Ormonde Jayne

Isfarkand: Isfarkand inleds ljuvligt pepprigt och fortsätter som en mycket trevlig, om än något generisk och endimensionell, peppar- och trädoft. Tyvärr är hållbarheten nästan noll - är det meningen att man ska hälla på sig den som en uppfriskande cologne? Till det här priset hade man önskat en högre koncentration och en högre grad av originalitet - Gucci pour homme räcker bra för mig, tack!

Ormonde Man: Man och Woman är extremt snarlika dofter, med samma kombination av skarp grönska och en sötpudrig, marsipan/trolldegsaktig ton. Kombinationen av mjölkig/pudrig sötma och grönska påminner mig om fikonlövsdofter, som jag inte alls är förtjust i, och om Geir, som är en helt okej doft. Skillnaden mellan Man och Woman är att den gröna noten i Man är mer utpräglad - dock inte tillräckligt urpräglad för att inte också Man ska mjukna till något obestämbart sötunket på huden. Varifrån sötman kommer förstår jag inte alls, för de angivna noterna skriker karlakarl. Kanske är det själva den omsusade hemlocknoten, vilket skulle förklara likheten mellan dofterna?

Ormonde Woman: Ormonde Woman är en hyllad doft, men jag är skeptisk. För mig luktar den mest godissliskigt med en lättflyktig grön toppnot som jag antar är den legendariska hemlocknoten. Eller bara gräset. Förutom fikondofter för den tankarna till Luctor et Emergos kombination av nyklippt gräs och trolldeg. Luctor et Emergos trogna tillbedjare skulle säkert gilla Ormonde Woman också, men själv förstår jag mig inte alls på den här doftgenren.

Orris Noir: Jag gillar verkligen Orris Noir, men fråga mig inte vad den luktar! Doftnoterna smälter samman i en harmoni som är krämig, fyllig, pudrig och sensuell utan att vara animalisk. Det är en "violett" doft, en doft man tänker sig att en förmögen och sofistikerad dam bär till kvällsbruk. Den kyliga irisnoten utgör ett pikant inslag i en annars varm komposition utan att ta över, för jag gillar ju som bekant inte utpräglade irisdofter. Effekten påminner om anisnoten i L'Heure Bleue - över huvud taget har doften känsla av Guerlinade.

Tolu: Tolu är ett underligt djur. Den inleds med att en skarp, parfymerad tvålnot och en gyllenvarm, sirapsklibbig resinnot (tolubalsam?) kämpar om herraväldet, påhejade av en i sig intressant men fullkomligt missanpassad enrisnot. Eller "kämpar" är egentligen fel ord, jag säger det för att jag inte tycker att noterna går ihop, men de två huvudkombattanterna förenas snarare fullkomligt, en förening som resulterar i en föga tilltalande hybrid. Ju längre doften utvecklas på huden (och här snackar vi långt efter att det kortlivade enriset har blivit ihjältrampat) desto mer slipas den ned tills vad som återstår liknar en generisk, sötunken, vaniljbaserad floriental av klassiskt snitt - något från Lancome kanske? En av de där dofterna som framkallar reaktionen "tantig!" bland fruity/floral-brudarna - "tant" som i chypretantens medelålders dotter? Omd et är så här tolubalsam luktar gillar jag inte tolubalsam.

Bortskänkes: Mina lätt begagnade prover av Ormonde Man, Ormonde Woman och Tolu. Först till kvarn med att kommentera och säga att du vill ha dem...