Angela Flanders, London

När jag besökte Angela Flanders lilla butik på Columbia road, en bra bit från Bethnal Greens tunnelbanestation, snöade det över London. Jag flög in från ett vårljummet Berlin samma förmiddag och kunde knappt tro mina ögon när vi flög in över Stansted och marken var snötäckt. Jag hade räknat med att England skulle vara ännu litet ljummare i april, och var inte klädd för snöväder. Men vackert var det, med snön som föll över vårblommorna och över Columbia Flower Market.

Angela Flanders parfymbutik är endast öppen på söndagar, och när jag var där var hon själv i butiken, en vithårig dam, tillsammans med en yngre assistent. Hon berättade om sina dofter och småpratade med kunderna. Hennes senaste kollektion av dofter består av Oudh Noir och Figue Noir och hon sade att hon alltid själv föredragit sådana mörka och mystiska dofter och var glad att det ökade parfymintresset hade gjort att de nu går att sälja. Som föga förtjust i fikondofter ratade jag den i och för sig "mörka" i betydelsen "inte friska och gröna" men också något godissliskiga Figue Noire, som hon hade ställt upp i årets FiFi Awards med. När jag var i butiken kom det dock in en ung man som blev alldeles lyrisk över den och stod med näsan klistrad mot testremsan och utropade superlativ och nya noter han urskiljde med jämna mellanrum. Han ansåg dock inte att han kunde bära något som det inte stod "cologne" på själv, så han funderade på möjliga kvinnliga bekanta att ge bort den till.

Enligt Angela Flanders är hennes första kollektion (den enda som finns på den sorgligt ouppdaterade hemsidan) anpassad till nittiotalets smak för lätta, fräscha och ungdomliga dofter. Jag vet inte om de passar in bland den tidens akvatiska och ozoniska dofter direkt - de känns mer klassiska, med citrus, kryddor, örter och blommor. Josephine är en trevligt pudrig men inte sliskigt kanderad viol. Det fanns även en andra kollektion bestående av soliflores (liljekonvalj, jasmin, tuberos, mimosa) och blombuketter.

I butiken finns förutom parfymer bland annat klassiska cologner, rumsdofter och doftljus. Jag ville ha ett ljus i den mysiga citrus- krydd- och vaniljdoften Parchment, men de var slut när jag var där. Jag hade tänkt köpa något under mitt sällsynta besök, men gick därifrån bara med två parfymprover som Angela vänligt gav mig: Earl Grey och Oudh Noire.

Earl Grey luktar inte som en kopp te, som Angela Flanders själv erkände, även om den har bergamott i toppnoten. Enligt henne komponerade hon den först som en rumsdoft för ett potpourri, men tyckte så mycket om den att den fick bli en parfym. Jag är en smula kluven till doften: jag faller verkligen för det citruskryddiga och faktiskt ganska teliknande (kanske inte Earl Grey just utan något citrusigare) första intrycket, men doften är så linjär, stark och långvarig att den kan gå mig på nerverna. Det är rosenträet som gör det. Jag känner likadant för Tam Dao, där det hjälper till att göra sandelträet riktigt lent och smörigt. Rosenträ doftar för all del gott, men det är en så aggressiv och artificiell väldoft i all sin sammetslena sötma. Det luktar "parfymerat" helt enkelt, jag vet ingen doftnot som luktar mer "parfym" än just rosenträ. Jag blir litet matt av att ha den i ett moln omkring mig hela dagen. Kanske är det egentligen rosenträets osedvanliga sillage på min hud det hänger på - för mycket av det goda? Jag är van att behöva lägga näsan mot handleden för att känna min parfym... Kanske passar den faktiskt bättre som rumsdoft av denna anledning.

Oudh Noir är en mörk, lädrig, rökig aoud-doft, helt enkelt. Jag har inte så mycket mer att säga om den, gillar man aoud så gillar man den, men den lämnar mig märkligt oberörd. Kanske är den för endimensionell. Det är också lite dåligt med hållbarhet och sillage med tanke på att det är en så "tung" typ av doft. Jag skulle helt klart klassa den som en herrparfym på grund av frånvaron av sötma. Ingenjörn var mycket förtjust i den och tyckte att den doftade härligt träigt.

Bortskänkes: Tyvärr inget från Angela Flanders men ett originalprov av Serge Lutens Arabie och ett sprejprov av Versace The Dreamer, bägge halvfulla

Shoppingguide: London

Fortnum & Mason (U Piccadilly Circus): På Fortnum & Mason ligger parfymavdelningen ett par trappor upp, och har därför en betydligt mer exklusiv känsla än där den ligger på gatuplan och är full av turister. En uniformerad svart man öppnar dörren till den eleganta trapphallen och de distingerade manliga expediterna på parfymavdelningen kallar varandra "darling". Hit går man för Caronurnornas skull, och innan jag flyr landet ska jag köpa en liten flaska Tabac Blond här...

Harrods (U Knightsbridge): Harrods är nästan labyrintartat, med parfymerna utspridda i åtminstone tre stora salar: parfym och smink, parfym och rumsdoft, bara parfym... Rumsdoftavdelningen är hyfsat välsorterad, med rumsdoft och parfymer från Miller Harris, Tocca, Diptyque, Jo Malone, Molton Brown, Penhaligon's och Floris. L'Air de Rien finns som doftljus också, och det tycker jag verkar vara en utmärkt idé med tanke på att redan parfymen påminde mig om ett mysigt inbott hem. Vad gäller Diptyque kan jag bara instämma i hyllningskören som utnämner den träiga, tryddiga, rökiga Essence of John Galliano till deras bästa doft, men den billigare brasvedsdoften Feu de bois är faktiskt inte så långt ifrån. Jag skulle vilja älska Mousses (som jag inte tror att de har här) men den är för örtig för att vara riktigt övertygande som mossdoft. Cuir (som jag inte heller tror finns på Harrods) fann jag alltför stram och kärv - om jag ska ha en läderdoft som rumsdoft ska den nog vara mer som en insutten gammal skinnfåtölj. Det motsägs dock av att jag gillar den originellt osöta läder- och gindoften 007 från Tocca. Toccas träiga ljus är överlag trevliga också.

Harvey Nichols (U Knightsbridge): Det kan vara värt att tränga sig fram bland alla provpappersviftande expediter på Harvey Nichols inte särskilt imponerande parfymhörna i sminkhavet om man är på jakt efter The Different Company, Maitre Parfumeur et Gantier eller Etat Libre d'Orange. Jag testade Comme des Garcons 88 8 på papper och fann den värd vidare test, jag blev också påprackad ett pappersprov av Vivienne Westwoods Let it Rock, som faktiskt var riktigt tilltalande, en oanständigt myskig ambradoft.

Les Senteurs (U Sloane Square): Den lilla parfymbutiken Les Senteurs är så chic att expediterna är fransktalande. Den ligger på Elizabeth Street, inom gångavstånd från Harrods och Harvey Nichols om man har gott om tid och inte alltför högklackade skor. Jag ser dock ingen anledning att göra den promenaden om man inte speciellt är ute efter Editions des Perfums Frederic Malle, Parfumerie Generale eller Parfums d'Empire. Jag fick dock en smärre chock när jag kom in och såg den hyllade och påstått slutsålda L'Ombre Fauve överst på hyllan. Jag frågade expediten om den inte var tagen ur produktion, men det hade hon aldrig hört talas om. Hon sade att de nyligen hade valt ut den ur Parfumerie Generales sortiment i Paris, så uppenbarligen görs den fortfarande (eller igen) i smyg... Parfumerie Generale har så mycket fuffens för sig med sina "privata kollektioner", limited editions och anonymt numrerade flaskor att man kan bli irriterad för mindre, men att L'Ombre Fauve fortfarande finns att på tag i är ju goda nyheter! Les Senteurs har den inte i sin webshop, men jag lovar att jag såg den, så det går kanske att ringa och fråga efter den... Etat Libre d'Orange finns här också, men ingen verkar ha ljusen som jag är nyfiken på. Jag blev nyfiken på Vierges et Toreros som har en intressant torr, dammig, mineralisk ton, som sanden som yr upp i tjurfäktningsarenan antar jag... Medan de flesta av Etat Libres namn och ikoner mest är pubertala är den här dock direkt stötande med sitt blodfläckade lakan, så jag är kluven...

Liberty (U Oxford Circus): Jag kan inte vara i London utan att titta in på Liberty. Förutom Le Labo-disken finns på den lilla men välsorterade parfymavdelningen bland annat Mona di Orio, Balmain, Divine, Ineke, Ulrich Lang och Tann Rokka. Bortom Le Labo-disken finns ett rum med doftljus från bland andra Archipelago, men även en litet utbud av Demeters parfymer (säkert till ockerpriser). Diptyqueparfymerna finns också här tillsammans med ljusen, ett bättre utbud av bådadera än på Harrods. Jag ska nog hit och botanisera lite mer bland dem innan det är för sent, enligt bloggen Perfume Shrine ska flera av dem tas ur produktion...

Parfums de Nicolai (U South Kensington): Parfums de Nicolai ligger på ett hörn av Fulham Road, egentligen med dörren mot en tvärgata. Butiken är så minimal att man lätt skulle kunna missa den, ett avlångt rum med lagom plats för en parfymhylla längs väggen, ett par kunder framför nämnda hylla och en disk med en äldre dam bakom längst inne i hörnet. Damen i fråga satte på klassisk musik när jag kom in och började titta och tystnaden i det lilla utrymmet blev tryckande. Av någon anledning var jag mest intresserad av ljusen när jag var där, men hittade inget som riktigt tilltalade mig. Cederträljuset var ungefär lika bra som alla andra cederträljus och grandoften lite för mycket sötaktigt julpotpurri. Jag frågade efter någon doft med läder i eftersom jag hade ett vagt minne av att de skulle ha ett sådant ljus, och damen trollade fram Vetyver de Java ur ett skåp. Jag köpte det, men jag kan egentligen bara rekommendera det till inbitna vetiverfans. Det är den där syrliga, rotiga sidan av vetiver som kan bli lite kvalmig. Undrar just om degraderingen till skåpet betyder att den utgår ur sortimentet eller bara att den är mindre populär? Ett plus med Parfums de Nicolais ljus är att de har lock av metall som stänger doften inne.

Selfridges (U Bond Street): Selfridges parfymavdelning står sig bra i konkurrensen med de andra galleriorna. Den slår överlägset Debenhamns och liknande som ligger i närheten på Oxford Street. Här kan man lukta fritt på Pradas coiffret (Cuir Ambré påminner om Tabac Blond) och förutom "det vanliga" (Serge Lutens, Bond no 9, Creed, L'Artisan Parfumeur, Comme des Garcons, Tom Ford, Annick Goutal, Miller Harris...) har de även Bella Bellissima, Miller et Bertaux och D'Orsay. För tillfället - de tycks rotera de mer obskyra märkena ganska ofta.

Bortskänkes: Lätt begagnade prover av Miller Harris Piment des Baies, Comme des garcons original och Parfumerie Generale Marylin & John.

Shoppingguide: Berlin

Galeria Kaufhof (s/u-bahn Alexanderplatz): Galeria Kaufhof är hyfsat välsorterad för att vara en mer normal shoppinggalleria. Om man kryssar mellan expediterna som vill pracka på en testremsor med billigt slisk så hittar man märken som Grès, Hermès, Guerlain, Serge Lutens, Creed och Etro. Jag testade Etros Gomma på huden, den luktar verkligen gummi, med inslag av vetiver och patchouli. Vill ha! Pussy Deluxe, som de skyltade med i augusti i fjol, reades nu ut på undanskymd plats. I stället skyltade de med en souvenirparfym med plastig flaska i form av radiotornet! Den fanns i herr- och damversion: herrversionen var själva essensen av generiskt fräsch , dödtrist och småäcklig herrdoft, medan damversionen var klart uthärdlig, lite citrusig/vaniljsöt i stil med Diesel Fuel for life pour femme kanske.

Galeries Lafayette (u-bahn Französische Strasse): Parfymavdelningen på Galieries Lafayette består till största delen av diskar med "de vanliga" märkena i cirkel kring rulltrappan, dock med ovanligt bra utbud inom varje märke. Det här är det enda ställe där jag har sett Serge Lutens nya 5 O'Clock Au Gingembre, och jag testade den förstås genast på min lediga handled. Inledningen påminner lite om L'Artisan Parfumeurs Tea for two: en gourmetig tedoft med en uppfriskande not som i Tea for two är anis och i 5 O'Clock ingefära. Jag föredrar 5 O'Clock, och den blir bara bättre. Basnoterna är alldeles underbara, en perfekt balans av len träighet och sensuell myskighet. Måste absolut skaffa mer! Bland mer sällsynta märken verkar Galeries Lafayette ha riktat in sig på det allra dyraste: Clive Christian, Lalique, Micallef, Bond no 9... De hade även DelRae, och jag föll för Bois de paradis med dess frestande sötsyrliga, "vuxna" fruktnot, som gyllene nektar. Jag har bara testat den på papper, men min reaktion överensstämmer än så länge med den lyriska doftbeskrivningen på Luckyscent. På Galeries Lafayette finns även barnparfymer av märket Le Petit Prince, efter barnboken. Unisexdoften med samma namn var en trevlig men undflyende citron som jag skulle kunna tänka mig att köpa till mitt barn om jag a) hade ett och b) ansåg att barn bör parfymeras. Inget av dessa påståenden stämmer dock.
Om man tar rulltrappan ned från parfymavdelningen hamnar man i saluhallen med servering och diskar med kött, bröd, ost etc. Här har även det lyxiga tekompaniet Mariage Frères en hörna. Jag köpte ett doftljus i lukten Darjeeling, som enligt hemsidan ska lukta "gröna Darjeelingmandlar" (vad nu det är), hasselnötter och Muscat, och vara blommig och fruktig. Jag säger att det är en grön tedoft, frisk utan att bli mesig eller hygienproduktsfräsch. Trots att det är en så lätt doft fyller den effektivt rummet, mycket bättre än något av de andra dyra doftljus jag har (Modern Alchemy och Parfums de Nicolai). Gillar man sina doftljus mer fylliga och söta kan jag rekommendera The Rouge och Ambre The. Expediten upplyste mig även om att de hade gratis provsmakning av en ny tesort varje lördag klockan fem.
Galeries Lafayette ligger på Friedrichstrasse 207 och sitter på källarvåningen ihop med Quartier 206 och en mindre lyxig galleria på 205, så att man kan gå obehindrat mellan dem under gatan.

KaDeWe (u-bahn Wittenbergplatz): Den stora shoppinggallerien är verkligen stor. Egna diskar har bland andra Tom Ford, The Different Company och Prada (med sin exklusiva coiffret inlåst under glas). På avdelningen för "internationella dofter" trängs massmarknadsparfymer med Knize. Jag var lycklig över att hitta Etienne Aigner och få testa In Leather Man och Woman. Den förstnämnda var alldeles för generiskt herrsval för min smak, men damversionen var en underbart mjuk mockadoft med en lite fruktig ton, som en bättre version av Daim Blond. Jo, bättre. Den unge mannen bakom disken för "klassiska dofter" blev lite perplex när jag påstod mig gilla herrdofter, men underhöll mig sedan med historier om alla italienska skräddare/parfymmakare som fanns representerade. Han rekommenderade Domenico Caracenis Ivy League, som är tilltalande grön men lite för unkenbitter på det där sättet örtiga dofter kan vara. Jag önskar att "örtig" oftare betydde som att inandas vilda kryddörter vid Medelhavet (toppnoten i Laura Bigottis Roma är det närmaste jag har kommit) och mer sällan otäckt surnande noter som geranium, dill, fänkål, citronmellis och mynta. Vid klassikerdisken fanns även Bois 1920 och Washington Tremlett.

Quartier 206 (u-bahn Französische Strasse): Lyxgallerian Quartier 206 har den mest välsorterade parfymavdelning jag har besökt. Blommor, hudvård, smink, rumsdoft och parfym är inklämt på ett hörn mellan märkesbutikerna som upptar det mesta av utrymmet kring den stora trapphallen med svartvitt stengolv och läderfåtöljer och i serveringen på källarplan pianoackompanjemang, åtminstone på lördagar. Ett rätt otroligt parfymutbud står ihopträngt på två diskar som är uppdelade efter kön men låter de flesta märken stå tillsammans, så att allt från Comme des Garcons (och de hade verkligen allt, inklusive den nya Hinoki, som jag rekommenderar) står på herrdisken och allt från bl.a. Parfumerie Generale, Serge Lutens, Diptyque, L'Artisan Parfumeur och Bond no 9 står på damdisken. Etat Libre d'Orange står för sig på en egen disk. Svårigheten att få överblick över de tätpackade flaskorna och barstolarna som står uppställda framför disken antyder att det är meningen att man ska sitta still och bli servad snarare än att utforska utbudet själv, men första gången jag var där talade expediten inte engelska, så jag fick botanisera i fred. Här finns flera märken jag inte har sett någon annanstans i verkligheten: Histoires des Parfums, Nasomatto, Aftelier, Strange Invisible Perfumes... Dock inte Afterliers Tango eller Strange Invisible Perfumes Vine, som var de dofter jag var intresserad av att testa. Jag sprejade Nasomattos Absinth och Hindu Grass på varsin handled och föll för Absinth, som verkligen är unik. Jag kan inte riktigt beskriva hur, bara att den är tilltalande på ett beroendeframkallande sätt, sötsyrlig med en saftig vetivernot och en lakritsaktig ton. Det låter inte särskilt tilltalande, ens i mina öron, men det var det. På papper luktade den dock direkt illa, märkligt sötunket, och jag skulle kanske inte ha testat den på huden alls om jag inte redan hade gjort det. Hindu Grass var en trevligt jordig patchouli, men inte så olik en mängd andra patchoulidofter. Jag gick därifrån med Green, green, green and green men kunde inte låta bli att återvända nästa dag utan planer på att köpa något mer. Då var det dock en expedit som talade engelska som högg tag i mig och upplyste mig om att jag stod vid herrdisken. Jag sade att jag gillade herrdofter och hon log och svarade att det gjorde hon med, och så satte igång med sin show att spreja olika dofter på papper, lukta på dem, titta på mig och utbrista "No." eller "Yes!" innan hon överräckte dem. Det var ganska underhållande, men problemet är ju att som inbiten parfymnörd hade jag ju redan testat det mesta hon rekommenderade, och dessutom generade uppmärksamheten mig när jag inte tänkte köpa något. Hon ansåg bland annat att jag borde gilla Kyoto och Philosykos. Hennes bästa tips var Citrus paradiso från Czech & Speake, en uppfriskande skalbesk citrusdoft på en varm bas av kryddor och patchouli som jag nog aldrig skulle ha testat annars.

Bortskänkes: Originalprover från Diptyque, sprejade ett par gånger, i blomdofterna Do Son (tuberos) och Jardin Clos (hyacint). Den icke engelsktalande expediten på Quartier 206 kallade dem "spicy" när hon gav mig dem, hmm... (Hon beskrev även Marc Jacobs Daisy som "Cool! Jeans, yes?") Först till kvarn med att uttrycka intresse i en kommentar som vanligt!

We were in London

...är ett Pet Shop Boys-citat, men det får vara ett kungligt "vi" då, för sanningen är den att jag var i London alldeles själv och julhandlade innan jag tog flyget hem från Heathrow. Min absoluta favorit bland de stora lyxvaruhusen är Liberty, som ligger en smula undanskymt ett kvarter in bakom hörnet Regent Street/Oxford Street. Trots exklusiviteten och prisklassen är det inte snorkigt och avskräckande med onda dörrvakter, och det känns också mer smakfullt och mindre turistfälleaktigt än exempelvis Harrods. De har en trevlig chokladavdelning där jag shoppade loss, en avdelning för presentartiklar och kontorsmateriel med massor av vackra (men ack så dyra) anteckningsböcker och en liten men välsorterad parfymavdelning som jag gillar mycket bättre än de stora salarna där varje märke har en egen disk med tillhörande aggressiv säljare. Förutom "det vanliga", de exklusiva märken som finns på alla lyxvaruhusen (Serge Lutens, Annick Goutal, L'Artisan Parfumeur, Creed, Miller Harris...) har de även bland annat Comme des Garcons, Etro och Mona di Orio. Dessutom hade de sist jag var där skaffat sig en Le Labo-disk, så nu är det märket relativt lättillgängligt för mig! Den vänliga kvinnan bakom disken var mycket tillmötesgående när jag bad om pappersprover att ta med hem och lade dem noggrant i varsitt förseglat kuvert för att inte dofterna skulle blandas. Jag testade Vetiver, Rose, Iris och Jasmine och gillade allihopa, även om jasminen efter hand utvecklade en alltför starkt ton av apelsinblom.

Näst efter Liberty är Selfridges på Oxford Street min favorit. De har en stor, välsorterad parfymavdelning där man kan strosa runt och lukta på bland annat Bond no 9, Pradas coiffret och Bella Bellissima. Harvey Nichols hade till min stora förvåning Etat Libre d'Orange, som jag inte trodde såldes utanför butiken i Paris, samt även bl.a. Maitre Parfumeur et Gantier och The Different Company. De har dock ett stort överskott säljare och mycket gömt bakom disk. På Harrods hade de gjort om inför julen så att jag inte ens hittade parfymavdelningen jag var på sist (som dock ändå inte var något vidare, det fanns t.ex. inga provpapper, bara säljare som frågade om man ville få parfymen sprutad på sig) men däremot hittade jag en del intressanta doftljus: Diptyque och Tocca bland annat.

Och så var jag en sväng på Urban Outfitters på Kensington High Street, de har doftljus i söta färgglada plåtburkar. De flesta luktade direkt illa, typ allrengöring, men rabarberfreak som jag är köpte jag Spicy Rhubarb, jag minns även Fresh Grenadine som helt okej, och jag var oväntat förtjust i den varma och kryddiga, i stället för kalla och vaxiga, White Flowers.

Parfymshoppingen på Heathrow terminal 3 är däremot inget vidare. Jag köpte visserligen typ en hink av Guerlains trevligt rotiga, rökiga men ändå citrusfriska Vetiver till ett bra pris, men säljaren som bevakade Guerlaindisken hade aldrig hört talas om Habit Rouge. Jag hade bråttom till gaten och hann inte kika på de rena märkesbutiker som fanns där också, men Guerlain fanns inte representerade bland dem, så det kan inte förklara det dåliga utbudet på den allmänna parfymavdelningen. Överlag var parfymutbudet sämre än på de andra flygplatser jag besökt på sistone (Kastrup, Arlanda, Manchester).

Bortskänkes: Idag är det ett oöppnat litet prov av Armani Privé Eau de Jade som ligger i potten. Först till kvarn med att kommentera får den, men tyvärr har jag inte möjlighet att skicka den förrän jag kommer tillbaka till England efter nyår.

Spridda doftintryck

På vägen jag går nästan varje dag till universitetet finns det ett ställe som doftar så underbar gott. Det är en trädgård fylld av kryddväxter och andra aromatiska gröna örter, omgiven av ett tjärat plank. Tjäran tar verkligen kryddgårdsdoften till en högre nivå! Få parfymer kan uppnå något liknande, men det påminner faktiskt lite som Lonestar Memories.

Förresten, är det bara jag eller påminner vitpeppar och mysk om varandra? Varje gång jag öppnar en burk vitpeppar slår det mig att det luktar precis som mina djuriska myskfavoriter! Jag tror också att det är därför mysk ofta påminner mig om gamla människors bostäder, förutom den allmänt "inpyrda" tonen. Gamla använder ju ofta vitpeppar, och dessutom finmalen så att doften sprids bättre, medan trenden att övergå till svartpeppar och dessutom i kvarn har spridit sig bland yngre matlagningsintresserade. Så även till mig, jag erkänner, men egentligen tycker jag mycket bättre om vitpepparns aromatiska doft än svartpepparns mer neutrala.

Apropå peppar, jag var på den dyra hudvårdsbutiken Molton Brown och testade deras parfym Black Pepper (koriander, spiskummin, eklav, patchouli, violblad, bergamott, ingefära). Jag har hört bra saker om dess kompromisslösa kryddighet, men på mig luktade den överraskande parfymigt. Eller kanske snarare herrcolognigt. Jag förväntade mig en kryddbod och fann en gentleman, och även om jag som bekant inte har något emot gentlemän framstår doften som lite väl nyrakat och nystruken. I linje med det är den också en lättflyktig cologne som försvinner alltför snabbt från huden, om det inte är min näsa som har slutat uppfatta den. Jag tycker bättre om det kryddigare ljuset, av noterna att döma en helt annan doft (svartpeppar, galbanum, petitgrain, vetiver, basilika), men deras ljus är dyra!

Billigare doftljus (en tiondel av priset eller så, beroende på storlek) finns på Marks & Spencer, där jag till min förvåning hittade ett riktigt bra bland de sliskiga och syntetiska: Frankincense & Myrrh. Förresten var Hyacinth & Sweet Pea helt okej också, och till och med Cut Flowers fann nåd för en föga blommig typ som jag. Men alla frukt- och bärdofterna... uäh!