Thierry Mugler: Alien

Tack vare en generös läsare av bloggen (förlåt, tack Annelie ska det ju vara!) fick jag ett prov av Thierry Muglers Alien. Jag har ofta sett doften utan att ha övervägt att testa den, förrän jag såg någon rekommendera den som en bra och udda jasmindoft och blev litet nyfiken. På papper verkade den också övervägande blommig, men det som slår mig när jag testar den på huden är hur mycket den har gemensamt med A Men. Om jag skulle gissa skulle jag tro att A Men var herrversionen av Alien, inte Angel. De delar samma torrt aromatiska (inte mustiga eller jordiga!) patchouliackord, men i stället för lavendel och kaffe dekoreras Alien av något i stil med mandarin och jasmin. (B Men är också uppbyggd på en snarlik bas men med fruktigare och vattnigare toppnoter - tyvärr inte den utlovade rabarbern.) Det är svårt att hitta några utförliga notlistor så jag vet inte exakt vad det ska föreställa.

Både blom- och citrusnoten är hur som helst utpräglat syntetiska, sådär onaturligt svala, starka, rena och klara som är så vanligt bland massmarknadsparfym (tänk Burberry till exempel). Jag har ofta svårt för den typen av dofter men inte i Alien. Det passar ju tvärtom utmärkt att en doft med det namnet är litet stålkall, kemiskt ren och hermetiskt tillsluten från kontamination av organiska doftmolekyler. De noter jag hittade säger något om ett solackord, och ja, det är något lysande över Alien, men snarare vitt månljus över karga månkratrar (den jordande patchoulibasen). Cashmere nämns också, och även om jag inte uppfattar doften som varm eller gosig så har den något av en cashmerens behagliga lenhet. En svalt elegant vit cashmerekofta.

Så värst underlig eller originell finner jag inte doften, trots talet om månkratrar - tror den ska ha ett rykte i den stilen, som svårburen? Den känns snarare bekant, som om jag har känt den på många människor, men kanske är det bara likheten med andra dofter. Hur som helst finner jag den väldigt tilltalande - på något sätt samtidigt lugnande och skärpande, chic utan att kännas för "uppklädd", en doft man kan bära när som helst utan anstränging men ändå långt ifrån typiska "comfort scents"...

Flankern Alien Eau Luminiscente i lika gräslig orange flaska som det violetta originalet är gräsligt är också helt okej. Förutsägbart nog är den "fräschare" med mer betoning på citrus (mandarin) och mindre på blommor och basnoter.

Bortskänkes: prover av Ivoire de Balmain och Fendi.

Tema: Herrparfym

Stanken av "fräsch sportig havsbris" från herrparfymhyllan i vanliga affärer ger mig kväljningar, men det betyder inte att jag undviker herrparfymer överlag. Tvärtom gör jag ingen skillnad mellan herr- och damdofter och har en svaghet för parfymhus som inte heller gör det. Min aversion mot alltför blommiga eller fruktiga dofter gör att en stor andel av de traditionella damparfymerna faller utanför min intressesfär. Generellt sett är jag mer dragen till herrdofternas domän av kryddor, trä, läder och mysk, bara jag slipper Generisk Herrdoft med ozon och grapefrukt. Därför kommer här en liten översikt över några parfymer riktade till män som jag har testat.

ART OF PERFUMERY: No. 6: Jag beställde ett prov av No. 6 efter att ha läst en bloggrecension där den framställdes som en mörk, sexig läderdoft. Själv skulle jag snarare kalla det gummi. Jag har en specialbeställd parfymolja med bara mysk och svart te som jag kärleksfullt har döpt till The Biker eftersom den doftar av skinnjacka, brända gummidäck och het asfalt. Parfymmakaren förklarade att det var myskblomman som vissa uppfattar som gummiartad, men jag undrar om det inte snarare är svart te som ibland kan få den effekten? No 6 innehåller nämligen också tenoter. Även om jag generellt sett uppskattar parfymer som doftar gummi, tjära och rök skäms No. 6 av ett unket, surt, strävt inslag jag känner igen från örtiga vintageparfymer som Robert Piguets Bandit. Den där örtnoten påminner mig också om Parfymerie Generales Harmatan Noir, och gör att jag hellre rekommenderar Tauer Perfumes Lonestar Memories, Comme des Garcons Synthetic-serie eller Bulgari Black för den som är ute efter något gummiartat. Men om du ändå är nyfiken på No. 6 är jag villig att byta bort mitt prov.
http://www.artofperfumery.com/

GEIR NESS: Geir: Geir är en fräsch doft, men inte så fräsch som man kan luras att tro av reklamtexten om norska fjäll. Här finns inget av den ozon eller citrus som brukar användas för att förmedla standardfräschör. I stället har den en mjuk, grön friskhet av naturliga örtoljor. Denna friskhet uppmjukas ytterligare av en oväntad söt, pudrig ton. Jag har en kopia av People of the Labyrinths Luctor et Emergo som delar samma originella kombination av gröngräs och pudrig sötma. Jag vet inte hur lik originalet den är, men det är möjligt att Geir påminner om People of the Labyrinths, fast utan den feminina körsbärsnoten.
http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=32400&section=2

MASAKI MATSUSHIMA: MAT Very Male: Jag äger tyvärr inte något prov av MAT Very Male, utan får förlita mig på mina minnen av att ha provat doften på Åhléns i Stockholm. Grejen med den är att den luktar precis som sötlakrits. Om det är så "very male" vet jag inte, jag uppfattade den som mindre traditionellt maskulin än den svalt fräscha MAT Male som jag prövade samtidigt, men inslaget av mer "herriga" spiriga/träiga/kryddiga/mörka noter blir starkare med tiden allteftersom lakritssötman falnar.
http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?cPath=23_76_409&products_id=219

THIERRY MUGLER: A Men: Min historia bakom A Men är att jag har en riktigt billig sådan där tonårsparfym som står ute i butiken på Kicks, Karl Morans "Love & Dreams: Blue Moon". Det var den enda av alla billiga parfymer jag doftade mig igenom som inte stank, och jag uppskattar den fortfarande om än inte med samma glöd. Den har en kombination av en fräsch chypre/ört/citrus-ton och söta gourmetnoter som får det att formligen vattnas i munnen på mig. Senare stötte jag på en snarlik parfymolja vid namn "Seraphic" som visade sig vara en kopia av Thierry Muglers Angel. Jag drog slutsatsen att även Blue Moon var en Angel-kopia och att Angel alltså skulle vara the real deal, bara för att lukta på den i Stockholm och bli djupt besviken på dess obehagligt platta, fadda och parfymsvala ton. A Men är allt det jag hoppades att Angel skulle vara. Den har den där kombinationen av torr, kryddig patchouli och lavendel å ena sidan och gourmetnoter som kaffe, vanilj, karamell och choklad å andra sidan, som är fullständigt oemotståndlig och oväntat uppfriskande. Det är inte Angel Blue Moon och Seraphic liknar, de är snarare de "verkliga" damversionerna av A Men.
http://www.strawberrynet.com/mfrag.aspx?BrandId=174&goChar=A

VERSACE: The Dreamer: The Dreamer är förbluffande söt för att vara en herrdoft, med en pudrig, nästan gourmetartad, sötma av iris och lilja. Om det här är ett typiskt exempel på en blommig herrdoft är det kanske bara blommiga damdofter jag bör undvika i fortsättningen. Trots sin sötma har den en distinkt "herrig" karaktär jag har svårt att sätta fingret på. Vill man vara elak kan man säga att den luktar som en mix mellan en havsbrissval generisk herrparfym och en blomsöt generisk damparfym. Den där svala tonen är ansiaktig snarare än mintig, vilket i kombination med nektarsötman för tankarna till den namnet till trots sockersöta Wood & spices från Montale. Doften direkt på huden är en aning mindre söt, med ett uns bitter fräschör , inte helt olikt Geirs kombination av fräsch grönska och pudrig sötma.
http://www.strawberrynet.com/mfrag.aspx?BrandId=334&goChar=V

YVES SAINT LAURENT: M7: M7 är en trevlig träig/kryddig doft, en riktigt klassisk herrparfym. Jag kommer nästan att tänka på Old Spice, men M7 är både intresantare och behagligare. Kryddigheten är inledningsvis nästan het, som chili och curry, fast den inte ens har några kryddnoter listade. Det passar bra att flaskan är djupröd, för det här är verkligen en varm, röd doft som trots kryddigheten inte är alltför torr utan lätt sötad. Efterhand blir doften mer myskig, en "naughty", kroppslig myskighet, som en budgetversion av Muscs Koublaï Khän. En annan doft som den för tankarna till är Dior Addict, som på min hud framstår som en liknande kombination av mysk, trä och vanilj. M7 är dock den betydligt mindre vaniljsöta herrversionen. Efterhand blir den lite "ettrig" i sin maskulina kryddighet, och det är det som skiljer den från mästerverk som Serge Lutens myskiga/träiga dofter.
http://www.strawberrynet.com/mfrag.aspx?BrandId=292&goChar=Y