Angela Flanders, London

När jag besökte Angela Flanders lilla butik på Columbia road, en bra bit från Bethnal Greens tunnelbanestation, snöade det över London. Jag flög in från ett vårljummet Berlin samma förmiddag och kunde knappt tro mina ögon när vi flög in över Stansted och marken var snötäckt. Jag hade räknat med att England skulle vara ännu litet ljummare i april, och var inte klädd för snöväder. Men vackert var det, med snön som föll över vårblommorna och över Columbia Flower Market.

Angela Flanders parfymbutik är endast öppen på söndagar, och när jag var där var hon själv i butiken, en vithårig dam, tillsammans med en yngre assistent. Hon berättade om sina dofter och småpratade med kunderna. Hennes senaste kollektion av dofter består av Oudh Noir och Figue Noir och hon sade att hon alltid själv föredragit sådana mörka och mystiska dofter och var glad att det ökade parfymintresset hade gjort att de nu går att sälja. Som föga förtjust i fikondofter ratade jag den i och för sig "mörka" i betydelsen "inte friska och gröna" men också något godissliskiga Figue Noire, som hon hade ställt upp i årets FiFi Awards med. När jag var i butiken kom det dock in en ung man som blev alldeles lyrisk över den och stod med näsan klistrad mot testremsan och utropade superlativ och nya noter han urskiljde med jämna mellanrum. Han ansåg dock inte att han kunde bära något som det inte stod "cologne" på själv, så han funderade på möjliga kvinnliga bekanta att ge bort den till.

Enligt Angela Flanders är hennes första kollektion (den enda som finns på den sorgligt ouppdaterade hemsidan) anpassad till nittiotalets smak för lätta, fräscha och ungdomliga dofter. Jag vet inte om de passar in bland den tidens akvatiska och ozoniska dofter direkt - de känns mer klassiska, med citrus, kryddor, örter och blommor. Josephine är en trevligt pudrig men inte sliskigt kanderad viol. Det fanns även en andra kollektion bestående av soliflores (liljekonvalj, jasmin, tuberos, mimosa) och blombuketter.

I butiken finns förutom parfymer bland annat klassiska cologner, rumsdofter och doftljus. Jag ville ha ett ljus i den mysiga citrus- krydd- och vaniljdoften Parchment, men de var slut när jag var där. Jag hade tänkt köpa något under mitt sällsynta besök, men gick därifrån bara med två parfymprover som Angela vänligt gav mig: Earl Grey och Oudh Noire.

Earl Grey luktar inte som en kopp te, som Angela Flanders själv erkände, även om den har bergamott i toppnoten. Enligt henne komponerade hon den först som en rumsdoft för ett potpourri, men tyckte så mycket om den att den fick bli en parfym. Jag är en smula kluven till doften: jag faller verkligen för det citruskryddiga och faktiskt ganska teliknande (kanske inte Earl Grey just utan något citrusigare) första intrycket, men doften är så linjär, stark och långvarig att den kan gå mig på nerverna. Det är rosenträet som gör det. Jag känner likadant för Tam Dao, där det hjälper till att göra sandelträet riktigt lent och smörigt. Rosenträ doftar för all del gott, men det är en så aggressiv och artificiell väldoft i all sin sammetslena sötma. Det luktar "parfymerat" helt enkelt, jag vet ingen doftnot som luktar mer "parfym" än just rosenträ. Jag blir litet matt av att ha den i ett moln omkring mig hela dagen. Kanske är det egentligen rosenträets osedvanliga sillage på min hud det hänger på - för mycket av det goda? Jag är van att behöva lägga näsan mot handleden för att känna min parfym... Kanske passar den faktiskt bättre som rumsdoft av denna anledning.

Oudh Noir är en mörk, lädrig, rökig aoud-doft, helt enkelt. Jag har inte så mycket mer att säga om den, gillar man aoud så gillar man den, men den lämnar mig märkligt oberörd. Kanske är den för endimensionell. Det är också lite dåligt med hållbarhet och sillage med tanke på att det är en så "tung" typ av doft. Jag skulle helt klart klassa den som en herrparfym på grund av frånvaron av sötma. Ingenjörn var mycket förtjust i den och tyckte att den doftade härligt träigt.

Bortskänkes: Tyvärr inget från Angela Flanders men ett originalprov av Serge Lutens Arabie och ett sprejprov av Versace The Dreamer, bägge halvfulla

Shoppingguide: London

Fortnum & Mason (U Piccadilly Circus): På Fortnum & Mason ligger parfymavdelningen ett par trappor upp, och har därför en betydligt mer exklusiv känsla än där den ligger på gatuplan och är full av turister. En uniformerad svart man öppnar dörren till den eleganta trapphallen och de distingerade manliga expediterna på parfymavdelningen kallar varandra "darling". Hit går man för Caronurnornas skull, och innan jag flyr landet ska jag köpa en liten flaska Tabac Blond här...

Harrods (U Knightsbridge): Harrods är nästan labyrintartat, med parfymerna utspridda i åtminstone tre stora salar: parfym och smink, parfym och rumsdoft, bara parfym... Rumsdoftavdelningen är hyfsat välsorterad, med rumsdoft och parfymer från Miller Harris, Tocca, Diptyque, Jo Malone, Molton Brown, Penhaligon's och Floris. L'Air de Rien finns som doftljus också, och det tycker jag verkar vara en utmärkt idé med tanke på att redan parfymen påminde mig om ett mysigt inbott hem. Vad gäller Diptyque kan jag bara instämma i hyllningskören som utnämner den träiga, tryddiga, rökiga Essence of John Galliano till deras bästa doft, men den billigare brasvedsdoften Feu de bois är faktiskt inte så långt ifrån. Jag skulle vilja älska Mousses (som jag inte tror att de har här) men den är för örtig för att vara riktigt övertygande som mossdoft. Cuir (som jag inte heller tror finns på Harrods) fann jag alltför stram och kärv - om jag ska ha en läderdoft som rumsdoft ska den nog vara mer som en insutten gammal skinnfåtölj. Det motsägs dock av att jag gillar den originellt osöta läder- och gindoften 007 från Tocca. Toccas träiga ljus är överlag trevliga också.

Harvey Nichols (U Knightsbridge): Det kan vara värt att tränga sig fram bland alla provpappersviftande expediter på Harvey Nichols inte särskilt imponerande parfymhörna i sminkhavet om man är på jakt efter The Different Company, Maitre Parfumeur et Gantier eller Etat Libre d'Orange. Jag testade Comme des Garcons 88 8 på papper och fann den värd vidare test, jag blev också påprackad ett pappersprov av Vivienne Westwoods Let it Rock, som faktiskt var riktigt tilltalande, en oanständigt myskig ambradoft.

Les Senteurs (U Sloane Square): Den lilla parfymbutiken Les Senteurs är så chic att expediterna är fransktalande. Den ligger på Elizabeth Street, inom gångavstånd från Harrods och Harvey Nichols om man har gott om tid och inte alltför högklackade skor. Jag ser dock ingen anledning att göra den promenaden om man inte speciellt är ute efter Editions des Perfums Frederic Malle, Parfumerie Generale eller Parfums d'Empire. Jag fick dock en smärre chock när jag kom in och såg den hyllade och påstått slutsålda L'Ombre Fauve överst på hyllan. Jag frågade expediten om den inte var tagen ur produktion, men det hade hon aldrig hört talas om. Hon sade att de nyligen hade valt ut den ur Parfumerie Generales sortiment i Paris, så uppenbarligen görs den fortfarande (eller igen) i smyg... Parfumerie Generale har så mycket fuffens för sig med sina "privata kollektioner", limited editions och anonymt numrerade flaskor att man kan bli irriterad för mindre, men att L'Ombre Fauve fortfarande finns att på tag i är ju goda nyheter! Les Senteurs har den inte i sin webshop, men jag lovar att jag såg den, så det går kanske att ringa och fråga efter den... Etat Libre d'Orange finns här också, men ingen verkar ha ljusen som jag är nyfiken på. Jag blev nyfiken på Vierges et Toreros som har en intressant torr, dammig, mineralisk ton, som sanden som yr upp i tjurfäktningsarenan antar jag... Medan de flesta av Etat Libres namn och ikoner mest är pubertala är den här dock direkt stötande med sitt blodfläckade lakan, så jag är kluven...

Liberty (U Oxford Circus): Jag kan inte vara i London utan att titta in på Liberty. Förutom Le Labo-disken finns på den lilla men välsorterade parfymavdelningen bland annat Mona di Orio, Balmain, Divine, Ineke, Ulrich Lang och Tann Rokka. Bortom Le Labo-disken finns ett rum med doftljus från bland andra Archipelago, men även en litet utbud av Demeters parfymer (säkert till ockerpriser). Diptyqueparfymerna finns också här tillsammans med ljusen, ett bättre utbud av bådadera än på Harrods. Jag ska nog hit och botanisera lite mer bland dem innan det är för sent, enligt bloggen Perfume Shrine ska flera av dem tas ur produktion...

Parfums de Nicolai (U South Kensington): Parfums de Nicolai ligger på ett hörn av Fulham Road, egentligen med dörren mot en tvärgata. Butiken är så minimal att man lätt skulle kunna missa den, ett avlångt rum med lagom plats för en parfymhylla längs väggen, ett par kunder framför nämnda hylla och en disk med en äldre dam bakom längst inne i hörnet. Damen i fråga satte på klassisk musik när jag kom in och började titta och tystnaden i det lilla utrymmet blev tryckande. Av någon anledning var jag mest intresserad av ljusen när jag var där, men hittade inget som riktigt tilltalade mig. Cederträljuset var ungefär lika bra som alla andra cederträljus och grandoften lite för mycket sötaktigt julpotpurri. Jag frågade efter någon doft med läder i eftersom jag hade ett vagt minne av att de skulle ha ett sådant ljus, och damen trollade fram Vetyver de Java ur ett skåp. Jag köpte det, men jag kan egentligen bara rekommendera det till inbitna vetiverfans. Det är den där syrliga, rotiga sidan av vetiver som kan bli lite kvalmig. Undrar just om degraderingen till skåpet betyder att den utgår ur sortimentet eller bara att den är mindre populär? Ett plus med Parfums de Nicolais ljus är att de har lock av metall som stänger doften inne.

Selfridges (U Bond Street): Selfridges parfymavdelning står sig bra i konkurrensen med de andra galleriorna. Den slår överlägset Debenhamns och liknande som ligger i närheten på Oxford Street. Här kan man lukta fritt på Pradas coiffret (Cuir Ambré påminner om Tabac Blond) och förutom "det vanliga" (Serge Lutens, Bond no 9, Creed, L'Artisan Parfumeur, Comme des Garcons, Tom Ford, Annick Goutal, Miller Harris...) har de även Bella Bellissima, Miller et Bertaux och D'Orsay. För tillfället - de tycks rotera de mer obskyra märkena ganska ofta.

Bortskänkes: Lätt begagnade prover av Miller Harris Piment des Baies, Comme des garcons original och Parfumerie Generale Marylin & John.

Shoppingguide: Berlin

Galeria Kaufhof (s/u-bahn Alexanderplatz): Galeria Kaufhof är hyfsat välsorterad för att vara en mer normal shoppinggalleria. Om man kryssar mellan expediterna som vill pracka på en testremsor med billigt slisk så hittar man märken som Grès, Hermès, Guerlain, Serge Lutens, Creed och Etro. Jag testade Etros Gomma på huden, den luktar verkligen gummi, med inslag av vetiver och patchouli. Vill ha! Pussy Deluxe, som de skyltade med i augusti i fjol, reades nu ut på undanskymd plats. I stället skyltade de med en souvenirparfym med plastig flaska i form av radiotornet! Den fanns i herr- och damversion: herrversionen var själva essensen av generiskt fräsch , dödtrist och småäcklig herrdoft, medan damversionen var klart uthärdlig, lite citrusig/vaniljsöt i stil med Diesel Fuel for life pour femme kanske.

Galeries Lafayette (u-bahn Französische Strasse): Parfymavdelningen på Galieries Lafayette består till största delen av diskar med "de vanliga" märkena i cirkel kring rulltrappan, dock med ovanligt bra utbud inom varje märke. Det här är det enda ställe där jag har sett Serge Lutens nya 5 O'Clock Au Gingembre, och jag testade den förstås genast på min lediga handled. Inledningen påminner lite om L'Artisan Parfumeurs Tea for two: en gourmetig tedoft med en uppfriskande not som i Tea for two är anis och i 5 O'Clock ingefära. Jag föredrar 5 O'Clock, och den blir bara bättre. Basnoterna är alldeles underbara, en perfekt balans av len träighet och sensuell myskighet. Måste absolut skaffa mer! Bland mer sällsynta märken verkar Galeries Lafayette ha riktat in sig på det allra dyraste: Clive Christian, Lalique, Micallef, Bond no 9... De hade även DelRae, och jag föll för Bois de paradis med dess frestande sötsyrliga, "vuxna" fruktnot, som gyllene nektar. Jag har bara testat den på papper, men min reaktion överensstämmer än så länge med den lyriska doftbeskrivningen på Luckyscent. På Galeries Lafayette finns även barnparfymer av märket Le Petit Prince, efter barnboken. Unisexdoften med samma namn var en trevlig men undflyende citron som jag skulle kunna tänka mig att köpa till mitt barn om jag a) hade ett och b) ansåg att barn bör parfymeras. Inget av dessa påståenden stämmer dock.
Om man tar rulltrappan ned från parfymavdelningen hamnar man i saluhallen med servering och diskar med kött, bröd, ost etc. Här har även det lyxiga tekompaniet Mariage Frères en hörna. Jag köpte ett doftljus i lukten Darjeeling, som enligt hemsidan ska lukta "gröna Darjeelingmandlar" (vad nu det är), hasselnötter och Muscat, och vara blommig och fruktig. Jag säger att det är en grön tedoft, frisk utan att bli mesig eller hygienproduktsfräsch. Trots att det är en så lätt doft fyller den effektivt rummet, mycket bättre än något av de andra dyra doftljus jag har (Modern Alchemy och Parfums de Nicolai). Gillar man sina doftljus mer fylliga och söta kan jag rekommendera The Rouge och Ambre The. Expediten upplyste mig även om att de hade gratis provsmakning av en ny tesort varje lördag klockan fem.
Galeries Lafayette ligger på Friedrichstrasse 207 och sitter på källarvåningen ihop med Quartier 206 och en mindre lyxig galleria på 205, så att man kan gå obehindrat mellan dem under gatan.

KaDeWe (u-bahn Wittenbergplatz): Den stora shoppinggallerien är verkligen stor. Egna diskar har bland andra Tom Ford, The Different Company och Prada (med sin exklusiva coiffret inlåst under glas). På avdelningen för "internationella dofter" trängs massmarknadsparfymer med Knize. Jag var lycklig över att hitta Etienne Aigner och få testa In Leather Man och Woman. Den förstnämnda var alldeles för generiskt herrsval för min smak, men damversionen var en underbart mjuk mockadoft med en lite fruktig ton, som en bättre version av Daim Blond. Jo, bättre. Den unge mannen bakom disken för "klassiska dofter" blev lite perplex när jag påstod mig gilla herrdofter, men underhöll mig sedan med historier om alla italienska skräddare/parfymmakare som fanns representerade. Han rekommenderade Domenico Caracenis Ivy League, som är tilltalande grön men lite för unkenbitter på det där sättet örtiga dofter kan vara. Jag önskar att "örtig" oftare betydde som att inandas vilda kryddörter vid Medelhavet (toppnoten i Laura Bigottis Roma är det närmaste jag har kommit) och mer sällan otäckt surnande noter som geranium, dill, fänkål, citronmellis och mynta. Vid klassikerdisken fanns även Bois 1920 och Washington Tremlett.

Quartier 206 (u-bahn Französische Strasse): Lyxgallerian Quartier 206 har den mest välsorterade parfymavdelning jag har besökt. Blommor, hudvård, smink, rumsdoft och parfym är inklämt på ett hörn mellan märkesbutikerna som upptar det mesta av utrymmet kring den stora trapphallen med svartvitt stengolv och läderfåtöljer och i serveringen på källarplan pianoackompanjemang, åtminstone på lördagar. Ett rätt otroligt parfymutbud står ihopträngt på två diskar som är uppdelade efter kön men låter de flesta märken stå tillsammans, så att allt från Comme des Garcons (och de hade verkligen allt, inklusive den nya Hinoki, som jag rekommenderar) står på herrdisken och allt från bl.a. Parfumerie Generale, Serge Lutens, Diptyque, L'Artisan Parfumeur och Bond no 9 står på damdisken. Etat Libre d'Orange står för sig på en egen disk. Svårigheten att få överblick över de tätpackade flaskorna och barstolarna som står uppställda framför disken antyder att det är meningen att man ska sitta still och bli servad snarare än att utforska utbudet själv, men första gången jag var där talade expediten inte engelska, så jag fick botanisera i fred. Här finns flera märken jag inte har sett någon annanstans i verkligheten: Histoires des Parfums, Nasomatto, Aftelier, Strange Invisible Perfumes... Dock inte Afterliers Tango eller Strange Invisible Perfumes Vine, som var de dofter jag var intresserad av att testa. Jag sprejade Nasomattos Absinth och Hindu Grass på varsin handled och föll för Absinth, som verkligen är unik. Jag kan inte riktigt beskriva hur, bara att den är tilltalande på ett beroendeframkallande sätt, sötsyrlig med en saftig vetivernot och en lakritsaktig ton. Det låter inte särskilt tilltalande, ens i mina öron, men det var det. På papper luktade den dock direkt illa, märkligt sötunket, och jag skulle kanske inte ha testat den på huden alls om jag inte redan hade gjort det. Hindu Grass var en trevligt jordig patchouli, men inte så olik en mängd andra patchoulidofter. Jag gick därifrån med Green, green, green and green men kunde inte låta bli att återvända nästa dag utan planer på att köpa något mer. Då var det dock en expedit som talade engelska som högg tag i mig och upplyste mig om att jag stod vid herrdisken. Jag sade att jag gillade herrdofter och hon log och svarade att det gjorde hon med, och så satte igång med sin show att spreja olika dofter på papper, lukta på dem, titta på mig och utbrista "No." eller "Yes!" innan hon överräckte dem. Det var ganska underhållande, men problemet är ju att som inbiten parfymnörd hade jag ju redan testat det mesta hon rekommenderade, och dessutom generade uppmärksamheten mig när jag inte tänkte köpa något. Hon ansåg bland annat att jag borde gilla Kyoto och Philosykos. Hennes bästa tips var Citrus paradiso från Czech & Speake, en uppfriskande skalbesk citrusdoft på en varm bas av kryddor och patchouli som jag nog aldrig skulle ha testat annars.

Bortskänkes: Originalprover från Diptyque, sprejade ett par gånger, i blomdofterna Do Son (tuberos) och Jardin Clos (hyacint). Den icke engelsktalande expediten på Quartier 206 kallade dem "spicy" när hon gav mig dem, hmm... (Hon beskrev även Marc Jacobs Daisy som "Cool! Jeans, yes?") Först till kvarn med att uttrycka intresse i en kommentar som vanligt!

Shu Uemura, Amsterdam och en parfymrecension

Jag var i Amsterdam ett par timmar en söndag, så jag hann inte undersöka parfymutbudet ordentligt, men jag var åtminstone inne på Shu Uemura i gallerian Magna Plaza. I stället för en stor parfym- och sminkavdelning med olika diskar för varje märke är det en liten parfymbutik med stort utbud: Robert Piguet, Hermès, Profumum, Il Profumo, Lorenzo Villoresi... Ingen möjlighet att försvinna i mängden och testa i lugn och ro - parfymerna trängs framför disken. Det första expediten gjorde när jag kom in var att påpeka uppdelningen i herr- och damdofter, som jag gladeligen ignorerade. Sedan fortsatte hon att ge mig välmenande råd med jämna mellanrum, hon var säkert uttråkad, stackarn. När jag sade att jag gillade maskulina dofter med en lädernot gav hon mig några bra rekommendationer - Les Parfums de Rosines enda herrdoft (kan rekommendera den till folk som gillar rosor), Maitre Parfumeur et Gantiers Un Parfum D'habit (helt klart värd ett test, synd bara att märket finns på så få ställen, och ofta i så litet utbud...) och Spiritus/Land ur Miller et Bertaux första kollektion om tre dofter, som hon kallade "ny". Eftersom jag redan har ett prov av den var jag mer intresserad av att testa deras Green, green, green and green, resultatet kan ni läsa om nedan. På andra handleden testade jag Eau d'Hèrmes som jag blev mycket förtjust i - kombinationen av citrusig/örtig cologne och oanständig spiskummin påminner om min älskade Jicky och vissa likheter finns även med Habit Rouge. Det blev dock inget spontaninköp av någon av dessa dofter utan i stället ett säkert kort - Bandit. Kunde fått den till ett bättre pris annorstädes men kände att jag inte kunde gå därifrån tomhänt efter all uppmärksamhet från expediten, så där lyckades hon allt...

Miller et Bertaux: Green, green, green and green: Efter att testat den på huden på Shu Uemura slog jag till nästa gång jag stötte på den, nämligen på den extremt välsorterade Quartier 206 i Berlin. Den finns inte längre på webbshoperna Luckyscent eller Aus liebe zum duft där jag sett den tidigare, så jag tänkte att det var bäst att passa på. Sedan stötte jag dock på Miller et Bertaux-trion på Selfridges i London, där de inte har funnits förr.

Green, green, green and green är en underbart naturgrön doft som får mig att le lyckligt. Den är inte stiliserat örtig à la herrcologne, har inte vetiverns bett trots att ingrediensen står listad, och är inte heller citrusigt skarp som de flesta gröna dofter. I stället är den frisk och naturlig och alldeles underbart björklövsgrön. Jag vet att jag har sagt björklöv om Paul Smith Story också, men det är mycket mer utpräglat i Green, green, green and green, björken är där med trä och sav och allt, utan Storys lite aggressiva grapefruktfräschör.

Doften är på en gång precis så grön som namnet antyder, och en trogen återgivning av den varmt rostbrunda nyansen på snöret kring kartongen. Det vill säga, den är mer "grön" i betydelsen att den doftar som att stå ute i naturen och andas in doften av vegetation, än i betydelsen att den enbart innehåller gröna noter. I själva verket har den ett starkt inslag av trä, ceder säger ingredienserna men jag känner det inte som utpräglat cederträ utan mer en mild, len tränot som är vad som blir kvar efter några timmar på huden. Doften har också en utpräglad sötma för att vara en grön doft, men det är en sötma som känns naturlig och inte fråntar doften dess friskhet - sötman i spirande grönska och nyhuggen ved.

Green, green, green and green finns inte i någon särskild rumsdoftsversion, men jag rekommenderar att spreja den i luften (100ml-flaskan räcker för det!) för en upplyftande känsla av björkhage inomhus. Faktum är att den luktar lite som man kan föreställa sig en rökelse på ett mycket exklusivt spa med antingen japanskt eller skandinaviskt tema, blandad med allt det blonda träet i inredningen och ångan från baden. Man skulle kunna slänga ord som "meditativ" och "harmonisk" omkring sig om man var lagd åt det hållet. Jag föredrar att säga att det är en parfym som inte påminner om någon annan jag har känt och som gör mig glad.

Bortskänkes: ett dekanterat prov av min Green, green, green and green och på det gröna temat även ett prov av Balmain Vent Vert.

We were in London

...är ett Pet Shop Boys-citat, men det får vara ett kungligt "vi" då, för sanningen är den att jag var i London alldeles själv och julhandlade innan jag tog flyget hem från Heathrow. Min absoluta favorit bland de stora lyxvaruhusen är Liberty, som ligger en smula undanskymt ett kvarter in bakom hörnet Regent Street/Oxford Street. Trots exklusiviteten och prisklassen är det inte snorkigt och avskräckande med onda dörrvakter, och det känns också mer smakfullt och mindre turistfälleaktigt än exempelvis Harrods. De har en trevlig chokladavdelning där jag shoppade loss, en avdelning för presentartiklar och kontorsmateriel med massor av vackra (men ack så dyra) anteckningsböcker och en liten men välsorterad parfymavdelning som jag gillar mycket bättre än de stora salarna där varje märke har en egen disk med tillhörande aggressiv säljare. Förutom "det vanliga", de exklusiva märken som finns på alla lyxvaruhusen (Serge Lutens, Annick Goutal, L'Artisan Parfumeur, Creed, Miller Harris...) har de även bland annat Comme des Garcons, Etro och Mona di Orio. Dessutom hade de sist jag var där skaffat sig en Le Labo-disk, så nu är det märket relativt lättillgängligt för mig! Den vänliga kvinnan bakom disken var mycket tillmötesgående när jag bad om pappersprover att ta med hem och lade dem noggrant i varsitt förseglat kuvert för att inte dofterna skulle blandas. Jag testade Vetiver, Rose, Iris och Jasmine och gillade allihopa, även om jasminen efter hand utvecklade en alltför starkt ton av apelsinblom.

Näst efter Liberty är Selfridges på Oxford Street min favorit. De har en stor, välsorterad parfymavdelning där man kan strosa runt och lukta på bland annat Bond no 9, Pradas coiffret och Bella Bellissima. Harvey Nichols hade till min stora förvåning Etat Libre d'Orange, som jag inte trodde såldes utanför butiken i Paris, samt även bl.a. Maitre Parfumeur et Gantier och The Different Company. De har dock ett stort överskott säljare och mycket gömt bakom disk. På Harrods hade de gjort om inför julen så att jag inte ens hittade parfymavdelningen jag var på sist (som dock ändå inte var något vidare, det fanns t.ex. inga provpapper, bara säljare som frågade om man ville få parfymen sprutad på sig) men däremot hittade jag en del intressanta doftljus: Diptyque och Tocca bland annat.

Och så var jag en sväng på Urban Outfitters på Kensington High Street, de har doftljus i söta färgglada plåtburkar. De flesta luktade direkt illa, typ allrengöring, men rabarberfreak som jag är köpte jag Spicy Rhubarb, jag minns även Fresh Grenadine som helt okej, och jag var oväntat förtjust i den varma och kryddiga, i stället för kalla och vaxiga, White Flowers.

Parfymshoppingen på Heathrow terminal 3 är däremot inget vidare. Jag köpte visserligen typ en hink av Guerlains trevligt rotiga, rökiga men ändå citrusfriska Vetiver till ett bra pris, men säljaren som bevakade Guerlaindisken hade aldrig hört talas om Habit Rouge. Jag hade bråttom till gaten och hann inte kika på de rena märkesbutiker som fanns där också, men Guerlain fanns inte representerade bland dem, så det kan inte förklara det dåliga utbudet på den allmänna parfymavdelningen. Överlag var parfymutbudet sämre än på de andra flygplatser jag besökt på sistone (Kastrup, Arlanda, Manchester).

Bortskänkes: Idag är det ett oöppnat litet prov av Armani Privé Eau de Jade som ligger i potten. Först till kvarn med att kommentera får den, men tyvärr har jag inte möjlighet att skicka den förrän jag kommer tillbaka till England efter nyår.

Harry Lehmann

I Berlin bokade jag hotell bara ett par kvarter från Harry Lehmann, den beryktade parfymbutiken som säljer sina egna dofter på lösvikt. Tydligen var detta normalt förfaringssätt en gång i tiden men nu är Harry Lehmann den enda butiken som finns kvar. Att gå in i den lilla butiken är en upplevelse, större delen av den är fylld med konstgjorda blommor, men på diskar och hyllor står parfymerna uppradade: cologner i tappkranar, parfymer i enorma glasflaskor med propp, och så färdiga flaskor till salu. Finns inte den doft man önskar färdig så hälls den upp åt en medan man väntar. Jag möttes av en mycket vänlig äldre gentleman som påstod sig inte kunna engelska. Det verkade dock vara falsk blygsamhet, för vi hade inga problem att kommunicera. Han kanske inte hade klarat att diskutera doftnoter i detalj, men han rekommenderade doften Tulpe (tulpan, antar jag), som han kallade "väldigt intressant". Jag är dock inte böjd att hålla med, jag minns den inte ens men har för mig att det var en söt, fruktig, lätt akvatisk blomdoft. I stället köpte jag:

Bellaria: Beskrivs som "blommig, grön och lätt". Jag uppfattar den som en klassisk ungflickschypre, grönblommig med sötma. Absolut inget i stil med de gröna, citrusiga, akvatiskt "fräscha" dofterna av idag, tonåringen-på-gatan skulle nog finna den tantig och unken. Som chypre betraktad är den dock lätt, frisk och ungdomlig.

Habanera: Beskrivs som en balsamisk tobaksdoft. En rätt trogen kopia av Habanita, en söt, varm, stark tobaksdoft av klassiskt snitt.

Lambada: Beskrivs som en "erogen" blomdoft. Den här var jag lite tveksam om, men ingenjörn gillade den. Jag vet dock inte om jag vågar använda den, för dagen efter hon hade den på sig fick hon sitt livs värsta allergichock, troligen en korsreaktion mellan doften (en av de få okända substanser hon hade utsatt sig för de senaste dagarna) och något annat. Hennes kända allergi är hasselnötter, och det är ju möjligt att doften innehåller essens av det eller någon närbesläktad växt. Troligare är kanske att boven är några hudirriterande kryddor som traditionellt använts som afrodisiaka, till exempel kanel och kryddnejlika. Om jag inte använder den missar jag inte direkt något, den luktar rätt intressant och obestämbart ur flaskan men jag minns den som en tung och plastig kryddig vanilj av standardtyp på ingenjörn.

Russisch Juchten: Beskrivs som varm och kryddig. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den, förutom som en torr och osöt doft som känns väldigt vintage. Kanske en lädrig, kryddig chypre? Sannolikt menad som en herrdoft.

Sandelholz: Beskrivs som en trädoft, men jag skulle hävda att det inte är den träiga sidan av sandelträ som framhävs. En stark, söt, len, smörig sandelträdoft så god som någon annan.

Singapore Patchouly: Vad kan würziger betyda? Korvig? Skämt åsido, inte den bästa patchouli jag har luktat på, men väl värd sitt pris. Mer mustig hippieaffär än den där torra, strama, jordiga aspekten av patchouli jag tycker bäst om.

Jag kan egentligen inte tyska, så de officiella beskrivningarna är översatta lite på måfå. Jag gillade även Hyazinthe, en trogen hyacintdoft, men ingenjörn sade nej och jag använder ändå blomdofter så sällan så jag avstod. Jasmin kan kanske falla en del jasminfans i smaken, men den hade alldeles för mycket av jasminens skarpa, förruttnade/kemiska sida för mig. Maiglöckchen har jag för mig gjorde mig besviken som liljekonvaljdoft. Jag hade sett fram emot Chypre och Fougère, men de var för skarpt, strävt, surt örtiga för min smak. Nelke var en trevlig nejlika som även ingenjörn gillade, men jag kände inte riktigt att jag behövde en ren nejlikedoft. Noten blir vanligtvis för torr och sträv på min hud, liksom kanel. Ambra funderade jag på, men sedan bestämde jag mig för att den var för söt och att jag har tillräckligt många bättre ambradofter med tanke på mitt falnande intresse för doftnoten. Roter Mohn var en kryddig oriental alltför snarlik patchoulin för att vara värd ett inköp. Point of No Return minns jag som väldigt, tja, maskulin. L'Avion är ju troligen deras kopia av En Avion, som jag tyvärr inte hade i färskt minne när jag luktade på den, men jag tror inte att likheten var slående.

Jag undrar hur gamla parfymrecepten är? Vissa dofter är ju nytillkomna eller omformulerade, men några borde åtminstone kunna vara uppemot åttio år gamla. Jag gillar många av dofternas traditionella stil, de är överlag ganska tunga och starka och flera är chyprevariationer. Allt som allt kanske upplevelsen av att besöka butiken är större än doftupplevelserna, men man har råd att köpa med sig några dofter som souvenir! Om du är i Berlin, ta S-Bahn till Charlottenburg eller U-Bahn till Wilmersdorfe Strasse och titta in! Adressen är Kantstrasse 106. De säljer även dofter per postorder, men hemsidan är endast på tyska.

Parfymskyltfönstret, det andra var för blommor.

Priserna på de stora flaskorna anger priset för 10g parfym utan flaska, man kan ta med sin egen och få fylld.

En närbild på flaskorna, jag köpte parfym i sådana små tiogramsflaskor som står längst fram. Bakom dem syns hundragramsflaskor för cologner. Priserna är i euro, här inklusive flaska.

Hela butiken: parfym och konstgjorda blommor. Tavlorna i skyltfönstret är gamla fotografier av butiken, som öppnade 1928.

Reines Kölnisch Wasser, Russische, Wasch, Vamos, Laguna, Titano Man, Santanyi, Eau de Berlin, Mirage, Sandelwasser, Roter Mohn, Sminta, Verité, St. Tropez, Point of No Return, Bandarabas... Jag ångrar att jag inte luktade på colognerna.

Tillbaka från de döda...

...eller rättare sagt från min semester och sommarkurs och installerad i York. Så väldigt mycket parfymshopping blev det inte under semestern, men här är i alla fall några intryck:

I Berlin besökte jag de stora varuhusen KaDeWe, Galeries Lafayette och Galeria Kaufhof, däremot inte den mer välsorterade och exklusiva Quartier 206. De tre besökta hade ungefär samma sortiment med bland annat Serge Lutens, Etro och Creed, däremot inte L'Artisan Parfumeur som jag spanade särskilt efter. Den största parfymbutiksupplevelsen i Berlin var helt klart Harry Lehmann, som förtjänar ett eget inlägg.

KaDeWe ser väldigt snofsigt ut men är tjockt med turister, och därför blir man heller inte utstirrad av butiksbiträden som tycker att man inte är fin nog. Ett par av dem frågade om jag letade efter något särskilt när jag snokade runt bland de mer exklusiva märkena, men på ett tillmötesgående sätt, inte som om de ville avskräcka mig från att botanisera på egen hand. Det enda märke som det verkade som att man måste be om över disk var Tom Ford. Jag fick äntligen tillfälle att lukta på Guerlains herrklassiker Vetiver och Habit Rouge, och gillade båda skarpt. Jag hittade också Acqua di Biellas Bursch, en rabarberdoft i herrtappning som jag länge varit nyfiken på. Helt klart värd en närmare undersökning! Jag fastnade också för Etros Gomma, som verkligen luktar gummi. Den skulle platsa bland dofter som Comme des Garcons Synthetic-serie och Andy Tauers Lonestar Memories.

Galeries Lafayette är snäppet snobbigare, och med mindre utbud. De har dock superdyra Micallef. Jag luktade i stället på Miller Harris Terre de Bois, en mycket trevlig citrusig skogsdoft.

Galeria Kaufhof har liknande utbud men känns annars mer som ett vanligt Åhléns där man får vandra runt och sniffa helt ostörd även på de mer exklusiva märkena. Den mest påflugna personalen var en kvinna som stod och delade ut testremsor med (observera att hon inte sprejade ned intet ont ananade förbipasserande!) den nya doften Pussy Deluxe! Det tyckte jag och ingenjörn var så hysteriskt att vi nästan skulle ha köpt den om det inte vore för att själva doften var en generiskt sliskig bubbelgumslukt (enligt hemsidan citron, jordgubb, jasmin, iris, syrén och choklad) utan minsta antydan till myskig fittodör. Designen i rosa med en söt kissemiss avslöjade också att målgruppen var tonårsbrudar, men säg den ömma moder som köper Pussy till sin dotter i julklapp! Vi botaniserade i stället i Guerlains Acqua Allegoria-serie. Ingenjörn tjusades av de naturtrogna röda vinbären i Grosellina, men efter en stund på testremsan förlorade doften sin fräschör och påminde möjligen om sötade svarta vinbär. Mandarine-basilic är en ordinär, lätt plastig, hygienproduktscitrus utan antydan till basilika, och Herba Fresca är allt det jag ogillar i vissa örtdofter: sträv, sur, unken och allt annat än frisk! På Serge Lutens-fronten blev ingenjörn mycket betuttad i Rousse, både omedelbart och senare då jag räckte henne testremsan utan att säga vad det var. Själv tycker jag ärligt talat mest den luktar Big Red, kanel är inte min vän i parfym hur mycket jag än gillar kryddan. Vi kunde dock enas i vår hjärtliga avsky för den illande söta, starka, nästan urinliknande honungslukten Miel de Bois. Och apropå urin, Kourus luktar pissoar och herrarnas duschrum! Jag gillar vanligtvis lite smutsiga kroppslukter i parfym, men både Kourus och Body Kourus är enbart vidriga, den värsta aspekten av kroppslukt parad med värsta sortens "fräsch" herrparfym för att skyla över eländet. Kanske att de kan framkalla vissa angenäma associationer bland bögar, men bortsett från det ser jag inte vad som lockar. På Hermèshyllan fastnade jag för Equipage och Terre d'Hermes, ännu ett par klassiska herrdofter.

De hastiga stoppen i Brescia, Verona och Venedig tillät ingen parfymshopping, men i Bologna hade jag skrivit upp adresserna till några välsorterade parfymbutiker. De visade sig dock vara av det lilla, folktomma, hårt övervakade slaget som jag inte känner mig bekväm med att strosa runt och lukta ohämmat i. En del hade till och med dörrvakter! Acqua di Parma fanns överallt, däremot såg jag inte till Santa Maria Novella någonstans.

Ett mer avslappnat budgetalternativ är L'Erbolario, en av många butiker som säljer egentillverkade hygienartiklar och som även har enklare dofter. Dofterna var dock väl enkla för min smak, generiskt sliskiga och plastiga. Bäst av de jag luktade på var kanske Spezie, den rena kryddnejlikedoften.

Mest hängde jag i parfymkedjan Limoni och botaniserade bland massmarknadsdofterna. Jag luktade äntligen på Bulgaris Eau Parfumée au The-serie, men ingen av dofterna gjorde något större intryck. Möjligen den lite kryddiga The Rouge då... Jag gillade även Estée Lauders Youth Dew, originalet alltså, inte Youth Dew Amber Nude. Den är en pudrig vintageoriental i stil med Tabu och Opium. Apropå Opium så tror jag att jag gillar herrversionen bättre än damversionen, den verkar för ovanlighetens skull sötare och har inte den där skarpa öppningen som damversionen har. Återigen fastnade jag för ett par herrdofter: Monsieur de Givenchy och L'instant de Guerlain pour homme.

Jag vågade mig också in i en av de snobbigare butikerna för att köpa Dzing! innan den tas ur produktion, så nu har jag en stor flaska av härligheten! Mitt dyraste parfyminköp hittills, och mitt första köp av en nischdoft, men så var det också nästan det enda jag shoppade under semestern. Det är inte smart att köpa nya saker att släpa på när man ska flytta utomlands med sitt liv i en resväska... Min flaska med Dzing! är kvar i Sverige i ingenjörns ömma vård, själv tog jag med mig min samling parfymprover och miniflaskor.