CB I Hate Perfume: To See A Flower och Winter 1972

Om det är någon doft jag borde ha haft med bland vårdofterna så är det To See A Flower, så den får väl bli officiell påskdoft i stället. Starkast luktar den i mitt tycke av nyklippt gräs, en mer somrig doft, men den är i övrigt skirt och svalt vårlig med en aning mossa och fuktig jord och en bukett nyutslagna, närmast doftlösa vårblomster: hyacint, påsklilja och krokus. Efter en stund på huden förlorar doften sin krispiga fräschör och blir sötare, torrare och pudrigare, lite som en lätt, blommig chypre. Den är verkligen inte min stil, men jag finner den ändå oemotståndlig, förmodligen för att den är så grön och naturtrogen, till skillnad från de mer standardsomriga blombuketter vårdofter annars brukar vara.

Winter 1972 var däremot en besvikelse, om det nu kan kallas en besvikelse att få sina låga förväntningar uppfyllda. Jag tror inte på dofter som påstår sig lukta snö och vinter. Poängen med kyla är ju liksom att de flesta saker tappar det mesta av sin lukt när de fryser, och att fånga den doftlösheten i en parfym kan inte vara lätt. Försök att återge krispigheten i minusgradig luft brukar i stället resultera i hemsk mint och eucalyptus, kanske med lite barrskog islängd. Det har Christopher Brosius lyckligtvis avhållit sig ifrån. Hans Winter 1972 är snarare mjuk och ljum, inte alls olik Demeters Snow som han också har skapat, och doftar mest av allt som jord som tjälen nyss har gått ur. Det här är inte en frusen, sovande natur, det är möjligen tidig vår med barmark när dofterna börjar vakna. Stickade yllevantar finns också med i beskrivningen, och det kan jag väl med lite fantasi känna, men inte frosttäckta som det påstås, utan våta vantar som hänger på tork över elementet. Inte för att det luktar surt ylle, men doften har en liknande känsla som uppvärmda men ännu fuktiga, ulliga vantar. Mysig är den för all del, men det är vintern spenderad inomhus.

http://www.cbihateperfume.com/

Glad påsk allihopa, eller fira Jesu död som det väl snarare är frågan om idag!

Vem ska bort?

Kommer ni ihåg Fem myror är fler än fyra elefanter? Idag leker jag "Vad ska bort?" med noterna viol, läder, björk och ros på Aromascope: http://www.aromascope.com/wp/2007/04/03/menage-a-trois-the-gentleman-the-lady-and-the-tart/

Vårdofter

Det är svårt för mig att tipsa om vårdofter av flera skäl: Jag är inte överdrivet förtjust i våren som årstid, jag är ännu mindre förtjust i de skira, ungdomliga blomdofter som som generellt brukar klassas som vårliga, och jag ser ingen självklar koppling dem emellan eftersom de flesta blomnoterna snarare är svenska sommarblommor. Men vad skulle kunna vara en vårdoft i stället? Jag har redan tipsat om Black March som vinterdoft och eftersom jag är ganska sent ute (vissa parfymbloggar tipsade om vårdofter redan i början av februari) får det kanske bli mer försommardofter ändå. Alltså: dofter för "svensk sommar" med kyliga, ljusa nätter och regnvädersdagar. Efter midsommar tipsar jag om sommardofter mer lämpade för den globala uppvärmning jag bidrar till genom mina långväga parfymbeställningar.

CB I HATE PERFUME Memory of Kindness: Memory of Kindness är den underbara doften av tomatplantor, helt enkelt. Inte mogna tomater utan de gröna bladen. Jag älskar doften, men tycker ändå att den är väl endimensionell för sitt pris (i likhet med de flesta av Christopher Brosius dofter, tyvärr). Själv skulle jag nog hellre köra budgetversionen att köpa en tomatplanta att ha i fönstret och lukta på, men vill du verkligen lukta som tomatplantor i stället för att bara lukta på dem är den ett måste.
http://www.cbihateperfume.com/

COMME DES GARCONS Sherbet Rhubarb: Jag har inte skrivit utförligt om min första parfymälskling Rhubarb i den här bloggen, men såhär på tema vårdofter är det ju lägligt. Den syrliga rabarbernoten i Rhubarb får det verkligen att vattnas i munnen på mig. Övriga noter kan få den att låta som en fruity/floral åt gourmethållet - lycheefrukt, blomnoter och vanilj - men det är inte alls vad jag uppfattar. Jag uppfattar uppfriskande, osöt, rå rabarber på en grön bas som påminner om den gröna Comme des Garcons 3.
http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=22001&section=1

GRÈS Cabochard: Som ni som har läst mitt första gästinlägg på Aromascope vet tycker jag att Cabochard är syster till Bandit. Cabochard är dock något grönare, som en äng eller en lövskogsdunge, medan Bandit är gulare i tonen, som halm och maskrosor. Bandit har också ett animaliskt inslag av solvarm hud eller päls som Cabochard saknar. Cabochard är mer klassiskt vårlig i och med att den är svalare, som gröna dofter brukar vara svala. Båda dofterna är liksom sötsyrliga på ett citrusaktigt sätt som får det att vattnas i munnen på mig, men Bandit har mer betoning på det söta och Cabochard på det skarpt syrliga, som nyklippt gräs. Cabochard är också mer av en klassisk chypre, med en ganska nedtonad beska av eklav och en kyligare, stramare lädernot i den mån jag urskiljer den alls. Jag länkar till ett ställe som säljer den nya Cabochard, medan jag är rätt säker på att mitt prov är av vintageversionen, så jag kan inte garantera att den kommer att lukta som jag påstår:
http://www.fragrancenet.com/f/net/wf_items.html?cat=00390&cur_letter=C&gs_gen=w&mv_pc=basenotesMF

LE PRINCE JARDINIER Ciel Mon Jardin! Om man gillar sina fruktdofter en aning sötare och mer gourmetartade än Rhubarb är Ciel Mon Jardin! helt rätt. Den är liksom Rhubarb sprudlande vårlig med en frisk, krispig rabarbernot, men överlag mindre grön. Den har fler blomnoter - ros, jasmin och hyacint - och till vaniljnoten som här faktiskt märks läggs karamell. Fullt så söt som det kan låta på den här beskrivningen är den dock inte, ingen horribel Barbierosa fruity/floral. Rabarbern får sällskap av bergamott och melon, och det är min största invändning mot doften. Jag gillar verkligen inte melondofter och med undantag för vattenmelon är jag inte överdrivet förtjust i att äta melon heller. Jag tycker att de både smakar och luktar obehagligt unket. Melonen håller sig dock i bakgrunden av den underbara rabarbern såpass att jag ändå gillar doften, och har du inget emot melonnoter är den säkert en höjdare. Om Rhubarb är ett stånd späd rabarber som tittar upp ur jorden är Ciel Mon Jardin! rabarberpaj eller rabarberkräm avnjuten i trädgårdsmöbeln.
http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=28702§ion=1&rv=on

PAUL SMITH Story: Story är förstås en utmärkt vårdoft med sprudlande citrus, nyutspruckna gröna löv och subtila tränoter. En ganska stram doft som fungerar utmärkt till vardags och på jobbet, men som ändå kan framkalla leenden med de friska toppnoterna som nästan får snålvattnet att rinna till. Mestadels grön, men med ett knappt märkbart uns av blommor - jasmin och "grön ros". Jag kan också rekommendera den till personer som normalt sett inte gillar citrusnoter; det finns absolut inget av diskmedel eller luftrenare i Storys bergamott och grapefrukt. Jag länkar inte till något inköpsställe eftersom den finns på närmaste Åhléns.

TAYLOR OF LONDON Lily of the Valley: Jag hade fel förut, den har gulnat men inte börjat lukta konstigt. Kanske på huden, men sprejad i luften är den fortfarande en naturtrogen liljekonvaljdoft. Den är ändå inte "jag" längre så jag kan lika gärna använda den som room spray. Lite skarp i stora doser, annars rätt ljuvlig, och väldigt vårlig. Ersätt den med din egen favorit bland liljekonvaljeparfymer, det finns säkert många bättre. http://www.scentsandscentsibility.co.uk/stock/taylor1.php

S-Perfumes: Lust

Jag är förvånad över att den här doften heter Lust. Namnet fick mig att vänta mig någon brutalt animalisk och kinky mysk, eller åtminstone en varm, röd doft, eller kanske något bitterljuvt och lätt äckelframkallande over-the-top. I stället är det en mörk och mustig resindoft som inleds med något som eventuellt är torr patchouli och bitter eklav, och sedan mjuknar till mer av en inpyrd rökelselukt.

Det som bäst överensstämmer med namnet är kanske sötman, som känns genom hela doftens utveckling. Utan den hade den möjligen kunnat klassas som sakral eller meditativ, men den ger en viss syndfull, inpyrd eller hotande närvaro som jag dock skulle tveka att kategorisera som just lust. Om det här är vällust är det hundratals år gammal vällust som sitter kvar i väggarna och i unkna, vittrande textilier i ett kyrkorum, kloster eller herresäte. Mer död och synd än levande, varm lust. Ungefär som detaljbilden av vällustingarna i sängen helvetet i Hieronymus Bosch målning av de sju dödssynerna ovan, snarare än idyllbilden av dem i det skära tältet i gröngräset.

Lite myskig är doften också, men det är en ren, vit mysk av typen som återfinns i comfort scents, som snarare står för den pudriga sötman än för "smutsigheten". Doften som helhet är allt annat än ren, men det är inte en direkt kroppslig smutsighet. Det är snarare en rumslig unkenhet, som kanske har inslag av multnande benrangel, uppstoppade djur, skinnfällar eller sekelgammal intorkad svett, men som inte kommer sig av levande varelsers kroppsutsöndringar.

Lust skulle lätt kunna vara en gotisk parfymolja som hette något i stil med "Krypta", "De dödas julotta" eller "Svart mässa". I stilen passar doften bättre in där än bland andra nischdofter, kanske för att den ursprungligen är en "installation" eller ett "doftkonstverk" snarare än en parfym. Men trots alla associationer till unkna kryptor, och trots att det är en så "mörk" doft, funkar den faktiskt som "comfort scent" för mig. Jag gillar unkna gamla källare och vindar och besökte benkyrkan i Sedlec, Kutna Hora utan att rysa (http://www.ludd.luth.se/~silver_p/NewSedlec/index.htm) så jag tycker att Lust är riktigt mysig. Men ett vidare välvalt namn har den inte.

Uppdatering: Apropå "comfort scents" - nu tycker jag att Lust luktar pepparkaksdeg! Inte pepparkakor utan just degen, efter det recept familjen Solander bakar varje jul. Ett kryddstarkt recept med mycket kardemumma och kryddnejlika, men samtidigt en len, söt och smörig deg, som resulterar i hårda, knäckiga kakor. Eller, ju mer jag känner efter, är det kanske snarare degen till ingefärskakor jag känner? Kakor som blir liknande hårda, söta och knäckiga, men med den citrusiga skärpan av ingefära i stället för pepparkakskryddor? Eller är hela kakdegsintrycket en illusion skapad av att min syster bakar bröd samtidigt som jag insuper doften av Lust? Intressant...

http://shapingroom2000.stores.yahoo.net/

Creed: Ambre Cannelle

Drömmer du om en parfym som luktar precis som den gulnade, spruckna gästtvålen i en gammal släktings inpyrda gamla hus? Då är Ambre Cannelle något för dig. Det är dess starka inslag av ambergris, som är (eller var?) vanligt att parfymera tvålar med, som skapar illusionen. Om du som barn badade hos din släkting, eller i den ruckliga sommarstugan din familj delade med släkten, är det doften som satt kvar på din hud och fick dig att känna dig mer mysigt ingrodd än ren.

Efter den första starka tvålskärpan i toppnoten blir Ambre Cannelle mer komplex, mer som atmosfären i det gamla huset i stort - en doft som hänger kvar i textilier, strömmar från de mörknade parfymerna i kristallflaskor på toalettbordet, och sitter på den gamla släktingens händer. Doften mjuknar en aning, blir mer pudrig och söt, kanske till och med en aning jasminblommig, men samtidigt också kryddigare. Kanel är den enda not Creed listar förutom ambergris, och även om jag inte urskiljer kaneldoften i sig känner jag dess torra, träiga ton. För mig är Ambre Cannelle en "comfort scent", inte av den vanliga söta gourmettypen utan helt enkelt för att det är en så nostalgisk doft. Väcker doften inga nostalgiska minnen fungerar den troligen inte heller, utan framstår bara som gammaldags skarp och unken.

Ibland listas ambra och ambergris som synonymer för samma doftnot, men jag gör skillnad på dem eftersom jag känner en så tydlig skillnad på dofterna. För mig är ambra en varm, pudrig, träig/bränd/karamelliserad sötma, ibland sötare, åt vanilj/tonka-hållet och ibland torrare, mer som patchouli. Ambergris skulle jag inte ens sortera in i samma orientaliska doftfamilj. Den är antingen mer rått animalisk, eller mer rent, skarpt, kyligt tvålig, eller både och samtidigt som den "inpyrda tvåldoften" i Ambre Cannelle.

http://www.perfumecountry.com/ProductDetails.asp?ProductCode=AMBRECANNELLE-WOMEN

Yves Saint Laurent: Nu EdP

När jag först testade Nu tyckte jag att den var eterisk, transparent och chict urban som en lätt massmarknadsanpassad Comme des Garcons-kreation. Idag när jag bär den framstår den som betydligt mjukare och sötare, mer i linje med Alexander McQueens Kingdom: en inte alltför överdriven blommighet över en bas av nästan smörigt lent trä. Men medan jag blev besviken på Kingdoms konventionalitet efter alla liknelser vid otvättade kvinnosköten finner jag Nus skönhet oemotståndlig.

Det som är okonventionellt med Kingdom är det starka inslaget av spiskummin, som av många associeras till kroppsodörer. Jag gör inte den kopplingen, gjorde jag det skulle jag förmodligen gilla doften mer, i stället tycker jag bara att spiskumminet luktar äckligt, konstigt och fel. Jag får nog acceptera att jag inte gillar det som parfymnot hur mycket jag än missbrukar kryddan i matlagning. Spiskumminet är dock inte tillräckligt för att jag ska tycka direkt illa om doften, utan mest av allt är den en mjuk, feminin, konventionellt vacker kreation av blommor på en bädd av sandelträ som jag avfärdar med en axelryckning.

Det som är okonventionellt med Nu är i stället inslaget av rökelse och peppar, därav associationen till Comme des Garcons. Även här finns en träbas som är myskigt mjuk snarare än träigt torr. Blomnoten, i form av vit orkidé, blir aldrig söt eller tung - det här är eoner från rosa bubbelgumsdofter eller förföriska florientals. I stället är det en perfekt vardagsdoft för kontoret, urbana fritidsaktiviteter och halvt uppklädda tillställningar. Till sport, friluftsliv och grovarbete passar den mindre bra, eftersom den är för elegant för att vara casual och för mjuk för att vara uppfriskande. Till riktiga galakvällar vill man kanske också slänga på sig något exklusivare och mer överdådigt, men en lite "doftblyg" person skulle lätt kunna bära Nu till fest - allra helst till den lilla svarta - och få komplimanger. Jag måste också berömma doftens hållbarhet och "sillage", men så är det kanske att massmarknadsdofter ofta slår nischdofterna på just de här områdena, och inte alltid till fördel. Sammanfattningsvis är Nu en mycket vacker och välgjord doft till ett högst överkomligt pris.

http://www.fragrancex.com/nues1.html

Gästskribent på Aromascope!

Nu kan ni läsa mig på engelska också. Var tredje onsdag gör jag ett gästspel på Aromascope, där jag sniffar fram "smellalikes". Jag länkar till mitt första inlägg, där jag jämför Robert Piguets Bandit med Cabochard från Grès. Jane Russell i The Outlaw får piffa upp min egen blogg så länge, apropå otukt på höskullen.
http://www.aromascope.com/wp/2007/03/13/bandit-versus-cabochard-a-catfight-in-the-green/

Le Labo: Patchouli 24

Jag hade hört så mycket om vilken rökig, tjärig, lädrig doft Patchouli 24 skulle vara, i paritet med Tauer Perfumes Lonestar Memories. Och ja, nyapplicerad är den rökig och tjärig som det svartaste lapsang, men ändå med en tydlig, varm sötma av vanilj som gör att jag skulle tveka att kalla den butch. För att fortsätta med matassociationerna har den ett inslag av rökt korv, som en kolare som kokar sitt te och steker sitt kött över lägerelden utanför milan. Jag kan nästan känna ett uns citrusfrisk grönska av skogen också, kanske är det björknoten som gör sig påmind.

Jag har luktat på så mycket torra och osöta läderdofter på sistone att Patchouli 24 känns som en söt oriental i jämförelse. Det mesta av röken och tjäran lägger sig också snabbt, och doften blir misstänkt lik ambra: ambrans torra, pudriga, lätt brända/träiga sötma. Någon ambra finns inte listad, så det är möjligt att effekten kommer sig av torr, träig patchouli sötad med vanilj. Jag tycker mig nämligen kunna urskilja en patchoulinot också, trots att den ska vara så väldigt svår att upptäcka i doften. Jag älskar ambradoftande orientaler som Tauers L'air du desert marocain, Serge Lutens Fumerie turque, Parfums d'Empires Ambre russe och Montales Patchouli leaves, men det var inte riktigt vad jag hade väntat mig av Patchouli 24. Jag önskar nästan att de hade skippat vaniljen och vågat löpa linan ut och göra doften riktigt rå i stället. Till dess fördel kan dock sägas att den håller länge och att jag subtilt kan uppfatta den i luften omkring mig när jag bär den, en upplevelse jag inte är bortskämd med.

Jag länkar till Le Labos hemsida, fast de inte skickar utanför USA, eftersom de inte har några regelrätta återförsäljare:
http://www.lelabofragrances.com/

Parfumerie Generale: Private Collection

Jag gillar Parfumerie Generales koncept, men när det kommer till kritan är jag egentligen inte särskilt förtjust i dofterna. Det är mest Aomassaï, som var den första jag provade, som har gjort ett bestående intryck. Intrigant Patchouli och Cuir Venenum ska jag testa, men det mesta jag redan testat har låtit mer upphetsande på ingredienslistan än vad det sedan har varit på huden.

Private Collection är inget undantag. Jag skulle säga att det är en "svår" samling dofter, inte omedelbart älskvärda. Men kanske beror det mest på vad man älskar. De är underliga, men inte på riktigt rätt sätt för mig. Jag gillar "underligt" som i "rått svettigt läder", "naturtrogen jord", "bensin på asfalt" eller "brinnande hus", något igenkännligt, kanske inte direkt tilltalande, men ändå fascinerande. Private Collection är mer underliga som i svåra att sätta fingret på och beskriva, föränderliga, personlighetskluvna... De doftar olika vid varje användning, olika från toppnoten till basen, olika på huden och i luften, olika vid varje andetag och försök till beskrivning... Det kan i och för sig vara spännande, men det kan också vara väldigt frustrerande om deras ena ansikte är ett jag älskar och det andra ett jag avskyr, som oftast är fallet.

Bois de Copaiba: Bois de Copaiba är den minst tilltalande. Jag slogs omedelbart av en unken bubbelgumssötma som luktar som en hundradel av priset (jag skojar inte). De skyldiga noterna är förmodligen "kristalliserad apelsin", en tropisk blomnot ("red ginger") och myrrha. Namnet antyder ju en skog, och bland noterna finns även mahogny och sandelträ, men jag måste verkligen anstränga mig för att kunna urskilja en viss varm tränot i botten. Möjligen är det här en sådan sandeltränot jag inte uppfattar som direkt träig utan mer som smörigt len och myskig, och verkligen uppskattar i Serge Lutens Santal de Mysore. Här funkar det dock inte alls. I kombination med fruktigt unkensöta noter blir helheten, ja, bubbelgum. Jag längtar desperat efter något citrusigt friskt, eller kryddigt skarpt, eller träigt torrt, bara någonting annat än denna kletiga, mjuka, varma sötma. Det finns där, med näsan mot huden urskiljer jag intressant aromatiska och kryddiga noter över en myskig bas jag skulle kunna älska, men allt bara dränks i rosa bubbelgum i helhetsintrycket. Ska jag jämföra den med någonting finns det vissa likheter med Parfumerie Generales egen Aomassai (gourmettonen), Lubins Idole (dito), Miller Harris L'Air de Rien (sötad mysk), Serge Lutens Chergui (något fel och unket) och Il Profumos Encens Epice (bubbelgumsrökelse!). Jag ger upp, den liknar allt och ingenting.
Den ena stunden: Gaah! Bubbelgum!
Den andra stunden: Mmm, vilken trevligt dirty vintagemysk.

Cedre Sandaraque: Cedre Sandaraque är en hjärtekrossare. Till att börja med finner jag den direkt obehaglig, av någon anledning mer på bröstet än på handlederna. Den inleds med en skarp och sur aromatisk örtighet av det slag jag verkligen avskyr. Den enda not jag kan anklaga för detta är en ovanligt osmickrande vetiver, och kanske även cederträet. I vissa Comme des Garcons-dofter gaddar de ihop sig till en myggmedelsaktig skärpa, men det är inte exakt det som händer här. Det här är mer örtigt och unket. Dessvärre håller det här stadiet i sig åtminstone ett par timmar, längre på bröstet än på handlederna, men sedan händer det saker. Plötsligt försvinner det skarpsyrliga och kvar blir en sötad trädoft, cederträ med ambra. Den är mjuk och varm och mysig, men inte helt utan edge. Ingengör'n tyckte att det luktade kåda, och det är inte helt uppåt väggarna för en av ingredienserna är "Sanadaraque resin". Sedan föreslog hon bränt eller brinnande trä och jag håller med, tränoten har en sådan värme, litet som "bastunoten" jag har nämnt i en del andra recensioner. I det här stadiet är doften alldeles för bra för att vara utan, men är det värt toppnoternas långlivande hemskhet?
Den ena stunden: Usch, otäcka bittra örter.
Den andra studen: Mums, glödgande varmt trä med kåda.

Corps & Ames: Corps & Ames har inte fått sitt namn av en tillfällighet, den har tydligt två sidor, som vi lämpligen kan kalla kropp och själ. Kroppen kommer först, precis som i namnet. Den känns tydligast vid applikationen eller med näsan mot huden och liknar precis en riktigt myskunken vintageparfym. En sådan där som är som en enda helhet, som luktar "parfym", inte några särskilda noter. Jag menar det inte nödvändigtvis negativt, jag har börjat smälta för den typen av dofter. Detta intryck kommer sig nog främst av lädernoten, men jag känner inget läder per se. Själen utvecklas efter en liten stund och känns mest i luften. Den består av den svala blomnoten immortelle, odödlig som den odödliga själen, och en kyligt skarp strävhet jag associerar till kyrkrökelse. Någon rökelse finns dock inte bland noterna, bara trä och kryddor. Själen påminner mig allra mest om någon Comme des Garcons-kreation, någon modernt minimalistisk skapelse med en sval, blommig toppnot, rökelse och cederträskärpa i botten. White har en liknande kombination av svala blommor och varmt trä och kryddor, men White är lättare och mjukare, som ett täcke nyfallen snö. Corps & Ames har skärpan från Zagorsk eller Kyoto.
Den ena stunden: Vintageparfymernas myskiga vintageparfym.
Den andra stunden: En svalt sofistikerad och modern nischparfym.

Querelle: Querelle är den mest rättframma i samlingen, en mörk, bitter, rotig och jordig vetiverdoft helt enkelt. Den inleds med en citrusnot jag uppfattar som obehagligt unken och artificiell, men denna falnar mycket snart. Eklav bättrar på den beska grönskan och rökelse ger ytterligare mörk strävhet. På vetiverdofternas hardcoreskala är den ungefär i paritet med Serge Lutens Vetiver Oriental, kanske något litet mörkare och rökigare, åt Profumums Fumidus.
Den ena stunden: Läbbig rengöringsmedelcitrus.
Den andra stunden: Vetiver, helt enkelt.

De här dofterna finns inte i Basenotes datasystem, så jag kan inte lägga in dem på min swaplist, men mina prover av Bois de Copaiba och Corps & Ames finns i alla fall tillgängliga för byteshandel.

http://www.luckyscent.com/shop/category.asp?categoryid=345&section=1

Tema: läderdofter

Marlon Brando som Johnny i The Wild One får illustrera dagens tema: läderdofter. Av nedanstående skulle han bära Cuir Ottoman eller möjligen Kolnisch Juchten, men man kan också tänka sig honom i Comme des Garcons Tar eller Garage.

CHANEL: Cuir de Russie: Ren elegans. Den mjukaste, lenaste läderdoft som tänkas kan utan att bli mesig. Inget blygt litet läder som gömmer sig bakom blomnoter, ingen Serge Lutens Daim Blond även om de delar den mockaliknande mjukheten. Lädret i Cuir de Russie är starkt och distinkt, men aldrig rått och oförädlat. Det ingår himmelsk förening med lika mjuka blomnoter - ros, jasmin och ylang-ylang - som aldrig blir näskittlande tvåliga eller skarpa. Elegant, feminin, klassisk och tillräckligt len och "hudliknande" för att kunna göra sig bra i lotion. Efter några timmar dämpas lädernoten och en traditionellt pudrig blomdoft dominerar.

http://www.1stperfume.com/cuirdrufetsp34.html?nextag

CREED: Cuir de Russie: Jag kan inte låta bli att nämna också Creeds Cuir de Russie. Inte för att det är det är någon fantastisk läderdoft, utan för att den skapades för Errol Flynn. Toppnoten har en air av silverpenna, kanske är det silverbjörkens svalt fadda ton. Eller också beror tuschpenneskärpan på ambergris, som jag tycker luktar oparfymerad tvål. (Vilket tydligen beror på att oparfymerad tvål inte alls är oparfymerad utan parfymerad med - just det - ambergris.) I övrigt är Cuir de Russie en lätt och sofistikerad läderdoft, lite citrusigt fräsch, lite tvåligt kittlande i näsan, och med ett uns sötma av apelsinblom. En herre kan lätt bära den till kontoret. Vid första genomsniffningen av mina Creed-prover föredrog jag den krämigare Royal English Leather, och tänkte skriva om den i stället, men vid kontrollsniffningen ikväll förstod jag inte vad som flög i mig. Den luktar luktsuddigummi jämfört med den sofistikerade Cuir de Russie.

http://www.parfumsraffy.com/cuirderussie.html

FARINA GEGENÜBER: Kolnisch Juchten: På min hud är den legendariska vintagedoften Kolnisch Juchten en ganska subtil läderdoft som lutar åt gummi. Mer gummi än exempelvis Bulgari Black. Dessutom kan jag urskilja en svag ton av bensin, som möjligen kan ha med parfymens åldrande att göra. I stället för att dämpas blir denna "bensinton" skarpare med tiden, och börjar mer och mer likna en grön chypre eller vetivernot. Det finns en ännu obskyrare remake av Kolnisch Juchten från Parfums Regence som ska vara mer rökig och tjärig i tonen, något i stil med Tauer Perfumes Lonestar Memories eller Le Labos Patchouli 24.

http://stores.ebay.com/Boutique-des-Aromes

HISTOIRES DES PARFUMS: 1740 Marquis de Sade: En söt och liksom fruktig läderdoft med ett syrligt inslag som nästan, men bara nästan, kan föra tankarna till blöt hund. Jag gissar att det är noten "davana sensualis" som ligger bakom detta fruktiga/syrliga intryck. Originellt är det hur som helst, annars tycks läder oftast kombineras med toppnoter av citrus, apelsinblom eller viol. En tung och sensuell läderdoft, där själva lädernoten i sig är av det torra slaget, men där doften som helhet ändå gör ett mjukt och fylligt intryck. Inte överdrivet feminin, trots den fruktiga sötman, den är ju ändå marknadsförd som herrdoft. Med tiden falnar också sötman och doften blir som helhet torrare, men fortfarande med den där originella syrligheten. På Histoires des Parfums egen hemsida finns den inte, men Wuchsa har den, kanske ett restlager?

http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?products_id=103&language=en

KNIZE: Knize Ten: Här snackar vi läder. Det finns en hel drös noter listade, från citrusen i toppnoten till blommor och trä i mitten av kompositionen, men allt jag känner är underbart gammalt och nött och aromatiskt läder, lite torrt och sprucket sådär. Den har också en metallisk/tvålig edge som jag känner igen från de flesta gamla Caron-parfymer (Daim Blond, Coup de Fouet, En Avion, N'aimez que moi...) och som kan bero på de gammaldags blomnoterna. En liten, liten aning sötma är insmugen också för att runda av kompositionen, men inte mer än sötman som kan finnas naturligt i välanvänt skinn. Knize Ten skulle möjligen kunna vara doften av alldeles färskt läder också, men inte den milda doften av exempelvis ett par nya skinnhandskar utan i så fall den råa läderdoften av grova skinnstycken i fabriken där de förädlas. En värdig kavaljer till Tabac Blond.

http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?cPath=23_114&products_id=690

PARFUMS D'EMPIRE: Cuir Ottoman: Namnet känns missvisande exotiskt, för det här är en modern och urban läderdoft på gränsen till fuskskinn och med inslag av asfalt och bensin. Som en starkare och ruffigare version av något ur Comme des Garcons Synthetic-serie. Cuir Ottoman har dock en viss värme och fyllighet som det mesta från Comme des Garcons saknar, den känns mer "levd" och mindre steril och metallisk, och blir med tiden sötare. Som en knutte i en blanksliten gammal skinnfåtölj.

http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?cPath=23_86&products_id=2489

En varning är på sin plats: jag har varit småsnuvig den senaste veckan. Jag misstänker starkt att det har att göra med att porslinsblomman i mitt enda rum, det vill säga mitt sovrum, har bestämt sig för att blomma med ett tiotal blomklasar samtidigt. Jag tycker att jag kan urskilja och särskilja dofter hyfsat i alla fall, men ni får ta mina recensioner med en nypa salt (som vanligt, förstås, beroende på smak och hudkemi och uppfostran m.m.).

Chanel Antaeus

Antaeus var son till Gaia, moder jord, och havets gud Poseidon. Han var oövervinnlig så länge han var i kontakt med sitt element jorden, och brukade roa sig med att utmana intet ont anande förbipasserande till brottning, döda dem och samla deras skallar som byggmaterial till ett tempel till Poseidon. Detta nöje fick en ände när Herakles avslöjade hans hemlighet och helt sonika höll upp honom i luften tills han dog. (God bless Wikipedia.) Bilden är William Blakes illustration till Dantes "Den gudomliga komedin", där Antaeus vaktar en av helveteskretsarna. Med sina blåa toner framhäver den havets element, medan doften snarare är rödbrun i tonen och framhäver Antaeus livsviktiga markkontakt.

Antaeus är en väldigt klassiskt maskulin doft med sina torra, sträva, skarpa örtiga/kryddiga/träiga toner, med salvia och lavendel i toppen. Man skulle kunna kategorisera den som en Yatagan light - light för att den helt enkelt är något lättare och transparentare, och för att den sprider en subtil men berusande sötma av ambra, ros och honung i luften. På fel man (och kanske framför allt en man med en faiblesse för att överapplicera parfym) kan den troligen bli en enerverande aggressiv machodoft, men med min hudkemi som snarare framhäver sötma är den ytterst trevlig. Definitivt inte mesig dock - den kryddiga trätonen (som påminner om barrträ, medan noterna säger sandelträ och patchouli) är fortfarande pikant skarp och torr och osöt. Liksom Yatagan påminner den mig om att stå i en tallskog och andas in djupt, ett intryck jag även får av den mer kådigt söta och generiskt fräscha, och mindre örtigt skarpa Rocabar från Hermès. Eftersom Antaeus lanserades 1981, vilket gör den till årsbarn med mig, måste vi ju vara menade för varandra.

http://www.fragrancex.com/products/_cid_cologne-am-lid_A-am-pid_657M__products.html

Guerlain Jicky

Bilden föreställer filmstjärnan Gloria Swanson, men den får också illustrera Charlie i Margareta Subers underbara roman med samma namn: http://www.normal.se/books_2.htm Dessutom är det en blinking till Jicky-annonsen med modellen som liknar Katherine Hepburn på söndagsutflykt i sportbilen.

Jicky charmade mig omedelbart som Charlie. Jag är alldeles förälskad i toppnoten, som på något mystiskt sätt lyckas vara brutalt animalisk. Nyapplicerad är Jicky som Muscs Koublaï Khän gjord någorlunda rumsren med hjälp av en citrusfrisk, örtig fernissa av lavendel, rosmarin och bergamott. Kombinationen av mysk och fougère är perfektion: inte för endimensionellt kroppslig, inte för nyduschat, fräscht trist.

Sedan börjar mysken avta och lavendeln och vad som kallas "ormbunksharmoni" dominerar. Jag älskar ormbunkar och vill älska fougères bara av den anledningen, om ingen annan. I det här stadiet är doften ganska "parfymig", och det var också ingengör'ns tveklösa omdöme. Parfymig som i klassisk, vintage i stilen. Jag kan ändå inte låta bli att älska dess aromatiska örtighet med djuriska undertoner. Det är ju Jicky, parfymen för emanciperade överklassflickor i snabba bilar!

Det minst tilltalande med Jicky är utvecklingen i längden. Den falnar ganska snabbt med tanke på den starka inledningen, eller förlorar åtminstone sin karaktär och blir mer sötaktig. Det är nu man märker resten av noterna - ros, tonka, trä, vanilj, opoponax - inte som urskiljbara noter utan som ett helhetsintryck nästan av kryddig, damig oriental. Jag har sett jämförelser med Shalimar och i det här stadiet förstår jag det, även om jag inte har superkoll på hur Shalimar luktar. Jicky är en traditionell och anrik doft precis som Shalimar, och kan säkert av denna anledning uppfattas som "tantig", särskilt just i längden.

Numer säljs Jicky som damdoft med en historia om Aimé Guerlains förälskelse i en engelsk studentska. Den lanserades emellertid som herrdoft 1889, uppkallad efter Jacques "Jicky" Guerlain, enligt Bois de Jasmin: http://boisdejasmin.typepad.com/_/2005/05/guerlain_jicky.html Följ gärna länken för att få se den tjusiga annonsen också. I den recensionen beskrivs Jicky som en sval och distanserad doft, vilket fascinerar mig eftersom jag uppfattar den som avgjort varm och mysig, en riktig comfort scent. Faktum är att jag skulle kunna använda Jicky som betryggande vardagsdoft, den känns så rätt och så jag och så bekväm. Fougère-inslaget gör den inte stram, utan ger den bara en viss sprudlande, energisk, androgyn ton och hindrar den från att bli en loj, sötsliskig förförerska.

http://www.escentual.com/cgi-bin/Escentual.storefront/45e2c47f0057d5562718c0a8650a06e6/Catalog/100485

Etat Libre d'Orange

Etat Libre d'Orange är ett mer än lovligt pubertalt nytt nischparfymhus som illustrerar de flesta av sina dofter med halvtaskiga (vissa skulle kanske säga "söta" men jag tycker det ser ut som om någon polare har knåpat ihop dem i Paint snarare än att de är stiliserat enkla) piktogram föreställande fittor och kukar. Det hjälps inte, jag kan inte motstå udda dofter som "jasmin och cigarett", "ingenting" eller "antihjälte", dessutom antyder ju sextemat trevligt animaliska noter, så jag slog till på ett set med prover från Fragrant Fripperies där 11 av de 13 dofterna ingick. Saknas gör Vierges et Toreros och Don't get me wrong baby, I don't swallow, varav den sistnämnda inte tycks gå att köpa direkt från Etat Libre d'Orange heller.

Sécrétions Magnifiques: Namnet är pubertal poetfranska för "sperma" och ja, i små doser, som efter att man har försökt tvätta bort den, är det faktiskt ganska porträttlikt. Men hur mycket jag än avskyr lukten av sperma är det inte det som är det värsta med Sécrétions Magnifiques. Det värsta är att den i högre doser får det att vända sig i magen på mig. Bokstavligt. Jag får kväljningar och rysningar som om jag fått något giftigt eller ruttet på tungan. Det är inte det att det luktar så hemskt illa. Gott luktar det ju inte, den vattniga/svala/fadda/metalliska/kvalmiga lukten med inslag av vetiver har inga försonande drag, men värre har man väl känt när man har passerat ett pappersbruk. Det är den instinktiva känslan av varningssignal, som att känna den metalliska lukten av blod i alltför stora doser. Varken ingengör'n eller systern delade min aversion, de tyckte bara att det luktade lite småilla, så det kan ha att göra med min allmänna aversion mot svala och vattniga dofter. Också vanlig hederlig gurka och melon som ska föreställa "fräscht" gör mig illamående i sin hemska unkenhet, medan varma kroppsdofter som mysk, civet, ambergris och läder går hem. Don't get me wrong baby - I don't swallow!

Vraie Blonde: Nyapplicerad känns Vraie Blonde billig och obalanserad. Aldehyderna och vitpepparen sticker mig i näsan och får mig att nysa medan rosen, myrran och persikan luktar sötunket, nästan som en riktigt plastig citrusnot. Vilket av ovanstående champagnen gör sig skyldig till vet jag inte, och patchoulin känner jag inte alls. Efterhand blir doften mer harmonisk och mindre plastig, en rätt intetsägande, pudrigt vaniljsöt fruity/floral.

Je Suis un Homme: Jag misstänker att jag kanske är "luktblind" för något i Je Suis un Homme, för den känns märkligt vag och undflyende fast den till karaktären är en stark doft. Kanske är jag - hemska tanke! - halvt luktblind för läder (parfymnoten, inte the real deal) eftersom jag har svårt att finna en tillräckligt lädrig läderdoft för min smak och DSHs superlädriga Black Leather får mig att nysa. Je suis un homme är en trevligt rökig, träig, kryddig läderdoft med noter som kryddnejlika, konjak och patchouli, men den känns liksom utspädd och är kortlivad på min hud (det är i och för sig de allra flesta parfymer på mig, om det inte är min näsa som vänjer sig vid dofter ovanligt snabbt) Kanske om jag - med risk för att förgifta omgivningen - kunde spreja på den mer generöst i stället för att applicera från ett prov? Den citrusiga toppnoten och den animaliska basnoten har båda mer sötma än mellanregistret och påminner lite om Rien.

Encens et Bubblegum: Det lustiga är att rökelse och bubbelgum inte är den mest oväntade doftkombinationen i min värld. Det har hänt mig flera gånger att förmenta rökelsedofter luktar plastigt fruktigt som bubbelgum, i mitt botaniserande bland gotiska parfymoljor och nu senast med Il Profumos Encens Epice. Det brukar dock vara i stället för rökelsetonen, så att det närmaste rökelse man kommer är den inpyrda, sötunkna lukten av otänd rökelse i en hippieaffär. Encens et Bubblegum luktar verkligen rökelse och bubbelgum: kryddigt frisk rökelse liknande röknoten i Jasmin et Cigarette blandas med en naturalistisk återgivning av rosa tuttifruttibubbelgum. Varför?

Putain des Palaces: Viol och läder - Putain des Palaces är en avlägsen släkting till Heeleys Fine Leather och en något mindre avlägsen till Armani Privé Cuir Amethyste. Avlägsen, för att Putain des Palaces har en nästintill konfektartad sötma av ros, mandarin och puder också. Men jag skulle inte kalla doften sliskig. Den har något skarpt och friskt och pikant som gör den nästintill elegant - kanske ingefäran. Den luktar "dyrt" - som tvåliga och pudriga dofter paradoxalt kan lukta dyrt. I botten finns ambra och animaliska noter, de ger en viss myskig värme som Cuir Amethyste och Fine Leather saknar. Sammanfattningsvis en komplex och tilldragande doft, min favorit från Etat Libre d'Orange. Synd bara att den har ett så förskräckligt namn - "hotellhora" - som inte alls matchar dess faktiskt rätt stramt sofistikerade och chica charm. Ingengörns omdöme var dock "hallonremmar med vaniljvisp", även om hon under press medgav att man hade kunnat tänka sig en betydligt sliskigare och mindre sofistikerad återgivning av dessa doftnoter.

Jasmin et Cigarette: Jasmin kan, liksom de flesta vita blomnoter, bli alltför kvalmig och unken, liksom "vaxig", en egenskap äkta jasminblommor (eller okej, jag erkänner, jag tänker på schersmin) inte delar. I Jasmin et Cigarette finns denna unkenhet främst i toppnoten, och vägs sedan upp av rökigheten, som ger en paradoxal friskhet. Det är inte exakt cigarettrök, utan nästan mer en kryddigt, träigt aromatisk rökelsenot som den i Avignon. Den där kryddiga träigheten kan komma av ceder också, men en mycket diskret cedernot. Tobak, aprikos och tonka ger ytterligare mjuk sötma till blomnoten, därunder finns ambra och mysk som inte gör speciellt mycket väsen av sig. Jasmin et Cigarette är inspirerad av rökande film-femme fatales som Marlene Dietrich, men jag skulle säga att det är en ganska blek sådan. Antingen en modern Hollywoodstjärna i ett kostymdrama, eller också någon mer anonym blondin på gränsen till ingenue från Hollywoods glansdagar. Doften har en viss modern lätthet och fräschör som inte känns mer Marlene än vad Juozas Statkevicious gör. "Lätthet" är egentligen fel ord, överapplicerad kan säkert den rökiga jasminen bli kväljande tung, vad jag menar är snarare en viss "transparens" eller "tunnhet" - ingen tung animalisk bas med ekmossa (eklav, tekniskt sett, eller översätter man det inte alls?) här inte! Vintagedofter har mer substans, de är mer solida, vilket är mer ett konstaterande än ett omdöme. Jasmin et Cigarette är en utmärkt doft i egen rätt, som lyckas charma en fiende av vita blomnoter som jag.

Eloge du Traitre: Eloge du Traitre är en dubbelgångare till Carons Yatagan. De delar noterna tall, pelargon, patchouli och läder och är även i övrigt samma typ av torr/örtig/kryddig/skarp doft. Eloge du Traitre låter möjligen något mjukare på noterna - den har t.ex. jasmin men inte vetiver - men jag märker ingen avgörande skillnad.

Rien: Rien är lika "ingenting" som L'air de rien, det vill säga inte alls. Jag tycker att den luktar hippieaffär, den där blandade sötskarpunkna (i början mer skarp, sedan allt sötare) lukten av rökelse, doftljus och parfymerad tvål som slår emot en och hänger kvar i sarongen man köper. Inget jag vill lukta som frivilligt! Den luktar inte illa, men väldigt flummigt - definitivt hippie, inte hippie chic. Med noter som patchouli och rökelse är det kanske ingen överraskning, men de brukar i normala fall inte ge mig hippievibbar när de används i nischparfym. Spiskumminet ger kanske en extra air av Indiska också, fast jag älskar kryddan och trodde att jag skulle gilla noten (inte för att jag kan urskilja den). Jag hade en liknande upplevelse av Serge Lutens Cuir Mauresque och den enda not de delar är lädret, som möjligen kan ge något slags intryck av exotisk affär med skinnvaror.

Nombril Immense: Jag gillar inte alls Nombril Immense, och tur är väl det, för jag skulle inte vilja visa mig offentligt i en parfym som heter något så larvigt som "enorm navel". Den luktar inte ens parfym, den luktar som någon doftolja med föregivet aromaterapeutiska kvaliteter: en sträv, tunn bas av patchouli, vetiver, peppar och opoponax försvinner nästan bakom en citrusig not som luktar parfymerad duschprodukt. Jag skulle säga citrongräs, men i beskrivningen står det bergamott.

Antihéros: Gäsp. Namnet är fint men doften en örtig herrcologne (fougère?) med mest lavendel. Jag gillar inte lavendel, utom ibland när den ger en viss pikant grön ton utan att egentligen kännas. Själva den omisskännliga lavendeldoften luktar bara tantiga doftpåsar för mig, billigt och aromaterapeutiskt och örtagårdsaktigt, allt annat än förfinad maskulinitet. Efter toppnoten utvecklas Antihéros till en varmare och trevligare doft, med mindre påtaglig lavendel, trä och en mysk så söt och pudrig att den påminner starkt om anis. Åtminstone tror jag att det är mysken som ger anistonen, för det är de enda tre noterna. Det finns säkert en uppsjö av liknande dofter men jag är inte så inne på dem så allt jag kan säga är att den är som Bond no 9s New Haarlem minus kaffet.

Divin'Enfant: Divin'enfant består i stort sett av en pudrig apelsinblomma, så illande söt att man kan få karies för mindre. Det är inte doften av färska blommor (inte för att jag någonsin luktat på apelsinblommor), det är den artificiella, parfymerade doften av konfekt med apelsinblomvatten. Jag borde inte gilla det, ändå gör jag det. Av alla blomnoter har jag visst en svaghet just för apelsinblom, det märkte jag redan på parfymoljetiden. Divin'Enfant påminner lite om Dulcis in Fundo, som dock luktar apelsin, inte apelsinblom, och om Hermes Elixir des Merveilles, som ska föreställa apelsin men som jag uppfattar som apelsinblom.

Överlag blev jag besviken på att själva dofterna - med undantag för Sécrétions Magnifiques och möjligen Jasmin et Cigarette - inte var mer djärva och nyskapande. Jag borde ha förstått av de färgglada bilderna att de inte skulle vara brutalt animaliska heller, utan mer gullifierat slisksnuskiga. Fortfarande med undantag för Sécrétions Magnifiques, förstås. Det verkar råda en viss konsensus om att Jasmin et Cigarette och Putain des Palaces hör till de bättre, och jag kan bara hålla med. Till min personliga prispall för jag dessutom Eloge du Traitre, men inte för att dessa tre dofter skulle vara särskilt innovativa. Om någon är nyfiken finns mina prover av Rien, Antihéros, Sécrétions Magnifiques, Nombril Immense, Vraie Blond och Encens et Bubblegum tillgängliga för byteshandel. Du har säkert något på mina löjligt långa "wish list" och "to test list", det är en hel del relativt lättillgängliga klassiker jag inte har hunnit komma till än.

http://www.etatlibredorange.com/

Nu kan man förresten se resultatet i Basenotes årliga omröstning. Föga förvånande var det ingen av de dofter jag röstade på som kom med, men det är ändå en hel del bra grejer. Jag är bara lite chockad över folks brist på smak vad gäller förpackningar - först urtråkiga Chanel no 5 år efter år efter år och nu rent vulgära Angel och A Men? http://www.basenotes.net/awards/2007

Dagens parfymreflektion

Idag stod jag bakom en tant med pälsmössa och rullator på Ica, som luktade mycket starkt av en mycket gammalmodig pudrig/skarp/unken chypre/floral. I stället för att reflexmässigt tänka "gag vilket parfymmonster!" som jag skulle ha gjort tidigare blev jag riktigt glad över att få känna något annat än en svag dunst av någon flickaktigt vaniljsliskig fruity/floral. Inte för att hon luktade särskilt gott, tanten, utan för att hon piffade upp min olfaktoriska vardag.

Jag har börjat känna lukter tydligare sedan jag blev parfymjunkie, eller åtminstone blivit mer uppmärksam på dem. Förut kände jag mest naturliga lukter utomhus, men nu är jag mer känslig för sådant som doftspår efter människor i hissar. Det har visserligen sina nackdelar, som när folk luktar otvättat hår och svett, men på det hela taget gör det tillvaron intressantare. Jag önskar bara att det kunde ha lite fler fördelar i form av personer som bär originella parfymer...

När jag ändå skriver kan jag passa på att meddela att det inte blir några vanliga parfymrecensioner på ett tag, eftersom jag håller på att pröva igenom Etat Libre d'Orange-linjen dag för dag. En samlad recension kommer snart.

Cumming The Fragrance

Cumming är skapad av Christopher Brosius från CB I Hate Perfume för skådespelaren Alan Cumming (som jag erkänner att jag inte hade hört talas om innan parfymen). Jag har inte mycket till övers för grabbhumor, men Alan Cummings ordvitsande med sitt efternamn och reklamkampanjen där han poserar naken som kända parfymannonser har jag ingenting emot. Om inte annat kan det utmana parfymkonsumenternas homofobi. (Nu är kanske den genomsnittlige parfymkonsumenten på manssidan redan allt annat än homofob, i och för sig, medan de värsta alfahannarna blir påprackade sina dofter av fruar och flickvänner.) Dessutom gillar jag flaskan - även om den vita texten kan ses som ett osmakligt skämt så ger den ett stilrent och luftigt intryck.

Doften då? Låt mig säga att den har en omisskännlig Brosius-signatur. Den liknar inte herrcologner i gemen. Här finns inga friska, fräscha citrus/vetiver/ozon-noter, inte heller den spritigt skarpa kryddiga trätonen i mer aftonbetonade herrdofter. I stället är det en mjuk och rund doft helt utan vassa kanter. Min teori är att Christopher Brosius har en så känslig näsa att han inte kan tåla vanliga parfymers alkoholskärpa eller skärpa överlag. Hans egna kreationer är nämligen mjuka på gränsen till det sötunkna. Jag har blivit besviken på mer än en som mest luktar "svamp". Dessutom är de jag har testat, med undantag för Burning Leaves, skira och luftiga, svala och vattniga, på ett sätt som jag inte borde gilla men som jag står ut med just på grund av avsaknaden av konventionella parfymers artificiellt "fräscha" ozon- och vattennoter.

I Cumming gör sig Brosius signatur känd genom lenheten och "vattnigheten" och en omisskänlig jordnot - "höglandslera" och kanske "vit tryffel". För mig är det här främst en jorddoft, inte en läderdoft fast den noten också finns listad. Men det är inte den beska, rotiga jorddoften av vetiver eller den torra, mustiga av patchouli, nej det här är den rena jordnot som Christopher Brosius tycks vara den enda "riktiga" parfymören som använder sig av. Men eftersom det är Brosius är det ingen stark, svart mylla som i gotiska parfymoljor utan en kylig och på något vis skir jordnot och dessutom ganska kraftigt sötad. Av övriga noter kan jag svagt ana whisky och cigarr, möjligen även en aning grönska av tall och gran precis i början innan doften mjuknar ytterligare, men ingenting av de uppfriskande toppnoterna bergamott och peppar, och allt är sötat och "softat" à la Brosius.

Cumming är ingen boudoir-doft, Cumming är en höstlig eller vårlig promenad kring ägorna. Det är mulet, träden är kala och jorden tittar fram mellan det vissna gräset, fuktigt av tidigare dagars duggregn. En svag doft av whisky, cigarr, brasa och läderfåtöljer hänger kvar i din ylletröja efter samkvämet på herrklubben.

http://www.cummingthefragrance.com/ (Gå gärna dit bara för att se resten av reklambilderna, och missa inte reklamfilmen heller!)

Montale Black Aoud

Black Aoud, var har du varit i hela mitt liv? Jag inbillade mig att jag kunde klara mig bra utan dig, att jag var lycklig med mitt prov av Oud cuir d'Arabie. Och Oud cuir d'Arabie är förvisso en värdig ersättare om någon, ni har klara likheter, men du är den blonda systern och hon den mörka.

Jag blir inte klok på vilka noter som egentligen ingår i Black Aoud, på varje ställe står det olika. Det enda alla är överens om är aoud och ros, och det var rosen som skrämde bort mig. Vad som slår emot mig är ros och läder, en minst lika tydlig lädernot som i Oud cuir d'Arabie. Å andra sidan inbillar jag mig att hitta en liknande mjuk sötma från ros i Oud cuir d'Arabie fast ingen finns listad. Skillnaden mellan dofterna är att Black Aoud inte har den där skarpa örtigheten som finns i Oud cuir d'Arabie.

Jag har Black Aoud dels i ett pinfärskt prov från Fragrant Fripperies, dels i en begagnad decant jag bytt till mig. Den senare är Oud cuir d'Arabie med bortslipade kanter: en rund, len, liksom "smörigt" mjuk läderdoft narkotiskt sötad med full utslagna, på gränsen till överblommade, röda rosor. Provet doftar "yngre" och fräschare, med den friska, kryddiga, nästintill citrusiga tonen av nyutslagna rosor och en tydligare medicinsk, nästan tvåligt kylig, skärpa av oud. Utvecklingen på huden är dock mycket likartad, och oemotståndligt förförisk, till och med för en sådan som jag som inte trodde mig om att gilla rosendoft. Jag är ju verkligen inte någon expert på rosendofter, men förutom Oud cuir d'arabie påminner den mig om L'eau d'Italies Paestum Rose: en narkotiskt tung rosendoft med en skarp, mörk rökelsebas. Rosendoften i Paestum Rose är dock "grönare", mer som skära enkla rosor än röda fyllda, och liknar provet mer än decanten.

Black Aoud är som ett blont bombnedslag du skulle vilja avfärda som vulgär och over-the-top men ändå inte kan motstå. Förutom att Black Aoud inte är ett dugg vulgär. Den är stark och sinnlig, ett moln av berusande rosendoft med en kinky underton av läder, men samtidigt sofistikerad och elegant. Även om den saknar Oud cuir d'arabies starka inslag av aromatisk örtighet är den ändå distinkt vintage i tonen. Det är parfymen för en 40-talsfilmstjärna i aftonklänning, pälsstola och diamanter. Jag vill vara den stjärnan, och nu måste jag bekanta mig med alla hennes ros- och oud-doftande döttrar från Montale.

http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?cPath=23_110&products_id=2142

Caron Tabac Blond

Det här är Tabac Blond...

...och det här är Juozas Statkevicius. Capice?

Ack, Tabac Blond, jag vet att jag skulle ha missförstått dig och kallat dig för en tant för bara några månader sedan. Det var då det. De första sekunderna av Tabac Blond (i
extrait-koncentration) har den där syrligt unkna tonen som är så vanlig i vintageparfymer och kan få dem att kännas daterade. Sedan mjuknar den till en underbart dirty myskdoft som liknar Serge Lutens Muscs Koublaï Khän eller Miller Harris L'air de rien. Skillnaden är framför allt att Tabac Blond har en skarp, metallisk edge också. Det är inte en egenskap jag normalt sett uppskattar, men här finner jag det oemotståndligt.

Tabac Blond är, namnet till trots, främst en läderdoft. Jag tycker dock att den doftar mysk snarare än läder, eller möjligen en mycket mjuk och "smörig" mocka, och det är mycket riktigt mysk i den också. Ceder bidrar med en tränot som ambran gör pudrigt glödhet på det där sättet jag älskar, som en bastu eller solvarm sand. Skärpan, som dämpas ganska kraftigt efter toppnoten, kan tillskrivas vetiver och kanske en tvålighet i blomnoterna - nejlika, lindblomma och iris. Jag urskiljer dock inte dessa och tycker inte att Tabac Blond doftar det minsta blommigt. Den har en sötma som skulle kunna komma från blommor, utan att dessa gör något väsen av sig, och som jag tillskriver ylang ylangen och vaniljen.

Nu låter det som att man kan urskilja alla dessa noter, men så avancerad är inte min näsa. Jag uppfattar Tabac Blond som en extremt välrundad doft där inga noter sticker ut hakan utom möjligen mysk och ambra. Den har en mycket välorkestrerad kontrast mellan kyligt metallisk skärpa och varm myskig sötma, men det är inte en kontrast mellan enskilda noter. Denna ständigt pågående duell där än den ena, än den andra kontrahenten leder är vad som hela tiden upprätthåller intresset. En enbart varm, len och mysig mysk- eller ambradoft kan vara underbar, men Tabac Blond är slående.

Tabac Blond är en mycket dålig flicka, ingen tvekan om det. Men en dålig flicka med klass och stil och elegans och gamla pengar, ingen tvekan om det heller. Den känns extremt luxuös och elegant på ett sätt som moderna parfymer bara inte gör. Jag kan jämföra med Juozas Statkevicius som jag verkligen tycker om och ger högsta betyg, och som dessutom har en liknande het, pudrig ambra/trädoft. Om Tabac Blond är Marlene Dietrich är Juozas Statkevicius, tja, blondinen i frack i annonsen. Liksom Marlene får henne att se ut som en okarismatisk och avväpnande feminint vän modell vilken som helst, som någon bara satt en höghatt käckt på svaj på, får Tabac Blond Juozas Statkevicius att framstå som blek kopia, en osnuten unge, en blaskigt konventionell modernisering... Och det är inte ett underbetyg åt den senare. Att Tabac Blond skapades för 10-talets emanciperat rökande garconnes gör knappast saken sämre. Jag är kär.

Tyvärr har jag bara hittat ett försäljningsställe som har den i EdP-koncentration, medan det är extrait-koncentrationen jag har testat och som alla hyllar, men de brukar arrangera "bottle splits" på Perfume Posse också:
http://www.escentual.com/cgi-bin/Escentual.storefront/45c9cdd50189695f2719c0a8650a0700/Product/View/caron0032

Juozas Statkevicius

Hur skulle jag kunna motstå? En litauisk modeskapare släpper en doft utan utrikes distribution, som hypas i bloggosfären och som dessutom har en Marlene Dietrich-inspirerad annonskampanj? Så när Patty från bloggen Perfume Posse sålde prover i sin webshop Fragrant Fripperies kastade jag mig givetvis över dem. Att jag aldrig lär kunna få tag på en flaska bekymrar mig inte i min jakt på nya doftkickar.

Och Juozas Statkevicius är all that och mer därtill. Den har seglat upp i toppen av min lista på bästa rökelsedofter och ligger i tätgruppen bland bästa ambradofter. Dessutom har den en alldeles oemotståndlig pepprighet, trots att peppar inte finns listad bland noterna. Kanske är det kardemumman - jag älskar verkligen kardemumma, så den kanske bidrar till den allmänna ljuvligheten trots att jag inte kan urskilja den. Eller så är det rökelsen och/eller träet som ger ett pepprigt intryck.

Juozas Statkevicius har verkligen, ja, allt av det bästa. Trä/peppar/rökelse-dofter kan bli lite för torra och tunna och sträva, ambra/mysk/vanilj-dofter för sliskigt mjuka. Juozas Statkevicius är den perfekta kombinationen, med sin peppriga toppnot, träet som är så torrt och varmt och aromatiskt att det för tankarna till en bastu eller brasa, den underbara söta, fylliga pudrigheten från ambra och så lite naughty mysk insmugen. Ytterligare en not som hjälper till att strama upp den så inte basnoterna blir för sliskiga är benzoin. Slutligen finns även jasmin listad, men jag känner ingen blommighet alls.

Ska jag jämföra den med något så är den som en ohelig allians av å ena sidan rökelsedofter som Avignon, Quarzazate, Jaisalmer och Escentric 01, och å andra sidan ambradofter som Ambre Russe, Fumerie Turque och L'air du desert marocain.

Parfymbloggarna har blivit bönhörda! Nu finns Juozas Statkevicious på Luckyscent: http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=36200&section=1

Robert Piguet Bandit

Idag bekänner jag en helomvändning: Robert Piguets Bandit. Det kan bara betyda en sak: jag är på väg in i fas 5 i mitt liv som parfymista, enligt mitt senaste inlägg. När jag köpte ett prov av Bandit för evigheter sedan råkade det vara två prover som ingick i dealen. Det är jag evigt tacksam för nu, eftersom jag behöll det ena trots att jag avskydde doften. Då tyckte jag att Bandit bara luktade surt, unket, skarpt och tantigt, just den typ av örtbeska vintageparfymer jag hade svårast för. Idag, tja, det är uppenbarligen en tillvand smak eftersom alla parfymjunkies tycks hamna bland klassikerna: chypres, aldehyder, civet och ambergris, dofter som är allt annat än insmickrande i toppnoterna och som vid första anblicken inte tycks ha åldrats med värdighet...

Bandit luktar surt, skarpt och unket, från provet och direkt på huden. Men av någon anledning fascineras jag av doften och vill inte sluta andas in den. Sedan utvecklar den en väldigt "grön" blommighet, som kryddiga nejlikor och hyacinter (fast det är enligt Wuchsa bergamott, gardenia och aldehyder) Efter ytterligare en stund kommer en fylligare, mjukare, men fortfarande kryddig rosenblommighet som känns väldigt dekadent (jasmin, kryddnejlika, ros och iris, fortfarande enligt Wuchsa). Den här oväntat söta och generösa blommigheten kände jag första gången på en vän som jag prackat på Bandit som accessoar till sin cabaretoutfit när vi gick ut. Jag gillade den redan då men tänkte att hon väl hade en mer fördelaktig hudkemi för Bandit.

I botten har Bandit en hel hoper noter för riktigt dåliga flickor: mysk, castoreum, patchouli, vetiver, ambergris, läder och trä (ursäkta mina slarviga halvöversättningar av parfymnoter). Ändå är den inte överdrivet tung eller stark. Den är snarare ganska subtil, men sträv och skarp och nästan sträng. De friskt gröna och kryddiga blomnoterna bidrar till det intrycket också, även om det finns ett inslag av lössläppt ros. Det här är en inte en yppig skönhet med tunga ögonfransar och mjuka lockar som lättjefullt tittar fram ur ett överdåd av siden, päls och pärlor. Det här är en lång, slank skönhet med oklanderlig svart page, oväntat röd mun och skinnhandskar. Hon kan vara godsägarinna, akademiker, bohemisk konstnär, äventyrerska eller bedragerska, men oavsett vilket inger hon respekt.

http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?cPath=23_91&products_id=799

Mitt liv som parfymjunkie: en lång historia om en kort utveckling

Min näsa är inte vad den borde vara idag, även om jag har försökt föra anteckningar inför en kommande post om Parfumerie Generales Private Collection. Jag ska inte försöka mig på någon recension, utan tänkte svamla lite mer allmänt om min utveckling som parfymista så att ni vet var ni har mig, om de inte redan har framgått av recensionerna. Jag tycks ju ha slutat med "veckans intryck", om det är för gott vet jag inte (men skriv gärna en kommentar om du saknar dem eller tvärtom aldrig vill se dem mer) men någonstans ska jag väl bli lite personlig också. Inte för att mina parfymrecensioner är annat än djupt personliga förstås, men idag tänkte jag skriva lite mer fritt.

Jag är inte någon vördnadsvärd gammal parfymjunkie som stal min mors parfym när jag var fem. Det kan bero på att min mor inte hade någon parfym. Jo förresten, hon har en flaska Charlie som vi fick leka med när vi var små och som fortfarande står halvfull i badrumsskåpet. Charlie lanserades 1973 och jag skulle gissa att hon fick den i present någon gång på 70-talet och i stort sett aldrig har använt den. Åtminstone inte under min livstid. Hennes vanligaste kommentar till min nya hobby är "Du luktar för mycket parfym!" Min mor har en känslig näsa och en fallenhet för migrän, nämligen.

Jag har samlat alla mina parfymflaskor omkring mig och räknar till tio. Det är alla parfymer jag någonsin har ägt, ingen har tagit slut och jag tvivlar på att någon kommer att göra det. Flaskorna är, i kronologisk ordning:
Un Monde Nouveau... Satan Instinct. Eau envoûtante. Dangerously sensual. A carnal mixture, X rated... Jag var hårdrockare i mina tonår. Hade det funnits en gotisk affär i stan som saluförde parfymoljor med mystiska egenskaper hade jag säkert gått dit, om new age-hippie-vibbarna inte hade varit för avskräckande starka. Nu fanns det Kicks budgetparfymer. Jag lockades av namnet Satan Instinct och löftena om afrodisiakiska kvaliteter. Själva doften, en stark, aggressiv kryddig vanilj, kan jag inte minnas att jag egentligen tyckte så mycket om, även om jag försökte inbilla mig att det luktade nejlikeapelsin och pepparkaka. Det är något som är fel med den, fast kryddig vanilj i sig borde kunna vara bra. Den luktar fortfarande exakt likadant, och jag har faktiskt lyckats använda upp ungefär fyra femtedelar. När jag lyfter på korken luktar det hårdrocksspelningar, tristess och grusade förhoppningar om att Något Ska Hända.
Taylor of London Lily of the Valley EdT Från ungefär samma period, ett utslag av min mer naturromantiska ådra. Jag har alltid älskat liljekonvaljer, och jag minns det som att doften var någorlunda trogen, men nu är den gulnad och luktar konstigt. Av någon anledning är den fortfarande så gott som full, jag hade en märklig uppfattning när jag var yngre om att även parfymer för en femtiolapp måste sparas på och endast användas vid högtidliga tillfällen.
Karl Moran Love & Dream Blue Moon Nu har jag kanske hunnit passera 20, jag minns inte riktigt. Jag letar efter en vettig ny parfym under hundralappen. Jag hittar en bland alla otäcka ungflicksblandningar som luktar gurka och melon. Blue Moon är möjligen någon slags utslätad tonårskopia av Angel, men på den tiden visste jag förstås inte att det fanns något som hette Thierry Mugler. En antydan om att så är fallet, förutom själva doften, är att den har ljusblå kork och månar och stjärnor utstansade i glaset. Annars minns jag att den hade ett par syskondofter med annan färgskala, kanske en grön och en rosa, som luktade horribelt i jämförelse. Den här har jag använt med kärlek in i modern tid och jag tycker fortfarande att den är överlägsen den otäckt tunna, torra och skarpa Angel. Den är egentligen mer lik min favorit A Men. Jag skulle säga att det är en gourmetdoft uppfräschad inte av patchouli utan av en underbart grön chypre med citrusinslag. Den är inte alls tung eller sliskig, men den får det ändå att vattnas i munnen på mig. Om det låter frestande är Femaledictions Seraphic en värdig ersättare: http://www.femaledictions.com
Flower by Kenzo Jag gillade att lukta på parfymer och ville ha en riktig, problemet var att ingen luktade tillräckligt gott. Till slut fastnade jag för Flower by Kenzo och önskade mig den i julklapp. De två-trehundra en vanlig parfym kostar verkade fortfarande helt orimligt dyrt att punga ut själv för en förbrukningsvara, i min värld, fast jag shoppade loss på kläder och skor. Jag skulle gissa att det åtminstone till hälften var den vackra flaskan med vallmon som lurade mig att falla för just Flower by Kenzo. Möjligen också den pudriga, gourmetaktiga tonen, violgodis snarare än violer, blommor dränkta i vanilj och vit mysk i stället för bara blommor. Nu kan jag inte tänka mig att visa mig i något så flickaktigt sliskigt och konventionellt. Den luktar också "fel", fel period av mitt liv, det är inte jag längre. Men jag kan av sentimentala skäl inte tänka mig att göra mig av med den, fast den är nästan full.
Estée Lauder Beyond Paradise När det var dags att önska mig min andra "riktiga" parfym var det Beyond Paradise jag föll för. Anledningen är enkel: jag tyckte att den doftade precis som en schersminbuske i blom (en äkta jasmin vet jag inte om jag har luktat på). Alla de där andra exotiska ingredienserna kände jag inte till och brydde mig inte om, schersmin var paradiset för mig. Jag förstår fortfarande vad jag såg i den, men den bästa mjuka schersmindoften är när man luktar på flaskan, på huden utvecklar den snabbt en "fräsch" skärpa jag inte tog någon notis om på den tiden. Den är alldeles för "ljus" och "feminin" och okomplicerat blommig för mig nu.
Comme des Garcons 2 Jag hade läst i Darling om Comme des Garcons artificiella och androgyna parfymer som skulle dofta nagellack och damm på en glödlampa, så när mina föräldrar frågade om de skulle köpa någon parfym åt mig på sin Spaniensemester bad jag om något av Comme des Garcons. De kom hem med 2 och jag beundrade den pluntaliknande flaskan men dömde ut doften som myggmedel deluxe. Jag tycker fortfarande att den är i skarpaste och starkaste laget, men nu kan jag faktiskt urskilja en och annan not i den.
Liquid Karl his & hers Uppenbarligen överskattade H&M efterfrågan, för jag fyndade den på rea för en tjuga eller så. Inte för att den var överdrivet dyr från början, men över en hundring om jag minns rätt. Jag har alltid varit ganska svalt inställd till denna sötunkna, vagt vintageaktiga, gourmetdoft men det var ett fynd och flaskan är snygg.
Black Phoenix Alchemy Lab Devil's Night En liten blå glasflaska med 5ml parfymolja, en Halloweendoft jag köpte 2005, när jag nyligen hade upptäckt BPAL. En rätt trevlig, kryddig skapelse men jag har inte använt den mer än ett par gånger på sin höjd. Jag hade juldoften Gingerbread Poppet också men den har jag sålt för att finansiera mer intressanta dofter.
Goth Rosary Fragrance Samhain Varför jag slog till på en flaska undflyr mig nu, men det var inget jag ruinerade mig på precis, även om jag gärna skulle byta bort den. Ännu en Halloweendoft, men jag tycker att den är mer julig: apelsin med pepparkakskryddor.
Paul Smith Story Den enda "riktiga" parfym jag har köpt en hel flaska av själv. Jag måste ha den. Flaskan ser ju ut som en bok! Och doften är faktiskt rätt oemotståndlig, sprudlande citrusig och grön som nyutspruckna löv. En lättviktare, men en lämplig "vardagsdoft" (Som om jag höll mig med sådana! Det är Muscs Koublaï Khän till föreläsningar för hela slanten!) och jag blir glad av den.
En sorglig samling som inte speglar min nuvarande smak för fem öre. Alla mina parfympengar har gått åt till de cirka 350 parfymprover jag har i min samling, och de jag har bytt bort mot nya, nämligen. Visst vill jag äga flaskor av mina favoriter, någon gång i framtiden, men jag prioriterar att prova nya dofter. Först när jag har använt slut på mitt prov av en doft, vilket faktiskt aldrig har hänt än, kan en flaska komma på fråga. Vad ska jag med flaskor till när jag ändå aldrig skulle hinna använda dem för alla de nya spännande dofter jag har att testa först?

Som man kan märka på de parfymflaskor jag har i min ägo har jag inte varit parfymjunkie särskilt länge. Jag skulle kanske ha velat vara, men parfymerna på Åhléns levde ju aldrig upp till de där romantiska beskrivningarna i tidningarna, så jag höll mig till skor och ögonskuggor. Vändningen kom för ett par år sedan när jag upptäckte Black Phoenix Alchemy Lab och började botanisera bland deras groteska urval parfymoljor med mer eller mindre fåniga gotiska namn och beskrivningar. Här var dofter som kanske inte var några höjdare alla gånger men som åtminstone inte liknade det strömlinjeformade massmarknadsutbudet! Dessutom kunde man köpa prover och testa många olika dofter utan att fullständigt ruinera sig. Dessutom fanns en bytesmarknad för begagnade prover i deras forum, och ett trevligt community där man kunde diskutera dem och tipsas om andra liknande parfymföretag. Botaniserandet bland obskyra parfymoljor ledde mig bakvägen tillbaka till "vanliga" parfymer, via de originella märken och dofter som tilltalar samma gotiska publik, som Demeter, Christopher Brosius, Etro och - återigen - Comme des Garcons. Nu har det snart gått varvet runt. Jag håller mig mest till exklusiva nischparfymer men är beredd att se klassiker ur massmarknadsutbudet med nya ögon - eller borde jag säga ny näsa? De billiga parfymoljorna har jag i stort sett lämnat bakom mig, eller åtminstone prioriterat bort till förmån för alla de andra parfymer jag måste testa innan jag dör.

På den här korta tiden har jag förstås ombytlig som jag är radikalt bytt parfymsmak - eller ska jag kalla det "utveckling" eller"förfining"? Jag är bara chockad över att jag inte har kommit över min parfymbesatthet helt och hållet vid det här laget! Det verkar banne mig som att den är här för att stanna. Det kanske kommer en dag (fortare än jag anar) när jag prioriterar bort att leta parfymprover på Ebay och följa ett tiotal parfymbloggar, men då får jag bara desto mer tid över att äntligen använda upp alla mina parfymprover och återuppliva gamla bekantskaper. Jag kan använde en ny doft varje dag i ett år utan att röra kontokortet, och jag som inte ens använder parfym varje dag eftersom det på något bisarrt sätt känns som "slöseri" om jag ändå bara sitter hemma. En småborgerlig fördom jag måste komma över för att bli en fullfjädrad parfymista, jag vet. I digress, som man så fint säger på engelska. Vad jag skulle komma till var att man kan dela in min parfymsmak i perioder:

1. Den naturromantiska perioden. Det här var när jag precis hade upptäckt den underbara världen av parfymoljor, och var ute efter parfymer som luktade något man kunde känna igen. Massmarknadsparfymerna luktade ju med få undantag bara "parfym". Jag ville lukta som en sommarnatt, en skog, en sjö, en höstdag, en trädgård efter regnet, och drogs till noter som gran, mossa, gräs, liljekonvalj, syrén och vatten. Jag envisades länge, påhejad av entusiastiska amerikaner som svamlade om att en viss parfymolja luktade precis som att befinna sig vid en porlande källa med mossbelupna stenar i en förtrollad skog. Till slut lärde jag känna min hudkemi och min näsa och tvingades accepterade ekvationerna "vatten och frisk luft"="kemiskt skarp, citrusig, mintig herrcologne", "skog"="Wunderbaum" och "gröna örter"="surt, skarpt, unket". Det enda som egentligen funkade var jordnoten, den doftar verkligen jord. Jag lärde mig också att de flesta blomnoter blev antingen obehagligt vaxiga och unkna på gränsen till ruttet, eller skarpa och tvåliga för mig. Och att de som faktiskt doftade hyfsat porträttlikt sina naturliga förebilder ändå inte var något jag ville gå runt och lukta som.

2. Gourmetperioden. Den här perioden tog egentligen inte vid efter den första, det handlar snarare om samma drift att hitta dofter som luktar som något särskilt, något igenkännligt, inga obskyra ingredienser som bara återfinns i parfym. Den höll bara i sig längre, eftersom gourmetdofter generellt sett funkar bättre med min hudkemi och jag upptäckte att jag trivs med att dofta "varmt", inte "svalt" som de flesta "naturliga" dofter. Jag lärde mig också att min hud förstärker sötma så att exempelvis de flesta frukt- och bärnoter blir groteskt sliskigt och artificiellt tuttifruttigodis. Under den här perioden skydde jag skarpa och bittra dofter som pesten, vis av mina misstag under period 1. Kryddor gick däremot bra, men jag lärde mig att kanel och kryddnejlika generellt var för skarpa och torra för mig. Jag insåg också att te kan vara en fantastisk not, om man ger upp idén om att det ska lukta te och förväntar sig någor grönt och friskt, nästan citrusigt. Te, citrus och ingefära blev ersättningen för de där gröna örterna som inte funkade för mig. Jag faller handlöst för rabarber. Andra noter jag söker mig till är aprikos, kakao, vanilj, kardemumma, saffran och kaffe.

3. Den orientaliska perioden. Vis av erfarenheten av hur de fungerar i dofter jag gillar vågar jag börja nosa på alla de där "konstiga" ingredienserna jag inte vet vad de luktar som. Jag hyser dock fortfarande en stark aversion mot allt som är för skarpt och bittert, eller alltför mycket hippie. Vetiver är djävulen, patchouli suspekt, rökelse otäckt och sandelträ för torrt. Det orientaliska får gärna kombineras med kryddiga gourmetnoter till distinkt "feminina" dofter, om än inte för blommiga. Noter som får mitt godkännande är ambra, mysk, trä, tonka, apelsinblom och tobak. Det börjar likna något...

4. Den brutala perioden. Det är här jag befinner mig nu. Det sägs ju att man söker tyngre och tyngre kickar... Själv har jag tröttnat på det sötsliskiga och går på allt längre upptäcksfärder i herrarnas domän. Jag kan inte heller få nog av det skanky och dirty - mysken och lädret som i och för sig har hängt med länge har fått en renässans, och inte ens associationer till otvättat hår, oduschat pensionär och blöt hund kan få mig att skygga. Jag har också blivit intresserad av det abstrakta, alla de där traditionella parfymnoterna som man inte känner igen från sin omgivning. Jag vill lära mig exakt hur alla de där balsamen, kådorna och träslagen luktar. Noter som får mig att haja till är vetiver(!), rökelse, sprit, läder, patchouli och sandelträ.

5. Femme fatale-perioden. Det är hit jag är på väg. Tror jag. När machismo inte ger mig de rätta kickarna längre borde det vara dags att omvärdera det feminina och blommiga. Men inga mjäkiga liljekonvaljer här inte! Nej, här ska provas alla de där tunga, hypnotiska parfymerna dåliga flickor från förr svepte in sig i tillsammans med minkpälsen. Jag känner hur det börjar klia i fingrarna efter prover av Mitsouko, Angelique Encens, Cuir de Russie, Vol de Nuit, En Avion, Tabac Blond, Bal a Versailles... Jag (eller min näsa) kanske är mogen att komma över min aversion mot den där unkenskarpa auran så många vintageparfymer delar och se vad som finns därunder. Jag förutspår ett ökat intresse för aoud, civet, ambergris, ros, jasmin och narcisser. Den som följer min blogg får se...