Svalkande sommardofter

Jag har ju uppenbarligen inte tid eller motivation nog att parfymblogga nuförtiden, men jag provar fortfarande nya parfymer och jag tänkte passa på att använda bloggen till att skänka bort ett antal parfymprover jag har rensat ur min samling. Men först, när jag ändå bloggar, några tips på dofter som passar den varma årstiden:

Annick Goutal Un Matin d'Orage doftar verkligen ljuvligt: som att sätta näsan intill det fjuniga skalet på en omogen persika som ännu hänger på trädet. Nu finns det visserligen ingen persika eller annan frukt (förutom citron) bland de listade noterna, så det är troligen en illusion skapad av blomnoterna. Magnolia har jag för mig kan lukta sådär litet fruktigt, fast på ett svalt och osött vis som omogen, hel frukt, långt ifrån att sätta tänderna i drypande saftigt fruktkött. Gardenia ska ha huvudrollen bland blomnoterna, men här finns inget av de skarpa, blåmögelaktiga noter som kan finnas i gardeniaparfymer och inte heller den berusande tunga sötma man känner när man stoppar näsan i en gardeniablomma. Däremot anar jag en skymt av gardeniadoft i luften (med näsan mot huden dominerar persikointrycket) - en sval, behagligt diskret doft som en ensam gardenia känd på avstånd en regnig dag, verkligen inget drivhus fullt av gardenior! Un Matin d'Orage betyder ungefär "stormig morgon" och ska vara inspirerad av en japansk trädgård efter en regnstorm, när det börjar klarna upp. Det är ett passande namn, för parfymen har en sval och våt och "mulen" känsla: dofterna av trädgårdens frukter och blommor uppfriskade och dämpade av regnet.

Heeley Sel Marin luktar inte uppenbart havssalt, men gör ändå ett någorlunda maritimt intryck: svalt, friskt, fuktigt och diskret saltstänkt utan minsta spår av död fisk eller rutten tång. Lyckligtvis finns här heller inga spår av aggressivt artificiella akvatiska noter! Det inslag som gör starkast intryck på mig är den otroligt naturtrogna björksavsdoften, som jag inte precis associerar med hav. Överlag är doften mer träig än vattnig, med ett tydligt inslag av cederträ vid sidan av björken, som att känna en svag havsbris befriad från strandens skarpa lukter under en skogspromenad.

Hèrmes Un jardin en Mediterranee uppfattar jag som ett lättillgängligt alternativ till frodigt gröna dofter som Miller et Bertaux Green, green, green and green, Parfums Delrae Bois de Paradis och Byredo Pulp. Mest liknar den nog Bois de Paradis - den är fruktigare än Green, green, green and green men mindre fruktig än Pulp. Den enda fruktnot som står listad är fikon, men här finns inget av den frontalkrock mellan lent mjölkiga och fränt gröna noter jag ryggar tillbaka för i den flesta fikondofter. Doften är i stället söt och saftig med vad jag inbillar mig är inslag av persika, ananas och kokos. Faktum är att den får mig att tänka på tropikerna snarare än medelhavet. Den är dock ingen ren fruktcocktail - en del av sötman är helt klart den vegetativa, nästan spritiga sötma som kan finnas i tränoter och som även återfinns i Green, green, green and green. Un jardin de Mediterranee är en idealiserad paradisträdgård där frukterna dignar från träden - jag kommer att tänka på Miltons Paradise Lost, där Adam och Eva har ett sjå med att röja stigar i den prunkande Edens lustgård och frakta bort solmogen frukt som samlas i drivor fortfare än de hinner äta den.

Humiecki & Graef Eau Radieuse nämner jag för dess naturtrogna rabarbernot, som att bita i en rabarberstjälk så sur att smaklökarna krullar ihop sig! Det här är en rå och sträv rabarber som kan sorteras in under gröna noter, till skillnad från den sötsyrliga, skära Comme des Garcons Sherbet Rhubarb som snarare hör hemma bland fruktiga dofter. Tyvärr är resten av doften en ytterst ordinär, lätt akvatisk, "fräsch herrdoft" av värsta sort.

Le Labo Bergamote 22 påminner mig starkt om min älskade Miller & Bertaux Green, green, green and green, fast med en läskande toppnot av bergamott. Hela doften är också lättare, mer transparent och grönare än Green, green, green and green, som jag trots namnet uppfattar som en mer varmt, naturligt, träigt brun doft. Den bästa somriga citruscologne jag har stött på, även om jag på grund av likheten med min favorit inte tror att jag behöver en flaska för det priset!

Olivier Durbano Jade är läskande som Annick Goutals Duel är läskande: som osötat iste. På ett stram, torr bas av mate vilar mjukt diskreta noter av grönt te, anis, mint, grönt äpple och gräsklipp (de två sistnämnda är bara vad jag tycker mig urskilja och inget som står listat) som en polerad, grön ädelsten. Doften liknar ingen annan jag har testat och är värd ett omnämnande bara därför.

Parfumerie Generale (är det meningen att man ska tänka på paralysie generale?) L'eau rare matale och Hyperessence matale är de perfekta svarta tedofterna: rökiga och tjäriga utan att för den skull bli unkna eller alltför bittert aromatiska, tvärtom friskt citrusiga nog för att kunna bäras sommartid. De är lika varandra, men Hyperessence matale förefaller vara den renare, "mörkare", men samtidigt citrusfriskare tedoften, medan L'eau rare matale är en aning mildrad med söta, blommiga och nästintill mjölkiga noter. Om du som jag tycker att Bulgari Black är för mesigt mjuk men Comme des Garcons Leaves Tea för fränt gummiartad ska du testa dessa!

Profumi del Fortes Tirrenico blir jag inte riktigt klok på vad jag tycker om. Ena sekunden gläds jag åt den mest naturtrogna havsbrisparfym jag har känt, blandad med träiga, citrusiga och blommiga dofter som från en medelhavsträdgård. Andra sekunden tycker jag att själva saltvattenackordet är lika lika vidrigt metalliskt, fatt (så kan man nog inte böja fadd, nej!) och stagnerat som i Humiecki & Graefs Skarb (som påminde mig skarpt om Etat Libre d'Oranges outhärdliga Secretions Magnifiques) och att resten av doften mest luktar rengöringsmedel. Ingenjörn säger "hotelltvål" och "rutten vattenmelon". Avgör själva - jag tycker absolut att denna obskyra doft är värd ett test!

Villainess Grundy har jag länge avnjutit i tvålform för dess fulländade gröna mossdoft, och nu finns den även som sugarscrub, lotion, lermask och parfymolja. Parfymen är tyvärr sötunknare än tvålen, med ett starkare inslag av bay rum, eller om det är så att doften tyvärr har ändrats till det sämre i alla produkterna - de tvålar jag köpte samtidigt med parfymen har en mer beigebrun, möjligen khakigrön, färg än min gamla, mossgröna tvål. "Systerdoften" Jade, som jag än så länge enbart har testat i tvålform, är förresten också väldigt grön och fin, men mindre dovt, fuktigt mossgrön, mer åt det skarpt gröna galbanumhållet med blomnoter därtill.

Och så till själva bortskänkningen! Principen är som vanligt först till kvarn - skriv en kommentar till det här inlägget och lista de prover du vill ha (det går utmärkt att välja alla, det blir ju mindre jobb för mig att skicka allt i ett paket)! Du ser ju själv direkt om du har fått första tjing eller om någon annan har hunnit före, så maila mig samtidigt - innan du glömmer det - din postadress (mailadressen finns i min profil till höger) så att jag kan skicka proverna du har tingat. Du behöver absolut inte skicka mig något i utbyte - jag vill bara bli av med proverna hur som - men jag tar tacksamt emot parfymprover om du råkar ha några över. Följ i så fall länken till min Basenotesgarderob i högermenyn för att se vad jag redan har testat så du inte i onödan skickar något någon annan skulle ha mer glädje av.

De flesta av mina prover är små dekanterade 1ml provrör, men vissa är större, vissa är sprejprover och vissa är originalprover från tillverkaren. Somliga är bara halvfulla, somliga knappt använda alls. Jag ids inte beskriva varje prov så ni får ta dem som de är enligt devisen att gratis är gott! Här är hela listan:
Alexander McQueen: Kingdom
Annick Goutal: Ce Soir Ou Jamais, Eau de Charlotte, Folavril, Sables, Vetiver
Armani: Ambre Soie, Diamonds
Aroma M: Geisha Hana-Cha
AvaLuxe: Kiss, Urchin, Vamp
Burberry: Brit
Calypso: Chevrefeuille, The
Caron: Bellodgia, Nuit de Noel
Carven: Ma Griffe
Christina Aguilera
Comme des Garcons: Lime
Creative Universe: Vita
Czech & Speake: Citrus Paradisi
D'Orsay: Arome 3
Demeter: Snow
Diptyque: Do Son, Jardin Clos, L'Ombre dans l'Eau
DSH: Bamboo Pulp, Firefly, Fresh Ginger, Khyphi
Grey Flannel
Guerlain: Chamade pour homme
Hermes: Rouge
Hierbas de Ibiza
Hugo Boss: Femme
Jean Patou: Colony
Le Labo: Ambrette 9, Fleur d'Oranger 27, Jasmin 17, Neroli 36
Le Prince Jardinier: Bouton de Rose
Les Nez: Manoumalia
Montale: Chocolate Greedy, Red aoud
Ormonde Jayne: Ta'if
Parfum d'Empire: Aziyade, Yuzu Fou
Parfums de Nicolai: Baladin, Eclipse
Parfums de Rosine: Ecume de Rose, Poussiere de Rose, Twill Rose
Parfums Delrae: Amoreuse
S-Perfumes: S-ex
Tauer: Vetiver Dance
Washington Tremlett: Royals Heroes 1805

Shoppingguide: London

Fortnum & Mason (U Piccadilly Circus): På Fortnum & Mason ligger parfymavdelningen ett par trappor upp, och har därför en betydligt mer exklusiv känsla än där den ligger på gatuplan och är full av turister. En uniformerad svart man öppnar dörren till den eleganta trapphallen och de distingerade manliga expediterna på parfymavdelningen kallar varandra "darling". Hit går man för Caronurnornas skull, och innan jag flyr landet ska jag köpa en liten flaska Tabac Blond här...

Harrods (U Knightsbridge): Harrods är nästan labyrintartat, med parfymerna utspridda i åtminstone tre stora salar: parfym och smink, parfym och rumsdoft, bara parfym... Rumsdoftavdelningen är hyfsat välsorterad, med rumsdoft och parfymer från Miller Harris, Tocca, Diptyque, Jo Malone, Molton Brown, Penhaligon's och Floris. L'Air de Rien finns som doftljus också, och det tycker jag verkar vara en utmärkt idé med tanke på att redan parfymen påminde mig om ett mysigt inbott hem. Vad gäller Diptyque kan jag bara instämma i hyllningskören som utnämner den träiga, tryddiga, rökiga Essence of John Galliano till deras bästa doft, men den billigare brasvedsdoften Feu de bois är faktiskt inte så långt ifrån. Jag skulle vilja älska Mousses (som jag inte tror att de har här) men den är för örtig för att vara riktigt övertygande som mossdoft. Cuir (som jag inte heller tror finns på Harrods) fann jag alltför stram och kärv - om jag ska ha en läderdoft som rumsdoft ska den nog vara mer som en insutten gammal skinnfåtölj. Det motsägs dock av att jag gillar den originellt osöta läder- och gindoften 007 från Tocca. Toccas träiga ljus är överlag trevliga också.

Harvey Nichols (U Knightsbridge): Det kan vara värt att tränga sig fram bland alla provpappersviftande expediter på Harvey Nichols inte särskilt imponerande parfymhörna i sminkhavet om man är på jakt efter The Different Company, Maitre Parfumeur et Gantier eller Etat Libre d'Orange. Jag testade Comme des Garcons 88 8 på papper och fann den värd vidare test, jag blev också påprackad ett pappersprov av Vivienne Westwoods Let it Rock, som faktiskt var riktigt tilltalande, en oanständigt myskig ambradoft.

Les Senteurs (U Sloane Square): Den lilla parfymbutiken Les Senteurs är så chic att expediterna är fransktalande. Den ligger på Elizabeth Street, inom gångavstånd från Harrods och Harvey Nichols om man har gott om tid och inte alltför högklackade skor. Jag ser dock ingen anledning att göra den promenaden om man inte speciellt är ute efter Editions des Perfums Frederic Malle, Parfumerie Generale eller Parfums d'Empire. Jag fick dock en smärre chock när jag kom in och såg den hyllade och påstått slutsålda L'Ombre Fauve överst på hyllan. Jag frågade expediten om den inte var tagen ur produktion, men det hade hon aldrig hört talas om. Hon sade att de nyligen hade valt ut den ur Parfumerie Generales sortiment i Paris, så uppenbarligen görs den fortfarande (eller igen) i smyg... Parfumerie Generale har så mycket fuffens för sig med sina "privata kollektioner", limited editions och anonymt numrerade flaskor att man kan bli irriterad för mindre, men att L'Ombre Fauve fortfarande finns att på tag i är ju goda nyheter! Les Senteurs har den inte i sin webshop, men jag lovar att jag såg den, så det går kanske att ringa och fråga efter den... Etat Libre d'Orange finns här också, men ingen verkar ha ljusen som jag är nyfiken på. Jag blev nyfiken på Vierges et Toreros som har en intressant torr, dammig, mineralisk ton, som sanden som yr upp i tjurfäktningsarenan antar jag... Medan de flesta av Etat Libres namn och ikoner mest är pubertala är den här dock direkt stötande med sitt blodfläckade lakan, så jag är kluven...

Liberty (U Oxford Circus): Jag kan inte vara i London utan att titta in på Liberty. Förutom Le Labo-disken finns på den lilla men välsorterade parfymavdelningen bland annat Mona di Orio, Balmain, Divine, Ineke, Ulrich Lang och Tann Rokka. Bortom Le Labo-disken finns ett rum med doftljus från bland andra Archipelago, men även en litet utbud av Demeters parfymer (säkert till ockerpriser). Diptyqueparfymerna finns också här tillsammans med ljusen, ett bättre utbud av bådadera än på Harrods. Jag ska nog hit och botanisera lite mer bland dem innan det är för sent, enligt bloggen Perfume Shrine ska flera av dem tas ur produktion...

Parfums de Nicolai (U South Kensington): Parfums de Nicolai ligger på ett hörn av Fulham Road, egentligen med dörren mot en tvärgata. Butiken är så minimal att man lätt skulle kunna missa den, ett avlångt rum med lagom plats för en parfymhylla längs väggen, ett par kunder framför nämnda hylla och en disk med en äldre dam bakom längst inne i hörnet. Damen i fråga satte på klassisk musik när jag kom in och började titta och tystnaden i det lilla utrymmet blev tryckande. Av någon anledning var jag mest intresserad av ljusen när jag var där, men hittade inget som riktigt tilltalade mig. Cederträljuset var ungefär lika bra som alla andra cederträljus och grandoften lite för mycket sötaktigt julpotpurri. Jag frågade efter någon doft med läder i eftersom jag hade ett vagt minne av att de skulle ha ett sådant ljus, och damen trollade fram Vetyver de Java ur ett skåp. Jag köpte det, men jag kan egentligen bara rekommendera det till inbitna vetiverfans. Det är den där syrliga, rotiga sidan av vetiver som kan bli lite kvalmig. Undrar just om degraderingen till skåpet betyder att den utgår ur sortimentet eller bara att den är mindre populär? Ett plus med Parfums de Nicolais ljus är att de har lock av metall som stänger doften inne.

Selfridges (U Bond Street): Selfridges parfymavdelning står sig bra i konkurrensen med de andra galleriorna. Den slår överlägset Debenhamns och liknande som ligger i närheten på Oxford Street. Här kan man lukta fritt på Pradas coiffret (Cuir Ambré påminner om Tabac Blond) och förutom "det vanliga" (Serge Lutens, Bond no 9, Creed, L'Artisan Parfumeur, Comme des Garcons, Tom Ford, Annick Goutal, Miller Harris...) har de även Bella Bellissima, Miller et Bertaux och D'Orsay. För tillfället - de tycks rotera de mer obskyra märkena ganska ofta.

Bortskänkes: Lätt begagnade prover av Miller Harris Piment des Baies, Comme des garcons original och Parfumerie Generale Marylin & John.

Parfumerie Generale: Un Crime Exotique

Un Crime Exotique är i princip ett julpotpourri med ett exotiskt namn. Jag har hört den beskrivas som en korsning mellan oriental och chypre, men allt jag hittar i doften är orientalen - det vill säga en extremt gourmetartad och söt budgetversion av oriental. Noterna antyder heller inget om chypre: osmanthus, pepparkaka, te, kanel, stjärnanis, vaniljsocker och sandelträ. Det jag känner är framför allt pepparkakan, förstärkt med extra vanilj och kanel. Egentligen inte färdiggräddade pepparkakor så mycket som den mer fettiga och sockriga doften av pepparkaksdeg. Eller, om man vill vara elak, en typisk "pepparkakslukt" av den typ man finner i billiga doftljus och eteriska oljor. Un Crime Exotique är allt annat än subtil och förfinad, som copywritingen på Luckyscent försöker låtsas. Snarare håller jag med en av recensenterna där om att den liknar ett juldoftljus med vax och allt. Den har den där vaxiga, övertunga, "stumma" tonen man kan finna i billiga parfymoljor. Lite av mitt prov uthällt på bröstet sveper in mig i ett moln som man kan finna antingen mysigt eller kräkframkallande, beroende på julstämning och godissug. Jag känner pepparkaksdeg, fruktkaka, marsipan, sprit, nötter - kort sagt lyckas doften utmärkt med att fånga känslan av att ha förätit sig på julgotter. Inte värt priset, om ni frågar mig. Inte om ni frågar ingenjörn heller, trots hennes faiblesse för kanelöverdosen Rousse.


Bortskänkes: Mitt halvfulla prov, som möjligen läcker med tanke på den misstänkt låga nivån efter bara ett test. Ett spår av parfym kvar i provröret är dock tillräckligt för att känna lukten, ifall någon är nyfiken!

Parfumerie Generale: Limited Edition

Bois Blond: Märkligt nog påminner Bois blond mig starkt om Flower by Kenzo. De har en snarlik pudrig, krämig, blommig sötma av vit mysk. Bois blond saknar i och för sig Flower by Kenzos kanderade violnot, som ersätts med skarpt gröna gräs- och galbanumnoter. Framför allt ska Bois blond vara en hödoft, men även om jag känner ett näskittlande pepprigt inslag av hö så är det inte det dominerande intrycket. Bois blond är på det hela taget inte en tillräckligt torr doft för att ge en känsla av höskulle. Dels har den för mycket färskt gröna noter, och dels är den för mjuk och krämig. Om jag skulle räkna upp de dominerande komponenterna av doften skulle det i stället för hö bli grädde, gräs och peppar. Pepprigheten består, men doften utvecklas efter hand i en torrare och träigare riktning, och blir nästan het som brinnande trä. Namnets blonda trä är en mer träffande karakterisering av doften än den officiella beskrivningens höskörd. Träet blir dock aldrig helt torrt, utan följs åt av den vita myskens krämiga sötma genom doftens hela utveckling. Kombinationen erinrar lite om mötet mellan pepprig rökelse och len blomsötma i Nu. Sist i utvecklingen försvinner den peppriga tränoten igen och kvar blir en krämig vaniljsötma.

Ether de Lilas Blanc sur Feuillage Tendre: Syréner? Vilka syréner? Jag känner ingen blomnot som ens vagt påminner om syrén i den här doften. Namnet som förutom syréner för tankarna till en vårligt skir och grön doft är extremt missvisande. Den låter som en fruity/floral på beskrivningen (passionsblomma, apelsinblom, mandarin...) och den luktar som en fruity/floral. Tropiskt, sötsliskigt och extremt parfymerat. Att de har slängt i en lite skarp ton som kanske ska föreställa det där gröna bladverket gör inte saken bättre. Lyckligtvis falnar den snabbt.

L'Ombre Fauve: L'Ombre Fauve doftar verkligen som en skugga. Skuggan i ett källarvalv en het sommardag, mustig som S-Perfumes Lust fast inte till sådana extremer. Mer som den lätt källarmustiga orientalen Labdanum 18/Ciste 18 från Le Labo, eller ett mellanting. Samtidigt som den erinrar om råfuktiga källare är den en varm doft, med värmen hos en mörkbrun stickad sjal eller kanske mörkbrun sammet. Pudrig ambra, dov mysk, glödhett trä och torr patchouli ingår himmelsk förening och resultatet är en beroendeframkallande "comfort scent" av allra mörkaste slag. Det som hindrar den från att bli bara mysigt sammetslen är träets krispigt strama torka och en citrusig eller metallisk skärpa som ger den där känslan av kylig källarluft. L'Ombre Fauve är doften av mörka material: solvarmt trä, ljumt sammetstyg, svalt jordgolv och kalla stenväggar. Är det någon jag skulle slå till på innan den begränsade utgåvan är slut är det utan minsta tvekan denna. Om jag bara hade hundra dollar...

Någon som vill pröva sin lycka med de undflyende syrénerna? Jag byter gärna bort mitt prov av Ether de Lilas...

http://www.luckyscent.com/shop/category.asp?categoryid=345&section=1

Parfumerie Generale: Private Collection

Jag gillar Parfumerie Generales koncept, men när det kommer till kritan är jag egentligen inte särskilt förtjust i dofterna. Det är mest Aomassaï, som var den första jag provade, som har gjort ett bestående intryck. Intrigant Patchouli och Cuir Venenum ska jag testa, men det mesta jag redan testat har låtit mer upphetsande på ingredienslistan än vad det sedan har varit på huden.

Private Collection är inget undantag. Jag skulle säga att det är en "svår" samling dofter, inte omedelbart älskvärda. Men kanske beror det mest på vad man älskar. De är underliga, men inte på riktigt rätt sätt för mig. Jag gillar "underligt" som i "rått svettigt läder", "naturtrogen jord", "bensin på asfalt" eller "brinnande hus", något igenkännligt, kanske inte direkt tilltalande, men ändå fascinerande. Private Collection är mer underliga som i svåra att sätta fingret på och beskriva, föränderliga, personlighetskluvna... De doftar olika vid varje användning, olika från toppnoten till basen, olika på huden och i luften, olika vid varje andetag och försök till beskrivning... Det kan i och för sig vara spännande, men det kan också vara väldigt frustrerande om deras ena ansikte är ett jag älskar och det andra ett jag avskyr, som oftast är fallet.

Bois de Copaiba: Bois de Copaiba är den minst tilltalande. Jag slogs omedelbart av en unken bubbelgumssötma som luktar som en hundradel av priset (jag skojar inte). De skyldiga noterna är förmodligen "kristalliserad apelsin", en tropisk blomnot ("red ginger") och myrrha. Namnet antyder ju en skog, och bland noterna finns även mahogny och sandelträ, men jag måste verkligen anstränga mig för att kunna urskilja en viss varm tränot i botten. Möjligen är det här en sådan sandeltränot jag inte uppfattar som direkt träig utan mer som smörigt len och myskig, och verkligen uppskattar i Serge Lutens Santal de Mysore. Här funkar det dock inte alls. I kombination med fruktigt unkensöta noter blir helheten, ja, bubbelgum. Jag längtar desperat efter något citrusigt friskt, eller kryddigt skarpt, eller träigt torrt, bara någonting annat än denna kletiga, mjuka, varma sötma. Det finns där, med näsan mot huden urskiljer jag intressant aromatiska och kryddiga noter över en myskig bas jag skulle kunna älska, men allt bara dränks i rosa bubbelgum i helhetsintrycket. Ska jag jämföra den med någonting finns det vissa likheter med Parfumerie Generales egen Aomassai (gourmettonen), Lubins Idole (dito), Miller Harris L'Air de Rien (sötad mysk), Serge Lutens Chergui (något fel och unket) och Il Profumos Encens Epice (bubbelgumsrökelse!). Jag ger upp, den liknar allt och ingenting.
Den ena stunden: Gaah! Bubbelgum!
Den andra stunden: Mmm, vilken trevligt dirty vintagemysk.

Cedre Sandaraque: Cedre Sandaraque är en hjärtekrossare. Till att börja med finner jag den direkt obehaglig, av någon anledning mer på bröstet än på handlederna. Den inleds med en skarp och sur aromatisk örtighet av det slag jag verkligen avskyr. Den enda not jag kan anklaga för detta är en ovanligt osmickrande vetiver, och kanske även cederträet. I vissa Comme des Garcons-dofter gaddar de ihop sig till en myggmedelsaktig skärpa, men det är inte exakt det som händer här. Det här är mer örtigt och unket. Dessvärre håller det här stadiet i sig åtminstone ett par timmar, längre på bröstet än på handlederna, men sedan händer det saker. Plötsligt försvinner det skarpsyrliga och kvar blir en sötad trädoft, cederträ med ambra. Den är mjuk och varm och mysig, men inte helt utan edge. Ingengör'n tyckte att det luktade kåda, och det är inte helt uppåt väggarna för en av ingredienserna är "Sanadaraque resin". Sedan föreslog hon bränt eller brinnande trä och jag håller med, tränoten har en sådan värme, litet som "bastunoten" jag har nämnt i en del andra recensioner. I det här stadiet är doften alldeles för bra för att vara utan, men är det värt toppnoternas långlivande hemskhet?
Den ena stunden: Usch, otäcka bittra örter.
Den andra studen: Mums, glödgande varmt trä med kåda.

Corps & Ames: Corps & Ames har inte fått sitt namn av en tillfällighet, den har tydligt två sidor, som vi lämpligen kan kalla kropp och själ. Kroppen kommer först, precis som i namnet. Den känns tydligast vid applikationen eller med näsan mot huden och liknar precis en riktigt myskunken vintageparfym. En sådan där som är som en enda helhet, som luktar "parfym", inte några särskilda noter. Jag menar det inte nödvändigtvis negativt, jag har börjat smälta för den typen av dofter. Detta intryck kommer sig nog främst av lädernoten, men jag känner inget läder per se. Själen utvecklas efter en liten stund och känns mest i luften. Den består av den svala blomnoten immortelle, odödlig som den odödliga själen, och en kyligt skarp strävhet jag associerar till kyrkrökelse. Någon rökelse finns dock inte bland noterna, bara trä och kryddor. Själen påminner mig allra mest om någon Comme des Garcons-kreation, någon modernt minimalistisk skapelse med en sval, blommig toppnot, rökelse och cederträskärpa i botten. White har en liknande kombination av svala blommor och varmt trä och kryddor, men White är lättare och mjukare, som ett täcke nyfallen snö. Corps & Ames har skärpan från Zagorsk eller Kyoto.
Den ena stunden: Vintageparfymernas myskiga vintageparfym.
Den andra stunden: En svalt sofistikerad och modern nischparfym.

Querelle: Querelle är den mest rättframma i samlingen, en mörk, bitter, rotig och jordig vetiverdoft helt enkelt. Den inleds med en citrusnot jag uppfattar som obehagligt unken och artificiell, men denna falnar mycket snart. Eklav bättrar på den beska grönskan och rökelse ger ytterligare mörk strävhet. På vetiverdofternas hardcoreskala är den ungefär i paritet med Serge Lutens Vetiver Oriental, kanske något litet mörkare och rökigare, åt Profumums Fumidus.
Den ena stunden: Läbbig rengöringsmedelcitrus.
Den andra stunden: Vetiver, helt enkelt.

De här dofterna finns inte i Basenotes datasystem, så jag kan inte lägga in dem på min swaplist, men mina prover av Bois de Copaiba och Corps & Ames finns i alla fall tillgängliga för byteshandel.

http://www.luckyscent.com/shop/category.asp?categoryid=345&section=1

Parfumerie Generale: Musc Maori

Jag måste ha missat att läsa beskrivningen av Musc Maori, eftersom namnet fick mig att anta att det skulle vara en brutal myskdoft i stil med Muscs Koublaï Khän. Möjligen snappade jag upp något om kakao och tänkte mig brutal mysk i kombination med mörk, bitter choklad, en kanske söt men mörk och fyllig gourmetdoft.

I själva verket är Musc Maori en rent sliskig gourmetdoft som ärligt talat inte känns tillräckligt sofistikerad för ett märke som Parfumerie Generale. Mysk finns det i den, men vit mysk. Sådan där sliskig, ren, artificiell mysk som inte har ett dugg med kroppsodörer att göra utan snarare hamnar i samma kategori som vanilj-, mjölk- och vita blomnoter.

Egentligen borde det inte förvåna mig, om jag bara hade läst beskrivningen ordentligt. Musc Maori är byggd på temat "svartvitt" där det vita är pudrigt söt mysk, kaffeblomma (?), vanilj, ambra och tonka och det svarta kakao. Trä ska det finns i den också, men det känner jag ingenting av. Kakaon gör en formidabel entré, riktigt mörk och bitter och pudrig mot allt det söta, som kakao pudrat över en sliskig mjölkpudding. Problemet är bara att den är spårlöst försvunnen inom loppet av några sekunder, en lättflyktig toppnot. Kvar blir bara vit, len, pudrig, sötma med den artificiella svalkan från vit mysk.

Om det är en chokladparfym du är ute efter rekommenderar jag att du sparar dina tusenlappar på att köpa den från Dream Esscents i stället. Inga vidare högkvalitativa dofter generellt sett, men just chokladparfymerna tyckte jag var oväntat "mogna" och kakaobittra i stället för den vanliga, barnsliga mjölkchokladdoften: http://dreamesscents.com/ Annars har även DSH ett urval chokladdofter i budgetklassen: https://www.dshperfumes.com/index_eo.asp

http://www.luckyscent.com//shop/detail.asp?itemid=34510&section=1

Serge Lutens: Santal de Mysore

Något ska jag väl skriva om den här veckan också, så jag skriver om Serge Lutens Santal de Mysore som jag fick ett prov av med posten i dag. En dag är ju inte någon vidare tid för att bekanta sig med en doft, men jag föll ögonblickligen för den och jag tror inte att jag kommer att ändra mig. Ändrar jag uppfattning om en parfym så är det oftast åt andra hållet.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av sandelträ, men Serge Lutens är ju ändå alltid Serge Lutens och jag gillar Etros Sandalo. Jag hade ändå inga skyhöga förhoppningar om Santal de Mysore, så jag blev tagen med storm. Just sandelträ vet jag inte om jag känner så mycket av, (i ärlighetens namn vet jag inte säkert hur det luktar, bara att jag brukar ogilla det skarpt när det blir för påträngande i billiga parfymoljor) i stället är öppningen vad jag skulle klassa som en gourmetdoft. Var den nästan vaniljaktiga sötman kommer ifrån vet jag inte, för det finns inga söta noter listade. Sötman balanseras på handlederna av ett örtigt eller tvåligt bett som får mig att uppfatta doften som "vintage" i stilen. På bröstet är handledernas skärpa ersatt med en uppfriskande citruston.

Efter gourmetinledningen domineras doften av en "dirty" mysknot i stil med Muscs Koublaï Khän, och alla har väl förstått vid det här laget hur mycket jag uppskattar det. Någon mysk finns inte heller listad, i stället är det spiskummin som ger den omisskännliga kropps- och svettassociationen. Därmed inte sagt att det luktar svett, det gör det absolut inte, men det är en god, sexig, sötaktig huddoft, som soltorkad hud efter ett bad.

Det jag uppskattar allra mest med Santal de Mysore är att den kombinerar två av mina absoluta favoritinslag i parfym: den myskiga noten kompletteras med en torr, het, pudrig ton som den i Fumerie Turque, Ambre Sultan eller Tauer Perfumes L'Air du Desert Marocain. Den ovan nämnda nybadade huden kanske inte är så mycket soltorkad som torkad i bastu, särskilt eftersom Santal de Mysore dessutom har ett svagt inslag av trä och kryddor.

Med risk för att upprepa mig vill jag beskriva Santal de Mysore, liksom så många andra av mina favoriter, som en varm och mysig "comfort scent". Men detta får absolut inte tolkas som att den skulle vara tråkig eller uddlös. Det är en varm och mysig doft med så mycket karaktär att den nästan blir levande. Faktum är att den framkallar en bild av en levande människa i mitt huvud, någon som har levat ett tag och fått sina rynkor och sina erfarenheter, kanske en åldrande kulturpersonlighet. Någon som är oerhört karismatisk, med en torr och spjuveraktig humor och ett skarpt, kvickt intellekt. Någon som aldrig blir gammal mentalt utan behåller en barnslig entusiasm och nyfikenhet. Någon som skulle kunna vara skrämmande respektingivande och auktoritär om det inte vore för utstrålningen av värme och människokärlek. Sådan är Santal de Mysore för mig och jag vill gärna umgås med den karaktären.

För att nämna de andra proverna jag fick idag så var Parfumerie Generales Harmatan Noir ett misstag, alldeles för örtbitter för min smak. Jag lät mig visst svepas med av talet om kryddiga ökenvindar och myntate och missade att den faktiskt tydligt beskrivs som en skarp, aromatisk örtdoft. Det är den där lite syrliga/unkna/beska örtigheten från vintageparfymer som Robert Piguets Bandit. Lustigt nog är den i vanlig ordning betydligt trevligare på bröstet (kanske för att den fastnade på kläderna snarare än att utvecklas på huden) än på handlederna: en nästan citrusigt fräsch doft av myntate. Eftersom jag redan har AvaLuxes Moroccan Mint Tea har jag dock inget behov av en doft jag inte gillar helhjärtat.

Däremot fick jag ett gratisprov av Miller et Bertaux Spiritus/Land och den föll jag för. Den påminner ganska mycket om Comme des Garcons i stilen, kanske något ur deras Synthetic-serie eller möjligen Zagorsk; sådär kylig och metallisk. Egentligen borde den vara för kyligt tvålskarp för mig, men det balanseras med en viss värme från rökelse, tobak och rosor och resultatet är fascinerande exotiskt: metalldoften från en kniv som skär igenom färsk ingefära i ett minimalistiskt rent kök med en svag ton av rökelse och kryddor i luften.

http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?currency=EUR&cPath=23_80&products_id=208