Caron Tabac Blond

Det här är Tabac Blond...

...och det här är Juozas Statkevicius. Capice?

Ack, Tabac Blond, jag vet att jag skulle ha missförstått dig och kallat dig för en tant för bara några månader sedan. Det var då det. De första sekunderna av Tabac Blond (i
extrait-koncentration) har den där syrligt unkna tonen som är så vanlig i vintageparfymer och kan få dem att kännas daterade. Sedan mjuknar den till en underbart dirty myskdoft som liknar Serge Lutens Muscs Koublaï Khän eller Miller Harris L'air de rien. Skillnaden är framför allt att Tabac Blond har en skarp, metallisk edge också. Det är inte en egenskap jag normalt sett uppskattar, men här finner jag det oemotståndligt.

Tabac Blond är, namnet till trots, främst en läderdoft. Jag tycker dock att den doftar mysk snarare än läder, eller möjligen en mycket mjuk och "smörig" mocka, och det är mycket riktigt mysk i den också. Ceder bidrar med en tränot som ambran gör pudrigt glödhet på det där sättet jag älskar, som en bastu eller solvarm sand. Skärpan, som dämpas ganska kraftigt efter toppnoten, kan tillskrivas vetiver och kanske en tvålighet i blomnoterna - nejlika, lindblomma och iris. Jag urskiljer dock inte dessa och tycker inte att Tabac Blond doftar det minsta blommigt. Den har en sötma som skulle kunna komma från blommor, utan att dessa gör något väsen av sig, och som jag tillskriver ylang ylangen och vaniljen.

Nu låter det som att man kan urskilja alla dessa noter, men så avancerad är inte min näsa. Jag uppfattar Tabac Blond som en extremt välrundad doft där inga noter sticker ut hakan utom möjligen mysk och ambra. Den har en mycket välorkestrerad kontrast mellan kyligt metallisk skärpa och varm myskig sötma, men det är inte en kontrast mellan enskilda noter. Denna ständigt pågående duell där än den ena, än den andra kontrahenten leder är vad som hela tiden upprätthåller intresset. En enbart varm, len och mysig mysk- eller ambradoft kan vara underbar, men Tabac Blond är slående.

Tabac Blond är en mycket dålig flicka, ingen tvekan om det. Men en dålig flicka med klass och stil och elegans och gamla pengar, ingen tvekan om det heller. Den känns extremt luxuös och elegant på ett sätt som moderna parfymer bara inte gör. Jag kan jämföra med Juozas Statkevicius som jag verkligen tycker om och ger högsta betyg, och som dessutom har en liknande het, pudrig ambra/trädoft. Om Tabac Blond är Marlene Dietrich är Juozas Statkevicius, tja, blondinen i frack i annonsen. Liksom Marlene får henne att se ut som en okarismatisk och avväpnande feminint vän modell vilken som helst, som någon bara satt en höghatt käckt på svaj på, får Tabac Blond Juozas Statkevicius att framstå som blek kopia, en osnuten unge, en blaskigt konventionell modernisering... Och det är inte ett underbetyg åt den senare. Att Tabac Blond skapades för 10-talets emanciperat rökande garconnes gör knappast saken sämre. Jag är kär.

Tyvärr har jag bara hittat ett försäljningsställe som har den i EdP-koncentration, medan det är extrait-koncentrationen jag har testat och som alla hyllar, men de brukar arrangera "bottle splits" på Perfume Posse också:
http://www.escentual.com/cgi-bin/Escentual.storefront/45c9cdd50189695f2719c0a8650a0700/Product/View/caron0032

Juozas Statkevicius

Hur skulle jag kunna motstå? En litauisk modeskapare släpper en doft utan utrikes distribution, som hypas i bloggosfären och som dessutom har en Marlene Dietrich-inspirerad annonskampanj? Så när Patty från bloggen Perfume Posse sålde prover i sin webshop Fragrant Fripperies kastade jag mig givetvis över dem. Att jag aldrig lär kunna få tag på en flaska bekymrar mig inte i min jakt på nya doftkickar.

Och Juozas Statkevicius är all that och mer därtill. Den har seglat upp i toppen av min lista på bästa rökelsedofter och ligger i tätgruppen bland bästa ambradofter. Dessutom har den en alldeles oemotståndlig pepprighet, trots att peppar inte finns listad bland noterna. Kanske är det kardemumman - jag älskar verkligen kardemumma, så den kanske bidrar till den allmänna ljuvligheten trots att jag inte kan urskilja den. Eller så är det rökelsen och/eller träet som ger ett pepprigt intryck.

Juozas Statkevicius har verkligen, ja, allt av det bästa. Trä/peppar/rökelse-dofter kan bli lite för torra och tunna och sträva, ambra/mysk/vanilj-dofter för sliskigt mjuka. Juozas Statkevicius är den perfekta kombinationen, med sin peppriga toppnot, träet som är så torrt och varmt och aromatiskt att det för tankarna till en bastu eller brasa, den underbara söta, fylliga pudrigheten från ambra och så lite naughty mysk insmugen. Ytterligare en not som hjälper till att strama upp den så inte basnoterna blir för sliskiga är benzoin. Slutligen finns även jasmin listad, men jag känner ingen blommighet alls.

Ska jag jämföra den med något så är den som en ohelig allians av å ena sidan rökelsedofter som Avignon, Quarzazate, Jaisalmer och Escentric 01, och å andra sidan ambradofter som Ambre Russe, Fumerie Turque och L'air du desert marocain.

Parfymbloggarna har blivit bönhörda! Nu finns Juozas Statkevicious på Luckyscent: http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=36200&section=1

Robert Piguet Bandit

Idag bekänner jag en helomvändning: Robert Piguets Bandit. Det kan bara betyda en sak: jag är på väg in i fas 5 i mitt liv som parfymista, enligt mitt senaste inlägg. När jag köpte ett prov av Bandit för evigheter sedan råkade det vara två prover som ingick i dealen. Det är jag evigt tacksam för nu, eftersom jag behöll det ena trots att jag avskydde doften. Då tyckte jag att Bandit bara luktade surt, unket, skarpt och tantigt, just den typ av örtbeska vintageparfymer jag hade svårast för. Idag, tja, det är uppenbarligen en tillvand smak eftersom alla parfymjunkies tycks hamna bland klassikerna: chypres, aldehyder, civet och ambergris, dofter som är allt annat än insmickrande i toppnoterna och som vid första anblicken inte tycks ha åldrats med värdighet...

Bandit luktar surt, skarpt och unket, från provet och direkt på huden. Men av någon anledning fascineras jag av doften och vill inte sluta andas in den. Sedan utvecklar den en väldigt "grön" blommighet, som kryddiga nejlikor och hyacinter (fast det är enligt Wuchsa bergamott, gardenia och aldehyder) Efter ytterligare en stund kommer en fylligare, mjukare, men fortfarande kryddig rosenblommighet som känns väldigt dekadent (jasmin, kryddnejlika, ros och iris, fortfarande enligt Wuchsa). Den här oväntat söta och generösa blommigheten kände jag första gången på en vän som jag prackat på Bandit som accessoar till sin cabaretoutfit när vi gick ut. Jag gillade den redan då men tänkte att hon väl hade en mer fördelaktig hudkemi för Bandit.

I botten har Bandit en hel hoper noter för riktigt dåliga flickor: mysk, castoreum, patchouli, vetiver, ambergris, läder och trä (ursäkta mina slarviga halvöversättningar av parfymnoter). Ändå är den inte överdrivet tung eller stark. Den är snarare ganska subtil, men sträv och skarp och nästan sträng. De friskt gröna och kryddiga blomnoterna bidrar till det intrycket också, även om det finns ett inslag av lössläppt ros. Det här är en inte en yppig skönhet med tunga ögonfransar och mjuka lockar som lättjefullt tittar fram ur ett överdåd av siden, päls och pärlor. Det här är en lång, slank skönhet med oklanderlig svart page, oväntat röd mun och skinnhandskar. Hon kan vara godsägarinna, akademiker, bohemisk konstnär, äventyrerska eller bedragerska, men oavsett vilket inger hon respekt.

http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?cPath=23_91&products_id=799

Mitt liv som parfymjunkie: en lång historia om en kort utveckling

Min näsa är inte vad den borde vara idag, även om jag har försökt föra anteckningar inför en kommande post om Parfumerie Generales Private Collection. Jag ska inte försöka mig på någon recension, utan tänkte svamla lite mer allmänt om min utveckling som parfymista så att ni vet var ni har mig, om de inte redan har framgått av recensionerna. Jag tycks ju ha slutat med "veckans intryck", om det är för gott vet jag inte (men skriv gärna en kommentar om du saknar dem eller tvärtom aldrig vill se dem mer) men någonstans ska jag väl bli lite personlig också. Inte för att mina parfymrecensioner är annat än djupt personliga förstås, men idag tänkte jag skriva lite mer fritt.

Jag är inte någon vördnadsvärd gammal parfymjunkie som stal min mors parfym när jag var fem. Det kan bero på att min mor inte hade någon parfym. Jo förresten, hon har en flaska Charlie som vi fick leka med när vi var små och som fortfarande står halvfull i badrumsskåpet. Charlie lanserades 1973 och jag skulle gissa att hon fick den i present någon gång på 70-talet och i stort sett aldrig har använt den. Åtminstone inte under min livstid. Hennes vanligaste kommentar till min nya hobby är "Du luktar för mycket parfym!" Min mor har en känslig näsa och en fallenhet för migrän, nämligen.

Jag har samlat alla mina parfymflaskor omkring mig och räknar till tio. Det är alla parfymer jag någonsin har ägt, ingen har tagit slut och jag tvivlar på att någon kommer att göra det. Flaskorna är, i kronologisk ordning:
Un Monde Nouveau... Satan Instinct. Eau envoûtante. Dangerously sensual. A carnal mixture, X rated... Jag var hårdrockare i mina tonår. Hade det funnits en gotisk affär i stan som saluförde parfymoljor med mystiska egenskaper hade jag säkert gått dit, om new age-hippie-vibbarna inte hade varit för avskräckande starka. Nu fanns det Kicks budgetparfymer. Jag lockades av namnet Satan Instinct och löftena om afrodisiakiska kvaliteter. Själva doften, en stark, aggressiv kryddig vanilj, kan jag inte minnas att jag egentligen tyckte så mycket om, även om jag försökte inbilla mig att det luktade nejlikeapelsin och pepparkaka. Det är något som är fel med den, fast kryddig vanilj i sig borde kunna vara bra. Den luktar fortfarande exakt likadant, och jag har faktiskt lyckats använda upp ungefär fyra femtedelar. När jag lyfter på korken luktar det hårdrocksspelningar, tristess och grusade förhoppningar om att Något Ska Hända.
Taylor of London Lily of the Valley EdT Från ungefär samma period, ett utslag av min mer naturromantiska ådra. Jag har alltid älskat liljekonvaljer, och jag minns det som att doften var någorlunda trogen, men nu är den gulnad och luktar konstigt. Av någon anledning är den fortfarande så gott som full, jag hade en märklig uppfattning när jag var yngre om att även parfymer för en femtiolapp måste sparas på och endast användas vid högtidliga tillfällen.
Karl Moran Love & Dream Blue Moon Nu har jag kanske hunnit passera 20, jag minns inte riktigt. Jag letar efter en vettig ny parfym under hundralappen. Jag hittar en bland alla otäcka ungflicksblandningar som luktar gurka och melon. Blue Moon är möjligen någon slags utslätad tonårskopia av Angel, men på den tiden visste jag förstås inte att det fanns något som hette Thierry Mugler. En antydan om att så är fallet, förutom själva doften, är att den har ljusblå kork och månar och stjärnor utstansade i glaset. Annars minns jag att den hade ett par syskondofter med annan färgskala, kanske en grön och en rosa, som luktade horribelt i jämförelse. Den här har jag använt med kärlek in i modern tid och jag tycker fortfarande att den är överlägsen den otäckt tunna, torra och skarpa Angel. Den är egentligen mer lik min favorit A Men. Jag skulle säga att det är en gourmetdoft uppfräschad inte av patchouli utan av en underbart grön chypre med citrusinslag. Den är inte alls tung eller sliskig, men den får det ändå att vattnas i munnen på mig. Om det låter frestande är Femaledictions Seraphic en värdig ersättare: http://www.femaledictions.com
Flower by Kenzo Jag gillade att lukta på parfymer och ville ha en riktig, problemet var att ingen luktade tillräckligt gott. Till slut fastnade jag för Flower by Kenzo och önskade mig den i julklapp. De två-trehundra en vanlig parfym kostar verkade fortfarande helt orimligt dyrt att punga ut själv för en förbrukningsvara, i min värld, fast jag shoppade loss på kläder och skor. Jag skulle gissa att det åtminstone till hälften var den vackra flaskan med vallmon som lurade mig att falla för just Flower by Kenzo. Möjligen också den pudriga, gourmetaktiga tonen, violgodis snarare än violer, blommor dränkta i vanilj och vit mysk i stället för bara blommor. Nu kan jag inte tänka mig att visa mig i något så flickaktigt sliskigt och konventionellt. Den luktar också "fel", fel period av mitt liv, det är inte jag längre. Men jag kan av sentimentala skäl inte tänka mig att göra mig av med den, fast den är nästan full.
Estée Lauder Beyond Paradise När det var dags att önska mig min andra "riktiga" parfym var det Beyond Paradise jag föll för. Anledningen är enkel: jag tyckte att den doftade precis som en schersminbuske i blom (en äkta jasmin vet jag inte om jag har luktat på). Alla de där andra exotiska ingredienserna kände jag inte till och brydde mig inte om, schersmin var paradiset för mig. Jag förstår fortfarande vad jag såg i den, men den bästa mjuka schersmindoften är när man luktar på flaskan, på huden utvecklar den snabbt en "fräsch" skärpa jag inte tog någon notis om på den tiden. Den är alldeles för "ljus" och "feminin" och okomplicerat blommig för mig nu.
Comme des Garcons 2 Jag hade läst i Darling om Comme des Garcons artificiella och androgyna parfymer som skulle dofta nagellack och damm på en glödlampa, så när mina föräldrar frågade om de skulle köpa någon parfym åt mig på sin Spaniensemester bad jag om något av Comme des Garcons. De kom hem med 2 och jag beundrade den pluntaliknande flaskan men dömde ut doften som myggmedel deluxe. Jag tycker fortfarande att den är i skarpaste och starkaste laget, men nu kan jag faktiskt urskilja en och annan not i den.
Liquid Karl his & hers Uppenbarligen överskattade H&M efterfrågan, för jag fyndade den på rea för en tjuga eller så. Inte för att den var överdrivet dyr från början, men över en hundring om jag minns rätt. Jag har alltid varit ganska svalt inställd till denna sötunkna, vagt vintageaktiga, gourmetdoft men det var ett fynd och flaskan är snygg.
Black Phoenix Alchemy Lab Devil's Night En liten blå glasflaska med 5ml parfymolja, en Halloweendoft jag köpte 2005, när jag nyligen hade upptäckt BPAL. En rätt trevlig, kryddig skapelse men jag har inte använt den mer än ett par gånger på sin höjd. Jag hade juldoften Gingerbread Poppet också men den har jag sålt för att finansiera mer intressanta dofter.
Goth Rosary Fragrance Samhain Varför jag slog till på en flaska undflyr mig nu, men det var inget jag ruinerade mig på precis, även om jag gärna skulle byta bort den. Ännu en Halloweendoft, men jag tycker att den är mer julig: apelsin med pepparkakskryddor.
Paul Smith Story Den enda "riktiga" parfym jag har köpt en hel flaska av själv. Jag måste ha den. Flaskan ser ju ut som en bok! Och doften är faktiskt rätt oemotståndlig, sprudlande citrusig och grön som nyutspruckna löv. En lättviktare, men en lämplig "vardagsdoft" (Som om jag höll mig med sådana! Det är Muscs Koublaï Khän till föreläsningar för hela slanten!) och jag blir glad av den.
En sorglig samling som inte speglar min nuvarande smak för fem öre. Alla mina parfympengar har gått åt till de cirka 350 parfymprover jag har i min samling, och de jag har bytt bort mot nya, nämligen. Visst vill jag äga flaskor av mina favoriter, någon gång i framtiden, men jag prioriterar att prova nya dofter. Först när jag har använt slut på mitt prov av en doft, vilket faktiskt aldrig har hänt än, kan en flaska komma på fråga. Vad ska jag med flaskor till när jag ändå aldrig skulle hinna använda dem för alla de nya spännande dofter jag har att testa först?

Som man kan märka på de parfymflaskor jag har i min ägo har jag inte varit parfymjunkie särskilt länge. Jag skulle kanske ha velat vara, men parfymerna på Åhléns levde ju aldrig upp till de där romantiska beskrivningarna i tidningarna, så jag höll mig till skor och ögonskuggor. Vändningen kom för ett par år sedan när jag upptäckte Black Phoenix Alchemy Lab och började botanisera bland deras groteska urval parfymoljor med mer eller mindre fåniga gotiska namn och beskrivningar. Här var dofter som kanske inte var några höjdare alla gånger men som åtminstone inte liknade det strömlinjeformade massmarknadsutbudet! Dessutom kunde man köpa prover och testa många olika dofter utan att fullständigt ruinera sig. Dessutom fanns en bytesmarknad för begagnade prover i deras forum, och ett trevligt community där man kunde diskutera dem och tipsas om andra liknande parfymföretag. Botaniserandet bland obskyra parfymoljor ledde mig bakvägen tillbaka till "vanliga" parfymer, via de originella märken och dofter som tilltalar samma gotiska publik, som Demeter, Christopher Brosius, Etro och - återigen - Comme des Garcons. Nu har det snart gått varvet runt. Jag håller mig mest till exklusiva nischparfymer men är beredd att se klassiker ur massmarknadsutbudet med nya ögon - eller borde jag säga ny näsa? De billiga parfymoljorna har jag i stort sett lämnat bakom mig, eller åtminstone prioriterat bort till förmån för alla de andra parfymer jag måste testa innan jag dör.

På den här korta tiden har jag förstås ombytlig som jag är radikalt bytt parfymsmak - eller ska jag kalla det "utveckling" eller"förfining"? Jag är bara chockad över att jag inte har kommit över min parfymbesatthet helt och hållet vid det här laget! Det verkar banne mig som att den är här för att stanna. Det kanske kommer en dag (fortare än jag anar) när jag prioriterar bort att leta parfymprover på Ebay och följa ett tiotal parfymbloggar, men då får jag bara desto mer tid över att äntligen använda upp alla mina parfymprover och återuppliva gamla bekantskaper. Jag kan använde en ny doft varje dag i ett år utan att röra kontokortet, och jag som inte ens använder parfym varje dag eftersom det på något bisarrt sätt känns som "slöseri" om jag ändå bara sitter hemma. En småborgerlig fördom jag måste komma över för att bli en fullfjädrad parfymista, jag vet. I digress, som man så fint säger på engelska. Vad jag skulle komma till var att man kan dela in min parfymsmak i perioder:

1. Den naturromantiska perioden. Det här var när jag precis hade upptäckt den underbara världen av parfymoljor, och var ute efter parfymer som luktade något man kunde känna igen. Massmarknadsparfymerna luktade ju med få undantag bara "parfym". Jag ville lukta som en sommarnatt, en skog, en sjö, en höstdag, en trädgård efter regnet, och drogs till noter som gran, mossa, gräs, liljekonvalj, syrén och vatten. Jag envisades länge, påhejad av entusiastiska amerikaner som svamlade om att en viss parfymolja luktade precis som att befinna sig vid en porlande källa med mossbelupna stenar i en förtrollad skog. Till slut lärde jag känna min hudkemi och min näsa och tvingades accepterade ekvationerna "vatten och frisk luft"="kemiskt skarp, citrusig, mintig herrcologne", "skog"="Wunderbaum" och "gröna örter"="surt, skarpt, unket". Det enda som egentligen funkade var jordnoten, den doftar verkligen jord. Jag lärde mig också att de flesta blomnoter blev antingen obehagligt vaxiga och unkna på gränsen till ruttet, eller skarpa och tvåliga för mig. Och att de som faktiskt doftade hyfsat porträttlikt sina naturliga förebilder ändå inte var något jag ville gå runt och lukta som.

2. Gourmetperioden. Den här perioden tog egentligen inte vid efter den första, det handlar snarare om samma drift att hitta dofter som luktar som något särskilt, något igenkännligt, inga obskyra ingredienser som bara återfinns i parfym. Den höll bara i sig längre, eftersom gourmetdofter generellt sett funkar bättre med min hudkemi och jag upptäckte att jag trivs med att dofta "varmt", inte "svalt" som de flesta "naturliga" dofter. Jag lärde mig också att min hud förstärker sötma så att exempelvis de flesta frukt- och bärnoter blir groteskt sliskigt och artificiellt tuttifruttigodis. Under den här perioden skydde jag skarpa och bittra dofter som pesten, vis av mina misstag under period 1. Kryddor gick däremot bra, men jag lärde mig att kanel och kryddnejlika generellt var för skarpa och torra för mig. Jag insåg också att te kan vara en fantastisk not, om man ger upp idén om att det ska lukta te och förväntar sig någor grönt och friskt, nästan citrusigt. Te, citrus och ingefära blev ersättningen för de där gröna örterna som inte funkade för mig. Jag faller handlöst för rabarber. Andra noter jag söker mig till är aprikos, kakao, vanilj, kardemumma, saffran och kaffe.

3. Den orientaliska perioden. Vis av erfarenheten av hur de fungerar i dofter jag gillar vågar jag börja nosa på alla de där "konstiga" ingredienserna jag inte vet vad de luktar som. Jag hyser dock fortfarande en stark aversion mot allt som är för skarpt och bittert, eller alltför mycket hippie. Vetiver är djävulen, patchouli suspekt, rökelse otäckt och sandelträ för torrt. Det orientaliska får gärna kombineras med kryddiga gourmetnoter till distinkt "feminina" dofter, om än inte för blommiga. Noter som får mitt godkännande är ambra, mysk, trä, tonka, apelsinblom och tobak. Det börjar likna något...

4. Den brutala perioden. Det är här jag befinner mig nu. Det sägs ju att man söker tyngre och tyngre kickar... Själv har jag tröttnat på det sötsliskiga och går på allt längre upptäcksfärder i herrarnas domän. Jag kan inte heller få nog av det skanky och dirty - mysken och lädret som i och för sig har hängt med länge har fått en renässans, och inte ens associationer till otvättat hår, oduschat pensionär och blöt hund kan få mig att skygga. Jag har också blivit intresserad av det abstrakta, alla de där traditionella parfymnoterna som man inte känner igen från sin omgivning. Jag vill lära mig exakt hur alla de där balsamen, kådorna och träslagen luktar. Noter som får mig att haja till är vetiver(!), rökelse, sprit, läder, patchouli och sandelträ.

5. Femme fatale-perioden. Det är hit jag är på väg. Tror jag. När machismo inte ger mig de rätta kickarna längre borde det vara dags att omvärdera det feminina och blommiga. Men inga mjäkiga liljekonvaljer här inte! Nej, här ska provas alla de där tunga, hypnotiska parfymerna dåliga flickor från förr svepte in sig i tillsammans med minkpälsen. Jag känner hur det börjar klia i fingrarna efter prover av Mitsouko, Angelique Encens, Cuir de Russie, Vol de Nuit, En Avion, Tabac Blond, Bal a Versailles... Jag (eller min näsa) kanske är mogen att komma över min aversion mot den där unkenskarpa auran så många vintageparfymer delar och se vad som finns därunder. Jag förutspår ett ökat intresse för aoud, civet, ambergris, ros, jasmin och narcisser. Den som följer min blogg får se...

Parfumerie Generale: Musc Maori

Jag måste ha missat att läsa beskrivningen av Musc Maori, eftersom namnet fick mig att anta att det skulle vara en brutal myskdoft i stil med Muscs Koublaï Khän. Möjligen snappade jag upp något om kakao och tänkte mig brutal mysk i kombination med mörk, bitter choklad, en kanske söt men mörk och fyllig gourmetdoft.

I själva verket är Musc Maori en rent sliskig gourmetdoft som ärligt talat inte känns tillräckligt sofistikerad för ett märke som Parfumerie Generale. Mysk finns det i den, men vit mysk. Sådan där sliskig, ren, artificiell mysk som inte har ett dugg med kroppsodörer att göra utan snarare hamnar i samma kategori som vanilj-, mjölk- och vita blomnoter.

Egentligen borde det inte förvåna mig, om jag bara hade läst beskrivningen ordentligt. Musc Maori är byggd på temat "svartvitt" där det vita är pudrigt söt mysk, kaffeblomma (?), vanilj, ambra och tonka och det svarta kakao. Trä ska det finns i den också, men det känner jag ingenting av. Kakaon gör en formidabel entré, riktigt mörk och bitter och pudrig mot allt det söta, som kakao pudrat över en sliskig mjölkpudding. Problemet är bara att den är spårlöst försvunnen inom loppet av några sekunder, en lättflyktig toppnot. Kvar blir bara vit, len, pudrig, sötma med den artificiella svalkan från vit mysk.

Om det är en chokladparfym du är ute efter rekommenderar jag att du sparar dina tusenlappar på att köpa den från Dream Esscents i stället. Inga vidare högkvalitativa dofter generellt sett, men just chokladparfymerna tyckte jag var oväntat "mogna" och kakaobittra i stället för den vanliga, barnsliga mjölkchokladdoften: http://dreamesscents.com/ Annars har även DSH ett urval chokladdofter i budgetklassen: https://www.dshperfumes.com/index_eo.asp

http://www.luckyscent.com//shop/detail.asp?itemid=34510&section=1

Profumum: Dulcis in Fundo

Min smak har utvecklats från söta gourmetdofter, och jag gillar generellt sett inte söta citrusnoter, bara friska som citron och lime, men Dulcis in Fundo är rätt oemotståndlig. Den doftar som en apelsindessert med riktigt mycket florsocker, marmeladgodis eller kanderade apelsiner snarare än färska. Efter toppnoten blir den en aning fadd och plastig och mindre oemotståndligt citrusig, men fortfarande en väldigt mysig, varm, söt och pudrig apelsindoft med ett starkt inslag av vaniljsocker. Den påminner om en gammal limited edition från DSH som heter Creamsicle, en liknande söt och pudrig godisapelsin, fast Creamsicle är kanske något mer gräddig eller mjölkig i tonen. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska behålla mitt prov, jag vill i regel inte sända ut sliskiga eller flickaktiga doftsignaler och jag har redan alldeles för många sådana sparade, men som "comfort scent" är den rätt idealisk. Och är du förtjust i citrus och/eller vanilj och vill dofta sött och tryggt som en kakbakande hemmafru (även om du är en hårdför karriärist) är den säkert något för dig. Den fungerar nog utmärkt som lockbete för dem vars väg till hjärtat går genom magen...

http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=33913&section=1

Profumum: Fumidus

Fumidus liknar ingen annan "riktig" parfym jag har stött på, ska man hitta något liknande får man söka bland obskyra, gotiska parfymoljor. Den luktar nämligen rök - inte rökelse, inte tobak, utan brandrök, med inslag av bränt gummi och rökt korv. Christopher Brosius brukar ju räknas som en excentriker i parfymvärlden, vars naturtrogna dofter är mer eller mindre obärbara som parfym, men hans hemtrevliga, sötade Burning Leaves är ingenting mot detta. Black Phoenix Alchemy Lab har ett par dofter som försöker simulera eld och rök med en liknande skarp vetiverbeska - Djinn och Brimstone - men skillnaden är att de aldrig lyckads frammana någon eld för mig, möjligen kallnad aska. Närmast kommer Under Western Stars från Alternative Breeding (som numera bara gör hemdofter), den luktar naturtrogen lägereld och har ett liknande inslag av rökt korv. Men Under Western Stars är inte hälften så brutal som Fumidus. Om den doftar som röklukten i ens hår och kläder efter att man har suttit vid en trevlig brasa och grillat korv så doftar Fumidus som om man just har blivit räddad ur ett brinnande hus, fullt av elektronik och plast.

Noterna är whisky, vetiverrot och björkbark, men det här är betydligt rökigare än den rökigaste whisky. Chocken när lukten först slår emot en liknar kanske den första klunken av en riktigt rökig, torr och brännande alkoholstark whisky, dock. Liksom smaklökarna sedan domnar av alkoholen mjuknar Fumidus något på huden, blir mindre eldsvåda och mer skarp, frisk, sträv herrparfym med riktigt mycket jordig vetiver, en aning citrusig björk och en läderaktig ton. Yatagan är en fjolla i jämförelse. (Observera att jag inte använder ordet fjolla i nedsättande bemärkelse i den här bloggen, jag älskar fjollor och försöker imitera en så gott jag kan.) De flesta normala människor vill nog inte ta i Fumidus med tång, själv bär jag den med skräckblandad förtjusning.

(Ett ofrivilligt experiment: Jag andades in doften av clementinskal samtidigt som Fumidus. Den mörka, jordiga basen var riktigt lyckad i kombination med frisk, sprudlande clementin. Kanske kan vara värt ett försök att kombinera med L'Artisan Parfumeurs Mandarine tout simplement? Eller med annan valfri frukt- eller blomparfym som kan bli lite väl mjäkig på egen hand? Jag tror nog framför allt på en kombination med citrusnoter, för att simulera en mer "normal" herrparfym i stil med Paul Smith Story, fast med en mörkare, tyngre bas.)

http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=33914&section=2

Heeley

Luckyscent hade en spännande påse med prover av nya dofter som jag slog till på, bland annat för att den innehöll Heeleys tre senaste. Jag hade aldrig testat något från Heeley tidigare, men en av de nya heter Cardinal och har fått fina recensioner. En annan heter Fine Leather, och det kan jag ju inte heller motstå.

Cardinal ska dofta kyrkrökelse, så jag förväntade mig något i stil med Etros Messe de Minuit och Comme des Garcons Avignon, och visst har den en liknande rökelsebas. Tyvärr har den också ett alldeles för starkt kyligt/metalliskt/tvåligt inslag för min smak, lite som Comme des Garcons Zagorsk, fast ännu värre. Nästan rengöringsprodukt faktiskt, och jag är inte den enda som tycker det. Ingredienslistan låter fantastisk - rökelse, cistus, ambra, patchouli och vetiver - så jag vet inte alls var det kommer ifrån. Här finns ju inga kyliga/tvåliga blomnoter som iris eller viol, så jag gissar att det är själva rökelsen, kanske i kombination med vetiverns fräscha skärpa. Efter några timmar på huden blir den mjukare och varmare, nästan träig och faktiskt riktigt trevlig. Efter ytterligare ett par timmar blir den rent söt, som honungsdränkt rökelse. Kanske är det ambran som gör entré. Frågan är om det är värt att genomlida toppnoterna för basnoternas skull? Jag säger ja mest för att jag så gärna vill lukta kardinal.

Fine Leather är tänkt som en diskret och sofistikerad läderdoft för en gentleman. Nu tycker inte jag att det är ett generellt problem med läderdofter att själva läderinslaget är för starkt, tvärtom tycker jag att det ofta är en ganska undflyende not som gömmer sig bakom blomnoter och annat, men det kanske är min näsa som är konstig. Och jag gillar ju maskulina dofter och rå, obscen mysk så jag har kanske ingen talan. Jag skulle gärna lukta bara som den mjuka, lena läderdoften på mina händer just nu efter att jag tagit av mig handskarna, utan andra störande noter. Fine Leather har däremot nästan bara andra noter, så till den grad att jag inte hittar lädret i den. Framför allt doftar den björk, den väldigt speciella fadda/svala/unkna doften av björksav som jag kan ha svårt för i parfym. Här håller den sig dock på mattan och är ganska charmig i kombination med svala, fräscha blomnoter som viol och mimosa. I början har blomnoterna (och kanske björken) en viss tvålig skärpa, men de blir med tiden allt sötare, samtidigt som jag äntligen tycker mig kunna ana en mycket mjuk och len lädernot. Utvecklingen påminner faktiskt om Cardinals, och de delar också egenskapen att vara riktigt långlivade på huden. Det här är doften för en mycket ung poet i studentmössa och blanksliten kostym som är ute och vandrar i en vårlig björkdunge och drömmer. Jag tänker på diktsamlingar från första halvan av 1900-talet inbundna i ljusblå pärmar med små skira blomrankor i guld och naturromantiska vinjetter med linneatuvor och svalor i soluppgången. Jag för den till samlingen av "blomdofter jag faktiskt står ut med för att de är riktade till män".

Spirit of the Tiger är inspirerad av tigerbalsam. Varför i hela friden någon skulle vilja lukta så övergår mitt förstånd. Ingen kommer att förstå att det är en parfym, vilket i och för sig inte är ett problem, men varför lura sin omgivning att man smörjt in sig med tigerbalsam? Första gången jag testade den tyckte jag att den i stort sett var en trogen återgivning av tigerbalsam: kamfer och eukalyptus (fast det är inte eukalyptus utan mint). Andra gången dominerade kryddorna, nejlika och kardemumma, så till den milda grad att min syster tyckte att det luktade "överkryddad pepparkaksdeg". Jag borde vara rätt person att uppskatta det, åtminstone kardemumman, men kryddorna är för skarpa och träigt torra, och jag blir ju som bekant äcklad av kombinationen av varma kryddnoter och kylig mint. Med några undantag uppskattar jag inte kyliga dofter över huvud taget (det vill säga det mesta som finns på, säg, Åhléns), det är något som är så väldigt fel med att en levande människa ska lukta svalt och rent och artificiellt. Jag är helt fel person att recensera den här doften eftersom jag inte begriper mig på fräscha och luftrensande halstablettsparfymer heller. Om du har vackra minnen av att smörja in dig med tigerbalsam mitt i julstöket kan det kanske vara något för dig...

http://www.luckyscent.com/shop/category.asp?section=1&categoryid=315

The Different Company: Sel de Vetiver

Sel de Vetiver är en fantastisk doft. Namnet betyder ungefär "vetiversalt" och den är känd för att vara just salt, som huden efter ett dopp i havet. Jag är skeptiskt till salt som doftnot eftersom salt inte har någon doft och jag inte tidigare stött på någon parfym som faktiskt luktar salt, bara misslyckade imitationer av havsbris.

Den skepsisen höll i sig i de första sekunderna av grapefrukt och vetiver i Sel de Vetiver. Sedan händer något rätt otroligt. En naturtrogen återgivning av havsbris med starka inslag av tång (troligen vetivern) och torr drivved uppenbarar sig. Jag är inte ens överdrivet förtjust i den verkliga doften från havet, och jag hyser ett brinnande hat till ozone/aquatics som försöker imitera den, men för Sel de Vetiver kan jag bara buga ödmjukt.

Den doftar verkligen salt, salt som blivit kvar på solvarma klippor, torr trivved och nybadad hud. Den doftar också vatten, vilket jag aldrig tidigare upplevt att en parfym lyckats med, fagra löften till trots. Hur sjutton den kan göra det med noter som grapefrukt, patchouli, kardemumma, pelargon, vetiver, iris och ylang ylang övergår mitt förstånd.

Det fungerar uppenbarligen inte på alla. Min syster sade bara "herrparfym" när jag sträckte fram handleden (hennes standardsvar är ett likgiltigt "mm", "den luktar parfym" eller "söt"). Civilingengör'n lystrade däremot genast till, luktade igen och sade att den luktade något naturligt, kanske skog. När jag föreslog strand gick hon med på det, men framför allt drivved i så fall. Den har ett inslag av trä, och det är en rätt "grön" lukt generellt för att vara en strandlukt, tack vare vetivern. Sedan sade hon att det inte luktade så salt ändå, utan att det snarare var doften av bräckt vatten. Jag håller med henne, det som upplevs som "salt" i Sel de Vetiver är nog snarare en nybadad, soltorkad känsla med inslag av torrt, grånat trä, lite bastu nästan. Den doftar strand och vatten i allmänhet, det kan lika gärna vara sötvatten, och det är kanske därför jag tycker så mycket om den. Sjöar har alltid legat mig varmare om hjärtat än hav.

http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=25313§ion=2&rv=on

Caron: Yatagan

Jag har hört de märkligaste saker om Yatagan. Flera recensenter på Basenotes tycker att den luktar selleri, sellerisalt, kök eller svettig kock. Jag ville prova den för att jag sett den omnämnas i samma andetag som fantastiska, dirty läderdofter i bloggar.

Själv skulle jag säga att den doftar mer tallskog än läder eller kök. Några matassociationer får jag över huvud taget, och gudskelov ingen hemsk selleri. Associationerna till svett kan jag däremot begripa, första gången jag sprejade på den uppfattade jag en mystisk underton av otvättat hår eller blöt hund. Nu är inte jag jättekänslig mot sådant, jag gillar ju mysk, men just hund är jag gärna utan både i verkligheten och i parfym. Det är dock bara en ensam hund som springer omkring i en gigantisk barrskog. Det dominerande intrycket är den friska, varma, torra doften av tall. Vetiver ger en extra dos skarp grönska och patchouli en extra mysig jordighet. På Basenotes beskrev jag det som en oklanderlig gentleman ute på jakt, som har gått sig en aning svettig och kanske luktar litet blött ylle, och vars hund springer runt benen på honom.

Min främsta invändning mot Yatagan är inte hunden i fråga utan den där fadda/unkna/sträva/syrliga örtigheten jag brukar tjata om att vintageparfymer har. Det är inte alls underligt eftersom Yatagan är från 70-talet. Den har också beskrivits som mest over the top av alla macho 70-talsdofter med bara torra, starka, råa noter och ingen fjollig sötma. Jag tycker dock inte att den luktar så fasligt mycket som Herr För-mycket-rakvatten. Kanske om den överdoseras, och kanske med manlig hudkemi (min har en tendens att lyfta fram sötma, även om vissa dofter surnar i stället). Men jag tycker att sådana machodofter brukar vara mer skriande artificiella, starkt spritiga eller doftgrans-gröna, medan Yatagan doftar mer eller mindre som äkta tallskog, varmt och naturligt. Det är till och med fjolligt solsken i skogen i fråga, och jägaren är en slätrakad gentleman i tweed, ingen skäggig skogshuggare som inte tvättat flanellskjortan sedan 1976.

http://www.fragrancenet.com/f/net/mf_items.html?cat=02524&cur_letter=y&item_type=&gender=M&gs_gen=m

Vinterdofter

Vad är en passande vinterdoft? Något kyligt, eller tvärtom något varmt att svepa in sig i som en halsduk? De flesta verkar luta åt det sistnämnda, och många vinterdofter är i själva verket juldofter med noter som gran, apelsin, kryddnejlika och kanel. Men julhelgen är över, och dagarna blir ljusare. Vad bär man för parfymer i januari och februari?

BLACK PHOENIX ALCHEMY LAB: Jacob's Ladder: Jacob's Ladder är en jul-limited edition som går att köpa januari ut. Ambra, galbanum, benzoin, ambrette och tonka ger den en varm, fyllig, exotisk, träig och en aning citrusig doft som passar bra inte bara till jul utan hela vinterhalvåret.
http://www.blackphoenixalchemylab.com/

BURBERRY: Brit Red: Jag erkänner, min första förälskelse i Brit Red har lagt sig. När jag bar den i julas tyckte jag till och med att den var litet för konventionellt parfymsliskig. Men om man gillar söta gourmet- och fruktdofter är den en av de bättre med sin krispiga, saftiga toppnot av rabarber som utvecklas till en varm och mysig doft av vanilj och pepparkaka.
http://www.parfym.se/default.asp?sida=item_show.asp?code_no=BUD004

CB I HATE PERFUME: Black March: Black March kunde inte leva upp till mina uppskruvade förväntningar. Den doftar mest av allt som en subtil version av jordnoten som är så vanlig i alternativa och gotiska parfymer. Men beskrivningen och dikten som den bygger på är fortfarande svidande vackra.
http://www.cbihateperfume.com/

DEMETER FRAGRANCE LIBRARY: Snow: Snow luktar inte direkt snö, den är inte tillräckligt kylig och ren för det. Den doftar snarare jord som tjälen precis håller på att gå ur och frostigt fjolårsgräs. Dessutom har den en parfymig touch som faktiskt gör den mer behaglig och lättburen i stället för bara syntetisk och otäck. Om man vill matcha årstiden snarare än att motverka den är den helt rätt.
http://www.demeterfragrance.com/

KARL LAGERFELD: Liquid Karl: Jag fyndade den här parfymen på rea på H&M för ett par tior, och tyckte väl ungefär att den var värd reapriset: en mysig, varm, sötkryddig doft. Det var innan jag blev intresserad av parfym, och nu när min smak har utvecklats och jag kan urskilja nyanserna som bröd och timjan uppskattar jag den mer. Jag tycker väl fortfarande inte att den är något mästerverk, framför allt är det dess sötkvalmiga unkenhet jag har svårt för. Just därför rekommenderar jag den som en vinterdoft: det är bara när vädret är allt annat än kvalmigt jag riktigt kan uppskatta den. Dessutom ger den en viss julstämning med associationer som mjuk pepparkaka, nejlikeapelsiner och varm äppelcider med kanel. Framför allt är den mjuk, mjuk och len och varm, och de som är mindre känsliga för unkenhet än jag kan säkert älska den.

L'ARTISAN PARFUMEUR: Safran troublant: Den kanske inte luktar exakt som lussekatter (jag har över huvud taget svårt att koppla samman parfymnoten saffran med kryddan) men det är en söt och varm och god doft. Kanske litet i sliskigaste laget om man har svårt för gourmetdofter, men åtminstone i toppnoten har den en nästan citrusaktig fräschör.
http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=15222&section=1

Gott nytt år (jag ska fira in det nya iförd Ambre russe)!

Veckans bild får bli hela julhelgens, och föreställer min nya stilikon Gomez Addams. Tyvärr hittade jag ingen bild med hans underbara äppelknyckarbyxor (jag vill också ha riktiga äppelknyckarbyxor med ordentlig vidd, inte bara trendkopiorna). Det måste vara Raul Julias Gomez. Hur mycket jag än älskar Tim Curry kan jag inte tänka mig att han lever upp till sin föregångare, och originalserien ser inte alls lika bra ut som filmerna.

Veckans lukt: Doften av skorstensrök en frostnatt.

Veckans smak: Tolv sorters hemlagat julgodis (Med hjälp av min syster gör jag varje år ungefär så många. Årets vinnare var den improviserade ingefärskolan, men hallontryffeln gick inte heller av för hackor.)

Veckans känsla: Att strutta runt i mina nya promenadskor-fast-med-klack från Din Sko

Veckans ljud: Brian Setzer's Orchestra, min julklapp till pappa (Tyvärr inte Melody Clubs senaste som jag fick i julklapp, den är helt klart deras svagaste. Att låtarna låter som nya arrangemang av deras gamla bryr jag mig inte om, problemet är att det är tamare och sämre arrangemang. För lite bombastiska tamburiner och handklapp och synthpopdisco, för mycket gubbrockiga schlagerballader.)

Veckans syn: Jesper Walderstens målarbok. Jag har färglagt prydligt innanför konturerna hela julhelgen, det är mycket meditativt. Rekommenderas som avstressning.

Veckans sinnesintryck: Att kursaren som berömde min klädsel kom till nästa seminarium i en piffigare variant av min; vi hade båda smalrandig, vit skjorta, tomteröd slipover/pullover och scarf/kravatt under den uppknäppta skjortkragen.

Veckans länk går till den queeraste reklamfilm jag sett. Applåder:
http://www.epica-awards.org/assets/epica/2005/finalists/film/flv/04005.swf

Några parfymfavoriter: en summering av 2006

Det är ju kutym att summera året på något sätt, och jag gör det genom att delge er mina svar i Basenotes årliga omröstning. Jag kan inte svära på att jag verkligen röstade exakt såhär eftersom jag inte tänkte på att spara mina svar, men något i den här stilen i alla fall. Eftersom jag inte gör någon skillnad på herr- och damdofter är den indelningen gjord ganska mycket på måfå, jag har bara försökt få med så många av mina favoriter som möjligt.

Bästa doft (maskulin): Serge Lutens Fumerie Turque

Bästa doft (feminin): Comme des Garcons Quarzazate

Bästa nya doft (m): Tauer Perfumes Lonestar Memories

Bästa nya doft (f): Eau d'Italie Bois d'Ombrie

Bästa dagdoft (m): L'Artisan Parfumeur Tea for Two

Bästa dagdoft (f): Comme des Garcons Sherbet Rhubarb

Bästa kvällsdoft (m): Serge Lutens Santal de Mysore

Bästa kvällsdoft (f): Montale Aoud Cuir d'Arabie

Bästa förpackning (m): Paul Smith Story

Bästa förpackning (f): Tann Rokka Kisu (visst är den vacker, men själva doften ger jag inte mycket för...)

Bästa designerdoft (m): Thierry Mugler A Men

Bästa designerdoft (f): Burberry Brit Red

Bästa nischdoft (m): Tauer Perfumes L'Air du desert marocain

Bästa nischdoft (f): Parfums d'Empire Ambre Russe

Bästa budgetdoft (m): Karl Lagerfeld för H&M Liquid Karl

Bästa budgetdoft (f): Karl Moran Love & Dreams Blue Moon

Bästa kändisdoft (m): Cumming (Ok, jag erkänner, jag har ännu inte lyckats testa den)

Bästa kändisdoft (f): Miller Harris L'Air de Rien (det kanske inte räknas eftersom det inte är ett kändismärke, men den är gjord för Jane Birkin)

Bästa parfymhus: Serge Lutens

Bästa parfymblogg: Perfume-Smellin' Things

Trashig brittisk överklass

Veckans bild föreställer Marlene Dietrich i Seven Sinners.

Veckans lukt: Saffran (inga parfymnoter kommer i närheten)

Veckans smak: Nybakta lussekatter på Lucia

Veckans känsla: Blandade känslor över att ha hamnat sist på reservlistan till den sjätte doktorandtjänst jag sökte, efter att aldrig ens ha kommit med i första urvalet tidigare.

Veckans ljud: Leonard Cohens röst.

Veckans syn: Den expressionistiska lustiga huset-scenen i slutet av Lady from Shanghai.

Veckans sinnesintryck: Att den sötaste och mest välklädda flickan på kursen gav mig en komplimang för min klädsel och sade att jag såg ut som att jag skulle på jakt på ett brittiskt god på 30-talet. Vad jag hade? Snedbena, mina trotjänare bruna äppelknyckarbyxor, bruna knästrumpor med vita prickar, höghalsad blus, roströd kofta och oxblodsfärgade promenadskor. Allt utom second hand-skorna från H&M. Jag älskar H&M.

Veckans länk går Smart Bitches who love Trashy Novels. Man behöver inte gilla Harlequinromaner för att finna bloggen underhållande, engagerande och, just det, smart. Vem vill inte skratta åt lite "mantitty" på fula omslag?

http://www.smartbitchestrashybooks.com/

Fallna änglar

Veckans bild föreställer mig som Christopher Walken som ärkeängeln Gabriel i Prophecy-filmerna. Fler finns på min hemsida.

Veckans lukt: Härligt giftiga mörkrumsångor.

Veckans smak: Lussekatt.

Veckans känsla: Känslan av att kanske faktiskt ha en chans att få ett jobb trots allt, även om det inte är ett jobb som räcker till att betala hyran.

Veckans ljud: Hedwig and the Angry Inch (även om vissa låtar var rätt tråkiga och spelades för ofta eller länge).

Veckans syn: Hedwig and the Angry Inch (minus de fula naivistiska "barnteckningarna" som bara störde).

Veckans sinnesintryck: Filmatiseringen av Oranges Are Not the Only Fruit - se den!

Veckans länk går till spoken word-poeten Stacey Ann Chins hemsida där man kan läsa dikter och blogg:
http://www.staceyannchin.com/v2/index.html

Nostalgi

Veckans bild får bli veckans bilder: fler dragkings ur mormors fotoalbum. Den här gången är det faktiskt en släkting med på bilderna, mormors mor, dock aldrig i drag. Jag tror bestämt att bruden är en dragqueen också, men teatertruppen verkar ju helkvinnlig i övrigt så jag kan ha fel.

Veckans lukt: Histoires des Parfums 1740 Marquis de Sade. En i mitt tycke utmärkt läderdoft som dock fick min flickvän att rynka på näsan. (Jag kanske borde komplettera mina recensioner med "civilingenjören säger" och små ikoner i form av en rynkad näsa, ett leende och en bit äppelkaka.)

Veckans smak: Glögg och pepparkakor.

Veckans känsla: Att se ljust på framtiden igen, trots att jag är dömd till att bli arbetslös kulturarbetare.

Veckans ljud: Återupptäckt black metal ur skivsamlingen efter att i stort sett bara ha lyssnat på glättig musik de senaste åren. Mycket black metal framstår dock som rätt glättig genom att helt enkelt vara så bombastisk och kitschig och/eller ofrivilligt komisk.

Veckans syn: Mormors alla gamla fotoalbum. Synd att det inte är någon ordning och reda i dem alls, men det är spännande bara att titta på bilderna och försöka gissa när, var, hur och vem?

Veckans sinnesintryck: Första advent med glögg och Charlie and the Chocolate Factory. Det finns ingen ursäkt till att inte CatCF omedelbart skulle införlivas i gaykanon. Den är camp, den är kitschig, den är musikal, den har till och med inslag av konstsim och transor och en uppenbar fjolla i huvudrollen, för att inte tala om prince Pondicherry! Att den officiellt sett är en barnfilm har då aldrig utgjort ett hinder tidigare, och den är för övrigt alldeles för sjuk och alldeles för bra för att ödslas på barn som ändå inte hänger med.

Veckans länk går till en uppsats där jag bevisar ovanstående tes:

http://www.gender.uu.se/C-uppsatser/Tove_Solander.pdf

L'Artisan Parfumeur: L'eau du navigateur

Den här recensionen av Colombina där hon beskriver L'Artisan Parfumeurs L'eau du navigateur som en piratparfym helt i min smak fick mig att beställa ett prov: http://perfumesmellinthings.blogspot.com/2006/09/perfume-review-lartisan-leau-du.html
Det står att den är tagen ur produktion, men jag undrar om det inte bara gäller för den amerikanska marknaden, för den finns i alla fall fortfarande både i L'Artisan Parfumeurs egen webshop och på Wuchsa. Följ hur som helst länken och läs Colombinas eminenta blogg Perfume-Smellin' Things. Jag har nästan bestämt mig för att rösta på den som bästa parfymblogg i Basenotes årliga omröstning, i hård konkurrens framför allt från Perfume Posse.

L'eau du navigateurs noter som kaffe, trä och läder fick det att vattnas i munnen på mig, och jag var övertygad om att det skulle vara en mörk, maskulin, lätt gourmetartad "comfort scent" med ett inslag av läder. Kanske något i stil med favoriter som Parfumerie Generales Aomassaï och L'eau d'Italies Bois d'Ombrie. På sätt och vis är det en mörk, maskulin, lätt gourmetartad "comfort scent". Men den är också distinkt "vintage" i stilen, vilket jag kanske borde ha förstått eftersom den är skapad på 70-talet och inte någon moderiktig nyskapelse.

Det som framför allt ger den ålderns patina är förmodligen lädret och myrran, kanske även kryddorna. En liknande sötsyrlig, unken lädernot återfinns i Robert Piguets Bandit, Montales Aoud cuir d'Arabie och Parfums de Nicolais Vie de chateau. Andra liknande dofter utan läder är Frederic Malles Noir Epices, Parfumerie Generales Harmatan Noir, Art of Perfumerys No. 6, Carons Coup de Fouet och Jean Pascale pour homme.

Vissa av dessa gillar jag trots den fadda tonen, andra rynkar jag på näsan åt. L'eau du navigateur hamnar ändå i slutändan bland de förstnämnda. I den får inte bittra, sura, sträva örter och kryddor ta överhanden, som jag ofta tycker att de gör i vintagedofter. De balanseras av en viss fyllighet och mjukhet, förmodligen mycket tack vare just läderinslaget. Kanske är det också kaffelikören som finns listad bland noterna som räddar den med en viss välkommen sötma, trots att jag inte kan urskilja något kaffe per se.

http://www.laboutiquedelartisanparfumeur.com/product/product.php?mainlevel=1&secondlevel=116&thirdlevel=120

Tauer Perfumes Orris

Ursprungligen skickade Andy Tauer ut gratisprover av Orris till hugade läsare av hans blogg, och det var meningen att det skulle bli det enda som tillverkades av doften. Jag anmälde aldrig mitt intresse eftersom det var en irisdoft, men den blev så hajpad av alla som hade testat den att han beslutade sig för att släppa den i en begränsad upplaga för att tillgodose efterfrågan. Den här gången kunde jag inte motstå min nyfikenhet, särskilt inte eftersom jag bekantat mig med och uppskattar hans parfymmakarstil.

Orris har onekligen Andy Tauers signatur. Det är inte någon tung och söt blomdoft, inte heller en lätt och ljuv. I stället är den ganska stram, torr och osöt, med ett inslag av den typiska rökiga, tjäriga ton som dominerar Lonestar Memories och kan anas i L'air du desert Marocain. Det är en grön blomdoft, grön och kryddig som lavender, men den har också irisens typiska nästan tvåliga skärpa och kyliga edge som av en knivsegg.

Jag tycker bäst om den atmosfär av doften som kan anas i luften omkring mig. Den är mjuk och fyllig, som den smöriga lädernoten i Montales Aoud cuir d'Arabie. Men det är inte läder de delar, det är aoud, eller agarträ. Sandelträ och ambra bidrar säkert också till mjukheten, och rosen adderar en aning sötma. Jag kan dock inte uppskatta en doft bara för vad man kan ana av den i luften. Jag måste uppskatta den hela vägen, och vilja sitta med näsan klistrad mot huden. Det vill jag inte med Orris. Den luktar alldeles för mycket som att jag har skurit mig med en rostig kniv och tvättat såret med stark tvål.

Efter några timmar mildras den stickiga, tvåliga skärpan till en sötare och mer generisk blomnot. Basnoterna blir också mer gummiartat mjuka och aromatiska, snarare än rökigt sträva. Det är en förbättring, men inte tillräckligt för att jag ska vilja behålla den. Mitt prov finns tillgängligt för byteshandel ifall någon är intresserad. De som uppskattar kyliga blomnoter som iris och viol, och vars hud inte förvandlar dem till tvål, kommer säkert att älska den.

http://www.tauerperfumes.com/

Vild ungdom

Veckans bild är den utlovade av Linn som Marlon Brando, om än i James Deans klassiska pose. Färgeffekten är vänddia, ifall någon undrar. Jag photoshoppar inte mina foton.

Veckans lukt: L'air de rien

Veckans smak: Smörgås med chèvre, rucola, solrosfrön och honung.

Veckans känsla: Tillfälligt sammanbrott efter beskedet om att jag inte blev antagen där jag helst ville bli antagen. Akademiker är det enda jag vill bli när jag blir stor, det finns ingen plan b. Alternativet är att bli bitter och misslyckad tidningsutdelande hemmafru till min civilingengör. Och behöva be henne om parfympengar...

Veckans ljud: Kaizers Orchestra

Veckans syn: Christopher Walkens förunderligt rara och värnlösa leende, som ett barn på sin födelsedag. Kan beskådas i King of New York. (Jaja, jag ska sluta tjata. Kanske. Någon gång när jag har bytt fetischobjekt.)

Veckans sinnesintryck: Omtagning av fotosessionen där jag ligger "död" på den kalla, kalla marken, inklusive stirrande förbipasserande, eftersom de förra bilderna blev becksvarta.

Veckans länk går till Wuchsa, ett tyskt företag som tillhandahåller ett fantastiskt utbud av exklusiva parfymer. Deras prover kostar 3-4€, vilket är litet dyrare än Luckyscents 3-4$, men då får man ta med i beräkningen att de kommer i små sprayflaskor som rymmer betydligt mer än Luckyscents små standardglasrör. Man rekommenderas att ange ett par alternativ ifall några av proverna skulle vara slut, men när jag beställde fick jag i alla fall alla mina förstahandsval. Dessutom skedde orderhanteringen och frakten med ljusets hastighet. Om man ska köpa hela flaskor rekommenderar jag dock att jämföra med Luckyscents priser eftersom det kan variera ganska kraftigt och till synes utan logik på vilket ställe de är billigast.

http://www.ausliebezumduft.de/index.php?language=en

Les Nez L'antimaterière

Det nystartade, exklusiva lilla parfymhuset Les Nez erbjöd Basenotesmedlemmar gratis prover, så jag anmälde naturligtvis mitt intresse. När de äntligen kom fram, en månad efter att de hade skickats, var två av de tre små glasflaskorna som låg löst i ett vadderat kuvert krossade. Lyckligtvis var det den jag helst ville prova - L'antimaterière - som hade klarat sig, medan paketet luktade av en blanding av Let Me Play The Lion (Shakespeare-citat) och The Unicorn Spell (ingen ursäkt till detta cheesy New Age-namn).

L'antimaterière ska vara en antiparfym, lite som L'air de rien som ju också har ett namn på liknande tema. Den ska inledas med en alkoholchock på mottot att man inte ska vilseleda kunder med frestande toppnoter, sedan försvinna helt och någon timme senare återkomma som en subtil kroppslukt.

Den luktar mycket riktigt sprit i några sekunder, sedan blir den en jämnsvag mysklukt som långsamt falnar ungefär som vanligt. Den luktar vit mysk, sådan där artificiell, ren, lätt, sötad damparfymsmysk som kan återfinnas i diverse hudvårdsprodukter. Mysk som inte kan störa någon eller föra tankarna till något ohygieniskt. Parfymig mysk, till skillnad från L'air de riens naturliga, kroppsliga, otvättade mysk. Jag kallar det fegt. Ska man göra en myskdoft ska man väl göra det ordentligt. Den kan vara subtil och svag och elegant, men den borde åtminstone vara djärv, annars kan jag lika gärna köpa någon billighetsversion av feminin vit mysk.

http://www.lesnez.com/

Miller Harris L'air de rien

Så fort jag hörde talas om Miller Harris L'air de rien visste jag att jag måste testa den. Den är skapad som en antiparfym för dem som inte gillar parfymer och särskilt inte tunga, vita blomdofter. Den som har beställt den så är skådespelaren Jane Birkin, så på sätt och vis kan den kanske räknas som "celebrity perfume". Jag tänker i alla fall garanterat rösta på den som bästa "celebrity perfume" i Basenotes årliga omröstning.

Inte blev saken sämre av att den i parfymbloggar beskrevs som "skanky musk". Serge Lutens Muscs Koublaï Khän har lärt mig att jag älskar, eller åtminstone är hopplöst beroende av, "smutsiga" myskdofter. Och L'air de rien är just det. En underbart kinky mysk med vibbar av dekadent och exotiskt unken vintageparfym. Andra noter som listas är ambra, vanilj, apelsinblom och ekmossa, men jag känner bara mysk. Jag är inte den som klagar.

Namnet framstår som litet märkligt. Jag vet inte riktigt hur jag ska översätta det utan att det ska låta extremt stolpigt, men något i stil med "doften av ingenting", "atmosfären av ingenting" eller kanske bäst bara "ingenting". Det ska ju syfta på att doften inte är traditionellt parfymig, inget artificiellt pålägg av exempelvis rosor och liljekonvalj, utan mer en kroppsdoft. Men man associerar ju onekligen till en extremt lätt och skir doft som inte kan stöta någon. Det är den inte.

Tvärtom är det ju många lukta-rent-och-fräscht-förespråkare som rynkar äcklat på näsan åt mysk, och även bortsett från det kan den för vissa framstå som en påträngande och omodern kryddigt unken hippie- eller tantparfym. Om jag ska nämna några dofter den liknar blir det främst den ovan nämnda Muscs Koublaï Khän, men även Frederic Malles Musc Ravageur. Musc Ravageur är dock mer sötad (där märker jag till skillnad från i L'air de rien vaniljen och ambran) och Muscs Koublaï Khän möjligen något råare och mer barbecue-artad. L'air de rien är dock inte långt ifrån, men inslaget av apelsinblom och ekmossa ger den, trots att jag inte kan urskilja dem, en viss atmosfär av vintageparfym. Jag tänker på en äventyrlig och berest gammal dams mysigt inbodda lägenhet snarare än på orgier.

http://www.millerharris.com/products/lair_de_rien/

Sågmassakern

Veckans bild föreställer en borttagen scen ur Sleepy Hollow, som jag har sett om för vem vet vilken gång i ordningen. Jag har alltid älskat Ichabod men jag blir mer och mer svag för the hessian för varje gång... Aah, Christopher Walken!

Veckans lukt: Paul Smith Story, som enligt den finskättade flickvännen doftar nyutspruckna björklöv och därmed även bastu.

Veckans smak: Center med 75% kakao.

Veckans känsla: Att jag lyckades såga mig i benet - på scen. Ja, det är alltså ett nummer som bland annat innebär att manhaftiga skönhetsmissar i bikini sågar i en bräda. Ingen fara - bara nio snitsigt parallella sågtandsrispor, men blödde gjorde det. Jag märkte dock inget förrän jag gått av scenen.

Veckans ljud: Christopher Walkens väsande och rosslande, nu senast i Sleepy Hollow där han även vrålar för omväxlings skull.

Veckans syn: Paul Smith Story.

Veckans sinnesintryck: Nollgradig fotosession som Christopher Walken som ängeln Gabriel i Prophecy, som bland annat inkluderade att ligga på marken. Självvalt förstås, men med tanke på hur stelfrusen jag blev hoppas jag verkligen att det inte hann skymma alltför mycket för att det skulle bli några kort...

Veckans länk går hm.se där man nu kan köpa Victor & Rolfs kollektion:

http://shop.hm.com/shop/do?action=viewcampaign472victorandrolf&proddept=KAMP_472_VR_CAMP

Eau d'Italie Bois d'Ombrie

Jag har tidigare skrivit kort om Eau d'Italies Paestum Rose, en tung rosendoft jag uppskattar oväntat mycket även om den definitivt bär mig snarare än att jag bär den. Jag är alltid litet rädd att trakassera omgivningen med det narkostiska rosenmoln som uppstår efter att bara dutta på den från ett prov.

Nu har jag kommit över ett prov av den nya Bois d'Ombrie, och jag kan inte annat än sälla mig till hyllningskören. Den har en mörk, karamelliserad sötma som Lubins Idole eller Parfumerie Generales Aoimassai och en rökig lädernot. Dessutom en het kryddighet som av chili, inte olik den i Les Néréides Oriental Lumpur. Vad den kommer ifrån förstår jag inte riktigt, men kanske är det sprithettan från whisky och konjak i kombination med den kryddiga beskan i vetiver som framstår som chilikryddor i den här kompositionen.

Jag tycker mig också känna en gourmetton av kaffe eller kakao, men tro inte för den skull att det främst är en gourmetdoft. Främst är det en het, stark (som i kryddstark, inte som i ett kvävande parfymmoln) och torr doft som lätt skulle kunna klassas som maskulin. Sötman är som sötman i fin, lagrad sprit eller mörka, vuxna efterrätter. Namnet ska föra tankarna till en höstlig skog, men även om man med litet god vilja kan urskilja en chypreliknande ton av trä och torra löv så är det här snarare hösten spenderad på en herrklubb med öppen spis, skinnmöbler och inpyrd piptobak.

Jag har också gjort slag i saken och köpt Paul Smiths Story. Jag var ändå i Stockholm för ett gig med dragkinggruppen jag är med i, Odd Fellas, och kunde inte låta bli att gå in på Åhléns för att se om de hade den, och det hade de. Jag är visserligen luspank, men jag hade de 350:- på kontot de tog för 30ml, så jag slog till. Trots min passion för parfymer är det faktiskt den första parfym jag har köpt själv, i alla fall den första över hundralappen eller så. Min budget tillåter inte direkt något parfymshoppande och jag prioriterar alltid att köpa prover av många olika dofter, men ett prov kan ju inte ge mig det bästa med Story - flaskan.

Om den luktade så illa att jag aldrig skulle använda den skulle jag inte köpt den enbart för flaskan, kanske önskat mig den i julklapp. Men eftersom jag var inställd på otäckt herrhygiensaktig grapefrukt (särskilt efter de senaste dagarnas katastrofala erfarenheter av Comme des Garcons diskmedelsstinkande cologner Anbar och Citrico) charmerades jag av den naturliga fräschören av bergamott i toppnoten. Efter det blir den främst en mild och diskret vetiverdoft som är uppfriskande och nästan blir starkare med tiden. Inte så pjåkig faktiskt, definitivt inte äcklig och faktiskt inte tråkig heller.

Kartongen är också fin, fast jag trodde att den skulle öppnas som en bok på riktigt. I stället har den som en dekorativ lös framsida med svart botten under, och öppnas som vanligt upptill. Flaskan kommer väl kanske inte riktigt till sin rätt i 30ml, när så stor del av "boken" utgörs av korken, men den är ändå fin.

Escentric Molecules

Affärsidén bakom Escentric Molecules är att sälja parfymer med en extremt hög koncentration av doftmolekylen Iso E Super. Man kan tycka att det är lurendrejeri att inte göra själva jobbet med att komponera en komplex doft, utan mest isolera en doftmolekyl och förpacka den i snitsiga flaskor, men jag bryr mig inte så länge det doftar gott. Och det gör det.

Escentric 01 innehåller 65% Iso E Super samt rosépeppar, limeskal och irisrökelse. Jag faller pladask för den uppfriskande kicken av pepprighet och frisk lime. Det är dock två ganska kortlivade noter, eller åtminstone är deras fräschör kortlivad innan de reduceras till mer platta och fadda versioner av sitt forna jag. Kvar blir en kryddig tränot som är väldigt trevlig men oväntat genomskinlig, nästan vattnig på ett sätt som känns märkligt för en trädoft. Eftersom jag provade den innan Molecule 01 antog jag att det var Iso E Super, men nu tror jag snarare att det är rökelsen jag känner som den kryddiga noten. Iso E Super är förmodligen mest en skugga i bakgrunden som gör doften sådär genomskinlig och undflyende.

Molecule 01 innehåller enbart Iso E Super. Den beskrivs som en kryddig trädoft, men själv skulle jag snarare kalla den en mjuk, söt trädoft med en närmast smörig ton. Jag uppfattar den som undflyende, troligen för att näsan snabbt vänjer sig vid överdosen av en enda doftnot. Det som är lättast att uppfatta är just den där smöriga, lena, liksom genomskinliga skuggan av en doft. Om jag andas in djupt med näsan mot huden kan jag dock ana glimtar av en väldigt trevlig varm, kryddig tränot.

Min främsta invändning mot bägge dofterna är just att de är så svaga och kortlivade. Det kan mycket väl vara så att det är näsan som vänjer sig vid dem och att omgivningen fortfarande kan känna dem, men jag vill ju känna min egen parfym, det är liksom poängen.

http://www.luckyscent.com/shop/category.asp?section=1&categoryid=308

Happy Halloween

Veckans bild är ur The Rocky Horror Picture Show, ett av filmhistoriens största mästerverk och en Halloweentradition.

Veckans lukt: Halloweendofter såklart! Några exempel är Black Phoenix Alchemy Labs Devil's Night, DSHs Halloween, Atropa's Cottages All Hallows Eve, GothRosarys Samhain och Ayala Moriels Black Licorice.

Veckans smak: Sockerchocksmycket godis på skräckfilmskväll.

Veckans känsla: Jag ville ju ha Halloweenstämning, inte julstämning redan! Snöstorm är bara mysigt om man själv är varm, och det är man inte med under tjugo grader inomhus.

Veckans ljud: Vincent Prices röst.

Veckans syn: Victor & Rolfs samarbete med H&M. Med undantag för alla hjärtapplikationer och de väl crazyfula tröjorna med tryck och avvikande detaljer vill jag ha det mesta från både dam- och herrkollektionen.

Veckans sinnesintryck: White Zombie med Bela Lugosi.

Veckans länk går till ett lagligt arkiv för nedladdningsbara filmer som upphovsrätten har upphört på.
http://www.archive.org/details/movies

Var tog hösten vägen?

Veckans bild är från förra hösten och föreställer Linn som leker dandy i Engelska Parken.

Veckans lukt: Serge Lutens Fumerie Turque på queer danslektion.

Veckans smak: Brieost, som jag tidigare har underskattat.

Veckans känsla: Att sitta framför datorn och frysa för att hyresvärden snålar på värmen.

Veckans ljud: Mixen i iTunes efter ha matat in diverse släkt och vänners skivsamlingar.

Veckans syn: Manschettknappar!

Veckans sinnesintryck: Ett otroligt mysigt och intimt litet seminarium på institutionen där jag mer än något annat just nu vill bli doktorand.

På veckans länk kan man man mata in sina (engelska) texter och få författarens kön analyserat. Se det som en kul grej. Själv blev jag man som akademisk författare men kvinna som skönlitterär:

http://bookblog.net/gender/genie.html

Tema: Herrparfym

Stanken av "fräsch sportig havsbris" från herrparfymhyllan i vanliga affärer ger mig kväljningar, men det betyder inte att jag undviker herrparfymer överlag. Tvärtom gör jag ingen skillnad mellan herr- och damdofter och har en svaghet för parfymhus som inte heller gör det. Min aversion mot alltför blommiga eller fruktiga dofter gör att en stor andel av de traditionella damparfymerna faller utanför min intressesfär. Generellt sett är jag mer dragen till herrdofternas domän av kryddor, trä, läder och mysk, bara jag slipper Generisk Herrdoft med ozon och grapefrukt. Därför kommer här en liten översikt över några parfymer riktade till män som jag har testat.

ART OF PERFUMERY: No. 6: Jag beställde ett prov av No. 6 efter att ha läst en bloggrecension där den framställdes som en mörk, sexig läderdoft. Själv skulle jag snarare kalla det gummi. Jag har en specialbeställd parfymolja med bara mysk och svart te som jag kärleksfullt har döpt till The Biker eftersom den doftar av skinnjacka, brända gummidäck och het asfalt. Parfymmakaren förklarade att det var myskblomman som vissa uppfattar som gummiartad, men jag undrar om det inte snarare är svart te som ibland kan få den effekten? No 6 innehåller nämligen också tenoter. Även om jag generellt sett uppskattar parfymer som doftar gummi, tjära och rök skäms No. 6 av ett unket, surt, strävt inslag jag känner igen från örtiga vintageparfymer som Robert Piguets Bandit. Den där örtnoten påminner mig också om Parfymerie Generales Harmatan Noir, och gör att jag hellre rekommenderar Tauer Perfumes Lonestar Memories, Comme des Garcons Synthetic-serie eller Bulgari Black för den som är ute efter något gummiartat. Men om du ändå är nyfiken på No. 6 är jag villig att byta bort mitt prov.
http://www.artofperfumery.com/

GEIR NESS: Geir: Geir är en fräsch doft, men inte så fräsch som man kan luras att tro av reklamtexten om norska fjäll. Här finns inget av den ozon eller citrus som brukar användas för att förmedla standardfräschör. I stället har den en mjuk, grön friskhet av naturliga örtoljor. Denna friskhet uppmjukas ytterligare av en oväntad söt, pudrig ton. Jag har en kopia av People of the Labyrinths Luctor et Emergo som delar samma originella kombination av gröngräs och pudrig sötma. Jag vet inte hur lik originalet den är, men det är möjligt att Geir påminner om People of the Labyrinths, fast utan den feminina körsbärsnoten.
http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=32400&section=2

MASAKI MATSUSHIMA: MAT Very Male: Jag äger tyvärr inte något prov av MAT Very Male, utan får förlita mig på mina minnen av att ha provat doften på Åhléns i Stockholm. Grejen med den är att den luktar precis som sötlakrits. Om det är så "very male" vet jag inte, jag uppfattade den som mindre traditionellt maskulin än den svalt fräscha MAT Male som jag prövade samtidigt, men inslaget av mer "herriga" spiriga/träiga/kryddiga/mörka noter blir starkare med tiden allteftersom lakritssötman falnar.
http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?cPath=23_76_409&products_id=219

THIERRY MUGLER: A Men: Min historia bakom A Men är att jag har en riktigt billig sådan där tonårsparfym som står ute i butiken på Kicks, Karl Morans "Love & Dreams: Blue Moon". Det var den enda av alla billiga parfymer jag doftade mig igenom som inte stank, och jag uppskattar den fortfarande om än inte med samma glöd. Den har en kombination av en fräsch chypre/ört/citrus-ton och söta gourmetnoter som får det att formligen vattnas i munnen på mig. Senare stötte jag på en snarlik parfymolja vid namn "Seraphic" som visade sig vara en kopia av Thierry Muglers Angel. Jag drog slutsatsen att även Blue Moon var en Angel-kopia och att Angel alltså skulle vara the real deal, bara för att lukta på den i Stockholm och bli djupt besviken på dess obehagligt platta, fadda och parfymsvala ton. A Men är allt det jag hoppades att Angel skulle vara. Den har den där kombinationen av torr, kryddig patchouli och lavendel å ena sidan och gourmetnoter som kaffe, vanilj, karamell och choklad å andra sidan, som är fullständigt oemotståndlig och oväntat uppfriskande. Det är inte Angel Blue Moon och Seraphic liknar, de är snarare de "verkliga" damversionerna av A Men.
http://www.strawberrynet.com/mfrag.aspx?BrandId=174&goChar=A

VERSACE: The Dreamer: The Dreamer är förbluffande söt för att vara en herrdoft, med en pudrig, nästan gourmetartad, sötma av iris och lilja. Om det här är ett typiskt exempel på en blommig herrdoft är det kanske bara blommiga damdofter jag bör undvika i fortsättningen. Trots sin sötma har den en distinkt "herrig" karaktär jag har svårt att sätta fingret på. Vill man vara elak kan man säga att den luktar som en mix mellan en havsbrissval generisk herrparfym och en blomsöt generisk damparfym. Den där svala tonen är ansiaktig snarare än mintig, vilket i kombination med nektarsötman för tankarna till den namnet till trots sockersöta Wood & spices från Montale. Doften direkt på huden är en aning mindre söt, med ett uns bitter fräschör , inte helt olikt Geirs kombination av fräsch grönska och pudrig sötma.
http://www.strawberrynet.com/mfrag.aspx?BrandId=334&goChar=V

YVES SAINT LAURENT: M7: M7 är en trevlig träig/kryddig doft, en riktigt klassisk herrparfym. Jag kommer nästan att tänka på Old Spice, men M7 är både intresantare och behagligare. Kryddigheten är inledningsvis nästan het, som chili och curry, fast den inte ens har några kryddnoter listade. Det passar bra att flaskan är djupröd, för det här är verkligen en varm, röd doft som trots kryddigheten inte är alltför torr utan lätt sötad. Efterhand blir doften mer myskig, en "naughty", kroppslig myskighet, som en budgetversion av Muscs Koublaï Khän. En annan doft som den för tankarna till är Dior Addict, som på min hud framstår som en liknande kombination av mysk, trä och vanilj. M7 är dock den betydligt mindre vaniljsöta herrversionen. Efterhand blir den lite "ettrig" i sin maskulina kryddighet, och det är det som skiljer den från mästerverk som Serge Lutens myskiga/träiga dofter.
http://www.strawberrynet.com/mfrag.aspx?BrandId=292&goChar=Y

Muterad litteratur

Jag hade ett riktigt, parfymrelaterat inlägg planerat för den här veckan, men eftersom min dator är på lagning och det är lite jobbigt att blogga utan nöjer jag mig med veckans intryck som livstecken. Det planerade inlägget om herrdofter får skjutas upp till nästa vecka i stället, om jag har tid att blogga mellan mina deadlines.

Veckans bild föreställer Paul Smiths Story, den enda parfym jag kan tänka mig att köpa odoftad bara för flaskan, som ser ut som en bok med namnet i skrivmaskinstypsnitt. Jag är till och med övertygad om att doften är i bästa fall intetsägande, i värsta fall herrhygienshorribel, men väcker inte flaskan (och annonsen med den söta popnörden i glasögon) habegär?

Veckans lukt: Äntligen clementinsäsong. (L'Artisan Parfumeurs Mandarine Tout Simplement kan möjligen fungera som en blek kopia under de första sekunderna av dess utveckling.)

Veckans smak: Dito.

Veckans känsla: Den traditionella höstförälskelsen. (Nej, min polyflickvän misstycker inte.)

Veckans ljud: Nostalgichock med gamla Absolute Music- och Radio City Hits-band 89-94 i brist på iTunes och fungerande cd-spelare (i datorn).

Veckans syn: De löjligt dåliga sminkningarna när deltagarna i Top Model skulle draga som kändismän. Okej, det är lite kul att de fick draga alls förstås, men det kändes verkligen som att de hade anträngt sig för att de allt i världen inte skulle passera. Och kom igen, jag kan betydligt bättre än så och jag är inte utbildad make up artist. Tyra Banks höll med.

Veckans sinnesintryck: Höstskymning på Gamla Kyrkogården, med gula löv genom en nästan skär ton i luften.

Veckans länk går till den amerikanska författaren och konstnären Shelley Jacksons innehållsrika hemsida. Läs ett hyperverk, hör henne läsa upp sina texter till musik eller testa vilken mutant du är. Själv blev jag mutanten med ett parasitärt extrahuvud, vilket känns rätt träffande.
http://www.ineradicablestain.com

Fjolla=hemmafru?

Veckans bild får bli Austin Scarlett i Project Runway, min stilikon. Han bär bättre kläder än han gör. Tips på hur man ser ut som en fjolla med en kvinnokropp emottages tacksamt.

Veckans lukt: Den tidigare så dissade Comme des Garcons 2 som har stigit en betygsgrad i aktning efter att ha agerat lämpligt uppfriskande under en förkyld städdag. Men det kan ha varit den skonande nästäppan som tog udden av den.

Veckans smak: Klappgröt (egentligen mer en konsistens- och synupplevelse i sin skära härlighet).

Veckans känsla: Midjehög pencil skirt med subtil gördeleffekt i stället för valkframkallande höftbyxor.

Veckans ljud: Underbart bombastiska Pet Shop Boys.

Veckans syn: Mina nytillverkade tavlor av bilder ur Muchakalendrar, bland annat teateraffischer med Sarah Bernhardt.

Veckans sinnesintryck: Storstädning (ja naturligtvis för att jag har annat som borde göras, men man får vara tacksam att städning ibland framstår som ett önskvärt alternativ så att det blir gjort oftare än årligen).

Veckans länk går till Fyrinnae (f.d. Bombshell Bath), som har ett helt otroligt utbud av lösa puderögonskuggor i över hundra färger. Inte lika intensiva, lättarbetade eller hållbara som de lösa ögonskuggorna från Make up store eller Face Stockholm, men priserna är mycket bättre. Särskilt eftersom man kan köpa prover för en tia som räcker hur länge som helst om man inte har samma ögonskugga jämt.

http://www.fyrinnae.com/

T I E S 2.0

T I E S 2.0 är den interaktiva versionen av T I E S, det vill säga exakt samma gamla blogg men med ett billigt knep för att försöka få er som läsare att kommentera mer. Jag välkomnar härmed alla parfymrelaterade frågor och förslag till nya inlägg. Allmänna kommentarer om bloggen och dess utformning är förstås också välkomna, som alltid.

Du får förstås fråga precis vad du vill, men eftersom jag inte jobbar med parfym eller har någon parfymrelaterad utbildning utan bara skriver den här bloggen utifrån personligt intresse så kan jag svara på vissa frågor bättre än andra. Därför kommer här en liten guide över vilken typ av frågor som med störst sannolikhet kan resultera i ett nytt inlägg:

Fråga gärna:

"Jag gillar katter, stilettklackar, gulasch och kärnfysik, vilka parfymer tror du att jag skulle gilla?"

"Jag såg på Basenotes att du har testat parfym x, kan du inte skriva om den?"

"Kan du inte göra en översikt över några läderparfymer/florientals/fougeres/vaniljdofter?"

"Vilka parfymer skulle du rekommendera till äppelplockning/nobelmiddag/filmkväll/dejt/kontoret?"

"Hur sjutton kan man få tag på parfymer av det obskyra märket x som jag tror/vet att du har testat?"

"Vilka är de absolut mest motbjudande parfymer du någonsin har luktat på?"

Fråga mindre gärna:

"Ge oss hett skvaller om parfymhuset x:s nya parfymsläpp!"

"Vad händer om man kombinerar doftmolekylen x med en ambrabas och vad är skillnaden mellan naturlig och syntetisk mysk?"

"Kommer parfymen x finnas att köpa på Åhléns i Örebro?"

"Kan du inte skriva en översikt över de mest populära julklappsdofterna 2006, gärna billiga och lättåtkomliga?"

"Jag vill dofta feminint och sensuellt och blommigt som en riktig kvinna, vad ska jag välja?"

"Är parfymingrediensen x hälsovådlig/miljöfarlig/förbjuden/brandfarlig/allergiframkallande?"

Men huvudsaken är att ni frågar eller påstår något över huvud taget, för det börjar bli lite ensamt att tala rätt ut i luften och jag vet att ni är några som läser, så varsågoda!

Montale: Oud cuir d'arabie

"Det luktar som någon parfym farmor hade, men det är inte äckligt." sade min flickvän när hon fick lukta på Montales Oud cuir d'arabie. Sedan förklarade hon att det var ett inslag av pepparmynta som fräschade upp doften och räddade den ur tantparfymträsket. Själv känner jag (gudskelov) ingen pepparmynta, men jag håller med henne om resten.

Oud cuir d'arabie får mig att tänka på vintageparfymer; den har den där örtiga, unkna, syrliga, fadda tonen som många gamla chypres och läderdofter har. Robert Piquets Bandit ligger nära till hands, liksom en Mitsouko-kopia jag har. Den avgörande skillnaden är att jag verkligen gillar Oud cuir d'arabie, och tror att jag kommer att gilla den mer och mer för varje gång jag använder den. Vintageinslaget är tyglat och känns mest när man lägger näsan mot huden. Doften som omger en i luften är snarare en fyllig och mjuk, nästan smörig, läderdoft.

Oud cuir d'arabie har en mjuk sötma som jag skulle kunna svära på kom från ros, men den har inga blommor eller andra söta noter listade. I stället består ingredienserna av oud, tobak, läder och bränt trä. Något trä kan jag inte urskilja, men den har en aning rökt ton. Den fylliga, liksom krämiga sötman kan komma från tobaken och lädret. Hur oud luktar vet jag inte, men kanske är det den som bidrar till vintageassociationerna. Sammanfattningsvis är det en mjuk och len men samtidigt mörk och intressant och ganska tung läderdoft som jag finner berusande och beroendeframkallande.

http://www.suravionline.com/montale.htm

Tauer Perfumes: L'air du désert marocain

"L'air du désert marocain" betyder "marockansk ökenluft" och det är ett passande namn. Inte för att jag har varit i Marocko eller i en öken över huvud taget för den delen, men doften har en textur som sand och heta vindar. Den är baserad på en torr, pudrig ambra som smälter som en sandkaka på tungan. Liksom Serge Lutens Ambre Sultan och Santal de Mysore påminner dess atmosfär mig om en bastu, särskilt eftersom den dessutom har ett träinslag.

Det som skiljer L'air du désert marocain från dofterna av Serge Lutens är en underton av vad man skulle kunna kalla för Andy Tauers parfymmakarsignatur: en tjärig, rökt eller gummiartad not som är allra starkast i hans Lonestar Memories. I L'air du désert marocain lutar den åt en aromatisk örtighet (jag uppfattar vissa örtnoter som gummiaktiga, upphettat gammalt sprucket gummi närmare bestämt) som jag i vanliga fall inte har så mycket till övers för. Jag finner ofta örtdofter unkna, fadda, bittra och osöta, men det här är egentligen inte en örtdoft utan en kryddoft av koriander, spiskummin och pomerans. Det enda gröna inslaget är vetiver.

Dessutom är den precis lagom sötad med ros och jasmin, utan att bli blommig. Resultatet är fantastiskt välkomponerat och mångdimensionellt. En ganska stark och krävande doft med sin uppfriskande örtighet, mörka tjärnot och sandiga ambra, men samtidigt harmonisk och njutbar. Om man sätter näsan mot huden urskiljer man mer av de distinkta (men aldrig skarpa) och originella noterna, medan auran man blir insvept i framstår som en mysigare och mer lättburen pudrig, torrsöt, orientalisk, gyllene ambra.

http://www.tauerperfumes.com/

Feminister och filmstjärnor

Veckans bild är ett foto jag tog förra sommaren (eller var det förrförra?). Modellen är Therese S från Stockholmsgruppen People.

Veckans lukt: Nivea Deodorant Pearl & Beauty, som har den goda smaken att dofta lite vagt myskigt i stället för liljekonvaljechock eller något sådant föga armhålevänligt.

Veckans smak: Pizza från "Tjuven" på Studentvägen.

Veckans känsla: Irritation över det första krånglet med min älskade svarta dator. (Hur ska jag klara mig med hackande DVD-ljud när datorn är det enda jag har att se på film med? Och sedan när betyder "regionsfri" att man kan byta region ett begränsat antal gånger?)

Veckans ljud: Emmons solospelning på Östgöta nation.

Veckans syn: Linn som Marlon Brando i The Wild One (foton kommer när jag har framkallat filmen).

Veckans sinnesintryck: Hur kan feministen Joss Whedon skapa så trista och klyschiga kvinnoporträtt i Serenity? En ganska intetsägande stark krigare utan intressanta psykiska issues får uppväga en naiv lantlolla, en sensuell, softad New Age-hora och en standardpsychoflicka. Varför kunde inte kaptenen eller machosvinet fått vara kvinnor och horan man i denna sf-framtid där allt är möjligt? (Strängt taget är det ganska illa ställt med kvinnorollerna i den extremt mansdominerade Angel också, men det är lättare att bortse ifrån när man bjuds på Wesley, Spike och Lorne.)

Veckans länk går till min egen fotohemsida som har fått ett välbehövligt ansiktslyft efter en serverkrasch. Än så länge har jag knappt hunnit ladda upp några foton i galleriet, men man kan åtminstone se hur den nya layouten ser ut.

http://caltha.atomkinder.net

Comme des Garcons Palisander & Sequoia

Eftersom jag ändå inte lär testa något mer ur Comme des Garcons Series 2: Red kan jag passa på att tipsa om de två trädofterna Palisander och Sequoia. Rose och Carnation är för blommiga för att intressera mig och Harissa sniffade jag på som hastigast på Cow Parfymeri i Stockholm men fann märkligt blaskig och sval och och nästan äcklig i stället för den varma, chiliheta doft jag väntat mig.

Palisander är en varm, nästan spritig, och kryddig trädoft. Jag urskiljer inga specifika noter, men träet är palisander och cederträ och kryddorna röd chili och saffran. Dessutom ingår myrra. Den påminner mig om Les Néréides Oriental Lumpur, inte bara för kryddornas skull utan för att de båda delar en liksom ren, nästan tvålig, underton under det röda, heta, kryddiga. Det låter kanske äckligt, jag som inte är något fan av rena dofter skulle i alla fall tycka det, men det är det inte. Däremot gör det den lite svårburen, strikt i stället för mysig. Jag känner inte riktigt att jag kan bära upp Palisander. Det skulle krävas en sådär riktigt avslappnat välklädd och elegant affärsman för det. En liten varning dock: av någon för mig obegriplig anledning finner min flickvän doften direkt motbjudande.

Sequoia: Sequoia är mildare, svalare, sötare och mer distinkt trädoftande. Till skillnad från Palisander har den en spritnot (rom), men jag tycker egentligen att den luktar mindre spritigt. Den där berusande skärpan skulle kunna vara bara den starka doften av alldeles nyfällda träd, drypande av kåda och sav. Den påminner mig faktiskt starkt om ett sågverk eller virkesupplag, utomhus i den svala, fuktiga luften. Tränoterna är exotiska, men för min del hade det lika gärna kunnat vara tall, gran och björk. Dessutom känner jag tydligt en sötma som av honung, men inga söta noter finns listade.

http://www.cowparfymeri.se/system/search/search.asp?brandid=21&branchid=2&catid=2&container=14

Comme des Garcons: White

Dagens inlägg handlar om Comme des Garcons White, som jag först luktade på på Cow Parfymeri i Stockholm under Pride och nu äntligen har beställt ett prov av.

White är fantastisk. Den är allt det jag inte brukar gilla: mintsval, en blandning av varma och kalla noter, blommig... Ändå älskar jag den. Jag kan inte nåla fast den, inte placera in den i en doftfamilj. Den är blommig av liljekonvalj och ros, fruktig av granatäpple, söt av vanilj, träig och kryddig, utan att någon av dofterna dominerar. Den har helt klart en Comme des Garcons-signatur i form av den där syntetiska, svala tonen och en nästan rökelseaktig cederträbas.

Framför allt är den sval, sval och ren som nyfallen, vit snö, utan att för en sekund luta över i de skarpa och artificiella noter jag vanligtvis förknippar med "svala" dofter. Sval, men mjuk. Snö, inte frost eller is eller kallvatten. Doften Snövit skulle bära.

Guerrilla 1 och 2, som jag också fick prover av idag, har en liknande sval ton, men är mer aggressivt artificiella och inte alls lika bra. Jag kanske skriver något lite mer detaljerat om dem senare, nu måste jag springa.

Uppdatering: Jag har inget att tillägga om Guerrilla-dofterna, förutom att 2 luktar lite som (artificiella) snötäckta hallon, men om du är nyfiken på dem är jag villig att byta bort mina prover mot någonting på min önskelista (se Basenoteslänken till höger).

http://www.luckyscent.com/shop/detail.asp?itemid=21603&section=1

Höstdofter

Hösten är min absoluta favoritårstid, och "höstliga" parfymer hör nog till mina favoritparfymer om man med det menar varma, mysiga, träiga, rökiga, lädriga, spritiga gourmetdofter. Inte för att jag egentligen väljer parfym efter säsong, och inte för att höstens doft av frostig kyla, förmultnande löv, brasrök och fallfrukt egentligen behöver förbättras, men här är i alla fall några tips på lämpliga höstdofter:

AYALA MORIEL: Song of songs: Song of songs är en saffransdoft som med sin lite sötunkna ton får mig att tänka på svamprisotto snarare än höga visan. Jag vet inte om jag någonsin har ätit en svamprisotto smaksatt med saffran dock, kanske är det snarare paella den påminner om? Hur som helst en lämplig höstdoft med sin mysiga gourmetton.
http://www.ayalamoriel.com/

BLACK PHOENIX ALCHEMY LAB: Devil's Night: Devil's Night är en Halloween-limited edition. Jag har en flaska från förra året, men den har kommit tillbaka i år igen. Den ska dofta som en höstnatt, eldar, sprit, socker och mysk. Själv kan jag bara urskilja en kryddig ton som påminner om torra löv, annars är det mest en varm och mysig höstdoft. Med tanke på att leveranstiderna är 1-2 månader är det dock svårt att få tag på den till i höst.
http://www.blackphoenixalchemylab.com

CB I HATE PERFUME: Burning Leaves: Den varma, mysiga, lätt sötade rökdoften av brinnande torra löv. För att den skulle vara den ultimata höstparfymen skulle jag vilja se den något surare och mindre söt, mer som röken från brinnande fuktiga och förmultnande löv. Med torra löv blir det mer som en konventionell vedbrasa, men fortfarande en väldigt trevlig doft.
http://www.cbihateperfume.com/

DEMETER FRAGRANCE LIBRARY: Eartworm: Doften av fuktig jord och multna löv. En trogen återgivning av höstens natur, snarare än en mysig "comfort scent" att värma sig med inomhus.
http://www.demeterfragrance.com/

MONTALE: Patchouli Leaves: Var inte rädd för Patchouli leaves bara för att du inte gillar den billiga, starka hippieversionen av patchouli. Det här är en sofistikerad, torr och liksom luftig doft, varm utan att vara söt eller tung. Jag kommer att tänka på matt, mörkbrunt trä och bruna, krisptorra höstlöv. Själv tycker jag inte alls att den är söt, men min flickvän utbrast "äppelkaka med vaniljsås!" Det säger hon i och för sig om det mesta jag har på mig, men i sak har hon rätt: Patchouli leaves är sötad med vanilj. Den innehåller också ambra, mysk och laudanum, men jag kan inte urskilja några noter. Jag vet bara att jag gillar den skarpt.
http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?cPath=23_110&products_id=416

PARFUMS D'EMPIRE: Ambre Russe: En stark, torr, pudrig och lätt sötad ambradoft som börjar med ett spritigt inslag av vodka och champagne och sedan ackompanjeras av svart te, läder, rökelse och kryddor. Berusande och oemotståndlig.
http://www.ausliebezumduft.de/kosmetik_produkte.php?cPath=23_86&products_id=1710

Det finns förstås många fler utmärkta höstdofter, bland annat några jag undvek att ta med därför att jag redan har skrivit om dem. Comme des Garcons rökelseserie, det mesta jag har testat av Serge Lutens och Nez à Nez mysdekadenta Atelier d'Artiste passar alla bra på hösten. Vilka är dina favorithöstdofter? Kommentera gärna i min blogg, det krävs varken bloggerkonto eller parfymexpertis för att göra det!

Mustaschprydda vampar

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.