Gott nytt år (jag ska fira in det nya iförd Ambre russe)!

Veckans bild får bli hela julhelgens, och föreställer min nya stilikon Gomez Addams. Tyvärr hittade jag ingen bild med hans underbara äppelknyckarbyxor (jag vill också ha riktiga äppelknyckarbyxor med ordentlig vidd, inte bara trendkopiorna). Det måste vara Raul Julias Gomez. Hur mycket jag än älskar Tim Curry kan jag inte tänka mig att han lever upp till sin föregångare, och originalserien ser inte alls lika bra ut som filmerna.

Veckans lukt: Doften av skorstensrök en frostnatt.

Veckans smak: Tolv sorters hemlagat julgodis (Med hjälp av min syster gör jag varje år ungefär så många. Årets vinnare var den improviserade ingefärskolan, men hallontryffeln gick inte heller av för hackor.)

Veckans känsla: Att strutta runt i mina nya promenadskor-fast-med-klack från Din Sko

Veckans ljud: Brian Setzer's Orchestra, min julklapp till pappa (Tyvärr inte Melody Clubs senaste som jag fick i julklapp, den är helt klart deras svagaste. Att låtarna låter som nya arrangemang av deras gamla bryr jag mig inte om, problemet är att det är tamare och sämre arrangemang. För lite bombastiska tamburiner och handklapp och synthpopdisco, för mycket gubbrockiga schlagerballader.)

Veckans syn: Jesper Walderstens målarbok. Jag har färglagt prydligt innanför konturerna hela julhelgen, det är mycket meditativt. Rekommenderas som avstressning.

Veckans sinnesintryck: Att kursaren som berömde min klädsel kom till nästa seminarium i en piffigare variant av min; vi hade båda smalrandig, vit skjorta, tomteröd slipover/pullover och scarf/kravatt under den uppknäppta skjortkragen.

Veckans länk går till den queeraste reklamfilm jag sett. Applåder:
http://www.epica-awards.org/assets/epica/2005/finalists/film/flv/04005.swf

Några parfymfavoriter: en summering av 2006

Det är ju kutym att summera året på något sätt, och jag gör det genom att delge er mina svar i Basenotes årliga omröstning. Jag kan inte svära på att jag verkligen röstade exakt såhär eftersom jag inte tänkte på att spara mina svar, men något i den här stilen i alla fall. Eftersom jag inte gör någon skillnad på herr- och damdofter är den indelningen gjord ganska mycket på måfå, jag har bara försökt få med så många av mina favoriter som möjligt.

Bästa doft (maskulin): Serge Lutens Fumerie Turque

Bästa doft (feminin): Comme des Garcons Quarzazate

Bästa nya doft (m): Tauer Perfumes Lonestar Memories

Bästa nya doft (f): Eau d'Italie Bois d'Ombrie

Bästa dagdoft (m): L'Artisan Parfumeur Tea for Two

Bästa dagdoft (f): Comme des Garcons Sherbet Rhubarb

Bästa kvällsdoft (m): Serge Lutens Santal de Mysore

Bästa kvällsdoft (f): Montale Aoud Cuir d'Arabie

Bästa förpackning (m): Paul Smith Story

Bästa förpackning (f): Tann Rokka Kisu (visst är den vacker, men själva doften ger jag inte mycket för...)

Bästa designerdoft (m): Thierry Mugler A Men

Bästa designerdoft (f): Burberry Brit Red

Bästa nischdoft (m): Tauer Perfumes L'Air du desert marocain

Bästa nischdoft (f): Parfums d'Empire Ambre Russe

Bästa budgetdoft (m): Karl Lagerfeld för H&M Liquid Karl

Bästa budgetdoft (f): Karl Moran Love & Dreams Blue Moon

Bästa kändisdoft (m): Cumming (Ok, jag erkänner, jag har ännu inte lyckats testa den)

Bästa kändisdoft (f): Miller Harris L'Air de Rien (det kanske inte räknas eftersom det inte är ett kändismärke, men den är gjord för Jane Birkin)

Bästa parfymhus: Serge Lutens

Bästa parfymblogg: Perfume-Smellin' Things

Trashig brittisk överklass

Veckans bild föreställer Marlene Dietrich i Seven Sinners.

Veckans lukt: Saffran (inga parfymnoter kommer i närheten)

Veckans smak: Nybakta lussekatter på Lucia

Veckans känsla: Blandade känslor över att ha hamnat sist på reservlistan till den sjätte doktorandtjänst jag sökte, efter att aldrig ens ha kommit med i första urvalet tidigare.

Veckans ljud: Leonard Cohens röst.

Veckans syn: Den expressionistiska lustiga huset-scenen i slutet av Lady from Shanghai.

Veckans sinnesintryck: Att den sötaste och mest välklädda flickan på kursen gav mig en komplimang för min klädsel och sade att jag såg ut som att jag skulle på jakt på ett brittiskt god på 30-talet. Vad jag hade? Snedbena, mina trotjänare bruna äppelknyckarbyxor, bruna knästrumpor med vita prickar, höghalsad blus, roströd kofta och oxblodsfärgade promenadskor. Allt utom second hand-skorna från H&M. Jag älskar H&M.

Veckans länk går Smart Bitches who love Trashy Novels. Man behöver inte gilla Harlequinromaner för att finna bloggen underhållande, engagerande och, just det, smart. Vem vill inte skratta åt lite "mantitty" på fula omslag?

http://www.smartbitchestrashybooks.com/

Fallna änglar

Veckans bild föreställer mig som Christopher Walken som ärkeängeln Gabriel i Prophecy-filmerna. Fler finns på min hemsida.

Veckans lukt: Härligt giftiga mörkrumsångor.

Veckans smak: Lussekatt.

Veckans känsla: Känslan av att kanske faktiskt ha en chans att få ett jobb trots allt, även om det inte är ett jobb som räcker till att betala hyran.

Veckans ljud: Hedwig and the Angry Inch (även om vissa låtar var rätt tråkiga och spelades för ofta eller länge).

Veckans syn: Hedwig and the Angry Inch (minus de fula naivistiska "barnteckningarna" som bara störde).

Veckans sinnesintryck: Filmatiseringen av Oranges Are Not the Only Fruit - se den!

Veckans länk går till spoken word-poeten Stacey Ann Chins hemsida där man kan läsa dikter och blogg:
http://www.staceyannchin.com/v2/index.html

Nostalgi

Veckans bild får bli veckans bilder: fler dragkings ur mormors fotoalbum. Den här gången är det faktiskt en släkting med på bilderna, mormors mor, dock aldrig i drag. Jag tror bestämt att bruden är en dragqueen också, men teatertruppen verkar ju helkvinnlig i övrigt så jag kan ha fel.

Veckans lukt: Histoires des Parfums 1740 Marquis de Sade. En i mitt tycke utmärkt läderdoft som dock fick min flickvän att rynka på näsan. (Jag kanske borde komplettera mina recensioner med "civilingenjören säger" och små ikoner i form av en rynkad näsa, ett leende och en bit äppelkaka.)

Veckans smak: Glögg och pepparkakor.

Veckans känsla: Att se ljust på framtiden igen, trots att jag är dömd till att bli arbetslös kulturarbetare.

Veckans ljud: Återupptäckt black metal ur skivsamlingen efter att i stort sett bara ha lyssnat på glättig musik de senaste åren. Mycket black metal framstår dock som rätt glättig genom att helt enkelt vara så bombastisk och kitschig och/eller ofrivilligt komisk.

Veckans syn: Mormors alla gamla fotoalbum. Synd att det inte är någon ordning och reda i dem alls, men det är spännande bara att titta på bilderna och försöka gissa när, var, hur och vem?

Veckans sinnesintryck: Första advent med glögg och Charlie and the Chocolate Factory. Det finns ingen ursäkt till att inte CatCF omedelbart skulle införlivas i gaykanon. Den är camp, den är kitschig, den är musikal, den har till och med inslag av konstsim och transor och en uppenbar fjolla i huvudrollen, för att inte tala om prince Pondicherry! Att den officiellt sett är en barnfilm har då aldrig utgjort ett hinder tidigare, och den är för övrigt alldeles för sjuk och alldeles för bra för att ödslas på barn som ändå inte hänger med.

Veckans länk går till en uppsats där jag bevisar ovanstående tes:

http://www.gender.uu.se/C-uppsatser/Tove_Solander.pdf

L'Artisan Parfumeur: L'eau du navigateur

Den här recensionen av Colombina där hon beskriver L'Artisan Parfumeurs L'eau du navigateur som en piratparfym helt i min smak fick mig att beställa ett prov: http://perfumesmellinthings.blogspot.com/2006/09/perfume-review-lartisan-leau-du.html
Det står att den är tagen ur produktion, men jag undrar om det inte bara gäller för den amerikanska marknaden, för den finns i alla fall fortfarande både i L'Artisan Parfumeurs egen webshop och på Wuchsa. Följ hur som helst länken och läs Colombinas eminenta blogg Perfume-Smellin' Things. Jag har nästan bestämt mig för att rösta på den som bästa parfymblogg i Basenotes årliga omröstning, i hård konkurrens framför allt från Perfume Posse.

L'eau du navigateurs noter som kaffe, trä och läder fick det att vattnas i munnen på mig, och jag var övertygad om att det skulle vara en mörk, maskulin, lätt gourmetartad "comfort scent" med ett inslag av läder. Kanske något i stil med favoriter som Parfumerie Generales Aomassaï och L'eau d'Italies Bois d'Ombrie. På sätt och vis är det en mörk, maskulin, lätt gourmetartad "comfort scent". Men den är också distinkt "vintage" i stilen, vilket jag kanske borde ha förstått eftersom den är skapad på 70-talet och inte någon moderiktig nyskapelse.

Det som framför allt ger den ålderns patina är förmodligen lädret och myrran, kanske även kryddorna. En liknande sötsyrlig, unken lädernot återfinns i Robert Piguets Bandit, Montales Aoud cuir d'Arabie och Parfums de Nicolais Vie de chateau. Andra liknande dofter utan läder är Frederic Malles Noir Epices, Parfumerie Generales Harmatan Noir, Art of Perfumerys No. 6, Carons Coup de Fouet och Jean Pascale pour homme.

Vissa av dessa gillar jag trots den fadda tonen, andra rynkar jag på näsan åt. L'eau du navigateur hamnar ändå i slutändan bland de förstnämnda. I den får inte bittra, sura, sträva örter och kryddor ta överhanden, som jag ofta tycker att de gör i vintagedofter. De balanseras av en viss fyllighet och mjukhet, förmodligen mycket tack vare just läderinslaget. Kanske är det också kaffelikören som finns listad bland noterna som räddar den med en viss välkommen sötma, trots att jag inte kan urskilja något kaffe per se.

http://www.laboutiquedelartisanparfumeur.com/product/product.php?mainlevel=1&secondlevel=116&thirdlevel=120

Tauer Perfumes Orris

Ursprungligen skickade Andy Tauer ut gratisprover av Orris till hugade läsare av hans blogg, och det var meningen att det skulle bli det enda som tillverkades av doften. Jag anmälde aldrig mitt intresse eftersom det var en irisdoft, men den blev så hajpad av alla som hade testat den att han beslutade sig för att släppa den i en begränsad upplaga för att tillgodose efterfrågan. Den här gången kunde jag inte motstå min nyfikenhet, särskilt inte eftersom jag bekantat mig med och uppskattar hans parfymmakarstil.

Orris har onekligen Andy Tauers signatur. Det är inte någon tung och söt blomdoft, inte heller en lätt och ljuv. I stället är den ganska stram, torr och osöt, med ett inslag av den typiska rökiga, tjäriga ton som dominerar Lonestar Memories och kan anas i L'air du desert Marocain. Det är en grön blomdoft, grön och kryddig som lavender, men den har också irisens typiska nästan tvåliga skärpa och kyliga edge som av en knivsegg.

Jag tycker bäst om den atmosfär av doften som kan anas i luften omkring mig. Den är mjuk och fyllig, som den smöriga lädernoten i Montales Aoud cuir d'Arabie. Men det är inte läder de delar, det är aoud, eller agarträ. Sandelträ och ambra bidrar säkert också till mjukheten, och rosen adderar en aning sötma. Jag kan dock inte uppskatta en doft bara för vad man kan ana av den i luften. Jag måste uppskatta den hela vägen, och vilja sitta med näsan klistrad mot huden. Det vill jag inte med Orris. Den luktar alldeles för mycket som att jag har skurit mig med en rostig kniv och tvättat såret med stark tvål.

Efter några timmar mildras den stickiga, tvåliga skärpan till en sötare och mer generisk blomnot. Basnoterna blir också mer gummiartat mjuka och aromatiska, snarare än rökigt sträva. Det är en förbättring, men inte tillräckligt för att jag ska vilja behålla den. Mitt prov finns tillgängligt för byteshandel ifall någon är intresserad. De som uppskattar kyliga blomnoter som iris och viol, och vars hud inte förvandlar dem till tvål, kommer säkert att älska den.

http://www.tauerperfumes.com/

Vild ungdom

Veckans bild är den utlovade av Linn som Marlon Brando, om än i James Deans klassiska pose. Färgeffekten är vänddia, ifall någon undrar. Jag photoshoppar inte mina foton.

Veckans lukt: L'air de rien

Veckans smak: Smörgås med chèvre, rucola, solrosfrön och honung.

Veckans känsla: Tillfälligt sammanbrott efter beskedet om att jag inte blev antagen där jag helst ville bli antagen. Akademiker är det enda jag vill bli när jag blir stor, det finns ingen plan b. Alternativet är att bli bitter och misslyckad tidningsutdelande hemmafru till min civilingengör. Och behöva be henne om parfympengar...

Veckans ljud: Kaizers Orchestra

Veckans syn: Christopher Walkens förunderligt rara och värnlösa leende, som ett barn på sin födelsedag. Kan beskådas i King of New York. (Jaja, jag ska sluta tjata. Kanske. Någon gång när jag har bytt fetischobjekt.)

Veckans sinnesintryck: Omtagning av fotosessionen där jag ligger "död" på den kalla, kalla marken, inklusive stirrande förbipasserande, eftersom de förra bilderna blev becksvarta.

Veckans länk går till Wuchsa, ett tyskt företag som tillhandahåller ett fantastiskt utbud av exklusiva parfymer. Deras prover kostar 3-4€, vilket är litet dyrare än Luckyscents 3-4$, men då får man ta med i beräkningen att de kommer i små sprayflaskor som rymmer betydligt mer än Luckyscents små standardglasrör. Man rekommenderas att ange ett par alternativ ifall några av proverna skulle vara slut, men när jag beställde fick jag i alla fall alla mina förstahandsval. Dessutom skedde orderhanteringen och frakten med ljusets hastighet. Om man ska köpa hela flaskor rekommenderar jag dock att jämföra med Luckyscents priser eftersom det kan variera ganska kraftigt och till synes utan logik på vilket ställe de är billigast.

http://www.ausliebezumduft.de/index.php?language=en

Les Nez L'antimaterière

Det nystartade, exklusiva lilla parfymhuset Les Nez erbjöd Basenotesmedlemmar gratis prover, så jag anmälde naturligtvis mitt intresse. När de äntligen kom fram, en månad efter att de hade skickats, var två av de tre små glasflaskorna som låg löst i ett vadderat kuvert krossade. Lyckligtvis var det den jag helst ville prova - L'antimaterière - som hade klarat sig, medan paketet luktade av en blanding av Let Me Play The Lion (Shakespeare-citat) och The Unicorn Spell (ingen ursäkt till detta cheesy New Age-namn).

L'antimaterière ska vara en antiparfym, lite som L'air de rien som ju också har ett namn på liknande tema. Den ska inledas med en alkoholchock på mottot att man inte ska vilseleda kunder med frestande toppnoter, sedan försvinna helt och någon timme senare återkomma som en subtil kroppslukt.

Den luktar mycket riktigt sprit i några sekunder, sedan blir den en jämnsvag mysklukt som långsamt falnar ungefär som vanligt. Den luktar vit mysk, sådan där artificiell, ren, lätt, sötad damparfymsmysk som kan återfinnas i diverse hudvårdsprodukter. Mysk som inte kan störa någon eller föra tankarna till något ohygieniskt. Parfymig mysk, till skillnad från L'air de riens naturliga, kroppsliga, otvättade mysk. Jag kallar det fegt. Ska man göra en myskdoft ska man väl göra det ordentligt. Den kan vara subtil och svag och elegant, men den borde åtminstone vara djärv, annars kan jag lika gärna köpa någon billighetsversion av feminin vit mysk.

http://www.lesnez.com/

Miller Harris L'air de rien

Så fort jag hörde talas om Miller Harris L'air de rien visste jag att jag måste testa den. Den är skapad som en antiparfym för dem som inte gillar parfymer och särskilt inte tunga, vita blomdofter. Den som har beställt den så är skådespelaren Jane Birkin, så på sätt och vis kan den kanske räknas som "celebrity perfume". Jag tänker i alla fall garanterat rösta på den som bästa "celebrity perfume" i Basenotes årliga omröstning.

Inte blev saken sämre av att den i parfymbloggar beskrevs som "skanky musk". Serge Lutens Muscs Koublaï Khän har lärt mig att jag älskar, eller åtminstone är hopplöst beroende av, "smutsiga" myskdofter. Och L'air de rien är just det. En underbart kinky mysk med vibbar av dekadent och exotiskt unken vintageparfym. Andra noter som listas är ambra, vanilj, apelsinblom och ekmossa, men jag känner bara mysk. Jag är inte den som klagar.

Namnet framstår som litet märkligt. Jag vet inte riktigt hur jag ska översätta det utan att det ska låta extremt stolpigt, men något i stil med "doften av ingenting", "atmosfären av ingenting" eller kanske bäst bara "ingenting". Det ska ju syfta på att doften inte är traditionellt parfymig, inget artificiellt pålägg av exempelvis rosor och liljekonvalj, utan mer en kroppsdoft. Men man associerar ju onekligen till en extremt lätt och skir doft som inte kan stöta någon. Det är den inte.

Tvärtom är det ju många lukta-rent-och-fräscht-förespråkare som rynkar äcklat på näsan åt mysk, och även bortsett från det kan den för vissa framstå som en påträngande och omodern kryddigt unken hippie- eller tantparfym. Om jag ska nämna några dofter den liknar blir det främst den ovan nämnda Muscs Koublaï Khän, men även Frederic Malles Musc Ravageur. Musc Ravageur är dock mer sötad (där märker jag till skillnad från i L'air de rien vaniljen och ambran) och Muscs Koublaï Khän möjligen något råare och mer barbecue-artad. L'air de rien är dock inte långt ifrån, men inslaget av apelsinblom och ekmossa ger den, trots att jag inte kan urskilja dem, en viss atmosfär av vintageparfym. Jag tänker på en äventyrlig och berest gammal dams mysigt inbodda lägenhet snarare än på orgier.

http://www.millerharris.com/products/lair_de_rien/

Sågmassakern

Veckans bild föreställer en borttagen scen ur Sleepy Hollow, som jag har sett om för vem vet vilken gång i ordningen. Jag har alltid älskat Ichabod men jag blir mer och mer svag för the hessian för varje gång... Aah, Christopher Walken!

Veckans lukt: Paul Smith Story, som enligt den finskättade flickvännen doftar nyutspruckna björklöv och därmed även bastu.

Veckans smak: Center med 75% kakao.

Veckans känsla: Att jag lyckades såga mig i benet - på scen. Ja, det är alltså ett nummer som bland annat innebär att manhaftiga skönhetsmissar i bikini sågar i en bräda. Ingen fara - bara nio snitsigt parallella sågtandsrispor, men blödde gjorde det. Jag märkte dock inget förrän jag gått av scenen.

Veckans ljud: Christopher Walkens väsande och rosslande, nu senast i Sleepy Hollow där han även vrålar för omväxlings skull.

Veckans syn: Paul Smith Story.

Veckans sinnesintryck: Nollgradig fotosession som Christopher Walken som ängeln Gabriel i Prophecy, som bland annat inkluderade att ligga på marken. Självvalt förstås, men med tanke på hur stelfrusen jag blev hoppas jag verkligen att det inte hann skymma alltför mycket för att det skulle bli några kort...

Veckans länk går hm.se där man nu kan köpa Victor & Rolfs kollektion:

http://shop.hm.com/shop/do?action=viewcampaign472victorandrolf&proddept=KAMP_472_VR_CAMP

Eau d'Italie Bois d'Ombrie

Jag har tidigare skrivit kort om Eau d'Italies Paestum Rose, en tung rosendoft jag uppskattar oväntat mycket även om den definitivt bär mig snarare än att jag bär den. Jag är alltid litet rädd att trakassera omgivningen med det narkostiska rosenmoln som uppstår efter att bara dutta på den från ett prov.

Nu har jag kommit över ett prov av den nya Bois d'Ombrie, och jag kan inte annat än sälla mig till hyllningskören. Den har en mörk, karamelliserad sötma som Lubins Idole eller Parfumerie Generales Aoimassai och en rökig lädernot. Dessutom en het kryddighet som av chili, inte olik den i Les Néréides Oriental Lumpur. Vad den kommer ifrån förstår jag inte riktigt, men kanske är det sprithettan från whisky och konjak i kombination med den kryddiga beskan i vetiver som framstår som chilikryddor i den här kompositionen.

Jag tycker mig också känna en gourmetton av kaffe eller kakao, men tro inte för den skull att det främst är en gourmetdoft. Främst är det en het, stark (som i kryddstark, inte som i ett kvävande parfymmoln) och torr doft som lätt skulle kunna klassas som maskulin. Sötman är som sötman i fin, lagrad sprit eller mörka, vuxna efterrätter. Namnet ska föra tankarna till en höstlig skog, men även om man med litet god vilja kan urskilja en chypreliknande ton av trä och torra löv så är det här snarare hösten spenderad på en herrklubb med öppen spis, skinnmöbler och inpyrd piptobak.

Jag har också gjort slag i saken och köpt Paul Smiths Story. Jag var ändå i Stockholm för ett gig med dragkinggruppen jag är med i, Odd Fellas, och kunde inte låta bli att gå in på Åhléns för att se om de hade den, och det hade de. Jag är visserligen luspank, men jag hade de 350:- på kontot de tog för 30ml, så jag slog till. Trots min passion för parfymer är det faktiskt den första parfym jag har köpt själv, i alla fall den första över hundralappen eller så. Min budget tillåter inte direkt något parfymshoppande och jag prioriterar alltid att köpa prover av många olika dofter, men ett prov kan ju inte ge mig det bästa med Story - flaskan.

Om den luktade så illa att jag aldrig skulle använda den skulle jag inte köpt den enbart för flaskan, kanske önskat mig den i julklapp. Men eftersom jag var inställd på otäckt herrhygiensaktig grapefrukt (särskilt efter de senaste dagarnas katastrofala erfarenheter av Comme des Garcons diskmedelsstinkande cologner Anbar och Citrico) charmerades jag av den naturliga fräschören av bergamott i toppnoten. Efter det blir den främst en mild och diskret vetiverdoft som är uppfriskande och nästan blir starkare med tiden. Inte så pjåkig faktiskt, definitivt inte äcklig och faktiskt inte tråkig heller.

Kartongen är också fin, fast jag trodde att den skulle öppnas som en bok på riktigt. I stället har den som en dekorativ lös framsida med svart botten under, och öppnas som vanligt upptill. Flaskan kommer väl kanske inte riktigt till sin rätt i 30ml, när så stor del av "boken" utgörs av korken, men den är ändå fin.

Escentric Molecules

Affärsidén bakom Escentric Molecules är att sälja parfymer med en extremt hög koncentration av doftmolekylen Iso E Super. Man kan tycka att det är lurendrejeri att inte göra själva jobbet med att komponera en komplex doft, utan mest isolera en doftmolekyl och förpacka den i snitsiga flaskor, men jag bryr mig inte så länge det doftar gott. Och det gör det.

Escentric 01 innehåller 65% Iso E Super samt rosépeppar, limeskal och irisrökelse. Jag faller pladask för den uppfriskande kicken av pepprighet och frisk lime. Det är dock två ganska kortlivade noter, eller åtminstone är deras fräschör kortlivad innan de reduceras till mer platta och fadda versioner av sitt forna jag. Kvar blir en kryddig tränot som är väldigt trevlig men oväntat genomskinlig, nästan vattnig på ett sätt som känns märkligt för en trädoft. Eftersom jag provade den innan Molecule 01 antog jag att det var Iso E Super, men nu tror jag snarare att det är rökelsen jag känner som den kryddiga noten. Iso E Super är förmodligen mest en skugga i bakgrunden som gör doften sådär genomskinlig och undflyende.

Molecule 01 innehåller enbart Iso E Super. Den beskrivs som en kryddig trädoft, men själv skulle jag snarare kalla den en mjuk, söt trädoft med en närmast smörig ton. Jag uppfattar den som undflyende, troligen för att näsan snabbt vänjer sig vid överdosen av en enda doftnot. Det som är lättast att uppfatta är just den där smöriga, lena, liksom genomskinliga skuggan av en doft. Om jag andas in djupt med näsan mot huden kan jag dock ana glimtar av en väldigt trevlig varm, kryddig tränot.

Min främsta invändning mot bägge dofterna är just att de är så svaga och kortlivade. Det kan mycket väl vara så att det är näsan som vänjer sig vid dem och att omgivningen fortfarande kan känna dem, men jag vill ju känna min egen parfym, det är liksom poängen.

http://www.luckyscent.com/shop/category.asp?section=1&categoryid=308

Happy Halloween

Veckans bild är ur The Rocky Horror Picture Show, ett av filmhistoriens största mästerverk och en Halloweentradition.

Veckans lukt: Halloweendofter såklart! Några exempel är Black Phoenix Alchemy Labs Devil's Night, DSHs Halloween, Atropa's Cottages All Hallows Eve, GothRosarys Samhain och Ayala Moriels Black Licorice.

Veckans smak: Sockerchocksmycket godis på skräckfilmskväll.

Veckans känsla: Jag ville ju ha Halloweenstämning, inte julstämning redan! Snöstorm är bara mysigt om man själv är varm, och det är man inte med under tjugo grader inomhus.

Veckans ljud: Vincent Prices röst.

Veckans syn: Victor & Rolfs samarbete med H&M. Med undantag för alla hjärtapplikationer och de väl crazyfula tröjorna med tryck och avvikande detaljer vill jag ha det mesta från både dam- och herrkollektionen.

Veckans sinnesintryck: White Zombie med Bela Lugosi.

Veckans länk går till ett lagligt arkiv för nedladdningsbara filmer som upphovsrätten har upphört på.
http://www.archive.org/details/movies

Var tog hösten vägen?

Veckans bild är från förra hösten och föreställer Linn som leker dandy i Engelska Parken.

Veckans lukt: Serge Lutens Fumerie Turque på queer danslektion.

Veckans smak: Brieost, som jag tidigare har underskattat.

Veckans känsla: Att sitta framför datorn och frysa för att hyresvärden snålar på värmen.

Veckans ljud: Mixen i iTunes efter ha matat in diverse släkt och vänners skivsamlingar.

Veckans syn: Manschettknappar!

Veckans sinnesintryck: Ett otroligt mysigt och intimt litet seminarium på institutionen där jag mer än något annat just nu vill bli doktorand.

På veckans länk kan man man mata in sina (engelska) texter och få författarens kön analyserat. Se det som en kul grej. Själv blev jag man som akademisk författare men kvinna som skönlitterär:

http://bookblog.net/gender/genie.html

Tema: Herrparfym

Stanken av "fräsch sportig havsbris" från herrparfymhyllan i vanliga affärer ger mig kväljningar, men det betyder inte att jag undviker herrparfymer överlag. Tvärtom gör jag ingen skillnad mellan herr- och damdofter och har en svaghet för parfymhus som inte heller gör det. Min aversion mot alltför blommiga eller fruktiga dofter gör att en stor andel av de traditionella damparfymerna faller utanför min intressesfär. Generellt sett är jag mer dragen till herrdofternas domän av kryddor, trä, läder och mysk, bara jag slipper Generisk Herrdoft med ozon och grapefrukt. Därför kommer här en liten översikt över några parfymer riktade till män som jag har testat.

ART OF PERFUMERY: No. 6: Jag beställde ett prov av No. 6 efter att ha läst en bloggrecension där den framställdes som en mörk, sexig läderdoft. Själv skulle jag snarare kalla det gummi. Jag har en specialbeställd parfymolja med bara mysk och svart te som jag kärleksfullt har döpt till The Biker eftersom den doftar av skinnjacka, brända gummidäck och het asfalt. Parfymmakaren förklarade att det var myskblomman som vissa uppfattar som gummiartad, men jag undrar om det inte snarare är svart te som ibland kan få den effekten? No 6 innehåller nämligen också tenoter. Även om jag generellt sett uppskattar parfymer som doftar gummi, tjära och rök skäms No. 6 av ett unket, surt, strävt inslag jag känner igen från örtiga vintageparfymer som Robert Piguets Bandit. Den där örtnoten påminner mig också om Parfymerie Generales Harmatan Noir, och gör att jag hellre rekommenderar Tauer Perfumes Lonestar Memories, Comme des Garcons Synthetic-serie eller Bulgari Black för den som är ute efter något gummiartat. Men om du ändå är nyfiken på No. 6 är jag villig att byta bort mitt prov.
http://www.artofperfumery.com/

GEIR NESS: Geir: Geir är en fräsch doft, men inte så fräsch som man kan luras att tro av reklamtexten om norska fjäll. Här finns inget av den ozon eller citrus som brukar användas för att förmedla standardfräschör. I stället har den en mjuk, grön friskhet av naturliga örtoljor. Denna friskhet uppmjukas ytterligare av en oväntad söt, pudrig ton. Jag har en kopia av People of the Labyrinths Luctor et Emergo som delar samma originella kombination av gröngräs och pudrig sötma. Jag vet inte hur lik originalet den är, men det är möjligt att Geir påminner om People of the Labyrinths, fast utan den feminina körsbärsnoten.
http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=32400&section=2

MASAKI MATSUSHIMA: MAT Very Male: Jag äger tyvärr inte något prov av MAT Very Male, utan får förlita mig på mina minnen av att ha provat doften på Åhléns i Stockholm. Grejen med den är att den luktar precis som sötlakrits. Om det är så "very male" vet jag inte, jag uppfattade den som mindre traditionellt maskulin än den svalt fräscha MAT Male som jag prövade samtidigt, men inslaget av mer "herriga" spiriga/träiga/kryddiga/mörka noter blir starkare med tiden allteftersom lakritssötman falnar.
http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?cPath=23_76_409&products_id=219

THIERRY MUGLER: A Men: Min historia bakom A Men är att jag har en riktigt billig sådan där tonårsparfym som står ute i butiken på Kicks, Karl Morans "Love & Dreams: Blue Moon". Det var den enda av alla billiga parfymer jag doftade mig igenom som inte stank, och jag uppskattar den fortfarande om än inte med samma glöd. Den har en kombination av en fräsch chypre/ört/citrus-ton och söta gourmetnoter som får det att formligen vattnas i munnen på mig. Senare stötte jag på en snarlik parfymolja vid namn "Seraphic" som visade sig vara en kopia av Thierry Muglers Angel. Jag drog slutsatsen att även Blue Moon var en Angel-kopia och att Angel alltså skulle vara the real deal, bara för att lukta på den i Stockholm och bli djupt besviken på dess obehagligt platta, fadda och parfymsvala ton. A Men är allt det jag hoppades att Angel skulle vara. Den har den där kombinationen av torr, kryddig patchouli och lavendel å ena sidan och gourmetnoter som kaffe, vanilj, karamell och choklad å andra sidan, som är fullständigt oemotståndlig och oväntat uppfriskande. Det är inte Angel Blue Moon och Seraphic liknar, de är snarare de "verkliga" damversionerna av A Men.
http://www.strawberrynet.com/mfrag.aspx?BrandId=174&goChar=A

VERSACE: The Dreamer: The Dreamer är förbluffande söt för att vara en herrdoft, med en pudrig, nästan gourmetartad, sötma av iris och lilja. Om det här är ett typiskt exempel på en blommig herrdoft är det kanske bara blommiga damdofter jag bör undvika i fortsättningen. Trots sin sötma har den en distinkt "herrig" karaktär jag har svårt att sätta fingret på. Vill man vara elak kan man säga att den luktar som en mix mellan en havsbrissval generisk herrparfym och en blomsöt generisk damparfym. Den där svala tonen är ansiaktig snarare än mintig, vilket i kombination med nektarsötman för tankarna till den namnet till trots sockersöta Wood & spices från Montale. Doften direkt på huden är en aning mindre söt, med ett uns bitter fräschör , inte helt olikt Geirs kombination av fräsch grönska och pudrig sötma.
http://www.strawberrynet.com/mfrag.aspx?BrandId=334&goChar=V

YVES SAINT LAURENT: M7: M7 är en trevlig träig/kryddig doft, en riktigt klassisk herrparfym. Jag kommer nästan att tänka på Old Spice, men M7 är både intresantare och behagligare. Kryddigheten är inledningsvis nästan het, som chili och curry, fast den inte ens har några kryddnoter listade. Det passar bra att flaskan är djupröd, för det här är verkligen en varm, röd doft som trots kryddigheten inte är alltför torr utan lätt sötad. Efterhand blir doften mer myskig, en "naughty", kroppslig myskighet, som en budgetversion av Muscs Koublaï Khän. En annan doft som den för tankarna till är Dior Addict, som på min hud framstår som en liknande kombination av mysk, trä och vanilj. M7 är dock den betydligt mindre vaniljsöta herrversionen. Efterhand blir den lite "ettrig" i sin maskulina kryddighet, och det är det som skiljer den från mästerverk som Serge Lutens myskiga/träiga dofter.
http://www.strawberrynet.com/mfrag.aspx?BrandId=292&goChar=Y

Muterad litteratur

Jag hade ett riktigt, parfymrelaterat inlägg planerat för den här veckan, men eftersom min dator är på lagning och det är lite jobbigt att blogga utan nöjer jag mig med veckans intryck som livstecken. Det planerade inlägget om herrdofter får skjutas upp till nästa vecka i stället, om jag har tid att blogga mellan mina deadlines.

Veckans bild föreställer Paul Smiths Story, den enda parfym jag kan tänka mig att köpa odoftad bara för flaskan, som ser ut som en bok med namnet i skrivmaskinstypsnitt. Jag är till och med övertygad om att doften är i bästa fall intetsägande, i värsta fall herrhygienshorribel, men väcker inte flaskan (och annonsen med den söta popnörden i glasögon) habegär?

Veckans lukt: Äntligen clementinsäsong. (L'Artisan Parfumeurs Mandarine Tout Simplement kan möjligen fungera som en blek kopia under de första sekunderna av dess utveckling.)

Veckans smak: Dito.

Veckans känsla: Den traditionella höstförälskelsen. (Nej, min polyflickvän misstycker inte.)

Veckans ljud: Nostalgichock med gamla Absolute Music- och Radio City Hits-band 89-94 i brist på iTunes och fungerande cd-spelare (i datorn).

Veckans syn: De löjligt dåliga sminkningarna när deltagarna i Top Model skulle draga som kändismän. Okej, det är lite kul att de fick draga alls förstås, men det kändes verkligen som att de hade anträngt sig för att de allt i världen inte skulle passera. Och kom igen, jag kan betydligt bättre än så och jag är inte utbildad make up artist. Tyra Banks höll med.

Veckans sinnesintryck: Höstskymning på Gamla Kyrkogården, med gula löv genom en nästan skär ton i luften.

Veckans länk går till den amerikanska författaren och konstnären Shelley Jacksons innehållsrika hemsida. Läs ett hyperverk, hör henne läsa upp sina texter till musik eller testa vilken mutant du är. Själv blev jag mutanten med ett parasitärt extrahuvud, vilket känns rätt träffande.
http://www.ineradicablestain.com

Fjolla=hemmafru?

Veckans bild får bli Austin Scarlett i Project Runway, min stilikon. Han bär bättre kläder än han gör. Tips på hur man ser ut som en fjolla med en kvinnokropp emottages tacksamt.

Veckans lukt: Den tidigare så dissade Comme des Garcons 2 som har stigit en betygsgrad i aktning efter att ha agerat lämpligt uppfriskande under en förkyld städdag. Men det kan ha varit den skonande nästäppan som tog udden av den.

Veckans smak: Klappgröt (egentligen mer en konsistens- och synupplevelse i sin skära härlighet).

Veckans känsla: Midjehög pencil skirt med subtil gördeleffekt i stället för valkframkallande höftbyxor.

Veckans ljud: Underbart bombastiska Pet Shop Boys.

Veckans syn: Mina nytillverkade tavlor av bilder ur Muchakalendrar, bland annat teateraffischer med Sarah Bernhardt.

Veckans sinnesintryck: Storstädning (ja naturligtvis för att jag har annat som borde göras, men man får vara tacksam att städning ibland framstår som ett önskvärt alternativ så att det blir gjort oftare än årligen).

Veckans länk går till Fyrinnae (f.d. Bombshell Bath), som har ett helt otroligt utbud av lösa puderögonskuggor i över hundra färger. Inte lika intensiva, lättarbetade eller hållbara som de lösa ögonskuggorna från Make up store eller Face Stockholm, men priserna är mycket bättre. Särskilt eftersom man kan köpa prover för en tia som räcker hur länge som helst om man inte har samma ögonskugga jämt.

http://www.fyrinnae.com/

T I E S 2.0

T I E S 2.0 är den interaktiva versionen av T I E S, det vill säga exakt samma gamla blogg men med ett billigt knep för att försöka få er som läsare att kommentera mer. Jag välkomnar härmed alla parfymrelaterade frågor och förslag till nya inlägg. Allmänna kommentarer om bloggen och dess utformning är förstås också välkomna, som alltid.

Du får förstås fråga precis vad du vill, men eftersom jag inte jobbar med parfym eller har någon parfymrelaterad utbildning utan bara skriver den här bloggen utifrån personligt intresse så kan jag svara på vissa frågor bättre än andra. Därför kommer här en liten guide över vilken typ av frågor som med störst sannolikhet kan resultera i ett nytt inlägg:

Fråga gärna:

"Jag gillar katter, stilettklackar, gulasch och kärnfysik, vilka parfymer tror du att jag skulle gilla?"

"Jag såg på Basenotes att du har testat parfym x, kan du inte skriva om den?"

"Kan du inte göra en översikt över några läderparfymer/florientals/fougeres/vaniljdofter?"

"Vilka parfymer skulle du rekommendera till äppelplockning/nobelmiddag/filmkväll/dejt/kontoret?"

"Hur sjutton kan man få tag på parfymer av det obskyra märket x som jag tror/vet att du har testat?"

"Vilka är de absolut mest motbjudande parfymer du någonsin har luktat på?"

Fråga mindre gärna:

"Ge oss hett skvaller om parfymhuset x:s nya parfymsläpp!"

"Vad händer om man kombinerar doftmolekylen x med en ambrabas och vad är skillnaden mellan naturlig och syntetisk mysk?"

"Kommer parfymen x finnas att köpa på Åhléns i Örebro?"

"Kan du inte skriva en översikt över de mest populära julklappsdofterna 2006, gärna billiga och lättåtkomliga?"

"Jag vill dofta feminint och sensuellt och blommigt som en riktig kvinna, vad ska jag välja?"

"Är parfymingrediensen x hälsovådlig/miljöfarlig/förbjuden/brandfarlig/allergiframkallande?"

Men huvudsaken är att ni frågar eller påstår något över huvud taget, för det börjar bli lite ensamt att tala rätt ut i luften och jag vet att ni är några som läser, så varsågoda!

Montale: Oud cuir d'arabie

"Det luktar som någon parfym farmor hade, men det är inte äckligt." sade min flickvän när hon fick lukta på Montales Oud cuir d'arabie. Sedan förklarade hon att det var ett inslag av pepparmynta som fräschade upp doften och räddade den ur tantparfymträsket. Själv känner jag (gudskelov) ingen pepparmynta, men jag håller med henne om resten.

Oud cuir d'arabie får mig att tänka på vintageparfymer; den har den där örtiga, unkna, syrliga, fadda tonen som många gamla chypres och läderdofter har. Robert Piquets Bandit ligger nära till hands, liksom en Mitsouko-kopia jag har. Den avgörande skillnaden är att jag verkligen gillar Oud cuir d'arabie, och tror att jag kommer att gilla den mer och mer för varje gång jag använder den. Vintageinslaget är tyglat och känns mest när man lägger näsan mot huden. Doften som omger en i luften är snarare en fyllig och mjuk, nästan smörig, läderdoft.

Oud cuir d'arabie har en mjuk sötma som jag skulle kunna svära på kom från ros, men den har inga blommor eller andra söta noter listade. I stället består ingredienserna av oud, tobak, läder och bränt trä. Något trä kan jag inte urskilja, men den har en aning rökt ton. Den fylliga, liksom krämiga sötman kan komma från tobaken och lädret. Hur oud luktar vet jag inte, men kanske är det den som bidrar till vintageassociationerna. Sammanfattningsvis är det en mjuk och len men samtidigt mörk och intressant och ganska tung läderdoft som jag finner berusande och beroendeframkallande.

http://www.suravionline.com/montale.htm