Serge Lutens: Tubereuse Criminelle

Alltså jag vet inte med den där bensinen eller vad det är folk brukar påstå att Tubereuse Criminelle luktar, jag tycker mest bara att den luktar tuggummi. Urk. Eller okej, kanske litet lösningsmedel också, som att sniffa en silverpenna. Och det går aldrig bort, den där tuberosen som ska dyka upp efteråt känner jag inte mycket av. Visst, det finns någon slags på samma gång blaskig och syntetiskt sötsliskig blomnot vid sidan av silverpennan och tuggummit, men det sker ingen utveckling att tala om. Jag erkänner mig besegrad: jag trodde mig gilla knäppa dofter men Tubereuse Criminelle är bara vidrig. Den känns infantil i all sin konstighet, inte vågad eller djärv på ett moget sätt, även om jag känner att det är dubbelmoral av mig att plötsligt lägga in en negativ värdering i infantila nöjen... Men såhär då: Tubereuse Criminelle är en väldigt blonderad och väldigt gapig tonårsbrud med string som sticker upp ovanför byxorna som tuggar tuggummi med öppen mun och sprejar tags. Kriminell som i klotter, inte som i film noir. Sedan är det upp till er om ni tycker att det låter som ett fantastiskt stilideal...

Bortskänkes: Lätt begagnade men från början endast halvfulla prover av Tubereuse Criminelle, Iris Silver Mist och Encens et Lavande. Först till kvarn med att kommentera!

Shoppingguide: Berlin

Galeria Kaufhof (s/u-bahn Alexanderplatz): Galeria Kaufhof är hyfsat välsorterad för att vara en mer normal shoppinggalleria. Om man kryssar mellan expediterna som vill pracka på en testremsor med billigt slisk så hittar man märken som Grès, Hermès, Guerlain, Serge Lutens, Creed och Etro. Jag testade Etros Gomma på huden, den luktar verkligen gummi, med inslag av vetiver och patchouli. Vill ha! Pussy Deluxe, som de skyltade med i augusti i fjol, reades nu ut på undanskymd plats. I stället skyltade de med en souvenirparfym med plastig flaska i form av radiotornet! Den fanns i herr- och damversion: herrversionen var själva essensen av generiskt fräsch , dödtrist och småäcklig herrdoft, medan damversionen var klart uthärdlig, lite citrusig/vaniljsöt i stil med Diesel Fuel for life pour femme kanske.

Galeries Lafayette (u-bahn Französische Strasse): Parfymavdelningen på Galieries Lafayette består till största delen av diskar med "de vanliga" märkena i cirkel kring rulltrappan, dock med ovanligt bra utbud inom varje märke. Det här är det enda ställe där jag har sett Serge Lutens nya 5 O'Clock Au Gingembre, och jag testade den förstås genast på min lediga handled. Inledningen påminner lite om L'Artisan Parfumeurs Tea for two: en gourmetig tedoft med en uppfriskande not som i Tea for two är anis och i 5 O'Clock ingefära. Jag föredrar 5 O'Clock, och den blir bara bättre. Basnoterna är alldeles underbara, en perfekt balans av len träighet och sensuell myskighet. Måste absolut skaffa mer! Bland mer sällsynta märken verkar Galeries Lafayette ha riktat in sig på det allra dyraste: Clive Christian, Lalique, Micallef, Bond no 9... De hade även DelRae, och jag föll för Bois de paradis med dess frestande sötsyrliga, "vuxna" fruktnot, som gyllene nektar. Jag har bara testat den på papper, men min reaktion överensstämmer än så länge med den lyriska doftbeskrivningen på Luckyscent. På Galeries Lafayette finns även barnparfymer av märket Le Petit Prince, efter barnboken. Unisexdoften med samma namn var en trevlig men undflyende citron som jag skulle kunna tänka mig att köpa till mitt barn om jag a) hade ett och b) ansåg att barn bör parfymeras. Inget av dessa påståenden stämmer dock.
Om man tar rulltrappan ned från parfymavdelningen hamnar man i saluhallen med servering och diskar med kött, bröd, ost etc. Här har även det lyxiga tekompaniet Mariage Frères en hörna. Jag köpte ett doftljus i lukten Darjeeling, som enligt hemsidan ska lukta "gröna Darjeelingmandlar" (vad nu det är), hasselnötter och Muscat, och vara blommig och fruktig. Jag säger att det är en grön tedoft, frisk utan att bli mesig eller hygienproduktsfräsch. Trots att det är en så lätt doft fyller den effektivt rummet, mycket bättre än något av de andra dyra doftljus jag har (Modern Alchemy och Parfums de Nicolai). Gillar man sina doftljus mer fylliga och söta kan jag rekommendera The Rouge och Ambre The. Expediten upplyste mig även om att de hade gratis provsmakning av en ny tesort varje lördag klockan fem.
Galeries Lafayette ligger på Friedrichstrasse 207 och sitter på källarvåningen ihop med Quartier 206 och en mindre lyxig galleria på 205, så att man kan gå obehindrat mellan dem under gatan.

KaDeWe (u-bahn Wittenbergplatz): Den stora shoppinggallerien är verkligen stor. Egna diskar har bland andra Tom Ford, The Different Company och Prada (med sin exklusiva coiffret inlåst under glas). På avdelningen för "internationella dofter" trängs massmarknadsparfymer med Knize. Jag var lycklig över att hitta Etienne Aigner och få testa In Leather Man och Woman. Den förstnämnda var alldeles för generiskt herrsval för min smak, men damversionen var en underbart mjuk mockadoft med en lite fruktig ton, som en bättre version av Daim Blond. Jo, bättre. Den unge mannen bakom disken för "klassiska dofter" blev lite perplex när jag påstod mig gilla herrdofter, men underhöll mig sedan med historier om alla italienska skräddare/parfymmakare som fanns representerade. Han rekommenderade Domenico Caracenis Ivy League, som är tilltalande grön men lite för unkenbitter på det där sättet örtiga dofter kan vara. Jag önskar att "örtig" oftare betydde som att inandas vilda kryddörter vid Medelhavet (toppnoten i Laura Bigottis Roma är det närmaste jag har kommit) och mer sällan otäckt surnande noter som geranium, dill, fänkål, citronmellis och mynta. Vid klassikerdisken fanns även Bois 1920 och Washington Tremlett.

Quartier 206 (u-bahn Französische Strasse): Lyxgallerian Quartier 206 har den mest välsorterade parfymavdelning jag har besökt. Blommor, hudvård, smink, rumsdoft och parfym är inklämt på ett hörn mellan märkesbutikerna som upptar det mesta av utrymmet kring den stora trapphallen med svartvitt stengolv och läderfåtöljer och i serveringen på källarplan pianoackompanjemang, åtminstone på lördagar. Ett rätt otroligt parfymutbud står ihopträngt på två diskar som är uppdelade efter kön men låter de flesta märken stå tillsammans, så att allt från Comme des Garcons (och de hade verkligen allt, inklusive den nya Hinoki, som jag rekommenderar) står på herrdisken och allt från bl.a. Parfumerie Generale, Serge Lutens, Diptyque, L'Artisan Parfumeur och Bond no 9 står på damdisken. Etat Libre d'Orange står för sig på en egen disk. Svårigheten att få överblick över de tätpackade flaskorna och barstolarna som står uppställda framför disken antyder att det är meningen att man ska sitta still och bli servad snarare än att utforska utbudet själv, men första gången jag var där talade expediten inte engelska, så jag fick botanisera i fred. Här finns flera märken jag inte har sett någon annanstans i verkligheten: Histoires des Parfums, Nasomatto, Aftelier, Strange Invisible Perfumes... Dock inte Afterliers Tango eller Strange Invisible Perfumes Vine, som var de dofter jag var intresserad av att testa. Jag sprejade Nasomattos Absinth och Hindu Grass på varsin handled och föll för Absinth, som verkligen är unik. Jag kan inte riktigt beskriva hur, bara att den är tilltalande på ett beroendeframkallande sätt, sötsyrlig med en saftig vetivernot och en lakritsaktig ton. Det låter inte särskilt tilltalande, ens i mina öron, men det var det. På papper luktade den dock direkt illa, märkligt sötunket, och jag skulle kanske inte ha testat den på huden alls om jag inte redan hade gjort det. Hindu Grass var en trevligt jordig patchouli, men inte så olik en mängd andra patchoulidofter. Jag gick därifrån med Green, green, green and green men kunde inte låta bli att återvända nästa dag utan planer på att köpa något mer. Då var det dock en expedit som talade engelska som högg tag i mig och upplyste mig om att jag stod vid herrdisken. Jag sade att jag gillade herrdofter och hon log och svarade att det gjorde hon med, och så satte igång med sin show att spreja olika dofter på papper, lukta på dem, titta på mig och utbrista "No." eller "Yes!" innan hon överräckte dem. Det var ganska underhållande, men problemet är ju att som inbiten parfymnörd hade jag ju redan testat det mesta hon rekommenderade, och dessutom generade uppmärksamheten mig när jag inte tänkte köpa något. Hon ansåg bland annat att jag borde gilla Kyoto och Philosykos. Hennes bästa tips var Citrus paradiso från Czech & Speake, en uppfriskande skalbesk citrusdoft på en varm bas av kryddor och patchouli som jag nog aldrig skulle ha testat annars.

Bortskänkes: Originalprover från Diptyque, sprejade ett par gånger, i blomdofterna Do Son (tuberos) och Jardin Clos (hyacint). Den icke engelsktalande expediten på Quartier 206 kallade dem "spicy" när hon gav mig dem, hmm... (Hon beskrev även Marc Jacobs Daisy som "Cool! Jeans, yes?") Först till kvarn med att uttrycka intresse i en kommentar som vanligt!

Dofter som tar dig ut på landet

Snart är det semestertider och kanske dags att åka ut på landet. Om man redan bor där är det utomhustider med trädgårdsarbete, skogspromenader och fika i syrénbersån. Här är några parfymer som kan matcha den lantliga tillvaron, eller framkalla känslan av den även i en central etta utan balkong.

Barrskog: Caron Yatagan

Gräsmatta: L'Artisan Parfumeur L'eau de l'artisan

Grönsaksland: L'Artisan Parfumeur Fleur de carotte

Hage: Robert Piguet Bandit

Kolmila: Comme des Garcons Jaisalmer

Lövskog: Serge Lutens Chêne

Stall: Guerlain Guet-Apens

Strand: The Different Company Sel de Vetiver

Växthus: CB I Hate Perfume Memory of Kindness

Äng: Geir Ness Geir

Örtagård: Christian Dior Eau Sauvage

Serge Lutens: Chypre Rouge

Naturligtvis måste jag testa en doft som heter "röd mossa". För jag väljer att tänka på det som "röd mossa" och inte det mindre upphetsande "röd chypre". Det är en chypredoft, helt klart, torr och med en lätt kryddig bitterhet. Den får mig att tänka på lavar snarare än mossa, sådär snustorr som lavar är. Den gröna, torra beskan kommer från timjan, tallbarr, mossa och patchouli.

Förutom chypreackordet är Chypre Rouge sötad med en karamelliserad ton av honung, bivax och vanilj. Jag känner dessutom en tydlig citruston men det finns inga citrusnoter listade. Jag finner blandningen mellan chypre och sötma fascinerande, lite som en mer sofistikerad och citrusfräschare variant av Thierry Muglers A Men. Sötman falnar dock snabbt och kvar blir en doft jag närmast skulle beskriva som aromatiskt örtig. Den liknar inget annat.

Med mitt prov av Chypre Rouge fick jag också ett gratisprov av Eau d'Italies Paestum Rose. En rosendoft är inget jag någonsin skulle beställa själv, men jag blev riktigt charmad av den. Den är söt och den är kväljande tung och den är inte alls "jag" men den doftar rosor. Inte torkade rosenblad, som alltför många rosendofter får mig att associera till, inte tvål som de ofta förvandlas till på min hud, utan blommande rosenbuskar med gröna blad och allt. Hade den bara varit litet skirare och lättare med ett starkare inslag av grönt, som en nyponros snarare än odlade dubbla rosor, hade jag varit såld.

Den har en jäkla massa noter listade, bland annat kryddor och andra blomnoter, men jag känner till en början bara rosor. Därefter framträder en bas av benzoin, myrra, opoponax, vetiver, patchouli och cederträ som i sin skärpa riskerar att dra åt den fruktade "myggmedelsnoten". Jag är verkligen förvånad över att den i andra parfymbloggar beskrivits som varken tung eller särskilt starkt rosendoftande, men det kan vara jag som är överkänslig eftersom soliflores inte alls är min grej.

http://www.theperfumeshoppe.com/scripts/prodView.asp?idproduct=566

Serge Lutens: Santal de Mysore

Något ska jag väl skriva om den här veckan också, så jag skriver om Serge Lutens Santal de Mysore som jag fick ett prov av med posten i dag. En dag är ju inte någon vidare tid för att bekanta sig med en doft, men jag föll ögonblickligen för den och jag tror inte att jag kommer att ändra mig. Ändrar jag uppfattning om en parfym så är det oftast åt andra hållet.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av sandelträ, men Serge Lutens är ju ändå alltid Serge Lutens och jag gillar Etros Sandalo. Jag hade ändå inga skyhöga förhoppningar om Santal de Mysore, så jag blev tagen med storm. Just sandelträ vet jag inte om jag känner så mycket av, (i ärlighetens namn vet jag inte säkert hur det luktar, bara att jag brukar ogilla det skarpt när det blir för påträngande i billiga parfymoljor) i stället är öppningen vad jag skulle klassa som en gourmetdoft. Var den nästan vaniljaktiga sötman kommer ifrån vet jag inte, för det finns inga söta noter listade. Sötman balanseras på handlederna av ett örtigt eller tvåligt bett som får mig att uppfatta doften som "vintage" i stilen. På bröstet är handledernas skärpa ersatt med en uppfriskande citruston.

Efter gourmetinledningen domineras doften av en "dirty" mysknot i stil med Muscs Koublaï Khän, och alla har väl förstått vid det här laget hur mycket jag uppskattar det. Någon mysk finns inte heller listad, i stället är det spiskummin som ger den omisskännliga kropps- och svettassociationen. Därmed inte sagt att det luktar svett, det gör det absolut inte, men det är en god, sexig, sötaktig huddoft, som soltorkad hud efter ett bad.

Det jag uppskattar allra mest med Santal de Mysore är att den kombinerar två av mina absoluta favoritinslag i parfym: den myskiga noten kompletteras med en torr, het, pudrig ton som den i Fumerie Turque, Ambre Sultan eller Tauer Perfumes L'Air du Desert Marocain. Den ovan nämnda nybadade huden kanske inte är så mycket soltorkad som torkad i bastu, särskilt eftersom Santal de Mysore dessutom har ett svagt inslag av trä och kryddor.

Med risk för att upprepa mig vill jag beskriva Santal de Mysore, liksom så många andra av mina favoriter, som en varm och mysig "comfort scent". Men detta får absolut inte tolkas som att den skulle vara tråkig eller uddlös. Det är en varm och mysig doft med så mycket karaktär att den nästan blir levande. Faktum är att den framkallar en bild av en levande människa i mitt huvud, någon som har levat ett tag och fått sina rynkor och sina erfarenheter, kanske en åldrande kulturpersonlighet. Någon som är oerhört karismatisk, med en torr och spjuveraktig humor och ett skarpt, kvickt intellekt. Någon som aldrig blir gammal mentalt utan behåller en barnslig entusiasm och nyfikenhet. Någon som skulle kunna vara skrämmande respektingivande och auktoritär om det inte vore för utstrålningen av värme och människokärlek. Sådan är Santal de Mysore för mig och jag vill gärna umgås med den karaktären.

För att nämna de andra proverna jag fick idag så var Parfumerie Generales Harmatan Noir ett misstag, alldeles för örtbitter för min smak. Jag lät mig visst svepas med av talet om kryddiga ökenvindar och myntate och missade att den faktiskt tydligt beskrivs som en skarp, aromatisk örtdoft. Det är den där lite syrliga/unkna/beska örtigheten från vintageparfymer som Robert Piguets Bandit. Lustigt nog är den i vanlig ordning betydligt trevligare på bröstet (kanske för att den fastnade på kläderna snarare än att utvecklas på huden) än på handlederna: en nästan citrusigt fräsch doft av myntate. Eftersom jag redan har AvaLuxes Moroccan Mint Tea har jag dock inget behov av en doft jag inte gillar helhjärtat.

Däremot fick jag ett gratisprov av Miller et Bertaux Spiritus/Land och den föll jag för. Den påminner ganska mycket om Comme des Garcons i stilen, kanske något ur deras Synthetic-serie eller möjligen Zagorsk; sådär kylig och metallisk. Egentligen borde den vara för kyligt tvålskarp för mig, men det balanseras med en viss värme från rökelse, tobak och rosor och resultatet är fascinerande exotiskt: metalldoften från en kniv som skär igenom färsk ingefära i ett minimalistiskt rent kök med en svag ton av rökelse och kryddor i luften.

http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?currency=EUR&cPath=23_80&products_id=208

Serge Lutens Les Somptueux

Ambre sultan: Jag älskar ambradofter, och det här är en underbart torr och varm ambra, som ökensand. Eller, mindre exotistiskt, som en bastu: hett trä, heta stenar och het ånga. Tauer Perfumes L'air du desert Marocain är liknande torr och het och pudrig, men betydligt diskretare. Ambre sultan påminner i sin styrka om min älskade Ambre russe, men mindre söt, trots att den bara har söta noter som mysk och vanilj listade. Jag vet inte vad det är, men något ger den en skarp ton, till att börja med alltför skarp, nästan tvålig eller metallisk, som en vintageparfym. Lyckligtvis mjuknar denna skärpa efterhand, till bara tillräckligt med edge för att göra doften riktigt intressant.

Chêne: Chêne liknar inget annat i parfymväg. Det den mest påminner om är billiga parfymoljor på skogstema från småföretag som Black Phoenix Alchemy Lab, men den är förstås oändligt mycket bättre. Mitt letande är över: äntligen har jag hittat en parfym som doftar skog, äkta skog. Jag skulle säga svensk barrskog, men noterna är cederträ och björk. Besk kåda och söt björksav i en solvarm sommarskog efter regnet, med fuktigheten ångande från mossa, bark och ormbunkar. En svag röklukt från en lägereld förs förbi med vinden. Chêne har också en syrlig ton som jag till en början fann väl stark och citrusaktig, men som mildras till fräschören av gröna växter. Underbart.

Chergui: Chergui är verkligen en kakofoni av motsatser - varmt och svalt, torrt och vattnigt, gourmetdofter och hygienprodukter, sött och "fräscht". Jag skriver fräscht inom citattecken eftersom det är en typ av fräschör jag snarare finner unken - en artificiell, sötsyrlig, vattnig gurklukt jag associerar till schampo. Inte bara associerar - jag känner verkligen schampoångorna i svalget. I kombination med gourmetnoter som honung och socker och andra sötaktiga noter som musk, hö, iris och ros är resultatet snarast att likna vid kompost och någon annans sura svett. Lustigt nog är schampo- och gurkassociationerna starkast på handlederna, medan doften på bröstet lutar mer åt rökelse: varmare, mysigare och kryddigare, men dock med en omisskännlig unkenhet. Vissa doftkombinationer orsakar akut illamående för mig, särskilt kombinationen mellan en varm, söt, mysig gourmetdoft och en sval, vattnig, "fräsch" parfymlukt. Jag vet inte ens vad jag får det sistnämnda ifrån, för Chergui innehåller inga sådana noter, bara en massa trevligheter som tobak, ambra och sandelträ. Det enda jag kan skylla på är att noten de kallar "hud" är en kemisk katastrof i kombination med min. Det är så illa att jag först tog lukten av gödsel som kommer in genom fönstret när jag skriver detta för en del av parfymen. Så otäck är den bara i någon timme, sedan blir den bara menlös.

Cuir Mauresque: Cuir Mauresque var en besvikelse. Jag älskar läderdofter, men jag hittar inget läder i den. I stället luktar den orientalisk apelsinblomstvål och sliskig rökelse. Definitivt sliskig rökelse, inga bittra eller tunga dofter som patchouli och sandelträ, bara artificiell godissötma i rökelseform. Med noter som läder, ambra och mysk borde den ha varit en vinnare, i stället kan den lätt sammanfattas i ett ord: hippieaffär.

Fumerie Turque: Fumerie Turque är en "vuxen" gourmetdoft i stil med Hermes Ambre Narguile, Lubins Idole eller Parfumerie Generales Aomassai: varm och söt och mysig men med en viss edge, i det här fallet en liknande het, torr, rökig ton som i Ambre sultan. Allra torrast och pudrigast är den på handlederna, medan den på bröstet har mer blommig sötma. Sötman är den mörka sötman i bränt socker, till skillnad från den barnsliga sötman i sockriga, rosa godisparfymer. Jag tycker mig också kunna urskilja en svag lädernot jag skulle klassa som "vintage" - lädret i vintageparfymer eller i nötta, antika skinnvaror medtagna hem från resor i fjärran länder. Jag som normalt inte är något fan av blomnoter störs inte heller av det svaga, exotiska inslaget av ros och jasmin. Fumerie Turque doftar som att röka vattenpipa, dricka myntate och äta turkisk konfekt och halwa i ett svalt, dunkelt gammalt stenhus med ökenvinden utanför. Eller som den orientalistiska drömmen om detsamma. Jag finner den absolut oemotståndlig.

La Myrrhe: La Myrrhe kan bäst beskrivas med ordet "parfymig". Jag gillar verkligen inte parfymiga parfymer, och anledningen till att jag har varit ointresserad av parfym tills ganska nyligen är förmodligen att det mesta som säljs på Åhléns faller in i den kategorin. Jag är inte säker på hur myrra luktar, men jag tänker mig något tungt, mörkt, bittert, exotiskt. I stället möts jag av en skarp, tvålig ton som sticker i näsan, parat med ett intryck som bäst kan beskrivas med den visuella associationen till glansig, vit plast. Jag tror att vita blomnoter brukar vara boven bakom den bilden, men i La Myrrhe finns bara den vanligtvis oskyldiga jasminen. Kanske är det bittermandeln och mandarinen som ställer till det, fastän jag inte kan urskilja dem. Resultatet är hur som helst en tunn, metallisk beska parat med en unken sötma. En sval doft. Ja, det är nog där problemet ligger, jag tål inte svala dofter, som jag uppfattar som obehagligt artificiella. Efter en stund blir den mindre aggressiv och mer myskig, och i det stadiet gillar jag den betydligt bättre, men det är fortfarande inget jag skulle använda.

Muscs Koublaï Khän: Det här är den enda som jag hade provat tidigare, och det var nog tur, för det är inte en doft jag omedelbart föll för. Den doftar egentligen inte gott, rent estetiskt sett, men jag insåg snart att den var oemotståndlig och beroendeframkallande på en mer primal nivå. Det är helt enkelt en mysklukt så "dirty" i ordets alla bemärkelser att den nästan lutar åt barbecue - den sötaktiga lukten av fettdrypande, kryddat kött. Jag vet att det låter ofantligt äckligt, men poängen är att det är en sexuell lukt utan att egentligen lukta sex eller svett eller kroppar (vilket jag personligen är tacksam för). Den får mig att sitta med näsan klistrad mot huden för att insupa doften, och det är rätt skickligt gjort för en parfym som inte luktar "gott". Om du känner till Edition de Parfums Frederic Malles Musc Ravageur så delar de samma berusande "dirty" mysknot. Skillnaden är att Musc Ravageur är förskönad med citrus, kanel, vanilj och ambra medan Muscs Koublaï Khän är mysk i sin råa nakenhet, en fräckhet som får mig att föredra den. Bär den bara inte till jobbet, det kan nog klassas som sexuellt ofredande.

Vetiver Oriental: Jag har lärt mig att uppskatta den skarpa, herrparfymsaktiga beskan i vetiver, men i ensamt majestät är den lite som ett falsettskrik utan någon basgång. Jag föredrar fylligare dofter än denna envetna, bittert gröna not som lutar åt två av mina hatobjekt: tvålig "renhet" i parfym och den hysteriska myggmedelsbeskan i Comme des Garcons 2. Observera dock "lutar åt". Vétyver Oriental är inte alls lika obstinat utan riktigt bra i sin genre: bittra rötter genom fuktig, varm, mustig jord, den nästan citrusaktiga fräschören i gröna växter och en svag, metallisk ton av regn och frisk luft. Om jag uppskattade "rena" och "fräscha" parfymer med inspiration från bergsluft och havsbris mer skulle jag säkert älska den, för den är mycket naturligare än de flesta dylika.

http://www.salons-shiseido.com/