Shu Uemura, Amsterdam och en parfymrecension

Jag var i Amsterdam ett par timmar en söndag, så jag hann inte undersöka parfymutbudet ordentligt, men jag var åtminstone inne på Shu Uemura i gallerian Magna Plaza. I stället för en stor parfym- och sminkavdelning med olika diskar för varje märke är det en liten parfymbutik med stort utbud: Robert Piguet, Hermès, Profumum, Il Profumo, Lorenzo Villoresi... Ingen möjlighet att försvinna i mängden och testa i lugn och ro - parfymerna trängs framför disken. Det första expediten gjorde när jag kom in var att påpeka uppdelningen i herr- och damdofter, som jag gladeligen ignorerade. Sedan fortsatte hon att ge mig välmenande råd med jämna mellanrum, hon var säkert uttråkad, stackarn. När jag sade att jag gillade maskulina dofter med en lädernot gav hon mig några bra rekommendationer - Les Parfums de Rosines enda herrdoft (kan rekommendera den till folk som gillar rosor), Maitre Parfumeur et Gantiers Un Parfum D'habit (helt klart värd ett test, synd bara att märket finns på så få ställen, och ofta i så litet utbud...) och Spiritus/Land ur Miller et Bertaux första kollektion om tre dofter, som hon kallade "ny". Eftersom jag redan har ett prov av den var jag mer intresserad av att testa deras Green, green, green and green, resultatet kan ni läsa om nedan. På andra handleden testade jag Eau d'Hèrmes som jag blev mycket förtjust i - kombinationen av citrusig/örtig cologne och oanständig spiskummin påminner om min älskade Jicky och vissa likheter finns även med Habit Rouge. Det blev dock inget spontaninköp av någon av dessa dofter utan i stället ett säkert kort - Bandit. Kunde fått den till ett bättre pris annorstädes men kände att jag inte kunde gå därifrån tomhänt efter all uppmärksamhet från expediten, så där lyckades hon allt...

Miller et Bertaux: Green, green, green and green: Efter att testat den på huden på Shu Uemura slog jag till nästa gång jag stötte på den, nämligen på den extremt välsorterade Quartier 206 i Berlin. Den finns inte längre på webbshoperna Luckyscent eller Aus liebe zum duft där jag sett den tidigare, så jag tänkte att det var bäst att passa på. Sedan stötte jag dock på Miller et Bertaux-trion på Selfridges i London, där de inte har funnits förr.

Green, green, green and green är en underbart naturgrön doft som får mig att le lyckligt. Den är inte stiliserat örtig à la herrcologne, har inte vetiverns bett trots att ingrediensen står listad, och är inte heller citrusigt skarp som de flesta gröna dofter. I stället är den frisk och naturlig och alldeles underbart björklövsgrön. Jag vet att jag har sagt björklöv om Paul Smith Story också, men det är mycket mer utpräglat i Green, green, green and green, björken är där med trä och sav och allt, utan Storys lite aggressiva grapefruktfräschör.

Doften är på en gång precis så grön som namnet antyder, och en trogen återgivning av den varmt rostbrunda nyansen på snöret kring kartongen. Det vill säga, den är mer "grön" i betydelsen att den doftar som att stå ute i naturen och andas in doften av vegetation, än i betydelsen att den enbart innehåller gröna noter. I själva verket har den ett starkt inslag av trä, ceder säger ingredienserna men jag känner det inte som utpräglat cederträ utan mer en mild, len tränot som är vad som blir kvar efter några timmar på huden. Doften har också en utpräglad sötma för att vara en grön doft, men det är en sötma som känns naturlig och inte fråntar doften dess friskhet - sötman i spirande grönska och nyhuggen ved.

Green, green, green and green finns inte i någon särskild rumsdoftsversion, men jag rekommenderar att spreja den i luften (100ml-flaskan räcker för det!) för en upplyftande känsla av björkhage inomhus. Faktum är att den luktar lite som man kan föreställa sig en rökelse på ett mycket exklusivt spa med antingen japanskt eller skandinaviskt tema, blandad med allt det blonda träet i inredningen och ångan från baden. Man skulle kunna slänga ord som "meditativ" och "harmonisk" omkring sig om man var lagd åt det hållet. Jag föredrar att säga att det är en parfym som inte påminner om någon annan jag har känt och som gör mig glad.

Bortskänkes: ett dekanterat prov av min Green, green, green and green och på det gröna temat även ett prov av Balmain Vent Vert.

Serge Lutens: Santal de Mysore

Något ska jag väl skriva om den här veckan också, så jag skriver om Serge Lutens Santal de Mysore som jag fick ett prov av med posten i dag. En dag är ju inte någon vidare tid för att bekanta sig med en doft, men jag föll ögonblickligen för den och jag tror inte att jag kommer att ändra mig. Ändrar jag uppfattning om en parfym så är det oftast åt andra hållet.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av sandelträ, men Serge Lutens är ju ändå alltid Serge Lutens och jag gillar Etros Sandalo. Jag hade ändå inga skyhöga förhoppningar om Santal de Mysore, så jag blev tagen med storm. Just sandelträ vet jag inte om jag känner så mycket av, (i ärlighetens namn vet jag inte säkert hur det luktar, bara att jag brukar ogilla det skarpt när det blir för påträngande i billiga parfymoljor) i stället är öppningen vad jag skulle klassa som en gourmetdoft. Var den nästan vaniljaktiga sötman kommer ifrån vet jag inte, för det finns inga söta noter listade. Sötman balanseras på handlederna av ett örtigt eller tvåligt bett som får mig att uppfatta doften som "vintage" i stilen. På bröstet är handledernas skärpa ersatt med en uppfriskande citruston.

Efter gourmetinledningen domineras doften av en "dirty" mysknot i stil med Muscs Koublaï Khän, och alla har väl förstått vid det här laget hur mycket jag uppskattar det. Någon mysk finns inte heller listad, i stället är det spiskummin som ger den omisskännliga kropps- och svettassociationen. Därmed inte sagt att det luktar svett, det gör det absolut inte, men det är en god, sexig, sötaktig huddoft, som soltorkad hud efter ett bad.

Det jag uppskattar allra mest med Santal de Mysore är att den kombinerar två av mina absoluta favoritinslag i parfym: den myskiga noten kompletteras med en torr, het, pudrig ton som den i Fumerie Turque, Ambre Sultan eller Tauer Perfumes L'Air du Desert Marocain. Den ovan nämnda nybadade huden kanske inte är så mycket soltorkad som torkad i bastu, särskilt eftersom Santal de Mysore dessutom har ett svagt inslag av trä och kryddor.

Med risk för att upprepa mig vill jag beskriva Santal de Mysore, liksom så många andra av mina favoriter, som en varm och mysig "comfort scent". Men detta får absolut inte tolkas som att den skulle vara tråkig eller uddlös. Det är en varm och mysig doft med så mycket karaktär att den nästan blir levande. Faktum är att den framkallar en bild av en levande människa i mitt huvud, någon som har levat ett tag och fått sina rynkor och sina erfarenheter, kanske en åldrande kulturpersonlighet. Någon som är oerhört karismatisk, med en torr och spjuveraktig humor och ett skarpt, kvickt intellekt. Någon som aldrig blir gammal mentalt utan behåller en barnslig entusiasm och nyfikenhet. Någon som skulle kunna vara skrämmande respektingivande och auktoritär om det inte vore för utstrålningen av värme och människokärlek. Sådan är Santal de Mysore för mig och jag vill gärna umgås med den karaktären.

För att nämna de andra proverna jag fick idag så var Parfumerie Generales Harmatan Noir ett misstag, alldeles för örtbitter för min smak. Jag lät mig visst svepas med av talet om kryddiga ökenvindar och myntate och missade att den faktiskt tydligt beskrivs som en skarp, aromatisk örtdoft. Det är den där lite syrliga/unkna/beska örtigheten från vintageparfymer som Robert Piguets Bandit. Lustigt nog är den i vanlig ordning betydligt trevligare på bröstet (kanske för att den fastnade på kläderna snarare än att utvecklas på huden) än på handlederna: en nästan citrusigt fräsch doft av myntate. Eftersom jag redan har AvaLuxes Moroccan Mint Tea har jag dock inget behov av en doft jag inte gillar helhjärtat.

Däremot fick jag ett gratisprov av Miller et Bertaux Spiritus/Land och den föll jag för. Den påminner ganska mycket om Comme des Garcons i stilen, kanske något ur deras Synthetic-serie eller möjligen Zagorsk; sådär kylig och metallisk. Egentligen borde den vara för kyligt tvålskarp för mig, men det balanseras med en viss värme från rökelse, tobak och rosor och resultatet är fascinerande exotiskt: metalldoften från en kniv som skär igenom färsk ingefära i ett minimalistiskt rent kök med en svag ton av rökelse och kryddor i luften.

http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?currency=EUR&cPath=23_80&products_id=208