla med, särskilt med tanke på att jag har dåliga erfarenheter av salvia som parfymnot. Å andra sidan älskar jag timjan och rosmarin och Fleurs de Sel är inte sådar tätt, dovt, bittert örtig som dofter i genren aromaterapi/hälsokostaffär brukar vara. Den tar det "hälsosamma och naturliga" temat men gör det elegant lätt och transparent på nischparfymvis. Doften är aromatiskt örtig på ett stramt, inte strävt, torrt, inte unket, sätt. Och saltet är bara salt, utan läbbiga alger eller syntetisk havsbris, och därmed härligt uppfriskande. Det märks att Fleurs de Sel är inspirerad av saltgruvor snarare än av havssalt.

När jag först testade Fleurs de Sel tyckte jag att den var mer intressant än tilltalande och att Sel de Vetiver nog var den enda saltstänkta doft jag behövde. Men i sommar har jag känt ett sug efter salta dofter och de två är så olika att jag skulle vilja ha flaskor av båda: Sel de Vetiver våt och grön, Fleurs de Sel torr och brun. Det är definitivt en brun doft, örtig men inte grön. Jag föreställer mig den som kryddväxter sönderbrända av solen på sprucken sandjord täckt med ett lager salt. Den påminner mig också om de örtagårdar omgivna av tjärade plank som är så vanliga i York - inte nytjärade plank utan gamla grånade som avger en subtilt saltig doft i solgass (eller så är det bara associationen mellan tjära, båtar och hav). Namnets blommor (iris, narciss, ros) urskiljer jag inte annat än som en smakfullt återhållen sötma, däremot känner jag en skymt av basnoterna trä och vetiver.

Fleurs de Sel tillhör kollektionen Nouvelle Edition som endast säljs i Miller Harris egna butiker och på hemsidan, men det är en sanning med modifikation. Harrods har nämligen fått tillåtelse att ta in en parfym ur denna kollektion utöver de vanliga, och sist jag var där var denna enda Fleurs de Sel.

Som ett tips till de som inte är beredda att punga upp för Fleurs de Sel: YSL Rive Gauche pour homme är en okej ersättning. Den inleds aggressivt metalliskt, men den metalliska kylan mjuknar efterhand till en saltighet som i kombination med örter paminner om Fleurs de Sel. Örterna i Rive Gauche känns dock inte lika "äkta" och distinkta utan mer som en klassisk örtig/träig herrdoft - lite ettrig, lite unken - och överlag är doften mindre "naturlig" och mer "parfymig". Den har också något av den där svala, vattniga tonen som är så typisk i herrparfymer, vilket får saltet i den att kännas mer som havsbris. Personligen föredrar jag den varmare, torrare och mer karakteristiska Fleurs de Sel tillräckligt mycket för att köpa den dyrare doften om jag köper någon. Ska det vara så ska det vara. Men Rive Gauche är tillräckligt lik för att heta "Fleurs de Sel pour homme" i stället. (Damversionen av Rive Gauche är en helt annan femma, en otäck röra av värsta sortens skarp "gammal parfym", rotselleri, fänkal och trolldeg...)

Bortskänkes: En stor samling prover ur Dawn Spencer Hurwitz dyrare Parfums de Beaux Arts-kollektion: Arome d'Egypt, Cimabue, Eau de Vie, Giardini Segreti, Jitterbug, Piment et Chocolat, Sienna och Umber. De här proverna är rätt dyra så passa på - först till kvarn med att kommentera som vanligt!

Editions de Parfums Frederic Malle

Angéliques sous la pluie: Jag vet inte hur angelika (eller kvanne) luktar, så för mig är Angéliques sous la pluie främst en pust av enbär (en i mitt tycke förbisedd doftnot) som mjuknar till en varm, kryddig cedertränot. Möjligen kan jag urskilja en viss grön beska som kan vara blomnoten. Trots namnet - angelikor i regnet - frammanar doften inte någon känsla av regnvädersdag, då den snarare är varm och torr. Den är också undflyende och kortlivad - jag undrar just om jag är luktblind för något i den?

Bigarade Concentrée: Jag bad om ett prov av den uppfriskande skalbeska citruscologne Cologne Bigarade när jag var på Les Senteurs (och köpte Five O'Clock Au Gingembre, mmm!) men de hade för lite kvar i testern för att göra ett prov så jag fick i stället Bigarade Concentrée, som luktade mycket mörkare, bittrare och kryddigare och knappt alls citrusigt ur flaskan. På huden har den dock samma härliga chock av citrusskal - "bitter orange", men det skulle kunna vara citronskal också. Basen är kryddig på ett varmt, sött sätt snarare än på det strama, bittra sätt som är typiskt för herrcologner, och effekten påminner om en syrlig fruktkompott eller bärpaj kryddad med kanel och kryddnejlika. Några kryddnoter finns dock inte listade så den kryddiga värmen måste komma från hö och cederträ. Doften genomgår en ovanlig utveckling - den blir transparentare, mindre "tät", på ett sätt som gör att den framstår mindre som en gourmetdoft och mer som en grön doft. Nu kan man urskilja att sötman är en blommig sötma, fast jag skulle ha gissat på jasmin snarare än den angivna rosen. Sedan falnar sötman och kryddigheten helt och doften slutar i en viskning av grön citruscologne - det känns nästan som att den går baklänges eftersom det som logiskt borde vara basnoter försvinner först medan typiska toppnoter blir kvar!

Carnal Flower: Jag tycker i de flesta fall direkt illa om vita blomdofter, så det får nog ses som ett tecken på Carnal Flowers storhet att den luktar utpräglat som en Stor Vit Blomdoft utan att ha något av de vaxiga, akvatiska, ruttnande, tvåliga eller bara billigt fejktropiska inslag jag avskyr i de flesta dylika. Jag tror att det till största delen hänger på att doften inte är sval, som de allra flesta vita blomdofter, utan varm och gjord för att gifta sig med hudkemin, i stället för att antingen bli dålig och fadd i reaktion med kroppsvärmen eller bara sitta där som ett artificiellt kyligt och "fräscht" tillägg som skär sig med kroppslukten (som jag uppfattar att nästan alla massmarknadsparfymer gör). Att doften är varm, krämig och en aning pudrig snarare än kall och vattnig gör att jag inte uppfattar den där gröna kryddigheten i blomnoten som förruttnelsens pikanta skärpa. Det kan också vara så att min tolerans för just tuberos är högre än för exempelvis vita liljor, som jag hyser en brinnande avsky för. Jag övervägde trots allt att behålla mitt prov av Diptyques lättviktiga men för all del vackra tuberosdoft Do Son. Det föll på att den inte alls kändes som jag, och det gör inte Carnal Flower heller, men jag kan inte förneka doftens skönhet och storhet. Jag trodde inte att jag skulla känna för att lukta som ett fång gammaldags feminina vita blommor med mindre än att jag blev bjuden på bal på slottet, men faktum är att jag kommer på mig själv med att längta efter Carnal Flower mest hela tiden. Dess varma blomnot matchar oväntat bra till kylig vårgrönska, även om jag bara ska till affären och inte bär någon matchande balklänning. Uppmuntrad av framgången med Carnal Flower kände jag en viss plikt att utforska resten av tuberosdofternas hall of fame - Robert Piguet Fracas och Serge Lutens Tubereuse Criminelle - men de påminde mig bägge om allt jag avskyr med blomdofter.

Cologne Bigarade: Cologne Bigarade och Bigarade Concentrée luktar väldigt olika ur flaskan - colognen citrusigare och concentréen kryddigare - men på huden är de så gott som identiska. Cologne Bigarade har samma citrusnot av skal snarare än saft och samma varma, söta, kryddiga toner som påminner mig om vintriga nejlikeapelsiner snarare än somriga citruscologner. Cologne Bigarade är lättare men har samma "omvända" utveckling från kryddig toppnot till ett sista spår av friskare citrus. När jag testar dem sida vid sida på varsin handled känns den inledande citrusnoten i Cologne Bigarade saftigare och "gulare" än Bigarade Concentrées apelsinskal. Colognen är också transparentare medan concentréen har mer av nästan marsipanartad bittersötma.

En Passant: Den legendariska En Passant som jag har varit nyfiken på så länge men avstått ifrån på grund av skräck för gurk- och vattennoterna... För mig är det inget doftäventyr med nybakat bröd, utan helt enkelt en trogen vit syréndoft, och vackert så. Det är verkligen vita syréner - skira och lite "inbyggt" vattniga men ändå med ett visst "bett" som syréner har - inte den där tunga, kryddigt skarpa honungssötman i lila syréner. Eller möjligen halvutslagna lila syréner på avstånd en regnig morgon. Det doftar som syréner i regn, inte syréner i sol - jag kan mycket väl vara influerad av tidigare recensioner men jag ser regntunga blomklasar och nedfallna blommor på våt asfalt framför mig. På grund av den där naturtrogna lilla skärpan som syréner har kan En Passant möjligen bli enerverande eller till och med huvudvärksframkallande i längden trots sin transparens - precis som en bukett syréner inomhus kan bli det hur gott de än doftar. Fast det kan bero på att jag sitter med näsan klistrad mot handleden - det inträffar troligen inte om man bara känner en pust av doften stiga upp från huden då och då...

French Lover: Min klichébild av en fransk älskare är långt ifrån en sådan karlakarl som den här doften antyder. Ur svensk klyschhorisont kanske en spansk eller grekisk älskare med ordentligt med hår på bröstet skulle passa bättre, men French Lovers manlighet är inte tillräckligt slipprigt förförisk för det heller. I USA heter doften Bois d'Ombrie för att inte skrämma bort frankofober, och jag är inte så säker på att bilden av en snigelätande, pladdrande neurotiker med en baguett i armhålan går hem i Sverige heller. Därför presenterar jag härmed ett nytt namn speciellt anpassat för den svenska marknaden: NORRLÄNDSK ÄLSKARE. Sten-Åkes stora passion här i livet är trä. Han jobbar på sågverk och har en svarv i hobbyrummet. På lördagkvällarna drar han på sig finskjortan och går ut på danslokal, men törs inte dansa för att inte verka omanlig. Hans förförelsestrategi går ut på att placera en drink framför den utvalda under tystnad och vänta och se om han blir örfilad. Till fest har han en olycklig vana att hälla på sig för mycket av den billiga aftershave han fick i present på åttiotalet, men lyckligtvis är han typen som svettas bort alla parfymer på nolltid. När det aggressivt akvatiska rakvattnet dunstat bort kommer den varma, trygga doften av nysågat trä som alltid omger Sten-Åke till sin rätt. Om du faller för hans tystlåtna charm och lutar dig riktigt nära under tryckaren du har tjatat till dig kan du ana en skymt av granskog, brandrök och varghund...

Iris Poudre: När jag testade Iris Poudre på papper uppfattade jag den som en härligt krämig och pudrig irisdoft, en riktig "comfort scent", men på min hud är den dessvärre betydligt mindre inbjudande. Dels visar sig irisen från sin mest rotiga, jordiga, vattniga, svala sida, och dels har doften tyvärr en viss "plastig" känsla - skarp och frånstötande. Sammantaget ger det lite av den där känslan av att andas in schampo och känna parfymsmaken i munnen, fast baserad på en tveklöst högkvalitativ iris i stället för någon av de vanliga fruktnoterna. Den blir varmare och pudrigare efterhand, men inte på det där underbara krämiga sättet jag uppfattade på papper utan skarpt aldehydiskt. Jag har en naggande känsla av att den här doften skulle kunna vara fantastisk - på någon annan.

Lys Méditerranée: Jag gillar i normala fall inte liljedofter, som oftast framstår som kalla, vattniga, vaxiga och färdiga for komposten. DK Gold finner jag till exempel outhärdligt vidrig. Undantagen är Penhaligon's trevligt saffransvarma Lily & Spice och Lys Méditerranée. Frederic Malles liljedoft skiljer sig från andra liljedofter på samma satt som Carnal Flower skiljer sig från andra tuberosdofter: genom att vara varm, fyllig och mjuk i stället för sval, transparent och vass. Blomnoten är klart identifierbar som lilja, men nektargyllene och pollenpudrig i stället för med den där frånstötande på samma gång plastiga och förruttnande dödsbleka känslan. Den ska ocksa ha inslag av saltstänk, men de är tydligare på pappret än på huden. Den lilla saltighet jag kan urskilja (säkert bara for att jag vet att den ska finnas där) är len som saltigheten i Inekes After my own heart och har inte mycket med vare sig hav eller mer traditionella havsbrisdofter att göra. Den ger dock en viss fräschör till den melonartade unkenhet som finns naturligt i lilja, och jag kan tänka mig att Lys Méditerranée skulle harmoniera lika fint med doften från havet som Carnal Flower gör med regndrypande grönska. Se där, ännu en blomnot Frederic Malle lyckas få mig att uppskatta mot alla odds!

Outrageous! Jo, alla de som säger att det är "outrageous" att Frederic Malle släpper något sådant här har rätt... Kanske är det avsiktligt, namnet som en provokativ blinkning till konnäsörerna? Outrageous! inleds med duschgel med anis, sådär typiskt "fräscht"-men-inte-egentligen. Redan här anas en viss sliskighet som sedan blommar ut i en formlig orgie av pudrig, mjölkig apelsinblom som påminner starkt om Fleur de Male - och inte på ett bra sätt... Basnoten är det bästa med doften - en varm, fyllig tränot jag finner enormt tilltalande, men knappast värd att genomlida topp- och hjärtnoterna för.

Un Fleur de Cassie: Un Fleur de Cassie ska påminna om trettiotalets vågade damparfymer, och jo, nog är det något klassiskt över denna doft, nästan lite "Caron light". En lätt "unken" blomdoft (jasmin, nejlika, mimosa, akacia...) med ett lite kryddigt inslag, inte i min smak dock. Jag tror att det kan vara mimosan som är boven, jag gillar verkligen inte mimosa.

Une rose: Till att börja med luktar Une rose som namnet antyder: stora, tunga, berusande, djuprosa rosor. Men snabbt utvecklar doften den där pudriga tvålskärpan och torkade potpourrinoten jag har så svårt för i de flesta rosendofter. Delvis kan jag kanske skylla på inslaget av geranium (näva?), en not jag inte alls är förtjust i. Efterhand förlorar dock skärpan sitt bett och doften blir i stället syrlig, som om man pressat rosor med de gröna bladen och allt. Den syrligt gröna och liksom lite svettiga tonen påminner mig om den gröna/animaliska ljuvligheten Bandit. Kanske är det "tryffelackordet" och/eller "vindräggen" som kommer fram. För min del är det dock knappast värt att genomlida roshelvetet för...

Vetiver Extraordinaire: Det här är den mörka, rotiga, jordiga, rökiga sidan av vetiver, fast i en ovanligt transparent och vattensval version. Doften kan klassas som "lätt" utan att på minsta vis påminna om mesigt citrusiga och gröna vetiverversioner. Jaha, det luktar vetiver, vetiver och åter vetiver helt enkelt - det har förlorat nyhetens behag för mig. Jag för provet till vetiversamlingen, men eftersom jag har en gigantisk flaska av Guerlains Vetiver känner jag inte något behov av mer.

Bortskänkes: Mina lätt begagnade (men från början endast halvfulla) prover av Iris Poudre, Outrageous!, Une fleur de cassie och Une rose. Och är det någon annan Frederic Malle-doft du är ute efter så skickar de generösa sprejprover av de två dofter de rekommenderar om man fyller i dofttestet på hemsidan!

Tauer Perfumes

Incense extrême: Incense extrême beskrivs som en minimalistisk, kubistisk rökelsedoft med en extremt hög koncentration av ett visst frankincense-extrakt. Det här är ingen unken kyrkrökelse som Messe de Minuit, men inte heller så utpräglat färskt träig som Incense rosé. Den drar mer åt det stramt dammtorra och askgrå, men med en aromatisk, nästan örtig, kryddighet som piggar upp. Any Tauer beskriver den som en röd doft, men jag ser den på sin höjd som murrigt brunröd. För att framstå som klarröd hade den behövt vara helt igenom het, men den kryddiga, rökiga hettan i doften uppvägs av en viss metallisk kyla som jag tyvärr uppfattar som litet "parfymerad" eller schampoaktig, en sådan där sval doft man kan känna på tungan. Om jag skulle sammanfatta doften i ett ord skulle det vara sträv: den känns litet som sandpapper, asfalt eller en skrovlig betongvägg. Det är inte nödvändigtvis ett negativt omdöme, men överlag känns doften litet väl oinsmickrande avskalad för min smak. Dessutom har den som så många andra rökelsedofter noll "sillage", och/eller innehåller något som jag lätt blir tillfälligt luktblind för.

Incense rosé: Incense rosé är en alldeles underbar doft som jag blir glad av att känna. Rökelsenoten är härligt träig och frisk och den diskreta rosennoten känns helt naturlig och liksom stram och saftig på en och samma gång, väldigt olik de flesta andra rosennoter i parfym och inte minst den allt annat än naturliga eller friska rosen i Le Maroc. Doften är stark utan att bli tung - den transparenta, solgassiga, rykande heta känslan av den påminner om L'air du desert marocian, med skillnaden att Incense rosé är mindre kryddigt ökentorr och i stället har en ljuvligt skogslik, kådig sötma. Den pinfärskt träiga rökelsen förstärks av cederträ och effekten är som att passera att vildrosbuskage i en tallskog en solig sommardag och få en deja vu till en katolsk kyrka. Kanske för trädoftsälskare snarare än rökelseälskare, men då tycker jag i och för sig att Avignon och Jaisalmer doftar trä och skog också. Definitivt värd ett test oavsett om du i normala fall gillar rosendofter eller inte!

Le Maroc pour elle: Efter att ha testat (och älskat) L'air du desert marocain och Lonestar memories trodde jag mig ha prickat in Andy Tauers parfymmakarstil som torr och transparent. Sedan luktade jag på Le Maroc och Reverie au jardin och upptäckte en helt ny sida: två ogenomskinligt täta, "stumma", sötunkna dofter som påminner lite om naturliga parfymoljor i stilen (jag och naturliga parfymoljor kommer inte överens...). Jag hade trott att Le Maroc skulle påminna om L'air du desert marocain, bara med ett omvänt förhållande mellan ros och övriga ingredienser, men de är som dag och natt, och inte i samma land heller! Den "torra" ros jag älskar i Incense rosé är här helt frånvarande. Den torkade eller tvåliga ros jag brukar gnälla om är också helt frånvarande. Faktum är att jag inte kan urskilja ros över huvud taget. I stället luktar Le Maroc exakt som den sötunkna, inpyrda rökelselukten i en hippieaffär (ja jag vet att jag missbrukar "hippieaffär" som invektiv, men det är verkligen inte en doftassociation jag vill att min parfym ska förmedla!), den som är raka motsatsen till den friska, strama, träiga, kryddiga rökelsenoten i finare parfym. Le Maroc doftar inte blommor, men jag kan sträcka mig till rökelse med blomdoft. Med näsan tryckt mot huden kan jag urskilja en friskare och mer naturlig blomnot - inte ros utan snarare en söt, varm, fyllig, krämig jasmin - men det är som om denna är gömd under det där hippieaffärsackordet som är det enda jag kan urskilja en bit ifrån huden. Det är en stark doft - ett litet sprej från provet och jag kan känna den i luften hela dagen - och den förändras inte nämnvärt. Möjligen försvinner den där aningen av naturlig blommighet helt och ersätts av en aldehydiskt pudrig ton.

Reverie au jardin: Andy Tauer i all ära, men jag tål verkligen inte Reverie au jardin, det är en av de otäckaste parfymer jag har stött på. Bara att lukta från provet får mig att rysa och göra äcklade grimaser, och då har jag ändå utstått hudtest. Jag förväntade mig inte direkt att älska doften, men jag trodde att jag skulle ogilla den för att den var för örtigt, strävt grön för min smak och hade för mycket lavendel, som inte är någon favoritnot direkt. Kanske har den för mycket lavendel, men i så fall en för mig tidigare okänd och alldeles extra ryslig inkarnation av lavendel, helt utan aromatisk fräschör. (En mer "normal", aromatisk lavendelnot kan också urskiljas som det enda som sticker ut ur den täta kompositionen.) Det som låter som en grön doft på en maskulint träig bas av noterna att döma (galbanum, gran, rökelse, vetiver...) visar sig vara en sötunken, godissliskig sörja till parfym. Den påminner mig om Michael Storers (akta er för hans dyra parfymer som luktar billigt!) vidrigt plastiga Il Giardino, men den senare har åtminstone ursäkten att vara fruktig. Var den sunkiga sötman i Reverie au jardin kommer ifrån är svårt att säga - ambrette? tonka? ros? Wunderbaum-gran? Mitt lavendelhat når nya höjder, om det nu är lavendeln man ska skylla på...

Bortskänkes: Mina prover av Le Maroc pour elle och Reverie au jardin, generösa sprejprover direkt från Tauer Perfumes och knappt använda.

Ormonde Jayne

Isfarkand: Isfarkand inleds ljuvligt pepprigt och fortsätter som en mycket trevlig, om än något generisk och endimensionell, peppar- och trädoft. Tyvärr är hållbarheten nästan noll - är det meningen att man ska hälla på sig den som en uppfriskande cologne? Till det här priset hade man önskat en högre koncentration och en högre grad av originalitet - Gucci pour homme räcker bra för mig, tack!

Ormonde Man: Man och Woman är extremt snarlika dofter, med samma kombination av skarp grönska och en sötpudrig, marsipan/trolldegsaktig ton. Kombinationen av mjölkig/pudrig sötma och grönska påminner mig om fikonlövsdofter, som jag inte alls är förtjust i, och om Geir, som är en helt okej doft. Skillnaden mellan Man och Woman är att den gröna noten i Man är mer utpräglad - dock inte tillräckligt urpräglad för att inte också Man ska mjukna till något obestämbart sötunket på huden. Varifrån sötman kommer förstår jag inte alls, för de angivna noterna skriker karlakarl. Kanske är det själva den omsusade hemlocknoten, vilket skulle förklara likheten mellan dofterna?

Ormonde Woman: Ormonde Woman är en hyllad doft, men jag är skeptisk. För mig luktar den mest godissliskigt med en lättflyktig grön toppnot som jag antar är den legendariska hemlocknoten. Eller bara gräset. Förutom fikondofter för den tankarna till Luctor et Emergos kombination av nyklippt gräs och trolldeg. Luctor et Emergos trogna tillbedjare skulle säkert gilla Ormonde Woman också, men själv förstår jag mig inte alls på den här doftgenren.

Orris Noir: Jag gillar verkligen Orris Noir, men fråga mig inte vad den luktar! Doftnoterna smälter samman i en harmoni som är krämig, fyllig, pudrig och sensuell utan att vara animalisk. Det är en "violett" doft, en doft man tänker sig att en förmögen och sofistikerad dam bär till kvällsbruk. Den kyliga irisnoten utgör ett pikant inslag i en annars varm komposition utan att ta över, för jag gillar ju som bekant inte utpräglade irisdofter. Effekten påminner om anisnoten i L'Heure Bleue - över huvud taget har doften känsla av Guerlinade.

Tolu: Tolu är ett underligt djur. Den inleds med att en skarp, parfymerad tvålnot och en gyllenvarm, sirapsklibbig resinnot (tolubalsam?) kämpar om herraväldet, påhejade av en i sig intressant men fullkomligt missanpassad enrisnot. Eller "kämpar" är egentligen fel ord, jag säger det för att jag inte tycker att noterna går ihop, men de två huvudkombattanterna förenas snarare fullkomligt, en förening som resulterar i en föga tilltalande hybrid. Ju längre doften utvecklas på huden (och här snackar vi långt efter att det kortlivade enriset har blivit ihjältrampat) desto mer slipas den ned tills vad som återstår liknar en generisk, sötunken, vaniljbaserad floriental av klassiskt snitt - något från Lancome kanske? En av de där dofterna som framkallar reaktionen "tantig!" bland fruity/floral-brudarna - "tant" som i chypretantens medelålders dotter? Omd et är så här tolubalsam luktar gillar jag inte tolubalsam.

Bortskänkes: Mina lätt begagnade prover av Ormonde Man, Ormonde Woman och Tolu. Först till kvarn med att kommentera och säga att du vill ha dem...

Mazzolari

Lei: Lei är en trevlig kakaodoft, inte för sötsliskig utan varm och fyllig av patchouli och andra resins (översättning, någon?). Jag undrar om den har något gemensamt med den mytomspunna patchouli- och kakaodoften Borneo 1834, som jag ännu inte har lyckats lukta på? Jag har sett vitt åtskilda reaktioner på den doften, men för mig känns kombinationen kakao och patchouli given och harmonisk: bägge noterna är pudrigt varma, bittersöta, "mörkbruna"... (Den litet mer oväntade variationen choklad och jord fungerar också bra i Parfumerie Generales L'oiseau de nuit, men jag ska erkänna att det bara är något jag får ut av doften som inte reflekteras i noterna...) Leis övriga noter är laudanum, vanilj och trä, men jag kunde svära på att det finns litet uppfriskande citrus i toppnoten också. Eller om det är aldehyder - doften har en viss näskittlande tvålskärpa som ger vintagekänsla och påminner om den klassiska ambradoften Tabu. Doften är mörk och "tät" och både dessa egenskaper och kombinationen mellan gourmetnoter och resins påminner mig om Black Phoenix Alchemy Labs parfymoljor.

Lui: Mazzolari gör dofter i klassisk snarare än modern tappning och det tycker jag att de förtjänar en eloge för. Lui är en läderdoft i den klassiska stilen - liksom "stum", dov, tät, animaliskt varm och torr på ett pudrigt sätt snarare än sträv eller rökig som de flesta moderna läderdofter. Den har inte Knize Tens strama, nästan metalliska skärpa utan påminner mer om en komposition som Tabac Blond, Pradas liknande Cuir Ambré eller kanske Miller Harris likaledes gentlemannamässiga Cuir d'Oranger. Läder står inte listat bland noterna men lenhet från sandelträ, värme från cederträ, mustighet från patchouli, bitterhet från vetiver och animaliskhet från ambergris ger tillsammans intryck av en läderdoft där man inte kan urskilja enskilda doftnoter. Ambergris ger också en litet pudrigt tvålskarp ton som känns väldigt vintage - tänk Creeds Ambre Cannelle.

Mazzolari: Mazzolari är verkligen en udda doft, och särskilt udda för att vara ett märkes signaturdoft. Den är grön, och här snackar vi inte sådär friskt och fluffigt grön utan djupgrön! Inledningen är en moss- och galbanumchock värdig en grön chypre som Cabochard, men det som skiljer Mazzolari från en klassisk brutalchypre är framför allt inslaget av gran, en not jag känner igen från parfymoljor som Black Phoenix Alchemy Labs snarare än "riktiga" parfymer. Som doftnot inleds gran med en sötsval ton i stil med mintpastiller (granpastiller? finns det inte något sådant?) jag har litet svårt för, men den värms snart upp på huden. Noterna säger dock varken gran eller galbanum, de säger "sandelträ, vetiver, kryddor och subtila citrusiga och gröna noter". Det är helt bakvänt, det gröna ska komma först och så möjligen en aning sandelträ på slutet som avrundning: Jag tycker nästan jag anar en jordig ton av patchouli också. Doftar den skog? Mja, snarare "skog". Jag kan tänka mig att vissa skulle associera till Wunderbaums. Själv är jag dock mycket förtjust i doftens kompromisslösa våghalsighet - det här är den svartskäggige karlen i Bandits och Cabochards rövarband.

Patchouli: Mazzolaris patchoulidoft är inte sådär jordig och mustig som exempelvis Parfumerie Generales L'Ombre Fauve. Den är snarare ett mellanting mellan Montales torra, kryddiga Patchouli Leaves och L'Artisan Parfumeurs milda gourmetartade Patchouli Patch. Noterna medger en "aning ambra", och doften utvecklar en lätt vaniljsötma som för den närmare ambradofternas domän - de fluffigt pudriga ambradofterna, snarare än de tungt sirapsklibbiga, torrt heta eller myskigt sexiga. Därmed inte sagt att det är någon kattunge till doft direkt - fans av mer mainstream "comfort scents" skulle säkert finna patchoulinoten alldeles för skarp och påträngande. Jag som är litet patchouliblasé finner snarare den här patchoulidoften mjuk, krämig och en smula endimensionell, men inte alls oäven.

Vetiver: Mazzolaris Vetiver är ingen utpräglad vetiverdoft. Faktum är att jag bara känner en svag skymt av vetiver när doften är alldeles nyapplicerad. Snarare påminner den mig om en grönblommig chypre av den pudriga, tvåliga sorten. Faktum är att den nästan genast blir så tvålskarp på min hud att jag i stort sett inte kan utskilja några noter alls. Notlistan är inte till stor hjälp, den säger bara ospecifierad kryddor och blommor. En vild gissning från min sida är kryddnejlika och nejlika, två noter som i vanliga fall inte fungerar något vidare för mig men här är tillräckligt underkuvade av tvålnoten. Bisarrt nog tycker jag riktigt bra om doften. Lukten av tvål kan fungera uppfriskande ungefär som en grön cologne en varm dag, tänker jag mig. Och det är åtminstone en parfymerad tvål - grön och kryddig.

Bortskänkes: Mazzolariproverna vill jag behålla, i stället skänker jag bort en annan samling prover i klassisk stil: Maitre Parfumeur et Gantier Garrigue, Patricia de Nicolai New York, Caron Third Man och Agent Provocateur. Dessutom vill jag fortfarande bli av med min fulla flaska av Demeters Banana Flambée. Specificera vilketdera du vill ha i din kommentar (bäggedera går också bra)! Och snälla människor, det är lite svårt att skicka parfymprover till någon som tingar dem i en anonym kommentar och sedan aldrig återkommer med sin adress! Är du först med att visa intresse för proverna i en kommentar är de dina, och du kan genast maila mig din postadress, innan du glömmer bort det. Mmmkay?

Humiecki & Graef: Skarb

Pressmaterialet till Skarb går på löjeväckande om ett ackord byggt kring en mans dyrbara tårar. Eftersom mäns tårar såvitt jag vet inte skiljer sig kemiskt från någon annans infinner sig misstanken att det är en eufemism för en mans andra, ehm, dyrbara kroppsvätskor. Skarb luktar nämligen som Secretions Magnifiques med en stor slev extra salt, myrten och rökelse. Den skulle kunna vara en tilltalande, originellt saltig, komposition av gröna och träiga noter om det inte vore för det där fadda, metalliska, vattniga ackordet som får det att vända sig i magen på mig. Alla de andra noterna som skyler över det gör visserligen att den inte är hälften så fasaväckande som Secretions Magnifiques, bara lätt obehagligt. Om man inte reagerar så starkt instinktivt emot det som jag kan man nog uppskatta den här doften, särskilt om man är ett fan av saltstänkta dofter som Eau des Merveilles, Sel de Vetiver och Fleurs de Sel.

Bortskänkes: Nyfiken? Jag skänker bort mitt prov till den som törs testa, på villkor att du skriver en rad om vad du tyckte sedan! Dessutom min fulla flaska av Demeters Banana Flambee - Elin, kommentera igen om du fortfarande vill ha den och ge mig din postaddress!

Annick Goutal

Ce Soir Ou Jamais: I kväll eller aldrig! Doften lever upp till namnet: det är en av de få rosendofter jag uppskattar. Liksom de andra utvalda - Paestum Rose, Noir de Noir, Black Aoud, L'arte di Gucci - är det en tung rosendoft, men de saknar de övrigas mörka bas. I stället upplever jag den som en ren soliflor som perfekt fångar den söta, saftiga, djupa, nästan gourmetartade sortens rosendoft. Här finns inget spår av den tvålskärpa eller torkade potpourrinot som får mig att avsky så många andra rosenparfymer, och inte heller den lätta, fruktiga, vattniga lukt som jag ogillar i en del äkta rosensorter också. Bara drivor av djupt ceriserosa rosor och kanske en burk rosenmarmelad eller flaska rosenvatten. Jag skulle säga att den påminner om Etat Libre d'Oranges Rossy de Palma, men den har jag bara testat på papper. Tycker man om sina rosor mer oskyldigt skära kan Quel Amour! vara ett tips, jag testade den för löftet om pioner men blev besviken.

Duel: Duel är en svalkande doft för heta sommardagar, dominerad av ett teackord som nästan känns mintigt, som mintte. Att det inte är någon faktiskt mynta med i doften kanske förklarar varför jag finner den där mintsvala tonen så behaglig. Noter som läder, tobak och mysk kan lura en att tro att doften ska vara betydligt maskulinare än vad den är; den är snarare en lätt och endimensionell unisexdoft. Den enda kopplingen till namnet är möjligen att den är gentlemannamässigt stram på ett mycket föredömligt sätt för en sommardoft, i stället för att vulgärt brassa på med akvatiska och ozoniska noter och artificiell fräschör. Känslan i doften påminner lite om colognen L'Eau de L'Artisan, men Duel är inte sådär grön som vissa tedofter kan vara utan utan mer syrligt torr, nästan på gränsen till rökig.

Eau d'Hadrien: Ännu en läskande sommardoft, den här gången med emfas på citrus: citron och grapfrukt med uppfriskande skalbeska. Cypress ger en subtilt aromatisk ton åt doften, som jag gärna skulle ha sett mer av i utbyte mot den artificiellt, nästan akvatiskt, svala tonen. Citrusackordet är inte naturtroget syrligt och saftigt i tillräckligt många sekunder innan det plattas ut till generiskt "fräscht" och doften är på det hela taget för tunn och undflyende för att jag skulle betala för en flaska.

Eau du Fier: Eau du Fier luktar verkligen exakt som lapsangte. "Rökt korv!" som min syster skulle utbrista. Den får högt betyg för originalitet och naturtrogenhet, men samtidigt kan jag förstå varför den är tagen ur produktion (ryktet säger att den fortfarande finns under disk i Annick Goutal-butiken i Paris). Den får mig att inse att jag faktiskt inte känner något större behov av att lukta rökt te. Doften är fascinerande snarare än tilltalande, men om du verkligen älskar att öppna en burk Lapsang Souchong och brygga en kopp rökigt te så rekommenderar jag ett test.

Les Nuits d'Hadrien: Les Nuits d'Hadrien kombinerar frisk citrus (citron säger jag, noterna säger mandarin och clementin) och en örtkryddig ton som påminner om lavendel (fast något dylikt inte finns listat) med en orientaliskt varmsöt bas. Fougère Bengale marknadsfördes som en korsning mellan fougère och oriental, jag skulle säga att beskrivningen passar bättre in på Les Nuits d'Hadrien, eller snarare mellan aromatisk citruscologne och oriental. Balansen påminner mig om Jicky, men Les Nuits d'Hadrien har en gräsgrön not och är på det hela taget en transparentare och vattnigare doft. Basen är sensuell utan att vara utpräglat animalisk som Jickys - jag kunde gissat på spiskummin men noterna säger sandelträ, vit mysk och ambra. Jag föreställer mig Les Nuits d'Hadrien som en gul doft, från de varmt brandgula och senapsgula basnoterna till klargul citrus. Trots att den lyser som en sol motsätter jag mig inte klassificeringen av den som en "kvällsdoft" - den är en kvällsdoft för citrusälskare.

Mandragore: I likhet med Duel kommer här ännu en uppfriskande sommardoft som inte kan leva upp till namnet. En doft döpt efter alruna borde vara mörk och mystisk, gärna med en bitter ton som inte faller vem som helst på läppen. I stället är det en lätt, rentav undflyende, cologne med anis och gröna noter. Det mest originella jag kan säga om den är att den för ett ögonblick påminde mig om färsk koriander. För all del en helt okej cologne, men synd att den ska ha sjanghajat alrunans namn och mytologi och dessutom den vackra herrversionen av flaskan i guld och purpur.

Sables: Sables domineras av en karakteristisk torr och aromatisk not som jag antar är eternellen (det svenska namnet på denna föga romantiska prydnadsväxt som behändigt nog är torkad redan innan den plockas) Doften är lika gyllenbrun som själva vätskan och påminner mig inte om sanddyner men möjligen om torr och sprucken sandjord med härdiga buskväxter. Peppar ger kryddighet och vanilj och sandelträ en orientalisk fyllighet som i kombination med den nästan brända eternellnoten känns lite sirapsklibbig, lite som den enerverande sötman i Patchoui 24. Jag önskar att Andy Tauer hade gjort den här doften i stället, han skulle ha fångat det olfaktoriska intrycket av eterneller på sand på ett mer transparent och mindre klibbigt sätt.

Bortskänkes: Tyvärr inget från Annick Goutal men i stället prover av Parfums MDCI Ambre Topkapi och Niki de Saint Phalle. Obs att jag troligen inte kommer hinna skicka dem innan jag åker bort en vecka, om du inte tingar dem plus ger mig din adress redan idag.

Caron Smellalikes

Idag skriver jag om två dofter som i mitt tycke skulle kunna höra hemma i en Caronurna. De har den där "Caronbasen", lite gammaldags mustig (nästan åt det unkna), "tät" (i motsats till transparent), sötpudrig och berusande. Först ut är...

Laura Tonatto: Eleonora Duse. Eleonora Duse var stjärna på tiljan kring förra sekelskiftet och tyckte mycket om violer, så mycket att hon lät sy in dem i sin scenkostym och strö dem på scenen. Doften är alltså en violdoft, kanderat söt men med den där tunga, "mogna", klassiska Caronbasen (den kan även jämföras med den famösa "Guerlinaden") som gör att den inte blir lättviktigt godissliskig eller ungdomlig. Kombinationen av orientalisk värme och fyllighet i ambra och vanilj och kyliga, nästan metalliska violer känns väldigt Caronsk, tänk N'Aimez Que Moi eller French Cancan.

Mona di Orio: Nuit Noire. Nuit Noire känns som den skulle kunna höra hemma bland klassiker som Tabac Blond och En Avion. Liksom en klassisk Caron är den komponerad så "tätt" att inga enskilda noter står ut. Liksom en Caron har den inslag av animalisk oanständighet (civet snarare än mysk), metallisk skärpa, pudriga nejlikor (blomman alltså) och varma kryddor. Och ja, som namnet antyder är det en kvällsdoft, att bära den dagtid skulle vara lite som att gå till kontoret i en urringad slinkig liten svart sak, djupröda läppar och stilettklackar. Inte för att jag avråder, men om det skulle få dig att känna dig obekväm skulle Nuit Noir dagtid också göra det.

Båda dofterna är tilltalande, såklart, de påminner ju om klassiska Carondofter! Men det är också problemet med dem: de klassiska Carondofterna säljs ju fortfarande, varför göra kopior? Hellre det än triljoner kopior av det senaste från Britney, för all del, men ändå... Eftersom jag inte är något enorm violfan men däremot ett enormt skankfan är Nuit Noire min personliga favorit, trots brutalsågningen i Luca Turins och Tanya Sanchez "Perfumes: The Guide" (de sågade ju alla nutida versioner av Carondofter som tragisk degeneration också...)

Bortskänkes: Idag är det en hel 30ml-flaska av Demeters Banana Flambée som ligger i potten! Det råkade vara gåvan för dagen när jag beställde därifrån - jag skulle ha väntat på något bättre... Den luktar friterad banan med kolasås och vaniljglass, eller kanske snarare den syntetiska doftversionen av dito, så om det är din kopp té eller om du känner något lämpligt barn att skänka den till - passa på!

Washington Tremlett: Black Tie

Black Tie inleds med en gäckande pust av saffran parad med geranium (pelargon?) och en spritig ton. Sedan blir doften hastigt varm, pudrig och tvålig, och det enda jag känner en lång stund är den paradoxalt varma, skarpa tvållukten med en underton av geranium. Det är som om man hade tvättat sig grundligt med stark tvål och sedan satt på sig en aning gammaldags örtig cologne, eller för all del helt enkelt tvättat sig grundligt med en gammaldags parfymerad tvål. Det är ingen diskret doft, jag känner den tydligt i luften omkring mig efter att ha duttat lite från mitt prov i halsgropen och armvecken. Efterhand förbyts geraniumnoten i en torkad rosennot, utan att den varma, pudriga, tvåliga basen förändras. Jag är normalt inget fan av geranium, men jag föredrar doftens mer örtiga och mindre blommiga stadium framför rosenpotpourrit. Kanske är det det den varma basen som får mig att uppskatta det - det är åtminstone inte en sådan där sval, vattnig ört- och gurkdoft jag har så svårt för. Överlag är doften originell och intressant, åtminstone för att vara en modern herrdoft - den luktar mer mormorsaktig om ni frågar mig.



Bortskänkes: mitt lätt begagnade prov av Black Tie. Först till kvarn med att kommentera som vanligt!

Angela Flanders, London

När jag besökte Angela Flanders lilla butik på Columbia road, en bra bit från Bethnal Greens tunnelbanestation, snöade det över London. Jag flög in från ett vårljummet Berlin samma förmiddag och kunde knappt tro mina ögon när vi flög in över Stansted och marken var snötäckt. Jag hade räknat med att England skulle vara ännu litet ljummare i april, och var inte klädd för snöväder. Men vackert var det, med snön som föll över vårblommorna och över Columbia Flower Market.

Angela Flanders parfymbutik är endast öppen på söndagar, och när jag var där var hon själv i butiken, en vithårig dam, tillsammans med en yngre assistent. Hon berättade om sina dofter och småpratade med kunderna. Hennes senaste kollektion av dofter består av Oudh Noir och Figue Noir och hon sade att hon alltid själv föredragit sådana mörka och mystiska dofter och var glad att det ökade parfymintresset hade gjort att de nu går att sälja. Som föga förtjust i fikondofter ratade jag den i och för sig "mörka" i betydelsen "inte friska och gröna" men också något godissliskiga Figue Noire, som hon hade ställt upp i årets FiFi Awards med. När jag var i butiken kom det dock in en ung man som blev alldeles lyrisk över den och stod med näsan klistrad mot testremsan och utropade superlativ och nya noter han urskiljde med jämna mellanrum. Han ansåg dock inte att han kunde bära något som det inte stod "cologne" på själv, så han funderade på möjliga kvinnliga bekanta att ge bort den till.

Enligt Angela Flanders är hennes första kollektion (den enda som finns på den sorgligt ouppdaterade hemsidan) anpassad till nittiotalets smak för lätta, fräscha och ungdomliga dofter. Jag vet inte om de passar in bland den tidens akvatiska och ozoniska dofter direkt - de känns mer klassiska, med citrus, kryddor, örter och blommor. Josephine är en trevligt pudrig men inte sliskigt kanderad viol. Det fanns även en andra kollektion bestående av soliflores (liljekonvalj, jasmin, tuberos, mimosa) och blombuketter.

I butiken finns förutom parfymer bland annat klassiska cologner, rumsdofter och doftljus. Jag ville ha ett ljus i den mysiga citrus- krydd- och vaniljdoften Parchment, men de var slut när jag var där. Jag hade tänkt köpa något under mitt sällsynta besök, men gick därifrån bara med två parfymprover som Angela vänligt gav mig: Earl Grey och Oudh Noire.

Earl Grey luktar inte som en kopp te, som Angela Flanders själv erkände, även om den har bergamott i toppnoten. Enligt henne komponerade hon den först som en rumsdoft för ett potpourri, men tyckte så mycket om den att den fick bli en parfym. Jag är en smula kluven till doften: jag faller verkligen för det citruskryddiga och faktiskt ganska teliknande (kanske inte Earl Grey just utan något citrusigare) första intrycket, men doften är så linjär, stark och långvarig att den kan gå mig på nerverna. Det är rosenträet som gör det. Jag känner likadant för Tam Dao, där det hjälper till att göra sandelträet riktigt lent och smörigt. Rosenträ doftar för all del gott, men det är en så aggressiv och artificiell väldoft i all sin sammetslena sötma. Det luktar "parfymerat" helt enkelt, jag vet ingen doftnot som luktar mer "parfym" än just rosenträ. Jag blir litet matt av att ha den i ett moln omkring mig hela dagen. Kanske är det egentligen rosenträets osedvanliga sillage på min hud det hänger på - för mycket av det goda? Jag är van att behöva lägga näsan mot handleden för att känna min parfym... Kanske passar den faktiskt bättre som rumsdoft av denna anledning.

Oudh Noir är en mörk, lädrig, rökig aoud-doft, helt enkelt. Jag har inte så mycket mer att säga om den, gillar man aoud så gillar man den, men den lämnar mig märkligt oberörd. Kanske är den för endimensionell. Det är också lite dåligt med hållbarhet och sillage med tanke på att det är en så "tung" typ av doft. Jag skulle helt klart klassa den som en herrparfym på grund av frånvaron av sötma. Ingenjörn var mycket förtjust i den och tyckte att den doftade härligt träigt.

Bortskänkes: Tyvärr inget från Angela Flanders men ett originalprov av Serge Lutens Arabie och ett sprejprov av Versace The Dreamer, bägge halvfulla

Shoppingguide: London

Fortnum & Mason (U Piccadilly Circus): På Fortnum & Mason ligger parfymavdelningen ett par trappor upp, och har därför en betydligt mer exklusiv känsla än där den ligger på gatuplan och är full av turister. En uniformerad svart man öppnar dörren till den eleganta trapphallen och de distingerade manliga expediterna på parfymavdelningen kallar varandra "darling". Hit går man för Caronurnornas skull, och innan jag flyr landet ska jag köpa en liten flaska Tabac Blond här...

Harrods (U Knightsbridge): Harrods är nästan labyrintartat, med parfymerna utspridda i åtminstone tre stora salar: parfym och smink, parfym och rumsdoft, bara parfym... Rumsdoftavdelningen är hyfsat välsorterad, med rumsdoft och parfymer från Miller Harris, Tocca, Diptyque, Jo Malone, Molton Brown, Penhaligon's och Floris. L'Air de Rien finns som doftljus också, och det tycker jag verkar vara en utmärkt idé med tanke på att redan parfymen påminde mig om ett mysigt inbott hem. Vad gäller Diptyque kan jag bara instämma i hyllningskören som utnämner den träiga, tryddiga, rökiga Essence of John Galliano till deras bästa doft, men den billigare brasvedsdoften Feu de bois är faktiskt inte så långt ifrån. Jag skulle vilja älska Mousses (som jag inte tror att de har här) men den är för örtig för att vara riktigt övertygande som mossdoft. Cuir (som jag inte heller tror finns på Harrods) fann jag alltför stram och kärv - om jag ska ha en läderdoft som rumsdoft ska den nog vara mer som en insutten gammal skinnfåtölj. Det motsägs dock av att jag gillar den originellt osöta läder- och gindoften 007 från Tocca. Toccas träiga ljus är överlag trevliga också.

Harvey Nichols (U Knightsbridge): Det kan vara värt att tränga sig fram bland alla provpappersviftande expediter på Harvey Nichols inte särskilt imponerande parfymhörna i sminkhavet om man är på jakt efter The Different Company, Maitre Parfumeur et Gantier eller Etat Libre d'Orange. Jag testade Comme des Garcons 88 8 på papper och fann den värd vidare test, jag blev också påprackad ett pappersprov av Vivienne Westwoods Let it Rock, som faktiskt var riktigt tilltalande, en oanständigt myskig ambradoft.

Les Senteurs (U Sloane Square): Den lilla parfymbutiken Les Senteurs är så chic att expediterna är fransktalande. Den ligger på Elizabeth Street, inom gångavstånd från Harrods och Harvey Nichols om man har gott om tid och inte alltför högklackade skor. Jag ser dock ingen anledning att göra den promenaden om man inte speciellt är ute efter Editions des Perfums Frederic Malle, Parfumerie Generale eller Parfums d'Empire. Jag fick dock en smärre chock när jag kom in och såg den hyllade och påstått slutsålda L'Ombre Fauve överst på hyllan. Jag frågade expediten om den inte var tagen ur produktion, men det hade hon aldrig hört talas om. Hon sade att de nyligen hade valt ut den ur Parfumerie Generales sortiment i Paris, så uppenbarligen görs den fortfarande (eller igen) i smyg... Parfumerie Generale har så mycket fuffens för sig med sina "privata kollektioner", limited editions och anonymt numrerade flaskor att man kan bli irriterad för mindre, men att L'Ombre Fauve fortfarande finns att på tag i är ju goda nyheter! Les Senteurs har den inte i sin webshop, men jag lovar att jag såg den, så det går kanske att ringa och fråga efter den... Etat Libre d'Orange finns här också, men ingen verkar ha ljusen som jag är nyfiken på. Jag blev nyfiken på Vierges et Toreros som har en intressant torr, dammig, mineralisk ton, som sanden som yr upp i tjurfäktningsarenan antar jag... Medan de flesta av Etat Libres namn och ikoner mest är pubertala är den här dock direkt stötande med sitt blodfläckade lakan, så jag är kluven...

Liberty (U Oxford Circus): Jag kan inte vara i London utan att titta in på Liberty. Förutom Le Labo-disken finns på den lilla men välsorterade parfymavdelningen bland annat Mona di Orio, Balmain, Divine, Ineke, Ulrich Lang och Tann Rokka. Bortom Le Labo-disken finns ett rum med doftljus från bland andra Archipelago, men även en litet utbud av Demeters parfymer (säkert till ockerpriser). Diptyqueparfymerna finns också här tillsammans med ljusen, ett bättre utbud av bådadera än på Harrods. Jag ska nog hit och botanisera lite mer bland dem innan det är för sent, enligt bloggen Perfume Shrine ska flera av dem tas ur produktion...

Parfums de Nicolai (U South Kensington): Parfums de Nicolai ligger på ett hörn av Fulham Road, egentligen med dörren mot en tvärgata. Butiken är så minimal att man lätt skulle kunna missa den, ett avlångt rum med lagom plats för en parfymhylla längs väggen, ett par kunder framför nämnda hylla och en disk med en äldre dam bakom längst inne i hörnet. Damen i fråga satte på klassisk musik när jag kom in och började titta och tystnaden i det lilla utrymmet blev tryckande. Av någon anledning var jag mest intresserad av ljusen när jag var där, men hittade inget som riktigt tilltalade mig. Cederträljuset var ungefär lika bra som alla andra cederträljus och grandoften lite för mycket sötaktigt julpotpurri. Jag frågade efter någon doft med läder i eftersom jag hade ett vagt minne av att de skulle ha ett sådant ljus, och damen trollade fram Vetyver de Java ur ett skåp. Jag köpte det, men jag kan egentligen bara rekommendera det till inbitna vetiverfans. Det är den där syrliga, rotiga sidan av vetiver som kan bli lite kvalmig. Undrar just om degraderingen till skåpet betyder att den utgår ur sortimentet eller bara att den är mindre populär? Ett plus med Parfums de Nicolais ljus är att de har lock av metall som stänger doften inne.

Selfridges (U Bond Street): Selfridges parfymavdelning står sig bra i konkurrensen med de andra galleriorna. Den slår överlägset Debenhamns och liknande som ligger i närheten på Oxford Street. Här kan man lukta fritt på Pradas coiffret (Cuir Ambré påminner om Tabac Blond) och förutom "det vanliga" (Serge Lutens, Bond no 9, Creed, L'Artisan Parfumeur, Comme des Garcons, Tom Ford, Annick Goutal, Miller Harris...) har de även Bella Bellissima, Miller et Bertaux och D'Orsay. För tillfället - de tycks rotera de mer obskyra märkena ganska ofta.

Bortskänkes: Lätt begagnade prover av Miller Harris Piment des Baies, Comme des garcons original och Parfumerie Generale Marylin & John.

Shoppingguide: Berlin

Galeria Kaufhof (s/u-bahn Alexanderplatz): Galeria Kaufhof är hyfsat välsorterad för att vara en mer normal shoppinggalleria. Om man kryssar mellan expediterna som vill pracka på en testremsor med billigt slisk så hittar man märken som Grès, Hermès, Guerlain, Serge Lutens, Creed och Etro. Jag testade Etros Gomma på huden, den luktar verkligen gummi, med inslag av vetiver och patchouli. Vill ha! Pussy Deluxe, som de skyltade med i augusti i fjol, reades nu ut på undanskymd plats. I stället skyltade de med en souvenirparfym med plastig flaska i form av radiotornet! Den fanns i herr- och damversion: herrversionen var själva essensen av generiskt fräsch , dödtrist och småäcklig herrdoft, medan damversionen var klart uthärdlig, lite citrusig/vaniljsöt i stil med Diesel Fuel for life pour femme kanske.

Galeries Lafayette (u-bahn Französische Strasse): Parfymavdelningen på Galieries Lafayette består till största delen av diskar med "de vanliga" märkena i cirkel kring rulltrappan, dock med ovanligt bra utbud inom varje märke. Det här är det enda ställe där jag har sett Serge Lutens nya 5 O'Clock Au Gingembre, och jag testade den förstås genast på min lediga handled. Inledningen påminner lite om L'Artisan Parfumeurs Tea for two: en gourmetig tedoft med en uppfriskande not som i Tea for two är anis och i 5 O'Clock ingefära. Jag föredrar 5 O'Clock, och den blir bara bättre. Basnoterna är alldeles underbara, en perfekt balans av len träighet och sensuell myskighet. Måste absolut skaffa mer! Bland mer sällsynta märken verkar Galeries Lafayette ha riktat in sig på det allra dyraste: Clive Christian, Lalique, Micallef, Bond no 9... De hade även DelRae, och jag föll för Bois de paradis med dess frestande sötsyrliga, "vuxna" fruktnot, som gyllene nektar. Jag har bara testat den på papper, men min reaktion överensstämmer än så länge med den lyriska doftbeskrivningen på Luckyscent. På Galeries Lafayette finns även barnparfymer av märket Le Petit Prince, efter barnboken. Unisexdoften med samma namn var en trevlig men undflyende citron som jag skulle kunna tänka mig att köpa till mitt barn om jag a) hade ett och b) ansåg att barn bör parfymeras. Inget av dessa påståenden stämmer dock.
Om man tar rulltrappan ned från parfymavdelningen hamnar man i saluhallen med servering och diskar med kött, bröd, ost etc. Här har även det lyxiga tekompaniet Mariage Frères en hörna. Jag köpte ett doftljus i lukten Darjeeling, som enligt hemsidan ska lukta "gröna Darjeelingmandlar" (vad nu det är), hasselnötter och Muscat, och vara blommig och fruktig. Jag säger att det är en grön tedoft, frisk utan att bli mesig eller hygienproduktsfräsch. Trots att det är en så lätt doft fyller den effektivt rummet, mycket bättre än något av de andra dyra doftljus jag har (Modern Alchemy och Parfums de Nicolai). Gillar man sina doftljus mer fylliga och söta kan jag rekommendera The Rouge och Ambre The. Expediten upplyste mig även om att de hade gratis provsmakning av en ny tesort varje lördag klockan fem.
Galeries Lafayette ligger på Friedrichstrasse 207 och sitter på källarvåningen ihop med Quartier 206 och en mindre lyxig galleria på 205, så att man kan gå obehindrat mellan dem under gatan.

KaDeWe (u-bahn Wittenbergplatz): Den stora shoppinggallerien är verkligen stor. Egna diskar har bland andra Tom Ford, The Different Company och Prada (med sin exklusiva coiffret inlåst under glas). På avdelningen för "internationella dofter" trängs massmarknadsparfymer med Knize. Jag var lycklig över att hitta Etienne Aigner och få testa In Leather Man och Woman. Den förstnämnda var alldeles för generiskt herrsval för min smak, men damversionen var en underbart mjuk mockadoft med en lite fruktig ton, som en bättre version av Daim Blond. Jo, bättre. Den unge mannen bakom disken för "klassiska dofter" blev lite perplex när jag påstod mig gilla herrdofter, men underhöll mig sedan med historier om alla italienska skräddare/parfymmakare som fanns representerade. Han rekommenderade Domenico Caracenis Ivy League, som är tilltalande grön men lite för unkenbitter på det där sättet örtiga dofter kan vara. Jag önskar att "örtig" oftare betydde som att inandas vilda kryddörter vid Medelhavet (toppnoten i Laura Bigottis Roma är det närmaste jag har kommit) och mer sällan otäckt surnande noter som geranium, dill, fänkål, citronmellis och mynta. Vid klassikerdisken fanns även Bois 1920 och Washington Tremlett.

Quartier 206 (u-bahn Französische Strasse): Lyxgallerian Quartier 206 har den mest välsorterade parfymavdelning jag har besökt. Blommor, hudvård, smink, rumsdoft och parfym är inklämt på ett hörn mellan märkesbutikerna som upptar det mesta av utrymmet kring den stora trapphallen med svartvitt stengolv och läderfåtöljer och i serveringen på källarplan pianoackompanjemang, åtminstone på lördagar. Ett rätt otroligt parfymutbud står ihopträngt på två diskar som är uppdelade efter kön men låter de flesta märken stå tillsammans, så att allt från Comme des Garcons (och de hade verkligen allt, inklusive den nya Hinoki, som jag rekommenderar) står på herrdisken och allt från bl.a. Parfumerie Generale, Serge Lutens, Diptyque, L'Artisan Parfumeur och Bond no 9 står på damdisken. Etat Libre d'Orange står för sig på en egen disk. Svårigheten att få överblick över de tätpackade flaskorna och barstolarna som står uppställda framför disken antyder att det är meningen att man ska sitta still och bli servad snarare än att utforska utbudet själv, men första gången jag var där talade expediten inte engelska, så jag fick botanisera i fred. Här finns flera märken jag inte har sett någon annanstans i verkligheten: Histoires des Parfums, Nasomatto, Aftelier, Strange Invisible Perfumes... Dock inte Afterliers Tango eller Strange Invisible Perfumes Vine, som var de dofter jag var intresserad av att testa. Jag sprejade Nasomattos Absinth och Hindu Grass på varsin handled och föll för Absinth, som verkligen är unik. Jag kan inte riktigt beskriva hur, bara att den är tilltalande på ett beroendeframkallande sätt, sötsyrlig med en saftig vetivernot och en lakritsaktig ton. Det låter inte särskilt tilltalande, ens i mina öron, men det var det. På papper luktade den dock direkt illa, märkligt sötunket, och jag skulle kanske inte ha testat den på huden alls om jag inte redan hade gjort det. Hindu Grass var en trevligt jordig patchouli, men inte så olik en mängd andra patchoulidofter. Jag gick därifrån med Green, green, green and green men kunde inte låta bli att återvända nästa dag utan planer på att köpa något mer. Då var det dock en expedit som talade engelska som högg tag i mig och upplyste mig om att jag stod vid herrdisken. Jag sade att jag gillade herrdofter och hon log och svarade att det gjorde hon med, och så satte igång med sin show att spreja olika dofter på papper, lukta på dem, titta på mig och utbrista "No." eller "Yes!" innan hon överräckte dem. Det var ganska underhållande, men problemet är ju att som inbiten parfymnörd hade jag ju redan testat det mesta hon rekommenderade, och dessutom generade uppmärksamheten mig när jag inte tänkte köpa något. Hon ansåg bland annat att jag borde gilla Kyoto och Philosykos. Hennes bästa tips var Citrus paradiso från Czech & Speake, en uppfriskande skalbesk citrusdoft på en varm bas av kryddor och patchouli som jag nog aldrig skulle ha testat annars.

Bortskänkes: Originalprover från Diptyque, sprejade ett par gånger, i blomdofterna Do Son (tuberos) och Jardin Clos (hyacint). Den icke engelsktalande expediten på Quartier 206 kallade dem "spicy" när hon gav mig dem, hmm... (Hon beskrev även Marc Jacobs Daisy som "Cool! Jeans, yes?") Först till kvarn med att uttrycka intresse i en kommentar som vanligt!

Shu Uemura, Amsterdam och en parfymrecension

Jag var i Amsterdam ett par timmar en söndag, så jag hann inte undersöka parfymutbudet ordentligt, men jag var åtminstone inne på Shu Uemura i gallerian Magna Plaza. I stället för en stor parfym- och sminkavdelning med olika diskar för varje märke är det en liten parfymbutik med stort utbud: Robert Piguet, Hermès, Profumum, Il Profumo, Lorenzo Villoresi... Ingen möjlighet att försvinna i mängden och testa i lugn och ro - parfymerna trängs framför disken. Det första expediten gjorde när jag kom in var att påpeka uppdelningen i herr- och damdofter, som jag gladeligen ignorerade. Sedan fortsatte hon att ge mig välmenande råd med jämna mellanrum, hon var säkert uttråkad, stackarn. När jag sade att jag gillade maskulina dofter med en lädernot gav hon mig några bra rekommendationer - Les Parfums de Rosines enda herrdoft (kan rekommendera den till folk som gillar rosor), Maitre Parfumeur et Gantiers Un Parfum D'habit (helt klart värd ett test, synd bara att märket finns på så få ställen, och ofta i så litet utbud...) och Spiritus/Land ur Miller et Bertaux första kollektion om tre dofter, som hon kallade "ny". Eftersom jag redan har ett prov av den var jag mer intresserad av att testa deras Green, green, green and green, resultatet kan ni läsa om nedan. På andra handleden testade jag Eau d'Hèrmes som jag blev mycket förtjust i - kombinationen av citrusig/örtig cologne och oanständig spiskummin påminner om min älskade Jicky och vissa likheter finns även med Habit Rouge. Det blev dock inget spontaninköp av någon av dessa dofter utan i stället ett säkert kort - Bandit. Kunde fått den till ett bättre pris annorstädes men kände att jag inte kunde gå därifrån tomhänt efter all uppmärksamhet från expediten, så där lyckades hon allt...

Miller et Bertaux: Green, green, green and green: Efter att testat den på huden på Shu Uemura slog jag till nästa gång jag stötte på den, nämligen på den extremt välsorterade Quartier 206 i Berlin. Den finns inte längre på webbshoperna Luckyscent eller Aus liebe zum duft där jag sett den tidigare, så jag tänkte att det var bäst att passa på. Sedan stötte jag dock på Miller et Bertaux-trion på Selfridges i London, där de inte har funnits förr.

Green, green, green and green är en underbart naturgrön doft som får mig att le lyckligt. Den är inte stiliserat örtig à la herrcologne, har inte vetiverns bett trots att ingrediensen står listad, och är inte heller citrusigt skarp som de flesta gröna dofter. I stället är den frisk och naturlig och alldeles underbart björklövsgrön. Jag vet att jag har sagt björklöv om Paul Smith Story också, men det är mycket mer utpräglat i Green, green, green and green, björken är där med trä och sav och allt, utan Storys lite aggressiva grapefruktfräschör.

Doften är på en gång precis så grön som namnet antyder, och en trogen återgivning av den varmt rostbrunda nyansen på snöret kring kartongen. Det vill säga, den är mer "grön" i betydelsen att den doftar som att stå ute i naturen och andas in doften av vegetation, än i betydelsen att den enbart innehåller gröna noter. I själva verket har den ett starkt inslag av trä, ceder säger ingredienserna men jag känner det inte som utpräglat cederträ utan mer en mild, len tränot som är vad som blir kvar efter några timmar på huden. Doften har också en utpräglad sötma för att vara en grön doft, men det är en sötma som känns naturlig och inte fråntar doften dess friskhet - sötman i spirande grönska och nyhuggen ved.

Green, green, green and green finns inte i någon särskild rumsdoftsversion, men jag rekommenderar att spreja den i luften (100ml-flaskan räcker för det!) för en upplyftande känsla av björkhage inomhus. Faktum är att den luktar lite som man kan föreställa sig en rökelse på ett mycket exklusivt spa med antingen japanskt eller skandinaviskt tema, blandad med allt det blonda träet i inredningen och ångan från baden. Man skulle kunna slänga ord som "meditativ" och "harmonisk" omkring sig om man var lagd åt det hållet. Jag föredrar att säga att det är en parfym som inte påminner om någon annan jag har känt och som gör mig glad.

Bortskänkes: ett dekanterat prov av min Green, green, green and green och på det gröna temat även ett prov av Balmain Vent Vert.

CB I Hate Perfume

Greenbriar 1968: Den här doften ska påminna om Christopher Brosius farfar/morfar och lukta bland annat sågspån, hö, arbetshandskar, piptobak och smuts. Tyvärr luktar den mest bara chockerande starkt av syntetisk, smörig sötma à la buttered rum med ett kväljande inslag av motorolja. Nej tack.

I Am A Dandelion: Jag såg fram emot en maskrosparfym, men borde ha lärt mig en läxa när inte Demeters version funkade. Även denna är mest lite vagt schampoaktig.

Narcissus: Tvillingdoften till min älskade To See A Flower, och jo, den påminner lite om den fast förstås med ett mycket starkare inslag av blommor, narcisser närmare bestämt. Den här kan jag leva med.

Wild Hunt: Först var jag överlycklig över att äntligen ha hittat en parfym som påstår sig dofta skog och faktiskt gör det. Nyapplicerad luktar Wild Hunt våta löv, mossa, granar, jord och svamp. Ett försvarligt inslag av jord och svamp, som jag i elaka stunder tänker är det enda Brosius duger till att kopiera naturtroget, även i dofter som inte alls ska lukta jord och svamp. (Okej han är rätt bra på rök också.) Tyvärr utvecklar doften en alltför stark unken sötma på huden för att vara riktigt skogslik, blir mer Wunderbaum. Ingenjörn rynkade på näsan och utbrast "usch, gammalt mögel!" Men skam den som ger sig, jag behåller mitt prov...

Wild Pansy: Jag erkänner att jag testade denna mest för att den har ett så camp namn. Den ska inte lukta penséer (har penséer ens en doft?) utan violer, vilda violer i skogen. Den luktar nyklippt gräs, gräs och åter gräs. Och efter ett tag kanske lite sötpudrig kanderad viol. Man kan troligen uppnå en liknande effekt av att spreja på sig en försvarlig dos av Demeters gräsdoft och sedan lite av deras violdoft.

Bortskänkes: Vill du testa lyckan med din näsa och hudkemi? I potten ligger mina mer eller mindre begagnade prov av I Am A Dandelion, Greenbriar 1968, Wild Pansy, Cedarwood Tea, Patchouli Empire och Violet Empire. De tre sistnämnda blir alla för sötsyrligt hippieunkna på min hud, vilket tycks hända med alla hans patchouli/trä/rökelsedofter.

LesNez: Let Me Play The Lion

Jag hörde till dem som över huvud taget inte kunde känna Antimaterière, och jag måste säga att även Let Me Play the Lion är en ytterst subtil doft. Kanske är det den där infamösa cedertränoten som många är luktblinda för, för det lilla jag uppfattar av doften tycks domineras av cederträ. Alldeles nyapplicerad har doften också en oväntat fruktig ton, sötsyrlig som persika. Bortsett från denna sötma och en viss smörig mjukhet i cedertränoten är doften dammtorr, dock utan att bli skarp och bitter som en del torra krydd- och rökelselukter. Dammigheten passar rätt bra med tanke på att doften med sitt Shakespearska namn ska föra tankarna till en teater bakom kulisserna. Men det irriterar mig att jag bara häller på mig mer och mer ur provet utan att känna nästan någonting - jag anar en fascinerande men undflyende doft. Undrar just om andra kan känna den?

Bortskänkes: Tyvärr får ni skaffa ett eget prov av Let Me Play the Lion om ni vill försöka, för jag är inte färdig med mitt än (för övrigt är det redan halvtomt!) I potten ligger i stället Ulrich Lang Anvers 1 och 2. Jag ber vinnaren ha överseende med att jag åker på påsklov och kanske inte kommer kunna skicka proverna förrän jag är tillbaka.

Guerlain: Mouchoir de Monsieur

Mouchoir de Monsieur har beskrivits som herrversionen av Jicky, men jag skulle snarare kalla den "Jicky extreme": Lavendelnoten är kyligare och mera utpräglad, citrusen skarpare och den animaliska basen mer uppenbart animalisk - ladugårdsaktig sibet i stället för varm, trygg mysk. Resultatet är en mer obalanserad komposition som saknar Jickys magiska perfektion. Liksom Jicky mjuknar doften och rundas av på huden, men i stället för Jickys gyllene elixir är Mouchoir de Monsieurs värme torrare och pudrigare med en näskittlande kvalitet som får mig att misstänka att jag kanske är "luktblind" för något i den och inte kan känna den ordentligt. Är den "maskulinare" än Jicky? Ja kanske, som i en stram, pudrig, citrusig vintagefougère för gentlemän i stil med Robert Piguets Cravache. Men då bär jag hellre Cravache, som är en utmärkt doft i egen rätt, än en sämre kopia av Jicky. Därmed inte sagt att Mouchoir de Monsieur är en dålig doft, den är fortfarande tillräckligt lik Jicky för att vara bra, med samma patinerade charm. Är det så att Jicky av någon anledning inte riktigt fungerar för dig så är den helt klart värd ett test! Om Jicky däremot inte alls fungerar så gör troligen inte Mouchoir de Monsieur det heller.

Bortskänkes: Tyvärr inget prov av Mouchoir de Monsieur, men i stället mina lätt begagnade prover av L'Atelier Boheme: Fil de Soie, Andree Putnam: Preparation Parfumee, Acqua di Biella: Bursch, och som en liten bonus Osmanthus Interdite som ingen tingade förra veckan. Först till kvarn som vanligt, och glöm för allt i världen inte att följa upp med din postadress så att jag kan skicka proverna!

Parfums d'Empire

EFTERLYSNING: Amanda V, klicka på min profil till höger och maila mig din postadresser så att jag kan skicka parfymproverna du har tingat!

Equistrius: Equistrius är skapad som en hyllning till en kapplöpningshäst, och jag tänkte att den kanske kunde bekräfta min i alla andras ögon befängda idé att Guerlains Guet-Apens/Attrape-Coeur (jag har nu fått bekräftat att de luktar likadant) doftar häst. Bägge är nämligen irisdofter, med kompletterande ambra-, gourmet- och blomnoter. Och visst finns det en gemensam nämnare i irisackordet, men eftersom Equistrius är en svalare, renare och liksom mer parfymerat abstrakt doft påminner den mig betydligt mindre om stora, varma djurkroppar som tuggar på hö. Equistrius är snarare en olfaktorisk avbild av ett skinande blankt, smäckert och nervöst fullblod, men saknar fullblodets muskelstyrka. Ska man vara elak är den kanske lite som en sådan där idealiserande kitschig, blaskigt pastellfärgad åttiotalsposter av galopperande hästar... Medan vaniljen i Guet-Apens hjälper ambran med att ge doften en sötaktigt kroppslig ton innehåller Equistrius i stället viol som drar irisen åt sitt svalaste håll, och sötman som doften onekligen har är mer konventionellt damparfymig än kroppslig. Equistrius doftar inte häst i sig, men möjligen, för mig, via omvägen över associationen till Guet-Apens.

Fougère Bengale: Jag förväntade mig att verkligen älska Fougère Bengale efter allt fascinerande jag hade hört om doften. Det verkade vara en väldigt komplex doft som förenade aspekter av fougère och oriental. Tyvärr uppvisar den inte denna komplexitet på min hud. Den är snarare ganska stum och "platt", dominerad av ett torrt, örtig, bittersyrligt ackord, med en aning varm kryddighet och en undflyende animalisk not. Nyapplicerad är syrligheten mer uttalad, i kombination med en sötsvalt aromatisk, en smula anisliknande, ton som jag tror är dragonen och lavendeln i kombination. Sedan påminner doften mest av om att sticka näsan i lavar. Inte för att jag har något emot lavar, men jag hade förväntat mig något intressantare. Jag måste dock göra den reservationen att det här kanske är en doft som kommer mer till sin rätt om den sprejas i stället för att duttas på från ett prov. Om jag ska likna den vid några andra parfymer är det Serge Lutens Chene och Chypre Rouge som ligger närmast till hands.

Iskander: Iskander inleds med en skarp citronsyrlighet, inklusive skalbeska. Enligt noterna är det dock inte citron, utan mandarin och grapefrukt. I kontakt med min hud surnar doften ytterligare och utvecklar en bitterhet jag inte uppskattar, men samtidigt även en varm, pudrig sötma som i kombination med citrusen får den att påminna lite om Guerlains Habit Rouge, en doft med liknande komposition. Både bitterheten och pudrigheten kan nog hänföras till inslaget av ekmossa (som jag envisas med att direktöversätta det, fast det är en lav med ett annat namn) Efter hand avtar bitterheten, och doften utvecklas till vad jag skulle kalla en fougère, fast det inte ser ut så på de örtfattiga noterna. Jag kunde svära på att jag känner lavendel fast det inte finns listat, den goda sidan av lavendel: inte den kyligt, tvåligt mormorsblommiga utan den torra, träiga, gentlemannamässigt aromatiska. Det är dock en fougère med varma basnoter av mysk och ambra, den där pudriga sötman och en nypa kryddighet. Kombinationen av örtigt och varmt för på det här stadiet, åtskilliga timmar efter applikationen, nästan tankarna till min älskade Jicky. Men så var det den där obehagligt bittra tonen på ett tidigare stadium... Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om Iskander.

Osmanthus Interdit: Jag förstår mig inte på storheten i Osmanthus Interdit, men det förväntade jag mig inte heller, osmanthus säger mig ingenting. För mig är den en rätt ordinär lätt, icke-stötande doft med den där syntetiskt svala (men inte alls maskulint ozonskarpa) tonen jag har svårt för. Den har en lätt fruktig sötma som påminner mig om aprikos, men några fruktnoter finns inte listade så kanske är det själva osmanthusen.