Parfumerie Generale: Musc Maori

Jag måste ha missat att läsa beskrivningen av Musc Maori, eftersom namnet fick mig att anta att det skulle vara en brutal myskdoft i stil med Muscs Koublaï Khän. Möjligen snappade jag upp något om kakao och tänkte mig brutal mysk i kombination med mörk, bitter choklad, en kanske söt men mörk och fyllig gourmetdoft.

I själva verket är Musc Maori en rent sliskig gourmetdoft som ärligt talat inte känns tillräckligt sofistikerad för ett märke som Parfumerie Generale. Mysk finns det i den, men vit mysk. Sådan där sliskig, ren, artificiell mysk som inte har ett dugg med kroppsodörer att göra utan snarare hamnar i samma kategori som vanilj-, mjölk- och vita blomnoter.

Egentligen borde det inte förvåna mig, om jag bara hade läst beskrivningen ordentligt. Musc Maori är byggd på temat "svartvitt" där det vita är pudrigt söt mysk, kaffeblomma (?), vanilj, ambra och tonka och det svarta kakao. Trä ska det finns i den också, men det känner jag ingenting av. Kakaon gör en formidabel entré, riktigt mörk och bitter och pudrig mot allt det söta, som kakao pudrat över en sliskig mjölkpudding. Problemet är bara att den är spårlöst försvunnen inom loppet av några sekunder, en lättflyktig toppnot. Kvar blir bara vit, len, pudrig, sötma med den artificiella svalkan från vit mysk.

Om det är en chokladparfym du är ute efter rekommenderar jag att du sparar dina tusenlappar på att köpa den från Dream Esscents i stället. Inga vidare högkvalitativa dofter generellt sett, men just chokladparfymerna tyckte jag var oväntat "mogna" och kakaobittra i stället för den vanliga, barnsliga mjölkchokladdoften: http://dreamesscents.com/ Annars har även DSH ett urval chokladdofter i budgetklassen: https://www.dshperfumes.com/index_eo.asp

http://www.luckyscent.com//shop/detail.asp?itemid=34510&section=1

Profumum: Dulcis in Fundo

Min smak har utvecklats från söta gourmetdofter, och jag gillar generellt sett inte söta citrusnoter, bara friska som citron och lime, men Dulcis in Fundo är rätt oemotståndlig. Den doftar som en apelsindessert med riktigt mycket florsocker, marmeladgodis eller kanderade apelsiner snarare än färska. Efter toppnoten blir den en aning fadd och plastig och mindre oemotståndligt citrusig, men fortfarande en väldigt mysig, varm, söt och pudrig apelsindoft med ett starkt inslag av vaniljsocker. Den påminner om en gammal limited edition från DSH som heter Creamsicle, en liknande söt och pudrig godisapelsin, fast Creamsicle är kanske något mer gräddig eller mjölkig i tonen. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska behålla mitt prov, jag vill i regel inte sända ut sliskiga eller flickaktiga doftsignaler och jag har redan alldeles för många sådana sparade, men som "comfort scent" är den rätt idealisk. Och är du förtjust i citrus och/eller vanilj och vill dofta sött och tryggt som en kakbakande hemmafru (även om du är en hårdför karriärist) är den säkert något för dig. Den fungerar nog utmärkt som lockbete för dem vars väg till hjärtat går genom magen...

http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=33913&section=1

Profumum: Fumidus

Fumidus liknar ingen annan "riktig" parfym jag har stött på, ska man hitta något liknande får man söka bland obskyra, gotiska parfymoljor. Den luktar nämligen rök - inte rökelse, inte tobak, utan brandrök, med inslag av bränt gummi och rökt korv. Christopher Brosius brukar ju räknas som en excentriker i parfymvärlden, vars naturtrogna dofter är mer eller mindre obärbara som parfym, men hans hemtrevliga, sötade Burning Leaves är ingenting mot detta. Black Phoenix Alchemy Lab har ett par dofter som försöker simulera eld och rök med en liknande skarp vetiverbeska - Djinn och Brimstone - men skillnaden är att de aldrig lyckads frammana någon eld för mig, möjligen kallnad aska. Närmast kommer Under Western Stars från Alternative Breeding (som numera bara gör hemdofter), den luktar naturtrogen lägereld och har ett liknande inslag av rökt korv. Men Under Western Stars är inte hälften så brutal som Fumidus. Om den doftar som röklukten i ens hår och kläder efter att man har suttit vid en trevlig brasa och grillat korv så doftar Fumidus som om man just har blivit räddad ur ett brinnande hus, fullt av elektronik och plast.

Noterna är whisky, vetiverrot och björkbark, men det här är betydligt rökigare än den rökigaste whisky. Chocken när lukten först slår emot en liknar kanske den första klunken av en riktigt rökig, torr och brännande alkoholstark whisky, dock. Liksom smaklökarna sedan domnar av alkoholen mjuknar Fumidus något på huden, blir mindre eldsvåda och mer skarp, frisk, sträv herrparfym med riktigt mycket jordig vetiver, en aning citrusig björk och en läderaktig ton. Yatagan är en fjolla i jämförelse. (Observera att jag inte använder ordet fjolla i nedsättande bemärkelse i den här bloggen, jag älskar fjollor och försöker imitera en så gott jag kan.) De flesta normala människor vill nog inte ta i Fumidus med tång, själv bär jag den med skräckblandad förtjusning.

(Ett ofrivilligt experiment: Jag andades in doften av clementinskal samtidigt som Fumidus. Den mörka, jordiga basen var riktigt lyckad i kombination med frisk, sprudlande clementin. Kanske kan vara värt ett försök att kombinera med L'Artisan Parfumeurs Mandarine tout simplement? Eller med annan valfri frukt- eller blomparfym som kan bli lite väl mjäkig på egen hand? Jag tror nog framför allt på en kombination med citrusnoter, för att simulera en mer "normal" herrparfym i stil med Paul Smith Story, fast med en mörkare, tyngre bas.)

http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=33914&section=2

Heeley

Luckyscent hade en spännande påse med prover av nya dofter som jag slog till på, bland annat för att den innehöll Heeleys tre senaste. Jag hade aldrig testat något från Heeley tidigare, men en av de nya heter Cardinal och har fått fina recensioner. En annan heter Fine Leather, och det kan jag ju inte heller motstå.

Cardinal ska dofta kyrkrökelse, så jag förväntade mig något i stil med Etros Messe de Minuit och Comme des Garcons Avignon, och visst har den en liknande rökelsebas. Tyvärr har den också ett alldeles för starkt kyligt/metalliskt/tvåligt inslag för min smak, lite som Comme des Garcons Zagorsk, fast ännu värre. Nästan rengöringsprodukt faktiskt, och jag är inte den enda som tycker det. Ingredienslistan låter fantastisk - rökelse, cistus, ambra, patchouli och vetiver - så jag vet inte alls var det kommer ifrån. Här finns ju inga kyliga/tvåliga blomnoter som iris eller viol, så jag gissar att det är själva rökelsen, kanske i kombination med vetiverns fräscha skärpa. Efter några timmar på huden blir den mjukare och varmare, nästan träig och faktiskt riktigt trevlig. Efter ytterligare ett par timmar blir den rent söt, som honungsdränkt rökelse. Kanske är det ambran som gör entré. Frågan är om det är värt att genomlida toppnoterna för basnoternas skull? Jag säger ja mest för att jag så gärna vill lukta kardinal.

Fine Leather är tänkt som en diskret och sofistikerad läderdoft för en gentleman. Nu tycker inte jag att det är ett generellt problem med läderdofter att själva läderinslaget är för starkt, tvärtom tycker jag att det ofta är en ganska undflyende not som gömmer sig bakom blomnoter och annat, men det kanske är min näsa som är konstig. Och jag gillar ju maskulina dofter och rå, obscen mysk så jag har kanske ingen talan. Jag skulle gärna lukta bara som den mjuka, lena läderdoften på mina händer just nu efter att jag tagit av mig handskarna, utan andra störande noter. Fine Leather har däremot nästan bara andra noter, så till den grad att jag inte hittar lädret i den. Framför allt doftar den björk, den väldigt speciella fadda/svala/unkna doften av björksav som jag kan ha svårt för i parfym. Här håller den sig dock på mattan och är ganska charmig i kombination med svala, fräscha blomnoter som viol och mimosa. I början har blomnoterna (och kanske björken) en viss tvålig skärpa, men de blir med tiden allt sötare, samtidigt som jag äntligen tycker mig kunna ana en mycket mjuk och len lädernot. Utvecklingen påminner faktiskt om Cardinals, och de delar också egenskapen att vara riktigt långlivade på huden. Det här är doften för en mycket ung poet i studentmössa och blanksliten kostym som är ute och vandrar i en vårlig björkdunge och drömmer. Jag tänker på diktsamlingar från första halvan av 1900-talet inbundna i ljusblå pärmar med små skira blomrankor i guld och naturromantiska vinjetter med linneatuvor och svalor i soluppgången. Jag för den till samlingen av "blomdofter jag faktiskt står ut med för att de är riktade till män".

Spirit of the Tiger är inspirerad av tigerbalsam. Varför i hela friden någon skulle vilja lukta så övergår mitt förstånd. Ingen kommer att förstå att det är en parfym, vilket i och för sig inte är ett problem, men varför lura sin omgivning att man smörjt in sig med tigerbalsam? Första gången jag testade den tyckte jag att den i stort sett var en trogen återgivning av tigerbalsam: kamfer och eukalyptus (fast det är inte eukalyptus utan mint). Andra gången dominerade kryddorna, nejlika och kardemumma, så till den milda grad att min syster tyckte att det luktade "överkryddad pepparkaksdeg". Jag borde vara rätt person att uppskatta det, åtminstone kardemumman, men kryddorna är för skarpa och träigt torra, och jag blir ju som bekant äcklad av kombinationen av varma kryddnoter och kylig mint. Med några undantag uppskattar jag inte kyliga dofter över huvud taget (det vill säga det mesta som finns på, säg, Åhléns), det är något som är så väldigt fel med att en levande människa ska lukta svalt och rent och artificiellt. Jag är helt fel person att recensera den här doften eftersom jag inte begriper mig på fräscha och luftrensande halstablettsparfymer heller. Om du har vackra minnen av att smörja in dig med tigerbalsam mitt i julstöket kan det kanske vara något för dig...

http://www.luckyscent.com/shop/category.asp?section=1&categoryid=315

The Different Company: Sel de Vetiver

Sel de Vetiver är en fantastisk doft. Namnet betyder ungefär "vetiversalt" och den är känd för att vara just salt, som huden efter ett dopp i havet. Jag är skeptiskt till salt som doftnot eftersom salt inte har någon doft och jag inte tidigare stött på någon parfym som faktiskt luktar salt, bara misslyckade imitationer av havsbris.

Den skepsisen höll i sig i de första sekunderna av grapefrukt och vetiver i Sel de Vetiver. Sedan händer något rätt otroligt. En naturtrogen återgivning av havsbris med starka inslag av tång (troligen vetivern) och torr drivved uppenbarar sig. Jag är inte ens överdrivet förtjust i den verkliga doften från havet, och jag hyser ett brinnande hat till ozone/aquatics som försöker imitera den, men för Sel de Vetiver kan jag bara buga ödmjukt.

Den doftar verkligen salt, salt som blivit kvar på solvarma klippor, torr trivved och nybadad hud. Den doftar också vatten, vilket jag aldrig tidigare upplevt att en parfym lyckats med, fagra löften till trots. Hur sjutton den kan göra det med noter som grapefrukt, patchouli, kardemumma, pelargon, vetiver, iris och ylang ylang övergår mitt förstånd.

Det fungerar uppenbarligen inte på alla. Min syster sade bara "herrparfym" när jag sträckte fram handleden (hennes standardsvar är ett likgiltigt "mm", "den luktar parfym" eller "söt"). Civilingengör'n lystrade däremot genast till, luktade igen och sade att den luktade något naturligt, kanske skog. När jag föreslog strand gick hon med på det, men framför allt drivved i så fall. Den har ett inslag av trä, och det är en rätt "grön" lukt generellt för att vara en strandlukt, tack vare vetivern. Sedan sade hon att det inte luktade så salt ändå, utan att det snarare var doften av bräckt vatten. Jag håller med henne, det som upplevs som "salt" i Sel de Vetiver är nog snarare en nybadad, soltorkad känsla med inslag av torrt, grånat trä, lite bastu nästan. Den doftar strand och vatten i allmänhet, det kan lika gärna vara sötvatten, och det är kanske därför jag tycker så mycket om den. Sjöar har alltid legat mig varmare om hjärtat än hav.

http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=25313§ion=2&rv=on

Caron: Yatagan

Jag har hört de märkligaste saker om Yatagan. Flera recensenter på Basenotes tycker att den luktar selleri, sellerisalt, kök eller svettig kock. Jag ville prova den för att jag sett den omnämnas i samma andetag som fantastiska, dirty läderdofter i bloggar.

Själv skulle jag säga att den doftar mer tallskog än läder eller kök. Några matassociationer får jag över huvud taget, och gudskelov ingen hemsk selleri. Associationerna till svett kan jag däremot begripa, första gången jag sprejade på den uppfattade jag en mystisk underton av otvättat hår eller blöt hund. Nu är inte jag jättekänslig mot sådant, jag gillar ju mysk, men just hund är jag gärna utan både i verkligheten och i parfym. Det är dock bara en ensam hund som springer omkring i en gigantisk barrskog. Det dominerande intrycket är den friska, varma, torra doften av tall. Vetiver ger en extra dos skarp grönska och patchouli en extra mysig jordighet. På Basenotes beskrev jag det som en oklanderlig gentleman ute på jakt, som har gått sig en aning svettig och kanske luktar litet blött ylle, och vars hund springer runt benen på honom.

Min främsta invändning mot Yatagan är inte hunden i fråga utan den där fadda/unkna/sträva/syrliga örtigheten jag brukar tjata om att vintageparfymer har. Det är inte alls underligt eftersom Yatagan är från 70-talet. Den har också beskrivits som mest over the top av alla macho 70-talsdofter med bara torra, starka, råa noter och ingen fjollig sötma. Jag tycker dock inte att den luktar så fasligt mycket som Herr För-mycket-rakvatten. Kanske om den överdoseras, och kanske med manlig hudkemi (min har en tendens att lyfta fram sötma, även om vissa dofter surnar i stället). Men jag tycker att sådana machodofter brukar vara mer skriande artificiella, starkt spritiga eller doftgrans-gröna, medan Yatagan doftar mer eller mindre som äkta tallskog, varmt och naturligt. Det är till och med fjolligt solsken i skogen i fråga, och jägaren är en slätrakad gentleman i tweed, ingen skäggig skogshuggare som inte tvättat flanellskjortan sedan 1976.

http://www.fragrancenet.com/f/net/mf_items.html?cat=02524&cur_letter=y&item_type=&gender=M&gs_gen=m

Vinterdofter

Vad är en passande vinterdoft? Något kyligt, eller tvärtom något varmt att svepa in sig i som en halsduk? De flesta verkar luta åt det sistnämnda, och många vinterdofter är i själva verket juldofter med noter som gran, apelsin, kryddnejlika och kanel. Men julhelgen är över, och dagarna blir ljusare. Vad bär man för parfymer i januari och februari?

BLACK PHOENIX ALCHEMY LAB: Jacob's Ladder: Jacob's Ladder är en jul-limited edition som går att köpa januari ut. Ambra, galbanum, benzoin, ambrette och tonka ger den en varm, fyllig, exotisk, träig och en aning citrusig doft som passar bra inte bara till jul utan hela vinterhalvåret.
http://www.blackphoenixalchemylab.com/

BURBERRY: Brit Red: Jag erkänner, min första förälskelse i Brit Red har lagt sig. När jag bar den i julas tyckte jag till och med att den var litet för konventionellt parfymsliskig. Men om man gillar söta gourmet- och fruktdofter är den en av de bättre med sin krispiga, saftiga toppnot av rabarber som utvecklas till en varm och mysig doft av vanilj och pepparkaka.
http://www.parfym.se/default.asp?sida=item_show.asp?code_no=BUD004

CB I HATE PERFUME: Black March: Black March kunde inte leva upp till mina uppskruvade förväntningar. Den doftar mest av allt som en subtil version av jordnoten som är så vanlig i alternativa och gotiska parfymer. Men beskrivningen och dikten som den bygger på är fortfarande svidande vackra.
http://www.cbihateperfume.com/

DEMETER FRAGRANCE LIBRARY: Snow: Snow luktar inte direkt snö, den är inte tillräckligt kylig och ren för det. Den doftar snarare jord som tjälen precis håller på att gå ur och frostigt fjolårsgräs. Dessutom har den en parfymig touch som faktiskt gör den mer behaglig och lättburen i stället för bara syntetisk och otäck. Om man vill matcha årstiden snarare än att motverka den är den helt rätt.
http://www.demeterfragrance.com/

KARL LAGERFELD: Liquid Karl: Jag fyndade den här parfymen på rea på H&M för ett par tior, och tyckte väl ungefär att den var värd reapriset: en mysig, varm, sötkryddig doft. Det var innan jag blev intresserad av parfym, och nu när min smak har utvecklats och jag kan urskilja nyanserna som bröd och timjan uppskattar jag den mer. Jag tycker väl fortfarande inte att den är något mästerverk, framför allt är det dess sötkvalmiga unkenhet jag har svårt för. Just därför rekommenderar jag den som en vinterdoft: det är bara när vädret är allt annat än kvalmigt jag riktigt kan uppskatta den. Dessutom ger den en viss julstämning med associationer som mjuk pepparkaka, nejlikeapelsiner och varm äppelcider med kanel. Framför allt är den mjuk, mjuk och len och varm, och de som är mindre känsliga för unkenhet än jag kan säkert älska den.

L'ARTISAN PARFUMEUR: Safran troublant: Den kanske inte luktar exakt som lussekatter (jag har över huvud taget svårt att koppla samman parfymnoten saffran med kryddan) men det är en söt och varm och god doft. Kanske litet i sliskigaste laget om man har svårt för gourmetdofter, men åtminstone i toppnoten har den en nästan citrusaktig fräschör.
http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=15222&section=1

Gott nytt år (jag ska fira in det nya iförd Ambre russe)!

Veckans bild får bli hela julhelgens, och föreställer min nya stilikon Gomez Addams. Tyvärr hittade jag ingen bild med hans underbara äppelknyckarbyxor (jag vill också ha riktiga äppelknyckarbyxor med ordentlig vidd, inte bara trendkopiorna). Det måste vara Raul Julias Gomez. Hur mycket jag än älskar Tim Curry kan jag inte tänka mig att han lever upp till sin föregångare, och originalserien ser inte alls lika bra ut som filmerna.

Veckans lukt: Doften av skorstensrök en frostnatt.

Veckans smak: Tolv sorters hemlagat julgodis (Med hjälp av min syster gör jag varje år ungefär så många. Årets vinnare var den improviserade ingefärskolan, men hallontryffeln gick inte heller av för hackor.)

Veckans känsla: Att strutta runt i mina nya promenadskor-fast-med-klack från Din Sko

Veckans ljud: Brian Setzer's Orchestra, min julklapp till pappa (Tyvärr inte Melody Clubs senaste som jag fick i julklapp, den är helt klart deras svagaste. Att låtarna låter som nya arrangemang av deras gamla bryr jag mig inte om, problemet är att det är tamare och sämre arrangemang. För lite bombastiska tamburiner och handklapp och synthpopdisco, för mycket gubbrockiga schlagerballader.)

Veckans syn: Jesper Walderstens målarbok. Jag har färglagt prydligt innanför konturerna hela julhelgen, det är mycket meditativt. Rekommenderas som avstressning.

Veckans sinnesintryck: Att kursaren som berömde min klädsel kom till nästa seminarium i en piffigare variant av min; vi hade båda smalrandig, vit skjorta, tomteröd slipover/pullover och scarf/kravatt under den uppknäppta skjortkragen.

Veckans länk går till den queeraste reklamfilm jag sett. Applåder:
http://www.epica-awards.org/assets/epica/2005/finalists/film/flv/04005.swf

Några parfymfavoriter: en summering av 2006

Det är ju kutym att summera året på något sätt, och jag gör det genom att delge er mina svar i Basenotes årliga omröstning. Jag kan inte svära på att jag verkligen röstade exakt såhär eftersom jag inte tänkte på att spara mina svar, men något i den här stilen i alla fall. Eftersom jag inte gör någon skillnad på herr- och damdofter är den indelningen gjord ganska mycket på måfå, jag har bara försökt få med så många av mina favoriter som möjligt.

Bästa doft (maskulin): Serge Lutens Fumerie Turque

Bästa doft (feminin): Comme des Garcons Quarzazate

Bästa nya doft (m): Tauer Perfumes Lonestar Memories

Bästa nya doft (f): Eau d'Italie Bois d'Ombrie

Bästa dagdoft (m): L'Artisan Parfumeur Tea for Two

Bästa dagdoft (f): Comme des Garcons Sherbet Rhubarb

Bästa kvällsdoft (m): Serge Lutens Santal de Mysore

Bästa kvällsdoft (f): Montale Aoud Cuir d'Arabie

Bästa förpackning (m): Paul Smith Story

Bästa förpackning (f): Tann Rokka Kisu (visst är den vacker, men själva doften ger jag inte mycket för...)

Bästa designerdoft (m): Thierry Mugler A Men

Bästa designerdoft (f): Burberry Brit Red

Bästa nischdoft (m): Tauer Perfumes L'Air du desert marocain

Bästa nischdoft (f): Parfums d'Empire Ambre Russe

Bästa budgetdoft (m): Karl Lagerfeld för H&M Liquid Karl

Bästa budgetdoft (f): Karl Moran Love & Dreams Blue Moon

Bästa kändisdoft (m): Cumming (Ok, jag erkänner, jag har ännu inte lyckats testa den)

Bästa kändisdoft (f): Miller Harris L'Air de Rien (det kanske inte räknas eftersom det inte är ett kändismärke, men den är gjord för Jane Birkin)

Bästa parfymhus: Serge Lutens

Bästa parfymblogg: Perfume-Smellin' Things

Trashig brittisk överklass

Veckans bild föreställer Marlene Dietrich i Seven Sinners.

Veckans lukt: Saffran (inga parfymnoter kommer i närheten)

Veckans smak: Nybakta lussekatter på Lucia

Veckans känsla: Blandade känslor över att ha hamnat sist på reservlistan till den sjätte doktorandtjänst jag sökte, efter att aldrig ens ha kommit med i första urvalet tidigare.

Veckans ljud: Leonard Cohens röst.

Veckans syn: Den expressionistiska lustiga huset-scenen i slutet av Lady from Shanghai.

Veckans sinnesintryck: Att den sötaste och mest välklädda flickan på kursen gav mig en komplimang för min klädsel och sade att jag såg ut som att jag skulle på jakt på ett brittiskt god på 30-talet. Vad jag hade? Snedbena, mina trotjänare bruna äppelknyckarbyxor, bruna knästrumpor med vita prickar, höghalsad blus, roströd kofta och oxblodsfärgade promenadskor. Allt utom second hand-skorna från H&M. Jag älskar H&M.

Veckans länk går Smart Bitches who love Trashy Novels. Man behöver inte gilla Harlequinromaner för att finna bloggen underhållande, engagerande och, just det, smart. Vem vill inte skratta åt lite "mantitty" på fula omslag?

http://www.smartbitchestrashybooks.com/

Fallna änglar

Veckans bild föreställer mig som Christopher Walken som ärkeängeln Gabriel i Prophecy-filmerna. Fler finns på min hemsida.

Veckans lukt: Härligt giftiga mörkrumsångor.

Veckans smak: Lussekatt.

Veckans känsla: Känslan av att kanske faktiskt ha en chans att få ett jobb trots allt, även om det inte är ett jobb som räcker till att betala hyran.

Veckans ljud: Hedwig and the Angry Inch (även om vissa låtar var rätt tråkiga och spelades för ofta eller länge).

Veckans syn: Hedwig and the Angry Inch (minus de fula naivistiska "barnteckningarna" som bara störde).

Veckans sinnesintryck: Filmatiseringen av Oranges Are Not the Only Fruit - se den!

Veckans länk går till spoken word-poeten Stacey Ann Chins hemsida där man kan läsa dikter och blogg:
http://www.staceyannchin.com/v2/index.html

Nostalgi

Veckans bild får bli veckans bilder: fler dragkings ur mormors fotoalbum. Den här gången är det faktiskt en släkting med på bilderna, mormors mor, dock aldrig i drag. Jag tror bestämt att bruden är en dragqueen också, men teatertruppen verkar ju helkvinnlig i övrigt så jag kan ha fel.

Veckans lukt: Histoires des Parfums 1740 Marquis de Sade. En i mitt tycke utmärkt läderdoft som dock fick min flickvän att rynka på näsan. (Jag kanske borde komplettera mina recensioner med "civilingenjören säger" och små ikoner i form av en rynkad näsa, ett leende och en bit äppelkaka.)

Veckans smak: Glögg och pepparkakor.

Veckans känsla: Att se ljust på framtiden igen, trots att jag är dömd till att bli arbetslös kulturarbetare.

Veckans ljud: Återupptäckt black metal ur skivsamlingen efter att i stort sett bara ha lyssnat på glättig musik de senaste åren. Mycket black metal framstår dock som rätt glättig genom att helt enkelt vara så bombastisk och kitschig och/eller ofrivilligt komisk.

Veckans syn: Mormors alla gamla fotoalbum. Synd att det inte är någon ordning och reda i dem alls, men det är spännande bara att titta på bilderna och försöka gissa när, var, hur och vem?

Veckans sinnesintryck: Första advent med glögg och Charlie and the Chocolate Factory. Det finns ingen ursäkt till att inte CatCF omedelbart skulle införlivas i gaykanon. Den är camp, den är kitschig, den är musikal, den har till och med inslag av konstsim och transor och en uppenbar fjolla i huvudrollen, för att inte tala om prince Pondicherry! Att den officiellt sett är en barnfilm har då aldrig utgjort ett hinder tidigare, och den är för övrigt alldeles för sjuk och alldeles för bra för att ödslas på barn som ändå inte hänger med.

Veckans länk går till en uppsats där jag bevisar ovanstående tes:

http://www.gender.uu.se/C-uppsatser/Tove_Solander.pdf

L'Artisan Parfumeur: L'eau du navigateur

Den här recensionen av Colombina där hon beskriver L'Artisan Parfumeurs L'eau du navigateur som en piratparfym helt i min smak fick mig att beställa ett prov: http://perfumesmellinthings.blogspot.com/2006/09/perfume-review-lartisan-leau-du.html
Det står att den är tagen ur produktion, men jag undrar om det inte bara gäller för den amerikanska marknaden, för den finns i alla fall fortfarande både i L'Artisan Parfumeurs egen webshop och på Wuchsa. Följ hur som helst länken och läs Colombinas eminenta blogg Perfume-Smellin' Things. Jag har nästan bestämt mig för att rösta på den som bästa parfymblogg i Basenotes årliga omröstning, i hård konkurrens framför allt från Perfume Posse.

L'eau du navigateurs noter som kaffe, trä och läder fick det att vattnas i munnen på mig, och jag var övertygad om att det skulle vara en mörk, maskulin, lätt gourmetartad "comfort scent" med ett inslag av läder. Kanske något i stil med favoriter som Parfumerie Generales Aomassaï och L'eau d'Italies Bois d'Ombrie. På sätt och vis är det en mörk, maskulin, lätt gourmetartad "comfort scent". Men den är också distinkt "vintage" i stilen, vilket jag kanske borde ha förstått eftersom den är skapad på 70-talet och inte någon moderiktig nyskapelse.

Det som framför allt ger den ålderns patina är förmodligen lädret och myrran, kanske även kryddorna. En liknande sötsyrlig, unken lädernot återfinns i Robert Piguets Bandit, Montales Aoud cuir d'Arabie och Parfums de Nicolais Vie de chateau. Andra liknande dofter utan läder är Frederic Malles Noir Epices, Parfumerie Generales Harmatan Noir, Art of Perfumerys No. 6, Carons Coup de Fouet och Jean Pascale pour homme.

Vissa av dessa gillar jag trots den fadda tonen, andra rynkar jag på näsan åt. L'eau du navigateur hamnar ändå i slutändan bland de förstnämnda. I den får inte bittra, sura, sträva örter och kryddor ta överhanden, som jag ofta tycker att de gör i vintagedofter. De balanseras av en viss fyllighet och mjukhet, förmodligen mycket tack vare just läderinslaget. Kanske är det också kaffelikören som finns listad bland noterna som räddar den med en viss välkommen sötma, trots att jag inte kan urskilja något kaffe per se.

http://www.laboutiquedelartisanparfumeur.com/product/product.php?mainlevel=1&secondlevel=116&thirdlevel=120

Tauer Perfumes Orris

Ursprungligen skickade Andy Tauer ut gratisprover av Orris till hugade läsare av hans blogg, och det var meningen att det skulle bli det enda som tillverkades av doften. Jag anmälde aldrig mitt intresse eftersom det var en irisdoft, men den blev så hajpad av alla som hade testat den att han beslutade sig för att släppa den i en begränsad upplaga för att tillgodose efterfrågan. Den här gången kunde jag inte motstå min nyfikenhet, särskilt inte eftersom jag bekantat mig med och uppskattar hans parfymmakarstil.

Orris har onekligen Andy Tauers signatur. Det är inte någon tung och söt blomdoft, inte heller en lätt och ljuv. I stället är den ganska stram, torr och osöt, med ett inslag av den typiska rökiga, tjäriga ton som dominerar Lonestar Memories och kan anas i L'air du desert Marocain. Det är en grön blomdoft, grön och kryddig som lavender, men den har också irisens typiska nästan tvåliga skärpa och kyliga edge som av en knivsegg.

Jag tycker bäst om den atmosfär av doften som kan anas i luften omkring mig. Den är mjuk och fyllig, som den smöriga lädernoten i Montales Aoud cuir d'Arabie. Men det är inte läder de delar, det är aoud, eller agarträ. Sandelträ och ambra bidrar säkert också till mjukheten, och rosen adderar en aning sötma. Jag kan dock inte uppskatta en doft bara för vad man kan ana av den i luften. Jag måste uppskatta den hela vägen, och vilja sitta med näsan klistrad mot huden. Det vill jag inte med Orris. Den luktar alldeles för mycket som att jag har skurit mig med en rostig kniv och tvättat såret med stark tvål.

Efter några timmar mildras den stickiga, tvåliga skärpan till en sötare och mer generisk blomnot. Basnoterna blir också mer gummiartat mjuka och aromatiska, snarare än rökigt sträva. Det är en förbättring, men inte tillräckligt för att jag ska vilja behålla den. Mitt prov finns tillgängligt för byteshandel ifall någon är intresserad. De som uppskattar kyliga blomnoter som iris och viol, och vars hud inte förvandlar dem till tvål, kommer säkert att älska den.

http://www.tauerperfumes.com/

Vild ungdom

Veckans bild är den utlovade av Linn som Marlon Brando, om än i James Deans klassiska pose. Färgeffekten är vänddia, ifall någon undrar. Jag photoshoppar inte mina foton.

Veckans lukt: L'air de rien

Veckans smak: Smörgås med chèvre, rucola, solrosfrön och honung.

Veckans känsla: Tillfälligt sammanbrott efter beskedet om att jag inte blev antagen där jag helst ville bli antagen. Akademiker är det enda jag vill bli när jag blir stor, det finns ingen plan b. Alternativet är att bli bitter och misslyckad tidningsutdelande hemmafru till min civilingengör. Och behöva be henne om parfympengar...

Veckans ljud: Kaizers Orchestra

Veckans syn: Christopher Walkens förunderligt rara och värnlösa leende, som ett barn på sin födelsedag. Kan beskådas i King of New York. (Jaja, jag ska sluta tjata. Kanske. Någon gång när jag har bytt fetischobjekt.)

Veckans sinnesintryck: Omtagning av fotosessionen där jag ligger "död" på den kalla, kalla marken, inklusive stirrande förbipasserande, eftersom de förra bilderna blev becksvarta.

Veckans länk går till Wuchsa, ett tyskt företag som tillhandahåller ett fantastiskt utbud av exklusiva parfymer. Deras prover kostar 3-4€, vilket är litet dyrare än Luckyscents 3-4$, men då får man ta med i beräkningen att de kommer i små sprayflaskor som rymmer betydligt mer än Luckyscents små standardglasrör. Man rekommenderas att ange ett par alternativ ifall några av proverna skulle vara slut, men när jag beställde fick jag i alla fall alla mina förstahandsval. Dessutom skedde orderhanteringen och frakten med ljusets hastighet. Om man ska köpa hela flaskor rekommenderar jag dock att jämföra med Luckyscents priser eftersom det kan variera ganska kraftigt och till synes utan logik på vilket ställe de är billigast.

http://www.ausliebezumduft.de/index.php?language=en

Les Nez L'antimaterière

Det nystartade, exklusiva lilla parfymhuset Les Nez erbjöd Basenotesmedlemmar gratis prover, så jag anmälde naturligtvis mitt intresse. När de äntligen kom fram, en månad efter att de hade skickats, var två av de tre små glasflaskorna som låg löst i ett vadderat kuvert krossade. Lyckligtvis var det den jag helst ville prova - L'antimaterière - som hade klarat sig, medan paketet luktade av en blanding av Let Me Play The Lion (Shakespeare-citat) och The Unicorn Spell (ingen ursäkt till detta cheesy New Age-namn).

L'antimaterière ska vara en antiparfym, lite som L'air de rien som ju också har ett namn på liknande tema. Den ska inledas med en alkoholchock på mottot att man inte ska vilseleda kunder med frestande toppnoter, sedan försvinna helt och någon timme senare återkomma som en subtil kroppslukt.

Den luktar mycket riktigt sprit i några sekunder, sedan blir den en jämnsvag mysklukt som långsamt falnar ungefär som vanligt. Den luktar vit mysk, sådan där artificiell, ren, lätt, sötad damparfymsmysk som kan återfinnas i diverse hudvårdsprodukter. Mysk som inte kan störa någon eller föra tankarna till något ohygieniskt. Parfymig mysk, till skillnad från L'air de riens naturliga, kroppsliga, otvättade mysk. Jag kallar det fegt. Ska man göra en myskdoft ska man väl göra det ordentligt. Den kan vara subtil och svag och elegant, men den borde åtminstone vara djärv, annars kan jag lika gärna köpa någon billighetsversion av feminin vit mysk.

http://www.lesnez.com/

Miller Harris L'air de rien

Så fort jag hörde talas om Miller Harris L'air de rien visste jag att jag måste testa den. Den är skapad som en antiparfym för dem som inte gillar parfymer och särskilt inte tunga, vita blomdofter. Den som har beställt den så är skådespelaren Jane Birkin, så på sätt och vis kan den kanske räknas som "celebrity perfume". Jag tänker i alla fall garanterat rösta på den som bästa "celebrity perfume" i Basenotes årliga omröstning.

Inte blev saken sämre av att den i parfymbloggar beskrevs som "skanky musk". Serge Lutens Muscs Koublaï Khän har lärt mig att jag älskar, eller åtminstone är hopplöst beroende av, "smutsiga" myskdofter. Och L'air de rien är just det. En underbart kinky mysk med vibbar av dekadent och exotiskt unken vintageparfym. Andra noter som listas är ambra, vanilj, apelsinblom och ekmossa, men jag känner bara mysk. Jag är inte den som klagar.

Namnet framstår som litet märkligt. Jag vet inte riktigt hur jag ska översätta det utan att det ska låta extremt stolpigt, men något i stil med "doften av ingenting", "atmosfären av ingenting" eller kanske bäst bara "ingenting". Det ska ju syfta på att doften inte är traditionellt parfymig, inget artificiellt pålägg av exempelvis rosor och liljekonvalj, utan mer en kroppsdoft. Men man associerar ju onekligen till en extremt lätt och skir doft som inte kan stöta någon. Det är den inte.

Tvärtom är det ju många lukta-rent-och-fräscht-förespråkare som rynkar äcklat på näsan åt mysk, och även bortsett från det kan den för vissa framstå som en påträngande och omodern kryddigt unken hippie- eller tantparfym. Om jag ska nämna några dofter den liknar blir det främst den ovan nämnda Muscs Koublaï Khän, men även Frederic Malles Musc Ravageur. Musc Ravageur är dock mer sötad (där märker jag till skillnad från i L'air de rien vaniljen och ambran) och Muscs Koublaï Khän möjligen något råare och mer barbecue-artad. L'air de rien är dock inte långt ifrån, men inslaget av apelsinblom och ekmossa ger den, trots att jag inte kan urskilja dem, en viss atmosfär av vintageparfym. Jag tänker på en äventyrlig och berest gammal dams mysigt inbodda lägenhet snarare än på orgier.

http://www.millerharris.com/products/lair_de_rien/

Sågmassakern

Veckans bild föreställer en borttagen scen ur Sleepy Hollow, som jag har sett om för vem vet vilken gång i ordningen. Jag har alltid älskat Ichabod men jag blir mer och mer svag för the hessian för varje gång... Aah, Christopher Walken!

Veckans lukt: Paul Smith Story, som enligt den finskättade flickvännen doftar nyutspruckna björklöv och därmed även bastu.

Veckans smak: Center med 75% kakao.

Veckans känsla: Att jag lyckades såga mig i benet - på scen. Ja, det är alltså ett nummer som bland annat innebär att manhaftiga skönhetsmissar i bikini sågar i en bräda. Ingen fara - bara nio snitsigt parallella sågtandsrispor, men blödde gjorde det. Jag märkte dock inget förrän jag gått av scenen.

Veckans ljud: Christopher Walkens väsande och rosslande, nu senast i Sleepy Hollow där han även vrålar för omväxlings skull.

Veckans syn: Paul Smith Story.

Veckans sinnesintryck: Nollgradig fotosession som Christopher Walken som ängeln Gabriel i Prophecy, som bland annat inkluderade att ligga på marken. Självvalt förstås, men med tanke på hur stelfrusen jag blev hoppas jag verkligen att det inte hann skymma alltför mycket för att det skulle bli några kort...

Veckans länk går hm.se där man nu kan köpa Victor & Rolfs kollektion:

http://shop.hm.com/shop/do?action=viewcampaign472victorandrolf&proddept=KAMP_472_VR_CAMP

Eau d'Italie Bois d'Ombrie

Jag har tidigare skrivit kort om Eau d'Italies Paestum Rose, en tung rosendoft jag uppskattar oväntat mycket även om den definitivt bär mig snarare än att jag bär den. Jag är alltid litet rädd att trakassera omgivningen med det narkostiska rosenmoln som uppstår efter att bara dutta på den från ett prov.

Nu har jag kommit över ett prov av den nya Bois d'Ombrie, och jag kan inte annat än sälla mig till hyllningskören. Den har en mörk, karamelliserad sötma som Lubins Idole eller Parfumerie Generales Aoimassai och en rökig lädernot. Dessutom en het kryddighet som av chili, inte olik den i Les Néréides Oriental Lumpur. Vad den kommer ifrån förstår jag inte riktigt, men kanske är det sprithettan från whisky och konjak i kombination med den kryddiga beskan i vetiver som framstår som chilikryddor i den här kompositionen.

Jag tycker mig också känna en gourmetton av kaffe eller kakao, men tro inte för den skull att det främst är en gourmetdoft. Främst är det en het, stark (som i kryddstark, inte som i ett kvävande parfymmoln) och torr doft som lätt skulle kunna klassas som maskulin. Sötman är som sötman i fin, lagrad sprit eller mörka, vuxna efterrätter. Namnet ska föra tankarna till en höstlig skog, men även om man med litet god vilja kan urskilja en chypreliknande ton av trä och torra löv så är det här snarare hösten spenderad på en herrklubb med öppen spis, skinnmöbler och inpyrd piptobak.

Jag har också gjort slag i saken och köpt Paul Smiths Story. Jag var ändå i Stockholm för ett gig med dragkinggruppen jag är med i, Odd Fellas, och kunde inte låta bli att gå in på Åhléns för att se om de hade den, och det hade de. Jag är visserligen luspank, men jag hade de 350:- på kontot de tog för 30ml, så jag slog till. Trots min passion för parfymer är det faktiskt den första parfym jag har köpt själv, i alla fall den första över hundralappen eller så. Min budget tillåter inte direkt något parfymshoppande och jag prioriterar alltid att köpa prover av många olika dofter, men ett prov kan ju inte ge mig det bästa med Story - flaskan.

Om den luktade så illa att jag aldrig skulle använda den skulle jag inte köpt den enbart för flaskan, kanske önskat mig den i julklapp. Men eftersom jag var inställd på otäckt herrhygiensaktig grapefrukt (särskilt efter de senaste dagarnas katastrofala erfarenheter av Comme des Garcons diskmedelsstinkande cologner Anbar och Citrico) charmerades jag av den naturliga fräschören av bergamott i toppnoten. Efter det blir den främst en mild och diskret vetiverdoft som är uppfriskande och nästan blir starkare med tiden. Inte så pjåkig faktiskt, definitivt inte äcklig och faktiskt inte tråkig heller.

Kartongen är också fin, fast jag trodde att den skulle öppnas som en bok på riktigt. I stället har den som en dekorativ lös framsida med svart botten under, och öppnas som vanligt upptill. Flaskan kommer väl kanske inte riktigt till sin rätt i 30ml, när så stor del av "boken" utgörs av korken, men den är ändå fin.

Escentric Molecules

Affärsidén bakom Escentric Molecules är att sälja parfymer med en extremt hög koncentration av doftmolekylen Iso E Super. Man kan tycka att det är lurendrejeri att inte göra själva jobbet med att komponera en komplex doft, utan mest isolera en doftmolekyl och förpacka den i snitsiga flaskor, men jag bryr mig inte så länge det doftar gott. Och det gör det.

Escentric 01 innehåller 65% Iso E Super samt rosépeppar, limeskal och irisrökelse. Jag faller pladask för den uppfriskande kicken av pepprighet och frisk lime. Det är dock två ganska kortlivade noter, eller åtminstone är deras fräschör kortlivad innan de reduceras till mer platta och fadda versioner av sitt forna jag. Kvar blir en kryddig tränot som är väldigt trevlig men oväntat genomskinlig, nästan vattnig på ett sätt som känns märkligt för en trädoft. Eftersom jag provade den innan Molecule 01 antog jag att det var Iso E Super, men nu tror jag snarare att det är rökelsen jag känner som den kryddiga noten. Iso E Super är förmodligen mest en skugga i bakgrunden som gör doften sådär genomskinlig och undflyende.

Molecule 01 innehåller enbart Iso E Super. Den beskrivs som en kryddig trädoft, men själv skulle jag snarare kalla den en mjuk, söt trädoft med en närmast smörig ton. Jag uppfattar den som undflyende, troligen för att näsan snabbt vänjer sig vid överdosen av en enda doftnot. Det som är lättast att uppfatta är just den där smöriga, lena, liksom genomskinliga skuggan av en doft. Om jag andas in djupt med näsan mot huden kan jag dock ana glimtar av en väldigt trevlig varm, kryddig tränot.

Min främsta invändning mot bägge dofterna är just att de är så svaga och kortlivade. Det kan mycket väl vara så att det är näsan som vänjer sig vid dem och att omgivningen fortfarande kan känna dem, men jag vill ju känna min egen parfym, det är liksom poängen.

http://www.luckyscent.com/shop/category.asp?section=1&categoryid=308