Eau d'Italie: Sienne l'hiver

Jag brukar i vanliga fall inte ha någon koll på vilken parfymör som har gjort vilken parfym, men Bertrand Duchaufour har en så karakteristisk stil och har gjort så många dofter jag gillar att jag till slut har snappat upp hans namn. Enligt den utmärkta förteckningen över olika "näsor" och deras verk på Now Smell This har han bland annat gjort alla Eau d'Italie-dofterna, Comme des Garcons Sherbet-serie och Calamus, Mint, Harissa, Sequoia, Avignon och Kyoto, samt L'Artisan Parfumeurs Dzongkha, Mechant Loup, Piment Brulant, Poivre Piquant och Timbuktu. Ska man sammanfatta det på något sätt så är det nog att han oftast gör torra, strama, luftiga, skarpa dofter som kan vara antingen kyliga eller heta men sällan varma, söta och fylliga. Rökelse, trä, gröna blad och peppriga kryddor verkar vara favoritingredienser.

Jag ska erkänna att jag inte älskar alla hans kreationer med samma glöd som jag älskar den underbart syrliga och krispiga Sherbet Rhubarb. De andra två ur Sherbet-serien, Cinnamon och Peppermint, och Calamus ur Leaves-serien tycker jag direkt illa om för deras svala, unkna, blaskiga, mintiga ton. Men det kan ha att göra med min avsky för mynta och för svala dofter överlag. De sötunkna men lätta chilidofterna Harissa och Piment Brulant är jag likgiltigt inställd till. Men han har gjort en del andra dofter där chilihettan har mer bett, och det är i den kategorin jag uppskattar hans originella begåvning mest. Han har ett sätt att trolla med olika noter som rökelse, trä, vetiver och peppar så att resultatet blir som en nyuppskuren chilifrukt. En sval hetta, om det kan föreställas? Inte en ångande gryta full av chilipulver utan en mer grön och färsk chilinot. Ibland blir bettet för skarpt för mig, på gränsen till myggmedel, som i Kyoto och antydningsvis i basen till Paestum Rose. Men när det är bra är det riktigt bra, som i den märkliga skapelsen Dzongkha, som jag uppfattar som chilipeppar, vetiver och rökelse, i den ordningen, och i Bois d'Ombrie, där den heta skärpan bäddas in i en varm och lätt gourmetartad herrklubbsdoft.

Och så kommer vi då till Sienne l'hiver. Allt jag ville säga med den långa inledningen är egentligen att också Sienne l'hiver har den där karakteristiska gröna, vetiveraktiga chiliskärpan. Medan Bois d'Ombrie representerar hösten representerar Sienne l'hiver vintern, och är därför en betydligt svalare doft. I och med att den där chilinoten egentligen inte är "het" så fungerar den för att illustrera frostnyp och iskyla också. Sienne l'hiver doftar frusen jord och frusna gröna blad, med bara en aning av den där akvatiska gurknoten som så ofta förstör svala dofter för mig.

Bortskänkes: Mina begagnade prover av Ayala Moriel Sabotage, Divine L'ame soeur och Fath de Fath. Först till kvarn med en kommentar som vanligt! Och glöm inte att följa upp med att maila mig din adress så att jag kan skicka proverna - jag saknar fortfarande adresser till flera personer som har tingat prover på sistone.

Eau d'Italie Bois d'Ombrie

Jag har tidigare skrivit kort om Eau d'Italies Paestum Rose, en tung rosendoft jag uppskattar oväntat mycket även om den definitivt bär mig snarare än att jag bär den. Jag är alltid litet rädd att trakassera omgivningen med det narkostiska rosenmoln som uppstår efter att bara dutta på den från ett prov.

Nu har jag kommit över ett prov av den nya Bois d'Ombrie, och jag kan inte annat än sälla mig till hyllningskören. Den har en mörk, karamelliserad sötma som Lubins Idole eller Parfumerie Generales Aoimassai och en rökig lädernot. Dessutom en het kryddighet som av chili, inte olik den i Les Néréides Oriental Lumpur. Vad den kommer ifrån förstår jag inte riktigt, men kanske är det sprithettan från whisky och konjak i kombination med den kryddiga beskan i vetiver som framstår som chilikryddor i den här kompositionen.

Jag tycker mig också känna en gourmetton av kaffe eller kakao, men tro inte för den skull att det främst är en gourmetdoft. Främst är det en het, stark (som i kryddstark, inte som i ett kvävande parfymmoln) och torr doft som lätt skulle kunna klassas som maskulin. Sötman är som sötman i fin, lagrad sprit eller mörka, vuxna efterrätter. Namnet ska föra tankarna till en höstlig skog, men även om man med litet god vilja kan urskilja en chypreliknande ton av trä och torra löv så är det här snarare hösten spenderad på en herrklubb med öppen spis, skinnmöbler och inpyrd piptobak.

Jag har också gjort slag i saken och köpt Paul Smiths Story. Jag var ändå i Stockholm för ett gig med dragkinggruppen jag är med i, Odd Fellas, och kunde inte låta bli att gå in på Åhléns för att se om de hade den, och det hade de. Jag är visserligen luspank, men jag hade de 350:- på kontot de tog för 30ml, så jag slog till. Trots min passion för parfymer är det faktiskt den första parfym jag har köpt själv, i alla fall den första över hundralappen eller så. Min budget tillåter inte direkt något parfymshoppande och jag prioriterar alltid att köpa prover av många olika dofter, men ett prov kan ju inte ge mig det bästa med Story - flaskan.

Om den luktade så illa att jag aldrig skulle använda den skulle jag inte köpt den enbart för flaskan, kanske önskat mig den i julklapp. Men eftersom jag var inställd på otäckt herrhygiensaktig grapefrukt (särskilt efter de senaste dagarnas katastrofala erfarenheter av Comme des Garcons diskmedelsstinkande cologner Anbar och Citrico) charmerades jag av den naturliga fräschören av bergamott i toppnoten. Efter det blir den främst en mild och diskret vetiverdoft som är uppfriskande och nästan blir starkare med tiden. Inte så pjåkig faktiskt, definitivt inte äcklig och faktiskt inte tråkig heller.

Kartongen är också fin, fast jag trodde att den skulle öppnas som en bok på riktigt. I stället har den som en dekorativ lös framsida med svart botten under, och öppnas som vanligt upptill. Flaskan kommer väl kanske inte riktigt till sin rätt i 30ml, när så stor del av "boken" utgörs av korken, men den är ändå fin.

Serge Lutens: Chypre Rouge

Naturligtvis måste jag testa en doft som heter "röd mossa". För jag väljer att tänka på det som "röd mossa" och inte det mindre upphetsande "röd chypre". Det är en chypredoft, helt klart, torr och med en lätt kryddig bitterhet. Den får mig att tänka på lavar snarare än mossa, sådär snustorr som lavar är. Den gröna, torra beskan kommer från timjan, tallbarr, mossa och patchouli.

Förutom chypreackordet är Chypre Rouge sötad med en karamelliserad ton av honung, bivax och vanilj. Jag känner dessutom en tydlig citruston men det finns inga citrusnoter listade. Jag finner blandningen mellan chypre och sötma fascinerande, lite som en mer sofistikerad och citrusfräschare variant av Thierry Muglers A Men. Sötman falnar dock snabbt och kvar blir en doft jag närmast skulle beskriva som aromatiskt örtig. Den liknar inget annat.

Med mitt prov av Chypre Rouge fick jag också ett gratisprov av Eau d'Italies Paestum Rose. En rosendoft är inget jag någonsin skulle beställa själv, men jag blev riktigt charmad av den. Den är söt och den är kväljande tung och den är inte alls "jag" men den doftar rosor. Inte torkade rosenblad, som alltför många rosendofter får mig att associera till, inte tvål som de ofta förvandlas till på min hud, utan blommande rosenbuskar med gröna blad och allt. Hade den bara varit litet skirare och lättare med ett starkare inslag av grönt, som en nyponros snarare än odlade dubbla rosor, hade jag varit såld.

Den har en jäkla massa noter listade, bland annat kryddor och andra blomnoter, men jag känner till en början bara rosor. Därefter framträder en bas av benzoin, myrra, opoponax, vetiver, patchouli och cederträ som i sin skärpa riskerar att dra åt den fruktade "myggmedelsnoten". Jag är verkligen förvånad över att den i andra parfymbloggar beskrivits som varken tung eller särskilt starkt rosendoftande, men det kan vara jag som är överkänslig eftersom soliflores inte alls är min grej.

http://www.theperfumeshoppe.com/scripts/prodView.asp?idproduct=566