Tauer Perfumes

Incense extrême: Incense extrême beskrivs som en minimalistisk, kubistisk rökelsedoft med en extremt hög koncentration av ett visst frankincense-extrakt. Det här är ingen unken kyrkrökelse som Messe de Minuit, men inte heller så utpräglat färskt träig som Incense rosé. Den drar mer åt det stramt dammtorra och askgrå, men med en aromatisk, nästan örtig, kryddighet som piggar upp. Any Tauer beskriver den som en röd doft, men jag ser den på sin höjd som murrigt brunröd. För att framstå som klarröd hade den behövt vara helt igenom het, men den kryddiga, rökiga hettan i doften uppvägs av en viss metallisk kyla som jag tyvärr uppfattar som litet "parfymerad" eller schampoaktig, en sådan där sval doft man kan känna på tungan. Om jag skulle sammanfatta doften i ett ord skulle det vara sträv: den känns litet som sandpapper, asfalt eller en skrovlig betongvägg. Det är inte nödvändigtvis ett negativt omdöme, men överlag känns doften litet väl oinsmickrande avskalad för min smak. Dessutom har den som så många andra rökelsedofter noll "sillage", och/eller innehåller något som jag lätt blir tillfälligt luktblind för.

Incense rosé: Incense rosé är en alldeles underbar doft som jag blir glad av att känna. Rökelsenoten är härligt träig och frisk och den diskreta rosennoten känns helt naturlig och liksom stram och saftig på en och samma gång, väldigt olik de flesta andra rosennoter i parfym och inte minst den allt annat än naturliga eller friska rosen i Le Maroc. Doften är stark utan att bli tung - den transparenta, solgassiga, rykande heta känslan av den påminner om L'air du desert marocian, med skillnaden att Incense rosé är mindre kryddigt ökentorr och i stället har en ljuvligt skogslik, kådig sötma. Den pinfärskt träiga rökelsen förstärks av cederträ och effekten är som att passera att vildrosbuskage i en tallskog en solig sommardag och få en deja vu till en katolsk kyrka. Kanske för trädoftsälskare snarare än rökelseälskare, men då tycker jag i och för sig att Avignon och Jaisalmer doftar trä och skog också. Definitivt värd ett test oavsett om du i normala fall gillar rosendofter eller inte!

Le Maroc pour elle: Efter att ha testat (och älskat) L'air du desert marocain och Lonestar memories trodde jag mig ha prickat in Andy Tauers parfymmakarstil som torr och transparent. Sedan luktade jag på Le Maroc och Reverie au jardin och upptäckte en helt ny sida: två ogenomskinligt täta, "stumma", sötunkna dofter som påminner lite om naturliga parfymoljor i stilen (jag och naturliga parfymoljor kommer inte överens...). Jag hade trott att Le Maroc skulle påminna om L'air du desert marocain, bara med ett omvänt förhållande mellan ros och övriga ingredienser, men de är som dag och natt, och inte i samma land heller! Den "torra" ros jag älskar i Incense rosé är här helt frånvarande. Den torkade eller tvåliga ros jag brukar gnälla om är också helt frånvarande. Faktum är att jag inte kan urskilja ros över huvud taget. I stället luktar Le Maroc exakt som den sötunkna, inpyrda rökelselukten i en hippieaffär (ja jag vet att jag missbrukar "hippieaffär" som invektiv, men det är verkligen inte en doftassociation jag vill att min parfym ska förmedla!), den som är raka motsatsen till den friska, strama, träiga, kryddiga rökelsenoten i finare parfym. Le Maroc doftar inte blommor, men jag kan sträcka mig till rökelse med blomdoft. Med näsan tryckt mot huden kan jag urskilja en friskare och mer naturlig blomnot - inte ros utan snarare en söt, varm, fyllig, krämig jasmin - men det är som om denna är gömd under det där hippieaffärsackordet som är det enda jag kan urskilja en bit ifrån huden. Det är en stark doft - ett litet sprej från provet och jag kan känna den i luften hela dagen - och den förändras inte nämnvärt. Möjligen försvinner den där aningen av naturlig blommighet helt och ersätts av en aldehydiskt pudrig ton.

Reverie au jardin: Andy Tauer i all ära, men jag tål verkligen inte Reverie au jardin, det är en av de otäckaste parfymer jag har stött på. Bara att lukta från provet får mig att rysa och göra äcklade grimaser, och då har jag ändå utstått hudtest. Jag förväntade mig inte direkt att älska doften, men jag trodde att jag skulle ogilla den för att den var för örtigt, strävt grön för min smak och hade för mycket lavendel, som inte är någon favoritnot direkt. Kanske har den för mycket lavendel, men i så fall en för mig tidigare okänd och alldeles extra ryslig inkarnation av lavendel, helt utan aromatisk fräschör. (En mer "normal", aromatisk lavendelnot kan också urskiljas som det enda som sticker ut ur den täta kompositionen.) Det som låter som en grön doft på en maskulint träig bas av noterna att döma (galbanum, gran, rökelse, vetiver...) visar sig vara en sötunken, godissliskig sörja till parfym. Den påminner mig om Michael Storers (akta er för hans dyra parfymer som luktar billigt!) vidrigt plastiga Il Giardino, men den senare har åtminstone ursäkten att vara fruktig. Var den sunkiga sötman i Reverie au jardin kommer ifrån är svårt att säga - ambrette? tonka? ros? Wunderbaum-gran? Mitt lavendelhat når nya höjder, om det nu är lavendeln man ska skylla på...

Bortskänkes: Mina prover av Le Maroc pour elle och Reverie au jardin, generösa sprejprover direkt från Tauer Perfumes och knappt använda.

Sommardofter

Okej, dags för dofter för heta och gassiga sommardagar, liksom för ljusa sommarnätter och härligt åskväder. Normalt sett brukar ju lätta blommiga, fruktiga, citrusiga, gröna och vattniga dofter rekommenderas, medan tunga, kryddiga orientaler och gourmetdofter anses passa bättre på vintern, men jag är inte så säker på att jag håller med. Blommiga och fruktiga dofter skulle jag personligen undvika på heta dagar av rädsla för att de skulle bli alltför söta och kvalmiga. Däremot passar de säkert utmärkt på sommarkvällar och mulna eller regniga dagar. Gröna dofter är jag också något skeptisk till - det skulle i så fall vara mycket lätta och fräscha cologner i stil med L'Artisan Parfumeurs L'eau de l'Artisan eller Comme des Garcons Vettiveru, annars är jag rädd att de gröna noterna skulle kunna surna i hettan och bli alltför skarpa. Tanken på en grön chypre i klassisk stil en het sommardag känns inte frestande. Vattniga och artificiellt "fräscha" dofter vet ni ju redan vad jag tycker om, och tanken på dessa skärande skarpa noter på varma, svettiga människor i värmebölja känns osedvanligt otäck. Undantaget här är The Different Companys Sel de Vetiver. Kryddiga och träiga orientaler tycker jag däremot kan komplettera hettan, i stället för att fåfängt sträva emot den. Det gäller bara att de är tillräckligt torra, och inte alltför tunga. Med en pudrig, osöt ambra (utan vanilj!) som Tauer Perfumes L'air du desert marocain kan man leka beduin i Norden. Doften av solvarm tallskog borde också med fördel kunna matchas med en liknande parfym, kanske Comme des Garcons Jaisalmer med inslag av kolmila. Här är en handfull förslag på andra garanterat kokosnötsbefriade sommardofter:

COMME DES GARCONS 3: 3 är otroligt grön, så grön att jag skulle gissa på vetiver, som den dock inte innehåller. Noter som basilika, mandarin, svartvinbär, magnolia och angelica får den att låta mer oskyldigt somrig än den är. Den är snarare nästan maskulint grön, tidvis på gränsen till myggmedelsskärpan i 2, troligen på grund av träbasen med ceder, björk och sandelträ. Jag uppfattar den som en uppfriskande tvilling till Sherbet Rhubarb - den senares krispigt gröna bas minus själva rabarbern.
http://www.perfumebay.com/women-s-c-comme-des-garcons-3-by-comme-des-garcons.html

CREATIVE UNIVERSE Te: Jag vet inget mer uppfriskande än en bra teparfym. Är det något Black Phoenix Alchemy Lab är bra på så är det trots den mörka gothimagen just friska, fräscha, gröna tedofter som Kumiho, Shanghai och Severin. Colognen Te är ett fint exempel i en annan prisklass. Den låter mycket grön på beskrivningen, med grönt te, grapefrukt, bergamott och selleri! Jag känner dock inte den distinkta bergamottdoften och tycker snarare att känslan är någonstans emellan grönt och svart te. Doften är uppfriskande grön, men samtidigt trevligt torr och en aning kryddig av kryddnejlika.
http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=10402&section=1

ETRO Anice: Om man söker svalka men likt mig ogillar vattniga dofter, undviker mint och mynta och skyr unken gurka och melon kanske Anice kan vara något? Det är en lättviktig och lättflyktig skapelse som låter mer avancerad på ingredienslistan än vad den är: en enkel anisdoft med mer känsla av kyld sambuca eller ouzo än av sötlakrits. För min del hade de gärna fått dra ned ännu lite mer på godissötman, men den är tillräckligt stram för att fungera uppfriskande. Det enda jag känner under anisen är en ren, pudrig, vit mysk som inte kan stöta sig med någon och möjligen ett uns vanilj. Allt som allt en doft vit som nyfallen snö.
http://www.theperfumeshoppe.com/scripts/prodView.asp?idproduct=139

L'ARTISAN PARFUMEUR Dzing! På sommaren kommer cirkusen till stan med sin doft av sågspån och hästspillning. Oemotståndligt! Dzing! är en doft som lyckas vara lädrig utan att bli brutal och animalisk utan att bli skanky. Lädret är snarare torrt på ett sätt som får många att associera till kartong, och den omisskännliga doften av djurspillning känns mer mysig än stötande. Dzing! har lånat lite av Tea for twos uppfriskande känsla, troligen är det ingefärsnoten som gör det. På L'Artisan Parfumeur-manér är den förvånansvärt lätt för att vara en "animalisk gourmetdoft" som ska föra tankarna både till djuren i manegen och sötsakerna som säljs i stånden utanför. Gourmetinslaget består av en mjuk, dämpad sötma av saffran, tonka och balsam snarare än av några direkta referenser till slisk, och borde därför kunna fungera även vid relativt höga temperaturer.
http://www.laboutiquedelartisanparfumeur.com

LES NÉRÉIDES Oriental Lumpur: När jag satt och svettades i mitt rum förra sommaren friskade jag upp mig med rabarberdofter och Oriental Lumpur. Saffran, curry och muskot ger intryck av namnets kryddmarknad, och jag urskiljer dessutom den paradoxalt svalkande hettan av chilipeppar. Med basnoter som sandelträ, vanilj och patchouli kan det låta som en fyllig oriental som skulle bli outhärdligt kvalmig i hetta, men det är inte så jag uppfattar doften. För mig är den snarare en torr och pikant kryddoft på en tvålskarp bas, en oväntat lyckad kombination som påminner lite om Comme des Garcons liknande heta/svala, kryddiga/rena Palisander.
http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=11804&section=1

TAUER PERFUMES Lonestar Memories: Vad kan vara somrigare än en cowboyparfym? Det är ju rätt varmt på prärien... Lonestar Memories ger dessutom underbara associationer till roddbåtar och sjöbodar på grund av sitt starka inslag av tjära. Lite mer komplex än Comme des Garcons Tar är den, mer robust och mindre urban med inslag av bland annat cistus, cederträ, myrra, tonka, vetiver och sandelträ. Den doftar som den torra, dammiga luften inne i en gammal smedja eller verkstad av trä med stampat jordgolv, full av sprucket läder, rostigt järn och söndervittrade rep. Doften av barndomens utflykter till hembygsgårdar och upptäcksfärder bland redskapsskjul. Möjligen är den i sötaste laget - överdoser kan bli kväljande sommartid. Men finns det å andra sidan en bättre årstid att bära en doft som denna?
http://www.tauerperfumes.com

Tauer Perfumes Orris

Ursprungligen skickade Andy Tauer ut gratisprover av Orris till hugade läsare av hans blogg, och det var meningen att det skulle bli det enda som tillverkades av doften. Jag anmälde aldrig mitt intresse eftersom det var en irisdoft, men den blev så hajpad av alla som hade testat den att han beslutade sig för att släppa den i en begränsad upplaga för att tillgodose efterfrågan. Den här gången kunde jag inte motstå min nyfikenhet, särskilt inte eftersom jag bekantat mig med och uppskattar hans parfymmakarstil.

Orris har onekligen Andy Tauers signatur. Det är inte någon tung och söt blomdoft, inte heller en lätt och ljuv. I stället är den ganska stram, torr och osöt, med ett inslag av den typiska rökiga, tjäriga ton som dominerar Lonestar Memories och kan anas i L'air du desert Marocain. Det är en grön blomdoft, grön och kryddig som lavender, men den har också irisens typiska nästan tvåliga skärpa och kyliga edge som av en knivsegg.

Jag tycker bäst om den atmosfär av doften som kan anas i luften omkring mig. Den är mjuk och fyllig, som den smöriga lädernoten i Montales Aoud cuir d'Arabie. Men det är inte läder de delar, det är aoud, eller agarträ. Sandelträ och ambra bidrar säkert också till mjukheten, och rosen adderar en aning sötma. Jag kan dock inte uppskatta en doft bara för vad man kan ana av den i luften. Jag måste uppskatta den hela vägen, och vilja sitta med näsan klistrad mot huden. Det vill jag inte med Orris. Den luktar alldeles för mycket som att jag har skurit mig med en rostig kniv och tvättat såret med stark tvål.

Efter några timmar mildras den stickiga, tvåliga skärpan till en sötare och mer generisk blomnot. Basnoterna blir också mer gummiartat mjuka och aromatiska, snarare än rökigt sträva. Det är en förbättring, men inte tillräckligt för att jag ska vilja behålla den. Mitt prov finns tillgängligt för byteshandel ifall någon är intresserad. De som uppskattar kyliga blomnoter som iris och viol, och vars hud inte förvandlar dem till tvål, kommer säkert att älska den.

http://www.tauerperfumes.com/

Tauer Perfumes: L'air du désert marocain

"L'air du désert marocain" betyder "marockansk ökenluft" och det är ett passande namn. Inte för att jag har varit i Marocko eller i en öken över huvud taget för den delen, men doften har en textur som sand och heta vindar. Den är baserad på en torr, pudrig ambra som smälter som en sandkaka på tungan. Liksom Serge Lutens Ambre Sultan och Santal de Mysore påminner dess atmosfär mig om en bastu, särskilt eftersom den dessutom har ett träinslag.

Det som skiljer L'air du désert marocain från dofterna av Serge Lutens är en underton av vad man skulle kunna kalla för Andy Tauers parfymmakarsignatur: en tjärig, rökt eller gummiartad not som är allra starkast i hans Lonestar Memories. I L'air du désert marocain lutar den åt en aromatisk örtighet (jag uppfattar vissa örtnoter som gummiaktiga, upphettat gammalt sprucket gummi närmare bestämt) som jag i vanliga fall inte har så mycket till övers för. Jag finner ofta örtdofter unkna, fadda, bittra och osöta, men det här är egentligen inte en örtdoft utan en kryddoft av koriander, spiskummin och pomerans. Det enda gröna inslaget är vetiver.

Dessutom är den precis lagom sötad med ros och jasmin, utan att bli blommig. Resultatet är fantastiskt välkomponerat och mångdimensionellt. En ganska stark och krävande doft med sin uppfriskande örtighet, mörka tjärnot och sandiga ambra, men samtidigt harmonisk och njutbar. Om man sätter näsan mot huden urskiljer man mer av de distinkta (men aldrig skarpa) och originella noterna, medan auran man blir insvept i framstår som en mysigare och mer lättburen pudrig, torrsöt, orientalisk, gyllene ambra.

http://www.tauerperfumes.com/