Etat Libre d'Orange

Etat Libre d'Orange är ett mer än lovligt pubertalt nytt nischparfymhus som illustrerar de flesta av sina dofter med halvtaskiga (vissa skulle kanske säga "söta" men jag tycker det ser ut som om någon polare har knåpat ihop dem i Paint snarare än att de är stiliserat enkla) piktogram föreställande fittor och kukar. Det hjälps inte, jag kan inte motstå udda dofter som "jasmin och cigarett", "ingenting" eller "antihjälte", dessutom antyder ju sextemat trevligt animaliska noter, så jag slog till på ett set med prover från Fragrant Fripperies där 11 av de 13 dofterna ingick. Saknas gör Vierges et Toreros och Don't get me wrong baby, I don't swallow, varav den sistnämnda inte tycks gå att köpa direkt från Etat Libre d'Orange heller.

Sécrétions Magnifiques: Namnet är pubertal poetfranska för "sperma" och ja, i små doser, som efter att man har försökt tvätta bort den, är det faktiskt ganska porträttlikt. Men hur mycket jag än avskyr lukten av sperma är det inte det som är det värsta med Sécrétions Magnifiques. Det värsta är att den i högre doser får det att vända sig i magen på mig. Bokstavligt. Jag får kväljningar och rysningar som om jag fått något giftigt eller ruttet på tungan. Det är inte det att det luktar så hemskt illa. Gott luktar det ju inte, den vattniga/svala/fadda/metalliska/kvalmiga lukten med inslag av vetiver har inga försonande drag, men värre har man väl känt när man har passerat ett pappersbruk. Det är den instinktiva känslan av varningssignal, som att känna den metalliska lukten av blod i alltför stora doser. Varken ingengör'n eller systern delade min aversion, de tyckte bara att det luktade lite småilla, så det kan ha att göra med min allmänna aversion mot svala och vattniga dofter. Också vanlig hederlig gurka och melon som ska föreställa "fräscht" gör mig illamående i sin hemska unkenhet, medan varma kroppsdofter som mysk, civet, ambergris och läder går hem. Don't get me wrong baby - I don't swallow!

Vraie Blonde: Nyapplicerad känns Vraie Blonde billig och obalanserad. Aldehyderna och vitpepparen sticker mig i näsan och får mig att nysa medan rosen, myrran och persikan luktar sötunket, nästan som en riktigt plastig citrusnot. Vilket av ovanstående champagnen gör sig skyldig till vet jag inte, och patchoulin känner jag inte alls. Efterhand blir doften mer harmonisk och mindre plastig, en rätt intetsägande, pudrigt vaniljsöt fruity/floral.

Je Suis un Homme: Jag misstänker att jag kanske är "luktblind" för något i Je Suis un Homme, för den känns märkligt vag och undflyende fast den till karaktären är en stark doft. Kanske är jag - hemska tanke! - halvt luktblind för läder (parfymnoten, inte the real deal) eftersom jag har svårt att finna en tillräckligt lädrig läderdoft för min smak och DSHs superlädriga Black Leather får mig att nysa. Je suis un homme är en trevligt rökig, träig, kryddig läderdoft med noter som kryddnejlika, konjak och patchouli, men den känns liksom utspädd och är kortlivad på min hud (det är i och för sig de allra flesta parfymer på mig, om det inte är min näsa som vänjer sig vid dofter ovanligt snabbt) Kanske om jag - med risk för att förgifta omgivningen - kunde spreja på den mer generöst i stället för att applicera från ett prov? Den citrusiga toppnoten och den animaliska basnoten har båda mer sötma än mellanregistret och påminner lite om Rien.

Encens et Bubblegum: Det lustiga är att rökelse och bubbelgum inte är den mest oväntade doftkombinationen i min värld. Det har hänt mig flera gånger att förmenta rökelsedofter luktar plastigt fruktigt som bubbelgum, i mitt botaniserande bland gotiska parfymoljor och nu senast med Il Profumos Encens Epice. Det brukar dock vara i stället för rökelsetonen, så att det närmaste rökelse man kommer är den inpyrda, sötunkna lukten av otänd rökelse i en hippieaffär. Encens et Bubblegum luktar verkligen rökelse och bubbelgum: kryddigt frisk rökelse liknande röknoten i Jasmin et Cigarette blandas med en naturalistisk återgivning av rosa tuttifruttibubbelgum. Varför?

Putain des Palaces: Viol och läder - Putain des Palaces är en avlägsen släkting till Heeleys Fine Leather och en något mindre avlägsen till Armani Privé Cuir Amethyste. Avlägsen, för att Putain des Palaces har en nästintill konfektartad sötma av ros, mandarin och puder också. Men jag skulle inte kalla doften sliskig. Den har något skarpt och friskt och pikant som gör den nästintill elegant - kanske ingefäran. Den luktar "dyrt" - som tvåliga och pudriga dofter paradoxalt kan lukta dyrt. I botten finns ambra och animaliska noter, de ger en viss myskig värme som Cuir Amethyste och Fine Leather saknar. Sammanfattningsvis en komplex och tilldragande doft, min favorit från Etat Libre d'Orange. Synd bara att den har ett så förskräckligt namn - "hotellhora" - som inte alls matchar dess faktiskt rätt stramt sofistikerade och chica charm. Ingengörns omdöme var dock "hallonremmar med vaniljvisp", även om hon under press medgav att man hade kunnat tänka sig en betydligt sliskigare och mindre sofistikerad återgivning av dessa doftnoter.

Jasmin et Cigarette: Jasmin kan, liksom de flesta vita blomnoter, bli alltför kvalmig och unken, liksom "vaxig", en egenskap äkta jasminblommor (eller okej, jag erkänner, jag tänker på schersmin) inte delar. I Jasmin et Cigarette finns denna unkenhet främst i toppnoten, och vägs sedan upp av rökigheten, som ger en paradoxal friskhet. Det är inte exakt cigarettrök, utan nästan mer en kryddigt, träigt aromatisk rökelsenot som den i Avignon. Den där kryddiga träigheten kan komma av ceder också, men en mycket diskret cedernot. Tobak, aprikos och tonka ger ytterligare mjuk sötma till blomnoten, därunder finns ambra och mysk som inte gör speciellt mycket väsen av sig. Jasmin et Cigarette är inspirerad av rökande film-femme fatales som Marlene Dietrich, men jag skulle säga att det är en ganska blek sådan. Antingen en modern Hollywoodstjärna i ett kostymdrama, eller också någon mer anonym blondin på gränsen till ingenue från Hollywoods glansdagar. Doften har en viss modern lätthet och fräschör som inte känns mer Marlene än vad Juozas Statkevicious gör. "Lätthet" är egentligen fel ord, överapplicerad kan säkert den rökiga jasminen bli kväljande tung, vad jag menar är snarare en viss "transparens" eller "tunnhet" - ingen tung animalisk bas med ekmossa (eklav, tekniskt sett, eller översätter man det inte alls?) här inte! Vintagedofter har mer substans, de är mer solida, vilket är mer ett konstaterande än ett omdöme. Jasmin et Cigarette är en utmärkt doft i egen rätt, som lyckas charma en fiende av vita blomnoter som jag.

Eloge du Traitre: Eloge du Traitre är en dubbelgångare till Carons Yatagan. De delar noterna tall, pelargon, patchouli och läder och är även i övrigt samma typ av torr/örtig/kryddig/skarp doft. Eloge du Traitre låter möjligen något mjukare på noterna - den har t.ex. jasmin men inte vetiver - men jag märker ingen avgörande skillnad.

Rien: Rien är lika "ingenting" som L'air de rien, det vill säga inte alls. Jag tycker att den luktar hippieaffär, den där blandade sötskarpunkna (i början mer skarp, sedan allt sötare) lukten av rökelse, doftljus och parfymerad tvål som slår emot en och hänger kvar i sarongen man köper. Inget jag vill lukta som frivilligt! Den luktar inte illa, men väldigt flummigt - definitivt hippie, inte hippie chic. Med noter som patchouli och rökelse är det kanske ingen överraskning, men de brukar i normala fall inte ge mig hippievibbar när de används i nischparfym. Spiskumminet ger kanske en extra air av Indiska också, fast jag älskar kryddan och trodde att jag skulle gilla noten (inte för att jag kan urskilja den). Jag hade en liknande upplevelse av Serge Lutens Cuir Mauresque och den enda not de delar är lädret, som möjligen kan ge något slags intryck av exotisk affär med skinnvaror.

Nombril Immense: Jag gillar inte alls Nombril Immense, och tur är väl det, för jag skulle inte vilja visa mig offentligt i en parfym som heter något så larvigt som "enorm navel". Den luktar inte ens parfym, den luktar som någon doftolja med föregivet aromaterapeutiska kvaliteter: en sträv, tunn bas av patchouli, vetiver, peppar och opoponax försvinner nästan bakom en citrusig not som luktar parfymerad duschprodukt. Jag skulle säga citrongräs, men i beskrivningen står det bergamott.

Antihéros: Gäsp. Namnet är fint men doften en örtig herrcologne (fougère?) med mest lavendel. Jag gillar inte lavendel, utom ibland när den ger en viss pikant grön ton utan att egentligen kännas. Själva den omisskännliga lavendeldoften luktar bara tantiga doftpåsar för mig, billigt och aromaterapeutiskt och örtagårdsaktigt, allt annat än förfinad maskulinitet. Efter toppnoten utvecklas Antihéros till en varmare och trevligare doft, med mindre påtaglig lavendel, trä och en mysk så söt och pudrig att den påminner starkt om anis. Åtminstone tror jag att det är mysken som ger anistonen, för det är de enda tre noterna. Det finns säkert en uppsjö av liknande dofter men jag är inte så inne på dem så allt jag kan säga är att den är som Bond no 9s New Haarlem minus kaffet.

Divin'Enfant: Divin'enfant består i stort sett av en pudrig apelsinblomma, så illande söt att man kan få karies för mindre. Det är inte doften av färska blommor (inte för att jag någonsin luktat på apelsinblommor), det är den artificiella, parfymerade doften av konfekt med apelsinblomvatten. Jag borde inte gilla det, ändå gör jag det. Av alla blomnoter har jag visst en svaghet just för apelsinblom, det märkte jag redan på parfymoljetiden. Divin'Enfant påminner lite om Dulcis in Fundo, som dock luktar apelsin, inte apelsinblom, och om Hermes Elixir des Merveilles, som ska föreställa apelsin men som jag uppfattar som apelsinblom.

Överlag blev jag besviken på att själva dofterna - med undantag för Sécrétions Magnifiques och möjligen Jasmin et Cigarette - inte var mer djärva och nyskapande. Jag borde ha förstått av de färgglada bilderna att de inte skulle vara brutalt animaliska heller, utan mer gullifierat slisksnuskiga. Fortfarande med undantag för Sécrétions Magnifiques, förstås. Det verkar råda en viss konsensus om att Jasmin et Cigarette och Putain des Palaces hör till de bättre, och jag kan bara hålla med. Till min personliga prispall för jag dessutom Eloge du Traitre, men inte för att dessa tre dofter skulle vara särskilt innovativa. Om någon är nyfiken finns mina prover av Rien, Antihéros, Sécrétions Magnifiques, Nombril Immense, Vraie Blond och Encens et Bubblegum tillgängliga för byteshandel. Du har säkert något på mina löjligt långa "wish list" och "to test list", det är en hel del relativt lättillgängliga klassiker jag inte har hunnit komma till än.

http://www.etatlibredorange.com/

Nu kan man förresten se resultatet i Basenotes årliga omröstning. Föga förvånande var det ingen av de dofter jag röstade på som kom med, men det är ändå en hel del bra grejer. Jag är bara lite chockad över folks brist på smak vad gäller förpackningar - först urtråkiga Chanel no 5 år efter år efter år och nu rent vulgära Angel och A Men? http://www.basenotes.net/awards/2007